lördag 28 maj 2011

Recension: Myths of the Near Future (Ballard 1982)


J. G. Ballard levde 1930-2009. Han skrev en hel del under sin levnad. Här ska det handla om en av hans bättre novellsamlingar, "Myths of the Near Future".




Detta är en bok om kristallinska visioner i smäktande djungler, motellarkitektur och framtidens hieroglyfer, projicerade här och nu. En bok om att lågflyga med en Cessna över suburbana nejder, om att vänta på nyheter från solen, om USA krigandes i England (you wish) och om turistorter som morgondagens interneringsläger.

I titelstoryn går en Sheppard runt i ett övergivet Cape Canaveral, med en känsla som i en Chiricomålning: gåtfullheten i tingen är att de existerar. "Empty collonades and reveresed perspectives" hos målaren blir här till uttrasslad krypkedja till transportfordon, tomma raketställningar och skriande fåglar över lagunerna. Och arbetslösa rymdingenjörer, som ännu går och mumlar radiodialoger från rymdprojektens glada dagar.

"Zodiac 2000" vill konstruera en ny astrologi, med tecken som radardisk, psykiater och injektionsnål istället för babyloniernas gamla goda krets, som var alltför fixerad på bondesamhällets symboler... Förutom detta är det en skön story i urbana tablåer, med mellanrubriker och tät prosa utan radbyten.

"The Dead Time" är ett slags förstudie till "Solens rike", den självbiografiska romanen om tiden i japanskt fångläger. Nu ska Ballard till och med ha skrivit en regelrätt självbiografi; han blir visst aldrig klar med det där, risfälten och störtade flygplan och japanska militärlastbilar tuffande fram mellan likhögar. I denna novell kör berättarjaget dylik lastbil under förvirrande omständigheter, de döda lever med i världsskeendet, och över allt vilar ett oförlikneligt ljus, ett tideljus.

I "News from the Sun" är det en strandad astronaut, solspeglar i öknen och en hippiecommunity, en klinik och en huvudperson med tidsluckor. Dessa luckor blir längre och längre, och slutligen hoppas han kunna undkomma från tiden helt och hållet. Ja det vore väl skönt, leva i tidlöshet i evighet, segla runt i ett gränslöst akâsha.




Relaterat
Kopisten i Babylon
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn

lördag 21 maj 2011

Simone Weil: biografi och credo


Här ska det handla om Simone Weil (1909-43). Först återges hennes levnadssaga och sedan blir det en del om hennes credo.




Simone Weil är ett tungt namn inom esoterica, kristendom och socialism. De biografiska fakta jag här förmedlar kommer dels från Margit Abenius' förord till "Tyngden och nåden" (1951), dels från Simone de Pétrements Weil-biografi (1978). Spontant kan man säga att Simone Weils liv var rikt på anekdoter och händelser, mer än vad som är brukligt för teologer och fromma människor. En filmatisering av hennes liv vore önskvärt, en bio-pic om en kristen tänkare som omväxling mot eulogier över Sartre, Darwin och andra nihilister. Ett europeiskt helgon som Weil vore även en bra motvikt mot alla orientaliska gurus som media hypar: Dalai Lama, Gandhi...

- - -

Simone Weil föddes i en sekulariserad judisk familj i Frankrike. Hennes bror var något av ett matematikgeni men själv visade hon inga remarkabla framsteg som barn. Snarare verkade hon lite trög i skolan. Dessutom hade hon knubbiga händer vilket gjorde henne dålig i slöjd. Men en lärare sa till modern: "Det är inte här det sitter", pekande på händerna, "utan här", pekande på huvudet... När Weil senare i livet kommit en bit på vägen kunde hon menande citera detta för sin mor.

Nu ska jag plocka poäng på en feminstikon, Simone de Beauvoir. Hon gick nämligen i parallellklass till Weil på gymnasiet. de Beauvoir ville här lära känna Weil. Men den senare avfärdade henne. Varför? Well, hon ska ha varit för överklassig, "något jag förmodligen var på den tiden" medgav de Beauvoir senare.

Weil för sin del drogs till kommunismen. För att öka andelen klassmedvetna arbetare tog hon arbete på Renaultfabriken. Hon var nog inte den enda röda medelklassintellektuell som gjorde detta, men hos Weil fick denna handling en underton av martyrium, kristet martyrium. Hon hade som nämnts klumpiga händer och i övrigt var hon helt olämplig för kroppsarbete - lång och gänglig och svag. Arbetet utvecklade sig till en sann självplåga. Utifrån arbetet kunde hon studera arbetarklassens förhållanden. Men en viktigare iakttagelse var personlig, existensiell: hur en låg position inte behöver medföra ett lågt sinne. Den lägsta positionen kan vara den högsta, människan kan resa sig över det materiella; hon kan efter en hård arbetsdag känna glädje över att hon lever. Detta kan möjligen påminna om Kristi ord, "De sista skall bliva de första." Slaven blir kung och kungen slav, vad som är utåt sett bäst kan visa sig annorlunda ur esoterisk synvinkel.

Något senare under 30-talet fick Weil en religiös upplevelse, ungefär som när Swedenborg såg en gåtfull skepnad på en krog och hörde rösten "ät inte så mycket". Nu fördjupades hennes kristna sökande. Man kan här se vurmen för kommunismen som ett förstadium, som en önskan om revolt (i sinnet), ett sökande efter sanning och rätt och allt vad människan nu kan få för sig att söka där. Konvertera till katolicismen gjorde hon dock aldrig; hon förblev fritänkare livet ut. Även om hon nog präglades av "extra ecclesiam nulla salus", utom kyrkan ingen frälsning. Hon bad till exempel om ursäkt för det faktum att hon inte var döpt. Dopet är nu en stark rit men ett botfärdigt sinne stängs inte ute från himlen om det inte är döpt. Weil var i alla fall kristen; det judiska var hon tämligen emot.

- - -

Weil gifte sig aldrig, hade kanske aldrig ens ett förhållande. Men hon såg bra ut och var inte helt oomsvärmad. Pétrement nämner hur hon gick klädd under gymnasietiden: vid kjol och åtsittande lång kavaj, skor med låga klackar, basker och glasögon. Detta var en slående klädsel för sin tid, mellankrigstiden. Men Pétrement framhåller att Weils klädsel uppfattades som allt mindre chockerande med tiden, dels på grund av att kvinnomodet utvecklades i denna riktning men kanske också för att den speglade Weils personlighet. Hon såg inte utklädd ut, hon var sig själv.

På 1930-talet gick Weil ut som frivillig i spanska inbördeskriget. På vilken sida? Gissa. Hon var vänster. Det betydde: regeringssidan. Alla röda frivilliga gick till regeringssidan; högerfolk (både fascister och konservativa) gick till Francos rebellsida. - Nog har man hört om amazonkvinnor men Weil som krigsfrivillig var en katastrof. Hon var bara i vägen, gjorde ingen nytta, inte ens i trossen. Där brände hon sig för övrigt på en stekpanna med olja som gjorde att hon hemförlovades. Hennes krigssejour hade dock andliga rötter, det var längtan efter martyrium mer än socialistisk kampvilja som drog henne till Spanien. Och det är helt OK anser jag, man måste buga för glöden och andan i denna uppoffring - hur en lärarinnetyp med glasögon beslutar sig för att dra i fält, stå eller stupa.

- - -

Andra världskriget kastade sin skugga framför sig. Fascism och nazism var i antågande. Detta var en svår utmaning för Weil som etniskt var judinna. Inom vänstern per se debatterade man: motstånd eller pacifism? Nu blev den frågan snabbt inaktuell för Weils del eftersom kvinnor inte behövde göra värnplikt i dåtidens Frankrike, dels för att nederlaget kom rätt fort 1940. Men nu blev det antijudiska aktuellt, Vichyfrankrike var antisemitiskt och förvägrade judar alla ledande ställningar. Weil som då var lärarinna avskedades och blev lantarbetare.

I normala fall skulle detta ha varit som slaveri, men, som det helgon hon var, så välkomnade Simone Weil det hela. Säg vad ni vill men detta är anda. Det var arbetets martyrium om igen. Till exempel finns ett brev bevarat där hon tackar ministern för judefrågor att hon överförts till jordbruket... Senare insåg hon emellertid vart det barkade hän med Det Nya Europa; hon flydde med sina föräldrar till USA. Därifrån tog hon sig senare till England. Här försökte hon via den exilfranska regeringen bli uttagen till fältsjuksköterska. Äntligen skulle hon få gå ut i striden, äntligen skulle hon få chansen att lida sitt martyrium för en ädel sak. Men hon lyckades inte få någon placering, kanske av praktiska skäl, kanske för att hon verkade lite förryckt. Själve de Gaulle ska ha mött henne och avfärdat henne som galen.

- - -

Återstoden av tiden i England fördrev Weil med att författa skriften "Att slå rot", Enracinement. Den skulle användas i rekonstruktionsarbetet efter kriget. Men Weil vantrivdes, ville göra något substantiellt. Hon ville lida sitt martyrium men fick inte; också ett öde. Strax insjuknade hon, dels i sviter av fabriksarbetet på 30-talet, dels var det väl själva livslusten som tröt. Som sjukling sa hon en gång att hon eventuellt kunde äta lite potatispuré. Då erbjöd man sig att laga den. Men då sa Weil, "Jag kan äta den - om den tillagats av en fransyska"... In i det sista bevarade hon lejonklon.

Så vad hände? Weil praktiskt taget svalt sig till döds. Därför skrevs det makabert nog "självmord" i dödsattesten, något som dessutom var straffbart i England på den tiden. Så klart hade hon svårt att nås av lagens långa arm i sitt nya predikament, som död, men ett märkligt efterspel till hennes livssaga får man nog säga att detta var.

Man kan jämföra Weils biografi med en samtida landsmans, Antoine de Saint-Exupéry, han med "Den lille prinsen". Både Weil och Saint-Ex var nämligen födda i början av seklet - de konfronterades med kommunism och fascism - de valde att bekämpa fascismen - båda var i Spanien på regeringssidan (Saint-Ex var krigskorrespondent). Båda var vidare i Frankrike 1940 och valde att fly. Slutligen dog både i de fria franska styrkornas tjänst, Saint-Ex i ett flyguppdrag över Frankrike 1944.

Mer kunde sägas om Weil, som hennes teologiska idéer. Hon var en originell tänkare, en mystiker som uttryckte ontologiska sanningar och religiösa idéer i nya former. Längtan efter tomheten - nåden är negativ tyngdkraft som får oss att falla uppåt - Gud älskar sig själv genom oss; detta är exempel på hennes credo. Det kunde kanske bli föremål för en egen utredning här på Galaxen. Men tills dess: läs Weils "Tyngden och nåden" och meditera över det faktum att vi i Weil har en esoterisk hjältinna, en real-life Melina Starr. Inte för att man prompt behöver jämföra, men för dagen tycker jag Weil är mer fattbar, mer skarpskuren, mer personlig än sådana som Alice Bailey och Helena Blavatsky. Weil är kristen, ger kristendomen ett tillskott av mystik och det behövs idag. Bailey och Blavatsky må också behövas men Weil har utöver det ovannämnda en mer akademisk, boklig framtoning än dessa. Hon är ungefär som Kierkegaard: den esoteriska udden åsido så är namnet accepterat inom akademin. Och vissa kan tycka det är viktigt, det sänker tröskeln att läsa personen ifråga.

- - -

Simone Weil var alltså en originell tänkare, en mystiker som uttryckte ontologiska sanningar och religiösa idéer i nya former. Hon har bland annat kallats postmodern teolog. Med bevarad tradition uttryckte hon metafysiken i annorlunda, fräscha termer.

Hon var annorlunda för att vara en 1900-tals kristen ideolog. Bland annat framkastade hon idén om ateismen som rening. Det betyder: även om man tror på Gud kan man ibland, av och till, låtsas som om han inte fanns. Detta motverkar liknöjdhet i fromhetslivet, motverkar vardagsfilosofiskt muttrande om "människans spår men Gud rår" och liknande. Det är att liksom ställa sig vid avgrunden även om man vet att de soliga ängderna finns. Men platsen vid stupet gör att man bättre inser skönheten i dessa fagra marker. Jag tycker denna idé är utmärkt hjärngymnastik. Och den är helt originell för teologer, ingen ger ju annars ateismen minsta lilla spelrum.

"Ateismen som rening" är ett slags verbaljudo, man tar ett negativt begrepp och utvinner styrka ur det.

Idén ifråga står att finna i Weils bok "Tyngden och nåden" (La Pésanteur et la Grace,1944). Det är aforismer sammanställda efter Weils död. Den svenska utgåva jag läst är översatt av Margit Abenius. Själva titeln syftar på att Guds nåd, "la grace", är som en motvikt mot den fysiska tyngdkraften, "la pésanteur". Nåden är synnerligen märklig, den får oss att falla uppåt som Weil sa.

En annan originell tanke i "Tyngden och nåden" är längtan efter tomheten, fr. "désir à la vide". Det finns en tydlig hinduisk-dharmisk influens här. Weil hade läst sanskrit, studerat Bhagavad-gîtâ i original. Skt. shûnyatâ betyder just "tomhet" och är ett eftersträvansvärt tillstånd hos asiaten, dock ej hos oss. Weil lärde dock att "vilja i tomhet, vilja tomheten":
Ty en tomhet är det för oss, detta goda som vi varken förmår fatta eller beskriva. Men den tomheten är mer fylld än all fullhet. -- Det goda är för oss ett ingenting, eftersom ingenting är gott. Men detta ingenting är inte overkligt. [s 55]

- - -

Simone Weil hade mycket att komma med. Hon sa till exempel apropå BEGÄRET att detta har en tendens att förstöra sitt föremål.

Så vad var receptet på detta?

Ja, vad? Det vill ni gärna veta, eller hur?

Då kan jag meddela att Weil sa följande i saken, på sitt egensinniga, oefterhärmliga vis: "Eftersom det är omöjligt att begära något, måste man begära intet." [s 142] -- Ja min själ, "intet" och "tomhet": det är ovanligt för en teolog att överhuvud nämna dylikt. Västerlänningen styrs ju av horror vacui, "rädsla för tomrummet". Detta är en konsthistorisk term som Weil möjligen tänkte på när hon myntade "désir à la vide". "Horror vacui" betyder annars tendensen att alltid fylla ut varje tomrum i en tavla eller i en interiör med pynt, prylar och smågrejs. Idag må tendensen vara lite annorlunda, vurmen för japansk konst samt möjligen även nordism har lärt nutudsmänniskan att det sparsmakade kan vara vackert. Men om vi ser till antikens huvudfåra samt renässans, barock och 1800-tal så har idealet här i väst, både i måleri, inredning och konsthantverk, varit att pryda och utstoffera, att fylla bilden och rummet med föremål och krusiduller. Att som en japan måla en fågel på en tallgren och låta de tomma ytorna bidra var länge främmande för oss.

Med ett ord: horror vacui, rädsla för tomrummet. Det var detta Weil anspelade på i "désir à la vide".

- - -

Ytterligare en tanke i "Tyngden och nåden" är denna: ordet "gott" har inte samma innebörd när det används i paret gott-ont som när det betecknar Gud själv [s 146]. Detta är en bra precisering. Det finns ju en viss tendens idag att se gott och ont som egala, typ, "de makthavande säger sig alltid vara goda, ergo finns ingen godhet eftersom det är en helt världslig sak att kalla sig god härskare".

Men det är ett felslut.

Det finns, låt säga, relativt gott och relativt ont, som att mättnad är bättre än hunger och rent vatten bättre än smutstigt. Men utöver detta har vi det absoluta goda som bör förbehållas Guds eget väsen/Tao/indianernas Store Ande. För att anspela på Nietzsche kan man säga att det bortom gott och ont finns ett större gott: jenseits von Gut und Böse. Alltså som Weil sa, ordet gott har inte samma innebörd när det används i kontexten gott-ont som när det betecknar Guds eget väsen.

Weils aforismer är spännande läsning, uppfriskande och originella. Det är skönt som omväxling mot långa teologiska utläggningar (som Weil förvisso också skrev). Hon formulerade sig kortfattat och precist, ibland så nerbantat och avskalat att det blev dunkelt. Jag avslutar detta inlägg med några citat utan kommentar, samtliga ur 1951 års utgåva av "Tyngden och nåden":
Det omöjliga är porten till det övernaturliga. På den kan man bara klappa. Öppnar, det gör någon annan.
- - -
Människan gör allt för att täta springorna så att inte nåden ska sippra in.
- - -
När den vanligaste sanning tar i besittning hela själen är den som en uppenbarelse.
- - -
Gud kan bara älska sig själv. Hans kärlek till oss är hans kärlek till sig själv igenom oss.
- - -
Förnuftet säger oss att det förnuftet inte fattar är verkligare än det det fattar.

Nu, slår det mig, har jag skrivit tre inlägg om Simone Weil. Det är 1) detta 2) det jag länkade till i början samt 3) en dikt jag publicerade här i juli 2008, en lapidarisk hyllning till en stilsäker teolog. Mycket nöje.




Relaterat
Svensk fantastik
Hancock: Fingerprints of the Gods
Jordkrönikan
(Bild: Nattviken, Härnösand. Från vänster till höger ser vi Domkyrkan, gamla biblioteket i rött tegel och Pingstkyrkan i vitt. Klicka på bilden för förstoring!)

torsdag 19 maj 2011

Recension: "Sturm" (Ernst Jünger 1923)


Ernst Jünger är mannen helt enkelt. Här ska det handla om ett verk ur hans tidigare produktion, kortromanen "Sturm".




1.

Osökt faller mina ögon på Ernst Jüngers "Sturm" som ligger bredvid mig. Boken kom på tyska 1923. På svenska kom den 2006, utgiven på Augusti förlag och översatt av Urban Lindström.

Och jag kan bara säga: detta är en pärla. På sina drygt 80 sidor hinner den måla upp en hel värld, ja en mängd världar. Den har det där som jag älskar hos böcker, förtjänar ett visst adjektiv jag kanske slösar med: tajt.

Förtjänsterna är flera.

Boken handlar om första världskriget men lyckas på något sätt överträffa självaste "I stålstormen". Nu menar jag inte att den boken ska dissas, den är en klassiker i sin egen rätt, men jag värjer mig lite mot rapportstilen, bristen på tragik och Jüngers liksom resande ett monument över sig själv i denna stålstorm. Nåväl, skriver man dokumentärt är det begränsningar man får leva med.

Men hur annorlunda blir det inte om man diktar, skriver fiktion! I "Sturm" är huvudpersonen kadett Sturm, en figur som bär jüngerska drag - men det är inte Jünger, just därigenom att det är en fiktiv gestalt, omtalad i tredje person. Här får man Jüngers krigsmytologi lite från sidan så att säga. Författaren skymmer inte bilden, det där som han ibland tenderar att göra i sina mer sakliga böcker.




2.

I "Sturm" skildras frontlivet sant skönlitterärt och inte rapportmässigt. Jünger kan ta ut svängarna lite mer här än i Stahlgewittern (även om den såklart också har sina stilblommor). Betänk också att Jünger skrev detta 1923, strax efter den större boken; han var fix och färdig som diktare redan här vill jag mena, allting finns här som i denna frontmålning:
Så hade tofslärkan helt försvunnit sedan vägarna bara höjde sig i landskapet som tussilagobevuxna band. Därigenom hade sånglärkan förökat sig helt otroligt. När morgonens första silverstreck syntes vid horisontens östra rand spände dess kvitter över fältet som en enda melodi. Vitfjärilarna och makaonfjärilarna fladdrade numera endast över resterna av murarna i byn där deras larver fann näring på kålplantorna och morötterna i de förvildade trädgårdarna. Däremot svävade moln av tistelfjärilar kring klarblå blomklasar, silverfläckiga blåvingar och de från dem oskiljaktiga vitfläckiga guldvingarna lekte kring de grönaktiga vattenpölarna som hade samlats i granathålen.

Denna bok är som en skarpt graverad medalj, med både fram- och baksida. Framsidan är frontmiljön där det händer både en och annan sak under storyns gång, och baksidan är de texter som Sturm läser för sina plutonchefskolleger, prosaskisser à la "Das abenteuerliche Herz". Och kanske lite mer, kanske lite mer otuktat än i denna bok. Se här bara på beskrivningen av en studentkrog:
På ekbänkarna längs med väggarna i ölsjappet satt folk som visste vilken ton man skulle hålla, män och några enstaka fruntimmer. En brutalitet av historiska dimensioner var trumf. Jättelika krus kastades omkull, starkt kryddade korvar, som en slampig kvinna bar ut från köket till borden medan de fortfarande fräste i pannan, konsumerades i massor. Tobaksrök, ljudliga smällar från tärningsbägare, nedslag av skämt och skrattsalvor fyllde hålan in i minsta hörn med buller och os. Med hjälp av tändstickor kom man fram till vem som skulle traktera snapsar och summan skrevs med kritstreck på bordet. Höjdpunkten utgjordes varje gång av en krokig åldrings uppdykande, som ställde en cittra på bordet och började kraxa underliga sånger.

Som gammal uppsalastudent kan jag bara säga: det är Orvars upp i dagen, med H. P. Burman i åldringens roll...




3.

Följande citat har sin charm. Det skildrar glädjen i att stå i en bokhandel och kallprata med föreståndaren. Det är kallpratet som skön konst, detta att bara nämna titlar och författare och låta dem associera till hundra andra:
Man uttalade ett ord, ett namn - lätt som ett andetag och ändå av omätlig vikt. Man nämnde en figur från romantikens Tyskland, från Paris år 1850, från Ryssland efter Gogol, från Flandern efter bröderna van Eyck - och vilket nät av förhållanden man drog upp. Varje ord var ett träd som vilade på rötterna av tusen föreställningar, ett ljus som hjärnan bröt sönder i ljusknippen. Ja, det var en stor och gudomlig gåva att man på en förmiddag som denna fick stå i hjärtat av en storstad och kasta sådana ord likt diamanter i ett samtals forsande bäck. På denna plats, omgiven av mahognyträ och gnistrande spegelglas, kände man sig som en medveten och värdefull son av en sen tidsålder, som århundraden hade lämnat omätliga skatter till.

Kanske är denna roman det närmsta Jünger någonsin kom att skriva en throw-away, en sak han inte tog riktigt på allvar. Boken ska ju ha "glömts bort" av författaren, och den ingick inte i samlade verk-utgåvan från 60-talet. Ändå är det en pärla till bok, ett smärre mästerverk, ypperlig medaljkonst. Faktiskt reviderar den min syn på Jüngers författarskap: jag trodde han blev fullödig prosaist först med "Das Abenteuerliche Herz II" och "På Marmorklipporna" i slutet av 30-talet, men som sagt ligger den jüngerska stilen fix och färdig redan här, 1923.

Allting i Jüngers värld finns här, allting i hans författarskap speglas holografiskt i "Sturm": kriget som bakgrund, den historiska bildningen och beläsenheten, überskarp naturskildring, och så det arketypiska men ändå levande persongalleriet. Lägg till det en vild ungdomlighet, en lite oregerligare Jünger än den man är van vid, och ett kongenialt slut som närmar sig det tragiska, och bilden av ett mästerverk är komplett.

Jag kan bara tillägga: här föreligger stark köprekommendation. Du kan köpa boken här.




Relaterat
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Äventyrshjärta
Heliopolis

tisdag 17 maj 2011

En diskussion om etnicitet i modebranschen, illustrerad av en bild av årets HM-modell Filippa Hamilton



Vi talar idag om multikulti, om färgblindhet gällande ras. Men jag vet ett område där det fortfarande finns "white privilegie": modevärlden.




"Normalmodell typ 1A" är en blond nordeuropeisk kvinna. Det finns alltid jobb för en blondin i modebranschen. Och är du inte rågblond men "bara" mellanblond som Filippa Hamilton på årets HM-baddräktsbilder, så kan du ändå räkna med att bokas för många jobb. Vita fotomodeller är och förblir branschidealet så vitt jag kan se.

Idealmodellen i modevärlden ska vara vit. Hon ska därtill vara antingen nordisk/engelsk/germansk eller slavisk/rysk. Visst kan hon vara slavisk: den andra modellen på årets HM-bilder är ju litauiskan Edita Vilkeviciute. Nå, vad mer är det som går? Vad är mainstream-idealet? Fransyskor går bra men då ska det vara nordfransk/blond appeal. Mörkhåriga sydeuropeiskor och latinamerikaner har aldrig varit någon stor grej i modevärlden.

Det är så här: ibland affischeras latinskor, asiatiskor och negresser. Vi har även haft svarta toppmodeller som Naomi Campbell och Tyra Banks. Men där är det snarast så att EN är stor åt gången. Fejden Campbell-Banks handlade ju inte bara om personkemi; de slogs om platsen "den svarta supermodellen".

Man kan säkert nämna tio namn på populära svarta modeller. Men slänger man ut ett så stort nät fångar man lätt 100 vita. Det är white nationalism helt enkelt, salongsvarianten.

EN svart modell i taget får vara stor, ikonisk. Detsamma gäller asiatiska tycks det. I ett avsnitt av tävlingen "Americas Next Top Model" var det en asiatisk tjej som gick till final ihop med fyra andra. Programledaren Tyra Banks sa något till henne i stil med, "You are Asian and you have to adapt your career strategy to that". Men jag är inte asiatisk, jag är bara jag sa tjejen. Men då sa Banks:

- In fashion, everything is about race.

Ras spelar roll i modevärlden. Och för asiatiska modeller är marknaden inte lika stor som för vita modeller. Normalmodell 1A är vit och nordeuropeisk. Och gärna det. Det finns inte så mycket "white privilegie" kvar i världen idag.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

Låtar jag gillar


Härmed några länkar till Youtubelåtar jag gillar. Det är en samling med stort och smått, högt och lågt, rock och pop och klassiker och lite till. Det är själva tonerna som är viktiga, inte bilderna; vissa videos är banala eller störande men skrolla i så fall ner själva bildrutan på Youtube och lyssna.




1. Suggo

Med "suggo" menar jag suggestiv musik, oavsett genre. Här är det en 50-talslåt och en modern danslåt. "Sobert en hårsmån från smärtgränsen."

Flamingos, "I Only Have Eyes For You"
Opus 3, "It's a Fine Day"



2. Soundtrack till Harmageddon

009 Sound Systems låt är för mig är inbegreppet av "2011, Youtube, apokalypsstämningar" och lite till. Sedan har vi Carl Orffs "Carmina Burana" som är en gammal klassiker för undergångsromantiker och andra.

009 Sound System, "With a Spirit"
Carl Orff, "O Fortuna"




3. Annat

Här finner vi först en 70-talslåt jag hörde i svensk version som barn ("Jag tar dig med till en annan värld, en bättre värld") -- sweet. Och suggestiv. Sedan är det en ANTIK LÅT: äntligen har vi fått rekonstruktioner av de gamla grekernas musik, som denna pärla.

Les Humphries Singers, "We'll Fly You To the Promised Land"
Antique Song




4. Religiöst

Som kristen gillar man kristna sånger. Dock inte alla. Men "Father God, I Wonder" är speciell eftersom den är lite dunkel, lite mollstämd. Som ett kyrkorum i mörkt tegel. "Jesus Christ, You Are My Life" är för sin del en ståtlig hymn. Många poplåtar kan vara hymniska (Hey Jude, Bridge Over Trobled Water, A Whiter Shade of Pale) men här har vi originalformen: en kristen hymn. Lyssna även på Hildegard av Bingens låt, en medeltida suggo. Utan det kristna arvet skulle Europa inte vara någonting.

Father God, I Wonder
I Can Only Imagine
Hildegard von Bingen, "Spiritus Sanctus"
"Jesus Christ, You Are My Life"




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Bild: en Corgi Toys polisfolka ur de egna samlingarna.

måndag 16 maj 2011

Räddande repliker


Om du talar i telefon med mormor och vill avsluta, vill ha en räddande replik, härmed några förslag. De kan även användas när du sitter på krogen och tröttnat, när du är på en bättre middag och inte bara vill bryta taffeln opåkallat, eller när du träffat en gammal lekskolekamrat på stadens gator och plötsligt känner att du vill bort, iväg...!
. Du får ursäkta men nu måste jag gå och bromera några flamskyddsmedel...

. Vore kul att fortsätta men nu måste jag gå och bilda ett al Qaida-nätverk...

. Det här var kul men nu börjar världscupen i cykelboll på TV...

. Fantastiskt trevligt, men nu måste jag hem och putsa min Nobelservis i 48 delar...

Generellt så är alla slags esoteriska sysslor bra undanflykter. De är roligare än snöda vardagssysslor som städa och tvätta. Dessutom har de en tendens att skrämma folk, att få folk att fly dig. Så om du vill ha ytterligare alibin, ta sådant som att du måste iväg och "prata med mina blommor", "rensa grannens lägenhet från en avlidens ande" eller "ha min dagliga ört/kristall/färgterapi".

Esoteriska undanflykter är bra att ta till, de låter lite udda och går därför hem bättre. Som Olle Palmlöf sa: sa man i skolan "jag har inte gjort läxan för hunden åt upp böckerna" så går ingen på det. Men säger man "jag har inte gjort läxan för min katt dog" så låter trovärdigare.




Orelaterat
Konspirativt beteende
Den esoteriske tenngjutaren
Bild: påskliljor fotade för några dagar sedan.

tisdag 10 maj 2011

Bertil Malmberg och Härnösand


Dessa rader skrivs i Härnösand. Jag bor numera i Härnösand, Porten till Höga Kusten. Det gläder mig ofantligt att denna stad också är Bertil Malmbergs hemstad. Malmberg är antagligen 1900-talets störste svenske diktare. Någon direkt Norrlandsdiktare var han inte, han flyttade söderut rätt snabbt, men i alla fall. Härmed en titt på Malmberg och födelsestaden.




Bertil Malmberg var poet och akademiledamot, död 1958. Han skrev diktsamlingar som ”Klaviatur”, ”Dikter vid gränsen” och ”Men bortom marterpålarna”. Han föddes i Härnösand men flyttade ifrån staden som skolpojke.

Men åren i Härnösand var viktiga för Bertil Malmberg. Han såg dagens ljus här den 13 augusti 1889. Fadern, Teodor Malmberg, undervisade i franska på läroverket. Modern hette Hanna Roman. Man hade det relativt väl ställt. Den unge Bertil ville tidigt bli författare och han läste böcker av Esaias Tegnér, Bengt Lidner och Erik Johan Stagnelius. Redan som åttaåring präglades han till exempel av Zacharias Topelius, av dennes dikter som idag är bortglömda. Men Bertil fångades av sagoromantiken och skrev även ett brev till den store. Senare upptäckte Bertil den moderna poesin i form av Heidenstam, Fröding och Karlfeldt. En stor favorit var Oscar Levertin.

Åren i Härnösand var viktiga för Malmberg. Han återvände gång på gång till dem i sina verk, mest tydligt i romanen "Åke och hans värld" (1924). "Härnösand" nämns förvisso inte i texten, bara "den lilla stad högt mot norden, där Åkes fem år hade förflutit". Dock: med sin skildring av alla personer som kommer i Åkes väg - den lungsjuke Kalle Nubb, Olsson-Hjelms vars son var mördare, den livshatande baptisten Ebenholz, rektor Godemarks barn, pastor Ödmark och den vansinniga kusinen Anne-Marie - tecknas staden i förbifarten. Det är 1800-talsstaden med trähus och hästskjutsar, vedkaminer och träindustri, som var betydligt större då än nu: "Såg vid såg jag såg"... (Not: Jag vet att Sehlstedt skrev detta om Alnön i Sundsvall, men det var i alla fall på 1800-talet och det fångar den västernorrländska miljön vid tiden.)

I centrum för "Åke och hans värld" står förstås Åkes värld, Bertil Malmbergs barndomsvärld med alla sina fantasier och föreställningar. Det är en bok om ett barn, ingen barnbok. Det är en hjärtevärmande sak, lite ålderdomlig i stilen men ännu läsvärd. Ljus och skugga omväxlar, det är ingen idyll. Det blev en bra film av den 1984 i Allan Edwalls regi. En TV-film gjordes även 1959 i regi av Bengt Lagerkvist.

Malmberg skrev på 1950-talet ett antal memoarböcker. I "Ett stycke väg" 1950 skildrar han till exempel Väja, bruksorten norr om Kramfors. Här bodde farmor, gift med en brukspatron. De bebodde herrgården och Bertil präglades av besöken här, han ansåg sig vara herrgårdsfolk. I sin andra diktsamling ("Uppgörelse och löfte", 1911) beskriver Malmberg sin tidiga kärlek till litteraturen, och biblioteket som skildras är herrgårdens i Väja:
När jag än var barn och ljusens vekar
brunno skumt i åldrigt bibliotek,
ljöd, där glömsk jag stod av dagen lekar,
klassisk sång ur mörka skåp av ek.
Stum jag dröjde vid de gamla banden,
där ett folk har sina skatter tömt,
sakta smekte gossehanden
över gyllne ryggar ömt,
sakta tog jag så en bok ur raden,
läste med mitt hjärta överfullt,
firade, när tyst jag vände bladen,
diktens svårmodsrika offerkult.

Malmbergs förebilder var som antytt det borgerliga Sveriges stora namn, Heidenstam med flera. Hela Malmbergs diktning hade också klart borgerliga drag, som retorik och bildning, höga principer och religiösa inslag. Där fanns ofta parker, höstliga parker där diktaren såg sin värld falla samman i skönt vemod. Det var, kan man säga herrgårdsparken i Väja som spökade; se dikterna "Parkerna", "Vinterpark" och "Min park med tuktade gångar".

Mycket kan sägas om Malmberg. För att avsluta denna artikel med stil väljer jag dock att citera just "Min park med tuktade gångar". Den är helt enkelt mästerlig, med eller utan Härnösandspåverkan:
Min park med tuktade gångar
och träd, vilkas sus
drömmer om gångna släktled
och hägnar ett människohus

den går sakta över i skogen,
som mörknar tätt invid.
Så glider mitt eget vemod,
präglat av ord och tid,

präglat av minne och tanke
- så glider det
över i själens vildmark
och blinda stiglöshet.

["Flöjter ur ödsligheten", 1941]




Relaterat
Undergångsromantik
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Bilden av Härnösands domkyrka är tagen av mig LS. Sedan jag skaffade mobilkamera i vintras har bloggen fått en mer personlig touch tycker jag. Idealet är kanske att låta de flesta bilderna på Galaxen utgöras av eget material, kanske nio av tio...? Kul är det iaf att ta bilder på saker och ting, böcker och vyer, med baktanken att publicera dem på bloggen.

söndag 8 maj 2011

Vivekânandas liv och budskap


Jag är kristen. Men vägen dit har, kan man säga, gått via hinduism och sanskritstudier. Väl invecklad med det indiska insåg jag emellertid att detta inte är min grej, kristendom är nog mer min tekopp. Men Indiens esoterism är värdefull för mig än idag, jag kommer alltid att se med värme på dess skrifter, läror och gurus. En modern indisk guru var Vivekânanda som här får ett porträtt. En källa till denna artikel har varit "Ingivelsens ord", Proprius 1971.




Svâmi Vivekânanda föddes i en indisk överklassfamilj på 1800-talet. Dagen före det han skulle ta en viss examen la han dock av, han kom till insikt att studier i vardagliga ämnen leder bara till materiell framgång. Från den tidpunkten ville han aldrig mer gå i skola.

Vivekânanda började uppsöka vishetslärare. Han blev lärjunge inom hinduismen, inom vedastudiet: sannyâsin. Slutligen träffade han en lärare som gjorde ett djupt intryck på honom: Râmakrishna.

Râmakrishna betraktades som ett helgon. Han har skrivit parabler och dikter, bland annat denna:
Dive deep, o mind,
dive deep in the ocean of God's beauty.
If you descend to the uttermost depths,
there you will find the gem of love.

Och om vi fortsätter nämna lite om Râmakrishna per se, kan sägas att denne som ung en dag hade varit ute och gått på landsbygden. Plötsligt bredde ett svart moln ut sig över himlen och tvärs över detta flög en vit häger. Râmakrishna svimmade av åsynen och det kan man förstå: övermannad av skönhet!

Denne Râmakrishna blev alltså lärare och guru för den Vivekânanda som detta inlägg handlar om. Vivekânanda instruerades i advaitya-filosofin, en lära som går emot dualismen. Det finns ingen dualism andligt-världsligt utan "monism" råder. Gud är ÖVER allt - Gud är överallt. Med intuitionens hjälp kan vi bli ett med Gud, om än tillfälligt. Râmakrishna sa också till sin elev: "Olika religioner är som olika floder nerför ett berg; de tar olika vägar men till slut leder alla till havet." Ett tjusigt uttryck för synkretism.

När Vivekânanda examinerats som lärare började han sin egen undervisning. Ett led i detta var att åka på Världsreligionskongressen i Chicago 1893. Här gjorde han en strålande entré. Andra delegater hade talat om förträffligheten i sin religion men Vivekânanda började sitt anförande med orden: "Brothers and sisters of America!" För detta fick han en flera minuters stående applåd, det var en entré som hette duga. Detta är att ha personlighet, karisma. - Ska man precisera bilden av Vivekânanda kan man kalla honom en ledartyp, en smart men något dominerande typ. Om Râmakrishna var Jesus så var Vivekânanda dennes Paulus: en mer systematisk, transparent typ jämfört med originalmannens mer direkta Gudskontakt, yttrat i aforismer och parabler. Râmakrishna och Jesus var, kan man säga, gudsomedelbara. Paulus och Vivekânanda var nog gudeliga men de var mer organiserade och mindre musiska till sin läggning.

Efter konferensen samlades några västerlänningar kring Vivekânanda för att höra honom undervisa. Man hade fått upp ögonen för veda och advaityafilosofi, det lockade till mer esoteriska djup än kristendomen tycktes erbjuda då. Men Vivekânanda berörde just kristendomen i sin första föreläsning: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud." Han sa att i dessa Johannesrader var kristendomens viktigaste budskap sammanfattat, det om Gud som den allom närvarande kraften i universum. Vivekânanda visade sina västerländska elever hur mystiken och det opersonliga, eviga gudsbegreppet fanns även i deras Bibel, hur den "gåtfulla österländska mystiken" finns företrädd även i kristendomens urkunder. Synkretism!

Vivekânanda var hindu, anhängare av vedafilosofin så som den sammanfattas i Bhagavad-gîtâ, men med Râmakrishnas exempel såg han även beröringspunkter mellan Veda och kristendom som vi sett. Han kunde även se den perenniala essensen i till exempel buddhism, och det var originellt för ytterst få hinduer gav någon som helst erkänsla åt Buddha vid den här tiden.

Under sina föreläsningar för västerlänningarna sa Vivekânanda bland annat: "Dra inte ner sanningen till lyssnarens ståndpunkt." Det är en tänkvärd synpunkt. Kant sa ju för sin del att man ska anpassa undervisningen till de medelbegåvade, detta eftersom de dumma ändå inte förstår och de smarta ändå förstår... Vivekânanda företräder då en hårdare linje, han anser tydligen inte att man ska försöka nå ens de medelbegåvade, dra ner nivån till dem, utan man ska förmedla sanningen hur svår den än är. Man ska säga saker som man förstått dem, som man vet att det är, och om sedan ingen förstår är det synd men inget att göra åt. Man ska inte kompromissa med sanningen, förenkla alltför mycket. Då hamnar man i begreppsförvirring och språkförslappning.

Vivekânanda frågade en gång sin lärare hur han uppfattade Gud:

- Jag ser honom som jag ser dig, svarade Râmakrishna, bara mycket verkligare...

Viveânanda hade annars en idé om att ORD har en sekundär betydelse medan TANKAR färdas långt. En smart tanke tänkt av en grotteremit når ändå ut över världen medan pladder på ett fik lever och dör i samma sekund. Därför ska man vara noga med det man tänker sa gurun. Det kan få en att tänka på Goethes diktum: "Allt avgörs i det inre."

Mitt bland alla spekulationer och djärva esoterismer gav Râmakrishna en del praktiska råd. Som: "Allt vatten är vatten. Men drick inte smutsigt vatten! Alla gudar är gud. Men dyrka inte tigerguden!" Detta ser jag som exempel på andligt sunt förnuft.




Relaterat
Det välgjorda språket
Simone Weils credo
Hancock: Fingerprints of the Gods
Jordkrönikan

onsdag 4 maj 2011

Det Stora Babylon krigar vidare


USA bedriver sitt "krig mot terrorn". Som supermakt krigar man i öst och väst, man är i sista fasen av sitt imperiala skede. Och att Osama Bin Laden nu är död betyder föga; kriget mot terrorn är evigt, det måste fortgå för alltid så att rustningsindustrin föds och så att alla regeringsorgan som bildats efter 9/11 får sin existens motiverad. Det är säkerhet som löpt amok, det är "Det Stora Babylon som tronar över många vatten", som härskar över halva jorden, bedriver handel med alla folk och som är rikt bortom all föreställning. Fler än jag har sett Uppenbarelsebokens Babylon som USA och jag nämner det i slutet av denna artikel, ger indicer på varför denna tolkning kan stämma. Låt mig bara säga att Frihetsgudinnan har en viss roll i det hela. Jag säger inte att USA ÄR Uppenbarelsebokens Babylon, men att det KAN VARA det. I övrigt i denna artikel ska jag visa på moderna tolkningar av samma skrift, hur första och andra världskriget, Tjernobyl, Gulfkriget och annat kan ha förutsagts här. Nota bene: KAN HA.




1.

Låt oss titta på Uppenbarelseboken, Johannes Uppenbarelse. Och lite parentetiskt: titeln bör nog vara ”Jesu Kristi uppenbarelse”. Första raden lyder ju: ”Detta är en uppenbarelse från Jesus Kristus”…

Titeln åsido; vad handlar denna bok om egentligen? Vad betyder allt? I alla tider har folk försökt tolka denna skrift och nu ska jag göra detsamma. När kommer vi då att nå sanningen om denna bok? Vad är facit?

Svaret är: någon entydig tolkning är svår att finna. Det finns mer eller mindre goda tolkningar. Endast Gud själv har svaret. Vi får vänta tills vi möter honom för att få svar.

Men som sagt, det finns mer eller mindre goda tolkningar, mer eller mindre plausibla. Här ska jag försöka finna några. Jag gör det som antytt med moderna tider för ögonen: att säga att den eller den figuren är Caesar eller Muhammed tycks mig i sammanhanget poänglöst. Jag ser tiden från första världskriget och framåt.

Och just detta första världskrig sägs förutspås här, i kapitel 8 vers 7:
Och den förste stötte i sin basun. Då kom hagel och eld, blandat med blod, och det kastades ned på jorden; och tredjedelen av jorden brändes upp, och tredjedelen av träden brändes upp, och allt grönt gräs brändes upp.

Sedan, i vers 8-9, följer VK 2:
Och den andre ängeln stötte i sin basun. Då var det som om ett stort brinnande berg hade blivit kastat i havet; och tredjedelen av havet blev blod.

Och tredjedelen av de levande varelser som funnos i havet omkom; och tredjedelen av skeppen förgicks.

VK 2, verkligen? Jo, för detta ”brinnande berg” i vers 8 har nämligen tolkats som atombomben över Hiroshima. Varför inte: VK 1 i första versen, VK 2 i andra. Och efterkrigstiden? Det är kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, som för sin del är ryska för ”Malört” som vi finner i vers 10-11:
Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll från himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna.

Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert.




2.

Så raskt över till ett annat citat som är aktuellt, 11:6:
De hava makt att tillsluta himmelen, så att inget regn faller under den tid de profeterar...

Denna kontroll över himlarna har tolkats som HAARP, ”High Altitude Auroeal Research Program”, ett atmosfäriskt undersökningsprogram vars skog av antenner möter besökaren vid Gakona i Alaska. Men indicierna är svaga här; aktuellt kapitel talar om ”Guds två vittnen” som är två olivträd, två ljusstakar som står inför Herren. Det är de som kan profetera enligt ovan och de har av andra tolkats som något helt annat än HAARP. Så vem vet vad vi ska tolka detta bibelställe som.

I kapitel 9 talas om hemsökelse av ett slags bisarra gräshoppor och pansrade hästar. Detta har på en viss Youtubefilm tolkats som stridshelikoptrar och tanks i Gulfkriget… Stridshelikoptrar har väl en viss likhet med dessa gräshoppor och rotorsurret kanske är detta:
… och rasslet av deras vingar var såsom vagnsrasslet, när många hästar med sina vagnar störta fram till strid. (9:9)

Gulfkrigsyttringar...? Minns även hur himlen förmörkades av alla oljebränder. I det strax föregående 8:12 där den fjärde ängeln blåser i sin basun sägs:
Och den fjärde ängeln stötte i sin basun. Då drabbade hemsökelsen tredjedelen av solen och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, så att tredjedelen av dem förmörkades och dagen miste tredjedelen av sitt ljus, sammalunda ock natten.

- - -

Nu över till ett centralt avsnitt, kapitel 13 med sitt berömda Vilddjur och 666. Och Vilddjurets märke, vers 16-17:
Och det [= Vilddjuret] förmår alla, både små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta giva sig ett märke på högra handen eller på pannan,

så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal.

Vad är då detta i moderna termer? Vi ser redan början på det med ett chip som kan opereras in i handleden.

Se bara denna artikel från DN 5 april i år: detta inopererade chip öppnar iofs bara elektroniska lås. Men var så säker på att detta går att göra till betalchip senare. Och obligatoriskt ”för alla som vill köpa och sälja”. Notera för övrigt den insmickrande tonen i artikeln, hur artikelns huvudperson ”bytte ut fredagsmyset mot lite lokalbedövning och ampullinjicering hemma vid köksbordet”…

By the way, man för alltså in chipet MED KANYL: då är det bra litet! Det är tillverkat med så kallad nanoteknik, ingenjörskonst på molekylär nivå. Vissa säger att svinfluensehysterin förra året var en förövning till ett dylikt: säg att ett dödsvirus är på väg, tvinga folk att vaccinera sig, smyg in ett nanochip och vips har du märkt alla med Odjurets Märke. Det lär gå lätt i Sverige där det, i förövningen à la svininfluensa, var 60% som lurades att ta vaccinet, alla helt i onödan. Polens befolkning tog ju t ex inget och de lever än. Ja, faktiskt mår vi sämre för detta: googla på narkolepsi, svininfluensa.




3.

Låt oss nu titta på kapitel 17 av Uppenbarelseboken. Vem är det som skildras med sin sjustråliga krona på tio huvuden, med en kalk i sin hand? Enkelt: det är Frihetsgudinnan! Se bara på dess sjustrålade krona och fundamentet hon står på som, sett uppifrån, är en tiouddig stjärna. Go figure.
Och en av de sju änglarna med de sju skålarna kom och talade med mig och sade: »Kom hit, så skall jag visa dig, huru den stora skökan får sin dom, hon som tronar vid stora vatten,

hon som jordens konungar hava bedrivit otukt med och av vilkens otukts vin jordens inbyggare hava druckit sig druckna.»

Sedan förde han mig i anden bort till en öken. Där såg jag en kvinna som satt på ett scharlakansrött vilddjur, fulltecknat med hädiska namn; och det hade sju huvuden och tio horn.

Och kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och glänste av guld och ädla stenar och pärlor; och i sin hand hade hon en gyllene kalk, full av styggelser och av hennes otukts orenlighet.

Och på hennes panna var skrivet ett namn med hemlig betydelse: »Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden.»

Och jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod. Och jag förundrade mig storligen, när jag såg henne.

(17:1-6)

Och visst är Det Stora Babylon här och i kapitel 18 otäckt likt USA: du tronar över många vatten, du är rik, du handlar med hela världen... Visst kan detta stämma in på andra länder historiskt; Uppenbarelseboken är ett konstverk och sådana är till sin art mångtydiga. Entydighet hör för sin del till allegorier och det är helt annan genre. Så olika tolkningar kan gå för sig för profetior som denna, ”it’s anybody’s guess”. Men för att fokusera på Det Stora Babylon så nog är USA, symboliserat i New York med Frihetsgudinnan (sju ”huvuden” och tio horn), ingen dålig kandidat till denna titel.




Relaterat
USA:s beredskap inför kollapsen
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
dn dn dn dn svd svd svd svd

tisdag 3 maj 2011

Recension: "Kaninbibeln" (1957)


Mycket bly i luften, järnvägslaster trotyl som landar i förterrängen, naftalin och tjära och vått ylle. Ja sicken värld man lever i, vilken titanisk barnkammare man växte upp i: pappa som reservofficer och själv lärde man sig läsa med "Det röda massanfallet" och "Kaninbibeln". Den senare är även känd som "Soldaten i fält" eller "SoldF" årgång 1957.




"Kaninbibeln" ger en bild, en världsbild kan man säga: en bild av en värld där man både hade ridhästar och atomvapen, där man både cykeltolkade och fick understöd av jetbombare. En hård värld där man uppmanas "störta över dem och skjuta ner dem med k-pistarna" samt "skjuta chefen först". En värld där markgas "ger sig till känna som glänsande droppar på marken, som färgfläckar på blad, barr och örter eller som en skimrande hinna på vatten, jord och stenhällar".


Man kan citera mycket här. Och man kan ironisera. Men elementärt är detta en innehållsrik, vederhäftig bok. Till exempel sägs i kapitlet om anfall, en veritabel novell, att anfall handlar inte bara om att slå en motståndare, det kan även röra sig om att slå sig ur en inringning. Därför bör man öva anfall -- och det är bra sagt, det är ett memento för dem som ansåg att lilla Sverige inte borde leka stormakt och öva anfall.

Intressant är citaten av militära storheter i början av boken. Bland annat Stalin: "Underlaget för den inre halten och motståndskraften hos Röda arméns förband är disciplinen." Vi var inte stalinister på den tiden men märkligt är hur fienden påverkar även sin motståndare, vi influerades av den stalinistiska mentaliteten vare sig vi ville eller inte. När jag såg filmen "Gula Divisionen" om svenska J 29-piloter med Hasse Ekman i spetsen, tänkte jag för mig själv: denna film är stalinistisk. Soliga skyar, skimrande jetplan, det behövs bara att man byter ut kronmärkena mot röda stjärnor så hade filmen i stort sett kunnat visas i Sovjet samma tid. Om ni förstår vad jag menar.


Man citerar även den brittiske generalen Wavell: "Vad som främst behövs hos en god soldat är uthållighet och hårdhet." Ord och inga visor. Man citerar även något av Patton. Denne är intressant på ett annat vis, eftersom ett av hans påfund finns återgivet i boken, nämligen eldmarsch. I kapitlet Striden läser man hur denna utförs med gruppen på skyttelinje och elden avgiven antingen som höftskott eller jaktskott mot upptäckta mål. "Eldhastigheten ska vara ett skott (vid kpist en eldskur) på vartannat-vart tredje steg." Kanske kändes det mäktigt att framrycka så där på övning, att gå och skjuta för skjutandets skull, men för en småstat var det nog inte helt rätt metod att lära ut. En viss G. Borg kallade eldmarscherande soldater för "dessa vandrande musikanter" och det säger allt tycker jag.

Jag slås av den omväxlande layouten när jag bläddrar i boken: skämtteckningar och realism sida vid sida, schatteringar och snitsiga tabeller. (Klicka på bilderna för förstoring.) Vad gäller Krakel Spektakel-gubbarna så tror jag att de delvis var missriktade mot sin publik, vresiga bassar som ska lära sig fältlivets elementa. Jag menar, måste man läsa en viss bok så skiter man väl i om där finns roliga gubbar eller inte. De kan få rakt motsatt effekt, dvs läsaren retar upp sig på dem. I senare utgåvor av SoldF (1972, 1986) försvann ju också alla cartoon-gubbar vilket visade att arméstaben hade lärt sig den läxan. Men som grafisk skapelse, ja som klassisk bokkonst får man nog säga att SoldF 1957 försvarar sin plats i den svenska kulturhistorien.




Relaterat
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
SoldF 1986