lördag 30 april 2011

Recension: "A Separate Reality" (Carlos Castaneda 1971)


Carlos Castaneda föddes i Cajamarca, Peru, 25/12 1925. Han dog i Los Angeles, Kalifornien, 27/4 1998. Han skrev tolv böcker om sin andliga resa. De blev bestsellers, sålde i tiotals miljoner ex värden över. Ändå är Castaneda något av en doldis. Hans verk flyger lite under radarn. Bland annat därför har jag sedan starten drivit Castaneda på denna blogg. Idag recenserar jag bok 2 i serien, "A Separate Reality"




Castaneda blev lärjunge till indianen don Juan 1961 men la av efter några år. Dock skrev han en bok – ”The Teachings of Don Juan” som förutom att bli bestseller även blev en akademisk avhandling, ett ”undergraduate paper” i antropologi. Castaneda läste nämligen vid University of California, Los Angeles, UCLA. När väl boken var klar åkte han så ner till Mexico för att visa don Juan boken och därmed var det kört, han föll till föga och beslöt att fortsätta sitt lärjungeskap. Visst var visdomen tung att bära, de upplevelser som kantade det hela kunde göra en galen, men på det hela taget var den värld don Juan visade så mycket rikare än Castanedas vardagsvärld med dess materialism och banalitet att det aldrig var frågan om ett val, vägen valde sig själv.

Det Castaneda lärde sig från 1965 och ett tag framåt blev senare en bok även det, ”A Separate Reality”. Den handlar för sin del mycket om ”memento mori”, nödvändigheten att inse att man är dödlig. En trollkarl ska vara som en krigare, fullständigt beslutsam, ödmjuk, en smula rädd och, inte minst, beredd att dö. Endast så når man Kunskap i magins nattländer. Själv läste jag denna bok på 1990-talet och den fick poletten att trilla ner. För nog hade man hört talas om detta med döden förr, det var något vi alla skulle möta. Men att inse denna tanke med hela sitt väsen, det är inte snutet ur näsan. Man möter den till exempel hos existensialisterna: Sartre och de Beauvoir, ja även Heidegger nämner döden som en grundbult i individens personliga moral. Man måste ta med döden i ekvationen, annars blir allt banalt och icke-autentiskt.

Jag hade även mött det i Bhagavad-gîtâ: inse att du är dödlig, att du ska dö! Men det fastnade inte. Men så fick jag äntligen tag på Castaneda och tog mig an bok 2 i serien, ”A Separate Reality”. Och det var först nu, när jag så att säga fick memento mori i bokform, i ett komplett 200-sidigt narrativ, som jag förstod. Sanningen måste kanske smygas på en, måste upprepande nötas in för att det ska fastna i mitt ytliga sinne.

- - -

Memento mori: det är inte roligt att lära sig. Castaneda blir själv kallsvettig och konstig, hans vardag blir ett helvete säger han till don Juan, bara för att denne haft fräckheten att påminna honom om döden. Men det är så det är. Det tar några veckor innan kunskapen satt sig. Sedan kan man andas friare. Du blir en klar existensialist, saker och ting får proportioner och du inser dina begränsningar. Du ser livet i skarpare konturer eftersom du vet att varje ögonblick kan vara ditt sista. Du har, i Castanedas termer, fått ”döden som rådgivare” – Death as an Adviser. Varje ångestfull tanke, varje onödig ängslan och rädsla, motas i grind med memento mori. Så enkelt är det – och så svårt.

Svårt men också underbart. En existensialist kan gå ner på stan en solig dag och tänka, ”detta kan vara min sista stund här i livet, halleluja”. Döden kan slå följe med en även i ljusa stunder. Det handlar för sin del inte om att frossa i tankar på döden, att längta efter döden. Att söka upp döden i sig är poänglöst säger don Juan för vi ska ju ändå alla dö en gång. Nej, tanken på döden har en tillnyktrande effekt, den ger vardagen ljus och skugga. Efter ett tag blir memento mori så naturligt att man inte är medveten om det, det blir en av många esoteriska sanningar som vägleder en, del av ens andliga undervegetation.

”A Separate Reality” innehåller förvisso mer än döden. Det är magiska uppträden, rökning av psykedeliska droger, förtäring av tequila med mexikanska bönder och mycket annat. Alla Castanedas böcker är späckade med innehåll. Man blir aldrig klar med dem och det är för mig inbegreppet av ordet ”klassiker”. Visst är Castanedas stil en aning rapportmässig och ordinär men blott en inbiten skönande kan haka upp sig på det. Grundkravet för stil är, som Matthew Arnold sa, ”att ha något att säga” och det har Castaneda i rikt mått.




Relaterat
Hur det började
Castaneda = kastanj
The Eagle's Gift
Castanedas "Vision Quest"

tisdag 26 april 2011

Recension: "The Teachings of Don Juan - A Yaqui Way of Knowledge" (Carlos Castaneda 1968)


Saker och ting går litegrann i vågor här på bloggen. I vintras skrev jag en del om Mellanöstern, 2008 skrev jag mycket om science fiction och i vår har det blivit en del om Castanedas böcker. Så ock idag.




Sommaren 1960 träffade antropologen Carlos Castaneda en yaqui-indian vid namn don Juan Matus. Det var i Arizona i USA. Castaneda studerade vid UCLA i Kalifornien. Han uppsökte indianen för att få information om psykotropiska växter. Efter en viss tvekan började don Juan upplysa honom om detta. 1961 blev så Castaneda formellt hans lärjunge i den gamla indianvisdomen. Nu höll man till i Mexico; yaqui-indianerna uppehöll sig på ömse sidor gränsen.

Castaneda blev don Juans lärjunge. Indianen undervisade honom i indianläran så som den utformats under de spanska erövrarnas ok från 1500-talet och framåt, ja även tidigare, i det pre-colombianska Amerika. Denna magi har djupa rötter, antagligen stammande från Atlantis och Lemuria. Förslagna esoteriker hade kommit till Amerika och gett indianerna sin visdom, det finns många legender om detta. – Castanedas lärjungeskap varade för sin del till 1965 då han drog sig ur. Han råddes emellertid av don Juan att skriva en bok om det han fått lära sig. Det blev ”The Teachings of Don Juan – a Yaqui Way of Knowledge” som kom ut 1968. Då detta skett fick Castaneda lust att visa boken för indianen och därmed kom lärjungeskapet igång igen.

Resan mot att bli magiker och ledare för en egen cirkel fortsatte, en resa speglad i elva böcker till. Men här ska vi bara behandla bok 1, ”The Teachings of Don Juan”. Den är med rätta en klassiker. Det händer mycket på dess dryga 200 sidor. Castaneda inmundigar peyote under en ceremoni och möter kaktusguden Mescalito. Det är verkligen tunga sidor: mötet med det obetingade i gudomlig gestalt. Inte mindre än tre dylika möten skildras i boken. Utöver det är det rökning av torkad svamp (psilocybe a.k.a ”humito”, ”den lilla röken”) samt förtärande av datura (spikklubba). Castaneda lär sig även kommunicera med ödlor; detta är en höjdpunkt. Ödlor är språksamma sägs det, de kan leta skatter eller försvunna objekt åt dig. Två ödlor städslas varav den ena får munnen igensydd och skickas iväg, den andra behålls och talar telepatiskt med Castaneda...

Allt skildras konkret och utan åthävor vilket gör allt mycket läsvärt. Sist i boken flyttar don Juan Castanedas fogpunkt så att han förvandlas till kråka och flyger över stan. Snacka om fantasy. Han måste också strida mot häxan La Catalina. Det är en riggad match men det vet man inte då, detta avslöjas först i senare böcker. Detsamma med varför Castaneda blir lärjunge: det är inte för att hjälpa denne bli vis, inte bara. Det är för att denne ska ta över från don Juan och bli den nye Mästaren, Nagual, och föra den uråldriga visdomen vidare. Detta avslöjas som antytt inte i denna bok utan först i bok 9 eller så.

Ni känner alla till J. K. Rowlings böcker om Harry Potter, en trollkarl. Men Rowling tror inte på magin i sig, hon är en amatör på magins område. Allt hon vet om det hela har hon läst sig till. Men hon leker med elden. Castanedas böcker skildrar dock riktig magi. Själv är jag inte magiker men re denna disciplin och vad där göms kan man säga: ”Med magi är det som med vatten: man blir våt om man stiger i.” Ger du dig magin i våld blir upplevelser som de Castaneda skildrar vardagsmat.

Det är en annorlunda värld, en väsensskild verklighet - a separate reality. Esoterismens grundlag är att denna värld, vardagsvärlden är inte riktigt verklig; en högre, andlig verklighet finns. Castaneda gör sitt bästa för att visa oss denna värld. I början är han själv motvillig mot att släppa taget med vardagsvärlden, och det måste man nog vara eftersom man kan bli galen annars. Men med tiden rör han sig som barn i huset bland allies, spöken, silverkråkor och allt annat don Juans magivärld kan erbjuda. Castaneda blir fullärd, han blir en Nagual, en häxmästare. Magin är i stort sett vit, man gör sina övningar för att få Kunskap, men en viss mörk aura omger onekligen det hela. Men inslag av frälsning, nåd, ljus och dans finns också.

Det är en märklig värld. Men det är en sann värld. Den allmänt esoteriskt lagde bör läsa Castanedas böcker eftersom de trots allt berättar historier, de skildrar och gestaltar Lärjungens Väg. Att terminologin är lite egensinnig och begreppsvärlden lite sluten och unik, saknar hållpunkter i sådant man inhämtat i europeisk esoterism – det får man ta. Castaneda är en klassiker och hans första bok, ”The Teachings of Don Juan”, är en hörnsten i varje privatmagikers bibliotek.




Relaterat
Hur det började
The Eagle's Gift

lördag 23 april 2011

Vid min mammas grav



Liv och död: ja min själ.




I vintras begravde jag min mamma. Jag var faktiskt ut och tittade på graven samma dag, efter ceremonin och "församlingskaffet". Man brukar vanligtvis inte göra det men nu gjorde jag det som vänlighet mot några gäster som missade hela föreställningen. Det var dimmigt den dagen, Stockholmsplanet kunde inte landa så därför blev några gäster försenade. Vi gick alltså ut till graven denna januaridag och såg blommorna på den nyigenlagda, snökantade graven.

Det var då det. Nu i påsk var jag hem till Arnäs igen och besökte graven. Nu har mammas död så att säga sjunkit in och man har fått smälta det hela. Jag känner en viss saknad, en viss förvåning: men hon är ju inte här längre! Som esoteriker ser man blott döden som en övergång, en färd mot nya mål, men ändå är jag, som sagt, smått förvånad. Here today, gone tomorrow.


Någon gravsten har vi som synes inte ordnat än. Men det är på väg.


Det ser en smula naket ut. Men sådan är döden: naken.



Mamma vandrar vidare i esoteriska marker, hon är i det eviga ljuset för debrief och förberedelse för ett nytt liv som människa, för ännu ett varv i samsâra. God bless!


Graven ligger vid Arnäs kyrka, Arnäsvall, Örnsköldsviks kommun. Där växte jag upp och där bodde mamma när hon dog.

Recension: Livets eko (Bertel Gripenberg 1923)


Jag gillar det jag gillar. Man gillar det man gillar helt enkelt, svårt att förklara varför. Till sådant jag länge gillat hör Bertel Gripenbergs dikter, de har följt mig på vägen och aldrig lämnat mig. Gripenberg levde 1878-1947 och är en något förbisedd poet, en traditionell ande som förtigs av dagens media. Därför är det med stolthet jag idag recenserar "Livets eko" från 1923, en av hans starkaste samlingar.




Bertel Gripenberg har kallats kontroversiell. Jag förstår inte varför. Han skrev förvisso på ett upprop till stöd för Tyskland en gång, det var när detta land stred mot Sovjet, Finlands bundsförvant i samma krig. Närmare bestämt var det 1943; Gripenberg motsatte sig en separatfred med de allierade och krävde fortsatt uppslutning vid Tysklands sida ända fram till slutet. För detta har han kallats "fascist". Ja o så hemskt. Gripenberg var anti-bolsjevik och finsk patriot kan jag meddela, en varm fosterlandsvän ovan språkgränserna i det då ännu språkstridande landet. Gripenberg älskade Finland och det är kontroversiellt det.

Gripenberg var en stor poet i sin egen rätt, en bredbladig swashbuckler som diktade om krig och kärlek, liv och död, högt och lågt. Ett visst stråk av pessimism fanns där också, en låt säga ofruktbar självömkan. Utöver det hade han mycket som talade för honom: en nordisk naturnerv som söker sin like bland samtida svenska poeter, fulländad metrik och klangkänsla och brett ämnesval alltifrån nutid och dåtid, blommor och jakt och modern stad, ja intet mänskligt var honom främmande. Han skrev även en hel diktsamling i ”modern” stil, halvt på skämt men bara halvt. Det friare versmåttet i ”Den hemliga glöden” märktes även i vissa andra alster. Han översatte för övrigt Edgar Masters ”Spoon River” som var rätt fri i vershänseende så Gripenberg var inte bara lagd för metrisk poesi.

OK, den fria, anarkiska glöden hos en Södergran saknade han kanske men se på t.ex Karin Boye, hon var en lika sträng metriker som Gripenberg utan att ha fått lida för det.

- - -

Låt oss nu gå i närkamp med Gripenbergs diktning och då närmare bestämt ”Livets eko” från 1923, Gripenbergs kanske bästa diktsamling.

Här finns allt. Här finns den slående naturlyriken, klangfullt exakt:
En livlös afton på stranden –
själva dyningens puls har dött.
Vid den dimhöljda himlaranden
var droppe av färg har förblött.
Hör – årslag i blygrått vatten
som taktfast glida förbi,
och tonlöst borta i natten
ett klagande sjöfågelskri.
(”Årslag”)

Här finns även pregnanta minnesbilder från jaktens stråt. Ja, vem får inte lust att ta studsarn, dra på sig storstövlarna och jaga hare efter rader som dessa:
Jag minns de tallösa tegarna
och rapphönsens rasslande flog.
Jag minns de villande vägarna
och hardrev i höstgul sol.
- - -
De blanka och blixtrande blickarna
över glasets glittrande rand
och de vänliga orden och nickarna
har mig bundit dyrbara band.
(”Jägarminnen”)

Här finns också allvarligare tongångar. ”Förgänglighet” säger kategoriskt att endast brännande, kontroversiella dikter räknas. Det är lite extremt tycker jag. Även idyller har sin plats, vi har ju redan sett det i denna samling. Men i poesin måste man renodla och spetsa till sina uttryck så Gripenberg menar i aktuell dikt att poesi ÄVEN kan ha kraft och styrka, den kan vara politiskt brännbar. Härmed denna uppmaning till att slå med ord, till att inse ORDETS MAKT. Gör man inte det är man blott en halv poet, en ofullgången ordlekare:
Blott om din dikt
kan döda som ett hugg
kan stinga som en pil i din oväns öga
kan tända som de bloss som tände Karthago
och lysa liksom elden på Sodoms himmel,
blott då
är din dikt mans gärning.
Om ej – blott veklingens flykt från hans plats
i ledet.

Detta är ord och inga visor. Titeldikten tar dock priset. Det är en elegi över livet, över minnen: en euforisk blues, en klagande lovsång. ”Blotta ordet ’klagan’ har silvertrumpeter” sa ju Malmberg och det märker vi här. Livet är en oxymoron, en sorg i rosenrött, en blanding av smärta och fröjd, och så här lyder Gripenbergs minnessång par preference:
De ha stormat förbi i trav och galopp
som herrar på löddriga hästar,
som en stolt skvadron, som en ryttartropp,
mina år på den jord som jag gästar.

De ha stormat förbi i galopp och trav
och aldrig de vända tillbaka.
De ha nått sitt mål, de ha funnit sin grav,
blott i fjärran jag marken hör skaka.

Men än dallrar i luften ett eko kvar
av den vilda och dånande färden,
och än ljuder en döende hornfanfar
långt borta, utanför världen.

Med fröjder och sorger, med lust och ve
förbi mig tiden har rusat,
och aldrig får jag den återse,
de år som mig plågat och tjusat.

Men ett genljud av allt som har stormat förbi
ännu i mitt öra klingar,
och än till ett eko av dess melodi
min åldrande röst jag tvingar.

Sjung, eko, om livets ära och skam,
ljud, eko, om allt som försvunnit,
när skuggorna långsamt tåga fram
och dagen till skymning hunnit!

Gripenberg hade varit kavallerist, Nylands dragon i inbördeskriget. Därför hänvisningen till ryttare, trav och galopp. Det var själva livets essens för honom detta med hästar, ritt och chevaleri; det var centrala metaforer i hans diktning, upplevda i verkligheten och omsmidda till odödliga dikter som denna.

Samlingen innehåller mycket klangfullt och levande stoff, som ”Det spökar”, ”Jakthorn” och ”De avundsvärda”. Men jag slutar med en dikt som likt titelsången fångar två känslor, som elegant uttrycker mixen av ljuvt och lett i livet och konsten:
Högt flygande sånger och oheligt skämt,
av dem vill en dryck jag blanda,
en half and half – en jämnt mot jämnt
av diktar- och gycklaranda,
ty livet är blandat på samma sätt
av gyckelspel och av tårar,
och människosläktet en brokig ätt
av narrar, hjältar och dårar.

Högtidliga sånger och oblyga ord
i samma glas vill jag hälla,
om allvar och narrstreck på rullande jord
vill jag låta strängarna skrälla.
En bubblande brygd av bragd och brott,
av vemod och ömhet, av hån och spott,
av druvsaft och gift i pokalen –
och så tömmer jag skålen för allt jag fått
innan lamporna släckas i salen.

(”En livsdryck”)




Relaterat
Gripenberg: Aftnar i Tavastaland
Gripenbergs sol

onsdag 20 april 2011

Systematikens seger: en lista över ord och begrepp hos Carlos Castaneda


Castaneda och hans böcker är en fast punkt på denna blogg. Så har det varit sedan starten 2007. Klicka här så har du hela etiketten ifråga, alla artiklar och recensioner som rör Castanedas gåtfulla värld. Idag ska jag dock inte recensera eller kåsera; jag ska ge en lista över begrepp som förekommer i Castanedas böcker. En strävan har varit att relatera termerna till andra esoteriska traditioner, något Castaneda själv helt avstår från att göra. Detta gör hans böcker en smula svåra att penetrera. Men nedanstående lista torde ge den intresserade studenten impulser att söka evig visdom i såväl Castanedas som andra esoteriska världar.




Assemblage point - fogpunkt. På vår aura (ej på den fysiska kroppen) finns en så kallad fogpunkt. Dess plats på auran avgör vad vi ser och hur vi ser det, med andra ord hur vår värld ter sig för oss. Flyttas fogpunkten ser vi "något annat" och Castaneda får uppleva detta många gånger under sina övningar med don Juan.

Assuming responsibility - ta ansvar. "Att ta ansvar för sina handlingar innebär att man är beredd att dö för dem." - don Juan

Awareness - medvetande. Ett glorifierat klarseende tillstånd.

Breaking routines - bryta rutiner i vardagen för att frigöra energi. Man tvingas se saker på andra sätt, blir på andligt vis mer lättrörlig.

Controlled folly - medveten pajaskonst, att ta saker på allvar "som om" de är det. Det kan vara att agera strategiskt för att nå ett världsligt mål "som om" världslig framgång har betydelse, men man använder det hela blott som mental övning, som medel att bli en mer medveten och förfinad aktör på magins område, som medel att nå Kunskap vilket är vad allt handlar om i Castanedas värld. "A Separate Reality" skildrar denna taktik rätt ingående.

Death as an adviser - genom att bli medveten om att man ska dö (= memento mori) lär man sig tillvarons kärna, nämligen att det fysiska livet är begränsat medan det andliga, post-mortala livet är obegränsat. Bok 2, "A Separate Reality", handlar mycket om detta.

Dreaming, the art of dreaming - drömmande, drömkonst. Att vilja bli medveten i drömmen, att systematiskt vilja ta kontroll över drömmen. Ett sätt sägs vara att försöka få syn på sina händer i drömmen. Lyckas man med denna akt har man nått början på att kunna viljestyra sina drömmar. Tre tekniker som hjälper drömmandet är (q v) breaking routines, power gait/gait of power och not-doing. Bok 9, "The Art of Dreaming" specialiserar på drömmande.

Dreaming body - drömkropp. En särskild kropp man nyttjar under drömmandet, kanske lika med astralkroppen i esoterisk vokabulär. Astralkroppen (= själen) är ute och far medan den fysiska kroppen ligger och sover, bevarad av eterkroppens hölje.

Earth's boost, the - kraften från jorden. Moder Jord finns där alltid för att nära oss, skydda oss och ge oss energi, "imperceptible jolts of invigourating energy" (bok 8). Jorden är en levande varelse; t ex har hon likt oss människor en aura. (Bok 7, s 222). Se även bok 8, s 100: jorden är besjälad, jordens medvetande kan påverka en människas medvetande.

Erasing personal history - att tona ner egots betydelse genom att sopa igen spåren och bli någon annan - sig själv.

First attention - normalt medvetande, vardagsmedvetande, "right side awareness". Det är knutet till den fysiska kroppen (medan "second attention/left side awareness" hör till auran).

Gazing - att koncentrerat skåda vissa naturfenomen, som moln, rök eller rinnande vatten. Därmed utmattas ens first attention och plats ges för ens second attention, och därmed för en tripp ut i det obetingade.

Having to believe - "att måsta tro". Som någon sa: "Håll fast vid dina illusioner. Det kan komma en dag då de är det enda du har kvar."

Impeccability - ofelbarhet, otadlighet, syndfrihet. Ett slags munkmoral med honnörsord som återhållsamhet, eftertanke, enkelhet, chosefrihet, avsaknad av stolthet och självreflektion. Istället för att älta personliga problem höjer man sig och bli impeckabel.

Inner silence - inre tystnad varmed man uppnår tyst kunskap, silent knowledge. Se "The Power of Silence", bok 8 i serien. Ett sätt att nå detta är att komma till ro, att tysta ner sin inre monolog. Därmed aktiveras ens högre medvetande (= nagual, second attention).

Intent - "the Spirit", anden, Tao, Gud, gudomlig energi. Att kalla Gud "the spirit", "the Great White Spirit" är för övrigt i linje med hur nordamerikanska indianer benämner detta absoluta. "Intent" hos Castaneda är dock inte främst ett väsen, det är en kraft man kan använda sig av, gudomlig energi som sagt.

Knowledge - don Juans väg kallas att "uppnå kunskap", bli "a man of knowledge". Medlen för detta är (q v) stalking, awareness, intent och dreaming.

Left side awareness - vänstra sidans medvetande = den andra världen = det okända, the separate reality. Se även second attention och nagual.

Losing one's human form - tonal- och nagualmedvetande förenas, man når the totality of oneself.

Losing self-importance - att inse ens begränsningar, tona ner sin känsla av betydelse. Att tåla skämt, tåla att man driver med dig, allt för att frigöra energi för att nå Kunskap. Jämför vad som sägs i kap 5, bok 8: breaking the mirror of self-reflection, att krossa självbespeglingens bild.

Nagual - (uttalas nah-wal), det okända, det obetingade, den metafysiska tillvarons jungfrueliga länder. Påminner om Tao: "det Tao som kan beskrivas är inte det sanna Tao" (Lao Tse). Till nagual kan man ledas av psykotropiska droger (svampen psilocybe, kaktusen peyote och spikklubba som Castaneda tar i första boken) men detta är ett något primitivt sätt säger don Juan. Bättre är att på de mentala övningarnas fält bruka (q v) erasing personal history, losing self-importance, assuming responsibility och death as an adviser. - Nagual (med versal) är också titeln på övermagikern i de cirklar som Castanedas böcker skildrar: "the Nagual don Juan" och, från och med femte boken, "the Nagual Carlos Castaneda".

Not-doings - frigörande från vardagsbeteende som (q v) erasing personal histroy, losing self-importance, breaking routines. Bok 3, "Journey to Ixtlan" handlar mycket om not-doing.

Places of power - maktens platser. Särskilda ställen i landskapet där man kan få energi, energetiska zoner som hjälper en att meditera. Kyrkor och tempel har i alla tider byggts på sådana platser; därför är det enfaldigt att anklaga exempelvis kristna för att anlägga en kyrka på platsen av ett gammalt hednatempel. Båda religionerna placerar sina tempel på energetiska sweet spots.

Power - kraft, makt energi. Möjligen lika med Gud, gudomlig energi (q v "intent"). Boken "Tales of Power" kan då ses som "Tales of God"...! Don Juan säger: "Power provides according to our impeccability." Med andra ord, om vi renar våra sinnen, gör oss kvitt girighet och ångest kan vi lättare närma oss Gud. - Don Juan kan även säga att det och det är "a sign from Power": lyckosamma tecken tolkas som att det är Makten som ger dem. En kristen, en hindu, en jude eller muslim skulle väl säga att detta är Guds verk, Guds tecken.

Power gait - en högst besynnerlig teknik varmed sättet att gå kan föra en till andra världar. Detta är ockult, fråga inte mig hur man utför det.

Recapitulation - rekapitulering. Att i detalj gå igenom sitt liv, ta upp alla misstag man gjort, erkänna felen och därmed få energi av att ha gjort upp med dem, att sluta älta dem. Detsamma som ånger, botgöring, repentance inom kristendomen. Att bekänna sina synder.

Right side awareness - högra sidans medvetande = normalt medvetande = denna värld, det kända, vardagsvärlden. Se även first attention och tonal.

Second attention - det övernaturliga, högre medvetande, "left side awareness". Second attention hör till auran, "the luminous body". First attention (q v) hör till den fysiska kroppen. - Det finns även third attention som är det högsta man kan komma: att skåda Gud (eller "the Eagle's emanations" som don Juan skulle säga).

Seeing - klarseende, siarkonst. Uppstår när man stoppat världen genom icke-görande (q v stopping the world, not-doing).

Stalking, the art of stalking - en gåtfull taktik som är ett slags jakt, ett slags smygande. En viktig metod för att nå Kunskap, Knowledge.

Stopping the world - att i zenbuddhistisk anda inse att "det är sinnet som rör sig, inte världen". Når man totalt inre lugn kan man sägas ha stoppat världen. Bok 3 handlar om don Juans lära kring "stopping the world" vilket bland annat uppnås via en vision quest, en traditionell enmansutflykt i det vilda då man ska fasta, meditera och vänta på visioner. Castaneda får en sådan vision i nämnda bok, återgivet här.




Relaterat
Hur det började
Hancock: Fingerprints of the Gods
Jordkrönikan
The Eagle's Gift

söndag 17 april 2011

Recension: Det röda massanfallet (Gösta Borg 1951)


Här följer en närläsning av Gösta Borgs "Det röda massanfallet". Det är en skildring av tysk infanteritaktik under andra världskriget, av markstridens natur, av psykologiska faktorer i striden och mycket annat. Det skulle kunna kallas en förtäckt memoar av författarens tid vid fronten - han var krigskorrespondent, Waffen SS-organiserad "Kriegsberichter". Men det är mer än så, texten LEVER, den kommer skönlitteraturen nära på sina håll. Men det är en sakprosabok rakt igenom, något uppdiktat kan man nog inte beslå författaren med. Den är autentisk. -- Edit 2018: nu finns det en nyutgiven bok, skriven av mig, om Gösta Borg och annat. Du finner den här.




1. Temperament

Borgs bok är läsbar, ja mer än så: här märks ett TEMPERAMENT och det finner man inte så lätt i litteraturen. Han har en personlig stil helt enkelt. Det må finnas många källor för östfrontskunskap men få av dem har den anda, det pulserande av liv och blod som "Det röda massanfallet" har.

Borg var underofficer i svenska armén före kriget. Om han sedan förde trupp på östfronten vet jag inte. Han var som sagt krigskorrespondent. Men han var bevisligen där, på östfronten. Ett ögonvittne är sannerligen inte fy skam om det avstäms med andra förstahandskällor. Borg var där; med honom i 1941-vändan var ju till exempel den där blivande fackförbundsordföranden, Ragnar Linnér (omnämnd i Bosse Schöns "Svenskarna som stred för Hitler", 1997). Borg säger om sina frontséjourer så här i förordet:
Det material som nu sammanfattas i "Det röda massanfallet" har i allt väsentligt samlats i Polen/Ostpreussen 1944; intryck från de svåra striderna vid Viborg (Tali) i juni samma år och från Ardennerslaget årsskiftet 1944/45 har varit av stort värde. Dessutom har anteckningar från Vinterkriget 1939-40, från Ukraina 1941 och från Baltikum kommit till användning.
[s 14]
Boken var förvisso snabbt skriven. Men Borg i sitt förord "anhåller om att detta välvilligt beaktas". Man kan ha vissa reservationer mot Borg men i övrigt är hans bok belysande. Som:
. när han diskuterar "det taktiska undermedvetna", hur bassar har en viss förpräglad bild av hur strid ska bedrivas vilket omedvetet påverkar hur resulatet, dvs stridsuppträdandet blir (dvs inför AVK var bassarna präglade av FVK, oavsett om doktrinen rört sig bort från skyttegravskrig)
. i påståendet att elden, granatelden är det avgörande medlet för strid. Borg skildrar livaktigt hur finkalibrig eld bara är en smärre utfyllnad av brisadmolnen
. i hävdandet av värdet av flankanfall och gruppering i skydd av flankerande berg och skogar, negligerat av tyskarna under reträtten 1944-45 men av behov för svensk tillämpning inför kalla kriget, och detta blev sedan norm i vår eldöverfallstaktik
. i sina synpunkter på hur en chef (komp, bat) ska bete sig, ex.vis ska denne gärna befinna sig långt fram men för den skull inte i absoluta eldlinjen, nej, att befinna sig i en brännpunkt är det optimala




2. Originell vokabulär

Begrepp som "T-kanal", "vinkelbildning", "terrängsluss" och "zontaktik", allt myntat av Borg, vittnar om ett originellt militärt intellekt. Låt mig bara tillfoga att det inledande kapitlet med "Hur ser det ut vid fronten", med målande skildring av ett ryskt anfall (det som företogs öster om Warszawa sommaren 1944) söker sin like i svensk krigslitteratur. Den följande analysen av hur man överlever i denna eldstorm, ja det är i praktiken vad boken går ut på - att överleva i helvetet. "To Hell and Back" (1949) kallade Audie Murphy sin resa och en liknande titel kunde "Det röda massanfallet" förtjäna.

Borg hade fronterfarenhet. Vad sägs till exempel om detta:
Eldorkanen växer, redan är det dagar - - - tiden är förändrad - - - sekunderna kryper hånfullt över urtavlan - - - splitterregnet brakar ner över en kokande jord - - - du pressar dig mot jorden och gräver med blodiga fingrar - - - luft! - luft! - luft! - och lungorna fylls med damm och spränggas - - - det rusar kallt och glödhett igenom kroppen - ingenting kan bli värre och blir det i nästa bråkdel av en sekund - - -
Dagboksanteckning från den 12 sept 1941; storstrid om brohuvud över Dnjepr
[s 33]
"Det röda massanfallet" söker sin like: en blandning av instruktion för en ny armé och en bild av ett nyss utkämpat fälttåg, en appell för aktiv stridsutbildning och maning till allvar för en hotande fara, Den Röda. Idén med boken torde ha varit att ge svensk armé impulser att omorganiseras för att möta detta hot. Mer om detta strax. Men allmänt så ger boken värdefulla glimtar från det tyska infanteriets strid i AVK, så härmed en närmare titt på detta genom att se på bokens upplägg.

Avdelning I i boken heter "Massanfallet". Och där, i kapitel 1, "Igår och idag", jämför Borg det ryska massanfallet under FVK med det under AVK. I FVK var man dåligt organiserade och skickade mest fram vågor av skytteinfanteri utan tillräckligt understöd av artilleri. Visst hade man framgångar som i Brusilovoffensiven men det hela tog en annan vändning under AVK, dess senare fas, då infanteriet understöddes av massiva pansarformationer och enorma mängder artilleri. Det är denna verklighet Borg beskriver i boken, denna stållavin och trotylstorm. Syftet är att bereda svensk armé att möta detta; boken kom 1951. Oavsett karaktären av instruktionsbok så säger boken mycket om det tyska infanteriet i AVK; det mesta författaren påstår belyses av exempel från östfronten.

Kapitel 2 heter "I Polen juli - augusti 1944". Här skisserar Borg det ryska anfallet sommaren-hösten 1944 med kraftsamling mot Warszawa. Terrängen samt den operativa taktiken berörs. Det hela utmynnar sedan i kapitel 3, "Hur ser det ut vid fronten?", där en resa in i frontzonen under en tänkt fas av sagda slag skildras på impressionistiskt vis. En höjdare. Sedan följer kapitel 4, "Vad sker i det som synes ske?", där Borg betonar granateldens huvudroll (artillerigranater, pansargranater) medan finkalibrig eld spelar förhållandevis liten roll, om än den såklart inte är oviktig. Avdelningen avslutas med en koll på hur den ryske soldaten är: van vid uteliv, klarar sig på lite mat, "ena stunden en glad gamäng och nästa en rasande djävul"...: "Massanfallets soldater" heter kapitlet.




3. Svensk tillämpning

Avdelning II i boken heter "Hur överleva och slå tillbaka?" Här skisseras vissa exempel med svensk utgångspunkt, exempelvis hur ett ryskt anfall i mellansvensk terräng kan gå till. Vi ska kort sagt gruppera i harmoni med terrängen och slå mot pansarkolonnerna från flanken.

Avdelning III, "Det egna anfallet" fortsätter på det svenska temat men hela tiden med inströdda AVK-exempel. Ta bland annat kapitel 20, "Anfall i mörker", där Borg säger att i början av operation Barbarossa slutade man regelmässigt att strida då det blev mörkt. Rena 9-5-jobbet! Man gjorde en rush för att nå vissa lättförsvarade mål och sedan upp med poster och minor och godnatt. Längre fram i kriget lärde sig ryssen utnyttja mörker och tyskarna tog snabbt efter.

Avdelning IV heter ”Bevakning - spaning – stridsledning” och behandlar dylika problem. Avdelning V heter ”Särskilda problem” och tar bland annat upp pansar och strid i stad, två viktiga saker. Avdelning VI, ”Markstridstrupp” filosoferar över hur skyttekompanier och –bataljoner ska vara sammansatta och Avdelning VII tar upp beväpningsfrågor. Borg talar sig bland annat varm för MG 34-42.

Avdelning VIII tar upp utbildning, alltså tillämpningar för hur svensk armé på 50-talet borde träna för att möta rysshotet. Här ser vi bland annat idén om att infanteristen ska gräva en grop som sedan körs över av en stridsvagn: bra tillvänjning. Avdelning IX, slutligen, nämner ett och annat kring hur det är att strida i eget land, se egna civilpersoner som dukat under för beskjutning och repressalier. Men Borg sa att trots vidrigheter måste man stålsätta sig, garden måste hållas uppe mot ryssen, och för det gäller då som nu stridsropet ”Sverige skall leva!” Detta blir bokens slutord.




4. Det finns mycket

"Det röda massanfallet" innehåller verkligen mycket. Den boken blir man inte klar med i en handvändning!

Man kan säga att den innehåller det och det och ändå inte få så mycket sagt. Man måste kort sagt CITERA lite, ge prov på Borgs unika stil. Så jag ger er följande ögonblicksbild av chefer i eldstormen, väntande på infanteri och pansar i kölvattnet av en artilleriförberedelse, ur det ovan antydda sjoket om striderna öster om Warszawa:
I allt detta fungerar trots allt stridens hela mekanism; där är den unge underofficeren som lugnt väntar i sin vagn, handen leker med kanonens riktrattar, ögonen söker i röken, eldorkanen efter den bekanta silhuetten av T 34 - - - där är en ordonansoff som lotsar sin terrängbil fram till den främsta stridsledningsplatsen vore luften aldrig så tjock.

Kampgruppchef är en 30-årig major; ännu innan splittret tagit mark är han i en brännpunkt. Han räcker till för att ta en karl under hakan och för att med insats av alla resurser slå tillbaka, operera bölder och släcka hotande bränder.
[s 23]

Vad gäller "bölder" så menas med detta infiltrerad trupp med eller utan pansar. - Detta var chefer som sagt. Det får mig osökt att tänka på detta med LEDNING, en viktig sak i infanteriets värld. Och om vi snackar kompanichefer så är detta de ideal som Borg listar: tapper men inte dumdristig, kunna leda från fronten men ändå vara nåbar (”befinna sig i en brännpunkt”). Det betyder i min bok att man måste ”walk the talk”, att veta att det man begär av andra är vad man själv klarar av. Och att man tar pulsen på striden där det händer något, beredd att gripa in direkt om det hela kört fast. ”Leda från främre pluton” som det väl heter i svensk doktrin.

En rolig sak med "Det röda massanfallet" är som antytt den specifika terminologi som Borg rör sig med. Han hade sett en ny verklighet och måste hitta nya ord, svenska termer för vad han sett och ville förmedla. Härmed en smärre Borgordlista:

Kontaktinfanteri, krypinfanteri, krypgubbar = infiltrerande förtruppsinfanteri.

Terrängkanal = en väg omgiven av skog, dalbotten omgiven av skogklädda höjder, dvs terräng som kanaliserar anfallet, terräng där fienden med sitt pansar kommer att uppehålla sig och där man (= svenskt infanteri mötande ryssen) inte ska gruppera.

Terrängficka = ex.vis en åker omgiven av skog på tre sidor. En mekaniserad fiende tenderar att rikta in sig på fickans botten och överösa den med eld från striv och artilleri, därför ska man akta sig för att gruppera där och istället uppsöka fickans sidor. Detta må vara självklart idag men det var det inte då Borg skrev boken, då ”det taktiska undermedvetna” ännu hade SLAGLINJEN som ideal. ”Gruppera på linje och manligt möta fienden bröst mot bröst”; detta var en obsolet taktik i masseldens tidevarv.




5. Oefterhärmlig

Vi närmar oss slutet på detta inlägg. Först ytterligare några typiska Borgska begrepp, därefter ännu ett belysande citat.

”Buren eld” resp ”eld med egen rörlighet” är något Borg ofta nämner. Det förra är ksp, grk och annat som truppen bär med sig, det senare är artillerield som är rörlig på så sätt att man kan omrikta pjäsen horisonten runt. Möjligen hör även stridsvagnseld till "eld med egen rörlighet".

”Trupplan vs terrängplan” = på s 136 utvecklar Borg problemet med hur man behåller formationen under framryckning, hur ex.vis en pluton på stridstriangel anpassar sig till terrängen och inte klumpar ihop sig. Till detta kommer fientlig eld som pressar på bakåt-nedåt. En intressant utredning av stridsförflyttningens metafysik! – För att konkretisera kan man säga att trupplanet är en mindre skiva som rör sig på en större skiva, terrängplanet. Detta är en bra bild att ta till när man ska förstå hur grupp-pluton-kompani rör sig i terrängen.

Pansarjakt- (prefix) = ett slags aktivt pansarvärn (kanske en germanism med ”Jagdpanzer” i bakhuvudet)

Stridsrum = har inget med en stridsvagns inre att göra utan betyder här ”en viss terräng en viss årstid sett i förhållande till en viss taktik och stridsteknik”. Med tanke på all variation man kan tänka sig här får man ett stort antal vitt åtskilda STRIDSRUM, kanske ett användbart begrepp för infanteritaktiker.

Eldzon, buffertzon, sluss, terrängstäd = detta var (jämte terrängkanal och –ficka, se ovan) andra element i Borgs system för försvar i svensk terräng, hur liksom terrängen med all sin skog och berg verkade kanaliserande på ett anfall och hur man genom att djupgruppera i zoner kunde möta det hela.

Off, arri = slanguttryck unika för Borg, jag har åtminstone inte sett dem användas någon annanstans. Betyder så klart OFFICER resp. ARTILLERI.

Som sagt är CITAT vad som krävs för att belysa "Massanfallets" egenart. Så jag avslutar med ännu ett, ett som ger en actionladdad bild för hur tyskt infanteri uppträdde under AVK. För att beskriva hur försvaret ska vara elastiskt, hur man brukar VÄXELELDSTÄLLNING, ger oss Borg följande episod från östfronten/Polen 1944:
En by – cirka 50 hus längs vägen försvaras av två tyska grenadjärgrupper, uppsuttna på pansrade, terränggående manskapsvagnar. Ett LMG försvarar byns östra vägmynning, resten för bysidorna. Ryskt krypinfanteri närmar sig i halvcirkel; skottväxling. LMG:t vrålar iväg ett par band, de brungula krypgubbarna drar in huvudet. Det är med ens så stilla att man kan höra hur byn brinner – röken driver bakåt. Underofficeren som för befälet vet vad denna tystnad betyder: bakåt! Uppsittning! Full gas – ut ur byns västra kant – tjong – pang – fientligt pv – men bom!! (tack vare röken!) hårt åt vänster – ned i en hålväg, avsittning – Eldställning! – Skyttarna gapar och drager in huvudet: ett jättesnälltåg vrålar in över horisonten, de glesa tallarna skälver som i dödsångest – och byn brister: de gråvita husen lyser mot en svart jättesvamp, som inom bråkdelen av en sekund rusar ut åt alla sidor; så gör den halt och dess massa rusar uppåt, suger med sig hus, eld, halmstackar, höns, människor – långt efteråt hör man dånet rulla över de flacka kullarna och små stycken av en polsk by strös ut över terrängen. Men de senapsgula har rest sig och rusar in i infernot – de båda LMG:na sprutar ut sin energi – en osynlig lie slår undan benen på många av de anfallande; där slänger en jättehand tre av dem som lealösa klumpar över varandra. Försvarsartilleriet kastar de brinnande byresterna och många av de nya hyresgästerna upp i röken. Underofficeren trycker in sitt kpistmagasin: - Bakåt, uppsittning! Full gas! In i byn; det är sannolikt att hålvägen snart får besök.
[s 69-70]




Relaterat
Trotylstorm i öster (Svensson 2018)
Hassel: Döden på larvfötter

torsdag 14 april 2011

USA:s beredskap inför kollapsen


USA:s försvar måste bantas trots att man krigar i Irak, Afghanistan och Libyen. Det meddelar DN idag om USA:s budget. Men USA kan säga adjö till sina fjärran krig ändå, dess tid som supermakt är slut om jag sett rätt i min kristallkula. Inget varar för evigt. Man får vänja sig vid en roll som lokal stormakt, territoriet blir lika med dagens hjärtland, fastlandsamerika. Men det är inte fy skam. Och där är man beredd att REGERA, man kommer inte att låta allt rinna ut i sanden.




Vissa säger att USA idag befinner sig där Sovjet befann sig i slutet av 1980-talet: på randen till kollaps. Visst finns tecknen där (dyra krig, svag valuta, svagt eller obefintligt näringsliv) men det är inte hela bilden. Knäckfrågan om ett land drabbas av revolt och uppror är: vågar regeringen skjuta på demonstranterna? Sovjet föll efter att Ryssland förklarat sig självständigt 1990 och före det hade deras hegemoni i Östeuropa fallit efter demonstrationer och uppror. Det var hösten 1989. Folk gick ut på gatorna i Östtyskland och sa: "Om inte vi, vilka? Om inte nu, när? Om inte här, var?" Och regimen bara föll ihop.

Allt bara föll ihop, inga skott avlossades (utom i Rumänien men där föll Ceaucescu till slut också). Regimerna vågade inte skjuta på demonstranterna, man hade inte våld som en option i det rådande läget. En motkupp skedde i Sovjet 1991 men den rann ut i sanden.

Men om det skulle bli upplopp i USA idag är jag rätt säker på att regimen skulle sätta hårt mot hårt. Man har ju sitt FEMA - "Federal Emergency Management Agency" - som dels har hand om naturkatastrofer men som också ska ta över om hela samhället går söderut. Det ryktas om fångläger och annat i FEMA:s regi, en godbit för konspirationsteoretiker. Nåväl, men då vet vi att USA i alla fall har styrkan att styra vidare i händelse av kris. Diktatur eller anarki, vad föredrar du? Anarki är bra på papperet men ordning är inte så dåligt när det kommer till kritan.

Amerikanen brukar vara känslig för envar inskränkning av friheten. 9/11 med dess påföljande Patriot Act var svårsmält för många men det hela är här för att stanna. Fascism? Diktatur? Totalitärt? Snudd på. Men vad vill ni ha då? Pöbelvälde? Vi går tuffa år till mötes och i USA har man järnspiran redo. Det är mer än vad man kan säga om vår lilla bananrepublik, det kära Sverige där polisen knappt kan hantera dagens bus och brottslighet. Armén är på 50 000 man inklusive hemvärn. Det är för lite för att upprätthålla ordningen i en kris. Och när krisen väl slår till är väl hälften av dessa 50 000 borta och försvarar USA:s reträtt i Afghanistan.

Men låt allt gå söderut då, då får vi njuta friheten medan anarki råder och kriminella tar makten. Det kanske går att karva ut sig en nisch av relativ säkerhet i det hela.

Jag avviker. Det skulle handla om USA. Och dagens profetia blir: USA står inför svåra utmaningar men dess styrande elit är ännu inte berett att kasta in handduken. De har Patriot Act, FEMA och krisplaner, så förvänta er ingen lealös upplösning av USA likt den vi såg i Östblocket 1989-1991. USA kan iofs komma att förlora sitt välde bortom havet, sina baser i Mellanöstern med mera och detta kan likna Sovjets förlust av Östeuropa. Men kärnlandet sett som Amerikas Förenta Stater tror jag kommer att hålla ihop rätt bra. Här råder en rå, proto-fascistisk anda hos de styrande (Patriot Act mm) och detta torde betyda att man är beredd att ta till våld för att upprätthålla sin makt.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

söndag 10 april 2011

Carlos Castaneda: The Eagle's Gift (1981)


Denna blogg heter Svenssongalaxen. Den startades av mig, Lennart Svensson, på hösten 2007. Ett av målen med bloggen var att skriva om Carlos Castanedas böcker. Jag visste då inte om någon annan (svensk) som hade läst hans böcker och recenserade dem. Det första Castanedainlägget var detta från 27/11 2007, följt av inlägg som detta och detta. Nu har jag drivit bloggen i drygt tre år och av och till tar jag upp Castanedatråden igen. Som idag då jag ska recensera "The Eagle's Gift", bok 6 i serien. Totalt finns det tio böcker.




Denna roman är högst märklig. Den är en new age-thriller men ingen lättköpt sådan. Den handlar om en skara magiker som berövats sin lärare. Nu måste de återerinra sig diverse dold kunskap de alla besitter, återta den på egen hand, utan den fasta ledning som deras guru alltid gett dem. Med sin nye, omogne ledare (Carlos Castaneda) i spetsen försöker de steg för steg minnas vissa lektioner de fått i annorlunda medvetandestadier. Försöken leder dem till att överge det hus de har i en pastoral mexikansk dal; resan för dem till Mexico City och bortom, till osedda länder och overklig verklighet.

Här fortsätts den staplande väg Castaneda tog i förra boken, "The Second Ring of Power". I denna, ”The Eagle’s Gift” (Hodder and Stoughton, 1981) skildras resan enligt ovan, allting kantat av oskattbar kunskap som hur man drömmer, hur man minns och hur man ”icke-gör” (not-doing), hur man som taoisten bringas att inse: "gör ingenting, och allt ska bli gjort." Castaneda låter oss möta the Nagual Woman, Silvio Manuel, Vicente, Nestor och Pablito: skarpskurna individer, sprungna ur den mexikanska myllan och förädlade av mångtusenårig ockult kunskap, först bringad från Atlantis och sedan vidareutvecklad av Mexicos indianer.

Ty allt började på den nu sjunkna kontinenten i Atlanten; detta hav har till exempel fått sitt namn från just detta land, Atlantis. Orsak och verkan, enkelt samband. Vad fanns först? Atlantis, landet med detta namn. Grekerna kände inte till något hav benämnt "Atlanten" men de kände till Atlantis. – Läran uppstod på Atlantis och fördes sedan, för 12 000 år sedan då kontinenten gick under, vidare till öster och väster. Till öst var lika med Egypten och Europa; till väst var Amerika. Hit fördes den av sådana som Aztlan, mannen som gav aztekerna deras namn. Här slog läran rot och här vidareutvecklades den: det var ockult magi, människo- och naturinriktade mysterier. Med spanjorernas ankomst gick rörelsen under jorden men den dog inte ut; läran fördes vidare från generation till generation, från guru till elev i obruten succession och Castaneda blev den siste arvtagaren. Nu förs läran vidare till oss, vi som läser detta. I vår tid behövs dock inget hokus-pokus och hemlighetsmakeri längre, ingen initiation eller magisk cirkel. Allt är offentligt, allt finns tryckt; det är bara att gå till böckerna och kolla, böcker som ”The Eagle’s Gift” och andra.




Relaterat
Castanedas "Vision Quest"
Castaneda och krigaren
Länkar till new age-inlägg på denna blogg

torsdag 7 april 2011

Bertel Gripenberg: Aftnar i Tavastland (1911)


Det finns ett landskap som heter Tavastland. Det är ett område i södra-centrala Finland. Det är litegrann av Finlands Dalarna: omhuldat av poeter, populärt för turister. Här ska jag ta en titt på Bertel Gripenbergs diktsamling "Aftnar i Tavastland". Men jag ser inte landskapet i sig, jag ser det allmännordiska han frammanar.




Det enkla är det svåra. Hur skildrar man hemhörigheten i en bygd, kapitulationen inför ett landskap, känslan av att slå rot? Kanske så här:
Där stiger en dimma från fälten,
det suckar i sovande trän
och sjöarnas slingrande bälten
stå blanka i blygrått sken –
och sövande susar sången
på mumlande mollmelodi –
jag är tagen, förhäxad och fången,
jag kan ej, jag vill ej bli fri.

Detta är att slå rot, det är att finna frid i landskapet. Och det hela rör Bertel Gripenberg som flyttat dit, till detta Tavastland, efter en tid i Helsingfors och andra platser. Han ville bort från ”staden, skökorna och krogen”, tillbaks till det autentiska livet , finna kraft i land och jord. ”Men brinner det hat blott i mänskornas bröst / så stiger det kärlek ur jorden” sägs t ex i ”Här fällde jag ankar”. Bättre än så kan inte ”kraften ur jorden” beskrivas.

I ”Aftnar i Tavastland” talar landet mäktigt till oss, det skymmer men det är tillförsikt, trygghet och ro över det hela:
Land med allvarspanna
och lugn i dystra drag,
land, där jag ska stanna
i morgon och i dag,
land med mörka åsar
och djupa barrskogshav,
land, där lugnet dåsar
som på en bortglömd grav.
- - -
Vågor slå mot stranden
och skogen susar mörk.
Röd står himlaranden
mot backens rönn och björk.
Brunnens svängel gnisslar,
klöver doftar äng
och på vägen visslar
morsk en drucken dräng.
- - -
Land, du allvarstunga,
tysta Tavastland,
tusen toner sjunga
skönt kring sjö och strand.
Känd är varje stämma, välbekant var stig,
därför är jag hemma
ständigt här hos dig.

Det enkla är det svåra. Hur futtiga är inte dagens Sverigehatande tirader i massmedia och kulturliv, hur efemära är inte debattörernas konstruktioner kring ”spännande mångkultur” och ”Sverige = barbari”. Vi vet svaret på allt detta, det kungliga motargumentet, och det är: ”Sverige är ett bra land, dess natur betyder något, den är vår, vi har växelverkat med den i tusentals år och ska så fortsätta att göra”. Tavastland ligger som alla vet i Finland men det är ett traditionellt broderland sedan 1000 år. Och Gripenberg var svensk till etniciteten, han tillhörde den svenska folkstammen på östnordisk botten. Och det nordfinländska landskapet är Norrland upp i dagen, bara lite plattare. Därför har hans rader bärighet än idag, för en svensk 2011 och bortom.

Det enkla är det svåra: vi vet vad landskapet betyder för oss men vi kan inte alltid uttrycka det. Så bra då att ha en poet med örat mot jorden. Detta är vad Simone Weil kallade ”enracinement”, att slå rot:
Och trollsången dårar och söver
på mumlande mollmelodi:
”det är mark, det är grund du behöver,
det är jord att slå rötter i,
det är friden i ensliga byar,
det är lugnet i tigande tjäll,
det är glansen av glödande skyar
en susande senhöstkväll.”
(”Tavastland”)

Samlingen gavs ut 1911, det är jämnt hundra år sedan nu my friend! Den innehåller en hel del. Sedvanlig tendens till pessimism och självömkan finns, det var Gripenbergs sämre sidor, men här finns även praktnummer som ”Soir de bataille”, blomdikterna ”Tulpan”, ”Narciss” och ”Ledum” (”ledum, getpors, jägareblomma”...), samt ”Flyg, du min dröm” med fler skimrande stycken. Till de mörka men bra dikterna hör ”En ensam herrgård”, ”Förgängelse”, ”Pil i ögat” och ”Mot vind, mot regn”.

I denna samling har vi inte minst ”Ett ensamt skidspår”, en flitigt antologiserad sak. Känslan är rätt nihilistisk och hopplös men man får erkänna att han kunde sina saker denne poet:
Ett ensamt skidspår som söker
sig bort i skogarnas djup,
ett ensamt skidspår som kröker
sig fram över åsar och stup,
över myrar där yrsnön flyger
och martall står gles och kort -
det är min tanke som smyger
allt längre och längre bort.

Ett fruset skidspår som svinner
i skogarnas ensamhet,
ett människoliv som förrinner
på vägar som ingen vet -
i fjärran förblevo svaren
på frågor som hjärtat bar -
ett slingrande spår på skaren
min irrande vandring var.

Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant
där vindsliten fura lutar
sig över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!




Relaterat
Gripenbergs soldikt
Gripenberg: Livets eko (1923)
Michael Moorcock

onsdag 6 april 2011

Konspirativt beteende


Enligt Forex News hade Khadaffi planer på att lämna det internationella banksystemet. Han ville skapa en regional, guldbaserad valuta för att slippa handla olja i dollar (vilket idag är standard). Vissa hävdar att om fler länder i regionen följt samma linje, som led i Jasminrevolutionen, skulle USA och västländerna ha förlorat stort på detta. Därför startades det pågående Libyenkriget: för att kväsa Khadaffi och behålla det nuvarande systemet med pappersvalutor och bruket att all olja handlas i dollar. En rungande konspirationsteori? Döm själva, kolla länken. Den länken gäller Libyen. Nu har jag även fått höra att USA:s krig mot Irak 2003 utlöstes av att Irak just övergett bruket att handla olja i dollar. Efter USA:s invasion återgick landet till att handla olja i dollar... Krigshetsen mot Iran 2006 sägs ha berott på samma sak: att Iran slutat handla olja i dollar. Detta torde vara kärnan i anklagelsen "War for Oil".




Förekommer konspirationer? Det får man inte säga idag. Då blir man stämplad som konspirationsteoretiker. Det är något fult det. Det har jag fått lära mig på Skalmanforum, frekventerat av många i Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF). Säger man ”konspirationsteori” i deras närhet osäkrar de sin revolver.

Då får man kringgå problemet och säga: konspirativt beteende förekommer. Som när CIA manipulerade skeendet i Guatemala på 50-talet, Dominkanska republiken på 60-talet och Chile på 70-talet. Detta är komplicerade fall, för jobbiga för folk att studera. Men ett bra exempel på konspirativt beteende i den mindre skalan är när några ungdomar i USA var ute på hajk i Sequioa National Forest i Californien, 11 juli 1986. De fick se ett jetplan störta men när de försökte närma sig kraschplatsen var där massor av regeringsbilar och soldater som hejdade dem. När en av ungdomarna senare återvände till platsen var den helt omgjord, inga skadade träd eller buskar fanns, nedslagskratern var utplånad och jorden var utbytt, allt för att dölja kraschen. Det visade sig senare att det var en prototyp till planet F-117 Stealth som störtat. Men den mest konspirativa detaljen var denna: regeringen hade låtit gräva ner spillror av ett äldre flygplan, en McDonnell Voodoo, för att vilseleda eventuella privatspanare... (källa: "Världens största konspirationer", Semic 2002)

Låt oss titta på moderna konspirationer. Libyens Kadaffi sägs som sagt ha velat återgå till guldmyntfot och sälja olja i en ny, guldbaserad valuta. När dessa planer kom till USA:s kännedom gick man i krig mot detta land.

9/11? Varför återfanns det knappt några vrakrester där Flight 93 störtade, Shanksville i Pennsylvania? Var var resterna efter det plan som kraschade in i Pentagon? Varför dessa anomalier kring The Twin Towers? Gå in på Youtube och se ”9/11 Loose Change” och kolla in fler märkligheter.

Är alla statsmannamord verk av ensamma galningar? Ja, om man får tro mainstreamåsikten. Konspirationsfolket däremot, de anser ALLA statsmannamord vara resultat av konspirationer. Själv anser jag det finns anomalier i till exempel JFK-fallet. ”This isn’t the smoking gun but for sure something smells” sa någon om indicierna mot en viss Roscoe White t ex. Detta spår är spännande; gå till länken och scrolla ner lite, det är värt mödan. Inte så att mordet kommer att lösas av detta - men kolla in, här har vi en av internets fördelar. Oortodoxa fakta tillgängliga för var och en.

Var konspiratörer i farten under franska revolutionen? Idag ökar indicierna mot Philippe Égalité och kretsarna kring Palais Royal (som inte var ett palats utan en samling caféer och nöjeslokaler i centrala Paris). 14 juli var det hög aktivitet här. Visst var det franska samhället moget för förändring men ”spontana folkresningar” är svårt att tro på längre när man läst en del. Mellanösterns Jasminrevolution sägs också ha varit triggad av agenter – ja kanske det.

Kanske är konspirationer mer utbredda än vi tror. Dock tror jag dagens MENA-utveckling i så fall kommer att gå manipulatörerna ur händerna, såframt de inte är beredda på världskrig och civilisationskollaps. Men det kanske de är? De kanske har sina hideouts beredda under Klippiga bergen.

Det är svårt att vara sf-författare idag. Verkligheten är så mycket intressantare. Utan att hävda existensen av megakonspirationer så är aspekter i sammanhanget roliga att ta del av. Som spekulationerna kring projekt Aurora, spionmemoarer (det underlättar att vara frimurare i MI5 sa Peter Wright), det faktum att Federal Reserve är en privatägd bank helt utanför USA:s offentlighet, ockulta detaljer i Washingtons stadsplan (Dan Brown skrev nyss en roman om det, fakta stödjer honom till 90%) samt i Frihetsgudinnan (gåva från franska frimurare). Man behöver inte bosätta sig i en bunker och börja skriva kilometerlånga blogginlägg med 40 länkar bara för att man tycker det finns märkligheter i ett och annat där ute, annorlunda historier än dem som mainstreammedia rapporterar.




Relaterat
Förändringens vind drar genom Mellanöstern
Eld och rörelse (2007)

(Danska F-16-plan efter insats i Libyen)

dn dn dn dn svd

måndag 4 april 2011

Recension: SoldF 1986


Jag brukar emellanåt recensera böcker här på bloggen, som denna och denna. Idag är det dags för en titt på en annorlunda bok, en gammal instruktionsbok för armésoldater. Det handlar om 80-talsutgåvan av "Soldaten i fält." Mycket nöje.




På 80-talet spände svenska försvaret sina muskler: 25 brigader och 850 000 man i vapen, Viggen och Draken och Lansen plus en flotta att tala om. Detta självförtroende speglades i den "Soldaten i fält" som kom detta decennium, 1986 för att vara exakt.

Och visst hade vi skäl att hålla garden uppe. Sovjet hade landstigningstonnage, de övade i vårt närområde och det var en spännande tid. Det var "ljummet krig" kan man säga. Tunga dagar! Kalla krigets veteraner!

Hur som helst är boken "SoldF 1986" rätt välgjord rent grafiskt. Teckningarna är som i 1972 års utgåva akvarellerade tuschteckningar, men man har bytt tecknare till en mer detaljerad herre - och man har norrländska landskap med också, det är berg och vidder där förra boken bara hade mellansvensk platthet. Och man har snö här eftersom "Vintersoldat" integrerats i boken, förr var det en separat bok (1968).

Det är realism i bilderna. Kanske lite för mycket, jag vet inte. Sidan 41 med en skidpatrull vars chef i täten stupar ger lite dåliga vibbar - inte så att kriget ska framställas kliniskt, men som jag sagt tidigare så är en bok som denna dels en moralisk uppbyggare och där bör inte svenska soldater stupa.

I kapitler Krigsfånge visas förresten hur svenskar kapitulerar för en senapsbrun T-72:a. Bra att man får framställa riktiga stridsvagnsmodeller, det gick inte i föregående version. Men denna bild tycks mig emotionellt lite för magstark. Soldater som i sin handbok ser bilder på kapitulerande soldater, egna soldater, får myror i skallen.


Nåväl.

Nytt i denna bok var ett kapitel med försåtmineringar: hur man döljer en mina i en grindstolpe, en bok osv. Dylik praxis har sedermera förbjudits i en FN-konvention. Nytt i "SoldF 1986" var även ett kapitel i överlevnad: bilder på ätliga rötter, konsten att filtrera vatten i en perforerad burk med vitmossa, träkol och vitmossa, samt hur man orienterar sig efter stjärnorna och myrstackar.


Men detta med orientering efter stjärnor etc fanns med även förr. Då fanns också tipset att orientera sig efter kyrkor: tornet är alltid i väster.

En fördel med "SoldF 86" är att den är i ETT band, inte två som 1972. En dålig sak är däremot att uppmaningen "skjut chefen först" (på sidan 39) har för små bokstäver. Det är återigen detta politiskt korrekta hymlande, denna feghet, denna ängslighet för vad en proggig kritiker må tycka om boken.

- - -

"Soldf 1986" har ett inslag som kan få en att baxna. Det är i kapitlet Skydd där "verkan och skydd av kärnladdningsexplosion" beskrivs. Jag menar, kärnvapen beskrevs även i SoldF 1957 och 1972, men 1986 var det hela mer grafiskt. Vi snackar om det brinnande uppslaget s 66-67.

Bild ett visar här ett intensivt sken över en stad plus en soldat som hoppar ur en pv-jeep för att ta skydd bakom ett flyttblock (se ovan). Text:

Vid explosionen: ta omedelbart skydd. Blunda och skydda bar hud. Föremål som skyddar mot direkt bestrålning skyddar också mot värmestrålning. Värmestrålningen kommer direkt och varar från 1-3 sekunder beroende på laddningens storlek.



Bild två visar hur stötvågen far fram över terrängen men soldaten ligger bra skyddad bakom sin sten:

Ungefär 4 sekunder efter explosionen kommer stötvågen. En plötslig, stark ökning av lufttrycket, en stark luftström bort från explosionspunkten.

När stötvågen passerat och några sekunder förflutit kan övertrycket ha sjunkit till det normala. Övertrycket fortsätter att sjunka ännu någon sekund.


Sist ser man svampmolnet bildas med baksuget, men soldaten ifråga hindras av stenen från att dras med!

Stötvåg/"sug" (undertryck) uppstår in mot explosionspunkten. Undertrycket varar flera sekunder. Även nu kastas material omkring och ytterligare skador uppstår på personal och materiel. Efter cirka 10 sekunder är trycket normalt igen.



Sicken verklighet man levde under i detta kalla krig, vilken psykisk miljö. Ett krig som utkämpades i ens sinne med tänkta atombomber och annat. Inte så att vi är fria från atombomber och krigshot idag. Men de som inte var med då kan svårligen sätta sig in i den psykosociala miljön. För utöver dessa hotande zombiebomber hade vi de facto sådant som ryska TIR-lastbilar körda av krigsplacerade stridsvagnschefer, spionutvisningar, U 137 och dagliga kränkningar av luftrummet. Och den värld vi möter i "SoldF 86" är en spegel av allt detta. Så jag uppmanar varje seriös student av det kalla kriget att genast införskaffa ett exemplar.




Relaterat
Kaninbibeln: SoldF 1957
SoldF 1972
Gulfkriget utkämpades 1990-91