lördag 27 september 2008

Delfinen (Melina Starr, del 5)


Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här.




Melina är ute och reser. Hon började i Sålunda, reste iväg och bor nu på en retreat på en ö utanför Mariestad. Denna dag tar hon en roddbåt och ror ut på Vänern, och vem träffar hon på böljan om inte delfinen från avsnitt 1, då de möttes på den mer gåtfulla Odödlighetens sjö. Klicka här för att läsa om deras första möte.

Men nu möts de alltså på ett nytt ställe, sjön vid Mariestad. Melina drar in årorna och säger:

- Hej delfin!

- Hej Melina, säger delfinen.

- Hur går det? Är du fortfarande paulist, som du antydde förra gången? Eller har du gett dig ut i rikare vatten, i skönare farleder?

- Nja, säger delfinen, nog fick jag en tankeställare allt av din replik. Att som officiell kristendom säga att själen hibernar i graven, för att sedan magiskt återuppstå på yttersta dagen, det är ju absurt. För om själen är det som ger kroppen liv - vilket alla kristna torde hävda - då följer ju av det att själen lever vidare efter döden. Den vet inte av någon död, den vandrar vidare, sömlöst.

- Gott. säger Melina, du har förstått. Om bara alla andra kristna fattade detta. Man frågar sig egentligen om alla kyrkokristna, alla frireligiösa, alla lutheraner och katoliker osv verkligen tror att man bara har ett liv, att man begravs med sin kropp och sedan återuppstår i en fjärran framtid.

- Reinkarnation är modellen, säger delfinen.

- Ackurat. Är man det minsta troende måste man inse att reinkarnation är det enklaste svaret på det stora "vadan och varthän".

- Ockhams rakkniv.

Makrillmoln i skyn. Stilla bris. Båten driver. Delfinen säger:

- Hur har du det på retreaten då?

- Bra, tror jag, säger Melina.

- Får du inte lust att resa vidare?

- Kanske...

- Gör det vetja, res vidare! Bli en äventyrlig nunna, en gestaltande new age-donna, en fri kvinna på jakt efter esoterisk sanning, efter symboliska förhållningssätt! Det finns en hel värld där ute som väntar på att upptäckas.

- Möjligen du, säger Melina. Vi får se.

De pratar vidare om cambridgeplatonism, advaityafilosofi och perennialism.

- Ljusa nejder, säger Melina. Och delfinen:

- "Lugnare vatten, makligare sjö...

- ... och vid horisonten, Lycksalighetens ö", fyller Melina i.

En ren idyll, med andra ord: kvinna och delfin, i ljuvligt samspråk på sjö, någon gång i tidens flöde.

De tar tar farväl och kajkar åt varsitt håll: delfinen ut på fria vatten, Melina tillbaka till ön och Zinnias retreat. Väl där äter hon en gryta på linser och ris, kryddad med fänkål, paprika, mejram och aromat, stuffad med olja, champinjoner, finhackad lök, palsternacka och kålrot. Sedan går hon och lägger sig och drömmer om en blommande rymd, en flower power-spejs, genom vilken hon styr en stålgrå Cadillac '60.




Del 6 av Melinas resa finner du här.

fredag 26 september 2008

Vatten och stillhet (Melina Starr, del 4)


Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här.




Melina och Zinnia har startat ett retreat på en ö utanför Mariestad. Som första aktivitet tänker de bjuda in föredragshållare, och den förste blir Aspilian (som förekom i följetongens avsnitt 1). Han föreläser en kväll om det andliga i konsten för fem åhörare. "Humble beginnings" men helt okej.

Aspilians tes är att om en konstnär är troende så märks det i hans verk, det går inte att fejka. Och en eländig nihilist får också sin personlighet speglad. Sedan finns det förstås ateister som gestaltar esoteriska frågor, de hamnar i trans när de skriver - som Lovecraft i "The Silver Key" och "The White Ship". Men varför man - så att säga - måste vara ateist till vardags och troende i sin konst, detta tycks Aspilian vara en omväg.

Detta talar han om. När föredraget är slut, och åskådarna fått svar på sina frågor, drar sig Zinnia, Melina och Aspilian undan till biblioteket för ytterligare spirituell samvaro. Aspilian säger, helt apropå:

- Jag har läst en märklig bok, "Eld och rörelse" av Lennart Svensson. Den var lite svartsynt, titelberättelsen alltså. Medryckande, men ingen glad operett om man säger...

- Men måste allt vara så glatt då? säger Zinnia. Jag har också läst den, och jag älskade den. Alltså, det dröp av ångest i den där storyn, en skön känsla måste jag säga. The joy of fear.

- Ja visst, säger Aspilian, var sak har sin tid. Du då Melina, vad tyckte du om den? Om du ens läst den?

- Jo, jag har läst den, säger Melina. Jag tycker nog den var bra. Framför allt var den tajt, koncentrerad och så. Många kan skriva tegelstenar, men få kan koncentrera så mycket på 40 sidor. Valuta för pengarna.

Zinnia och Aspilian talar vidare medan Melina går ut för att hämta en nypa frisk luft. Hon blir lite avundsjuk, Aspilian är ju hennes guru och favoritfigur, men hon kämpar ner dessa låga tankar. Hon är inte ihop med Aspilian. Hon har haft sin beskärda del av kärlek i andra förhållanden. Nu lever hon singel. Hon har för den delen inte valt singellivet - singellivet valde henne.

Ute på en altan med utsikt över sjön står hon, skådar upp i de blygrå skyarna. Hösten nalkas, men hon har inget emot det; hon har ett inre ljus som är oberoende av både sommar och vinter, höst och vår. Hon har en vilja som heter: "Jag, Melina, ska alltid ta det lugnt, ska aldrig frivilligt plåga mig eller hetsa upp mig. Finns det ingen orsak till oro, well, då är jag nöjd. Då är jag i harmoni, då har jag en stilla glädje, en apatia som alla innerst inne vill ha. Nu är det höst, det blir mörkare och kallare, men vad gör väl det? Jag är Melina, jag existerar. Det är bättre att existera än att inte existera, som Leibniz sa."

Hon lutar sig mot ett träd, ser ner i vattnet. En stilla yta, speglande husets ljus. "Vatten och stillhet" tänker hon, "vilken skillnad mot eld och rörelse, det där som han skrev om, Svensson. Här vatten, där eld; här stillhet, där rörelse... Man måste ibland vistas i antipoderna för att förstå helheten, måste se mörkret för att förstå ljuset."

Hon går tillbaka in, där Zinnia sitter och läser högt ur "Eld och rörelse". Melina slår sig ner vid bordet och lyssnar på systern. Det är en passage där huvudpersonen, sergeant F. är ute och åker motorcykel och får se några lätt sårade komma gående:

Vinden vajar i grantopparna, det snöar över fälten. Ur skogsbrynet kommer en gubbe gående, följd av ännu en, och ännu en... F. stannar cykeln i vägkorsningen och låter motorn gå på tomgång.

Den förste av männen som kommer på vägen har oknäppt kappa, tom blick och lätt haltande gång. Bakom honom i ledet går män med bandage om huvudet, några har kryckor, andra har armen i mitella.

Inga vakter går vid sidan av tåget.

Det är många män. Det är en lång kolonn. Vindrockar och marschstövlar, fältbyxor och snörkängor, camouflagemönstrade blusar (kantiga fält i grått, svart, brunt och rött, så ser mönstret ut) och mc-stövlar, yllemössor, fältmössor och bandageturbaner. De tillhör samma armé som sergeant F. Någon tittar snett på honom där han står grensle över sin mc. Ingen säger något. De går med släpande fotsteg, inget käckt "marsch-marsch", allt blir till ett slags skosulornas serenad, det låter "kipp-kipp" i den leriga vägbanan.

Någon stöds av sin kamrat, blicken i marken.

Nu har täten redan försvunnit bakom vägslutet, för vidare befordran till de bakre linjerna. F. vänder bort blicken och ser mot slutet av kolonnen, kön kommer precis ut i gläntan. Någon minut går och snart har den siste av de lätt sårade passerat vägkorsningen; F. lägger i en växel och slirar bort mot det vägslut varifrån kolonnen dök upp.




Del 5 av Melinas resa finner du här.


(Målning av Emil Nolde)

onsdag 24 september 2008

New age-drottningar (Melina Starr, del 3)


Härmed ännu ett avsnitt i storyn om Melina Starr, 25, och hennes andliga resa. Del 1 finner du här. Och där, på slutet av del 1, länkas till del 2. Epilogen finner du för sin del här.




Skenorna dunkar, solen skiner, silas genom träd, träd längs spåret. Solen skiner på tåget, på vagnen där Melina åker; vagnen åker förbi träd, ljuset silas genom träden, leker i ansiktet på den glorifierade Melina. Hon är på väg, vägen är målet, vet hon det? Klart hon vet, hon är ju en new age-goding, full av visdom som "vandra mot ljuset", "hitta dig själv", "lev i nuet", och så "vägen är målet" som antytt.

Dessa aforismer lever hon efter, för det är sanna plattityder. Bara en utlevad dandy kan försmå ljus och kärlek bara för att de skulle vara, i hans mening, utnötta ord.

Hon reser med ett tåg, ser serent på solljuset genom träden. Hon ser fram emot målet, Mariestad, en småstad vid Vänern där hennes syster Zinnia lever. På en ö har hon sin boning, dit är Melina på väg, hon ser fram emot det - men hon gillar även resan, hon ser även vägen som målet. Alltså gonar hon sig i glansen, kommer in i flowet och lever i ett evigt här, ett oändligt nu.

---

Skvalpande vågor. En vattenvidd. Skuggande lönnar. Och två systrar i en berså.

- Najs plejs, säger Melina.

- Ja, säger Zinnia.

- Ska du inte hyra ut för gäster? Det finns ju massor med tomma rum.

Man är på ön utanför Mariestad. En liten ö med en huslänga och lite andra små byggnader, disponerade av Zinnia, Melinas syster.

- Gärna det. Ja, det var väl idén från början det.

- Ja, bra! säger Melina. Vi kunde göra det här till en retreat, en vilostad. Servera vegetariskt, ha kurser och konferenser. Men i så fall bara med gosiga ämnen - som Neale Donald Walsch, Swedenborg, Castaneda, allt sånt.

- Excellent. Men ekonomin då; hittade du guld som du lovade? /se del 1/

- Åh, jag har hittat guld vid regnbågens ände. Niema problema.

- I så fall...

Vågorna skvalpar. Melina slumrar. Zinnia solar.

---

Man bor på ön, vistas på ön, spanar in mot land och besöker ibland detta land, med hjälp av en vägbank, en lång bro. En 500 meters vägbank med trummor för vattengenomströmning. Man kan via den åka in till Mariestad för att handla.

Man bor på sin ö med sina lönnar och björkar, sina granar och tallar, sina buskar och gräsmattor och blommor. Man funderar på att öppna ett retreat, på att bli new age-drottningar.

Melina ligger i sitt rum i huvudbyggnaden, ett tegelhus med kakelgolv. Hon läser i en bok, där står det: "Hitta friläget, andas ut." Ja men detta vet jag ju redan. Ändå gläds jag åt att få veta det, igen och igen... Nåväl, det skadar ju inte om budskapet är poetiskt också, som hos Eliot:
Because I do not wish
Because I do not wish to turn
Because I do not
En stammande poesi tänker hon, som om han inte kan tala ur skägget. Men så kan det vara, så får det, måste det kanske vara, med religiös poesi i vår tid. Det finns ingen konsensus om det andliga, man kan inte bara ropa "Gud, Gud, Gud"...

Dramatiska moln tornar upp sig över sjön. Gyllene kanter. Bitter bly.




Del 4 av Melinas resa finner du här.

torsdag 18 september 2008

Mötet (Melina Starr, del 2)


Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här.




Hon är Melina, en andlig operatör, en kvinna i tillvaron. På ett café i Stockholm ska hon möta sin kontakt, en person som ska ge henne vissa fakta, vissa data om var hennes syster Zinnia är. Sedan sist har hon inte hört av denna Zinnia. (Se del 1 för Melinas första möte med systern.)

Melina glider in genom glasdörrarna, skrider vant genom lokalen, ställer sig och köar och tar en kopp svart te. En figur med röd näsduk i kavajfickan fångar hennes blick, det var signalen, hon går mot bordet, ställer ner koppen. Snubben reser sig och tar hennes kappa. Han är 1,80 lång, har utmärglat ansikte, två dagars gles skäggstubb, blå ögon. Själv har Melina blont rakt hår, grön dräkt, grå kappa och röda strumpor. Och grå ögon, regelbundna drag, rak näsa.

- Karelens..., säger Melina när hon satt sig.

- ... björn, svarar snubben. Det var lösenordet. Den andre presenterar sig som Topsy. Rätt namn, om än ett täcknamn. Melina kallar sig här "Alice", men för oss i denna story är hon för alltid Melina. - Topsy är del i Melinas esoteriska kontaktnät. En annan i detta nät är den Aspilian vi mötte i del 1.

Melina har mött Topsy, sin gamle controller inom operativa ärenden. Topsy har känningar inom underrättelsevärlden, Black Ops, exopolitik och allt det där. Så vad kommer nu att hända: blir det UFO-spionerier med Melina i denna följetong...? Låt mig säga så här: dylika operationer hör till Melinas förflutna - och, möjligen, framtid. I senare serier kommer Melina att vara Operativ Kunskapare i gråzonen.

Det är en stimmig lokal. De sitter vid ett fönsterbord. Ett fik i Storstad, en stor, brusande stad i en torr nejd.

- Så hur ligger saker till, frågar Melina. Det var ju det hon kommit hit för, för att få fakta om läget.

- Hur saker ligger till? säger Topsy. Läget är gott. Personligen har jag - och du, om du är smart - mitt bästa ögonblick just nu. Mitt bästa ever. Och det har inte att göra med dig, ursäkta, men du fattar: allt är bra i mitt liv, obetingat.

- Obetingat?

- Ja, opåverkat av allt. Jag befinner mig i varat, där jag funnits ända sedan universums begynnelse.

Melina dricker av sitt te, smaksatt med kakao och blå blommor. "Längtans blå blomma" tänker hon - men så minns hon att hon är nunna, en sån får inte längta, nej proffsig coolness är vad som gäller. En new age-agent, på jakt efter sin syster; en modern nunna, på span efter frid och ro.

- Okej, säger Melina, allt är bra. Jag kan förstå det.

- Kan du? säger snubben. Sitter du inte och våndas, räds all ångest...? Vore du i balans skulle du inte ha uppsökt mig. Du måste koppla av, fattaru! Nu ska jag gå ut ett slag men medan jag är borta kan du försöka hitta friläget. Koppla av, ta några andetag. Djupa, lugna andetag.

Snubben går, lämnar lokalen. Men hans kopp och rock är kvar. Nå jag får väl göra som han sa då, tänker Melina, koppla av.

Hon sätter sig rakt på stolen, blåser ut luft. Meditera kan hon. Så tar hon ett första andetag - och trycket lättar. Typiskt alltså tänker hon, jag kan ju detta, ändå måste man jämt påminnas. Men så är det, livet är ett helhetsproblem, man återkommer ständigt till samma saker.

När hon tagit sina tre andetag fortsätter hon tona in på stillheten, blundar och stänger ute lokalens surr. "Det är inte lokalen som surrar, det är mitt sinne" säger hon sig själv. För ett ögonblick genomskådar hon tillvarons sken.

Ett skrap av en stol. Snubben är tillbaka, han som kallade sig Topsy. Han har varit ute ett ärende, okänt vad. Sedan han hämtat påtår sätter han sig och säger:

- Nå, vad vill du mer veta? Var Zinnia är?

Melina nickar.

- Hon är på en ö utanför Mariestad.

Han ger henne en karta. Sedan börjar han tala om musik:

- "Flight Of Icarus" är Maidens bästa låt. Svävande radiometall, hårdpop för tunggungare.

- "Maiden"?

- Iron Maiden. Känner du väl till?

Visst känner hon till Iron Maiden. "O God of Earth and Altair, bow down and hear our cry"...

Topsy dricker av sitt kaffe och fortsätter:

- Shânti, peace, frid...

En sådan visdom, tänker Melina. En sådan frid man fylls av. Hon tackar för affirmationen. Kanske kan jag även finna frid hos Zinnia...? Och frid på vägen dit...?

Man dricker vidare i tysthet. Så avslutar Topsy sin kopp, reser sig, bugar och går. Sedan, efter en kvart, reser sig Melina och fortsätter sin resa, sitt sökande efter sin syster. Topsy sågs gå iväg längs en viss gata så Melina tar in på en annan gata, zackar bort i stadslabyrinten i slumpmässiga mönster för att undvika skuggning. Det är mycket konspirativt alltsammans med täcknamn, signaler och hastiga möten, för man är alla delar av en hemlig rörelse, en esoterisk elit. Aspilian, Melinas lärare som figurerade i del 1, är som sagt del i samma gruppering.




Del 3 av Melinas resa finner du här. Och del 1 finner du här. -- En helt annan följetong, om Melinas karriär som kriminalpolis, finner du här.

tisdag 16 september 2008

Mer Åselehaiku


Jag har tidigare återgett mina haikudikter. Närmare bestämt här. Nu kommer det mer av den varan. Liksom förr är det de dikter jag hade i Magasin provins - utom den första som kommer här, den är nyskriven.

Åsele ligger i södra Lappland, i Västerbottens inland. Ångermanälven flyter förbi, gör en krök runt samhället. Jag föddes i Åsele 1965; mina memoarer därifrån kan läsas här och här.

---

Vågor som kluckar
mot roddbåtens skrov -
sol över Söråsele.

Gran och Molins mataffär
på övre torget
finns inte längre.

Hästar springer över fältet,
vinden sliter tag
i deras manar.

Mellan tallarna
ser jag hur den flyter fram:
Ångermanälven.

På gevärsskyttebanan
går jag och letar
lerduvor.

Sörenoreberget,
Åsele, Västerbotten -
mitt eget Fuji.

(Ja, det är jag på bilden.)




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

måndag 15 september 2008

Kopisten i Babylon (slutet)


Och nu till den braskande upplösningen på denna följetong...

Från centrum hörs jubel. Cyrus' armé har intagit Babylon, har slagit dess trupper, har förhandlat om inträde och tågat in, mot löfte om att skona staden och dess folk.

Men kungen, gamle Belsassar, tog det säkra före det osäkra, stängde in sig i palatset, samlade sina mätresser omkring sig, och blandade sig en bål på malört och ormtunga som man tömde. Många av hans förtrogna gjorde detsamma, dödade sig. Hans rådgivare däremot, magikerna och teckentydarna, de flockades genast kring Cyrus och sjöng hans lov: konungarnas konung, tidernas främste, för dig ska allt bli upplåtet...

Själv sitter jag här och kopierar en myt från de norra utmarkerna, en saga om en drake som var behjälplig i att störta en kung. En hjälte hade nämligen fått i uppdrag att rädda landet från draken, men hjälten fann inte draken vara något hot, tvärtom; det var en lyckodrake. När så kungen, som tagit hjälten i sin tjänst, vägrade betala denne för några andra tjänster som gjorts, flydde hjälten till drakens kula, övertalade den att hjälpa honom, red på dess rygg tillbaka till palatset, kommenderade draken att spruta eld på kungen så att denne förkolnades, och övertog själv kungariket. Han blev kung istället för kungen.

Och nu är Cyrus Babylons härskare. Beridna bågskyttar har tågat in, ja även spjutbärande infanterister kan jag meddela. Staden i bemärkelsen dynastin har fallit, och nu är vi en provins i perserriket. Staden ödelades inte, och den blev inte hem för rördrommar, ugglor och spöken.

Och domedagsprofeterna har dragit vidare, har dragit ut i öknen för att leva på gräshoppor och vildhonung. Kanske nån av dem börjar profetera om något gott istället, inte bara dom och undergång. Kan ingen spå om en frälsare som varder oss född, en som lär oss att Guds rike är inom oss? Kanske jag ska bli denna profet, en glädjens profet?

Ja, kanske det kanske - ge sig av till något annat ställe, till de fria vidderna, till en grotta vid Döda Havet. Lämna rummet med de gula väggarna, lämna rummet med utsikt över trädet, trädet med fågeln, den röda staren.

Tänk: lämna Babylon och ge sig ut på vägarna, ut i det fria. Vandra omkring på jorden med endast Gud som sällskap.

Kanske det kanske, det kan man ju göra - eller så stannar man här i det nya Babylon, ett Babylon under persisk egid. Cyrus verkar vara en god härskare, kanske gör de rätt i att sjunga hans lov.

Så jag avslutar dagens pensum, och lämnar arket till binderiet för att i sinom tid utgöra en hel volym av ark, en lunta, en bok. En bok att ställa in på hyllan i biblioteket, till glädje för dagens och morgondagens människor. Så går jag hem längs lysande gator, sjungandes en sång jag just kopierat:

I täten för en karavan
rider jag till Sion
och jag lär mig, lär mig
att gråta.

Och därmed slut på denna följetong. Vill du läsa mer fiktion på bloggen så har vi en avslutad novell här.

söndag 14 september 2008

Kopisten i Babylon (del 3 av 4)


Här följer tredje delen av följetongen om Kopisten i Babylon. Fjärde och sista delen länkas i slutet.

Är man negativ ska man bli domedagsprofet, är man positiv ska man bli rådgivare åt kungen.

Är det inte så?

Nåväl, mindre hårdaget kan man säga: profeterna lever i öknen, aktar sig inte för att se sanningen i vitögat, och när det drar ihop sig kommer de in till staden och predikar: "Gör bot och bättring, undergången är nära". Rådgivarna däremot, de tolkar allt till det bästa, även när undergången närmar sig. Som kungens rådgivare: de säger att allt är väl i landet och att fienden snart är driven på flykten.

Vardag i Babylon, ett Babylon på ruinens brant. Hur samordna den egna existensen med det allmänna läget? Det är problemet, nu och för alltid, här och i alla andra tajta lägen. Jag menar, staden må gå under och dynastin blåsa all världens väg, som dun från strandvass - men vad betyder det för mig? Kan jag inte leva vidare på något sätt?

Jag är ju i balans med universum, i harmoni med Gud. Jag skrymtar inte min tro i templet, nej jag har funnit Gud inom mig. "Jag säger er, Gud är ande", som den vise sa. Därför borde jag kunna rida ut stormen.

Den egna existens och världsläget, det innebär också detta: att i tider av allmän lycka och välgång inte spela motvalls kärring och gå och hata allt. Istället ska man så gott det går flyta med, dra nytta av att det är fred. Man kan spara mental energi på så vis.

Annars var jag på jobbet idag, där en kollega kommit på ett nytt sätt att nyttja pergamenten. Som sagt kan dessa inte rullas till bokrullar, lädret spricker - men Balgo (så heter kollegan) kom på att skära till arken i rektanglar, bunta ihop dem, sy ihop dem i ena kanten, sätta pärmar omkring och göra en lunta av dem. Sedan öppnar man pärmen, läser första arket, bläddrar över det och läser andra osv. En smart uppfinning, må jag säga. Kanske kan bli nåt.

---

Jag återvänder till våra rådgivare, eller "magi" som de kallar sig. Teckentydare, spåmän och siare. De talar alla ett visst språk, som de får lära sig på sina kurser; sedan, när de börjat praktisera sin konst, lever de ett gott liv med rika skänker från kungen och andra dignitärer. För nog gör de sitt jobb dessa magiker, de ljuger för härskaren och viskar söta ord i hans öra, säger att auspicierna aldrig varit så goda, och på den vägen är det. "Vi har aldrig haft det så bra", så låter refrängen från magikernas spådomskulor.

De är magiker med eget språk, egna koder, och egna sällskap och möten, på torgen och vinkrogarna. Och man månar sig om den egna karriären, och det är hat och förtal och konspirationer och kamp om furstens ynnest. Ja ett jävla kattrakande helt enkelt.

Jag råkar känna en del magiker; jag kan inte undgå det, jag jobbar ju åt samma universitet som håller kurser för dem. I min gröna ungdom gick jag dock inte magikurser, utan kurser i språk och gamla legender. Så jag träffar ibland gamla bekanta som nu är magiker, och jag stryker dem medhårs och låtsas tala samma språk; bäst så, annars blir man väl svartlistad och förklarad varg i veum. De är bra på sånt, magikerna: brännmärkning, bannlysning och pestflaggning, och så fram med demonnedkallningen, mumlandet av besvärjelser och ritandet av exorcistiska tecken.

---

Det låter ju som en förfärlig tid att leva i, med domedagsprofeter och magiker och staden ska brinna och allt, men på det hela taget är det inte så illa, livet här i Babylon. Solen går fortfarande upp om morgnarna, fåglarna flyger, träden växer i parkerna. Barn leker längs gränderna, husfäder återvänder hem till ett dukat bord, unga människor blir kära. Floden rinner genom staden, friska fläktar drar genom gaturummen. Karavaner passerar genom Ishtarporten, offerröken stiger från templen. Solen går upp och solen går ned. Det sägs i en profetia: "Himlen ska bli som järn över era huvuden, och marken som koppar under era fötter". Men marken är inte koppar, den är jord. Och himlen är blå.

Så livet går vidare, och nog kan man skapa sig ett gott liv här i Babylon. Bara man har sans och måtta, sinne för proportioner; då kan man hålla ett gott bord och träffa sällsamma människor, skapa sig en vänkrets och allt det där. Leva som en medborgare.

Eller så kan man vara magiker, tolka tecknen till det bästa och bli fursteslickare - eller så kan man vara profet och slunga ut förkastelsedomar över allt och alla - eller så kan man vara eremit, som jag.

Här finner du slutet på denna följetong.

lördag 13 september 2008

BTJ


Jag sitter här och tänker tillbaka till i våras. Då fick jag nämligen infallet att skicka ett ex av min novellsamling, "Eld och rörelse", till BTJ. Detta är lika med "Bibliotekstjänst", en inköpscentral för alla bibliotek i landet; om de gillar ens bok så köper de in den. Provexet läses av en recensent, och på basis av dennes utlåtande blir det "ja" eller "nej" till inköp.

Själv fick jag en positiv räka, så BTJ tvekade inte att köpa in sina modiga sex exemplar. Det är en bra siffra för en okänd debutant. Boken finns nu att låna på bland annat Stockholms stadsbibliotek, tänk er det...!

Nå, men vad sa man då i recensionen av "Eld och rörelse"? Vad ansåg BTJ:s recensent om mitt opus?

Jo detta, nu ska ni få höra. Magnus Dahlerus gör en smärre inledning till sin text med dessa ord:
Lennart Svensson beskriver sig så här på sin blogg: "Privatreligiöst tidningsbud och författare". Boken "Eld och rörelse" (militär princip, betyder egentligen växelvis framryckning) är en samling noveller, 14 stycken, varav en är en längre berättelse. Det rör sig ofta om science fiction - novellerna utspelar sig i historisk tid, framtid och nutid.
En lovande början. (Och epitetet ovan kom från en tidigare signatur, även om det fortfarande må stämma. Ifall ni undrar.) Så börjar Dahlerus avhandla boken:
Svensson vrider verkligheten några varv. I novellen "Norrlandsproblematiken" är Norrland avfolkat på grund av "lappsjukan". I den korta novellen "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman", är mordet på statsministern och de följande utredningarna en boks handling; den boken är osannolik och osmaklig.
BTJ-recensenterna är åtsagda att skriva kortfattat, så att skribenten ens finner dessa noveller värda att nämnas får ses som beröm. Detta kan låta som övertolkning, men jag anser mig ha fog för denna förmodan, för slutklämmen är positiv (och man köpte ju in boken på basis av denna räka, remember):

Novellen "Eld och rörelse" är en berättelse om några soldater och deras rörelser under ett krigsanfall. I den är tonen allvarlig, men i de övriga novellerna finns det en ton av underfundig humor och medvetna anakronismer och näsvisa figurer. Novellerna är ofta rätt underhållande och humoristiska skrönor.

Det om detta. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit.

fredag 12 september 2008

Kopisten i Babylon (del 2 av 4)


Här följer del 2 av den babylonska följetongen.

Jag ser himlar som öppnar sig, eld som regnar ner och ett Babylon som börjar brinna. Allt blir lågornas rov, Marduktemplet och palatset och de hängande trädgårdarna. Alla stadens hus går upp i rök, och längs gatorna springer folket som vansinniga, sliter upp portarna till Eufrat och hoppar i vattnet, allt för att rädda sig från lågorna.

Jag ser eld - jag ser våld - jag ser skräck - och så vaknar jag, i mitt rum i Babylon, och kring mig är fred. Blott vinden viner om knutarna.

Jag drömmer om undergång, ja, sådan är jag. Jag ser negativt på saker, jag gör det ibland - men det måste bero på våra profeter, de gillar ju att spå undergång, och för dem blir Babylons undergång lika med världens undergång.

Nåväl, vår stad är utlevad och dynastin har sett sina bästa dagar. Meder och perser oroar rikets gränser. Men om Babylon faller, lever inte livet vidare då? I stort? Kan det inte bli så att staden faller och armén kapitulerar, men sedan fortsätter det mesta som det gjort förut? Vi har ju trots allt existerat sedan tidernas begynnelse: staden grundlagd av Nimrod, bebodd av Abraham och Sargon, huvudstad i en rad riken, och har den inte varit huvudstad så har den alltid varit betydande, en smärre distriktshuvudstad. Alltid i en brännpunkt.

Nog fortsätter livet. Man inte sätta likhetstecken mellan den egna existensens bräcklighet och stadens - och vice versa. Jag lever!

Jag vaknar, och jag lever. Jag tackar gudarna för att jag existerar, finns till. Det är skillnad på att existera och inte existera, och den skillnaden är Gud.

---

Jag går till mitt jobb på kopisterian, sätter mig vid min pulpet och kopierar. Vid lunch går jag ut och äter en skiva nygräddat bröd med tomater och olja, och sedan går jag ut på ett torg och ser folket stimma.

Ja, denna stad, den kan rakt göra en lyrisk - detta Babylon med sina gränder och torg, sina ziggurater och tempel med glaserat kakel. Vassen vajar vid flodstranden, de runda båtarna seglar på floden, staden höjer sig över slätten. Babylon, mitt Babylon - Babylon med sina portar, sina hus av sandsten och tegel, sina breda gator, sina trädgårdar och slumområden. Detta Babylon med ett hus i utkanten, en bakgård med en fågel i ett träd - ett rum med gula väggar - en stol, en säng, ett bord... Babylon, mitt Babylon.

Perserna tågar upp mot oss, oroar våra gränser. Sådana intermezzon hör man ofta talas om numera. Ett vitalt folk där i nordväst, dessa perser, redan har de lagt under sig mederna, och vad det lider har vi dem här. Beridna bågskyttar, det är deras plusvapen. En persisk yngling, sägs det, får lära sig tre saker: att rida, att skjuta, och att tala sanningen.

Solen går ner, gjuter sitt guld över zigguratens övre etager. Jag släntrar längs en gata, jag är på väg hem efter dagens arbete. Jag kastar en lång skugga, röda moln betecknar himlen, och en känsla lurar runt i mitt sinne, jag känner en underlig serenitet; fastän dagen ingen glädje skänkt, darrar hela världen i ett förklarat skimmer.

Du har just läst del 2 av följetongen. Här är del 3.

torsdag 11 september 2008

Kopisten i Babylon (del 1 av 4)


Härmed första delen av en novell, en stämningsfull sak benämnd "Kopisten i Babylon". Som nämnts i rubriken blir det fyra delar. Länk till del 2 ges i slutet av denna del.




Någonstans i Babylon finns ett träd, och i trädet bor en fågel, och i ett fönster står en man och tittar på fågeln - och den mannen är jag, och jag heter Cisco, och det är jag som skriver dessa rader.

Jag står i fönstret och tittar på fågeln. Det är en stare, röd på ryggen och gråspräcklig på bröstet. Själv bor jag i ett rum i ett hus, beläget i utkanten av staden, grupperat kring en gård som alla andra hus här i Babylon. På gården växer ett träd och där bor fågeln, men också inne i staden finns det fåglar. Häromkvällen gick jag till exempel i en galleria inne i centrum, och där, på en kruka, satt en duva. Dess hals skimrade och glänste i skenet från en lanternin, skimrade i turkos och grönt, glänste i skenet när den rörde sig. När jag kom nära flög den upp och satte sig på en annan kruka.

Profeterna säger att en dag kommer vårt Babylon att stå öde, och då kommer ugglor att hoa här, och rördrommar att bygga sina bon i de övergivna husen. Nå, redan vågar de sig in i galleriorna, och när den dagen stundar kommer de att ta hela staden i besittning. Som om inget hade hänt. Som om staden med sina hus inte var annat än en samling klippor. Som om inget hade hänt, bara det att människorna dragit vidare.

Ibland önskar jag att jag vore en fågel. Då kunde jag sprida mina vingar, och flyga härifrån. Men jag är ingen fågel. Jag är människa. Alltså kan jag inte lämna staden bara som så där. För att göra det måste man ansöka om tillstånd hos kungen, och det är en omständlig procedur. Så jag blir kvar här så länge. Det får gå det med. Även här lyser solen, om än den har svårt att tränga ner mellan husen som står så tätt att man nästan känner sig instängd. Som om man bodde i ett fängelse. Men som sagt, jag råkar bo här nu, och det tjänar inget till att kverulera. Det får gå, på något sätt.

Om ni undrar vad jag lever på, kan jag säga att jag kopierar manuskript i kansliet till vårt universitet. Jag skriver med en fågelfjäder på papyrus, jag skriver av historiska dokument, jag skriver av dikter, jag skriver av legender och sånger. Det är ett fascinerande arbete, kanske händer det inte så mycket utåt sett, men jag lever mig in i texterna och flyr vardagen medan jag skriver, medan jag kopierar, skriver av, för vidare vad andra skrivit. Häromdagen kopierade jag till exempel en dikt i en klassisk antologi, och den lät:

Se, här kommer han, kungarnas konung,
râjati-râja, gudarnas älskling,
Indiens konung: Pushyamitra,
Vikramaditya, Samudragupta,
Mihirakula och Harsha Vardana:
Pratihâra, Pâla och Râshtrakuta,
det var de länder de härskade i.

Det är prakten och ståten,
gyllene mitror och solsken och sång;
legender, myter, män ur en saga,
män som skapade strålande sägner,
som ännu kan läsas i böckernas bok,
Kathâ-sarit-sâgara, tidernas grej.

Så är det med det - och nu skrider han bort,
Indiens konung, med hela sitt följe
av stridselefanter, kshatriyariddare,
lekare, spelmän, jonglörer och magiker,
och präster och vise, och ädelstensvakter,
och hovstallmarskalkar och flera ändå...


Jag skriver som sagt på papyrus. Nyligen har vi dock börjat skriva på pergament, kalvhud som beretts på ett särskilt sätt. Det går bra det med, även om dessa ark inte kan rullas ihop till rullar som papyrusen. Vi arbetar på att lösa problemet.

Du har just läst del 1 av denna följetong. Här är del 2.




Relaterat
Lär dig sanskrit
Smith, Clark Ashton
Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Ett rike utan like -- Sveriges historia (2017)

måndag 8 september 2008

Fredrik F. G. Granlund: Annorlunda men ensam


Här recenseras F. G. Granlunds diktsamling. Hans sajt Marmeladkungen hittar du här.




Detta är orfiska tongångar, inspiration och ärlighet, poesi som vill något. Här är inte texten omgiven av den sedvanliga hinnan, dunstkresten, som dagens ironiska, akademiska poesi alltför ofta är.

Det handlar om Fredrik F. G. Granlunds samling "Annorlunda men ensam" (B.I.I, 2004). Nietzsches "människan bör tänka: hur mycket är ännu möjligt" citeras, och nog visar Granlund med sina dikter hur mycket som är möjligt att uttrycka med poesi:

Jag såg det vita ljuset, leendet i mörkret
kärleken fanns där, och gjorde sig påmind
den syntes som björnbär, bland gröna fjädrar
parodier på löv, medan influensan härjade bland orden

("Det vita ljuset")

Detta är vad jag kallar orfisk poesi, inspirerade rader av en poet på väg ut i tangentens riktning. Det finns en irreducibel kärna i Granlunds diktning, ett obestämt något som bara kan uttryckas i poesi:

... de eldröda bokstäverna - Orden - är allt
utan dem kan vi inte misstänka myten - som kräver
att bli reciterad i hemlighet på en helig plats
det är ett sammansatt resonemang
som igenvuxna trädgårdar utan grindar
som en bastard av kinesiska askar

("Den existentiella gåtan")

En av de sista "geniala", "poetiska" poeterna på våra breddgrader var dansken Michael Strunge (död 1986), men i granlundska rader som dessa tycker jag vi hör ett eko av denne "Wunderkind":

de som känner mig vet vem jag är
men det är ingen som känner mig
inte ens jag:
en paradigmatisk betraktare
i ett kromkantat universum
mörker är min pseudonym

("6 + 7 = 6. 7.")

Rader som "framtiden är prolog / det förflutna har aldrig ägt rum", samt ögonblicksbilder från dagens la vie modèrne, kan också få en att tänka på Strunge. Att gå ut där i livet, "riva naglarna blodiga mot vardagens mur" (Södergran) och göra det till poesi, det anser jag vara typiskt för denna skola (som även Södergran var del av). Här finns som nämnt ingen ironi och inget kallgrin, inte på det där inbundna, "ryggen fri, riskera inget"-sättet som är typiskt för poeter som inte kan dikta en rad utan att göra en parafras på någon annat.

Inte så att Granlund för den skull diktar i ett vakuum. Förutom Nietzsche skymtar Lovecraft och Poe i dessa rader, ja fler namn än så. Detta ger resonans, det värmer i hyresrätten. Men Granlund ger sig inte på att kopiera eller göra parafras på sina favoriter (som en sedvanlig diktare av idag skulle ha gjort, och därmed vara viss på att hysta in recensentberöm) - nej, här är det det egna livet och upplevelserna som står i centrum. Det är kärlek och uppror, det är jagpoesi: "ockulta drömmar har fört mig långt bort"... "jag presenterade mig såsom F. G. (den bästa tatuering någon gett mig)"... "jag föddes döende bland andra odödliga"... "jag har varit hög sedan dagen då jag föddes": detta är sånt man noterar i denna samling, detta att oblygt sätta sig själv i centrum. Gör någon annan svensk poet av idag det, finns detta raka och öppna (men ändå poetiska) tilltal hos någon annan av samtidens poeter?

Idel svenssonska lovord som synes - så har jag då inget att klaga på? Jodå. Här finns förvisso en del dunkla dikter, där läsningen blir ett oförlöst gissande av gåtor. Enstaka rader här och där kunde också ha strukits; poesi måste vara exakt i uttrycket. Och data-ironiska tecken, som irreguljärt placerade ";" stör också en smula.

Men denna samling har lämnat avtryck. Hos mig, som läsare. En pärla är till exempel "Ett gammalt leende", om en gammal man sittandes på sin rullator "i skuggan under eken / vid en mindre väg", och ser livet passera. Mannen ler sitt gammelmansleende, minns sin ungdom, låter sinnet flyga och fara och struntar i om det börjar regna; han bara ler. För "varför gråta när man kan le?"

Framtiden är nu
det förgångna är bara minnen
Men den gamle minns
och han njuter
och han ler ett gammalt leende
ett gammalt leende är allt han har
för tillfället finns bara han
och han vet
och han förstår
och han ler
varför är det bara den gamle
som vet


(Not: Fredrik F. G. Granlund är född 1979 och bor i Mariestad vid Vänern. Och hans bok kan beställas här.)




Relaterat
Marmeladkungen, FG:s blogg
Granlund kan Lovecraft

torsdag 4 september 2008

Min bok


Det är en park på 50 gånger 100 meter, den är svagt kuperad, den är genomdragen av gångar i organiska mönster, träd är utplanterade inom ramen för det skenbart naturliga.

Vädret har klarnat upp så att fienden till fullo kan utnyttja sina flygstyrkor. Flygplan lågsniffar över byggnaderna och släpper ner utrustning till de inneslutna.

Från sin skyddsgrop i parkens främre del ser F. hur en av fiendens stabsvagnar rullar längs en gata, den gör uppehåll i korsningen, strålkastarna skiner sorgset, han hör motorbuller och smäll i dörrarna, figurer rör sig kring bilen, nu försvinner de mellan huskropparna, de följs av bilen.
Detta är ett citat ur min kortroman "Eld och rörelse". Ett krig rasar och en viss sergeant F. strider på den ena sidan, den anfallande sidan, men nu börjar man närma sig kulminationspunkten.

Texten ingår i novellsamlingen med samma namn, utgiven på eget förlag. Vill ni ladda ner pdf:en till boken går ni hit. Det är gratis via tjänsten Dropbox.

Kort sagt: den nyfikne har här lite att botanisera i. Nämnas kan att boken mötts av en del glada röster, från bland andra Torsten Ekbom, Per Landin och Percival. Jag har även sålt ex av boken till BTJ, så nog har den något att säga alltid.

(Illustration: Leonardo da Vinci, "Soldat")

onsdag 3 september 2008

Åselehaiku


Jag är inte bara prosaförfattare. Jag är poet också. Norrlandspoet.



I nr 4/99 av Magasin Provins hade jag ett flertal dikter. Jag kallade dem "Åselehaiku" eftersom det var precis vad det handlade om: treradingar om en viss bygd där jag växte upp. Om den bygden i sig kan ni läsa mer på bloggen, här.

Magasin Provins är en norrländsk kulturtidskrift. Och den antog mina dikter. Och den första låter så här:

Bergets silhuett
mot sommarnattens himmel -
sjön ligger stilla.

Det säger väl allt? Stillheten och friden, gåtfullheten i de stora bergen. Norrland i ett nötskal.

Min haiku-princip har jag fått från Per-Erik Wahlund, som lyder: högst tio ord - inalles 17 stavelser - konkretion, inga liknelser - och en bild som förmedlar något slags stillhet eller fromhet. Inte alla svenskar som skrivit haikus förstår detta, de tror att bara man har 5-7-5-mönstret (stavelser per rad) kan man dikta vad man vill. Så är det inte. De japanska mästarna (som Wahlund känner till) förbjuder det. Nån j-la ordning måste det vara inom poetiken.

Fler exempel på mina haikus från Åsele, utan kommentarer:

Ängens gula gräs
vajas av en sommarvind
och viskar, viskar...

I sommarnatten
går jag ut och beskådar
Sörnoreberget.

Molnen på parad,
blå berg i fjärran -
någonstans skäller en hund.

Jag promenerar
över en tallmo
vars vägar förgrenar sig.

Tallar på en höjd
i middagssolen -
älven flyter fram.

Villagatan är stilla,
högt uppe i skyn
syns ett reaplan.




Relaterat
Tranströmer och haiku: inte helt rätt
Mer Åselehaiku
Memoarer: Åsele