söndag 29 juli 2012

Tysk kultur


Tyskarna ogillar Euron. Jag kan förstå dem. De jobbar och sliter för att sydeuropéer ska kunna ha siesta. Så jag säger: flitighetens Tyskland bör skudda stoftet av sig och stå på egna ben. Gällande Tyskland läser jag idag även om Stasispionage. Detta bör belysas. Forna DDR bedrev illegalt underrättelsearbete här med övertoner i förräderi och desinformation. dn dn




DDR var en tysk stat. Det var den östra delen av Tyskland som Sovjet ockuperade 1945. Med tiden fick den status av eget land medan västra delen av Tyskland blev en mer frihetlig stat under västlig hegemoni. Den vägledande sinnebilden för DDR är för mig infanterihjälmen. Den kallas m/56 men var egentligen en nazitysk design, en aldrig realiserad m/45. Källa. Bilden överst visar den med tygöverdrag, urläckert. Den undre bilden visar formen i all sin funktionella elegans. Detta är infanterihjälm typ 1A om ni frågar mig.

Man kan säga: DDR:s armé tog med sig diverse bruk och stilar från den nazityska tiden och moderniserade dessa. Och man kan säga: DDR körde tysk stil med rysk överlagring, Västtyskland körde tysk stil med amerikansk överlagring.

Nu går jag OT inom ramen för Tysklands armé. Det ska handla om tyskt infanteri under andra världskriget. Det ska handla om hur ett kompani var organiserat. En av källorna är bayonetstrength. I övrigt kan nämnas källor som Hans von Luck, Marco Smedberg, Preben Kannik, Len Deighton och the Captain sir Basil Liddell Hart.

- - -

Tyskt infanteri under AVK är en fascinerande sak. Och då tänker jag på hur deras kompanier var organiserade i början av kriget. Vi ser här 1939 års organisation. Med vederbörliga ändringar gällde denna struktur hela kriget.

Vi tar det från början. Tyskland hade flotta, flyg och armé. Armén hade för sin del truppslag som artilleri, ingenjörstrupper, pansar och infanteri. Infanteriet var det mest talrika truppslaget, "die Krone aller Waffen". Nog var artilleri och pansar avgörande delar också men här snackar vi bara organisation, vi snackar infanteriets struktur.

Ett tyskt infanterikompani år 1939 leddes av en chef plus en elvamannastab. Staben utgjordes av signalister (telefon) samt ordonnanser. Något slags underbefäl kunde här behövas, antingen för att chefa denna stabstropp eller som allmän hjälpreda åt kompanichefen. Någon stf kompchef fanns ej, tyskarna körde inte med det systemet och det hedrar dem - för vad ska en sådan stf göra, han tycks mig bara vara en glorifierad sällskapsdam. Behöver man en chef att, säg, leda halva kompaniet (och ordinarie kompc andra hälften) befordrar man bara en av sina plutonchefer för den uppgiften.

Att Tyskland ej hade stf kompc må ha berott på befälsbrist. Jag menar, hade man haft USA:s senare överflöd av chefer hade man så klart kunnat förordna att varje kompani skulle ha en stf. Men nu hade man inte det och det gick bra ändå. - Kompanichefen kunde antingen disponera en cykel eller en ridhäst.


Det tyska AVK-infanterikompaniet hade en tross på cirka 25 man. Det var kockar, fyra sjukbärare och ammunitionspersonal samt eventuell vapensmed. Plus kvartermästare (trosschef) och ett antal kuskar för att köra de hästkärror som kok och förråd fraktades på. En 2 tons lastbil hade man även.

Kompaniet hade en ksp-tropp om 16 man med två så kallde "tunga" pjäser. Det betydde "bandmatad MG 34 på trebent stativ". Hade MG:n bara sitt tvåbenta framstöd och ammokassett var det en "lätt" pjäs. Det där ska man inte stirra sig blind på. Man hade i alla fall sina MG, med eller utan tripod, och det där med ammokassett eller bandlåda var en fråga om tillgång. Jag får för mig att idealet, såväl under framryckning som försvar, var bandmatning, dvs bandlåda buren av laddare, och var laddaren för tillfället försvunnen skulle skytten ladda med ammokassetter som han bar själv. Så gjorde vi i svenska armén 1985 kan jag meddela.

- - -

Vad gällde ksp kunde det tyska AVK-kompaniet även få stöd av bataljonens ksp-kompani. Senare ersattes kompaniets tunga ksp av pv-tropp med pansargevär, alltså en pansarförstöringsgrupp. Kompaniets ksp-tropp ersattes alltså av ett pv-vapen, för ksp:ar fanns ju även i plutonerna som vi nu kommer till.

Kompaniet hade tre-fyra skytteplutoner, vardera med chef plus tre ordonnanser, grk-omgång och 3 x 13 skyttar. Det gör att varje pluton omfattade 39 man plus stab 4 man, grk 3 man (chef, skytt och laddare med en 5 cm pjäs). En ksp-omgång om 4 man fanns i varje 13-mannagrupp. Den där 5 cm grk:n var för sin del tänkt att överbrygga behovet av granateld bortom handgranaternas räckvidd och hitom 150-m skyddszonen för eget arri. Det var bra tänkt men i sig själv var 5 cm grk för klen, ett slöseri med ammo och manskapskraft. Den ersattes senare av gevärsgranater, nyttjande ett slags adapter på gevärspipan och med vapnet ställt i 45 grader eller mer för skjutande av rök, lys och splittergranater. Gevärsgranaten fyllde ut luckan mellan handgranater och tung eld, där ”tung eld” är lika med artilleri och 8-12 cm grk.

Plutonernas tyngre materiel forslades för sin del på en kärra, en hästdragen vagn.

För kompaniet med alla dessa element blev summan i manskap cirka 185 man plus 4 officerare, dvs kompc plus tre plutonchefer. Notera här att man ej hade stf plutonchefer heller, det var samma princip där som på kompaninivå: behöver man en stf tar man bara sin bästa gruppchef och låter denne befordra en ersättare som gruppchef.

Det var väl en fascinerande historia, så säg!

Ja, visst var det.

Har jag något att tillägga? Jo, detta om sambandet. Detta sköttes som antytt med telefon i kompanistaben, dvs med ledning upp till batstaben, och inom kompaniet med ordonnanser. Radio fanns ibland, dvs man kunde snylta på artilleriets eldledningsradio, om nu en eldledare råkade vara tilldelat kompaniet eller fanns i närheten.




Relaterat
Svenskt infanteri 1942
Det röda massanfallet

lördag 28 juli 2012

Recension: Metaphysics of War (Evola 2011)


Dagens aktualiteter går i stridens och soldatfilosofins tecken. Den gamle OS-medaljören Ragnar Skanåker anser t.ex att pistolskytte är en nyttig, karaktärsdanande verksamhet. Barn borde lära sig skjuta likaväl som läsa anser han. Det är som i det gamla Persien: att rida, att skjuta och att tala sanning skulle man kunna. Vidare läser vi att milisgrupper drabbat samman i södra Etiopien. Och än värre strider står i Syrien där slaget om Aleppo rasar. Den syriska regimen återtar denna ärevördiga kulturstad, belägen i norra delen av landet. Rebellerna, baserade i Turkiet, har haft staden som bas efter en smärre inbrytning. Men nu har de föga att sätta emot. Regimens pansar, artilleri och attackhelikoptrar kan återställa ordningen i landet. Rebellerna (enligt vissa = utlandsstödda provokatörer) har bara automatkarbiner och rpg:ar som beväpning. De biter inte på de ryska attackhelikoptrar Assad har. Och någon av FN beslutad flygförbudszon kommer inte att etableras. Ryssland och Kina motsätter sig en sådan. Den norske FN-observatören Robert Mood har sagt att Assads regim kan falla snart, det är "en tidsfråga", men dock en fråga om "månader, kanske år". Det kallar jag ett påstående rakt ut i luften. - Det strids alltså i Syrien. Hot om strider finns nu även på Nordirland. Det IRA som la ner vapnen 2005 sägs ha återuppstått. Här ska det handla om idéer och förhållningssätt associerade med väpnad strid: jag ska titta på Julius Evolas "Metaphysics of War". Den är utgiven av Arktos förlag 2011. Sidantalet är 148. Utgåvan har även försetts med ett register och ett förord av översättaren John Morgan. Du köper den här. svd dn dn dn dn dn
Fria Tider 1: andra världskrigets bombkrig
Fria Tider 2: Staffan Heimerson vill ha intervention i Syrien




Man måste höja sig till andliga nivåer. Alla måste det, även krigaren. Man kan inte strida för erövring och byte. Man måste strida för principer. Att sedan denna princip må handla om att t.ex försvara sitt land, att försvara sitt folks fysiska existens, ska inte skymma att det är principen som är det viktiga. Man kan inte strida för gods och guld; man strider för det rätta och sanna, strider för att höja sig andligt. Annars är man inte en krigare värd namnet, man är en gnidare.

Julius Evola (1898-1974) är inne på dessa tankegångar i ”Metaphysics of War”. Som den traditionalist han är tar han mönstret från det gamla Indiens fyra kaster och betonar vikten av att se krig från präst- och krigarperspektiv, inte borgar- och arbetarperspektiv. Men de sistnämnda perspektiven är vad som rådde under 1900-talet. Kriget blev ett arbete som bl.a Ernst Jünger noterat. Tänk här även på troper som ”got to give them all we can til the war is won, then will the work be done” i Paul McCartneys ”Pipes of Peace”, kongenialt speglande den världskrigsmässiga retoriken. Krigen bedrevs av kapitalister (väst) och sekulära slavstater (öst). Går man omedveten ut i ett sådant krig blir man kanonmat; har man däremot en föreställning om vad strid och död är kan man utveckla sig andligt. Tänk här återigen på Ernst Jünger: han fann stridens esoteriska dimension, yttrat i en sådan titel som ”Der Kampf als Inneres Erlebnis”, striden som inre upplevelse. Den rådande tidsandan kanske är emot ett sådant andligt höjande. Men visst är det möjligt att göra kriget till en kshatriyas krig, även i 1900-talets materielkrig och 2000-talets legosoldatskrig. Och det handlar inte bara om soldater, även en civilist kan behöva en djup ontologi för att stå ut i livets stormar.

En ontologisk attityd måste till. Man måste som soldat lära känna döden, se nyktert på strid och krig. Den borgerliga idealismen å sin sida, den alltför överspända retoriken som demoniserar fienden och glorifierar allt det egna, den leder till desillusionerade krigare och nervvrak, levande döda som trots allt fortsätter strida. Rémarque och Hassel har skildrat typen. De drivs bara fram av en primal dödsrädsla, av en instinktiv vilja att överleva; allt mänskligt har lämnat dem. Letargi råder, det är katatoniskt.

Hassels citat i sammanhanget måste återges. Det är ur hans debutroman ”De fördömdas legion” från 1953. Berättarjaget återkommer till östfronten efter en sjukhusvistelse men väl där har något hänt, han tycker att hans kamrater verkar underligt frånvarande. Han säger åt dem att de ser ut som om de vore döda. Hans egna ord ger honom en tankeställare och han reflekterar: ”Jag kunde plötsligt se att de var döda. (...) De hade gett upp hoppet om att komma hem levande. De ansåg alltsammans, även deras liv vara hopplöst.” [s 232, Berghsutgåvan 1968]

Man är under isen, bortom mänsklig tillvaro, reducerade till primala drivkrafter. Och Evola formulerar det så här: ”[A]ll that impels them forward throughout the most terrible tests are elemental forces, impulses, instincts, and reactions, in which there is not much human remaining, and which do not know any moment of light.” [Evola s 26] Så går det om man har en för simpel världsbild som krigare, om man drar i krig med ett alltför ytligt credo. Men, tänker jag: en Jünger som såg fienden som jämlikar, som inte drevs av falsk idealism eller wilhelminsk propaganda, han klarade sig existensiellt bättre genom krigets prövningar. Han hade fört striden till inre nejder och höjde sig därmed till en högre medvetandenivå. Framgång eller bakslag för de övergripande krigsmålen blev förhållandevis likgiltiga, det var den ontologiska kvaliteten i striden i sig som gav energi.

- - -

Jünger fann detta mer eller mindre självmant. Han hade varken läst Hagakure eller Bhagavad-gîtâ, han var inte insatt i romarrikets rit kring devotio, detta att före striden offra sig till en gud för att därmed kunna strida utan tanke på en morgondag: ”a mysterious unleashing of forces determined by the deliberate sacrifice of [one’s] own person, combined with the will not to come out of the fray alive” [Evola s 122], ett ontologiskt frigörande av krafter som tog en till en högre medvetandenivå som krigare. Dylik devotio utfördes t.ex av en romersk general i striderna om Saguntum 219 f.Kr. Det var under det första puniska krigets inledande, spanska operationer. I dag heter staden Sagunto. Den är som alltid belägen på spanska Medelhavskusten.

Devotio utfördes med en formell rit, proklamationen att man offrar sig till gudarna. Då hade man höjt sig till en högre nivå, beyond the Beyond. Men detta tillstånd, denna beslutsamhet att strida och att strida väl, den, vill jag hävda, nådde Jünger intuitivt. Evola var också ute i kriget, han var med i första världskriget som artillerist i italienska armén, och i aktuell bok delar han med sig av sin beläsenhet och ger oss den formella krigarfilosofin med nedslag i Rom, Indien, Persien och korstågen. I titelessän (”The Metaphysics of War”, först publicerad i Italien 1935) samt i ”The Aryan Doctrine of Combat and Victory” (1941) tittar han närmare på Bhagavad-gîtâ; han resonerar kring dess verser om hur krigaren, svuren att upprätthålla dharma (den sedliga samhällsordningen), ska strida utan tanke på egen säkerhet. Det är win-win: antingen stupa med rent sinne eller segra och styra världen som fridsfurste (BhG 2.37). Evola noterar liksom jag gjorde på denna blogg 2008 att en krigare måste vara likgiltig inför lycka och olycka, seger och nederlag. Döden finns inte, den är bara en övergång till ett annat tillstånd:
Strid utan tanke på seger eller nederlag, idka apatia på slagfältet så ska allt gå dig väl i händer. Denna apatia är sann gudshängivenhet – inte bara för krigare, utan även för vanliga människor...
Detta kan få en att tänka på en viss Castaneda, som jag bloggat om rätt ofta. Spanskamerikanen Carlos Castaneda var elev hos en yaqui-indian i Mexico på 1960- och 70-talet, don Juan. Don Juan lärde honom Kunskap, Knowledge. Och för att ge sig i kast med denna magiska, metafysiska Kunskap måste man ha sinnet hos en krigare: ”A man goes to knowledge as he goes to war – wide awake, with fear, with respect, and with absolute determination of purpose.”

- - -

Man ska klarvaken gå ut i kriget, med en gnutta rädsla, med ödmjukhet och med beslutsamhet. Detta är samma marker som Evola utforskar i sin bok. Krig är metafysik och metafysik är krig; samma beslutsamhet och lugn måste anläggas i båda. ”Allt avgörs i det inre” som Goethe sa. Evola såg detta. Han såg i Bhagavad-gîtâ och andra urkunder hur soldatpsyket är funtat: allt utgår från individen. Krigets metafysik måste förankras i den enskilde. Man kan inte ge soldaterna någon lättuggad ”dö för kungen/Hitler/demokratin”-filosofi och tro att allt löser sig därmed.

Evola approcherade en individcentrerad attityd. Jag menar, visst var han åt det statsdyrkande hållet, visst var vurmandet för det antika Rom hans dominerande drag. Han ansåg att Rom borde återupprättas med en hela samhället genomsyrande samhällsanda. Detta var Evolas definierande drag kan man säga, hans mogna credo. Men han ompositionerade sig en aning efter andra världskriget, gjorde en eidetisk reträtt.

Med sin esoteriska ådra, med basen i det andliga kunde Evola fortsätta att driva sin heroiska linje även efter kriget – en heroism som då blir baserad på individen, inte staten. I ”The Metaphysics of Wars” sista essä, publicerad 1950 (”The Decline of Heroism”), vidhöll han ju att en ideell heroism måste till, det går inte att strida för massamhällets fortlevnad med konsumism, nihilism och t.o.m pacifism skrivet på baneret. Man kan inte gå i strid med sinnebilder av trygghet och överflöd; man måste tömma sitt sinne, illusionslöst men beslutsamt vara beredd att rida tigern. Detta är inbegreppet för Evolas efterkrigstida credo: hur man nyktert tar sig an odjuret samtiden, hur man ger sig i kast med världspolitikens stormar men samtidigt får ut något av det som individ. Man ska bli lugnet i stormen, vara som stormens öga där allt är lugnt medan stormen rasar runt omkring. Med lugn i sitt inre kan man påverka omgivningen, även och framför allt i en stormig tid. Rida tigern och dra kraft ur konflikterna, acceptera att de finns, inte salongsmässigt blunda för dem. Ett sinnestillstånd som det hos Aeon Flux, preciserat av Trevor Goodchilds indignerade frågor:
- You’re skating the edge...
– I am the edge.
– You’re out of control.
– I take control.
- What do you truly want?
– You can’t give it, you can’t take it, and you JUST DON’T GET IT...!
Men jag kanske övertolkar. Hur som helst, Evola är klok. I aktuell text, ”The Decline of Heroism”, nämner han själv denne Jünger jag refererat till ovan. Italienaren prisar hur denne skildrat det moderna materielkriget som tvingar individen att höja sig mentalt eller gå under. Man måste nå det absoluta och hämta kraft från dess källa, endast så kan man besegra det inre odjuret. Detta får vi oss till livs i boken ”The Metaphysics of War”, en serie lagom populärt hållna essäer om krigets metafysiska sida, om stridens ontologiska kvaliteter, nyttiga att ta del av även för fredstida civilister. Vi måste alla tampas med odjuret, måste alla höja oss andligt för att inte stupa i vardagslivets stormar. Såvida man inte lever helt avskilt i en skog, såvida man ännu deltar i samhällslivet så kan man inte bara flyta med, nej, man måste veta vad man vill, man måste rida tigern eller gå under. Och det gör man bara om man har tillgång till inre, dolda, andliga reserver. Detta är stridens metafysik i ett nötskal.




Relaterat
Hassel: Döden på larvfötter
Eld och rörelse

fredag 27 juli 2012

Reflektioner kring Peter Madsens "Valhalla"


I Säffle går det hett till. Ett par rapporteras ha haft sex på en badbrygga. Det är förargelseväckande, visst, särskilt i barns åsyn. Men i övrigt är det en gammalnordisk tradition detta att hylla det nakna livet om sommaren. I Vänersborg har det så varit en polisjakt med dödlig utgång; gärningsmannen uppges ha skjutit sig själv. Polisen gjorde i alla fall sitt jobb. Ett ordnat samhälle på traditionell grund, det är idealet. Men ett mindre traditionellt partis ungdomsförbund har nu fifflat med bidrag. Dock nådde dem samvetets röst och de anmälde sig själva. Det är nordisk rättskänsla det..! I det följande ska jag reflektera mer kring detta med nordisk kultur, föranlett av Peter Madsens "Valhalla", Eddan och dylikt. dn svd Fria Tider om Vänersborgsdådet




Jag har alltid gillat Peter Madsens ”Valhalla”-serie. De två första albumen träffade rätt: känslan är nordisk och sagoaktig men med plats för humor. Och de nordiska gudarna respekteras, de framställs som de var eller kan ha varit. Som komisk äventyrsserie har Peter Madsen med ”Valhalla” fyllt en tidigare tom nisch: populärkultur om asatro.

Peter Madsen är ingen högerman, ingen ärevördig traditionsvurmare. Han är väl ett slags konvenansvänster. Så där som kreti och pleti var på 70-talet då han började teckna Valhalla. Men Madsen är komplex, han har tydligt stått upp och försvarat det gamla nordiska kulturarvet:
Jag känner att det norröna är en del av min identitet som människa, den är något som jag inte kommer ifrån. Alltså, det är inte så att jag blotar i min trädgård, nej då. Men jag tror det är viktigt att vara stolt över att vara nordisk, att vara stolt över den norröna kulturella identiteten vi har gemensam med Danmark, Sverige, Norge. Island. Jag anser det är fint att vara nationalist – på ett positivt sätt: att vara stolt över den man är.
Detta sa Madsen i norska Klassekampen/Bokmagasinet 28, 2010. Jag skriver under på varenda ord: man är den man är, man har sin identitet som svensk och nordgerman. Att söka den och bejaka den är sunt och ger trygghet i tillvaron, bortom materiella och moderna faktorer. Citatet visar även på hur man på vänsterkanten i Norge kan lufta idéer om tradition och kulturell identitet. Det är ibland högre i tak i det norska kulturlivet, det är inte så inrutat och tabubelagt som det moderna svenska.

Peter Madsen är för sin del dansk. Man får för sig att Danmark-Norge ligger lite före Sverige inom traditionalismen. Titta bara hur det är med hednatron i verkligheten. Först ska sägas: jag är ingen asadyrkare, jag är mer åt det kristna/esoteriska hållet. Men jag erkänner existensen av andra gudar parallellt med Gud (så kallad henoteism). Och då gläder det mig att det finns moderna asa- och vanatroende här i Norden. Det finns många i Danmark och Norge, det finns något färre i Sverige sägs det. Men dock: många väljer idag att officiellt kalla sig hednatroende, följare av forn sed.


Det är folk som finner mening och djup i Eddan och i hållandet av gamla högtider som disarblot. (Anmärkning: ordet blot har för sin del inget med blod att göra, blot betyder offer och lär ha samma ordstam som sanskrits brahman, dvs Gud, gudomlig världsprincip.) Dessa moderna hedningar har lite svårt att få officiell acceptans för sin tro, den avfärdas ibland som ”ett new age-påfund”, ”Hollywood” och annat sårande. Men modern asatro är fredlig, den har inga människooffer. Den ger folk mening i deras liv. Asatron är inte accepterad än. Men nog skulle en vanlig svensk, en vardaglig, ”normalkristen” eller agnostisk svensk kunna vänja sig vid tanken på hedningar som ett naturligt inslag i vårt religionsliv.

- - -

Om vi återgår till Madsens Valhalla så är den förstås inte utan problem. Jag ogillade till exempel att man drev med Heimdall i första albumet: han var en krigshetsare och dumbom. Storyn var en aning proggig, präktig och anti. Men på det hela taget fick man in den gamla nordiska mytologin i en modern seriealbumsram. Album två, ”Tors hämnd”, om när Tor måste klä ut sig till brud för att få tillbaks sin hammare av jätten Trym, är perfekt: Eddans grovkorniga ton passar här som hand i handske. Manuset är troget baserat på en av Eddans gudasagor, hela grundstoryn fanns för tusen år sedan. Madsen har bara lagt till lite extra gags och haft med människobarnen Tjalve och Röskva som betjänter på denna Tors och Lokes resa till Tryms utmarker. Det ger det hela den där mänskliga vinkeln, en fattbar dimension i en annars dunkel, titanisk värld. Jämför Sagan om ringen med sina hober: oheroiska småborgare utslängda i ett stort drama, småfolk som ger proportion åt heroismerna.

Madsen måste gå en balansgång mellan att å ena sidan respektera gamla gudar och forn sed, samt å den andra ge den moderna läsaren sin beskärda del av humor och fattbarhet. Men om han bara lyckas ibland så är det ändå bra gjort. Jag kommer alltid att se på asarnas värld med en gnutta av Madsens glasögon.

Men som sagt, jag har bara läst de två första. Dem kan jag rekommendera. De andra 13 förbigår jag här, sägande: kanske är de bra, kanske inte...! Personligen förstår jag inte riktigt hur Madsen kan behandla Balders död som komiskt äventyr (Valhalla 13). Men gällande Eddasagornas läsvänlighet, gudaberättelsernas tillgänglighet för en modern läsare, så kan ni lugnt öppna själva originalet, Den poetiska Eddan och roas. Det finns en ”prosaisk” Edda också, Snorres Edda, och den är läsvärd den med. Men i original-Eddan, Sämundareddan eller Den poetiska Eddan, finns mycket snitsigt. Nämnd är redan Trymskvädet som Madsen baserade album 2 på:
Vred var Vingtor då han vaknade
och hammarn sin han saknade;
håret skälver, skägget skakar,
sonen av Jord söker och trevar.
Sedan skildras, i 31 liknande verser till, hur Tor hämtar tillbaka sitt vapen genom att kläs ut till brud och ska låtsas gifta sig med jätten Trym, han som är boven i dramat. Det är som antytt svårt att bli kvitt Madsens vision av detta när man väl läst serien. Serie och kväde blir del av samma helhetsfenomen. Dåtid och nutid räcker varandra handen; även på Hedenhös tid hade folk humor och det möjliggör detta handslag...!

Och det finns mer läsvärt i Eddan som den är. ”Sången om Rig” handlar till exempel om hur Heimdall beger sig till jorden och avlar urfadern för varje samhällsklass, trälar, bönder och krigare. De får heta respektive Träl, Karl och Jarl. Heimdall tar namnet Rig när han besöker jorden, därav kvädets namn. Denna Rig-sång är inte komisk men den är bra. Den skildrar vikingatidens samhälle i ett nötskal. Den är bra som botemedel mot Peter Madsens infama Heimdall-karikatyr. I Rigstula spelar denne gud eminent rollen av kulturhjälte, en som hjälper människor att bygga samhället.


Ännu ett nämnvärt Eddainslag är ”Lokes träta”. Själve Strindberg inspirerades av denna till att smäda samtiden. Bakgrunden i kvädet är att asarna har fest, men så tar det en annan vändning när Loke dräper en av värdens tjänare. Då slängs han ut. Men han återvänder och börjar smäda asarna. Frigg, Idun och Freja får bland annat höra att de är lätta på foten och karltokiga.
Loke kvad:
”Freja, var tyst, du är fuller väl känd,
du är då ej fri från fel:
bland asar och alver som äro här
finns det ingen som ej har ägt dig.”
Som synes: den vanvördiga tonen har gamla anor. Peter Madsen har för sin del haft roligt med asarna, han har utvunnit komiska poänger ur den gamla gudavärlden, och det gjorde man redan under hednatiden inom vissa gränser: Loke var föregångsmannen. En annan modern, lagom respektlös scen från asarnas liv är annars ”Schottis på Valhall” av Ulf Peder Olrog, en svängig låt från 1945 inspelad av Calle Jularbo med flera. Den har präglat en modern generation, låt säga vår faders- och farfarsgeneration i synen på de gamla gudarna, inte djupsinnigt men kärleksfullt. Inte vanvördigt heller – eller ska vi säga, en gnutta vanvördighet har inom asatron alltid haft sin givna plats. Än leva de gamla gudar!
Opp och hoppa Tor,
slå på trumman bror,
det är dans här på Valhall i natt.
Uti Fröjas sal står vår asabal,
opp och hoppa fast Odin har spatt.
Slå i mera mjöd, det får bli min död,
nej se där är ju Idun min skatt.
Min valkyria kom hit
till vår fruktbarhetsrit,
opp och hoppa på Valhall i natt!
Vanvördighet åsido; här ser vi ännu ett exempel på populärkulturell behandling av asatron. Så jag tar tillbaks det jag sa i början, Peter Madsen var inte först med detta, att popularisera gudavärlden. Nischen var inte alldeles tom. Olrog var en föregångare.

Valhalla 1, Vargen är lös. 1978
Valhalla 2, Tors hämnd. 1980
Valhalla 3, Odens vad. 1982
[Totalt finns det 15 album där det sista skildrar Ragnarök: "Völvans syner".]




Relaterat
Nibelungens ring
Ett rike utan like
Bilderna är ur det första albumet, "Vargen är lös". Den översta föreställer Tors Trudvang, den understa Odens Valhall, och den mellersta är en överblick över den hedna världens länder.

torsdag 26 juli 2012

Breivik och hans moder


Breivik skriver uppges det. Han skriver brev till andra extremister. Han ska även skriva böcker om sitt dåd, om sin ideologi och om framtiden. Jag kommer nog inte att läsa dem. Jag har redan läst hans 1500-sidiga manifest. Där får man sitt lystmäte av Breivik. svd svd dn dn dn




Man kan säga: Breivik har haft sin tid. Kanske har han fått oss att tänka på Frankfurtskola och massinvandring. Gott så. Men han borde ha fokuserat på metapolitik hela tiden - han kunde med lite träning ha blivit en skicklig debattör. Det såg vi ju i domstolen, vi såg det i manifestet här och var. Men han var för otålig och for iväg på en killing-spree.

För övrigt sitter jag här och tänker på Breivik och hans moder...! Ja det ska man ju. Det är kvinnliga vibbar i luften, gudinnans tidsålder och allt. Isis har fått sin krona tillbaka. Redogörelsen för Breiviks vistelse hos sin moder är i alla fall intressant. Han flyttade hem 2010. Snart började han bete sig konstigt. I våras berättade modern om detta, vilket återgavs i rätten. Hon ogillade sonens humörsvängningar och de vapen han visade sig ha: ak:n och Glocken. Dem behövde han i det kommande inbördeskriget sa han.

En bra sammanfattning av detta drama gavs tidigare i år på Flashback. En kommentator hade läst intervjun med modern från den första psykolograpporten. Signaturen Gameplayer säger att det här är som Lovecraft, texten ger oss en förvandling à la Charles Dexter Ward... en människa som blir demon! Demoniskt eller inte; Breivik bor alltså hemma, beter sig konstigt. Det hela mynnar ut i att Breivik ska lämna Oslo för en överraskande, ny karriär. Men först det här, med Gameplayers ord från den 24 april i år:
Breivik flyttar hem och låser in sig på sitt rum. Han säger han ska skriva på en bok. Från rummet hör hon konstiga ljud och ibland är volymen på datorn väldigt hög.

Han blir allt underligare mot den stackars modern och talar mest om riddare, historia och politik. Hans personlighet förändras också. Enligt modern till det sämre.

En dag kommer han hem med en ovanlig väska som ser "skottsäker" ut vilket förvånar modern. Han skaffar också vapen. Först ett gevär och sedan en pistol.

Han börjar också träna men inte på ett normalt sätt utan som "Rambo" enligt mamman.

Hans beteende förändras inte till det bättre. Han börjar också bli rädd för bakterier, bär munskydd och äter på sitt rum där han uppehåller sig så mycket. Detta får ett slut när han en dag berättar för modern att han ska bli bonde.
Så kan Breiviks liv strax före tiden som bonde sammanfattas.




Relaterat
Breivik är frisk i lagens mening
Breivik enligt Varricchio
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)

måndag 23 juli 2012

Låtar om Sverige


Jag läser i dagens DN om Ultima Thule. Detta rockband ska på lördag fullborda sin 30-åriga historia. Man ska kröna karriären med en avskedskonsert.




Ultima Thule skrev låtar om Sverige. I skivkatalogen finner man titlar som Lejonet från Norden, Vikingabalk och Sverige, Sverige fosterland. Man tog punkrocken ut i sverigevänliga marker. Stilen förs idag vidare av Sabaton med sin Carolus Rex (2012).

Ultima Thule skrev om det Sverige de gillade och inspirerades av. Man kan säga: jag gör detsamma. Jag fokuserar på Sverige, jag skriver om Sveriges historia. Jag har intresserat mig för detta land och dess historia ett bra tag, ända sedan jag lärde mig läsa. I vintras skrev jag så en serie inlägg för bloggen om vad som hänt här från Hedenhös till idag. Jag kände till mycket innan men vissa saker specialstuderade jag. Som detta med Gustav Vasa. Hans bana, slår det mig, är fullkomligt fabulös - fabulös i bemärkelsen beundransvärd. Vilka scener det finns i hans liv, som när han landsteg i Kalmar 1520. Då hade han flytt från Danmark för att ta ledningen i den svenska motståndkampen mot danskväldet. Jag skrev i aktuellt inlägg:
Gustav landsteg i Kalmar våren 1520. Det var en humble beginning, detta att komma som flykting och fredlös till sitt eget land. Det kan låta dramatiskt men Gustav var vårt enda hopp då: adeln var nackad och kuvad, någon ledarfigur fanns inte. Missnöjet jäste i riket men någon som blev fokus för oppositionen, någon som kunde mana, samla och leda, fanns ännu inte.
Gustav Vasa var en hård man, sant. Livet i hans rike var inte så muntert. Men han fick i alla fall detta rike att leva vidare. Det är hans bestående insats, förtigen av historiker som ser enögt statsrättsligt på hans bana. De ser inte geopolitiken, de förstår inte att Sverige var på väg att bli en dansk provins denna tid.

Gustav Vasa minsann. Jag gillar honom som den nationalist jag är: han är riksbyggaren, riksgrundaren. Men förloppet där han från bottenläget 1520 rensar upp och befriar landet på tre år, så att han som krönt kung kan tåga in i Stockholm på midsommarafton 1523 - det är också dramatiskt fulländat. Och det gillar jag som författare och drömmare. Det är lika beundransvärt som när Jeanne d'Arc på några år befriar Frankrike från främmande välde, slänger engelsmännen i Kanalen och ser till att den rätte kungen kröns. Verkligheten överträffar dikten.




Relaterat
Ett rike utan like
Nibelungens ring

söndag 22 juli 2012

På ettårsdagen av Utöya


Det är idag ett år sedan: ett år sedan dådet. Denna dag, den 22 juli 2011, mördade Anders Behring Breivik sammanlagt 77 människor. Det skedde dels i Oslo centrum, dels på Utöya i Tyrifjorden. svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn




Idag är det offrens dag. Bano Raschid, Torjus Blattman, Monica Bösei och de övriga 74 offren för Breiviks mordiska framfart bör minnas och hedras. Ske alltså.

Vad ska jag tillägga? Låt mig citera vad jag skrev i augusti förra året, som reaktion på Utöya, Oslobomben och allt:
77 människor har ljutit en våldsam död. 77 människor har stupat, mördats. 77 människor har ryckts bort från livet av en galning.

Jag kommer osökt att tänka på Clannads låt, temat till TV-serien "Harry's Game". Den sjungs på iriska men jag har alltid tolkat refrängen som mourn the dead, "sörj de döda". Det är i alla fall vad man måste göra nu, sörja de döda. Clannads låt är för sin del mycket suggestiv. Den måste höras, kan inte beskrivas.

Sorg och vrede svallar efter attentatet. Något liknande dåd kan jag inte åminna mig i Nordens historia. Ett massmord, ett planerat dråp av över 70 personer. I fredstid var det länge sedan ett sådant dödande förekommit på våra breddgrader.

Dådet är exempellöst.
Breivik dödade 77 människor. Jag säger: må deras själar vandra vidare till en högre eter, må de komma till saliga ängder de får vila ut och tas om hand av milda väsen.




Relaterat
Kritik mot Breivik
Reportage Gideå
Reportage Arnäs

lördag 21 juli 2012

Verklighetsbilder: Breivik


I morgon är det den 22 juli. Det är årsdagen av Utöya. dn dn dn svd svd




Detta inlägg handlar om verklighetsbilder. Om ontologi, metafysik och varats natur.

Låt mig förklara.

Breivik företer viss paranoia. Hans världsbild har vissa paranoida drag. Att ta till våld för att få igenom sin agenda är sjukt. Att tro att våld var det enda sättet att för slut på islamkram och multikulti-fanatism.

Men det är invecklat. Det handlar i förstone om världsbilder. Breivik ansåg sig inte få gehör för sin invandringskritik och sin vurm för traditionella värden. Hans världsbild var en annan än den officiella. Han var traditionalist, Regimen däremot spottade på traditionen. Så hur vända skeppet?

Det handlar om verklighetsbilder, om ontologi. Den 30 september förra året skrev jag detta, med exempel ur paranoid science fiction som "Invasion of the Bodysnatchers". Även "The Matrix" hade intressant metafysik:
Vad är verkligt? Inte den värld vi ser sägs det [i "The Matrix"], den är datagenererad. För att bryta den måste man ta till våld... Detta är i sig en paranoid tanke. Mången psykopat har sagt sig vilja ändra världen med sitt våld. Men även mer sansade attentatsmän, som presidentmördare, har ontologiska mål sägs det. Se bara på novellen ”The Object of the Attack” av Jim Ballard. Denna novell publicerades i Interzone 1984, antologiserad i ”The Complete Short Stories” från 2002. - Varför mörda en president? Det handlar inte bara om att komma åt en makthavare. Ballard:
Invested in the President of the United States, the world’s most powerful leader, are not only the full office and authority of the temporal world, but the very notion of existence itself, of the continuum of time and space which encloses the assassin as much as his victim. … Like the disturbed child seeking to destroy everything in its nursery, the assassin is trying to obliterate those images of himself which he identifies with his perception of the external universe. Suicide would leave the rest of existence intact, and it is the notion of existence, incarnated in the person of the President, that is the assassin’s true target.

Detta citerade jag. Och jag konkluderade:
Det kan sägas vara attentatsmannens ontologi in nuce. En störd individ av detta slag kan inte bara begå självmord, som Ballard antyder, det löser för honom inga problem. Han tänker i ontologiska termer, han vill ändra verkligheten. Han vill få media att skriva om det hela. Ty vad är verkligt? Det man ser och hör i media. Alla vet vem USA:s president är och mördar man – eller försöker mörda – denne har man satt sitt avtryck i verkligheten för evigt.

Breivik fogade jag in därnäst:
Har Breivik spelat denna ontologiska roll? Har han påverkat vår verklighet? Eller är han bara ett stört barn som slår sönder sina leksaker för att få uppmärksamhet? Båda sakerna kan vara fallet: han har känt sig desperat och känt sig tvingad att ta till våld för att få omvärlden att reagera. Men i och med dådet så HAR han också fått uppmärksamhet. Han har blivit en ökänd typ, en herostratiskt ryktbar person med sitt dåd och sitt 1500-sidiga manifest. Vad vi än tycker om det så har han ”påverkat verkligheten”. Han har fört sin kamp upp på ett ontologiskt plan. Ingen kan idag undgå att tänka på detta dåd, på Breivik, Utöya och 2083.

Det är verkligheten det gäller. Breviks dåd gällde också verklighetsbilden i sig. Han ville ha islamism och Frankfurtskolans negativism på dagordningen. Ingen skriver annars om detta, inte MSM i varje fall.




Relaterat
Breivik enligt Varricchio
J. G. Ballard
Breivik var för otålig
Svensson: biografi
Kaninbibeln
Fenor och krom
Mythago Wood
Siegfried och Rhendöttrarna

torsdag 19 juli 2012

Recension: Fingerprints of the Gods (Hancock 1995)


Detta är en recension av en bok. Den heter "Fingerprints of the Gods". Författaren är Graham Hancock. Verket gavs första gången ut av Three Rivers Press i New York 1995. Sidantalet är 578.



Jordens historia måste skrivas om. Människans förhistoria är för sent daterad. Lämningar som Gizapyramiderna, Teotiuacan och Machu Picchu är för ungt daterade av dagens normalvetenskap. Allt är mycket äldre och går tillbaks till åtminstone 10.000 f.Kr, inte 4.000 och senare som dagens arkeologer tycks mena.

Detta är credot i Graham Hancocks ”Fingerprints of the Gods”. Denne engelsman åker världen runt och ser på gamla lämningar och artefakter. De slutsatser han drar är djärva men kontrollerade. T.ex avhåller han sig från att nämna Atlantis som ett möjligt gemensamt ursprung för Egyptens och Mellanamerikas pyramider. I engelsk stiff upper lip-tradition anmäler han blott sin skepsis inför den etablerade vetenskapens dateringar och slutsatser. Några egna slutsatser ges inte i denna bok. Han blev förvisso djärvare i senare böcker (”Supernatural”, ”Heaven’s Mirror”, ”The Mars Mystery”) och har bl.a låtit sig intervjuas av den nyandlige tänkaren David Wilcock. Denne är inte rädd för att nämna Atlantis och utomjordningar kan jag försäkra.

Men vi håller oss här till Hancocks narrativ, hans resor och inspektioner av Cheopspyramiden och Osireion samt en rad latinamerikanska lämningar, Teotihuacan och Palenque och flera andra. Hans bok är på över 500 sidor; en del av dessa går åt att i publikfriande anda berätta om hur han och hans sambo träffar en guide, åker taxi osv. Det kunde kanske lätta upp berättelsen men det är tyvärr lika stelt berättat det. Hancock blir aldrig personlig, tar inga risker. Stilen är en smula rapportmässig och stum.

- - -

Visst går boken att läsa. Jag är glad att jag fick tag på den och att den står i min samling. Programmatiskt stödjer sig Hancock på andras forskarmöda. Han är en popularisator och sammanfattare, en nödvändig sådan. Han är vår tids von Däniken, mer påläst, mer annoterad, mer gångbar som föreläsare. En fantast i tidens anda kan man säga; man måste ha stöd för det man säger, måste vara inläst på litteraturen och det är Hancock. Läsekretsen är inte akademiker men nog ger det hela en ambitiös framtoning alltid. Hancock samlar intryck, han redovisar vad han ser. Indicierna leder honom till nödvändigheten att omdatera pyramiderna och andra artefakter. Vad som ges är en kontrollerad kritik av dagens akademi. Det är en balanserad bildstormare vi ser.

Hancock reser i förstone till Mellan- och Latinamerika. Han finner t.ex många statyer föreställande skäggiga män. I skrifterna berättas det om gudar med vit hud; det är Quetzalcoatl och hans många andra uppenbarelser i indianska urkunder. Denne man kom från ett land i öster som sjönk i havet, ett fruktbart land med framskriden vetenskap. Detta var så klart Atlantis men Hancock nämner inte denna delikata faktabit. Men så hette t.ex Aztekfolkets stamfader Aztlan, där märks ju ursprunget tydligt. Hancock rör sig i samma land av indicier, dock är han försiktigare. Vadå, väntar han på att någon annan ska dra slutsatsen? ”Ja, Atlantis existerade; förekomsten av pyramider i Mexico och Egypten är ett indicium på det, Quetzalcoatlnarrativet ett annat”...?

Hancock säger inte det. Han vägrar ge ett heltäckande narrativ. Som vetenskaplig attityd är det OK, han är en försiktig general. Men som popularisator kan han ju åtmistone våga ställa lite frågor, våga gå mer ut i gråzonen än vad han de facto gör.

Vi finner inte någon direkt avgörande, slående, konceptuell djärvhet hos Hancock. Vi får redogörelser för artefakter, redogörelser för ruiners utseende, redogörelser för fornlämningars layout; överallt finns det anomalier och Hancock noterar dem. Gillar man sådant kan man få ut något av denna bok. Man får en trivsam tid i form av resor till märkliga platser. Han beser t.ex Tiahuanaco och Macchu Picchu och förundras över precisionen i stenarbetena. Vissa av dem kan bara ha gjorts med frästeknik anser han. Själv anser jag med Steiner att materien var mjukare under atlantiska tider, såväl människans kropp som materien var annorlunda beskaffad då. Därför kunde man relativt lätt forma sten som här i Tiahuanaco och Machu Picchu och i Cheopspyramiden. Den sistnämnda har ju spår av smält granit i Kungens kammare, en svår stötesten för traditionell vetenskap. Dessutom hade man i äldre tider kunskap om att med koncentrerade ljudvågor lyfta stenar. Den hypotesen borde akademin ta till sig, inte föreställa sig detta eviga släpande av stenar i anletets svett.

- - -

Världens märkligaste artefakt är Cheopspyramiden utanför Kairo i Egypten. Den förste västerlänningen som besåg och beskrev underverket var Herodotos på 400-talet f.kr. Sedan des har många västerlänningar fascinerats av den, som John Taylor, Pyazzy-Smith och Flinders Petrie. I modern tid har sådana som Napoleon och Aleister Crowley övernattat i sarkofagen i Kungens kammare och fått se märkliga syner. Hancock övernattar inte i sarkofagen men med sin fotograferande sambo besöker han denna och de andra installationerna på Gizaplatån. Med ledning av Bauvals hypoteser når Hancock slutsatsen att Gizaplatåns pyramider är en spegel i Hermes mening.


Mystikern Hermes' credo är: som ovan, så nedan. Mikrokosmos speglar makrokosmos, t.ex hur människans organ homeopatiskt är knutna till naturen i stort. Giza blir i Hermes’ anda en jättelik installation, en arkitektonisk gestaltning av astronomiska förhållanden under Lejonets tidsålder, 10.500 f.Kr. Det var sannolikt då pyramiderna och sfinxen kom till. Sfinxen, från början ett lejon i hela sin gestalt (vi ser idag en lejonsvans och lejonkropp med ett mindre, utskulpterat människohuvud), såg då som nu mot öster och soluppgången. Men då, 10.500 f.Kr, gick solen vid vårdagjämningen upp i Lejonets tecken, inte som idag i Fiskarnas. Detta ser jag som ett indicium som kan få en att bli skeptisk över den officiella förklaringen, den rådande versionen som säger vad sfinxen är och hur gammal den är (porträtt av en faraon, skapad under Gamla riket). Sfinxen är sannolikt äldre än de cirka 4000 år akademin hävdar. Den har t.ex erosionsmönster orsakade av vatten. Men det kan ju vara regn...? Men det har knappt regnat på Gizaplatån sedan yngre stenålder. Mönstren härrör från en tid med högre vattenflöden.

Den stora pyramiden då? Hancock visar även dess kosmiska motivering. De tre pyramidernas läge speglar t.ex stjärnbilden Orions bälte. Och i ett större mönster med bl.a sfinxen återger layouten det gyllene snittet och en Fibonaccispiral, se bild. Kosmiskt pekar sfinxen i så fall mot stjärnbilden Lejonets läge vid horisonten vid vårdagjämningen under Lejonets era. Till detta kan nämnas att pyramidens inre är helt befriat från inskriptioner och hieroglyfer. De tecken man funnit inristade i avlastningsvalvet ovanför Kungens kammare, sägande att detta är Cheopspyramiden, har gjorts av en sentida klåpare. Sarkofagen i kungens kammare är för sin del ingen sarkofag. Det är en kammare för psykisk försänkning och initiation.

Pyramiden är full av gåtor. Hancock medger det, akademin förtiger det. Frågan när Cheopspyramiden tillkom är öppen. Men jag stödjer i så fall hypotesen ”cirka 10.000 år f.Kr” hellre än en datering harmonierad med de klassiska dynastiernas början, så som dagens akademi vill ha det.

- - -

Man har nyligen hittat spår av kokain i en egyptisk mumie. Se här. Hancock nämner det inte, hans bok skrevs före denna upptäckt. Men han uppehåller sig förvisso mycket i både Amerika och Egypten, och för att avsluta kan vi ju nämna en aspekt av hans besök i Teotihuacan i Mexico. Detta var en stad av tempel och pyramider, belägen nära aztekernas huvudstad Tenochtitlan men äldre än denna, byggd av ett okänt folk. Den består av en lång gata med Månens pyramid i ena änden och Solens pyramid halvvägs, belägen på sidan av gatan. Plus diverse husgrunder. Hancock noterar dock att gatan har konstiga spärrar på vissa ställen. Det får honom att dra slutsatsen att det inte var en gata, fastmer en serie dammar. Vatten i grunda spegeldammar har artikulerat stadens huvudaxel. Det är fascinerande, det hade varit en värt att se förverkligat. En syn för gudar...!

Hancock är en popularisator och sammanställare. Han stödjer sig på andras forskning och han redovisar det. Hans föregångare von Däniken gjorde som antytt inte det, han bara snodde från Jacques Vallée och andra utan att ange källan. Han framstod för vissa som pionjär men stod realiter på giganters axlar. Hancock åter har akademisk akribi, han återger vad han läst och kontrollerar det med sin detektiva världsturné till Mexico, Peru och Egypten, som han alltså återger i ”Fingerprints of the Gods”.

Boken lider lite av sin längd och stela stil. Som antytt återger Hancock pedantiskt vad han ser men han kommer aldrig med några slutsatser andra än att dateringen bör skjutas tillbaka och att akademikernas teorier är för vardagliga. Han ger sig ut i en gråzon där rådande tolkningsparadigm slängs ut men något nytt paradigm vågar han sig inte på. Han borde åtminstone ha föreslagit möjligheten att Atlantis existerat och att dess innevånare besatt högteknologi för att att kunna förklara de arkitektoniska under som är Cheopspyramiden, Sfinxen, Osireion, Chichen Itza, Palenquepyramiden och Teotihuacan. Nu får vi bara frågor och indicier och det är lite frustrerande. Men som helhet är det en imponerande samling indicier och märkliga fakta, iakttagna med läsbar noggrannhet och med vissa förklarande skisser.




Relaterat
Jordkrönikan
Gizalayout: bildkälla

måndag 16 juli 2012

Bildreportage: Mannaminne


Vi var på Mannaminne häromveckan. Pappa och jag tog bilen och körde till Nordingrå.




Vi besökte Mannaminne. Det är en samling byggnader uppförda av Anders Åberg. Detta började ta form på 1980-talet. Åberg byggde dels egenkonstruerade hus, som värdshuset. Dels rörde det sig om ditforslandet av andra konstruktioner, som den åttakantiga logen (se nedersta bilden).

Åberg började för sin del sin bana med att bygga modellhus, konstnärligt skarpa dioramor och installationer. Projekten vann uppskattning och några av dem köptes in offentligt. Man kan se dem på Arlanda, på Umeå Universitet och andra ställen. Ja, även min Nolaskola i Övik hade en trätavla av denne man, en snygg rundmålning av bygden.

Det var folklig konst, konkret konst som folk gillade, ofta gjord i trä. Sedan fick Åberg lust att gå upp i skala. Han började därför bygga sitt Mannaminne i Nordingrå, en kustby i Ångermanland, norr om älven. På sluttningen av en bergkulle finns här idag allt: kapell, räls med lok och stallar, hantverk, miniatyrmuséer, konstutställningar, en kinesisk paviljong, en mongolisk jurta, en norsk bondgård och mycket annat.

Man kan säga: det måste ses, går ej att beskriva. Det är en life size, walk-in modelljärnväg och diorama. Värdshuset har för sin del servering. Jag åt kycklingklubba med potatissallad.


Mannaminne är präglat av sin skapare. Anders Åberg är andligt närvarande i varje detalj. Nu har han gått i pension och det hela drivs kommunalt. Men det är en sann attraktion med ett par hundra tusen besökare om året. Det är mycket det. Så åk dit eller gå hit för att insupa lite konkret traditionalism, gestaltad i hus i landskapet. Mannaminne är ett mentalt landskap, en modell i skala 1:1 av Anders Åbergs psyke.










Relaterat
Bildreportage: Härnösands kyrkogård
Mitt liv i Åsele
Fred Pohl

söndag 15 juli 2012

Ellen Key lät bygga Villa Strand


Ronny Ambjörnsson har just kommit med en biografi över Ellen Key. Han lyfter bland annat ett varningens finger mot hennes särartsidéer. Det kunde man kanske vänta sig. Men man kan inte få allt. Att Ellen Key på detta sätt dragits fram ur skuggorna är på det hela taget något bra. Ambjörnsson tar Key på allvar och det har få i det svenska kulturlivet gjort. Hon har blivit en icke-person, ihjältigen av normalfeminismen. Härmed i alla fall min syn på Ellen Key. En av källorna har varit Ingela Bendts "Ett hem för själen – Ellen Keys Strand" vars bilder jag fotat av. Den boken kom på Bonniers förlag år 2000 och var på 153 s. Ambjörnssons biografi kom för sin del på samma förlag i år och heter "Ellen Key - en europeisk intellektuell". dn dn svd




1. Biografi

Ellen Key var en tänkare och debattör med sinne för trygghet och tradition. Hon var en progressiv högermänniska, en särartsfeminist och estet som ville höja folket och rycka kungariket ur dyn. Som sann intellektuell hade hon åsikter om allt; hon var ett salt och en manande gestalt för en positiv, affirmativ feminism, en som inte vill spränga alla kyrkor men omdana dem för en ny tid och en ny tro.

Ellen Key levde 1849-1926. Hon var dotter till Emil Key och Sofia Posse. Fadern var godsägare och politiker och Ellen var ett tag sin fars sekreterare. Hon gick i privatskola och flickskolor och blev sedan lärarinna, föreläsare och författare av pamfletter och debattinlägg. Hon gifte sig aldrig även om förhållandet med tysken Urban von Feilitzen var innerligt. Men denne var redan gift och ville inte riskera en skandal, så han avbröt relationen.




2. Strand

Ellen Key hade det ekonomiskt bra ställt. Hennes skrifter om skönhet i hemmet och ”Barnets århundrade” trycktes vida i Sverige och Europa; barnboken kom 1900 och översattes till 26 språk. I tidens stil byggde hon sig ett författarhem; Selma Lagerlöf hade sitt Mårbacka, Verner von Heidenstam hade sitt Övralid och Ellen Key byggde sitt Strand. Det byggdes 1910 och finns kvar än idag. Det är diskretare än de två andra men genomtänkt i minsta detalj där det ligger på sydsluttningen av Omberg vid Vätterns strand. Det hela utstrålar intimitet och trevnad, dock med strama och distinkta lösningar som än idag känns moderna, eller ska vi säga, nygamla.

Man kommer att tänka på Carl Larssons Sundborn som går i samma gedigna svenskhet och bondska, men uppdateerade stil. Mycket trä, rena ytor, varma färger. Strand har dock en mer transparent planlösning, det byggdes helt nytt enligt Keys idéer, medan Sundborn ju var en ombyggd äldre byggnad. Strand är en länga med entré i mitten av långsidan, ledande till en korridor som delar huset itu. Dörren på andra sidan vetter ur mot Vätterns vida perspektiv. Huset åter har kök, salong och bibliotek på nedervåningen och sovrum med mera på övervåningen. En välvd balkong ger ännu en utkikspunkt. ”Solbadet” kallas det. Jag är rätt säker på att Key myntade detta begrepp, att solbada = att sola. På väggen i hennes rum hänger ju kongenialt signaturen Fidus' "Lichtgebet", soldyrkan.

Det finns trädgård, det finns en bryggpaviljong i form av ett grekiskt tempel. Allt andas harmoni och frid, en sekulär eremitboning för en högerintellektuell.




3. Särartsfeminist

Ellen Key gav 1896 ut skriften ”Missbrukad kvinnokraft”. Hon vände sig mot den borgerliga kvinnorörelsen som bara fokuserade på arbetsliv och ekonomi. Key lyfte för sin del fram moderskapet, däri låg det som definierade kvinnan ansåg hon. Dylikt särartstänk brukar få folk att gå i taket, än idag, men Key var inte fanatisk. I ljuset av det ökade utflödet av kvinnor på arbetsmarknaden efter första världskriget medgav hon ju att kvinnor också kunde göra mansjobb.

Keys flytt av fokus till kvinnlig särart, fotad i moderskapet, bör behållas. Kvinnor kommer bäst till sin rätt i yrken där närande, skyddande och vårdande egenskaper står i högsätet. ”[M]edkänsla, vilja till omsorg och vård” som Bendt formulerar det, det är kvinnliga talanger som bör uppmuntras. Då säger jag: utan att brännmärka kvinnliga poliser, väktare och övriga traditionella mansyrken som kvinnor nu har så bör vi bejaka kvinnlig särart på arbetsmarknaden, göra könspolitiken inte till ett nollsummespel utan till ett solidaritetsspel. I en modern kontext kan man då säga att ett förhållande skapas av att mannen bidrar med styrka och överblick och, i regel, försörjning. Till detta kommer kvinnans milt vårdande omsorger och barnalstrande egenart, kompletterat med eget förvärvsarbete, daghem och vad man nu väljer att lägga till och dra ifrån i denna ekvation, i detta livspussel.

Många lever ju så här idag, detta är normalt, men det erkänns inte ideologiskt. Det privata får inte bli politiskt. Särart ska motarbetas, matematisk jämlikhet och likart är den officiella doktrinen. Men det handlar alltså inte om svart eller vitt; det goda livet i min bok handlar om en helhet där kvinnlig och manlig särart båda vägs in. Där kan vi ha Ellen Key som inspiratör, vi behöver henne ty få andra än hon driver dessa frågor. Hon är unik som svensk särartstänkare. För detta har hon motarbetats och hånats av alla, från egalitära fanatiker till Strindberg, som för sin del ansåg att hon var intrigant.




4. Livstro

Key intrigant? Hon var nu inte fri från fel. Man kan säga: hon var en tacksam måltavla för parodier på grund av sin brist på humor. Men Strindberg var själv inget helgon. Man kan säga: Key är idag på väg tillbaka från skuggornas rike, bland annat tack vare Ronny Ambjörnssons biografi som kom i år. Key hade karaktär, hon visste vad hon ville. Hon var en folkbildare och ideolog, en intellektuell med idéer om allt. Då får man fiender.


Ellen Key var en reformist och idédebattör. Hon ville flytta fokus, lyfta frågor, öppna upp tidstypiska låsningar. Barn skulle inte ses som miniatyrvuxna, ägnade att programmera med betingad undervisning; friare utvecklingmodeller skulle prövas, barnens särart måste vägas in (”Barnets århundrade”). Män och kvinnor skulle inte låsas i äktenskap per se; samboförhållanden och barn utom äktenskapet kunde tillåtas om förhållandet byggde på kärlek. Detta är självklart idag. Det var det inte 1906 då hon skrev ”Livslinjer”. Att som Key vara likgiltig för kyrkvigsel var radikalt och hon fick veta det.

Men hon hade sin livstro, hon var en intuitiv hyllare av allt levande. Och, bland mycket annat, så gouterade hon von Feilitzens bok om jungfru Maria. Därmed gick hon i bräschen för vissa nyandliga förhållningssätt. Hon var inte en esoterisk tänkare men hon kunde genom sitt agnostiska exempel flytta fokus från högerns sedvanliga högkyrklighet till ett bredare, mer affirmativt credo som hyllade livet i all sin rika mångtonighet.

Hon kallade det ”livstro”. Självspäkning och puritanism las åt sidan till förmån för ett bejakande av vägar som leder framåt, ett soldyrkande credo med vissa nietzscheanska drag. Även Goethe var en förebild: varje dag borde t.ex ägnas åt något upplyftande som att läsa i en god bok, lyssna på musik eller göra något konstruktivt. Ingen lutheransk tagelskjorta, nej en klänning vävd av ljust linne var Ellen Keys skrud.




5. Heminredning

Till Keys vurmande för kvinnan som moder hörde ju intresset för hemmet, för hus och rum där kvinnan härskade och närde sina små. Carl Larsson hade här gått i täten med sitt Sundborn, skildrat i akvarellsviten ”Ett hem” 1897. Key gav honom credit för det. De båda tog upp de samtida engelska idéerna hos William Morris och John Ruskin; det gällde behovet av hantverksmässigt tillverkade bruksföremål, av mänskligt proportionerade hus med konstnärligt designade tyger och tapeter, yttrade i tidskriften The Studio och rörelsen Arts and Crafts. För dem var tegel ett symbolmaterial, för oss kom trä att spela en central roll på grund av vår rikedom på denna vara. Key anpassade engelsmännens idéer för svenska förhållanden i artikeln ”Skönhet i hemmet” (1897), senare antologiserad i boken ”Skönhet för alla”.

Istället för den rådande borgerliga stilen med billig lyx i form av gipskatter, draperier, massproducerade tavlor och rysch skulle man satsa på öppenhet och ljus, snygga men enkla tapeter i ljusa färger. Man skulle söka sig tillbaka till gustaviansk stil, funktionella rum och tomma väggar. Denna minmalism kanske är rådande idag, 2012, men som vi kan se på bilderna så hade Key inte vita väggar utan gula och gröna. Och det är betydelsefullt. Vita väggar är nihilism, gula väggar är idealism.

Man kan säga: Key gjorde sin villa Strand till ett levande exempel på hur boende skulle ordnas, hur man bevarade idéer om naturahushåll och hantverksmässighet i en tid av industrialism och specialisering. Miljöerna i stort kanske tjusar men utan att verka så där värst nydanande. Strand med alla dess rum kanske inte förfaller oss så märkligt idag men det är för att idéerna bakom huset blivit mainstream. Och om det finns inslag av pynt må det vara hänt; själva basen för det hela är en öppen, ljus villa, en moderniserad gustavianism med varma färger.




Coda

Jag avslutar detta inlägg med ytterligare bilder av Strand, den symboliska gestalten för Ellen Keys liv och verk. Ingela Bendt har utförligt skildrat platsen i sin ”Ett hem för själen – Ellen Keys Strand” från 2000. Dess fotografier ger en bra bild av stället och några av dem har återges här, avfotade ur boken med min mobil. Jag gör inte Bendts fotokonst full rättvisa med denna teknik, kolla gärna upp hennes bok för bättre bildkvalitet. Ellen Mattson ville i SvD ha en intimare bild av Keys liv och leverne och det får man, tycker jag, i Bendts bok.












Relaterat
Hancock: Fingerprints of the Gods
Jordkrönikan

torsdag 5 juli 2012

Vad vill liberalerna...?


Det är Almedalsvecka. Halva Sverige tycks sitta och följa utspelen i det sommarfagra, gotländska Visby, där media och politiker samlats för att dryfta politik medan Östersjön glittrar i solen. Och inte mig emot, jag gillar Almedalsveckan (och ogillar att sola). Jag har bloggat om den här och här. Idag är det Folkpartiets dag. Partiledaren Jan Björklund ska tala. dn dn dn dn svd svd




FP har lite svårt att nå fram. Jag menar, visst, de har en rätt säker väljarbas av borgerliga personer som ibland är mer höger än M och KD, dock inte så där "hemskt" - enligt eliten hemskt - höger som SD. SD talar ju om invandring och det är tabu det. Det är ungefär som att prata om sex med en viktorian: det går inte, man måste sopa det under mattan och låtsas som inget. Freudiansk förträngning är modellen.

FP är liberaler. Det är fint det. Vem vill inte vara fri? Fri från envälde och censur? Tänk Paris 1830, man störtade bourbonerna! Frihet på barrikaderna! Fri press, partivälde, ner med tyrannen! Men frihet är inte så enkelt. Visst, i teorin kan vi konstruera liberala paradis men verkligheten ser annorlunda ut. Jag skrev om detta dilemma under förra årets Almedalsvecka. Jag skrev om ideal- versus realliberalism:
Liberalismen har onekligen sin lockelse. Fria (lat. liber) vill ju alla vara. Och de liberala, frisinnade idealen är lätta att omfatta: mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, likhet inför lagen, frihandel, samvetsfrihet.

Idealliberalismen är lätt att gilla. Men sedan kommer VERKLIGHETEN in i bilden och då blir det svårare. Realliberalismen är nämligen inte alltid så rosenskimrande. Det finns liberala samhällen som präglas av profithunger, konsumism, media som drog, Politisk Korrekthet och konformism. Samvetsfriheten, rätten att inte ha någon religion, förvandlas lätt till en tro på politikens undergörande makt, på ”tillväxten till alla lycka bär” och materialism.

Detta är liberalismens baksida. Vad den må betyda för dagens svenska Folkparti bryr mig inte just nu. Istället frågar jag mig som radikal högerman: hur förenar man det liberala arvet med traditionalism och nationalism? Hur tillämpar man de liberala idealen på en nationell verklighet?

I så fall säger jag: om nationen, i det här fallet Sverige, är grunden för den politiska verksamheten så ska EN lag gälla i hela landet. Inga särrättigheter. Likhet inför lagen. Ingen sharia exempelvis.

Yttrandefrihet: i Sverige har vi sedan frihetstiden en tradition av att i tal och skrift få säga ganska mycket utan att det blir straffbart. Idag har vi iofs hetsparagrafen som används lite väl frikostigt men utöver det kan man som svensk nationalist gilla den svenska, liberala traditionen på detta område. (...) De liberala idealen är goda. De får dock inte göras till dogmer som i dagens urbana samfund. Krav på frihet och reformer måste gå hand i hand med tradition, trygghet och tro.
Likhet inför lagen bör vi som sagt ha. Och visst, "vi är alla människor"; det säger liberaler ofta. Det är ett existensiellt faktum. Detta bör dock inte hårdras till att tvinga fram acceptans för massinvandring. Då är det en socioekonomisk fråga, inte en existensiell.

Jag erkänner andra folks rätt att existera i sina stater och länder. Då är det lika liberalt att erkänna etniska svenskars rätt till det land som är deras genom svensk strävan. En viss Vilhelm Moberg sa det och han är ju en liberal ikon. Dagens liberaler bör läsa hans text om svenskhet och inse att de liberala frihetsidealen kan kombineras med ett värnande av folk, tradition och tro.




Relaterat
Moderaternas dag
Min svenska historia
Bilden visar omslaget till Fallerkatalogen 1978

onsdag 4 juli 2012

Vänstern och extremismen


Jonas Sjöstedt äger onsdagen i Almedalen. Hans Vänsterparti är idag fokus för intresset. dn dn dn dn dn dn dn svd svd svd svd svd




Likt SD vill V bli ett rumsrent radikalparti. V står till vänster, SD till höger. Jag föredrar SD men visst har även V rätt att finnas. Om de bara kunde kritisera USA lite mer, så där som man gjorde under Vietnamkrigets dagar, då skulle jag vara nöjd. Clintons krigshets mot Syrien måste t.ex upphöra. Nu är jag rätt säker på att det inte blir krig, men man hade gärna sett V stå på barrikaderna mot kriget. Det gör de inte. Det gör däremot en högerradikal röst som Nationell Idag. Tidningen bevakade en demonstration på Sergels torg i april i år till förmån för Syrien. Artikeln sätter fokus på hur Syriens suveränitet hotas av USA och övriga Makter.

Vänstern. Jag tänkte här se historiskt på denna, på den svenska politik som bedrivits till vänster om sossarna. Jag skrev under förra årets Almedalsvecka detta, som jag idag tänkte citera rätt ingående. Först en historisk skiss:
I Sverige har vi framför allt sossarna som stort vänsterparti: Sveriges socialdemokratiska arbetarparti är namnet. Det har hetat så sedan starten 1889. Det var Sveriges första moderna politiska parti. Man valde den reformistiska vägen. En revolutionär fraktion, inspirerad av händelserna i Ryssland, valde dock att bilda ett eget parti 1917. Det kallade sig Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. 1921 bytte man namn till Sveriges kommunistiska parti (SKP). Dess ledare blev i tur och ordning Zeth "Zäta" Höglund, Hilding Hagberg, C. H. Hermansson och Lars Werner.
Sedan detta om moderna tider:
SKP var extremister som ville ha en våldsam omstörtning av samhället. Diktatur skulle råda, "proletariatets diktatur" à la Sovjet. 1967 valde man dock att ta bort detta ur programmet. Namnbyte skedde till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK). 1990 bytte man namn till Vänsterpartiet (V). Gudryn Schyman blev nu ledare följd av diverse småfigurer och så Lars Ohly 2006.

Programomläggningen för SKP 1967 var för sin del startsignalen för vänsterism och nya partibildningar. Vi fick alla dessa småpartier och sekter, alla dessa inneklubbar och klickar. Först kan här nämnas KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) som var maoister, inspirerade av Kinakommunism. 1970 skedde en ny split och man bytte namn till SKP, ett namn som ju var ledigt. SKP:s tidningar hette Gnistan och Rödluvan. Kända medlemmar var Charlie Nordblom ("Industrispionage", 1984), Klas Eklund (ekonom SEB), Jörgen Widsell (MTG), Marita Ulvskog och Mats Gellerfeldt (SvD). Partiet gick under jorden med sin verksamhet 1976 sedan SÄPO avslyssnat flera av styrelsens medlemmar. Partiet upplöstes på 1980-talet eller i början av 1990-talet; ingen vet egentligen när, man bara tynade bort. Det var annars helt i sin ordning att SÄPO avlyssnade dem; SKP tycks ha planerat att omstörta Sverige med våldsmakt. Detta var deras ideologi och livsluft. Kina 1949 var idealet.

KFML splittrades 1970 som sagt (och bytte namn till SKP). En mer antisovjetisk fraktion blev då KFML (r) (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, revolutionärerna). Partiledare var Frank Baude. Partitidningen hette Proletären. Kända medlemmar var Jan Myrdal, Sven Wollter och Jan Guillou. Man var alltså maoister likt SKP men mer anti-Sovjet, något som visst inte hindrade Guillou från att prata med KGB. I riksdagsvalet 1991 fick KFML(r) 75 röster, en uppgång med 12 röster från föregående val.
Jag skrev även om dessa vänstersekter:
Det fanns en gång i Sveriges land ett sovjettroget kommunistparti: Arbetarpartiet kommunisterna (APK). Det bildades av utbrytare ur VPK 1977. Ledare var Rolf Hagel. I valet 1991 fick man cirka 90 000 röster. Tidningen hette Norrskensflamman. Man hade sin bas i Norrbotten; där skulle man enligt uppgift stå på Haparanda station med flaggor i händerna då sovjetarmén tågade in. - Partiet finns än idag 2012. Man heter SKP, ett namn som blev ledigt när maoist-SKP las ner på 80-talet.

Vi går vidare i denna översikt över svensk vänster. Då kan vi osökt nämna att vår käre akademiledamot Peter Englund har ett förflutet som trotskist. Han var med i Socialistiska partiet, bildat 1970 under namnet RMF. Namnbytet till SP skedde 1982. Man finns än idag. Man hyllar revolutionären Leon Trotskij, en extrem utrotare av tro och tradition till förmån för bajonettvälde och terror. Men visst, han var slipad; att bygga upp Röda armén från scratch var en bedrift.

FK, Förbundet kommunist, bildades 1970 och låg politiskt någonstans mellan RMF och KFML. Det var Kinainspirerat. En känd medlem var Anders Carlberg, stockholmsk kommunpolitiker och projektbedrivare (Fryshuset).

SAC, syndikalisterna, bildades en gång i tiden. Man håller på fackets makt, "syndikatet". Visst civilkurage finns i denna ideologi, som "SAC-ansluten lokförare vägrar frakta ammunition" och liknande. En intressant koppling finns mellan syndikalismen och den italienska fascismen (q v Alfredo Pareto, "Eliters uppgång och fall"). Tidningen hette Arbetaren. Gunnar Gällmo var en av medlemmarna.

SAC var inget egentligt parti. Det var inte heller Clarté som var ett studieförbund grundat på 1920-talet. Tidningen hette Clarté, som tycks vara en synkopering av fr. clarité, klarhet. Karin Boye var en av medlemmarna.
Fler sekter fanns det:
Några småpartier sist. I skenet av socialdemokratins rörelse mot marknadsekonomi bildades Arbetarlistan i slutet av 80-talet som ett traditionell arbetarvänligt parti. I valet 1991 fick man 3645 röster. Det likaledes nybildade Kommunistiska förbundet fick 30 röster i samma val.

Så var det med den svenska vänstern. Man hyllade förtryck och tortyr, man gillade antikyrklig sovjetpolitik, man stod för likriktning av kulturlivet i termer av proggighet, förnekande av svensk historias heroiska drag och motarbetande av svenska traditioner. Men visst fanns det goda sidor också, som kritiken mot USA:s krig i Vietnam och dess dollarimperialism.
Än idag finns det som sagt ett SKP, ett radikalt vänsterparti. Trotskister i form av Socialistiska partiet finns som sagt också. De är rätt aktiva på nätet med bloggar har jag hört.




Relaterat
Vänstern - extremism?
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)

tisdag 3 juli 2012

Reinfeldt sa något bra: etniska svenskar existerar


Tisdagen är Moderaternas dag i Almedalen. Partiledaren Fredrik Reinfeldt har talat. svd svd svd dn dn dn dn dn dn




Jag bryr mig inte om vad han ska säga. Han får säga si, han får säga så. Han är en maktpositivist och taktiker, ingen ideolog. Men han sa i alla fall något bra i våras. Han sa att etniska svenskar finns.

Han sa det, klart och tydligt. Då gick Helle Klein i taket. Hon sa att detta är ett oerhört farligt språkbruk. Där avslöjade hon sig. Ingen annan ansåg ju att språkbruket var direkt farligt. Det enda vi hörde annars som reaktion var att svenskar inte existerar, inte att deras existens skulle vara farlig. Maria Wetterstrand sa t.ex att begreppet var "knäppt". Jaha. Men farligt, det var Helle Klein ensam om att hävda. Hon fick ingen med sig. Så där vände samhällsklimatet. Vi svenskar existerar och har rätten till detta land. Vi har rätt att säga nej till massinvandring. Vi har den formella rätten till det (vi är en suverän stat) och vi har den ideella rätten. Vi ska som medborgare slippa att rasiststämplas om vi så bara minskar invandringen med 0,00000001 procent.

Reinfeldt kör dock vidare med massinvandring. Jag tänker inte rösta på honom och har aldrig gjort det. Jag röstade i och för sig på hans Moderatparti 1988. Men det var då det. Sedan dess har det för min del varit röstskolk fram till 2010, då jag röstade på SD. SD är ju ett parti som säger att Sverige existerar, att svenskar existerar. Vi bestämmer var skåpet ska stå i detta land, detta land med en rätt imponerande och alltid intressant historia. Mer om den senare. Idag däremot ska allt förtigas i nivelleringens och lobotomismens mångkultur. Men denna politiska korrekthet har gjort sitt. Den lever ännu men är på väg ut. Om denna mångkulturalismens död skrev jag här.

Vi svenskar är alltså ett frimodigt, ärevördigt folk i norra Europa. Vi har en historia som suverän stat sedan urminnes tider. Ingen säger åt oss vad vi ska göra - ingen! Återuppta denna tradition säger jag, säg nej till massinvandring och mörkande av "berikning" i MSM. Kunde Holland så kan vi. Minskning av invandring och högre krav på invandrare, det kan vi med holländsk förebild besluta i vår fria riksdag. Vi är suveräna, vi bestämmer var skåpet ska stå i detta land.

- - -

Jag är en radikal nationalist, en progressiv högerman, en politisk aktör som bejakar sin etnicitet. Om etniciteten har jag bloggat här. Den som förnekar denna, som förnekar att etniska svenskar finns gör ett misstag. Vi är sju miljoner och vi har byggt upp detta land. Reinfeldt däremot, han gjorde rätt som lyfte frågan, som sa att vi traditionella svenskar finns.

Vi finns och har funnits; vi är ett folk, ett traditionsmättat folk. Jag har berättat om vår historia här på bloggen. Jag postade i vintras en smärre svensk historik i ett antal delar: en frimodigt nationalistisk historia. Här kan ni t.ex läsa om frihetstiden och här om Gustav II Adolf. Men jag har skrivit om modern svensk historia också. Som efterkrigstiden, utvecklingen under 1800-talet och Karl XIV Johan. Och för diggare av det forna Sverige har vi dessa inlägg: Sverige, del 1: svioner är svear, Sverige, del 2: Ynglingasagan och Sverige, del 3: Rolf Krakes saga

In alles är detta en svensk historia med traditionell vinkel. En historia som inte ber om ursäkt. En historia som säger att Sverige existerar, har gjort det sedan Hedenhös och kommer att fortsätta existera - om vi som traditionella svenskar vill det.




Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
Höga Kustenbron