fredag 27 juli 2012

Reflektioner kring Peter Madsens "Valhalla"


I Säffle går det hett till. Ett par rapporteras ha haft sex på en badbrygga. Det är förargelseväckande, visst, särskilt i barns åsyn. Men i övrigt är det en gammalnordisk tradition detta att hylla det nakna livet om sommaren. I Vänersborg har det så varit en polisjakt med dödlig utgång; gärningsmannen uppges ha skjutit sig själv. Polisen gjorde i alla fall sitt jobb. Ett ordnat samhälle på traditionell grund, det är idealet. Men ett mindre traditionellt partis ungdomsförbund har nu fifflat med bidrag. Dock nådde dem samvetets röst och de anmälde sig själva. Det är nordisk rättskänsla det..! I det följande ska jag reflektera mer kring detta med nordisk kultur, föranlett av Peter Madsens "Valhalla", Eddan och dylikt. dn svd Fria Tider om Vänersborgsdådet




Jag har alltid gillat Peter Madsens ”Valhalla”-serie. De två första albumen träffade rätt: känslan är nordisk och sagoaktig men med plats för humor. Och de nordiska gudarna respekteras, de framställs som de var eller kan ha varit. Som komisk äventyrsserie har Peter Madsen med ”Valhalla” fyllt en tidigare tom nisch: populärkultur om asatro.

Peter Madsen är ingen högerman, ingen ärevördig traditionsvurmare. Han är väl ett slags konvenansvänster. Så där som kreti och pleti var på 70-talet då han började teckna Valhalla. Men Madsen är komplex, han har tydligt stått upp och försvarat det gamla nordiska kulturarvet:
Jag känner att det norröna är en del av min identitet som människa, den är något som jag inte kommer ifrån. Alltså, det är inte så att jag blotar i min trädgård, nej då. Men jag tror det är viktigt att vara stolt över att vara nordisk, att vara stolt över den norröna kulturella identiteten vi har gemensam med Danmark, Sverige, Norge. Island. Jag anser det är fint att vara nationalist – på ett positivt sätt: att vara stolt över den man är.
Detta sa Madsen i norska Klassekampen/Bokmagasinet 28, 2010. Jag skriver under på varenda ord: man är den man är, man har sin identitet som svensk och nordgerman. Att söka den och bejaka den är sunt och ger trygghet i tillvaron, bortom materiella och moderna faktorer. Citatet visar även på hur man på vänsterkanten i Norge kan lufta idéer om tradition och kulturell identitet. Det är ibland högre i tak i det norska kulturlivet, det är inte så inrutat och tabubelagt som det moderna svenska.

Peter Madsen är för sin del dansk. Man får för sig att Danmark-Norge ligger lite före Sverige inom traditionalismen. Titta bara hur det är med hednatron i verkligheten. Först ska sägas: jag är ingen asadyrkare, jag är mer åt det kristna/esoteriska hållet. Men jag erkänner existensen av andra gudar parallellt med Gud (så kallad henoteism). Och då gläder det mig att det finns moderna asa- och vanatroende här i Norden. Det finns många i Danmark och Norge, det finns något färre i Sverige sägs det. Men dock: många väljer idag att officiellt kalla sig hednatroende, följare av forn sed.

Det är folk som finner mening och djup i Eddan och i hållandet av gamla högtider som disarblot. (Anmärkning: ordet blot har för sin del inget med blod att göra, blot betyder offer och lär ha samma ordstam som sanskrits brahman, dvs Gud, gudomlig världsprincip.) Dessa moderna hedningar har lite svårt att få officiell acceptans för sin tro, den avfärdas ibland som ”ett new age-påfund”, ”Hollywood” och annat sårande. Men modern asatro är fredlig, den har inga människooffer. Den ger folk mening i deras liv. Asatron är inte accepterad än. Men nog skulle en vanlig svensk, en vardaglig, ”normalkristen” eller agnostisk svensk kunna vänja sig vid tanken på hedningar som ett naturligt inslag i vårt religionsliv.

- - -

Om vi återgår till Madsens Valhalla så är den förstås inte utan problem. Jag ogillade till exempel att man drev med Heimdall i första albumet: han var en krigshetsare och dumbom. Storyn var en aning proggig, präktig och anti. Men på det hela taget fick man in den gamla nordiska mytologin i en modern seriealbumsram. Album två, ”Tors hämnd”, om när Tor måste klä ut sig till brud för att få tillbaks sin hammare av jätten Trym, är perfekt: Eddans grovkorniga ton passar här som hand i handske. Manuset är troget baserat på en av Eddans gudasagor, hela grundstoryn fanns för tusen år sedan. Madsen har bara lagt till lite extra gags och haft med människobarnen Tjalve och Röskva som betjänter på denna Tors och Lokes resa till Tryms utmarker. Det ger det hela den där mänskliga vinkeln, en fattbar dimension i en annars dunkel, titanisk värld. Jämför Sagan om ringen med sina hober: oheroiska småborgare utslängda i ett stort drama, småfolk som ger proportion åt heroismerna.

Madsen måste gå en balansgång mellan att å ena sidan respektera gamla gudar och forn sed, samt å den andra ge den moderna läsaren sin beskärda del av humor och fattbarhet. Men om han bara lyckas ibland så är det ändå bra gjort. Jag kommer alltid att se på asarnas värld med en gnutta av Madsens glasögon.

Men som sagt, jag har bara läst de två första. Dem kan jag rekommendera. De andra 13 förbigår jag här, sägande: kanske är de bra, kanske inte...! Personligen förstår jag inte riktigt hur Madsen kan behandla Balders död som komiskt äventyr (Valhalla 13). Men gällande Eddasagornas läsvänlighet, gudaberättelsernas tillgänglighet för en modern läsare, så kan ni lugnt öppna själva originalet, Den poetiska Eddan och roas. Det finns en ”prosaisk” Edda också, Snorres Edda, och den är läsvärd den med. Men i original-Eddan, Sämundareddan eller Den poetiska Eddan, finns mycket snitsigt. Nämnd är redan Trymskvädet som Madsen baserade album 2 på:
Vred var Vingtor då han vaknade
och hammarn sin han saknade;
håret skälver, skägget skakar,
sonen av Jord söker och trevar.
Sedan skildras, i 31 liknande verser till, hur Tor hämtar tillbaka sitt vapen genom att kläs ut till brud och ska låtsas gifta sig med jätten Trym, han som är boven i dramat. Det är som antytt svårt att bli kvitt Madsens vision av detta när man väl läst serien. Serie och kväde blir del av samma helhetsfenomen. Dåtid och nutid räcker varandra handen; även på Hedenhös tid hade folk humor och det möjliggör detta handslag...!

Och det finns mer läsvärt i Eddan som den är. ”Sången om Rig” handlar till exempel om hur Heimdall beger sig till jorden och avlar urfadern för varje samhällsklass, trälar, bönder och krigare. De får heta respektive Träl, Karl och Jarl. Heimdall tar namnet Rig när han besöker jorden, därav kvädets namn. Denna Rig-sång är inte komisk men den är bra. Den skildrar vikingatidens samhälle i ett nötskal. Den är bra som botemedel mot Peter Madsens infama Heimdall-karikatyr. I Rigstula spelar denne gud eminent rollen av kulturhjälte, en som hjälper människor att bygga samhället.

Ännu ett nämnvärt Eddainslag är ”Lokes träta”. Själve Strindberg inspirerades av denna till att smäda samtiden. Bakgrunden i kvädet är att asarna har fest, men så tar det en annan vändning när Loke dräper en av värdens tjänare. Då slängs han ut. Men han återvänder och börjar smäda asarna. Frigg, Idun och Freja får bland annat höra att de är lätta på foten och karltokiga.
Loke kvad:
”Freja, var tyst, du är fuller väl känd,
du är då ej fri från fel:
bland asar och alver som äro här
finns det ingen som ej har ägt dig.”
Som synes: den vanvördiga tonen har gamla anor. Peter Madsen har för sin del haft roligt med asarna, han har utvunnit komiska poänger ur den gamla gudavärlden, och det gjorde man redan under hednatiden inom vissa gränser: Loke var föregångsmannen. En annan modern, lagom respektlös scen från asarnas liv är annars ”Schottis på Valhall” av Ulf Peder Olrog, en svängig låt från 1945 inspelad av Calle Jularbo med flera. Den har präglat en modern generation, låt säga vår faders- och farfarsgeneration i synen på de gamla gudarna, inte djupsinnigt men kärleksfullt. Inte vanvördigt heller – eller ska vi säga, en gnutta vanvördighet har inom asatron alltid haft sin givna plats. Än leva de gamla gudar!
Opp och hoppa Tor,
slå på trumman bror,
det är dans här på Valhall i natt.
Uti Fröjas sal står vår asabal,
opp och hoppa fast Odin har spatt.
Slå i mera mjöd, det får bli min död,
nej se där är ju Idun min skatt.
Min valkyria kom hit
till vår fruktbarhetsrit,
opp och hoppa på Valhall i natt!
Vanvördighet åsido; här ser vi ännu ett exempel på populärkulturell behandling av asatron. Så jag tar tillbaks det jag sa i början, Peter Madsen var inte först med detta, att popularisera gudavärlden. Nischen var inte alldeles tom. Olrog var en föregångare.

Valhalla 1, Vargen är lös. 1978
Valhalla 2, Tors hämnd. 1980
Valhalla 3, Odens vad. 1982
[Totalt finns det 15 album där det sista skildrar Ragnarök: "Völvans syner".]




Relaterat
Nibelungens ring
Ett rike utan like

22 kommentarer:

Anonym sa...

Jag hoppas du inser den enorma avgrund som skiljer det du bloggar om här från både vit makt och Ashtar Command...

Svensson sa...

Allt och lite till ryms här. Det ena utesluter inte det andra.

Bloggen heter Svenssongalaxen som du kanske märkt. En gigantisk och kaotisk jazz av toner och ord. Där inlägg och kommentarer växelverkar och uppgår i ett högre amalgam. Så du anonym är, på ditt eget unika vis, med och bidrar till det oevre som Svenssongalaxen är.

Anonym sa...

Tack, det var ju roligt :)

Funderingen som dyker upp är om människorna som levde på vikingatiden var främlingsfientliga, eller är det så att den gamla svenska kultur som du beundrar så mycketlevde efter helt andra värderingar än dom du själv har?

Vad tror du?

Svensson sa...

Härskarteknik: att på mig använda beteckningen "främlingsfientlig". Använd det på någon annan, inte på en som är indolog och brutit bröd med koreaner, jugoslaver, kurder, polacker och turkar förutom svenskar.

Med andra ord: how about a big nice cup of shut the fuck up!

Anonym sa...

Oj, ursäkta, slarvigt ordval.

Men om vi säger att du har en förkärlek för att markera din etniska särart och din unika hudfärg relativt människor med andra ursprung, tror du att det vikingatida samhället hade liknande ideal?

Svensson sa...

Att sätta sig in i vikingatidens mentalitet är inte lätt. Vi har ju en sådan som Dick Harrison som anser att alla våra bilder av forntiden är konstruktioner och projektioner. Och vill man då göra en halmgubbe och skjuta ner den kan man ju säga, "nej, vikingatiden hade inte tårögda punschpatrioter som hissade flaggan och sa Skål Moder Svea"...

Min skattning blir: man hade på vikingatiden stamkänsla, känsla för sina egna. Men man hade ju ingen massinvandring då så det var ju inte lika kontrastrikt i vardagen. Man definierade sig inte på basen av sin etnicitet eftersom man ju var en icke ifrågasatt majoritet. I övrigt tror jag man inte såg snett på att para sig med t.ex mörkhåriga slavinnor, rövade i österland. Men avkomman blev i så fall frillosöner som inte hade samma rätt att ärva. Geijer: "Parallellt med [lagfödda barn inom äktenskapet] kunde det finnas friare förbindelser med älskarinnor och frillor, rövade i härnad eller liknande. Avkommor i sådana fall var frillobarn som hade en annorlunda, men ej illegitim ställning jämfört med lagfödda barn."Källa.

Men, long story short, detta med rasbiologi är ju ett senare påfund. Vikingarna torde inte ha varit rasteoretiker. Och jag själv är inte någon etnokrat. Men även i 2010-talets svenska ekvation bör etnicitet vägas in, den kan inte ignoreras. Dagens svenskfientliga regim har mot sin vilja lyft frågan, den har dag ut och dag in i 40 års tid förnekat allt värde med det svenska med allt vad det innebär. Nu får den en reaktion, bland annat från mig, med påpekandet att etnicitet blir en faktor bland många att räkna med när vi bygger framtidens Sverige.

Graden av etnosnack och identitarism kan diskuteras. Men etnicitet är satt på dagordningen, det är poängen. Och den har hamnat där inte av en slump, utan genom detta ständiga hetsande mot vita män, mot traditionella svenskar och traditionell svensk kultur. Stackars Fredrik Reinfeldt, jag undrar om han visste vad han sa när han nämnde "etniska svenskar"... Kontexten åsido fick det hela symbolisk betydelse; det blev ett symboliskt väckande av de svenskar som sovit en 40-årig törnrosasömn alltsedan Olof Palme slutade nämna "svenskar" till förmån för "människorna i det här landet".

NP sa...

Valhall-serien är bra till och med album nr 5. Resten är, tyvärr, rent skräp. Vet ej vad som hände, men jag gissar att författaren/tecknaren föll i kommersialismens ormgrop och slarvade bort konceptet. Liknande Lucky Luke som är bra ett antal men sedan bara är skräp i de senare, tråkigt men "valhall" drabbades av förfallet tidigt.

Svensson sa...

Ja, jag misstänkte att konceptet inte höll. Som jag antydde, detta att göra komisk äventyrsserie med gudar - det är svårt. Det handlar inte bara om svårigheten att få övernaturliga väsen att passa in i komiken, det är generellt svårt att utveckla andras figurer. Det är som historisk fiktion: svårt är att skriva ännu en story om Napoleon, men att hitta på en fiktiv figur under Napoleontiden kan öppna större perspektiv.

Kort sagt: man måste lita på sin egen mytologiserande förmåga.

Anonym sa...

Åh herregud...

Svensson sa...

En fråga till dig anonym 1.08: är du antivit?

Jag som ställer denna fråga är Lennart Svensson, denna bloggs administratör och skribent. Så svara då, är du antivit?

Anonym sa...

vad betyder "antivit"? Svart?

Svensson sa...

Är man emot de vita folkens rätt till existens är man antivit. Är du det? Om du inte kan motbevisa det, med källa och sidnummer eller länk - vänligen, stick från bloggen.

Anonym sa...

Jag är inte emot de vita folkens rätt till existens. Jag är själv vit så det vore märkligt.

Svensson sa...

Carina Rydberg är vit svenska men ideologiskt antivit. Noel Ignatiev ser vit ut men är ideologiskt antivit. Så försök inte.

Dessa två anser att vita bör utrotas. Detta måste man protestera emot. Det finns inga nyanser här.

Så hur ska det bli anonym, är du antivit eller inte? Bevisa det, med citat ur en bok du skrivit eller ett blogginlägg av din hand. Visa otvetydigt att du inte är antivit eller sluta spamma denna blogg med dina kommentarer.

Anonym sa...

En fråga: Vill du bara att dom som tycker exakt som du ska kommentera?

Svensson sa...

Sakliga kommentarer emottas, från både mina fiender och vänner. Däremot har jag fått nog av gliringar, defameringar, ironier och annat som du har satt i system.

Det må vara så att kommentarer i sig genererar trafik, att bloggen livas upp även av kommentarer från spefåglar, men nu har jag helt enkelt fått nog. Om man som anonym spammar så får man bekänna färg, man får sig frågor som om man är antivit. Så hur ska du ha det?

Anonym sa...

1. Ge exempel på "gliringar, defameringar, ironier.." som jag har levererat i den här diskussionen.

2. Påstår du på allvar att du själv inte använder "gliringar, defameringar, ironier.." mot dina meningsmotståndare?

Svensson sa...

1. Hur ska jag veta vad du sagt då du ju är random anonym.

2. Det är min blogg.

Anonym sa...

Då ska jag upplysa dej. Jag har skrivit samtilga kommentarer som har signaturen "Anonym" i den här tråden, och inget mer.

Du skrev att du har fått nog av dom "gliringar, defameringar, ironier.." som jag ska ha skrivit, så jag undrar bara vilka du menar.

Det är ju minst sagt märkligt att bli anklagad för att vilja utrota den vita rasen bara för att man frågar lite hur du tänker kring det vikingatida samhällets ideal.

Det är ju klassisk härskarteknik att angripa debattören när man har svårt att bemöta argumenten, men jag hade fått intrycket att du stog över sånt. Men jag kanske har fel?

Svensson sa...

Jaså, bara här? Du har inte deltagit någon annanstans? Jag tycker mig känna igen tonen från tidigare nämligen.

Så hur blir det, är du antivit eller inte? Svara eller stick.

Anonym sa...

Det är uppenbart att vi inte når längre här, den intellektuella nivån börjar närma sej sandlådans.

Du börjar kännas lite paranoid och helt besatt av vithet och antivithet på ett sätt som inte verkar helt hälsosamt.

Du får fortsätta prata med dej själv, så gör jag nåt mer stimulerande.

Ha det så fint och lycka till :)

Svensson sa...

Och så, kära läsare, går det till att rensa bloggen från troll. Ta er i akt, jag tolererar inte vad som helst i kommentarsfältet.