torsdag 30 juni 2011

Lennart Svensson: Vad som hände när George Bush och en alien var på väg till Bohemian Grove (novell)


När man forskar om konspirationer kommer efterhand vissa saker, vissa engram åter. Det är sådant som "George Bush", "aliens" och "Bohemian Grove". Härmed en novell på temat.




Det var en solig dag i en californisk tallskog. Träden reste sig höga och majestätiska, mossan lyste grön och det var en lust att leva. Längs en stig gick en man klädd i sportjacka och vandrarkängor. Vid sin sida hade han en så kallad grå utomjording, en undersätsig figur med helsvarta ögon i ett stort huvud. Han kunde verka skrämmande men var faktiskt en trevligt liten gynnare. Han kallades Jarod.

De gick där alltså, Jarod och mannen. Mannens namn var för övrigt George Bush den yngre. Ja, det var han, USA:s 43:e president, son till George W. H. Bush.

- Vart ska vi? frågade Jarod sin beledsagare.

- Vi ska till Bohemian Grove.

Bohemian Grove är ett sommarläger för en viss californisk herrklubb, Bohemian Club. Här har det amerikanska samhällets toppar samlats för konspirativa möten sedan 1870-talet. Det hela avslöjades för världen i juli 2000, då journalisten Alex Jones och en kameraman lyckades ta sig in dolt i lägret. Man filmade bland annat deras ockulta ceremoni när man bränner en docka framför en staty av en uggla, Moloch.

- Aha, sa Jarod. Varför heter den så, ”Bohemian"? Är den böhmisk?

- Det vet jag inte, sa Bush. Det bara heter så.

Mystiken tätnar! Bohemian Club är ett mysterium i sig. Men en av de andra frågor ni kanske ställer er torde vara: "Varför var George Bush vän med en alien?" Med detta var det i alla fall så att de två träffats en gång under en hemlig briefing på Area 51. Bush var där i egenskap av president. Han fick veta lite topphemliga saker som en president ska veta, dock bara vissa utvalda fakta; presidenten har inte USA:s högsta säkerhetsklarering. Det var sommaren 2001, alldeles i början av Bushs första presidentperiod. Jarod var en av teknikerna som jobbade där, en utomjordisk tekniker som lärde människan UFO-teknologi. Det var han som höll talet ifråga. Efter briefingen började Bush och Jarod prata lite off the record och på den vägen var det, de tu blev vänner. De spelade biljard ihop, de såg filmer i Vita Husets bio och de hikade i skogen. Som nu. Året var nu 2011 och Bush var pensionär, men både under sitt presidentskap 2000-2008 och senare hade han umgåtts med Jarod ty denne var en hyvens prick. Vänner i vått och torrt, vänner när det gäller.

De gick genom redwoodskogen, en californsik tallskog med jätteträd. Rätt vad det var kom de till en glänta. Det var inte målet i form av ”den böhmiska gläntan” (= Bohemian Grove), det var bara en glänta på vägen. De korsade gläntan, Bush och utomjordingen. Den senare måste knata på ganska bra ty hans ben var väldigt korta.

Komna halvvägs över denna öppna plätt såg de något mystiskt i skyn. Det var en glänsande farkost, formad som en diskus och med en upphöjning i mitten. När föremålet kom närmare såg man fönster på mittpluppen, ventiler.

- Vad är det där? frågade Bush.

- Det är ett Adamski-rymdskepp, sa Jarod i docerande ton. Han kunde sina saker som UFO-expert, ackrediterad på Area 51 som han var.

- Så det betyder...

- Det betyder att det inte är någon av mina bröder som styr det.

Och mycket riktigt: tefatet stannade till och hovrade i luften ovanför. Ut stack ett reptiliskt huvud.

- Hallå, sa den ödlelika, fjälliga varelsen, hur är läget?

- Bra, sa Jarod. Och själv?

- Tja, det knallar.

- Får man fråga vem du är? sa Bush. Själv är jag George Bush, USA:s expresident, hantlangare åt New World Order.

- Aha, är det du? sa ödlan. Trevligt. Själv är jag en nefilim. Jag heter Absu.

- Ohh, sa Bush. Så det innebär...?

- Det betyder att jag är här för att ta över. Jag har i uppgift att reka inför vårt maktövertagande. Det är väl 2012 nu?

- Nej, det är 2011.

- Aj tusan, sa ödlan. Nå, jag får väl åka och göra en walk-in i drottning Elizabeth så länge. Hoppas hon har druckit blod nyss.

- Det hoppas vi med, sa Bush. Du vill inte hänga med till Bohemian Grove? Vi är just på väg dit. Vi har blod i rågade bägare som väntar...

- Har ni? sa Absu. Nå, tackar som frågar men jag tror jag drar till England. Jag hade bespetsat mig på europeiskt jungfrublod.

- OK, sa Bush. Hälsa David Icke om ni råkas.

- Det ska jag göra. Ödlan var väl bekant med denne brittiske regimkritikers avslöjande av hur ödlorna styr världen via "walk-ins" i eliten, via parasiterandet på vissa illuminatiska släktlinjer såsom den engelska kungafamlijen.

- Så farväl då Absu, vi kanske ses.

- Det hoppas jag, sa ödlan. Vi ska ju inrätta New World Order tillsammans. Diktatur under sken av demokrati, chippning av befolkningen i namn av "frihet" och ett internet under stram övervakning.

- Visst, det blir härliga tider, sa Bush. Hej då!

Absu tog också farväl, stängde ventilen och styrde mot öster. Bush och Jarod fortsatte för sin del till Bohemian Grove för att dyrka Moloch, ära Satan och utföra dunkla riter i dagarna tre. Gåendes genom skogen frågade Jarod sin vän:

- Varför heter du samma som din pappa? Hade han ingen fantasi eller?

- Vadå? sa Bush.

- Ni heter ju båda George Walker Bush.

- Men pappa heter George Herbert Walker Bush. Jag är bara George W. Bush.

- Aha.

- Mina vänner kallar min ”Dubiya”, det vet du väl?

- Jo, men jag har aldrig kallat dig det, konstigt nog.

- Men gör det vetja.

- Nja, sa Jarod, det låter lite främmande.

- Men det är slang för ”dubbel W”.

- Aha, är det? Det har jag aldrig fattat. Dubiya! Dubiya!

- Just det, det är mitt namn! sa George. Och så dansade de tu vännerna bort i skogen till sin ockulta fest.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

onsdag 29 juni 2011

EuroCon 2011: jag var där


Det var kongress härförleden, sf-kongress. Eller kanske: "festival kring science fiction, fantasy och skräcklitteratur". EuroCon 2011 hette evenemanget. Det hölls på KTH:s kårhus i Stockholm 17-19 juli. Jag var där på lördagen och signerade böcker, se ovan.


Det var den 18 juni. Dagen började med regn och rusk. Jag gick ner på gatan och spanade efter min taxi. Jag väntade ett tag, lagom uppjagad. Antagligen var jag tidigt ute. Jag hade förbeställt den till 0745. Nåväl, den kom vad det led, ganska punktligt, och iväg for vi längs Södra vägen, E4:an söderut från Härnösand. Grått var det, regnigt var det, men i baksätet på en Kia Sedona, på väg till Midlanda med flygbiljett och allt kan man inte klaga.




Vi flög och landade i Stockholm. Här var det inget regn, här anade man solen mellan molnen. Flygbussen var lite försenad. Man skulle ha tagit Arlanda Express istället... Nåja, jag fick ju tid att ta lite bilder medan jag väntade. Ljuva fotogendoft.


Flygbuss, Centralen, T-bana... Röda linjen, avstigning Teknis. Jag gick bort till det stora, vita kongresspalatset, ett värdigt lokalval får man säga. Vad gäller evenemanget i sig så var det rätt så bra drag, mycket folk. Jag checkade in, sökte upp arrangören Thomas Cronholm och fick ett bord för mina böcker. Sweet. Jag satte mig ner, drog igång min "försäljarsvada", typ "kom närmare, var inte blyga"... Jag avyttrade Antropolisar, Till Smaragdeburgar och Eld och rörelser så det stod härliga till. Det var inte så få ex som strök med. Som smör i solsken kan man säga, det var ju sol nu, solen sken. Ett gott omen för denna con. "Solskenskongressen" à la "solskensolympiaden" 1912.

Den grå boken i bakgrunden är Catahyas nya antologi. Ifall ni undrar.


Här nedan ser vi undertecknad vid signeringsbordet, fotograferad av Fredrik F. G. Granlund. Honom själv i keps strax därefter. Den store! Han är en personlighet iaf, så ser en diktare ut. Den musiska människan. Hans egen kongressrapport läser ni här.



FG kom i sällskap med Annika Johansson, författare till "Mörkrets mästare".


En annan bekant jag träffade, Cecilia Wennerström, chef för Wela förlag. Ett av våra mindre förlag, ett genuint sådant, drivet med entusiasm. Hon ger ut de böcker hon gillar. En driven affärskvinna med koll, se bara hur hon här säljer böcker och står i. Hon är även författare själv med en titel som "Sagan om Rand" (2004). Hälften av bokutgivningen i västvärlden utgörs av dessa mindre förlag som Wela plus mikroförlag som mitt (Etherion), resterande hälft av större drakar som Bonniers, Wahlströms osv.


Jag avyttrade som sagt mina medhavda böcker. När de tog slut strövade jag runt lite i lokalerna och hejdade världsvant på folk. Det var lite a walk down memory lane att gå runt dår på Teknis' kårhus. Jag var på min första sf-kongress på samma plats i december 1983. Swecon 83 hette den. Även 1995 var det en con jag bevistade där, Östan om sol. Och så nu denna Eurocon 2011: fandom, fanzines, sf-böcker, fans, det har upptagit en del av min ungdom och vuxna liv. Det har präglat mig kan man säga.


Här ska det bli programpunkt. Det blir väl något i stil med, "Vart är science fiction på väg?" Programpunkter brukar heta så.


Jag träffade diverse människor i lokalerna, gamla bekanta som Jessica Elgenstierna, George Berger, Kaj Harju, Ahrvid Engholm, Peter Öberg, Nicolas Krizan, Wolf von Witting, Stefan Nordin, Johan Jönsson, Brita Planck med flera flera. Jag skymtade även John-Henri Holmberg. Själve Sam J. Lundwall lär ha droppat förbi för att hämta ett pris.


Detta är "Expeditionis Planeta Teitus", ett konceptkonstverk som såldes på conen. Det handlar om en svensk vetenskapsman som i början av 1900-talet ser en ny planet segla in i blickfånget, "planeta Teitus". Så bygger han en cosmobil och bereder sig att besöka planeten. Det hela är ingen bok utan mer ett koncept; det är fråga om boxar utgivna av Anomali förlag, innehållande skisser, brev i faksimil osv, fragment med vilka läsaren ska skapa sig en bild av det hela. I sanning det mest originella sf-verk jag sett säljas på en kongress. Väldigt snyggt. Det sa jag även till konstnärsteamet, Lovisa Henoch och Lotta Oudhuis, som satt där och sålde boxarna. Kanske lät jag alltför entusiastisk men så är det att vara konstnär, man är som ett barn när man går igång på något.

Hemsida för projektet finns här. Gå in där och kolla bilden på cosmobilen till exempel. Steampunk på svenska som konceptkonst, det ser man inte varje dag.


Det var lördageftermiddag. Jag hade gjort mig av med mina böcker och träffat folk. En känsla av mättnad började infinna sig. Så jag tänkte, "Jag skiter i det här och åker och fikar istället." Sagt och gjort, jag for ner på Centralen och tog en kaffe. Sedan satte jag mig på en buss som just skulle gå norrut. Strax rullade vi ut ur staden, längs E4:an och hem. Roll on down the highway...!

Det blev en lyckad kongress.




Relaterat
Rapport från Kontext 2008
Rapport från Imagicon2 2009

lördag 25 juni 2011

"Anckarström var ett ankarbarn" och andra dikter


Lite dikter på bloggen lättar alltid upp. Hur seriösa dessa dikter är vet jag inte, döm själva. Men kanske passar de i det allmänna ruset och dåset på midsommardagen som ju är idag.




Jag läser dessa dagar böcker om Sveriges historia. Bland annat har jag läst om uslingen Anckarström och hans löjliga skara konspiratörer - Pechlin, Ribbing, Horn och en hel radda adelsmän, ja det var inte så få ur den svenska adeln som ville ha bort Gustav III. Han motarbetade dem ju, ville ta bort adelsprivilegier som upphört vara kopplade till tjänst. Gustav ville rikets bästa, alltså måste adeln döda honom; så går det alltid när adeln kör sitt rejs, de tänker bara på sig själva. "Folkets väl högsta lag" står det på Riddarhuset, jojo.

Alltnog. Jag läste om Anckarström. Och en vacker dag poppade raden "Anckarström var ett ankarbarn" upp i skallen. Det var ingen tanke bakom men det hela utvecklades snart till denna drapa:
Lille Anckarström var ett ankarbarn,
han drev all världen kring.

Men så kom han fram till Sveriges land
och här släpptes han in.

Och allt folk kom fram och sa, "Ba-ram-bam,
har ni sett vad han är fin!

Han kan leva här som kyrassiär,
han är fin som en lupin!"

Och lille Anckarström, vårat ankarbarn,
han drog åstad och sköt vår kung.

Sedan hyllades han av (nästan) alla,
ty hor och mord

är något fint här i landet, att döma
av de låga straffen.

Dikten urartar på slutet, rim och meter far all världens väg. Allt blir prosaiskt och polemiskt. Men jag skriver aktuellt och kontroversiellt, det är mitt dagliga mantra, och här fick jag ju in både ankarbarn, hor och mord.

Nästa dikt är också kontroversiell! Den skildrar radikalens vardag i en tid av polarisering och strid om virtuella bastioner.
Att tampas med populasen,
afrikaner och levantiner, HBT-folk och liberaler,
sån är radikalens dag!
Har du retat en PK-fanatiker idag...?
Har du retat en AFA:it, en muslim,
en vänsterist, en multikultist...?
Då är din dag icke förspilld,
då har du lagt ännu en sten
i bygget av nationen, av Svea det kära.

Ja, sådan är radikalens dag. Ras-radikalens kanske...? Nja, ras var inte temat här. Inte direkt. Men det här med ras börjar alltmer verka lockande. Etnicitet är viktigt.

Sist en dikt som hyllar NEGERBOLLEN, denna svenska klassiker. Man har försökt revidera beteckningen men det går inte, negerboll ska heta negerboll. Nu tar vi tillbaka vårt land:
Negerbollar, negerbollar –
de är delikata dom, de görs av Delicato dom
Negerbollar, negerbollar –
görs av havregryn och smör, och lite kakaolikör
Negerbollar, negerbollar –
ta och ät en bäste bror, läckrare än du tror!

Varje dag en negerboll man äta bör,
den görs på kakao och smör,
ta havregryn, socker och rör,
rulla den i pärlsocker och kör
satsen in i kylen, den blir mör...!

Negerbollar är fint det:
matiga läckerheter med
fett och fiber, socker och choklad,
sho-ko-läääde som dansken säger.
Vad kan gå fel? Rulla den i pärlsocker
eller kokos och bjud in Kokkor
Hekkus, det blir festligt det, sitt på
altanen och tala om Cambridgeplatonism
och jordens beredning för sådd,
om precessionen och recessionen, om
Tji och Tre, Hi och Flippo, allt medan ni
äter bollarna, dricker Cuba Cola och sjunger:

Negerbollar, negerbollar –
de är delikata dom, de görs av Delicato dom
Negerbollar, negerbollar –
görs av havregryn och smör, och lite kakaolikör
Negerbollar, negerbollar –
ta och ät en bäste bror, läckrare än du tror!

Även i denna dikt rasar rim och reson samman efterhand. Men det tar sig på slutet igen och så kan alla stämma in i omkvädet. Nu ska jag gå och handla och köpa lite shokolääde att snaska på. Lev väl.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Pingstkyrkan vid Västra kanalen, i fonden Nattviken

tisdag 21 juni 2011

I denna bok medverkar jag med novellen "Swedenborgmaskinen"


Ni ser här en grå bok med ockult design. Jag medverkar i denna bok med novellen "Swedenborgmaskinen". Den handlar om en man som reser i tiden och träffar Swedenborg, den gamle mystikern och assessorn vid bergskollegium.

Det rör sig om en antologi, närmare bestämt Catahyas antologi 2011. "Vansinnesverk" heter boken. Novellerna har valts ut av litteraturrådet för fantasycommunityt Catahya. För redigeringen svarar Elin Holmerin. F. G. Granlund har skrivit ett förord.



Temat är "galenskap". Min berättelse handlar om en vetenskapsman som ses över axeln av sina kolleger. Han är för esoterisk, för "galen". Men han tar revansch genom att bygga en dimensionsmaskin som leder honom till ett möte med Emanuel Swedenborg. Vill ni läsa hela novellen, gå hit och köp. Priset är 95:-.

Boken innehåller även noveller av Mattias Haukland, Jonas Wessel, Pia Lindenstrand, Lars Carlberg, Jonas Enarsson, Andrea Grave-Müller, Charlotta Jonasson, Camilla Jönsson, Anders Nilsson, Malin Rydén, Sarah Saville, Maria Helena Stanke, Gabriella Stenberg och Thomas Waldenryd. Sidantalet är 158. Boken är helt nyutgiven, den är vällayoutad och välbunden. Boktekniskt är det kvalitet rakt igenom. Rekommenderas.



Boken innehåller som synes en hel del. Egentligen känner jag bara till min novell, jag har inte hunnit läsa de andra än. Så om ni tvekar att köpa boken, gå då istället till länkarna nedan med mina texter som finns online. De är iaf gratis så ni kan inte känna er lurade på pengar om ni kollar upp dem.




Relaterat
Min bibliografi
Mina bloggnoveller

söndag 19 juni 2011

Ett besök på kyrkogården


Jag har varit ute och gått på stadens kyrkogård, tagit bilder och reflekterat. Överst ser vi en privat krypta. Det finns en krypta till, en vit, se nedan.




Det var en dag i början av juni. Solen gassade. Det var varmt, sommarvarmt. Jag var snarast vinterklädd.

Jag skulle till Ica. På vägen dit kom jag till kyrkogården. Jag hade kameran med. Baktanken var att ta en bild på den vita kryptan, en fin, religiös byggnad. Men jag fann mycket annat på kyrkogården också: diverse vackra gravstenar, en portal och en privat krypta. Det är vad ni får se i detta reportage.


Detta är en sten à la runsten. Den sneda linjen överst torde vara inspirerad av Rökstenen i Östergötland. Den talar för sin del om Teoderik den store, Reidgotaland och en del annat som är lite dunkelt. Dock är det en svensk sten från tidig järnålder som visar att vi inte var någon primitv, isolerad enklav på den tiden. Kunskap fanns om andra germaner, om goten Teoderik som härskade över Rom. Kommunikationen Sverige-Europa fungerade, vi var del i en större kontinental kultur. Det var så kallad folkvandringstid då germanska stammar från Sverige och andra platser gjorde sig bemärkta i Europas historia.



Skeppet på denna sten visar på att detta är en stad vid kusten. Härnösand har en liten men naggande god hamn. Tänk också på Malmbergs "Åke och hans värld" (1924) som utspelas här. På slutet är det en scen med en dam som lever på ett skepp som ankrat. Hon får heta "Fru India" eftersom skeppet heter så. Allra sist i boken får man veta att detta skepp gått i kvav, sjunkit till havs. "India, drömmarnas skepp, hade förlist...!" Det blir en lite övertydlig slutscen: barndomen är slut, all things must pass. Allan Edwalls filmversion (1984) har ett bättre kalibrerat slut, fint tonläge där. Åke går där med sorgband på ärmen och sörjer sin döde kamrat Kalle Nubb. "Jag har sorg" säger han. Men samtidigt leker några barn intill, Åke dras dit och snart är han med i leken. Sådan är barndomen: det är snabba kast mellan känslorna utan att det är maniskt.




Vad sörjer du, stengestalt? Du sörjer den döde. Men gråt inte, hennes själ har vandrat vidare till Himlen. Och där, ja där sker debrief inför Gud, där går hennes jordiska liv igenom. Sedan får själen vila, återhämta sig från jordelivets mödor. Sedan blir det dags för en ny vända i samsâra. -- Jag kan förstå sorgen, jag har nyss gått igenom det hela. Var sak har sin tid. I så fall: gråt ut, det lättar. Men evig sorg är fel, själen går ju vidare. Gå vidare med ditt liv själv, tids nog står du själv vid övergången.





De gravstenar ni ser här är avancerat stenhuggeri. Bildhuggeri. Man kostar på fina artefakter för att ära dödens majestät.



Detta är portalen. "Tänk på döden" står det. Det har jag, vad det beträffar, gjort sedan jag läste Castanedas "A Separate Reality" i början av 90-talet. Det gjorde att jag var emotionellt förberedd när min mamma dog i januari. Hennes sjukdom och död kom överraskande, en månad tog det från insjuknande till död, men jag "freakade inte ut" om man får säga så. Det var en tung tid men jag klarade det.

Sörjer gör man nog vid varje dödskris men lite "memento mori" skadar inte.




Här visas lite olika former av gravstenar. Ståtliga monument över dödens höghet och värdighet.







Relaterat
Carlos Castaneda: "A Separate Reality"
Bertil Malmberg och Härnösand

onsdag 15 juni 2011

Recension: "The Skylark of Space" (E. E. Smith 1915)


Här ska jag recensera en roman. Den är skriven av Edward Elmer Smith.




E. E. Smiths första roman hette "The Skylark of Space" och kom 1915. Den handlar om Richard Seaton, en vetenskapare som upptäckt ett nytt fenomen: hur han genom elektrolytisk behandling av "X, den okända metallen", kunde få denna att sväva. Då var steget inte långt att skapa en raketdrift av det hela, och snart var ett rymdskepp byggt. Skurken DuQuesne rövade emellertid bort Seatons flickvän, så hjälten fick bygga ett skepp till och jaga efter honom. Efter olika äventyr på främmande planeter och möten med människolika varelser löstes allt till det bästa och man kom åter hem.

Detta är ragtime-sf: man har hawaiiskjorta och slacks som rymddräkt och har troper som "you're nuttier than a fruit-cake". Första världskriget pågick visserligen - romanen skrevs 1915 - men detta lämnade föga spår i USA. Det var en god tid på alla sätt, en sorglös epok, och det speglas i romanen. Så dumt då att Smith lät uppdatera den: den 70-talsutgåva jag läst innehåller till exempel atombomber, datorer och helikoptrar. Men det skulle väl harmoniera med Chris Foss-omslaget, se ovan.

Smith gjorde vissa betydande moderniseringar. Han ville ha texten korrekt, ville att rymdresan skulle spegla de senaste rönen, så därför la han till saker som att rymdskeppen använder stjärnors gravitation för att ändra kurs, och att skeppen har dubblerade system och anordningar för vattenåtervinning. Som tidsdokument vore det väl skojigare att läsa om rymdskepp som åker rakt ut i rymden, men Smith kunde inte hålla fingrarna från sitt förstlingsverk, låta det vila i frid. Han stämde av sig mot rymdålderns landvinningar, läste hur Apolloskeppen gjorde, och lät därför i revisionen skeppen gå i omloppsbana när de approcherade en planet, de landade inte rakt på.

Edvard Elmer Smith föddes 1890 och dog 1965. Han brukar kallas "Doc" eftersom han var livsmedelskemist, han gjorde till exempel kakmixer för donuts. Han var en sann ingenjörstyp, något av en teknisk titan, en real-life incarnation av Kim Kinnison i Galaxpatrullen. Heinlein har till exempel berättat om ett möte med honom; Bob skulle köpa en bil, och Smith hjälpte till att testa den genom att köra den hårt på grusvägar, och samtidigt trycka örat mot dörrstolpen. Genom så kallad "bone conduction" skulle man då kunna uppfatta gnissel i chassit och andra missljud...

Kim Kinnison, Galactic Patrol och linsmännen var en annan av Smiths skapelser. Här tog allting fart, här var det äventyr på en annan nivå än i Skylarkserien. Rymdlärkan var blott ett klot medan skeppen i den nya serien kunde vara kilometerlånga och monstren man mötte var hundra fot eller mer. En grandios myt utgjorde också bakgrund: sedan eoner strider de hemska eddorianerna mot de änglalika arisianerna, och med tiden dras människan in. Med en kristall man får av arisierna grundas så "The Lensmen", rymdvägarnas poliskår och stöttrupp i kampen mot ondskan. Han var inte djup den gode Smith, men att måla upp en konflikt på den här skalan visar ändå på ett slags visionär förmåga: "To boldly go"...

Det är visionärt. Det är som med mången fantastik: det fantastiska ligger inte explicit i texten, det ligger på ett symboliskt plan.

Striderna mot utomjordingarna har för sin del en grabbig jargong, som om detta att döda aliens är ett skönt tidsfördriv. Nietzsche skrev någonstans om morgondagens hjältar som skulle återvända från sina fälttåg som om de bara varit ute på en lustig eskapad: well, här var de, dessa hjältar...

Visst är Lensman-serien en saga, men någon form av moral måste man förvänta sig även i sagor




Relaterat
Sf från höger

måndag 13 juni 2011

Kärnvapenkriget är inställt


Jag brukar publicera en del profetior här på bloggen. Nu är det dags igen. Men nu blir det lite annorlunda. Jag ska inte spå elände denna gång, nej tvärtom.




I kommande tider

Det må vara tuffa tider framöver. De nästa fem åren blir exempellösa. Det kan bli krig. Men kärnvapen kommer inte att användas.

Men är inte detta naivt? Är inte denna ståndpunkt naiv? Well, jag läste det i Trevelyans bok. Gud tillåter det inte står det där. Hiroshima var nog. Är det något vi människor varit rädda för sedan dess så är det kärnvapenkrig. Men nu behöver vi inte vara rädda längre. Gud tillåter inte ett nytt kärnvapenkrig...!

Men hur kunde han då ens tillåta Hiroshima? Spekulera över det du ateist. Själv är jag inte ateist. Jag är troende. Och vad för slags troende är man om man går och väntar sig krig, om man spår kärnvapenkrig? Då är man ju inte bättre än en satanist som väntar sig fanstyg.

Kalla mig naiv men det blir inget kärnvapenkrig. Jag är hellre naiv än svartsynt. Så är det med den saken.

Jag har skrivit om krig. Se här och här. Men några atomkrigsskildringar blir det inte. Jag skildrar hellre Melina Starr gestaltande sitt liv i City City. Jag har iofs skrivit en framtidsroman om världen "efter Stormen", men där undvek jag skickligt att utmåla fasor av apokalyptiskt slag. "Det är tur man är smart" som brorsan brukar säga. Jag skildrar människan efter Stormen, efter den kris vi idag står inför; vedermödorna bara antyds. Och när krisen är över är det dags för andlighet, dans och kristallsång dagen lång. Antropolis here we come!




Sanningsvibrationer

David Icke har i tjugo års tid profeterat om en ny tidsålder. I början kom fem-tio pers till hans föredrag. Idag är det fulla hus världen över. Det går lättare nu säger han, han får gehör för sina idéer. I maj i år var han i Sverige. De, säg, 500 personer som lyssnade på honom är ett avantgarde i det här landet. De plus jag som torgför vissa av hans idéer. Jag tror mig inte vara märkvärdig eller någon profet men DET ÄR FÖRÄNDRING PÅ VÄG, skriv upp det i era blackberries.

Vi lever i Harens år nu, ett år då man ska hämta krafter och ladda batterierna. Nästa år, enligt den kinesiska almanackan, är det Drakens år, ett år som bringar "förändring och förstörelse av det gamla". Det bådar gott. Jag är lite less på dagens materialism och ljugande MSM.

Men man får inte bara gå och längta. Man måste även leva i nuet, fånga ögonblicket. Det är det viktigaste man kan göra för det finns bara här och nu.

"Mörkret flyr, dagen gryr". Och vi ska inte längre leva under oket av apokalyps. Det kan bli diverse vedermödor - använd fantasin - men energimässigt skulle jag vilja säga att det har vänt nu. "Sanningsvibrationerna" som Icke talar om går inte att stoppa: truth vibrations.




Det grönskar i staden

Innan poletten trillar ner blir det diverse omställning att göra. Materialister måste bli idealister till exempel. Det kan gå fort eller långsamt men det måste ske. Girighet och rofferi har ingen framtid. Evig tillväxt är en saga. Ändå talar Anders Borg bara om tillväxt tillväxt tillväxt. Oh please.

Energihöjningen är på väg. Den feltolkas BLAND ANNAT som växthuseffekt. Var istället glad att vi får varmare klimat. Den som inte klarar av energi- och vibrationshöjningen uppmanas vara tyst och rannsaka sitt materialistiska sinne. Indigo children är här (googla det). Det är nya tider nu, baron!

Det grönskar - i staden - det blånar - i Nattviken. Kyrkan restaureras, klart i december. Klockan må klinga, etern rensas från tankesmuts och negativism. Apokalypsen är inställd, Antikrist är besegrad. Vi må vänta oss denne enögde charlatan men jag är inte rädd för vad som komma ska. Kristus återvänder: "Se, han kommer med skyarna"... Kom Herre Jesus. I sin resurrection body ska han visa sig för oss, är åter källan för detta. Jesus kommer inte att inkarneras som fysisk människa igen, Trevelyan är åter min källa för detta. Det är poänglöst att Jesus går igenom det igen, lika poänglöst som att människan börjar atomkriga igen. Vi har lärt den läxan. Vi är på en högre nivå idag.

Vissa kriser må komma men de blir i så fall på denna högre nivå, om ni fattar.




Relaterat
Melina Starr
Jenro Klao
Bild ur en resekatalog. Jag använde den i ett montage på temat "Vatten och stillhet". Så tekniskt sett är det en bild av en bild ni ser.

söndag 12 juni 2011

Galaxen lovordad


Jag är en praktkyrassiär till fots, en idog trumslagare på livets trumma, en förbisedd idkare. Nej vänta nu, förbisedd är jag ju inte för nu har En Vänlig Själ bloggat om mig och Galaxen så det står härliga till. Det är Hedniska Tankar som läst denna blogg och skriver:
Bäst är Lennart Svensson alldeles definitivt som essayist – ibland når han rent av Frans G Bengtsson artade höjder, som i sitt rätt nyligen skrivna kåseri om General Patton eller hans skildring av Ted Lawsons ”30 sekunder över Tokyo” – en bok jag fullkomligt slukade som barn. Den Svenssonska prosan är osannolikt vild, han liknar ett slags pojkgeni, som oavbrutet bygger plastmodeller – hans ”Aspekter på JG Ballard” om vissa essentiella scener ur ”Solens Rike” påminner mycket om det där [...]

Det är vänliga ord. Hedniska Tankar kallar mig "en av Härnösands största särlingar på Internet och i verkligheten". Det kan stämma. Bloggaren har även läst några av mina skönlitterära alster och säger detta:
[Svensson har] smak för JG Ballard, krig och underliga diktsamlingar och romaner, som han skriver alldeles själv – få, om ens några skribenter nuförtiden skulle kunna hitta på namn som ”Skallet från den kapitolinska varginnan” eller skriva en hel novell efter Albrecht Dürers tavla ”Riddaren, döden och djävulen” – [...] förutom att han också döper sina alster till sådant som ”Camouflage” eller ”Stridsmiljö 2500”.

Det var ju kul. Att få dylikt skrivet om sig. Hela inlägget läser ni här.




Relaterat
Bibliografi: Lennart Svensson
Mina bloggnoveller
OKQ8 Kaptensgatan

tisdag 7 juni 2011

Bildreportage: Arnäs kyrka


I påskas besökte jag Övik. Närmare bestämt var det byn Arnäs det gällde. Jag växte upp där. Nu passade jag på att fotografera min mammas grav. Samtidigt tog jag bilder av kyrkan utanpå och inuti.


Arnäs kyrka är ett tempel i empirestil, invigd 1784. Före det fanns det en medeltidskyrka på platsen. Två helgonbilder i trä finns bevarade från den, se nedan.




Bilderna är alltså från i påsk. I januari begravde jag min mamma här. Bilden i denna länk är från Wikipedia. Man ska inte ta bilder under pågående ceremoni. Förresten så ägde jag inte någon kameramobil då, jag köpte den strax efter.



Altartavlan är målad av Olle Hjortzberg 1927. Den föreställer Jesus i två olika roller: som det upphöjda, himmelska majestätet samt som den inkarnerade människan, där för att hjälpa andra människor. Sann Gud, sann människa.



Utsikt mot Stranneberget i öster.





Den kvinnliga helgonbilden är intressant. Telhammer säger att det kan vara Jungfru Maria med ett nu förkommet Jesusbarn. Jag lutar mer åt Wiklunds åsikt att det är S:ta Katarina. Det finns flera heliga Katarinor. Min tes är att det gäller Katarina av Vadstena: Katarina Ulfsdotter som levde 1331-1381, svensk birgittinnunna, dotter till Heliga Birgitta.

Den manliga helgonbilden (nedan) är Nordens skyddshelgon S:t Olof.





Inskription över södra porten.




Farväl, fantastiska tempel...!

Ingrid Telhammer: Kyrkor och kapell Nolaskogs (1985)
Gunnar Wiklund: Arnäs kyrka (odaterat infoblad)




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Bildreportage: Härnösands domkyrka