"Total Recall": svensk premiär

Filmen "Total Recall" har svensk premiär idag. Radions Kulturnytt har sett den. -- Edit: nu har även SvD och DN recenserat den. dn dn svd svd

Filmen recenseras alltså här och där. Min egen åsikt om den då? Jo, den är påkostad och "snygg" men konceptuellt skitdålig. Man har hittat på en onödig ny framtidsram, deprimerande värdelös. Filmversionen från 1990 med Arnie i huvudrollen låg närmare Dicks original och var mindre störande, mindre pretto.

Nu byter jag fokus... jag övergår till Dicks text, novellen "We Can Remember It for You Wholesale" som filmerna ytterst baseras på.

Upplägget i korthet: en snubbe i framtiden önskar resa till Mars. Den röda planeten är koloniserad i denna framtid så det är praktiskt möjligt. Men han har inte råd att åka dit. Alltså beger han sig till företagel Rekal som kan implantera falska minnen. Man kan köpa sig minnet av att ha varit på Mars.

Snubben gör det. Men när sinnesfirman sonderar hans psyke hittar de autentiska minnen av en vistelse på Mars däri. Snubben är alltså en hemlig agent som fått minnet raderat av säkerhetsskäl... eller är han? Så fortsätter det hela med fler turer. Man kan säga: Dick matar in poäng på poäng med iskall briljans.

Novellen är en pärla. Dicks bästa format var nog romaner men bland hans noveller är denna skitbra. Jag läste den i samlingen "The Preserving Machine And Other Stories" som kan skymtas på bilden ovan.

Att filma Dick är svårt; böckerna är så fulländade att det är vanskligt att vänta sig underverk när de blir film. Men det kan bli Odödlig Klassiker också. Se på "Blade Runner" från 1982. Den är på vissa punkter bättre än boken. Den tar Dicks iofs märkliga "Do Androids Dream of Electric Sheep" och gör en stilistiskt fulländad mood piece med massor av finurliga detaljer och atmosfär. Dylik atmosfär och scenografiskt djup finns inte i Dicks böcker, inte på samma sätt. Men filmen stämmer med hans vision såtillvida som den skildrar relationer och förkroppsligar vissa existensiella frågor.

Man kan säga: "Blade Runner" har sin beskärda del av ultravåld, men filmens anda tycks mig harmoniera med Dicks credo.

- - -

Jag har skrivit om Phil Dick förut här på bloggen. Här är en översikt över hans bästa romaner och här är ett inlägg om hans naziroman. Generellt om Dick kan sägas att han hade empati, han kunde skildra folk utan att det blev pjunkigt. Han sa sig eftersträva sanning med sin fiktion. Och det uppnådde han. Han såg sanningen, den sanning som säger: godhet finns. Detta skrev jag apropå "Flow My Tears, The Policeman Said" (1974) som omnämndes här:

Det är empati, det är en känsla av godhet som emanerar ur denna roman; Dostojevskij sa att ondska är enkel att skildra, godhet däremot kräver sin man. Jämför till exempel J. G. Ballard som tycks ha tagit fasta på att skildra sin karaktärer med viss kyla, allt för att komma bort från den sedvanliga romanens kletighet, detta att man manipuleras att känna sympati med protagonisterna med billiga knep, "det är synd om honom"...

Någon kallade Ballards metod för "death of affect as an approach to character", och det är en smart strategi, en subtil approach som sätter oss i närmare kontakt med romanfiguren än om han skildrades på traditionellt, inkännande vis. Man fångas till exempel av att följa en Traven på sin atombombsö - men efter alltför lång samvaro med Ballard känns även denna metod lite skral, eller snarare: det saknas något hos Ballard himself, och det är den där känslan av godhet, av balans, av empati. Någon gnutta kärlek kan han väl förmedla...?

Men kärleken, den innerliga livsbejakande känslan, den finns hos Dick vill jag mena. Och man finner den i rikt mått i "Flow My Tears..."; den flödar fram efter hand, sipprar igenom springorna i den hårda diktaturframtid som skildras.

Relaterat
The Man In The High Castle
Dickish
Katedralbyggare och kritiker
Jim Ballard

Dick

Vad är god stil? "Having something to say", sa Matthew Arnold. Därför anser jag att Philp K. Dick var en god stilist. Hans sf-texter säger det de ska med ett minimum av åbäkande. Och därför förstår jag inte The Guardian som anser att Dick borde haft en medförfattare för att putsa upp stilen. Inte ens ett facebookinlägg som sa att han borde haft en strängare redaktör förstår jag; PKD skrev effektivt och utan pynt och det funkar alltid.

Annat är det kanske med Dicks mainstreamböcker, hans vardagsromaner som "The Broken Bubble" och "In Milton Lumky Territory". Där är stilen mer polerad, skribenten spänner bågen för att visa sig seriös och det lyfter inte riktigt. Sf:en däremot skrev han lite mer tankspritt, i väntan på något bättre (kontrakt med Ett Riktigt Förlag och inte Donald Wollheims downmarket-DAW), och just därför har de sådan charm, sådant schwung och sådan känsla av "throw-away" kombinerat med djup filosofi och, ja, äkta tragik. Som i "Flow My Tears, The Policeman Said", där polischefen Buckman på slutet känner sig tom och eländig och går fram till en främmande man och kramar honom. I teorin en fin sak att skildra, nästan för fin - men Dick får bitarna att passa.

Det är empati, det är en känsla av godhet som emanerar ur denna roman; Dostojevskij sa att ondska är enkel att skildra, godhet däremot kräver sin man. Jämför till exempel J. G. Ballard som tycks ha tagit fasta på att skildra sin karaktärer med viss kyla, allt för att komma bort från den sedvanliga romanens kletighet, detta att man manipuleras att känna sympati med protagonisterna med billiga knep, "det är synd om honom"...

Någon kallade Ballards metod för "death of affect as an approach to character", och det är en smart strategi, en subtil approach som sätter oss i närmare kontakt med romanfiguren än om han skildrades på traditionellt, inkännande vis. Man fångas till exempel av att följa en Traven på sin atombombsö - men efter alltför lång samvaro med Ballard känns även denna metod lite skral, eller snarare: det saknas något hos Ballard himself, och det är den där känslan av godhet, av balans, av empati. Någon gnutta kärlek kan han väl förmedla...?

Men kärleken, den innerliga livsbejakande känslan, den finns hos Dick vill jag mena. Och man finner den i rikt mått i "Flow My Tears..."; den flödar fram efter hand, sipprar igenom springorna i den hårda diktaturframtid som skildras.

Sagda roman kom 1974 och den jämte "Game-Players" är en favorit. Min tredje favorit får bli "Time Out Of Joint" från 1959, om en småborgerlig vardag som faller i bitar, steg för steg; det är ett pussel som läggs, en gåta som löses. Det är en roman rätt fri från ångest men den har även ett omisskännligt djup. Den kan ses som metafysiskt paradnummer och kryptoreligiöst drama, men parallellt med detta är den även en läsvänlig, spännande roman. Kanske något att rekommendera för den som frågar sig vad sf är och vad man ska läsa.

Dicks sista år såg en religiös kris ur vilken han gick stärkt vill jag mena, han omfattade religionens symboler och stämningar och var inte längre satirikern som drog allt heligt i smutsen, som i "Eye In The Sky" från 1956. Ändå tycks fansen se ner på den kristne Dick, de skakar på hvudet åt honom likt Bob Dylans fans när de fick veta att denne gått samma väg... Dicks efterlämnade papper kring "VALIS" är spännande läsning ("In Pursuit Of VALIS - Selections From The Exegesis", 1991), även om mycket i denna veva också är kaotiskt och lätt blasfemiskt, som romanen "VALIS" självt - men kanske planade allt ut efter ett tag, kanske klarade stormen sikten. Jag frågar mig om "The Divine Invasion" och "The Transmigration Of Timothy Archer" (1981 resp 1982) gav uttryck för sublim ro och vila, att ha hittat hem...? Jag vill tro det även om de som romaner betraktat inte är så lyckade.

Dessa två romanerna kom ut strax innan PKD dog 1982. Dessförinnan hade han såklart gett en massa - som "The Three Stigmata Of Palmer Eldritch" (1964), "this wildly disorienting funhouse of a novel" som en baksidestext säger, om dimensionsresor, en marskoloni, en gåtfull halvgud Eldritch som invaderar ens drömmar - samt droger, dockdioramor och företagskultur. Samt novellen "We Can Remember It For You Wholesale", om artificiella minnen, en marsresa, spioneri och ångest. Samt "Do Androids Dream Of Electric Sheep" från 1968 som blev den asläckra filmen "Blade Runner", med visst djup i storyn (som när Rutger Hauers robotfigur uppsöker sin skapare Tyrrell i denns höga torn) och med ett avsevärt djup i själva scenerierna, i gaturummens lointäner, ljusspelet i mörkret och i de barocka miljöernas överflöd av detaljer.

Sist måste man väl nämna "The Man In The High Castle" (1962) som har en överjordiskt lugn rytm för att vara Dick. Ändå är det en svindlande story med frågor kring vad som är verkligt, japanskt kontra amerikanskt och hantverk kontra industrikultur. Och genom allt finns också något slags sympati för personerna och deras göranden, omöjligt att förmedla om man inte som författare besitter något slags sympati, något slags godhet själv. "Man kan inte skildra personer som är bättre än en själv, och inte heller personer som är sämre än en själv" som Borges sa en gång.




Relaterat
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn
Eld och rörelse: fri pdf

Dickish

1.

Jag kan förstå om folk i gemen, om den sedvanlige läsaren känner sig lite främmande för den sene Dick: "VALIS" och de två sista romanerna med religiöst tema, "The Divine Invasion" från 1981 och "The Transmigration of Timothy Archer" från 1982. Det kanske blev en lite väl stark brygd!

Egentligen har jag inte läst någon av dessa. Men jag har läst "In Pursuit of VALIS: Selections from the Exegesis" med en massa kringutrustning i fallet, en Dick i fritt fall kring religiös upplevelse, gnostisk spekulation och röster i huvudet. Själva romanen "VALIS" kommer jag nog inte att läsa i första taget, denna svärjande californiapundares uppgörelse med tillvaron; jaja, det är äkta alltsammans, men någon måtta på gormandet får det väl vara...

De två sista romanerna förblir nog också olästa. Att som i "81:an" ha Gud som romankaraktär må till exempel vara originellt; jag litar på Dicks ärliga uppsåt, men en riskabel strategi är det likväl. Så för mig blir "Flow My Tears..." (varom mer nedan) Dicks testamente: en kombination av läsbar roman, levande karaktärer, vitsighet och huvudbry. En stor händelse, en tonträff.

Och "Time Out of Joint" och "The Game-players of Titan" blir höjdpunkterna, ty de fungerar fullt ut på sina premisser. Man kan läsa in teologi och ontologi i dem om man vill - men samtidigt står de som självständiga skapelser, de skildrar det de skildrar i symboliskt övertygande termer. Något förklarande efterord behövs inte, för detta är "serious fiction in popular form, and there can be no higher praise" som Moorcock sa.

Sedan kan man nämna "The Man in the High Castle", "Eye in the Sky" och "The Three Stigmata of Palmer Eldritch" som starka kort, "near great"-skapelser som man gärna kan plocka upp en passant. Liksom "Galactic Pothealer", "Do Androids Dream of Electric Sheep" och "We Can Remember It For You Wholesale". "A Maze of Death" var lite väl svartsynt, slutet var lite nerköp - men ska jag nämna Dickböcker jag inte läst, men som jag gissar är bra, så får det bli "Solar Lottery", "Clans of the Alphane Moon" och "The Simulacra", vilken sistnämnda fick sin typiska baksidesblurb i form av: "Was she the Earth's First Lady - or the last?"




2.

I "Vad är sanning" (Göteborgs Fhaanveckliga 21, 1982) tecknar David Nessle en minnesruna över Dick, som just då avlidit. Nessles åsikter åsido; jag tänkte från denna artikel endast återge några matiga Dick-citat, citera Dick efter Nessle alltså. De är från efterordet till "The Best of Philip K. Dick", 1976. Det handlar om inspiration:

När dagstidningarna blivit lästa, TV-apparaterna stängts av och bilarna står parkerade i olika garage, då hör jag svaga röster från en annan stjärna. (Jag tog tid på dem en gång och mottagningen fungerar bäst mellan kl. tre och kvart över fyra på morgonen.) Fast det säger jag förstås inte till folk när de frågar "Var får du allt ifrån?". Jag säger bara att jag inte vet. Det är säkrare.

Detta kan ju få en att associera till VALIS-upplevelsen och de röster han tyckte sig höra, ja kommunicera med. Dialog med Gud! Ja, varför inte, jag tvivlar inte på sanningshalten här. Annars är det väl i gemen så att författare inte vet varifrån de får sina idéer; källan må vara transcendental, men få är nog medvetna om det. Det är bäst för alla parter.

Ett annat citat av mästaren finner vi längre fram i Nessles artikel (ur samma förord som ovan):

Öppna vilken roman som helst på måfå och du finner att det som händer är antingen tråkigt eller betydelselöst. Det enda sättet att bedöma det är genom att se till stilen. Ganska snart lär sig romanförfattaren att berätta allting med stil, och innehållet försvinner.

Man må invända att Dick himself inte var någon stor stilist, men då kontrar jag och säger att stilen i, säg, "The Game-players..." är precis rätt för sitt syfte. Det är "a good story, well told", där feta metaforer, prosapoesi och annat skulle ha känts malplacerat. "It is simply right" sa någon om de isländska sagornas stil; det finns inga hemligheter här, det råder transparens, och detsamma gäller Dicks prosastil. Det är intrigerna som är djupa. En konstnärlig stil skulle här ha blivit "odd things described in an odd language", vilket vi ju vet är "about one oddity too much" (som C. S. Lewis sa, se tidigare inlägg i mitt sf-tema).

Annars har jag ofta tillämpat Dicks kriterium ovan ("öppna roman på måfå...") när jag stått i bibliotek och plockat i böcker, frågat mig om den ena eller andra boken är värd att låna. En snabbkoll på det litterära värdet, finns här något att hämta? Är författaren värd namnet eller är han bara en usling, en babblare, en jargongmalare?




Coda

Hur ska jag avsluta det här?

Kanske med att återknyta till den populära sidan hos Dick, lättillgängligheten.

Hans sf-romaner skrevs ofta rätt snabbt, det må ha varit påfrestande för Dick själv men detta produktionssätt gav kanske upphov till det som hos mig är Dicks adelsmärke: rytmen, tätheten och de tvära kasten i intrigen, men med konsistensen bevarad. Det är inte bara konstigheter inslängda som självändamål, som utfyllnad, nej allt verkar ha något slags syfte. Detta må åter exemplifieras av "The Game-players": en på ytan lättläst "page-turner", men väl klar med den frågar man sig vad man egentligen läst. Något slags gåta kvarstår, ett mysterium att grubbla över. Ett kärt besvär.




Relaterat
Science fiction från höger
Robert Holdstocks "Mythago Wood"