onsdag 22 november 2017

Svenssongalaxen tioårsjubilerar idag


This is the ten year jubilee of the blog. An English counterpart of this text is given here. -- Denna blogg startades för idag exakt tio år sedan.




Denna blogg startades 22 november 2007.

Och idag är det 22 november 2017.

Det betyder att det idag är tioårsjubileum för bloggen.

Och det tycker jag är ganska trevligt.

Det må vara lite "icke-händelse" över detta. Men ändå. Man kan säga att detta är en betydelsefull händelse i Svensson-världen, en märkeshändelse för envar läsare som vill veta mer om mig och mitt.

Ty denna blogg "är" på sätt och vis jag. Denna blogg är Svensson i nätversion i uppdaterbar form.

Med andra ord: Svenssongalaxen är.

- - -

Bloggen startades hösten 2007. Jag hade då först bloggat lite på en bloggplattform som tidningen Expressen tillhandahöll. Jo, de hade det ett tag: bloggsajt med möjlighet för läsarna att skapa sina egna bloggar. Verktyget avskaffades 2010 eller när det nu var. Och redan 2007 var detta för mig mest ett sätt att känna sig för. Jag insåg snart att en blogger-blogg var grejen för mig.

Så när jag började här 22 november 2007 hade jag fått upp vanan lite. Första inlägget är till exempel än idag fullt läsligt...!

Det är en test och mycket kortfattad. Andra inlägget brer ut sig lite mer, det sonderar marken. Det är inte helt tramsigt, ej heller för långt eller omfattande.

Men att hitta stilen för bloggen tog ändå generellt sin tid. "The media is the messeage" heter det ju, och det gäller i viss mån även för bloggandet. Att lära sig vad bloggande är, vad som går och inte går att säga, måste man lära sig med trial and error.

- - -

Man lär sig med tiden bloggandets konst. Men vad exakt en blogg "är", är svårt att säga.

Det är ett mellanting mellan tidning och dagbok, annonstavla och ego-exponering. Bloggen är en unik form och man måste resptektera den. Den mest grundläggande regeln, som jag ser det, är konstant uppdatering. Mindre än ett inlägg i månaden får det inte vara. Då förlorar sajten energi.

Jag menar, har man kommit till en blogg där senaste inlägget var för ett halvår sedan eller mer lockas man knappast att läsa vidare.

Det måste hela tiden postas nytt. Det är bloggens välsignelse och förbannelse.

- - -

En bekant sa till mig 2010 att min blogg var svårnavigerad. Det kan jag ännu hålla med om till viss del. Hur få överblick över allt som postats?

Men numera gillar jag på sätt och vis denna vaghet i Galaxen. Den är ett land med diffusa gränser. Men när man väl är där vet man var man är. Man är i Svenssongalaxen och ingen annanstans.

Och här har vi bloggens innehållsförteckning. Först listas engelskspråkiga inlägg, sedan svenska. Listan är selektiv men representativ.

- - -

Några ord om språket för denna blogg. Från början var det svenska. Sedan, hösten 2014, blev det blandat engelska och svenska. Det var föranlett av publicerandet av "Ernst Jünger -- A Portrait" som ju var på engelska. En presentation av den på det språk den skrevs måste till.

Sedan dess är "bloggspråk svenska och engelska" Galaxens policy.

Mixen engelska och svenska är inte optimal. Jag medger det. Och det kan vara lite skevt att jag mest bloggar på engelska medan majoriteten läsare kanske är svenskar. Men jag gör vad jag känner för. Denna blogg är min hobby, en "på känn"-aktivitet som bedrivs utan masterplan.

Principen är, "engelskspråkig bok mm. presenterar på engelska". Utöver det får jag ofta lust att även skriva random inlägg på engelska (som dikter). Men inte så sällan postas en rad nya inlägg på svenska.

Så bloggen svävar lite i språktillhörighet. Men ni får vad det beträffar göra som jag, lära er leva i gråzonen. Så länge varje inlägg i sig funkar på sina premisser (allmän språkstandard / informativitet / stilvilja) så kommer mixen engelska och svenska att bestå här på bloggen.

- - -

Ska man berätta lite mer om bloggens historia kan man säga att den fått sitt ämnesområde vidgat genom åren. Från bokrecensioner och reflektioner över prosaskisser och dikter till memoarer och predikan. Och allt med promo för mina böcker som grundackord. När bloggen startades hösten 2007 hade jag till exempel gett ut novellsamlingen Eld och rörelse. Och jag promotade den då. Och nu är den slutsåld = mission accomplished.

Och nu är det några fler av mina andra böcker ute på marknaden. Böcker som jag promotar. På denna blogg.

- - -

Jag är författare och skriver böcker. Det är väl i mitt liv något slags prio på bokskrivandet jämfört med bloggandet. Men bloggandet har förvisso befordrat bokskrivandet. Jüngerboken tog i någon mån form genom Jüngerinläggen på denna blogg. "Ett rike utan like" tog likaså form genom en följetong om Sveriges historia jag postade 2012. Den är borttagen nu. Köp istället boken...!

- - -

Denna blogg har funnits sedan 2007. Tio år, tusentals inlägg. Så, hur bäst presentera den? Kanske genom ett axplock inlägg. Och jag väljer dessa. Det är en viss slagsida åt märkliga aspekter på Sverige, inte kritiska och politiska utan bara intressanta:
. 2007: en titt på TV-huset på Gärdet, inspirerat av bloggaren Hax.
. 2008: en samling stories om typer i vårt land.
. 2009: en hyllning till bilföretaget Koenigsegg.
. 2010: en reflektion över att hantverk inte ska bedrivas för perfekt, perfektionismen får inte härska oinskränkt.
. 2011: reflektioner kring Tranströmers Nobelpris.
. 2012: ett bildreportage från Mannaminne i Nordingrå.
. 2013: ett inlägg om kreativitet, med citat av vad storheter som Baudelaire har att säga i ämnet.
. 2014: det år då engelskspråkiga inlägg hade en högkonjunktur på bloggen: några rader om Clark Ashton Smith.
. 2015: mer på engelska, en "konsumentkortis" om Julius Evolas måleri.
. 2016: en handfull dikter på engelska, som den asbra "Flower in the Desert".
. 2017: ett inlägg där jag drar mig till minnes min tid som sf-fan.

- - -

Det om detta. Men det finns ju fler inlägg att länka till. Tusentals. Så härmed lite fler länkar till inlägg genom åren. Högt och lågt, stort och smått.

Här är till exempel en dröm jag hade 2010. En övervägande positiv dröm, en triumfatorisk dröm. "Heil dir im Siegerkranz" var lösenordet.

Här har vi en snitsig sak i konsten att hålla tal. Det är en instruktion för dig som undrar hur man "håller låda".

Härmed några rockanekdoter. Rockhistoria in nuce via Zeppelin, The Who, Paul McCartney...

Här är ett inlägg om Berlin. Jag besökte staden 1990.

Och här är ett inlägg om att se en "Buick på gatan". Detta betyder föga i sig men är ett exempel på bloggens unika stil. Konsten att blogga om allt och inget.

- - -

Så några politiska inlägg. Inlägg av typen pro-tradition, anti-PK. När bloggen startades 2007 var Galaxen inte så politiskt radikal. Men det tog sig må jag säga.

Till exempel här har vi ett inlägg som krossar myten "Sverige är mångkulturellt, det står i grundlagen". Det står inte alls i grundlagen = Regeringsformen. Denna propagandamyt måste synas i sömmarna.

Och här har vi "Reflektioner på nationaldagen 2017". Pregnant retorik i kultur- och livskampens verklighet.

Och här är en recension av Per Engdahls Fribytare i folkhemmet. Nationalisten Engdahl (1909-1994) hade sina poänger även om jag inte är 100%-ig anhängare av honom.

- - -

Att skriva självbiografi är annars något jag funderat på. Och innan det blir av, härmed några självbiografiska inlägg på bloggen. Det har blivit några genom åren.

Här är mina minnen av att spela spel. Sällskapsspel av typen Tjuv och polis, Monopol mm.

Och här är mina minnen av att bo i Övik 1974-1985.

Det får räcka med specifika minnen. Hela minnestråden finns här.

- - -

Så några utvalda recensioner genom åren.

Här recenseras Fantasi och vetenskap i science fiction, en trevlig essä-antologi om hur sf förhåller sig till vetenskapen.

Här är en recension av Pollacks Arabs at War (2002). En intressant inblick i dynamiken (eller bristen på densamma) i krig i Mellanöstern.

Och här har vi en titt på Castanedas The Power of Silence (1987). Ett av många esoteriska inlägg på bloggen.

- - -

Mer kan sägas om denna blogg, dess historia och dess inlägg. Men detta får räcka. Välkomna att följa bloggen i fortsättningen.




Relaterat
Ett rike utan like
Redeeming Lucifer
Ten-Year Jubilee: In English (a different text altogether)
Prins Eugen: skiss för altartavlan i Kiruna kyrka (1911)

fredag 10 november 2017

Antropolis: säljes


This is a post in Swedish about one of my Swedish novels.




Jag har har ett litet lager av min svenskspråkiga roman, Antropolis. Nu säljer jag exemplar av denna roman till hugade köpare.

Antropolis gavs ut 2009. Det är en utopi utspelande sig 2165. I Antropolis strider progressiva mot reaktionära krafter, det är makt mot ande, esoterism mot teknokrati. Och i allt detta är huvudpersonen Jenro Klao en joker i leken med sin musiska sida. Mer info här. Boken är på 205 sidor. Den är i hårdpärm med grönt klotband med skyddsomslag. Pris 150:- inkl frakt.

Betalning mm. sker så här: meddela mig din adress genom att maila den till lennart.svensson24@comhem.se -- I mitt svarsmail meddelar jag dig det konto du ska sätta in pengarna på. När jag ser att pengarna kommit skickas boken.

Du kan i mailet säga till om du vill ha boken signerad. Samt om du vill köpa mer än ett ex.

Passa på, det finns inte hur många böcker som helst kvar.





Relaterat
Antropolis

Propaganda War as Total War


Propaganda war, media war, astral war... I've spoken about this before. Now for some additional deliberations on the subject.




This is the astral war, the magic war, the spirit war – the invisible war, the secret war – the frequency war, the energy war, the holy war, the total war. Your soul is the battlefield. Anyone endowed with a soul is drawn in, no one is neutral in this virtual war, a war going on from the dawn of time, now and forever – as long as there will be light and dark, God and Demiurge, Devas and Asuras, men and women.

- - -

Hereby a pertinent astral war quote from Yukio Mishima’s novel Runaway Horses (1969):
If we look on idly, heaven and earth will never be joined. To join heaven and earth, some decisive deed of purity is necessary. To accomplish so resolute an action, you have to stake your life, giving no thought to personal gain or loss. You have to turn into a dragon and stir up a whirlwind, tear the dark, brooding clouds asunder and soar up into the azure-blue sky.
And, from the same book: “Perfect purity is possible if you turn your life into a line of poetry, written with a splash of blood.”

That’s the astral war: conceptualizing your whole life into art.

- - -

The astral war is an invisible war, a war for your soul: your soul is the battlefield. And since “the soul is everything” – idam sarvam, yad ayam âtmâ – it is also a total war.

This is the astral war equation. No one is neutral, everyone is taking part in it, whether he knows it or not. The only choice is between being a victim or a victor.

Thus, a scared soul, expecting a global nuclear war, equals “an astral war victim”. A calm soul, having willpower control over his emotions, equals “an astral war winner”.

- - -

The astral war is a total war. Therefore, it must end with unconditional surrender for the losing side. So, you must have no illusions of “communication across the frontlines,” of virtual “football games in no man’s land at Christmas” – for the trenches are dug deep. Instead, prepare for virtual Vernichtungsschlacht.

You mustn’t take this as a carte blanche to become a mindless titan, a laughing demon, a scoundrel. Maintain your humanity. But in all other respects, prepare for psychic war. A long, total one.

- - -

An astral war guru could say: turn away from materialism and start building Antropolis [link in Swedish], the first human civilization, dedicated to art, science and spirituality.

- - -
In the propaganda war raging 24/7, the personal goal is to be “a great general in dreamland,” not a soldier in the trenches.

Of course, trench-fighting is operationally needed for victory – but – take a look at yourself when you're out on the net. Are you always “fighting the troll” or are you taking care of your own soul, operating in a way you like...?

“A good tactic is one that your people enjoy” as it reads in Rules for Radicals.

- - -

The personal reconquista (q.v. Philippe Vardon) demands that you publicly make a stand, if only on social media. You have to make a debating debut. In fighting for freedom, you can’t go on being a conceptual virgin, forever sitting on the fence giving each one his due. You must fight the metapolitical fight. And be prepared for bruises.

- - -

“The inferior man argues about his rights, while the superior man imposes duties on himself.” – Wagner Clemente Soto

- - -

I declare you the spiritual superman. Materialist man is something to be overcome.

- - -

“The future is what is created through the will; only the one who wills has a future.” – Otto Weininger




Related
The Astral War
Richard Wagner -- A Portrait
Redeeming Lucifer
Borderline
Artwork by LS

tisdag 7 november 2017

A Statement by Carl Griffensteen, Hero of "Redeeming Lucifer"

Today it's Tuesday.




Carl Griffensteen is the hero of my novel Redeeming Lucifer. He says:
I saw the city of gold and the city of fools, searched for Buddha's teacup and found the Rose that Never Withers.

I met Ringo Badger in a misty field, Morven in a gnarled oak wood, Parysatis in a bronze castle. I made Eustace le Jeune acting chief of the Army of the Light and I fought Maximilian Körner, the leader of the Army of the Dark.

And also, with God's help, I redeemed Lucifer.
That's what Captain Griffensteen says. More info about his adventures in this post.





Related
The Astral War
Redeeming Lucifer
Short Story: Johnnie Holt

måndag 6 november 2017

Dénis Lindbohm: tre science fiction-romaner


In Swedish, about a Swedish author not translated into English. -- Härmed ett inlägg om några av Dénis Lindbohms sf-romaner.




Är Dénis Lindbohms (1927-2005) sf "levande litteratur"? Kan man ta upp en random Lindbohm-roman och njuta av den som underhållning?

Det är inte lätt att säga. Han skrev inte alltid så njutbart. Men han hade ofta något att berätta så han kan vara värd att kolla in. För den esoteriskt lagde med sinne för sf.

Man kan preliminärt säga: Lindbohm skrev en roman jag kan rekommendera, med vissa reservationer.

Och den romanen är Frostens barn från 1980.

I övrigt är hans romaner ett något betänkligt opus. De kan likt Frostens barn ha ljuspunkter. Men de är generellt inte några konstnärliga eller konceptuella triumfer. Dock hade Lindbohm sina ess i rockärmen.

- - -

Denna titt på tre av Lindbohms romaner omfattar:

. Eden utan Adam. Stockholm: Regal, 1975. 155 s.

. Stjärnpesten. Stockholm: Regal, 1975. 154 s.

. Domens stjärnor. Stockholm: Delta, 1978. [Jag har läst onlineversionen men i bokform kan den ha varit på cirka 170 s.]

- - -

Eden utan Adam. I vid mening är det en OK roman. Dispositionen är vettig, berättelsen har rimligt tempo. Och stilen har viss attityd. Det här är inte "politiskt korrekt". -- En ensam rymdman återkommer till Jorden. Genom någon olycka har hans farkost varit borta längre än väntat så den framtid han möter är speciell, den är gentemot hans referensramar främmande. Ty Jorden befolkas nu av enbart kvinnor.

Det förklaras i romanen varför detta förhållande råder. Men jag är inte intresserad av att redogöra för det här. Sf-texter av typen "män kommer till värld enbart befolkad av kvinnor" (à la "When It Changed" av Joanna Russ och "Houston, Houston, Do You Read" av Alice Sheldon) är inte min kopp te.

Det må vara att upplägget som sådant är sf-mässigt motiverat: man gestaltar en idé i form av en spekulativ berättelse. Här "kampen mellan könen". Men själv skippar jag gärna denna subgenre av sf.

Visst är jag delvis part i målet när jag anser att Sheldons berättelse ifråga är vidrig. Den antyder på slutet att män bör barmhärtighetsmördas. Jag är emot detta för att jag är man. Men även i vid mening är Sheldons berättelse vidrig. Det antydda påståendet à la Sheldon torde nämligen strida mot FN:s konvention mot folkmord (CPPCG, antagen 1948).

Dock: i jämförelse med nyssnämnda författare ("värld utan män = önskvärt") är Lindbohm mer diversifierad. Jag kan relatera till hans man som möter kvinnovärlden. Hans berättelse är rimlig. Och ja, det förekommer en del könsumgänge också. Det är inte mer än rätt givet upplägget. Det piggar onekligen upp. Lindbohm skrev även porr för H:son när det begav sig. Så han ror detta i land. Inte så att Eden utan Adam är någon porrbok men.

Summering: Eden utan Adam är inte en dålig roman. Den kan allmänlitterärt sägas vara "över medel" i Lindbohms författargärning. Den har visst tempo och snits. Dock blir det aldrig en favorit för mig. Temat är inte angeläget. Att notera vad som skiljer män och kvinnor, på ett och annat sätt, är naturligtvis en evig drivkraft för konsten, igår, idag och för alltid. Men sf som explicit tematiserar "könskampen" får mig bara att somna.

Varför köpte jag denna bok då, när jag visste att den handlade om "war between the sexes"...? Svar: jag köper alla 10:- Lindbohm-böcker jag kommer över. Ty i stort är han värd att äga och läsa.

- - -

Stjärnpesten. Liksom med mitt ex av Eden utan Adam köpte jag denna för 10:- nyss. För detta pris kan jag inte motstå böcker av en av Sveriges få esoteriskt lagda författare och legendarer.

Men som berättelse lockar Stjärnpesten mig inte: större delen av mänskligheten har dött i ett gåtfullt virus. En liten grupp överlevare organiserar sig och anträder vägen tillbaka till civilisationen. Som "operativ berättelse" är det väl OK. Lite Frostens barn-vibbar såtillvida. Men pessimistiska romaner är anatema för mig. Jag hatar världsundergång, "doom and gloom".

Att jag inte kastar bort Stjärnpesten beror helt enkelt på att Lindbohm ändå är Lindbohm.

- - -


Domens stjärnor. Denna roman har ett intressant, upplyftande tema rent generellt: rymdforskning, rymdresa, mänsklighetens första möte med aliens. Men i övrigt är den stelt berättad och negativ mot mänsklig strävan. "Alien god, människa ond" för femtielfte gången. Aliens-arten man möter är oss överlägsna i esp-förmågor (telekinesi, telepati). Och den människa som är huvudperson sitter passivt och lyssnar på den alien som undervisar honom. Stel disposition, tondöv prosa, betänklig premiss (människan värdelös, alien överlägsen = hotande nära "passiv nihilism").

Slutet är abrubt: efter en portion s.k "action" och interstellärt ståhej uppstår en ny mänsklighet -- och den blir hermafroditisk. Detta är för sin del en vilsegången, monstruös utveckling som ingen esoteriskt begåvad människa kan stödja. Hermofrod-upplägget är en helt poänglös vidrighet, här och överallt annars.

Men på det esoteriska planet har denna roman sina poänger. Utomjordningarna kan ju psi och det är ett vällovligt tema, ett fruktbart fält att plöja. Som den ende sf-författaren i vår galax skriver nämligen Lindbohm om sådant som "att behärska materien med viljan" (kap 4), ”transmutera grundämnen på psykisk väg” (kap 6) och psionisk kraft = "psykisk makt, inte bara över materien utan även människor".

Förekomsten i romanen av dylik tankekraft är något man måste applådera. Ty tankekraft är enligt mig grunden för en ny vetenskap, besläktad med den som av Serrano omtalades som “a new spiritual science, of the disintegration and reintegration of matter, of levitation, anti-gravity, the vimanas, the dematerialization and materialization of the physical body, making oneself invisible with the Tarnkappe of Siegfried”. [The Ultimate Avatar, s 183, Hermitage Helm 2014]

Domens stjärnor är inte att rekommendera som underhållning för den allmänt intresserade sf-fanen. Men den läsare står ut med den stela dispositionen och undermåliga stilen kan hitta guldkorn här. Det är inslag som de ovannämnda -- psi, mobilisering av tankeviljan -- som får en att aldrig sluta tro på Lindbohm. Om så bara i dessa esoteriska inslag så är hans sf-texter framåtsyftande. Ingen annan sf-författare skriver ju seriöst om tankevilja som grunden för psi. Annars är ju telepati mm. i sf i regel bara teknikaliteter, instrument bland andra, som ett psykiskt teleskop eller mikroskop, frikopplat från mänsklig viljekraft och inlevelse.

Projekt Runeberg har hela texten till Domens stjärnor online.

- - -

Mer finns att säga om Lindbohms sf. Han skrev ju även noveller. 2005 gav till exempel Aleph ut Världar runt hörnet, en vällovlig samling Lindbohmare på 140 s, en smärre kulturgärning. I min samling fanzines har jag genom åren även stött på X antal Lindbohm-noveller, en del riktigt bra. Han var som antytt ojämn men när han var bra var han oslagbar.

Så om Gud vill ska jag återkomma till temat Lindbohm.



Relaterat
Lindbohm: Frostens barn
Bertil Mårtensson
Redeeming Lucifer
Science fiction från höger
Jag och sf-fandom
Lindbohms esoteriska böcker

lördag 4 november 2017

Odic Force: Vital Force


This is a blog post. About the vital force in man.




Intuition, inspiration, inebriation. "Movement as a state," as I speak about in Actionism.

And Aeon Flux: "You're skating the edge." -- "I AM the edge."

This is what I come to think about today regarding "action as being," regarding living, regarding everything.

It's about Od-Svipdag fighting his way to the underworld, returning to Freya in Asgard. As such, this is one of many representations of the “vîra-valkyrie pattern”. And, most fittingly, the Icelandic word “odr” means “divine madness, frantic, furious, vehement, eager” – and also, “mind, feeling” and “song poetry”. That is, a concept for astral war as astral art, “the spirit of song is war” as Södergran said. This is the astral fight as “inspiration and inebriation,” of fighting in a trance, led on by an image of the beloved, as was the driving force of Parsifal.

- - -

Od was Freya’s husband, mentioned in the Edda as a man who left her and then never returned. But, in Our Fathers’ Godsaga, Viktor Rydberg connected Od with another Edda figure, the elf Svipdag, who in the narrative poem “Grougaldr” goes off through the underworld and (in “Fjölsvinnsmal”) reunites with the goddess of love in Asgard-Agarthas sublime pastures. (Of course, the traditional scene of “Od leaving Freya forever” can be read in Rydberg’s version too, where Od after the reunion leaves and eventually becomes a monster at sea.)

Interestingly, Od has been connected to the chief Asa god Odin. And why not. Odin is the god of “art and war,” of shamanic song and the din of battle. And German Scholar, Baron Carl von Reichenbach (1788-1869), conceptualized the vital energy of man as the Odic force. It’s the same as Egyptian Ka, Hindu Prâna and Taoist Chi, though, with a western European slant. As such, the Odic force can be both negative and positive, fruitful as well as damaging. You have to rein it in, take responsibility for its power, a power you as a human being have within. Use it wrongly and be damned, use it properly and be a god-man, a Sonnenmensch vîra.

The Odic force is for real, Odin is for real, Od-Svipdag searching Freya is real. Inspiration, inebriation, initiation, and all in one and one in all.




Related
Astral War
"This Post"
Actionism: The Moral Equivalent of War
Pic: "Rökstenen," a runestone in Östergötland, Sweden.

fredag 3 november 2017

Heinlein and My SF Study


In 2016 my essay Science Fiction Seen From the Right was published. Hereby some lines describing the role of Robert A. Heinlein in it.




A central character of my SF study is Robert A. Heinlein, an American author living 1907-1988. "Heinlein, tu prends la première place dans mon livre" would be a fitting dedication. That is, "Heinlein, you take pride of place in my book."

Heinlein, along with defining modern sf, also defined right-wing sf. And as a person he remained a hard-right conservative from WWII and on, being opposed to godless Communism in a time when the Western world's intellectuals either (1) hoped for a communist revolution or (2) were rather forgiving against the atrocities of the Bolshevik Empire.

Today, everyone knows of Heinlein's other side. Of his libertarian, even libertine charatcter. But that was established only by his later works, from say 1966 and on. Earlier, he was a Responsible Man through and through, conveying his creed in an eminently readable style.

So, in my science fictional preachment I want to remind the sf readership of this, of Heinlein as a conservative lodestar.

This is not about worshipping an author figure. It's about having sf novels and stories conceptualizing reality in a right-leaning, willpower-driven way. A way sorely needed today in the zeitgeist of materialist nihilism and relativism.

- - -

Going backwards in Heinlein's catalogue as for viable conservative numbers, works I cover in my essay, we can begin with Glory Road of 1964. In this novel the hero is a patriotic misfit in the affluent, liberal society of the early 1960s. No eternal values exist, all is relativism and materialism. Then the guy is translocated to a fantasy world where he comes into his own, being able to wield a sword and lecture a young man on the importance of willpower, drive and perseverance. Eternal values!

The first half of this novel is just great, with the real-world setting and the first person-narrative of a Responsible Man knowing his way in life, yet striving against the current nihilistic, lacklustre zeitgeist.

- - -

In Starship Troopers (1959) Heinlein delineated a governance uniting authority with responsibility. The "Resonsible Man" is here again, beautifully so. And this figure educating the reader returns in many a good Heinlein novel, like Starman Jones, Time for the Stars and Space Cadet. The latter, from 1948, is a delight in the first chapters, condensing what responsibility, self-restraint, ambition and loyalty means, all within the framework of complex operations like commanding a ship. The whole story tells us what this means, in the future and now and forever.

Thus Heinlein educates the readership in book after book. It's true that this Resonsible Man voicepipe takes some time to get used to, this somewhat "lecturing, hectoring" voice in Heinlein's books -- but I have personally grown to like it after 30 years of reading the man. And so have many others. Even Philip K. Dick, hero of the 60s "New Wave" of sf, considered Heinlein the master. That might have been in the general, story-telling ability of the man -- but -- you can't, as mainstream critics often do, divide the Heinlein stories into (1) "mere good storytelling" and (2) "deplorable right-wing lecturing". The storytelling and lecturing merge to form the Heinlein opus, an inseparable holistic phenomenon.

Thus, almost all of Heinlein's fiction from the debut in 1939 up and until Glory Road of 1964, maybe even including The Moon Is a Harsh Mistress of 1966, are great reads. This is excellent conservative sf and also, when the lecturing takes the back seat, great sf entertainment in general. All of the 1939-1966 Heinlein opus, the novels and the short story collections -- in all about 30 books -- are worth looking up for the radical conservative reader.

- - -

Heinlein takes pride of place in my essay, Science Fiction Seen From the Right. Chapter 1 is entirely about him, delineating the conservative slant of Assignment in Eternity, Coventry, Time for the Stars, Glory Road, Space Cadet and Beyond This Horizon. Also, there's a short Heinlein bio in it. Then once again, at the end, in Chapter 32, I look at the subject of "sf and war" and in this Heinlein has a lot to say, not only in Starship Troopers and Space Cadet but also in Sixth Column and The Man Who Sold the Moon, both works teaching us about how to run complex organizations with sizeable staffs.

All told, Heinlein is the portal figure of my book.

So, you can say: Ursula le Guin wrote about socialist utopias. Heinlein fought against them. There you have Science Fiction Seen From the Right in a nutshell.




Related
Actionism -- How to Become a Responsible Man
The Not-So-Good of Philip K. Dick
Preachment
Science Fiction Seen From the Right

onsdag 1 november 2017

Chains


This is an article, deliberating on stuff. It is written today, November 1, 2017.




This is about chains and breaking them.

- - -

In the Western world of today, white people are conceptually opposed and demonized by the regime. A black, yellow or red man celebrating his specificity is a fine man; a white man doing the same is a bad man.

Further, mass immigration is pushed towards white countries and white countries only. In the everyday social reality, harassment of whites as whites isn’t prosecuted.

So, what is this?

This is the anti-white agenda, a syndrome of being against white people. It’s about anti-white racial discrimination, anti-white propaganda, anti-white hate mongering.

And, it must be noted, anti-whiteism is illegal.

My claim is based on the UN Racism Convention of ICERD from 1965, the International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination. This document defines racism as any form of exclusion or restriction made on the basis of race, color and descent, intended to discriminate and oppress.

All major nations on this planet have signed ICERD. And as intimated it’s about “all forms of racial discrimination” – which would mean, it also covers the offense of anti-white racism. So, in the current context, if you’re against a white man acknowledging his race, if you’re opposing a white man on the grounds of him being white, you're violating ICERD.

- - -

ICERD protects you against anti-white discrimination. For the record, another such protection is to be found in the UN Genocide Convention of 1948. It’s called CPPCG (Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide). It opposes measures deliberately inflicting on a group conditions of life calculated to bring about its physical destruction. This is the central part: in this way, the convention prevents ways of trying to kill a group of people.

As with ICERD, CPPCG isn’t merely an international convention, hanging in thin air as an abstract ideal. Laws based on ICERD and CPPCG are at hand and functional in all notable national legislations, in the West and worldwide.

For its part, CPPCG says a lot. Like how to protect an ethnic group against extinction. This could be applied to the situation of white people today. CPPCG can be used against the anti-white strain. But, in this article I'll instead focus on ICERD as a weapon against anti-whiteism.

- - -

Note: as for me being white I’m not a supremacist. I’m a co–nationalist, stressing peaceful co-existence between people, acknowledging every people’s right to exist in its place of origin. “True nationalism is co-nationalism,” the founder of the concept, Per Engdahl (1909-1994) said.

Generally, I'm a co-nationalist. And, as a Swede I’m a Swedish nationalist, acknowledging our common law-right to the Swedish realm, attested since Tacitus wrote Germania in 98 CE. In it, he portrayed Germanic peoples as tall, blond and blue-eyed, and among them was the tribe of Suiones, by direct descent becoming today’s Swedes. See my Swedish history Ett rike utan like (2017) for details.

I’m a Swede proclaiming my right to this land. And I give every other nationalist the right to claim his right to his place of origin. This is a given regarding the Old World. As for America and the conceptual, “Blut und Boden”-status of “white people” it gets a bit more complicated, since the US is a land of immigrants. However, the American Republic was built by white Europeans. In politics, language, culture, law, science, husbandry and industry the North American achievements from the 18th century and on are predominantly white achievements. People of color have contributed but the white element is the sine qua non of Americanism.

Thus, to generally highlight whiteness is perfectly viable for an American with European ancestry. I mean, if American blacks cherish blackness (and American Hispanics “la Raza” etc.), then of course American whites must be allowed to cherish their whiteness. It is conceptually viable and is protected by ICERD.

- - -

This is about ethnicity, the supreme taboo of today. That is, to speak about the white race, white ethnicity, and affirming it positively.

For instance, in the Western world of today, if you like anything traditional European – Celtic, Slavic, Roman – you’re suspect because these cultures where founded, nurtured and carried by white people, Aryans.

Essentially, there is no possibility of repentance, no forgiveness – because the Globalist regime is governed by the principle of 1984: “Imagine a boot stamping on a human face – forever.” This is the creed of global socialism: you, as a white man, must feel shame and guilt forever. Reconciliation, salvation and redemption aren’t possible in this context.

This is the imperial ideology of today. And it’s a criminal ideology, a violation of international law. Because, to deny white people their nationality is a crime against the UN Charter, Article 15. Also, anti-white attitudes are violations of national, sovereign state-laws having this and other clauses (racism, genocide, see previous chapter) inscribed as punishable crimes.

So, again, white man affirming his white ethnicity isn’t technically a racist.

But – denying a white man the right of his ethnicity, that's racial discrimination and it’s illegal. Q.v. ICERD.

- - -

I well know that nationalists are sturdy people who fight for their right to live, usually without referring to legal clauses. And I know that talking about “racism” isn’t what nationalists normally do. Well, OK, don't call it "racism" then. Call it "anti-white discrimination".

Further, now that we have these conventions, particularly ICERD, we must see it as another weapon in our arsenal. We must use it against our enemies. Against anti-whiteism.

For, again, anti-whiteism is illegal.

Anti-white race discrimination is illegal.

We must always remind our enemies of this, reminding them of their criminal behavior when behaving anti-white.

ICERD, the anti-racism convention adopted in 1965 and signed by all the western world nations and then some, is formally defined as “International Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination”.

Again, note it: ALL FORMS of racial discrimination.

This convention criminalizes racism – all form of racism – including anti-white racism.

Anti-white discrimination is illegal.

Don’t you ever forget it.

So, the next time we hear of a university with “whiteness studies,” conducting them as systematic anti-whiteism, we shall go after them with ICERD.

The next time we hear that the white race is inherently evil – this shall be labeled as anti-white racial discrimination, illegal according to ICERD.

The next time we hear that “the white race is a construction and should be deconstructed,” this must be labeled as anti-white discrimination, illegal and punishable according to ICERD.

The next time we hear as much as a sneeze in the way of denigrating white people, the white race, white nationalities, we shall scream “discrimination” and go after them with ICERD.

- - -

We can go even further. We can strike back.

For instance, this is done by entrapping by our enemies by acknowledging our whiteness.

As we all know, being critical of a people is illegal these days. It’s “racism.” OK. But – acknowledging our whiteness isn’t illegal.

Therefore, we shall 24/7 proactively be what we are. Acknowledge traditional European history, culture and ethnicity, and laud and praise achievements by white men and women through history.

Books to read in this respect may be March of the Titans by Arthur Kemp as well as any traditionally themed western world book, issued before the surge of anti-white, anti-traditional nonsense arriving in the 1960s. And, of course, the radical conservative, progressive right-wing literature of today written by men like Faye and Benoist.

We shall be pro-white, proactively build a bastion of whiteness. It shall be guided by “100% love, 0% hate,” as European identitarians say.

This strain will of course be a mote in the eye, a bone of contention, a “baited gambit,” a red cape to the PC, anti-white, anti-traditional left. The most susceptible, the most easily moved of this faction won’t be able to ignore it.

They must attack it.

And in so doing, they will become criminals. Being anti-white is illegal, see above.

We thus have effected a strategic offensive (affirmatively being white, proactively pushing white history, culture and ethnicity). And then comes the tactical defensive, merely sitting in our bastion and seeing our enemies attack themselves to death against it, notifying the legal authorities of violating the convention of ICERD. Because all forms of racial discrimination are punishable, including anti-white racial discrimination.

- - -

I know that white people already are doing this, proactively propagating their cause. Traditional European nationalism and the US brand of white nationalism have been around for a long time. I acknowledge this and I – mutatis mutandum – cherish it. In this preachment, I only want to stress the proactive side of operating.
So: keep being proactive, keep pushing whiteness, and avoid denigrating statements about other races. If white people focus on being proactive, nothing can stop them. It makes them into one metapolitical, victorious war machine.

It makes them into a virtual army. An army with a ranker “not hating what’s in front of him but loving what’s behind him” (Chesterton).

- - -

So, with this “beating anti-whiteism with ICERD” syndrome, we get a new situation, a new climate in the Kulturkampf.

For, this is how it used to be: a minority person does something that exasperates white people. Next, white person attacks minority. Next, white is person labeled as racist (and harassed, stigmatized etc.).

Now, with the pro-active, “build a bastion of whiteness”-tactic we get this:

White people celebrate themselves and their specificity.

Anti-white faction is antagonized by this and attacks white people.

With knowledge of pertinent international convention, whites note this down as a violation of ICERD. Thus, the overall result: with or without actual prosecution, anti-whites are given food for thought regarding their behavior, they are intimidated with this threat of being taken to court.

So, I’d say – tables are turned.

Now it’s our turn to ask the anti-white: “Why do you hate so much?”

- - -

I just said, “with or without actual prosecution” and, “this threat of being taken to court”.
So, this complex of “going after the anti-white with ICERD” isn’t expressly about “getting anti-white operator X behind bars”. The courts of the Western world are studded with anti-whites and most probably they will, if it comes to a legal showdown, bend and dissipate the accusation against anti-white criminality into something that doesn’t stand up in court.

So, this isn’t about instigating legal processes. This isn’t about that kind of realpolitik. It’s about metapolitik.

It’s not about tangible court sentences. It’s about propagandistic arguments brought home and established in the general discussion.

The issue of “going after the anti-whites with ICERD” is about intimidation. It’s about scaring the lukewarm mainstream into stopping its anti-white behavior. I mean, “haters gonna hate,” the core of anti-whites will always be anti-white, but this isn’t aimed at them. This is about changing the zeitgeist at large, of having the white majority going from anti-white to neutral.

And lastly, when the argument is metapolitically brought home, when white people learn that (1) anti-white discrimination is illegal (2) affirming your own ethnic being is lawful; then, the pro-white zeitgeist can emerge in all its splendor.

Breaking the chains of anti-white oppression: that could be the leitmotif of the 21st century.




Related
Some notes about American author Clark Ashton Smith
An entry pushing my essay "Borderline," in the process quoting Eliot's "The Hollow Men"
A post sketching a main difference among authors, that of being either "a painter" or "a draughtsman"

tisdag 31 oktober 2017

Recension: Frostens barn (Lindbohm 1980)


This is a text in Swedish about a Swedish book.




Dénis Lindbohm (1927-2005) skrev en rad sf-romaner. Ingen av dem är direkt bra. Inte vid första anblicken. Normaltyps-romanen av Lindbohm kan vara stelt berättad, ha rudimentär intrig och passager som förklarar onödiga elementa.

Men ändå... man kan inte helt avfärda Lindbohm. O nej. Han må vara mindre konstnärlig än sina generationsbröder Sam J. Lundwall och Bertil Mårtensson, men idémässigt är han in toto mer infallsrik framåtsyftande än de.

Lindbohm kom ibland med läsvärda texter. Ibland hettar det till i knäckebrödsprosan. Ibland kommer det passager av diskret visionär styrka. Lindbohm kan spela ut trumfkort som ingen annan sf-författare är mäktig, inte ens internationellt. Ingen annan sf-författare skriver till exempel som han om "tankevilja".

Allmänt taget var Lindbohm ojämn. Den som söker upp hans många romaner som Delta gav ut på 70- och 80-talen må alltså känna sig varnad.

- - -

Härmed en titt på en Lindbohmroman som jag trots allt kan rekommendera: Frostens barn (Stockholm: Delta, 1980, 184 s.). Den har alla de svagheter som antytts ovan: den konstnärliga presentationen är rudimentär, självklarheter presenteras utförligt, rapsodisk intrig. Men utöver det finns här en stark esoterisk ådra, ett fokus på människans inre liv och hur detta kan odlas och utvecklas. Detta ihop med en spekulation hur tekniken kan utvecklas i samklang med det gör att science fiction-elementet är tillgodosett. Som "psykoniska datorer", se nedan.

Intrigupplägget är pessimistiskt. Mänskligheten går mot den parallella ekluten av kärnvapenkrig och ny istid. Människan i princip utplånas -- men! -- en skara som ser vart det barkar hän grundar en underjordisk koloni i skandinaviska bergskedjan. Med tiden sluts den för omvärlden, allt isas över men Nifelhem -- så heter grottvärlden -- lever vidare i högönsklig välmåga.

Bokens cirka 30 inledande sidor berättar långrandigt hur den ovan antydda processen går till. Sedan blir det lite mer angeläget när väl Nifelhemstillvaron är i fokus. Nog berättas det hela på sedavanligt stelt Lindbohm-manér men helt förkastligt är det inte. "Ikea-prosa" kan vara OK det med. Så här beskrivs till exempel det fantastiska grottsamhället:
Det fanns lummiga parker i bergen, parker anlagda i salar som var hundra meter höga och flera hundra meter i vidd. Där fanns träd, buskar, blommor, gräs, vattendrag, dammar. Och där fanns även djur, för man hade fört in en mängd djur i början, avsedda för experiment, samt en mängd sällskapsdjur. Ur dessa första djur härstammade parkernas fauna.

Det fanns otroligt praktfulla jättesalar i bergen, där skimrande väggbonader och draperier, många praktfullt mönstrade, hängde ner från ett lysande takvalv hundra meter upp. Vissa takvalv såg ut som blå himlar, där ulliga moln makligt seglade förbi och en skenbart alldeles äkta sol flödade ett bländande ljus. Perfekta illusioner, långt bättre än vad som i denna tid fanns på utsidan.

Rankor omkretsade skönt marmorerade pelare, breda trappor med rikt ornamenterade räckverk svängde upp mot altaner och gallerier, vattenkonster sorlade och glittrade i vackra bassänger, överallt fanns statyer, reliefer, väggmålningar. Alla hade sina egna hem, väl utrustade, rikligt möblerade. Vad kunde man sakna? Friheten? Vilken frihet? Utsidans råa helvete? Var det frihet?

[s 68-69]
Den första tiden i Nifelhem blir hård. Man är en liten rest av mänskligheten som måste leva vidare med förstklassigt genmaterial. Så man praktiserar eugenik, såsom euthanasi på utvecklingsstörda och gamla. Som intrigidé betraktad är detta rimligt. Men det kräver visst mod att fullfölja. Bara en Heinlein i Beyond This Horizon (1948) vågar annars behandla denna heta potatis. Övriga sf-författare ignorerar eugenik som idé, de förkastar den enligt mall 1A för politisk korrekthet.

Nifelhem har en hård första tid men det är ingen helt igenom titanisk värld man bor i, inga sterila stålgrottor; se ovan. Och medborgarna hålls uppe med positivt tänkande, konst och tillåtelse att forska om föregivna onödigheter, som rymden.

Allt detta skildras med rapportprosa och det kan bli lite påvert läsmässigt. Men flödet av idéer och operationer håller intresset uppe. Och några personer framträder trots allt. Det blir en del diskussion mellan poeter, esoteriker och tekniker såtillvida, den eviga striden mellan makt och ande.

- - -

I denna roman skildras en avancerad teknik: psykoteknik. Med denna teknik blir folket i Nifelhem omsider universums herrar. Det handlar, kort sagt, om att behärska materien med viljan.

Man finner i sin forskning att det i tillvaron fundamentala urkvantat är en psykisk partikel, psykonen. Bortom elektroner och neutroner mm. finns psykonen som en urpartikel, den ur vilken alla andra partiklar bildats. All energi är omvandlingar av psykonens fundamentala energi. Med makt över psykonen kan man så transmutera grundämnen samt få energi genom kall fusion.

Lindbohm använder inte begreppet "själ". Han går omvägen via "psykonen". Men det är detsamma. För själen likt psykonen är energi. Och denna energi kan transmitteras till ett psyko-elektroniskt fält.

Psykonen är i stasis existerande bortom tid och rum, i dynamis rumtidslig och observerbar. Psykonen, mobiliserad av viljan, kan bland annat påverka omvärlden. Om psykonen absorberas av en elektron uppstår ett magnetiskt fält, påverkbart av viljan. Detta PEM-fält – psykon-elektronfält – kan bland annat användas till dataprocessorer. Det är datorer som är psykoniska istället för elektroniska, med psykonprocessorer (PP) inspelade i PEM-program.

Så är det ju. Och med detta kan i romanen bland annat DNA-koder modifieras. Om en människa placerades i ett PEM-fält, som genomträngde kroppens alla otaliga celler, så påverkade det i PP inlagda modifierade DNA-mönstret cellkärnorna.

Detta var en glorifierad, snabb genmanipulation; med denna kunde till exempel neuroner och muskelceller reproduceras och förnyas. Evigt liv stod för dörren. Efter att ha utsatts för ett PEM-fält blev en medelålders människa föryngrad: grått hår fick färg, rynkor försvann. Man kunde med särskild modifikation dessutom förändra sitt utseende. Man kunde nu även få skadade lemmar att återbildas, som ödlor kan.

Människan, i form av Nifelhem-samhället, hade fått varaktig hälsa och skönhet. Hon var praktiskt taget odödlig.

- - -

Enligt andevetenskapen försiggår hjärnaktiviteten essentiellt inte i hjärnans fysiska struktur utan i ett kraftfält som omger den, ”den astrala hjärnan”, astralkroppens hjärna. Här finns minnen, här tänks det. I romanens begreppsvärld, med PEM-relä och kommunikator, buret som pannband, kunde snart Nifelhems människor telepatiskt kommunicera med datacentralen, allt med astralhjärnan existens implicit. Man kunde även kommunicera med varandra: man var så utvecklade att telepati bara var en tillgång, en förbättring av kommunikationerna, inte ett sätt att spionera på och rota i varandras inre liv.

Vidare i intrigen: ett robotrymdskepp byggs, styrt telepatiskt via ett PEM-fält. En pilot ”personifierar” sig i ett skepp och ”blir” detta, blir dess styresman och kapten på virtuell väg medan pilotens kropp är kvar i Nifelhem. Man utforskar på så vis galaxen.

Det bakgrundsbrus man hör i universum sägs vara en yttring av psykonfältet. Om man sedan får veta att detta psykonfält är medvetet så har man mött Gud.

- - -

Med PEM-fältet kunde man som sagt transmutera grundämnen. Man kunde även kondensera psykisk energi till materia.

Dylik spekulation är Lindbohm ganska ensam om inom science fiction. SF idag tävlar ju om att vara reduktionistisk, förneka själen, förneka fri vilja osv. Så detta slags esoterism behöver vi mer av i genren. Lindbohms transmutationer och tankeviljor är vägen framåt. Det är som Miguel Serranos framtida idealvetenskap: “an alchemical transmutation, sublimination, a spiritualization of matter” -- “a new spiritual science, of the disintegration and reintegration of matter, of levitation, anti-gravity, the vimanas, the dematerialization and materialization of the physical body, making oneself invisible with the Tarnkappe of Siegfried”. [The Ultimate Avatar, s 183, Hermitage Helm 2014]

- - -

Slutsats: om man står ut med lite primitiv berättarteknik och skissartad intrig och personteckning, är Frostens barn att rekommendera. Lindbohm hade av och till snits och vision i sin sf-konst. När han var bra var han oslagbar, vilket denna roman ställvis demonstrerar.

Med andra ord: tänd ett ljus för Frostens barn.




Relaterat
Lindbohm: allmänt
Jagets eld mm.
Bertil Mårtenssons sf
Jag och sf-fandom

torsdag 26 oktober 2017

Antropolis: säljes


This is a post in Swedish about one of my Swedish novels.




Jag har har ett litet restlager av min svenskspråkiga roman, Antropolis. Nu säljer jag exemplar av denna roman till hugade köpare.

Antropolis gavs ut 2009. Det är en utopi utspelande sig 2165. I Antropolis strider progressiva mot reaktionära krafter, det är makt mot ande, esoterism mot teknokrati. Och i allt detta är huvudpersonen Jenro Klao en joker i leken med sin musiska sida. Mer info här. Boken är på 205 sidor. Den är i hårdpärm med grönt klotband med skyddsomslag. Pris 150:- inkl frakt.

Betalning mm. sker så här: meddela mig din adress genom att maila den till lennart.svensson24@comhem.se -- I mitt svarsmail meddelar jag dig det bankkontonummer du ska sätta in pengarna på. När jag ser att pengarna kommit skickas boken.

Du kan i mailet säga till om du vill ha boken signerad. Samt om du vill köpa mer än ett ex.

Passa på, det finns inte hur många böcker som helst kvar.





Relaterat
Antropolis

torsdag 19 oktober 2017

This I Blog Today


This is a blog post, written today, 19 October 2017.



I'm a poet. And my latest poem sounds like this:
Have no fear, just believe.

Have not fear 'cos I am here.

Be still and know that I AM.
- - -

More than being a poet I'm a writer of novels. Therefore, I often play around with novel titles. And my latest batch of "novels waiting to be written" are:

The Nightfighter; Vittra -- Resurrection; The Destiny of the Universe, Part Three: Stellar Harvest; Rants of a Neurotic Dandy; Ecstatic Trance: The Way of the Manic Guru; Do You Have What We in Sweden Call "flamskyddsmedel"?

- - -

It's autumn. Leaves are falling. And why not.

- - -

Mankind must put the divisive, quantified, dualistic paradigm behind it and settle for a science shaped by wholes, health and wholesomeness.

Example: the old paradigm sees matter as particles, as separate and tangible quanta. The new paradigm sees matter as waves and reality as a network of energy and guiding patterns, a flow of many possibilities.

We must usher in an era of spirit science, aiming at expressing one world – unus mundus.

More of this paradigm shift in my essay Borderline.

- - -

Art is the creation of gold through the alchemy of time and thought.

- - -

Curently reading:

. Parzival by Wolfram von Eschenbach. A fine Gral story, imbued with pious-spiritual feeling. "You can't win the Gral by force". No, your name first has to appear on it. Which is what happens to hero Parzifal after a long process. -- The foreword and afterword by translator Hatto are rather useless, focusing on technicalities. You must go to Evola and Serrano to get some sense out of the book. For instance, Hatto means that Eschenbach has construed the Gral to magically supply food and drink for the Monsalvat knights in order to not having to have peasants in the story! How utterly insane an interpretation of the supernatural features of the Gral. The poverty of reductionism.

. The Rediscovery of Man by Cordwainer Smith. SF stories by an American who died in 1964, still fresh. Linguistically these stories are a kind of "Heinlein meets Gene Wolfe meets Douglas Adams". Indescribable. Hard sf with human interest. -- I have the SF Masterworks edition, a reasonably fine edition.

. Short stories and poems by Swedish author Mika Henry Tenhovaara. I find them in old fanzines and they are generally great. Surrealism, wavering reality, a tinge of occultism; it's hard to get that working but MHT just had it. He was born in 1963 and published one (1) book (in 1987, "Y -- en berättelse") before he stopped writing. Artistically done at a young age, like Rimbaud. Nevertheless, a real author genius, his work coming through like a kind of revelation.

- - -

The future’s going to be nationalistic, small scale, smart tech and spiritual.

- - -

Of having the divine angle in art, Richard Wagner said:
I believe in God, Mozart and Beethoven, and likewise their disciples and apostles; - I believe in the Holy Spirit and the truth of the one, indivisible Art; - I believe that this Art proceeds from God, and lives within the hearts of all illumined men; - I believe that he who once has bathed in the sublime delights of this high Art, is consecrate to Her forever, and never can deny Her; - I believe that through Art all men are saved.
More about Wagner in this book.

- - -

He who doesn't carry divine seeds will never give birth to a new world.

- - -

My favorite artists are Gustave Doré, Giorgio de Chirico, Gustave Moreau, Puvis de Chavannes, Giotto, Rafael, Botticelli, Fra Lippo Lippi, Leander Engström, Otto Hesselbom, Prins Eugen. And Robert Svensson.

- - -

And so it goes.




Related
Richard Wagner -- A Portrait
Redeeming Lucifer
Borderline
Photo by LS: view from the surroundings of Klara church, Stockholm.

tisdag 10 oktober 2017

Mårtenssons science fiction

In Swedish, because this is about a Swedish author and books not translated into English.




Bertil Mårtensson (1945-) är en svensk författare. Jag har tidigare bloggat om hans fantasy samt hans insats som kritiker.

Här ska det handla om Mårtenssons science fiction. Det är ingen uttömmande studie.

Låt oss först titta på hans roman Detta är verkligheten (Stockholm: Bonniers, 1968; denna läsning efter Jönköping: Kindbergs, 1980, 232 s). Detta var Mårtenssons debutroman och den börjar som en fantasy i stor stil, med en målerisk prosa som inte var vanlig i Sverige 1968. Då gällde vardagsverklighet och samhällsengagemang från vänster. Tidstypiska författare var P. O. Enquist, Sjöwall-Wahlöö och Bo Baldersson.

Mårtensson målade med annan pensel än dessa. Så här låter det i början av Detta är verkligheten:
Skymningen föll snabbt i Kamwarlu. Solen var plötsligt försvunnen bortom bergen och luften blev iskall på bara en kort stund. Underligt nog blev dofterna starkare nu, nästan berusande aromatiska i kvällens stillhet, och nästan värmande, som vin. Carli stålsatte sig och spände musklerna, där han hukade inne bland Kamfi-träden, för att inte bli omtöcknad av blommornas förföriska dofter, som smeksamt lindade sig om hans halvnakna kropp, och mista sin vaksamhet. Hans hand krökte sig om fästet på den långa kniven, och ögonen spanade genom den tätnande natten. I fjärran skrek en fågel hest, fick svar från öster. En hund ylade. Snart skulle månen höja sig över de taggiga bergsmassiven och sprida sitt silvermatta ljus i natten.

[Mårtensson 1980 s 11]
Vad som händer i romanen: hjälten Carli räddar prinsessan Denée från ett slott och för henne hem. De blir förälskade. Sedan visar sig denna gammaldags värld vara en datorgenererad illusion. Hela romanupplägget vänds upp och ner; Carli visar sig vara en Carl Brandon i en ödelagd framtidsvärld där det han upplevt som Carli var ett hjärnspöke. Men med filosofiska resonemang räddas illusionen ändå på något sätt kvar. ”Allt finns.” [s 231] Medvetandet är allt. ”Idam sarvam, yad ayam âtmâ.”

Man kan säga att vi är de vi är, i de världar vi lever i, på grund av vår mentala disposition. Tillvaron är ett realiserande av intentionerna. Så Carl återvänder omsider till romaninledningens sagovärld och lever där i förundran i evighet med sin älskade Denée.

Vad romanen tycks förespråka är alltså holism, att se helheten. Att inte gå ner sig i detaljer, inte alltid ta sina fem sinnens vittnesbörd för givet, utan även acceptera realiteten av högre, intuitiva verklighetsnivåer.

Detta blir min slutsats av raden "allt finns", se ovan, som är en framskjuten del av romanens pay-off.


Detta är verkligheten har snits och charm. Mårtensson var den förste i sin generation av sf-författare att debutera i romanformatet. Dessutom på det då prestigefyllda förlaget Bonniers. Så det var en lovande debut. Mårtensson hade sedan en diversifierad författarkarriär med fler sf-romaner och kriminalromaner. Och storverket, Maktens vägar. Samt en diktsamling.

Vad gäller den sf han skrev så kunde han stundom briljera. Som i några av de noveller som trycktes i tidskriften Nova SF på 80-talet (Rock 'n roll och marsianer; Flygande katedraler). Hans romaner i genren gör mig kanske inte alltid lika euforisk. Det gyllene språnget och Jungfrulig planet (1987; 1977) må båda vara vällovlig kritik av rovdrift och imperialism. Men deras transartade dyrkan av ädla aliens, ställda mot den elaka människan, är inte mitt bord. Men döm själva; Det gyllene språnget är till exempel intrigmässigt klar, utan behov för läsaren att gissa gåtor under läsandet. Den är transparent: vad som sker, sker.

Men så är verkligen inte fallet i Skeppet i kambrium (Stockholm: Askild & Kärnekull, 1974. 206 s.). Detta var Mårtenssons andra roman och här spändes de konceptuella ambitionerna högt. Kanske för högt.

Konceptet är avancerat. Men språket är genomgående ledigt, tack och lov. Det är inget prosapoetiskt målande. Mårtensson kan förvisso den stilen också, som i citatet ur debutromanen ovan och i sin fantasy, men i denna roman (1974) är det överlag en enklare stil.

Men handlingen är vid min Gud inte enkel. Den är invecklad. Allt må förklaras på slutet men vägen dit är "a bumpy ride -- fasten your seatbelts".

Verklighetens natur ifrågasätts på varje sida, ibland i varje stycke. Och det kan bli för mycket.

Någon form av struktur finns. Det är inte uttrycklig surrealism.


En av aspekterna i den komplicerade handlingen är att ett spionkrig rasar med avlyssning av telefoner, ett systematiskt bruk av koder, infiltration. Detta ihop med fluktuerande verklighet kanske är tänkt att ge upphov till ett tillstånd av paranoia, ”vad är verkligt”. Anomalierna duggar tätt.

Härmed ett citat för att beskriva den fluktuerande verkligheten och stilen i stort:
John vaknade av att någonting ringde. I hans huvud? I den objektiva yttervärlden? Ville han erkänna existensen av den senare? Men det fortsatte ringa. Mödosamt öppnade han ögonen.

En bild som liknade en skärm upplyst av en filmprojektor tycktes sväva i rummet. Skärmen visade ett ansikte. Det var en till det yttre attraktiv kvinna, men hon betraktade honom kyligt och professionellt.

”God morgon, mr Fernström”, sa hon. ”Jag är den Galaktiska Federationens Presidents sekreterare.”

”Och jag är Homeros,” svarade han. ”En poet.” Han var mer irriterad än vaken. Drev någon med honom?

[Mårtensson 1974 s 131]
Så nog måste man erkänna att denna roman har sina stunder.

Det är en fjärran framtid och ett hologram av London som fungerar som fängelse, det är en intergalaktisk flotta som närmar sig, det är tidsagenter och mycket mer. Kanske är jag puckad som inte får rätsida på detta ur perspektivet "text som går att läsa för nöjes skull så som romaner är tänkta att göra".

Jag får ingen ingång till denna roman. Men kanske är du som läser detta ett geni som förstår romanen och som kan doktorera på den, i din avhandling "Vad är verkligt? -- fluktuerande verklighet i Mårtenssons Skeppet i kambrium".

Som antytt förklaras allt på slutet. Och klarhet nås, transcendensen ligger om hörnet: ”När du sett allt, kan du göra allt” säger gudarna, ”sett det tidlösa, det sköna, det nonsensartade, ändamålen och värdena”. [s 203]

Återigen ser vi här holismen: att greppa alltet. Transcendens, att gå bortom sig själv, att ta sig ur verklighetens fängelse och se idéerna oförmedlat. Transcendens, där som Alexei Pansin ansåg är ett markant drag i den seriösa sf:en. Som i Clarkes 2001.

Det kan möjligen vara så att Skeppet i kambrium har framtiden för sig. En fortsatt läsning och reception av nya generationer svenska holister kan kanske föra upp denna roman på dagordningen, göra den till obligatorisk sf-läsning. Dess intrikata struktur kanske blir vardagsmat för morgondagens läsare. Som Jünger sa (om sin dagbok): "Här finns rader som ännu inte är verkliga, men som med tiden byggs upp till verklighet."




Relaterat
Katedralbyggare och kritiker
Maktens vägar
Vakthundarna
Science Fiction Seen from the Right

söndag 8 oktober 2017

Soon There Will Be a Ten-Year Anniversary for This Blog; This Is a Summary of Its English Language Content


Later this autumn we're seeing a glorious non-event: the official ten-year anniversary of this blog. In a Swedish post I will then talk about this and that pertaining to the jubilee. Today, I have this entry in English deliberating on the English language aspect of the blog.




This blog started on November 22, 2007. And now it's October 8, 2017. Thus, we'll soon have a ten-year jubilee. Yahoo.

The blog is called "Svenssongalaxen" in Swedish. In English, that'll be "The Svensson Galaxy". The youngest galaxy in the universe, young and vibrant. And for a blog, rather mature.

- - -

As for entries in English on this blog, Svenssongalaxen, they only came about in the autumn of 2014.

By then, I had published "Ernst Jünger -- A Portrait" so it seemed fitting to blog in English about this. And post some other English language stuff for possible newcomers, for readers of this book wanting more of me.

Writing in English comes rather easy to me now. But I won't abandon the Swedish language just like that.

Since 2014, the blog is a mix of English and Swedish posts. You linguistic-thematic purists out there will have to live with that.

The blog is linguistically in a grey area. As such, it's adding to the general grey-area nature of the blog -- of this blog, the Svensson Galaxy.

- - -

So then; some links maybe, to get some impression of what the English side of this blog is about.

Here, we find the table of contents. English language posts on top.

Other than that, there are some interesting entries to be found. Like these:
. 2014: some notes about American author Clark Ashton Smith.
. 2014: notes written in December of that year, trying to describe the situation.
. 2015: a sample chaper from my Wagner bio.
. 2015: a short entry about the pictures that Julius Evola painted.
. 2016: a mainly pictorial post, showing some of my model soldiers.
. 2016: "Grey Area Gabble," literary and other musings by yours truly.
. 2017: an entry pushing my essay "Borderline," in the process quoting Eliot's "The Hollow Men".
. 2017: a post sketching a main difference among authors, that of being either "a painter" or "a draughtsman".

- - -

And that was that. Next month we'll see the big day. The actual ten-year anniversary. Marked by a post in Swedish.




Related
Table of Contents
Redeeming Lucifer
Science Fiction Seen from the Right
Pic: shunter at Mannaminne outdoor museum, Nordingrå, Ångermanland county.

torsdag 5 oktober 2017

Om "Jagets eld" och annat


This is a post in Swedish. It's about a Swedish author that has -- as far as I know -- never been translated into English. -- Jag har nyss läst Dénis Lindbohms första esoteriska bok, Jagets eld från 1971. Om detta och annat nedan.




Ernst Rune Dénis Lindbohm, död 2005. Född 11/7 1927 som son till Gunborg och Oscar Lindbohm. DL insåg 1928 att han var reinkarnationen av sin döda moster Esta Thynell, 1914-1918. Senare mindes Lindbohm ett liv som en svensk 1800-talsförfattare, samt ett liv på en värld i en fjärran stjärnhop, Kvatur-Glon, även känd som NGC 6205.

Som esoteriker behöver jag, LS, ingen förklaring till detta. I vid mening tror jag på Dénis' utsaga. Som företeelse är reinkarnation rimlig; det är den "livets skola" själen genomgår för att utvecklas. "We come here to learn." -- Min syn på reinkarnation ges i essän Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man (2015).

Lindbohm gjorde värnplikten på A6 i Jönköping 1948-49. Efter detta, bland annat med påverkan av läsning av science fiction-materialet i Jules Verne Magasinet, startade han en sf-förening. Detta var embryot till den svenska sf-rörelsen, den sk. sf-fandom.

Lindbohm publicerades senare i sf-magasinet Häpna. I bokform kom Lindbohm med en rad sf-titlar med Soldat från Jorden som första verk (Lindfors, Stockholm 1973).

- - -

En tidig fackbok / essä var Jagets eld (Stockholm: Sökarens förlag, 1971). Här behandlade Lindbohm för första gången sin reinkarnationshistoria systematiskt. Han hade offentliggjort den 1967 och utredde den tämligen grundligt i denna 116-sidiga bok. Minnet av att ha sett ett foto av den döda mostern, vilket triggade reinkarnationsminnet gås här igenom – samt minnen av ett liv på en annan planet, Kvatur-Glon. Detta bjuds oss i Jagets eld.

I denna bok finns även detta, om att skjutsa hem sin nyfödda dotter från BB:
Dotter min, Ann-Christin, jag bar Dig i min famn ut till min Messerschmitt år 1960. Min hustru skrattade åt detta att jag skulle köra hem i en så vinglig farkost. Jag lade det lilla knytet i hennes trygga armar, när hon satt sig I baksätet, och sen försökte jag dra igång Messerschmitten i tvåans växel för att inte bullra för mycket inom sjukhusområdet. Det gick slött. (s 43)
Som biografisk detalj är detta upplysande anser jag. En "telling detail" rent personligt, utan djupare mening i sig.

Boken är liksom Eldens barn (Psi-Cirkeln 1983, Malmö), en blandning av minnen, resonemang som försöker förklara det hela ur skolvetenskapens synpunkt och esoterica. Kanske är som bok betraktad Eko över bron (1982) mer stringent med koncentration på minnesincidenten med Esta samt en skiss över livet som barn med moderns vardagsslit som närvarande referens. Eko över bron har ju också dikter, som denna ”Eko av ljus”:
Det var allt vi drömde,
ett eko över bron –
ett fjärrhimlars återsken
varje vision
och drömmen oss lärde
att livet blott var
en väntan på värden
som evigt stå kvar.
Samt denna, ”Vandraren”:
Jag vandrade vida med ro och med kiv
långt ute i mörkret i Randen
och sökte med möda i liv efter liv,
men allting var tecknat i sanden.
Förgänglig och kort är all livstidens handling
och allt av funktion blir till stoft i förvandling.
Det eviga värdet är utan funktion
och hän mot bestående ljus spänner bron...
Här kan man ju undra hur det står till med metafysiken: i den första dikten talas om ”värden som evigt stå kvar” med i den andra sägs att ”det eviga värdet är utan funktion”. I ena andetaget omhuldas alltså platonsk idealism, i det andra, inte. Lindbohms idémässiga svaghet är att han inte har sin grund i spirit science utan i reduktionistisk vetenskap. Han berör förvisso esoterism i sitt opus och han utvecklar den väl också, men lika ofta reducerar han allt till materiell vetenskap.

Slutraderna i själva prosatexten till Eko över bron är dock stämningsfulla: ”Det har gått några år sedan mina sinnen var så känsliga att jag kunde höra ljudet av en fjärils vingslag. Men jag skall höra det igen.”

Mer om Lindbohm i detta inlägg.




Relaterat
Jag och sf-fandom
Dénis Lindbohm: allmänt
Homeros: Odysséen (700-talet f.Kr)
Leroux: Magersfontein, O Magersfontein (1974)
Matthews: Jesu liv (1948)
Nick Carter: Dödens diamanter (1985)

onsdag 4 oktober 2017

Preachment


I'm a teacher, a preacher and a poet.




And so I sing:
Burn, holy flame!
Rage, holy fire!

I am the flash in the firepan,
fire and movement preaching man.

- - -

I am superomismo
inititation, inspiration, inebriation –
initiation into the art of Action as Being.

I am battle as an inner experience –
death as an adviser –
the warrior way of truth.

- - -

I have gone beyond fate, beyond necessity.

I am faith.

I am astrality.

- - -

I am the holy flame,
burning all materialism
to ashes.

Burning it to ashes,
then burning the ashes.
And so it goes. More fiery poetry in Chapter 39 of this book.




Related
Temple and Tree (poem)
Astral War
Evolian Art
Pic: Photo montage by LS.

söndag 1 oktober 2017

Lennart Svensson: Johnnie Holt -- First Man on Mars (short story)


This is a science fiction story by Lennart Svensson, author of Redeeming Lucifer and other books. The story plays on Mars in the year 2065, a time when the planet is terraformed and ready for colonisation. However, as the story begins, this transformation is still kept secret by the authorities.




Author's foreword: One of the supreme myths of science fiction is Mars, stories of the nearby red planet. All the greats of the genre have written about it, in some way or another. Among the eternal classics playing on Mars we have Bradbury's The Martian Chronicles and E. R. Burroughs' John Carter stories. Even today the genre touches on Mars, as in the films Total Recall, Mission to Mars and The Martian. Hereby my own humble attempt at presenting a Mars story.

- - -

He awoke and remembered a strange dream.

He had been on a ship, an old-school sailing ship. A man standing next to him on the deck had pointed to a constellation in the sky:

“The Pleiades,” he said, “that’s where we’re heading.”

Next, above the ship, a white swan flew, croaking "I am silver, I am gold, I am bold."

Then he awoke.

Strange, he thought. I’ve never been on a sailing ship. I’ve never seen one. Especially, there are no sailing ships here on Mars. Only arid desert.

He was an employee in a secret operation, a base on the planet Mars. It was the year 2065 and the base was still kept secret, still kept out of the eye of the public. The times might have been unfavorable for elite projects like this – a time of Earth liberating itself, of war scare and mass immigration being things of the past. Still, some strains of the self-righteous elite held on to power and kept running their weird projects, like having a base on Mars to flee to if world war broke out.

World war wouldn’t break out now. The Earth was more peaceful than ever. The peaceful, pro-white revolution had swept the Western world and brought everything else with it. Nonetheless, the secret Mars project kept going. It survived by its funding being hidden inside the intelligence service budget of the Empire ruling Earth. By tradition the intelligence community had many secret projects going, closed to the public eye.

- - -

Johnnie Holt, that was the guy’s name, the dreamer and the Mars base employee, a tall, slender figure with an aquiline nose and elongated facial features. And Holt of course knew of the development on Earth. He was born in Boston, USA, in 2023 and had seen both the anti-white society and the pro-white replacing it – both the rule of fear and the rule of trust coming after it. Still, he was employed by the government in a “black project,” a project funded by surreptitious machinations and covered up by lies.

But he wasn’t an evil, lying man. He was just a low-level bureaucrat, a clerk spending his day in an underground cubicle, filing and classifying routine matters in the running of the base, like keeping a check on stores and expenditure. He had been on Mars for ten years now. Communications to and from Earth, the shuttling of people, was done by a portal, allowing for instant translocation. Portal technology was another black project secret. For the hauling of larger objects there was a secret fleet of spaceships around.

The day of the strange dream of Johnnie Holt was otherwise an ordinary day on Burroughs Base. 142 people worked there, mostly engaged with terraforming the planet. The terraforming had gone on since the early 21st century. The base had been erected in 2014. Then, after the facilities were completed, the terraforming began – in secret, as with all the other things pertaining to the base project.

For the terraforming, firstly, the Martian polar ice caps were covered with dust, spread by crawler robots. That would melt them and water the seeds that other robots spread. Mars already had a thin atmosphere and, generally, it was in the bio-friendly zone because of its relative proximity to the sun. So, the plan to transform this desert world to a world of breathable atmosphere and waterways, maybe even seas, was deemed within the scope of possibility.

And when Earthy scientists, not initiated into the black project world, noted that the polar ice caps melted it was only interpreted as a natural process, as global warming of the Martian kind.

But, how long would they be able to keep the terraforming of Mars a secret?

How long, o Catiline? How long?

- - -

Johnnie Holt stood looking out over the Martian landscape through a scuttle, a circular, air-tight contraption of several plates of lucite. Stirring a cup of Lapsang souchong he absently said:

“The plains sure look green today.”

“Mm-hm,” said his controller colleague, Sam Spalje, sitting by a table in the coffee room for the junior section of the administrative corps of the base.

“So green that it’s almost, I don’t know, earthly. Liveable.”

“OK. Then step out!” Spalje said. “What’s stopping you.”

“Might as well do that.”

“No, seriously, you will die. Ain’t enough oxygen yet.”

“How do you know? You’re a scientist now?”

And then the conversation died out. Still, Holt persisted in looking out at the land – the flat, green from fungi – or sprouting grass?

And the sky. A touch of blue, hadn’t it...? Maybe even the hint of scudding clouds...?

He must have a look. He had to go outside.

Without a spacesuit.

It was madness but the dream last night, that of sailing to the Pleiades, had engendered a strange mood – a daring mood, an adventurous mood with dreamy undertones.

Long story short, after the end of the workday, Holt went to his 30-square meter living cubicle and had an energy drink. Then he sneaked away through a corridor and came to a hatch. He switched the two levers, opened the hatch and came out in a chamber. On the other side of it was another door.

He opened it – and stepped out in the open.

It was dark. The Martian night, in its roughly 24-hour cycle.

A thought flickered through his mind: I could survive even if the planet isn’t wholly terraformed yet. There is some atmosphere on Mars. Enough to sustain you for, I dunno --

But he had no feeling of asphyxiation. He could breathe. The terraforming was virtually complete. But in the prevailing mood of secrecy the authorities of course hadn’t made it public, not even to the base personnel.

Holt, standing on Martian soil, vaguely discerned the horizon in the east, black land under a pale brown sky.

He was dressed in pants and shirt and an overall, boots on the feet and a tight cap on his head, in his pockets a water bottle and a power bar. So, he could venture out and see the sights, take a little tour.

He wondered: I’m the first man venturing out freely on Mars. That is, I’m not the first man ever. There have been crews in this Burroughs Base project going out in spacesuits, controlling the terraforming robots and such.

Still, he thought, I’m the first man venturing out on Mars freely, without a spacesuit. I’m the first free man venturing out on Mars. I’m here because I want to be here – here, out in the open.

He wandered along and came to a hill. In it, he found a cave. All the time he breathed freely, not feeling tired or worn out. The terraforming had reached the viable level, a level of man being able to breathe the air created by seeding, watering and growing plants engendering a photosynthesis, creating an atmosphere with a healthy portion of oxygen.

He sat down in the cave and had some water. He wasn’t hungry but he thought that he could have some of the energy bar later, after some sleep.

- - -

That morning he dreamed of a long-haired, clean-shaved male figure in a tunic and a robe, standing in the plains and pointing to a seven-star constellation. Holt immediately knew that it was the Pleiades.

Again, the Pleiades...! First that ship-dream, now this.

And then, when he awoke, it got even more strange.

He had some water and a few bites on the power bar.

And when he again ventured out in the open, he saw the dream figure there.

A long-haired man in a tunic and a robe.

He approached him. The sky was bright, the air as fragrant – and breathable – as ever.

A fine Martian dawn, indeed...!

“A fine dawn, we have,” Holt began when he was close to the man.

The man, a mild, elevated type, nodded and said:

“Indeed. Welcome back.”

“Back?”

“You are back now. Man, white man, man of Pleiadean origin, is now back on Mars.”

Holt let that sink in.

The sun rose above the horizon, turning the landscape to a gold-tinged green.

“So I’m the first, then? First man to venture out on the Martian surface?”

“Well, there have been expeditions. But they all wore hermetically closed suits. You are the first to go out without a suit.”

Holt nodded. He was historic, he was legendary. OK. He didn’t care about that, really. He just wanted to go on doing what he had begun, explore the land, venture out. Climb the mountains of Mars. Go where no man had gone before. His ten-year stint on Mars, living inside Burroughs base, sure had given him time to dream.

Then he came to think of the other guy and who he really was – a man in an old-school garb, standing in the Martian plain. And having asked it, Holt got the answer:

“I’m Angelicus, the 17th century adept and subsequent ascended master.”

“What’s an ‘ascended master’?”

“It’s a human being having lived several lives, lives intent on spiritual evolution. With time, after many such lives, he or she becomes a constantly conscious, constantly blessed person, an astral being able to project his astral body into everyday reality and teach men.”

Holt didn’t at once understand what Angelicus meant. So, the latter explained further and said that he was a kind of demigod with a history as a human being, by cleansing his karma having reached a higher level.

“And I’m not really here,” Angelicus said. “It’s only my astral body. My ‘soul,’ my essence projected in relatable form.”

“OK,” Holt said, a bit uneasy at the prospect but calmed by the other’s tranquil countenance.

“I’m here to teach you. Inform you,” Angelicus said. “As intimated you are a representative of man, white man, having come back to a planet he once lived on.”

- - -

They took a stroll over the land, Angelicus meanwhile explaining that man originated in the Pleiades 6 million years ago. 2 million years ago a Pleiadean, human contingent settled on Mars and colonized it, cultivating the land, building cities and creating a buzzing civilization. Then 1 million years ago, an accident destroyed it.

“An accident?” Holt said. “Just like that?”

“Indeed,” Angelicus said. “Those Pleiadeans weren’t angels, like me. They were men, with all their faults and advantages. They experimented with nuclear power and accidently blew themselves up – the culture, the habitats, everything, killing off all life on the planet.”

“Aha,” Holt said, somewhat wiser, non the calmer. So, even in olden days, in a cosmic past, man could goof and falter. That was human, maybe.

“But a small contingent,” Angelicus continued, “built a merkaba, a layout of pyramids able to generate a dimensional passage. Such a passage was indeed created, enabling a Pleiadean, Aryan group to leave devastaded Mars and head for Earth, in 65,000 BC. Man lived on Atlantis then and this group settled there.”

“Wow,” Holt said.

“And you and all white men originate from them. Well, partly. There had been other Pleiadean sowings of Earth even before and after, like the seeding of Hyperborea in the last interglacial and the Caucasian outflow in what you call the Bronze Age. That was due to another portal passage.

“White man went on to dominate Earth. In post-Atlantean times there were other races of peoples around, created by other aliens seeding Earth, like the Annunaki. Now Aryan man ventured out and subdued these races, putting his stamp on the lands culturally and ethnically. Maybe some of his chauvinist strain seen on Mars was still around. But he, Aryan man, white man, also had a talent for responsible government, ordered religion and ordered society. That was his legacy, in the east and the west, the north and south, in Europe, the Middle East, India, China and the Americas. In Europe, his legacy remained most visible and pregnant, ethnically, politically, culturally and linguistically.

“OK,” Holt said, halting by a pool of water. “Interesting all. But did white man really go to China and the Americas? I mean, I’ve heard of old Europe’s founding white culture and Aryans in Persia and India, but the other?”

“Seek and you will find,” Angelicus said. “Seek in the records of secret history. For instance, there has been found red-haired mummies in America.”

Changing the subject, Angelicus looked down on the pool and said:

“Drink it, Martian! Drink the water.”

“But still-standing water isn’t healthy, I’ve heard.”

“It’s a well. The warmed climate, enabled by terraforming, has engendered this well. Frozen water in the rock, now trickling forth by capillarity.”

Holt nodded and went down on his knees, putting his mouth to the cool surface and
having himself a mouthful.

Standing up again, wiping his mouth, he said “ahh”. He enjoyed the taste of really fresh water. He had never even had that on Earth, even though it was still to be had in remote forest and mountain regions and such. He had lived his whole life in artificial surroundings, first on Earth, then on Mars.

- - -

The pale Martian sun had reached the apex of its course. They were in the Arabia Terra region. Thanks to terraforming the formerly red, arid plain now had grass, fern and moss growing on it.

“So, my dear earthly man,” Angelicus continued, “as I said – welcome back to Mars. Your kind has been here before. That Pleiadean colonizing I spoke of. So, this is merely a return to your place of origin, a chance of reconnecting with your roots – the Pleiades.”

Saying this, he pointed up in the sky. The sky was too bright to show stars but Holt knew that he pointed to the seven-star cluster that was the constellation in question, the Pleiades. Just as he had seen it in his dream.

“Aha,” he said. “But, can you show me some remains of that Pleiadean colonization here on Mars?”

“Of course. If you don’t mind some astral tripping.”

“What’s that?”

“The way I fly.”

With this, the spiritual master touched Holt’s forehead – and in the next moment, he was soaring above the plain. When he turned around the saw his body lying prostrate on the ground. At his side, Angelicus said:

“Don’t worry. Your body is safe and sound. And you’ll return to it later.”

“Must I?”

“No, actually not. You can remain in soul form, if you think you’re ready for that.”

“Gee.”

“But first, a tour of Mars – an astral tour. Your astral body having a survey of the hotspots!”

The pair soared over the green plain and then flew over a rather hilly region, a red, stony desert of the usual Martian kind.

Then more plains, more greenery – and then a larger mountain looming up ahead – and then they headed for the top and alighted upon it.

“Wow,” Holt said, seeing the surroundings of red desert, green plains and silvery surfaces indicating water.

“Some sight, eh,” Angelicus said. “We’re standing on the top of Mount Olympus. The highest mountain in the solar system. 27 kilometers high.”

“Thanks for taking me here,” Holt said. “But you talked about Pleiadean remains. And this is...?”

“No, this is just a stopover. Thought you might like to climb the highest peak in M-1, if only in astral form.”

“Why, of course. Thank you.”

They tarried for a while and then flew east again, heading for the region of Cydonia, north of Arabia Terra. A rather large structure was soon to be seen ahead, an enormous face looking up into the sky.

“The Cydonia Sphinx,” Holt said. “Great to see it from above.”

“So, you do know of it?” Angelicus said.

“Of course. We all do. An anomaly the authorities tried to explain away when it was discovered by the Viking Mars probe in the 1970s. However, I’ve personally been part of the cover-up so I mean, OK, whatever...”

They homed in on the structure and soon was inside it, just like that, because they were both astral bodies, immaterial. Soaring around in the interior Angelicus showed Holt bas-reliefs, inscriptions and remains of the Pleiadean presence. He said that the Pleiadean colonizers had built the structure, hewn out of solid rock and hollowed into a hall.

“A grand hall,” Holt said. “Red splendor, red rock... what can I say.”

“Just take it all in. Pleiadean remains, reminding you of humans having been here before. Colonizers claiming a planet and making it into a grand civilization. But recklessness and ‘too much head, too little heart’ caused them to devastate the land. In fact, destroying the whole ecosystem. Mars was habitable before they came, it had water and air and vegetation, but after their wayward experimentation, their tampering with the forces of nature, they blew the system up and died.”

“Except for the ones escaping to Earth.”

Angelicus nodded, adding:

“The lesson is: abandon nuclear technology. Go for crystal technology instead.”

“We already do,” Holt said. “I mean, crystal technology is out and about, as in crystalmagnets making quibbles soar.”

“But you still have nuclear energy.”

“We do.”

"This must cease. Spirit science strives for unity, for totality, unus mundus. Splitting the atom is anathema to this."

- - -

They left the interior of the sphinx and then flew here and there in their astral tripping, seeing remains in the land in the form of cities, roads and even canals. One canal led from the crater of Hellas Planitia and further north. In due time, when the terraforming had created enough water to result in the ocean of Mare Katharina and other water basins, this would be the river Madsus. Then, that river would flow from the round lake of Planitia to the northern ocean, the northern hemisphere of Mars having lower elevation than the land in the south and thus becoming an enormous water basin, an ocean, almost covering the whole northern part of the planet.

They saw the sights, astrally climbing the mountains of Mars, soaring along Valles Marineris, flying over the northern flats, and then returning to the plain where they had first met. By this, Holt’s soul spontaneously returned to his body, that was his inner wish, his overall, spiritual intention. When he was back in his corporeal form, opening his eyes, it was night, the stars twinkling above.

Angelicus was still with him. He bade him to stand up and led him to the well once again. Holt had his fill and even filled up his water bottle. Then they went to the cave where Holt had slept his first night in the open. Sitting by the mouth of it Angelicus said:

“So, do you now have a perspective on things? On Mars, man, the Pleiadean strain and all that?”

“I do. And I shall not do experiments in nuclear technology.”

“Well, fine. Do what you please; I’m no dictator. I’m just a guide showing you, representative of the Man to Come, of free mankind, the lay of the land.”

“Thank you, Angelicus. It has been most instructive.”

Holt spoke the truth. He was slightly overwhelmed by what he had seen. White man had a grand past and a grand future, too, for what it seemed. He would have a future in space, on Mars and beyond. He would colonize Mars and, in due time, re-establish contact with Pleiadeans, his ancestors.

But this colonizing of course had to be done openly, not as a black project, a secret project. The program was overripe for being made public. The elite plan of having Mars as a safe resort during a nuclear war was passé now, with Earth going through the popular, peaceful revolution.

And now what? For Holt personally? Go on living in the open, live on water...?

He asked Angelicus about this. The master then taught him how to live on sunlight. Going barefoot over grass, drinking water and basking in the sun gave enough energy to live on. It sustained the astral body and etheric body and, by influxus, the physical body.

In the following days, Holt learned this. And he could summon Angelicus for more lessons of this and that when needed. And, to make a long story short, soon the Mars colony was revealed to the public by an insider, a whistle blower. The project of terraforming was also made public.

The reaction among the public, among men of Earth, among white men, those who cared about such things as space colonization – Faustian man, always going Beyond the Beyond – that reaction was mixed. It was like: to build a Mars base and terraform the planet and not telling the public was criminal, yet, the plan itself was grand and heroic. So, the plan was taken over by official authorities. And a surge to colonize Mars went ahead.

The planet now had breathable air and water, however, not enough to sustain a massive invasion of humans. Not mass immigration once again...! There were strict quotas on who would go there and why.

But it happened. After 30 years, the settlement of Runaburg in Terra Arabia had 20,000 inhabitants. This soon became the capital of Mars. It was situated 17 km northwest of Burroughs Base.

Most importantly, Mars became the virtual possession of white man. Only he had the drive to go there. It was no surprise. In the past, what race was most persistent in conceiving of the stars, the planets...? -- The white race.

There might have been stargazers and astronomers-astrologers in other cultures, but the enduring scientific strain of looking at the stars and trying to fathom their inherent mechanics, that strain was an expression of white man, Faustian man. A man breeding a culture of exploration, of going Beyond the Beyond, conceptually and tangibly. The culture of Erathosthenes, Gallilei, Brahe, Kepler, Copernicus, Newton, Einstein, Goddard, Oberth, von Braun, Koroljov, Gagarin, Shephard, Glenn, Armstrong.

And Johnnie Holt. After a year of living in the Martian open, subsisting on water, sun and air, an earthly expedition arrived and made contact with him. It was an official expedition, using the previously hidden technology of the black projects’ world, with a crystal magnet-driven ship enabling a mere ten days to go from Earth to Mars. Supported by the facilities of the already established Burroughs Base the expedition soon encountered Holt, living, so to speak, on its doorstep, in the cave not far away from it, the base where he once had worked.

He became known as “The First Man on Mars,” meaning the first free man, the first one breaking out of the confines of the elite project planning to have Mars for its own purposes. He became known as “The First Man on Mars” or simply “the Martian”. Having made contact with men once again he readapted to an ordinary life, one of eating food and living in a habitat. For a while he continued to work as a clerk in the terraforming project. Soon, however, he could quit work for good, living by doing speaker tours on Earth, spreading the gospel of Angelicus, that of white man having a great future in space, on Mars and beyond. He preached the Pleiadean strain.

- - -

In his lectures, Holt spoke of many things within the framework of white space exploration. Spurred on by galactic history he became a pro-white spokesman, preaching against anti-whiteness and for “white community going its own way”. For instance, in Stockholm on June 23, 2070, he said this:

“White man will conquer space. You know what I’m talking about. Newton, Verne, Tsiolkovsky, Goddard, Oberth, von Braun, Armstrong. I’m not saying that other races can’t contribute. I’m just saying that for many reasons, now’s the time for white man to go his own way.

“I mean, today it’s no matter who concocted the infamous anti-white ideology. I’ll skip that for now...! Instead, I say: from the mid 20th century and on the expressions of sympathy towards white man from black, yellow, red man were few and far between.

“OK. I’m not saying that white man is an angel. But neither is he the demon the late 20th, early 21st century portrayed him as.

“White man enduring non-white mass immigration as a sort of punishment for perceived evils? OK, whatever. But now you’ve had your time, non-whites. You’ve thrived by living in white man’s technotopia, by benefiting from inventions like the car, the train and the plane, by central heating, sewage systems, electricity and information technology. And it was yours by right, right? Yours to use and benefit from, with not a word of thanks to the spiritual father of all this? A compensation for perceived evils, done to you by white man?

“OK. Then don’t follow us if we go to space and continue colonizing Mars.

“Don’t follow us, then, if we’re so evil.

“This is white community going its own way – into space.”

For the fees received Holt bought himself an apartment in a Runaburg redstone house, filled with objets d’art, carpets and furniture given to him by people thankful for his legendary feat, that of being the first man to venture out on the Martian surface alone, as a free man, free of the confines of a wayward secret program.

Burroughs Base and Runaburg were situated in what was until then known as Arabia Terra. Now it was renamed Aryavarta – land of the Aryans. Because it and all of Mars became the virtual domain of the white race.

Of course, there were no ethnically profiled quotas, no race laws prohibiting a black, a yellow or a red man from going to Mars. It just happened to be that predominantly and essentially, space colonization became a white thing. And, looking at white history, it was in the cards.

Barring a few individual examples, no other race altogether had the same urge to go to space and head for Mars, to colonize a new world, as the white race had. It was the same urge having had white man build ships and sail from European shores to America, India, China – by Vikings, Portuguese, Spaniards, Frenchmen, Dutch, Englishmen. Over time and accounting for the consistency of the projects, no other race had the staying power of the white race in venturing out, claiming new land and shaping it after his image. No other race was shaped by the image of “going to space” as white man was.

It was the white syndrome all the way back from Pleiadean man coming to Mars 2 million years ago. Venture out, claim the land, fashion it.

It was what Aryan man did: venture out, create empires.

Now, at the end of the 21st century, to white man, going into space was a case of necessity. To other races, it was just “one of those things”. Other races were happy to thrive in their earthly places of origin – Chinese in China, Indians in India, MENA people in MENA, Africans in Africa, etc. For its part, this strain was sealed in 2092 by the Charta Mundi convention, securing the existence of all people in their places of origin. This consolidated the gains of the peaceful revolution begun in the 2050s, restoring white countries to their majority populations – white men, Aryan men.

The Charta also secured the existence of white man in the multicultural USA. As such, this treaty didn’t come up with anything new. It merely stressed that ICERD – and the related convention CPPCG, incriminating genocide – should be respected. This put an end to the anti-white syndrome. Other than that, making the US secure for white man engendered a space colonizing surge. In the euphoric realization that white man had been on Mars before, the gospel spread by Holt’s lecturing, the American whites who matched the requirements emigrated to Mars in large numbers along with brethren from Europe, Australia and New Zeeland.

On Earth, Aryan man’s lands were secured as white lands – and “upstairs,” in space, white man took the lead in colonization. Therefore, Mars, the subsequent colony of Venus, and, later, the star systems man colonized to form the Mirotanian Empire, became a predominantly white dominion. It was explicitly and implicitly white. It was an Aryan space empire, with Mars as the first stopover and with a possible re-connection with the Pleiadean Realm as a distant goal.

That was the legacy of Johnnie Holt and his era.




Related
Redeeming Lucifer
Details
Going After the Saurian Baddies
Good Cop, Mad Cop
The Middle Zone
Virtual Guru
Photo montage by LS.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (59) aktufall (21) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)