torsdag 30 oktober 2008

Festivalen


Mystiken tätnar, mörkret smyger sig närmare och folk kurar ihop sig i sina lyor, spejar misstänksamt upp mot regntunga skyar.

Det är höst, midhöst.

Men se! Ett ljus skimrar i fjärran, blir en ledfyr för vår vandring. En högtid, en festival närmar sig - och då menar jag inte Halloween, även om den pågår samtidigt, utan fantasikmötet Kontext i Uppsala.

Dit kommer vi att vallfärda; vi kommer att vandra genom mörkret för att få se ett stort ljus. "Populus qui ambulabat" osv. Lokalen kommer att sjunga och svänga av sf och fantasy i dagarna tre, tillvaron kommer att skifta festligt i rött och alla kommer att vara brinnande i anden. Själv ska jag sälja min bok till hugade besökare; vill det sig väl kommer jag att ha ett eget bord bakom vilket jag kan sitta och känna mig dryg.

Kanske kommer jag att blogga under tiden, kanske inte. Idag känner jag dock för att länka till mina esoteriska inlägg, tunga saker om tillvarons diskretare strömmar. Så varför inte läsa om "Vandra mot ljusets" gåtfulla, men klargörande synpunkter, eller varför inte kolla in vem den där Swedenborg var och vad han tänkte, eller varför inte känna sig djup och bildad efter att ha läst om Bhagavad-gîtâs centrala idéer?

Eller varför inte pendla djupet, bredden och höjden i Neale Donald Walsch' fantasiska värld?

Det föreslår jag idag. För övrigt ska jag läsa "The Power Of Silence" av Castaneda, jobba, beundra en tavla på väggen och recitera poesi innan jag somnar: "Denker du im Wort und Rat, lenker der erwog'nen tat"...

(Illo av Frank Paul, från en magasinsbacover.)

lördag 25 oktober 2008

Resa till kärlek (Melina Starr, slutet)


Här kommer slutet på vår följetong om Melina Starr, 25, kvinna i tillvaron, traditionalist med esoteriska böjelser. Här ges den andligt högstämda upplösningen på denna själsliga resa. Det kommer förvisso en epilog efter detta sjunde avsnitt. Den epilogen finner du här. Och del 1 finner du här.


"Lugnare vatten, makligare sjö. Och vid horisonten, Lycksalighetens ö"...

Hon kom att tänka på dessa rader där hon satt utanför templet. Det fanns bara en liten damm här och någon ö såg man inte skymten av, men det var känslan hon associerade till.

Hon kände frid och ro och såg ut över landskapet. Närmare bestämt såg hon detta:

. en himmel, azurblå och mörk i zenit

. en stad med vita hus

. en gräsplätt med ett bestånd gula blommor i mitten, kantade av krokus

Så romantiskt, så fint! Ja, det var fint. Hon hade rest med tåget (se förra avsnittet), rest söderut, rest till kärlek - andlig kärlek. Hon hade rest genom dag och natt för att finna sitt odefinierade mål, och en vacker dag hade hon vaknat i en stad.

Hon hade vaknat i sin tågkupé, på en station, i en stad. Så hon gick av och gick ut i en gryning, trevade längs vita gator under en gul himmel, följde skuggor, ekon, följde ett spår - och hon kom vad det led till en höjd. En trappa ledde henne till högre echelonger, och väl uppe skådade hon ett rundtempel med kupol. Hon gick in där och föll i trans, föll i sömn.

Tusen år senare vaknade hon och gick ut. Och där satt hon nu och såg ut över staden i kvällningen.

- Min resa är slut, sa hon till sig själv - hon, Melina, denna storys hjältinna. Jag började min resa i Sålunda, tog farväl av min guru, Aspilian, och mötte min syster på traden. Sedan skildes jag från Zinnia och kom till en stad, Stockholm, där jag mötte den konspiratoriske Topsy. Och detta ledde omsider till ett nytt möte med syrran, i Mariestad...

Allt detta har vi kunnat läsa om tidigare. Del 1 finner du till exempel här.

- Jag mötte syrran igen, fortsatte Melina sin monolog, donade med hennes retreat, men stannade inte. En delfin jag mötte på Vänern sa åt mig att resa. Och jag reste igen. Och nu är jag här. Allt är väldigt dunkelt, ni läsare vet egentligen föga om mitt liv - men så ska de va...

Hon log enigmatiskt in i en tänkt kamera och sa:

- Jag säger som Emmanuelle: "Ni tror ni känner mig - men ni känner mig bara till hälften"...

Staden brusade i kvällningen, ljusen tändes. Melina andades lugnt, såg allt liksom i trans.

Här slutar alltså vår följetong om Melina, en gåtfull sökare i smäktande miljöer, en new age-hjältinna som kan det här med att tona in på tillvarons osynliga krafter. En gåtfull nunna som rest och mött människor. Nu, slutligen, har hon mött sig själv, och därmed slutar vi. Hon mötte sig själv genom att överge sig själv, kapitulera i templet och sova i tusen år. När hon vaknade kunde hon se sig själv på nytt, se världen på nytt.

Himlen välvde sig mörk över scenen, bredde ut sin sammetsduk över staden, templet och kvinnan. En stjärna blinkade och Melina blinkade tillbaka.

- - -

Det finns som antytt en epilog till denna berättelse om Melina Starr. Den finner du här.

En jeepdunk rymmer 20 liter


Pistoler, älghudskyller, en kronans officer. Och ur mörkret talar med hotfull röst, ett eko av fjärran kanoner. Rivna fanor, segertecken, med en dubbelörn i vecken...

Så kul det är med svarta moln och krutrök, segelduk och granris, snubbeltråd och pentyl och kordit. Ja är det inte? Är det inte livets mening detta med skyl, skydd och skottvidder; eld, rörelse och skydd; lätta och tunga granater och direkt eld och indirekt?

Klart det är. Man är väl gammal infanterist. Ser man ett skogsbryn bortom en park tänker man: "rensa det från pv" eller "vid egen gruppering, gruppera 50-100 m bort från kanten, annars kan fientligt arri blåsa bort en".

Så är det. Ser man en stadsgata kan man i andanom se hur ksp:ar spelar i gatans längdriktning, fritt skottfält som på en skjutbana. Och ser man Uppsalaslätten med små kobbar tänker man osökt: "bra stridsvagnsterräng, kobbarna krattar man upp med arri, röjer bort pv".

Det blåser en östanvind i dag, genom märg och ben den tränger / på vintrig himmel ett sorgeflor av gråsvart brandrök hänger. Denna kainitiska värld, denna dödsdyrkande syssla, ja den är lite sjuk. Men den bör inte helt förnekas för den skull, det finns ju också mycket att hämta här rent filosofiskt. En bra soldat är bättre än en dålig; en korrekt krigare med inre spärrar är bättre än en usling i vapen.

Riddarsvärdet får inte bli slaktkniv, som Silverräven sa.

Hög moral! Så utifrån det kan man ju frossa visare i sina heliga fakta, som att:

. en så kallad jeepdunk rymmer 20 liter

. skottvidden på ett grg är cirka 450 meter

. vid sprängning av bro, beräkna 10 kg sprängmedel per meter

Använd granris - svärta ansiktet med bränd kork - se spejaren på Segerstråhles Finlandiafris, han lyssnar in i tomheten, är i vila och aktion på samma gång -

(Bilden visar en hamburgerbar på Times Square i New York. Ifall ni undrar.)

onsdag 22 oktober 2008

Den tjugoandra oktober


Oktober. Gula löv. "Joy to the world..." Ja, jag gillar den här tiden, vet inte varför. Jag gillar den, obetingat: opåverkad av mörker och kyla.

På samma sätt kan man ju känna "blå himlen blues" under sommaren...

Repin väntar. Explorer i tandborstglaset. Läser Trevelyan, "a vision of hope in an age of turmoil". Diverse reflektioner om änglar, Teilhard de Chardin ("homing for the Omega Point"), "God plus one is a majority", Kristus-impulsen och annat.

Titeln är "Operation Redemption". Boken heter så. Läs om Findhorn, segern man vinner över sig själv, sojourn, herald, Whitsuntide, the Ascension... Jag kollar upp engelska glosor dessa dagar, och dessa har jag funnit hos denne new age-guru.

Han nämner en märklig sak. Big Bens nioslag är visst en stor händelse varje kväll, men under kriget upphörde man med det för att istället be för rikets välgång. Jag vet inte om det var Churchill eller ärkebiskopen som kom på det; man gjorde det i alla fall. Man bad, hela nationen bad denna stund varje kväll, vid nioslaget. Sedan citerar Trevelyan en tysk stridspilot som sa: "Vi kunde inte besegra England för de hade ett hemligt vapen, det hade något att göra med Big Ben och nioslaget"...

Engelsmännen gjorde alltså här som berättaren i "Marmorklipporna", man tog till ett andligt vapen, ett hemligt vapen indeed!

Det kan få en att tänka på begreppet the moral equivalent of war. Detta var något som pacifister borde ha för att kunna kämpa ståndaktigt för sin sak. Ja, och även andra, som andens män, torde kunna behöva ett dylikt i hårda tider. Frälsningsarmén må vara ett konkret exempel på det hela. Men vill man inte ha rödbrun uniform etc så kan man väl, tja, säga "feel the energy" och ropa "onward, christian soldiers" när man cyklar till jobbet på morgonen...

Joy to the world, the saviour's born...

måndag 20 oktober 2008

H. P. Lovecraft: "Alienation"


"Idag tar vind och regn guldmynt ur kronorna", skriver min pappa i mitt brev. En sån kongenial höstbild, rena poesin.

Så far kanske är en omedveten poet. En mer medveten poet, på gott och ont, var för sin del H. P. Lovecraft. De 36 sonetterna i "Fungi From Yuggoth" är ibland lite knöliga, orden har skavts in för att passa versmåttet ("from the fixt mass whose sides the ages are"). Men ibland får han såklart till det, får det att svänga - som i följande drapa som inte för inte bär sin titel, "Alienation". Den kan sägas illustrera HPL:s dagboksanteckning från något av de sista åren: "I am more and more of a stranger among those who are still men"...

His solid flesh had never been away,
for each dawn found him in his usual place,
but every night his spirit loved to race
through gulfs and worlds remote from common day.

He had seen Yadith, yet retained his mind,
and come back safely from the Ghooric zone,
when one still night across curved space was thrown
that beckoning piping from the voids behind.

He waked that morning as an older man,
and nothing since has looked the same to him.
Objects around float nebulous and dim -

false, phantom trifles of some vaster plan.
His folk and friends are now an alien throng
to which he struggles vainly to belong.


(Bilden är Léon Bakst, "Elisium".)

fredag 17 oktober 2008

H.P. Lovecraft: Fallet Charles Dexter Ward


Han hette Howard Philips Lovecraft och var en man som ingen annan man. Han hatade samtiden, vördade forntiden, älskade gamla hus och gillade katter.

Denne H. P. Lovecraft ges ut ofta på svenska numera. Och ännu en aktuell lovecraftare på svenska är Vertigos "Fallet Charles Dexter Ward" (2008). Här kan man glädja sig åt nekromantik, onda stämplingar, mentalsjukdom, undersökningar i New Englands bakvatten och en framstöt mot en viss bungalow, ondskans högborg.

Språket är - till och med för Lovecraft - ovanligt arkaiserande och 1700-talsmässigt; på med peruken. Och ha Svenska akademins ordbok (den där med otaliga folioband) redo för svåra ord. Lovecraft själv hade Dr. Johnsons ordbok som bibel.

Gällande bokens kvalitet, dess litterära värde, så kan man väl säga: you either put up or shut up. Lovecraft är en klassiker, bortom all kritik. Antingen gillar man honom eller så gör man det inte. Han kunde aldrig skriva enkelt och sakligt, skulle alltid "johnsonisera" sina utsagor. Det kunde bli tendens till byråkratspråk ibland, hellre långa latinbaserade ord än korta germanska, men det får man ta. Lovecrafts sine qua non är det barocka skulpterandet i ord, en suggestiv ordmusik.

Dock är det intressant att ibland läsa enklare stil i samma universum så att säga, som Derleths fullbordan av HPL:s fragment "The Horror From The Middle Span" samt "More Tales Of The Cthulhu Mythos" (mer om dem här, i ett rapsodiskt inlägg). I den sistnämnda skriver till exempel folk som Lumley, Attanasio och T. E. D. Klein Cthulhu-storiesar med gott resultat. Det moderna idiomet funkar trots allt i denna, som vissa tror, enbart för gammalt språk avsedda mytvärld.

"Fallet Charles Dexter Ward" är på 140 sidor i min engelska pocketutgåva (på svenska har den 210 sidor, översättningar blir alltid längre än originalet). Det är ett bra format, en tajt ram som dagens fetarschlade författare sällan ryms i.

Romanen skrevs ursprungligen 1927 och kördes därefter postumt i Weird Tales, 1941. I bokform utgavs den 1943, i Arkham House-samlingen "Beyond The Wall Of Sleep". Vertigos översättning är en revision av Gunnar Gällmos tolkning, "Gengångaren", som gavs ut av Delta 1975 och 1987. Vertigos utgåva innehåller dessutom ett efterord samt några originalillustrationer av Pontus Lundkvist. Generöst. Här kan du köpa boken.

Relaterat
Moorcock: multiversums mytolog
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
Lindbohm: några reflektioner
Science fiction: exopolitik

torsdag 16 oktober 2008

Pippa Pitt Buys Pink Sheet



Jag läser engelska dessa dagar. Jag kollar upp ord i romaner och sådant, i engelska texter man råkar läsa. Sedan skriver jag upp dessa ord och pluggar in dem. För att utöka ordförrådet och så.

Efter ett tag börjar man svamla på detta språk, ens inre monolog blir engelsk eller därikring. Det blir en nonsensartad sång som låter ungefär så här:
Cantankerous, innocous -
desultory, cursory, clergy, Di Bergi -

Debenture, venture,
sumptous, venomous,
lascivious, proclivious,
trestle, wrestle...

Coffee breaks, the rabbit shakes -
window pane, the horse's mane -

Ike-Pike-Pew, lived on an island,
no one had money, except for Ike-Pike-Pew...
Gällande rubriken så är "Pippa" smeknamn för "Philippa", ett vanligt engelskt kvinnonamn. Och "Pitt" är ett i angloamerikanska länder förekommande efternamn. Vari resten av det roliga i rubriken består lämnar jag åt er att räkna ut.

Relaterat
En dag i maj
Folk jag mött
Jag har gjort allt jag velat
Frank Herbert
Poe

onsdag 15 oktober 2008

H. P. Lovecraft: Pickmans modell och andra noveller


Jättekul. Sådana här böcker tycker jag är jättebra. Bra urval, bra noveller, bra översatt, bra omslag; på alla sätt bra.

Det rör sig om Bakhålls Lovecraftantologi, "Pickmans modell och andra noveller" (2008). Den innehåller ungefär de stories som jag skulle ha valt om jag varit redaktör, om jag skulle ge populasen ett typiskt urval av HPL-texter. Tonvikten ligger på "weird fantasy" kan man säga, det dryper inte skräck och pina från alla sidor. Inte så att boken är lättsmält för den sedvanlige läsaren, man måste nog ha något fel i sin karaktär för att läsa den, man måste vara lite outsider, lite främling om ni förstår vad jag menar. Man får glömma det där med Ikeaprosa och brödtext, för här är det sjungande rytmik för hela slanten.

Novellerna är bra. Som jag sagt. Nummer som "Erich Zanns musik", "Bortom sömnens barriär", "Främlingen", "Dagon" och titelberättelsen gillar jag skarpt. Mysrys på kvällskvisten och mörk fantasy, men även skimrande visioner och drömlika nejder. Han hade mer än en sträng på sin lyra den gode Howard Philips, allt var inte skräckslagen flykt från Cthulhu som tar över världen... Texterna i denna bok skildrar även det gåtfulla i tillvaron, det underbara och det vackra ("Bortom sömnens barriär", "Hypnos", "Templet").

Det är melodrama, överraskande slutpoänger. Som i "Främlingen", ett slags självbiografisk symbolism om en utböling som trevar sig fram i dunkla nejder tills han stöter på folk. Men vad eller vem han egentligen ser framför sig är...

Eller i "Pickmans modell": konstnären Pickman hade målat ett monster. Men hur kom det sig att tavlan var så verklighetstrogen, kunde det bero på att...?

Så finns också mer obestämda, mer svepande och eleganta slutvinjetter; förvisso ljuder här HPL:s ordmusik i alla tonarter. Min favoritnovell av Lovecraft, "Festivalen", golvar mig varje gång. (Spoilervarning:) Huvudpersonen kommer till en gåtfull by, med sedvanliga brantgavlade hus, blyinfattade fönster och tassel i vrårna "av oknytt och dulgadråp". Sedan drar man iväg mot en samling i ett tempel för sin "Yule-rite", man går ner i en grotta, och efter en viss nedstigning når man en underjordisk flod.

Jag tänkte här citera en passage, och jag gör det efter det engelska originalet eftersom jag inte har Bakhållboken framför mig just nu. Man är alltså nere i grottan, och här får man se något bisarrt:
Out of the unimaginable blackness beyond the gangrenous glare of that cold flame, out of the tartarean leagues through which that oily river rolled uncanny, unheard, and unsuspected, there flopped rythmically a horde of tame, trained, hybrid winged things that no sound eye could ever wholly grasp, or sound brain ever wholly remember. They were not altogether crows, nor moles, nor buzzards, nor ants, nor vampire bats, nor decomposed human beings; but something I cannot and must not recall. They flopped limply along, half with their webbed feet and half with their membraneous wings; and as they reached the throng of celebrants the cowled figures seized and mounted them, and rode off one by one along the reaches of that unlighted river, into pits and galleries of panic where poison springs feed frightful and undiscoverable cataracts.
Som sagt: en lysande novell i en lysande bok. Vill man läsa Lovecraft på svenska är det väl bara att slå till.

Relaterat
Clark Ashton Smith
Tolkien
(Boken är inbunden och kan bland annat köpas här.)

måndag 13 oktober 2008

Medio oktober


Inloggningsproblem med bankkort!

Smaka på ordet. Rena poesin.

Man behöver sitt bankkort för en viss nättjänst. Men det skiter sig för mig just nu. Så vad ska jag göra, skriva ett kilometerlångt blogginlägg om detta, utan styckebryt, bara spy galla för att avreagera mig?

Hm.

Idag är det måndag.

"Bukt" på engelska är "bight". "Dun" är "brungrå". "Palpitate" betyder "darra, skälva". Se där vad jag lärt mig idag.

Limbo, twist och rock 'n' roll är tre danser. Snart upphör sommartid. På allhelgonahelgen ska jag gå på Kontext, en sf-kongress här i Uppsala. Läs mer här.

Jag kommer antagligen att vara rätt synlig, sitta vid ett bord och sälja mina böcker. Så vi kanske ses där...

And maybe you'll meet me there,
we can forget all our troubles, forget all our cares...


(Bilden visar Gammelstads kyrka, Luleå stift.)

söndag 12 oktober 2008

Höstsol


Gripenberg har en dikt i fyra delar kallad "Sol". I somras återgav jag första delen, gissa vilken årstid, och nu kommer höstdelen.

Den talar kanske för sig själv. Notera dock andra strofen, där Gripenbergs vurm för jakten åter kommer till synes. I andra dikter besjöng han ju "ledum, getpors, jägareblomma", han hyllade låten av ett jakthorn i fjärran, och han mindes "blickarna / över glasets glittrande rand", alltså den där ceremoniella hutten man tog under jakter.

Men över nu till Sol, höstkapitlet:

Blygrå är skyn och blågrå är sjön,
blåsten biter i skinnet.
Sommarns hänsovna härlighet
lever endast i minnet.
Gul är skogens begravningsdräkt,
brun är säven vid stranden.
Gul står en strimma i västersky
fjärran vid himlaranden.

Fotsteg rassla bland fallna blad,
hundskall och hornlåt eka.
Långt över mosse och myr och mo
jublande ljuden leka.
Bladen darra för bister vind,
brytas, falla och driva.
Jagande män och jagade djur
ensamma skogar liva.

Höstsol glimtar ur rivna moln,
vattnet och skogen lysa.
Snart är skogen stilla och vit,
snart skola vattnen frysa.
Höstsol, höj dig på himlens valv
några korta sekunder,
lys bedårande, grann och kall
över allt som går under.

fredag 10 oktober 2008

The Prize


Nobelpriset har gått till en fransman jag inte vet något om. Men han är säkert bra. Tur i alla fall att det inte gått till någon bredarschlad amerikan, skrivande å-så-tillgjord konstprosa, signalerande "detta är fin litterär stil". Q v Paul Auster, Don DeLillo, Joyce Carol Oates, Toni Morrison... Eller har Morrison redan fått priset? Yeeech...

En snabb koll visar att hon faktiskt har det, 1993. Nåväl, det var före Horace' tid. Med honom vid rodret kan vi nog slippa att dessa höglitterära nollor till jänkare får priset; han sa sig ju nyss ogilla nordamerikanska författare. Kul vore förvisso om Ray Bradbury fick 'et, men å andra sidan vissnade han snabbt efter debuten. Så nog finns det spänstigare krafter att ge det till.

Min stora kandidat till priset är och förblir den finske exilpoeten Peni Pungu vars förmåga att suga åsnepung alltid slagit mig med häpnad...

(Mer litteratur på bloggen här. Bilden ni ser är av Léon Bakst, "Daphnis och Chloë".)

torsdag 9 oktober 2008

H. P. Lovecraft: Sökandet efter det drömda Kadath


Jag har alltid gillat Lovecrafts "The Dream-Quest Of Unknown Kadath". Den har både skir drömstämning och mörkare drag, den har en antihjälte i huvudrollen, en äkta drömmare och ingen stridis, och konceptuellt är den en av Lovecrafts bästa. Därför tyckte jag det var roligt när Aleph gav ut den 2005, som "Sökandet efter det drömda Kadath".

På förlagets hemsida står det att boken är slutsåld. Men den torde gå att låna på bibliotek; jag har själv sett ett ex på Uppsala stadsbibliotek.

En viss Randolph Carter är besatt av visionen av en stad, en drömstad, det lysande Kadath bortom höglandet Leng. Så han letar länge i drömmen, men förgäves; han måste drömma intensivare förstår han, drömma djupare. Så då tar han de 400 stegen ner till den djupa sömnens land, ner i det undermedvetna, och där vidtar hans symboliska resa. Här är man alltså i fantasyns hett omhuldade andra värld, en parallell- eller fantasivärld, det där som alltid är spelplats för våra drömmar och visioner, men här sägs uttryckligt att det är dröm - samtidigt som allting gestaltas sömlöst och trovärdigt. En svår balansgång detta: att måla upp en sagovärld, trovärdig ner till minsta tomte, men samtidigt blinka åt läsaren och säga att allt är drömt. Lovecrafts jag-narrativ, hans "gammeldags berättarröst", passar bra för en sån strategi.

Som sagt utspelas det hela både i ljusa och mörka riken. Efter att ha förts vilse av några flygande demoner hamnar han i den nedre drömvärlden (the secrets of inner clubland), och där möter man ghouls and demons och annat "lovecraftianskt". Den som gillar hans nitty-gritty, mörka sida får här sitt lystmäte.

Men det slutar inte där, ånej! För Carter hittar vad det lider en trappa upp till den sedvanliga drömvärlden igen, dit demonerna inte vågar sig. Snart går han genom ett fagert landskap i sitt återupptagna sökande:

The sun rose higher over gentle slopes of grove and lawn, and heightened the colors of the thousand flowers that starred each knoll and dingle. A blessed haze lies upon all this region, wherein is held a little more of the sunlight than others places hold, and a little more of the summer's humming music of birds and bees; so that men walk through it as though through a faery place, and feel greater joy and wonder than they ever afterward remember.


Han söker här, han söker där; han söker i hamnar, han söker i städer, men ingenstans finns det strålande Kadath. Ingen har hört talas om den, inte ens i drömvärlden. Till sist hittar han dock ett spår, och - spoilervarning - det strävas på mot ultima nejder med gudasäten och troner, Nyarlathotep bedriver sitt spel, och det frågas om inte allt är en projektion av något vardagligt. För allt slutar där det började, i Carters hemstad Boston; han vaknar upp och frågar sig ni-vet-vad, men frågan huruvida allt bara var en emotion dribblas effektivt bort av den lovecraftska retoriken, solen lyser på fjärran hustak, och kvar blir längtan, känslan av att ens känslor trots allt är verkliga.

Det är inget simpelt "drömmen finns inte, sätt dig i askan och gråt" man serveras. Nej, det är en resa rätt ner i det undermedvetna, "right into the heart of mankind's dreams". En resa i en värld man sällan ska glömma. Drömlik och fattbar på samma gång, som antytts ovan. Drömmen lever! Symbolismen fungerar!

Storyn är på cirka 120 pocketsidor i den version jag läste ("At The Mountains Of Madness And Other Tales", 1985). Alephs utgåva är på 125 s i stort format. Texten saknar helt kapitelindelning, och detta kan ju verka charmigt och exklusivt och dannt, och man ska såklart inte ändra sånt. Men faktum är att Lovecraft aldrig hann revidera sin text, och här och där märker man det. Vissa episoder är lite poänglösa, som ett besök i någon vacker stad där man bara ser på de märkliga husen och parkerna. "Turistprosa".

För övrigt är denna bok en pärla, av skäl jag redan yppat. Alephs utgåva är en kulturgärning; deras andra HPL-böcker jämte Deltas beredde, kan man säga, vägen för den Lovecraftvåg vi idag ser på svenska: böcker från Bakhåll, Alastor Press och Vertigo. (Alastors bok recenserades häromdagen. Samtliga Lovecraftinlägg på bloggen här.)

onsdag 8 oktober 2008

Solig oktober


Solig oktober. TV:n samlar damm. Explorer i tandborstglaset. Årets Nobelprisvinnare är den finske exilpoeten Peni Pungu, eftersom han är en jävla dumjävel...

Var på krogen igår. Drack en stor mellanöl. Det räckte.

Det var, kan man säga, "svinga bägare i glada vänners lag". Praise the Lord for the gift of laughter. Och jag fick veta att vitvaror på engelska heter "white goods", och på tyska "Weisswaren".

Solig oktober, föga regn. Stockrosorna blommar än, eller blommar just ut.

Börskrasch? Ånej, det här är bara en liten oktobermassaker.

Förresten säger Louise Hay: "My thoughts are rich, therefore I am rich." En visdom i min anda. Rikedom, världslig rikedom, börjar innifrån. Som allting annat. Im innere ist's getan sa ju Goethe, återgett av Jünger i slutet av "Jahre der Okkupation". Sänder man låt säga ett brev (säger Jünger), så är man i regel rätt nöjd med att bara ha lagt det på lådan; brevet fortsätter i andanom till adressaten, en pil som träffar i det osynliga. Det är oväsentligt om brevet kommer fram eller inte, det viktiga är att man själv har sagt det man skulle. Att man försatt sig i en viss mentalitet, att man velat kommunicera: det är det viktiga.

Det är mentaliteten, det inre som avgör: "Im innere ist's getan".

Tänk här också på Markus Aurelius, filosofen på tronen: "Det viktiga i livet är inte vad som händer oss i det, utan vad vi tänker om det."

Tydligare kan inte esoterismen, den vardagliga esoterismen uttryckas.

tisdag 7 oktober 2008

Tåget (Melina Starr del 6)


Melina Starr, 25, är ute på en andlig resa. Del 1 finner du här. Nu är det dags för del 6.

Kan vi få lite musik, tack! Kanske Simple Minds' "Theme From Great Cities"...? Eller kanske ännu hellre, "Diamond Diary" med Tangerine...? Ja just det, sequencer som dopplar bort i natten, res i evighet, åk, känn groovet...

... för Melina är på resa igen, hon åker, åker tåg över en nattlig kontinent. Hon sussar och halvslumrar, sitter i en kupé, ensam i en kupé, varför ligger hon inte ner då? För hon vill inte, känner sig utelämnad. Bättre att sitta och sova lite halvt obekvämt, gardinen använd som kudde, slumra in... och tänk tillbaka på en samling någon gång, någon stans... i en kyrksal... Melina var där, inte som troende men som hedning... brunt tegel, trävita applikationer... en tjej som hon kände bad där framme, ja hon bad, bad för sitt liv... den där koncentrationen... det var ingen bönestund, bara en musikstund, Melina hade lockats med på de grunderna... klart en ensam tjej vill ut på lite kul en vardag... och så kom man till kyrkan, och så var det konsert... och efteråt så bad hennes väninna, ja det gjorde intryck... på den hedning som Melina var då.

Tåget susar vidare i natten. Lysande städer passerar revy vid horisonten... och hon drömmer vidare, minns sina ensamma läsningar av konstiga böcker... ljusa böcker... varför vara ute och slarva när man kan vara inne och läsa... dyrka... drömma om ljuset...

En nunnas minnen. Inte så att hon alltid valt den smala vägen. Hon har till och med HAFT POJKVÄN, fint va, då är hon en riktig människa i vardagsmuppens ögon. Nu däremot, som vi sett i hennes resa, är det bara andlighet och dyrkan och hängivenhet för hela slanten, hänförelse och godhet, kanske också en smula fanatism, läsa konstiga språk och apokryfiska böcker, penetrera esoteriska system...

Jag tror jag går och gifter mig med prästen -

Vart ska jag, denna resa -

Ett tempel i fjärran -

Hon reser vidare, reser till ljus, hängivenhet, tro... till himmelen du är en gyllne bro... hon har lämnat sin syster Zinnia på retreaten, Melina vill vidare, har en vision av ett tempel i fjärran, i söder... Där blir allt bättre, eller? Eller är vägen målet, det vet hon väl? Det har vi väl sagt tidigare i denna story?

Vägen är målet. Sök vila i handling. "Vita activa" som gifter sig med "vita contemplativa". Rörelsen som tillstånd.

Tåget åker, eller står det stilla? Hon tittar ut, ser bara sitt ansikte speglas i rutan, tack vare takljuset som inte går att släcka. Hon ser nada utanför, saknar referens för sin rörelse: alltså vet hon inte om hon åker. Alltså är det rörelsen som tillstånd, alltså är det vila i handling!

... och tillbaka i slummer med vision av ett solstekt tempel, tolv på dagen, vänt åt söder på grund av läget, en viss ås, entrén mot söder, i änden, annars brukar ju änden vetta mot väster... och en vision av en grön tunnel, grusgång, och i bortre änden ett tempel... ja dessa tempel, hon drömmer hängivet om tempel den goda Melina... drömmer om rundtempel och sidokapell, om glasmålningar och valv, om ekon som talar om hennes resa här...

Ska hon gifta sig med prästen?

Ska hon bli Kristi brud?

Vart går Melina?

Spännande upplösning i nästa avsnitt.

... och under tiden rusar tåget vidare genom natten, med Melina drömmande i sin kupé, tåget rusande längs spåret, stossing on and reaching la goal, vidare ständigt vidare, rullande på, tar den om igen, skridande fram på sin stålräls, rullande genom natten, rullande med rörelsen som tillstånd. Allt till tonerna av "Diamond Diary" med Tangerine Dream.

Sista delen av Melinas resa finner du här.

måndag 6 oktober 2008

Jimi Hendrix: Axis: Bold As Love


Ni vet hur det är: det börjar med en snabb låt, en tung sak som ska få en att spetsa öronen. Riktigt haja till; här vare tunggung, metal och inget annat!

Så där såg hårdrocksskivan ut, från Purples "In Rock" 1970 till Guns 'n' Roses "Appetite For Destruction" 1987. Inledningsspåret skulle få att trilla av stoln. The model "take no prisoners"-track. Hur annorlunda då med inledningen till Hendrix' "Axis: Bold As Love". Först kommer en "kul i replokalen"-sketch, och sedan en jazzlåt! Och detta från den power trio som blivit rockens elit med sin första platta, "Are You Experienced"! Med en sån inledning, inte var man rädd att tappa lyssnare inte...

Det är prog rock, power house, hård rock - plus lite mer. Det spränger suveränt alla genregränser. Det är genialt. Det är Hendrix.

Ända från inledningens "Up From The Skies" (visptrumma, lätt wa-wa-gitarr och soft sång) till slutets "Bold As Love" med sin orfiska poesi och fejkslut, med trumövergång och så tre minuters melodiskt riffande till, så fullkomligt lyser det. Det enda man sätter lite frågetecken inför är låtarnas korthet, det tycks vara lite jukeboxvarning här. Antagligen ett råd från "den smarte" Chas Chandler. Nog gjorde han rocken en tjänst när han tog sig an Hendrix, men riktigt på samma nivå som detta universalsnille var han aldrig. En tung nordengelsman kontra en obeskrivlig svart halvindian, född på Mars...

Men låt oss inte spela ut något raskort. Denna skiva är helt enkelt bra. "Little Wing" är en odödlig ballad i "Wind Cries Mary"-stil, och den har covrats av många. "If 6 Was 9" är en hippiepredikan med tempobyten och soligt solo. "Wait Until Tomorrow" är en soulsnajdare, rätt invecklad även om det inte märks i slutresultatet - och så vidare. Alla spår har något eget. Till och med Noel Reddings "She's So Fine" är utmärkt: tidig engelsk hårdrock, prog rock, kalla det vad ni vill; ännu finns här en kärleksfull 60-talsfeeling, men riffen och trumjobbet är inte att missta sig på. Detta är inte pop, inte vanlig rock; det är "den där lite tyngre rocken", årgång '67...

Orden räcker inte till - mina ord. Så jag får ta till Jimi Hendrix' egna, till titellåten. Det är en kärleksförklaring i färger: från "metallic purple armour", "fiery green gown" och blått och vidare:
My Red is so confident,
he flashes trophies of war and ribbons of euphoria.
Orange is young, full of daring,
but very unsteady for the first go round.
My Yellow in this case is not so mellow,
in fact, I'm trying to say that it's frightened like me -
and all these emotions of mine
keep holding me from giving my life to a rainbow like you!
Det vill säga: jag kan komma upp med vilka färger jag vill, kan "måla hela världen" - men jag står mig slätt mot dina färger, O ewig weibliche!

Denna symbolism hade stått sig bra i vilken diktsamling som helst. Men här är det en låttext, och den gifter sig med musiken till ett fulländat helt. Was this his finest hour?

Relaterat
Moorcock: multiversums mytolog
Jag följer TV-serien "Life"
"Life" levererade
Polis och zenbuddhist
Tron (1982)

lördag 4 oktober 2008

H. P. Lovecraft: Skuggan över Innsmouth


Så bra: en bok skriven 1931, men utgiven i år av ett svenskt förlag. Det är både passé och aktuellt, det är som gjutet för ett galaxinlägg. Det handlar, med andra ord, om Alastor Press' utgåva av Lovecrafts "The Shadow Over Innsmouth".

Jag gillar omslaget gröna ton. Jag har en grön period nu, grönskande grön, även om man här torde ha tänkt i termer av "sjukligt grönt", "vitriol", "absintgrönt" och liknande. För detta är skräck-Lovecraft i högform, allting andas död och förruttnelse; ser man ett tempel pågår där "feastings unhallowed and old", ser man en främling är han skum, och över allting ligger en stank av ruttnad fisk...

Nåväl. Låt oss inte raljera. Berättarjaget är ute och kollar in antikvariska platser, och det är mycket fint berättat; Lovecraft himself var ofta ute och reste i såna ärenden. Här leds berättaren emellertid till det gåtfulla Innsmouth, en betagande liten hamnstad som nu börjat förfalla och uppvisa märkliga drag.

Det blir lite action till slut, en jakt tar vid, lite segt skildrad med Lovecrafts omständliga språk, men på det stora hela ger denna bok valuta för pengarna. Omslaget är ju snyggt, man får även fejkhistoriken om verket Necronomicon (som jag skrivit om här), och man får en självbiografisk skiss av HPL plus en essä av Mattias Fyhr. Dessa tillägg var nödvändiga för att inte boken skulle bli för tunn, men som sagt: valuta för pengarna (boken är på 152 sidor.)

Att jag sedan skattar Lovecraft högre i hans "dunsanianska" texter ("The White Ship", "The High House In The Mist", "Celephais" osv) än i skräckköret, det må vara hänt. Boken ifråga är Lovecraft och inget annat än Lovecraft, det är särart och egensinne och högtravande stil. Det är en över 70 år gammal story, skriven av en man som var något av en antikvitet själv, som dagens svenska bokpublik tydligen gillar. Det har förvisso getts ut mer Lovecraft på sistone: "Fallet Charles Dexter Ward" av Vertigo och "Pickmans modell" av Bakhåll. Det har inte bara att göra med att hans texter numera är copyrightfria. HPL "ligger i tiden", på gott och ont!

(Förutom Necronomiconlänken ovan, så har vi här ännu ett inlägg om Lovecraft på bloggen.)

fredag 3 oktober 2008

Det bästa


Dimmig morgon, dimmig dag. Dimmu borgir. Tungur knivur.

Sitter här och tänker på det bästa, det mesta av det bästa. Det bästa helt enkelt. Inte tidskriften, "Läsarens matsmältning", utan DET BÄSTA. Vad är det bästa inom olika kategorier?

Jo, det ska jag nu tala om:

. Bästa krigsboken: Okänd soldat

. Bästa generalsbiografin: MacArthurs minnen

. Bästa sf-romanen: "Time Out Of Joint" av Dick

. Bästa hårdrocksbandet: Judas Priest

. Vackraste landet: landet i norr

. Bästa tv-serien: "Life"

. Bästa livsåskådningen: apatia


Ja, så där är det alltså. Bara så att ni vet.

torsdag 2 oktober 2008

Blå


Härmed en dikt som sammanfattar mina Åseledagar. Titeln är "Blå".

(Och den som är fantastiskt intresserad av vad Åsele står för i mitt liv, uppmanas klicka här.)

Blå, min barndom var blå...

Jag minns en blå himmel
en blå gata
ett blått hus
en blå bok -
jag minns "blue blue my life is blue"
jag minns "oh mammy
oh mammy mammy blue
oh mammy blue"...

Sommarhimmel över Myrstigen -
en skrotbil på en äng -
en Anna Lisa Grundström-tavla -
en ryamatta:
blå minnen från en blå barndom.

Blå, min barndom var blå
min barndom var en blå himmel:
"up up and away
in my beautiful
my beautiful balloon"...


(Tidigare publicerad i Magasin Provins 4/99. Målning av Emil Nolde.)

onsdag 1 oktober 2008

Silverrävens mellankrigsår


Ernst Jünger bodde på den tiden vid Warschauer Brücke, i en arbetarstadsdel. Från lägenheten hade man utsikt över stads- och riksbanans spårvimmel. I lägenheten luktade det kål och hördes barnskrik.

Hans arbetsrum var fullt med böcker, masker och träsnidade figurer. På skrivbordet stod ett mikroskop bland skalbaggssamlingen, och konservburkar med hopslingrade växter och andra med blekgröna vätskor stod på bokhyllorna. Värden själv var klädd i morgonrock, på huvudet hade han en brokig mössa och på fötterna filttofflor, och han rökte en lång pipa med porslinshuvud.

Detta berättar en viss Ernst von Salomon om Ernst Jüngers Berlintid. Denne hade nämligen flyttat dit i slutet av 20-talet. Inkomsterna från "I stålstormen" gjorde att han kunde leva som fri skriftställare, och stiliseringen åt det bohemiska hållet var inte att ta miste på. Barnskriken som hördes var från sonen Ernst, född 1926.

Nåväl, detta är en bra bild att börja denna exposé med kanske. Jag tänkte ge en smärre krönika över Jüngers mellankrigstid, efter det att han tagit avsked från det militära 1923 och innan han ryckte in som reservofficer 1939.

Som alla vet var Jünger soldat i första världskriget. Han kvarblev som officer i Riksvärnet ett tag, men den fredstida armén saknade lockelse för honom. Det krigades ju inget, var ju bara fråga om byråkrati och stabsarbete. 1923 tog han så avsked och började omsider läsa vid Lepzigs universitet. Han läste bland annat zoologi för Hans Driesch och filosofi för Felix Krüger; på den senare kursen var Hugo Fischer medstudent, som skulle bli en trogen vän. På den zoologiska sidan förekom även en séjour i Neapels zoologiska institut, där Jünger bland annat dissekerade bläckfiskar och andra havsdjur.

1925 avbröts studierna utan examen, antagligen för att "I stålstormen" som getts ut 1920 gjorde honom förmögen och fri. Han kunde nu leva som författare i detta saxiska Leipzig, där han strax mötte Gretha von Jeinesen, stammande från en hannoveransk officers- och bondefamilj.

1926 var som sagt födelseåret för förste sonen, Ernst eller "Ernstel". Samma år skulle Jünger ha träffat en viss Adolf Hitler i Leisnig, en annan saxisk stad. Den uppåtsträvande, högerextreme politikern anmälde dock återbud i sista stund. Min gissning är att Hitler nog beundrade Jünger (det är omvittnat), men att Hitler också kan ha befarat att han komme att hamna i underläge mot denne krigshjälte om de möttes på tu man hand. Varje parti kan behöva idérika anhängare, men viktigare för nassarna då var väl att ha rika och mäktiga bundsförvanter.

Nå, vad vet man. Slumpens skördar.

Hitler och Jünger kom förresten aldrig att mötas, aldrig någonsin på tu man hand IRL.

- - -

1927 flyttade familjen Jünger till Berlin. Man skaffade ovan skildrade lägenhet i den östra stadsdelen. Jünger hade för sin del många högerextrema kontakter vid denna tid, och han skrev i veteran- och högerblaskor som Standarte, Arminius, Der Wiederstand och Die Kommenden. Ibland var profilen suddig, som i Niekisch' Der Widerstand: där dyrkades till exempel Sovjet som ett föredöme i totalitär riktning.

Jünger utgav även rungande böcker dessa år, som "Die Totale Mobilmachung" och "Der Arbeiter". Men på den humanare sidan började han också sina resor vid denna tid, som till Dalmatien, Italien, Spanien, Balearerna och Frankrike. Kosan styrdes som alla ser söderut, till vattenrika nejder och blomstrande öar. Reseskildringar som "Dalmatinischer Aufenthalt" och "Balearische Gänge" skrevs, samt så klart "Das Abenteuerliche Herz" (första versionen, 1929). Den sistnämnda var en helskön essäsamling med dröminslag, naturiakttagelser och annat man senare skulle kalla omisskännligt jüngerskt. Han kunde mer än att skildra krig och industri.

Om Jüngers omorientering dessa år, från titanism till dyrkan av livet, har jag skrivit förr. Här kan nämnas att han 1933 avböjde inval i nazisternas nybildade diktarakademi, och att han flyttade från det nazipräglade Berlin till småstaden Goslar i Niedersachsen. Nästa år, 14 juli närmare bestämt, förbjöd han naziblaskan Völkischer Beobachter att citera honom (svårt att implementera kanske, men tendensen är klar). Detta år (1934) föddes även sonen Alexander, som blev läkare och tog livet av sig någon gång på 90-talet, vill jag minnas.

Åren 1936-39 spenderade familjen Jünger i Überlingen vid Bodensjön, Tysklands största sjö som gränsar till både Schweiz och Österrike. Denna 63 km långa sjö gav vissa impulser till det "Stora Marina" där "På marmorklipporna" utspelas.

Jüngers resande fortsatte under hela 30-talet: för en gångs skull norrut, till Norge (1935), samt till Brasilien, Azorerna, Kanarieöarna, Rhodos och Marocko. 1939 flyttar man så till Kirchhorst utanför Hannover (både Ernst och Gretha hade ju sina rötter där i Niedersachsen); en gård köps där familjen bor under kriget. Den 28 juli detta år avslutar så Jünger storverket "På marmorklipporna"; ungefär samtidigt bryter andra världskriget ut, Jünger kallas in i början av september, och under tiden vid Västvallen kan han sitta och revidera texten. Han är nu kapten och kompanichef. Boken kommer ut under hösten.

Detta var lite basfakta, samt en och annan reflektion, kring Jüngers mellankrigstid. Jag har skrivit en massa inlägg om mannen tidigare, recenserat varenda bok av vikt osv, så enklast är väl att ni klickar här om ni vill veta mer i ämnet Jünger.



(Målning av A. Paul Weber, "Ernst Jünger cirka 1935". En källa till artikeln har varit Karl O. Paetels "Ernst Jünger in Selbstzeugnissen und Bilddokumenten" från 1963.)

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (7) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)