söndag 26 augusti 2012

Födelsedagsdikt: så skriver du den: steg för steg


Många vill ha hjälp med att skriva födelsedagsdikter. Det tror jag mig veta: man vill gratta någon bekant med några klingande rader. Det kan jag förstå. Därför detta inlägg som ger tips och råd i ämnet.




Att skriva en födelsedagsdikt är inte så svårt. Man kan om man vill göra den väldigt kort, som denna:
Om du hör något i luften som surrar
så är det bara jag som hurrar!
Grattis NN på XX-årsdagen.
Det där "NN" betyder såklart att man sätter in gratulantens namn där. "XX" betyder aktuell ålder.

Nåväl, detta var den enkla varianten. Sedan finns det en svårare variant. Den består i att man gör en veritabel sång, företrädesvis med känd melodi. T.ex när min farmor fyllde 75 skrev min mamma en hyllningslåt, en hel episk sång till melodin "Vals ur glada änkan". Första versen löd:
Våren 1904 i april
fick familjen Andersson en flicka till.
Namnet blev Linnéa, invid älvens strand
flickan växte upp, snart var hon konfirmand.
Där har ni allt: rim och klang, sjungbart till känd melodi och unik text. Farmor hette mycket riktigt Linnéa, född 1904 i Åsele invid Ångermanälven. Fler verser fanns men dem minns jag inte. Men de berättade om farmors hela liv med giftermål med Sven, bosättning på Bennyhill, barn och resor osv.

Sedan har vi ju Cliff Richards låt "Congratulations". Där kan man försvenska texten på aktuellt tema:
Vi gratulerar
och celebrerar
Nittstreck Nossnoj som idag blir 35...
Ja, må han leva
inte kverulera
och ha en jätterolig trettifemårsdag...!
Man får tråckla till det om namnet inte passar metriskt. Typ skriva "Våran Kalle som idag blir XX" eller vad man nu hittar på.

Ännu ett exempel på ny text till känd låt har vi här. Det var när jag diktade till min egen ära på 45-årsdagen. Melodin var "Anarchy in the UK":
Årskalas i Svenssonland,
på Storgatan i Härnösand;
45 år, jag kan knappt sitta still,
nu planerar jag för 45 till -
för jaaag
ja vill vaaa
Svensson jag.
Nu har jag visat hur man skriver födelsedagsdikter. Man kan förvisso göra det ännu enklare: man kan sjunga/citera Stevie Wonders "Happy Birthday". Den kan googlas så får ni veta både text och musik. Den har blivit populär på sistone: "Happy birtday to you, happy birthday to you, happy birthday"... Jag gillar den, den funkar bra som alternativ till "Happy birthday to you" från anno dazumal.

Att skriva en födelsedagsdikt, att tota ihop hela texten själv - är det lätt? Man kan säga: antingen kan man dikta eller så kan man inte. Jag kan dikta. Men jag kan inte säga att det är lätt att tota ihop rim osv så att det blir fattbart. Min mamma hade också, som synes, viss talang för det hela. Men återigen, den inledande tvåradingen med "surrar/hurrar" går alltid hem, den kan användas av envar diktsugen grattare som vill ha något snabbt och enkelt att hylla gratulanten med.

Den funkar. Eller ta mitt exempel med Cliff Richards sång, jag tycker den är essensen av födelsedagshyllning. Trallvänligt och med en text som alla något sånär skrivkunniga kan tota ihop utifrån min förlaga. det blir därmed en låt man både kan sjunga om man grattar IRL, eller citera i mail eller brev eller telegram eller på ett paket eller hur man nu väljer att gratulera.




Relaterat
Min debutbok
Eld och rörelse
Maurice de Vlaminck: "Bogserpåtar på Seine vid Chatou", 1906

tisdag 21 augusti 2012

Dagens on dits 5


Det är den 21 augusti 2012. Massor händer både i Sverige och världen. Det är med andra ord dags för ett nyhetssvep. Här finner ni hela ondits-tråden. dn dn exp svd ft




Jag läser i SvD att ett visst verk av Lars Vilks stoppats. Det är Jämtlands länsmuseum Jamtli som inte vill ha hans verk, ett ospecificerat stycke konceptkonst. Varför? För Vilks ska tala på ett counterjihad-möte i New York 11 september.

Det tycks finnas en regel för Jamtli att dess konstnärer inte får yttra sig fritt, det där som det svenska folkstyret bygger på. I Regeringsformen står det ju: "Det svenska folkstyret bygger på fri åsiktsbildning." Detta gäller visst inte i Jämtland. Men Jämtland lyder kanske inte under svensk lag...? Har de äntligen utropat den där Republiken Jämtland där Evert Ljusberg skulle vara president och H. P. Burman vara riksbard...? Det skulle förklara varför Lars Vilks inte får anlitas av Jamtli.

Om Vilks senaste aktiviteter har jag skrivit mer här. Idag tänker jag på affären Pussy Riot; den får mig osökt att associera till Vilks, en provokatör likt denna ryska grupp. Jag säger till Vilks: du som började med att håna kristendomen, men övergick till att håna islam för att få effekt - skulle du åter få lust att dissa Jesus Kristus, åk till Ryssland. Där ger dina provokationer säkert effekt. Inte så att jag uppmuntrar till hån av kristendomen, tvärtom. Men som konstnärer emellan kan man ju tipsa varandra om var grönbetet finns...!

Bank of England varnade för ekonomisk härdsmälta förra året. Det skriver SvD Näringsliv. Det skedde alltså förra året, 2011. Men i år är allt bra igen...? Lägg av. Dagens ekonomi är ett skämt. Låt oss återgå till riktiga pengar, dvs guld.

Slutligen kommer i DN nya rön om Birka. Denna vikingatida handelsstad var större än man trott. Sedan förr vet man att den var ett sjudande centrum där det såldes smör och hudar och lektes och stojades. Det var ett liv och ett kiv på denna Mälarö: stormän med sina hirdar, slinkor och ärbara fruntimmer, forbönder och sjögeuser, barn och hundar, allt for runt i en gigantisk och kaotisk jazz. Vikingatiden var ett framskridet samhälle, man hade ett utvecklat samhällsliv och hela landet frodades av näringar och driftighet. Sverige levde, trots att man inte berikats till den grad vi idag gjort.




Relaterat
För lite
Mina memoarer
Svenska stories
Novell: Näringsminister Annie L. möter sin överman

fredag 17 augusti 2012

CWEJMAN, DEMIRBAG-STEN, BAUHN: för sent och för lite


Pussy Riot är provokatörer. Nu har de fått en replik på sin provokation. Man frågar sig: vad är problemet? Ni ville provocera och ni fick svar. Vad har då Cwejman och gänget att göra med det? Inget direkt, men jag återkommer till det. svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn ft resumé




Affären Pussy Riot: visst är det magstarkt att behöva få 40 års fängelse för att vara regimkritisk. Rättegången har varit tendensiös. Men jag stödjer för den skull inte ett band där en av medlemmarna, i ett tidigare band, hade sex på scen för att väcka uppmärksamhet (Nadezjda Tolokonnikova i gruppen Voina). Och detta är inte att visa respekt för kyrkorummet. Väx upp säger jag. Men Pussy Riot är mediaälsklingar för att de kritiserar Putin, som är traditionalist och emot det globala bankirväldet.

Putin är nationalist. Och det är farligt det. Nationalismen ska motarbetas, dag och natt. Ett visst toppmöte på 60-talet sa ju: "Nationalism is dangerous." Varför då om man får fråga? Är det kanske för att folk som vurmar för sitt land och sin historia är svårare att leda än rotlösa människor som ser upp till dagens politiker för nya lyckoprojekt? Är den historiskt medvetne alltför svår att slå blå dunster i ögonen på när det ska idkas snällism mot all världens folk på vår bakgård, dvs berikas, eftersom han vet att han redan har en rik kultur? Är nationalisten alltför trygg med sina virtuella vänner i det förflutna, med Bellman och Swedenborg och Gustav III, medan den obildade nihilisten ständigt söker ledning av Pappa Staten?

Säg det. Men något måste det ju bero på att nationalismen så totalt försvann från det svenska samtalet. Nå, den försvann kanske inte. Men 1945 var en skiljelinje. Dessförinnan kunde man officiellt vurma för det traditionella Sverige: "Sjung svenska folk", Grimberg och "Sverige är vårt genom svensk strävan", som Vilhelm Moberg sa 1941. Efter andra världskriget kom en ny stil inom nationalismen, den urvattnades och sökte sina verksamhetsfält inte i det förflutna men i nuet, i internationellt samarbete och FN. Jag formulerade det hela så här nyss:
Rådande ideologi från 1945 till idag har förvisso varit negativ mot traditionell nationalism av typen historievurmande och bugande för tron och altare. Men man har rest nya altare: internationalism, FN-engagemang, vurm för tredje världen...! Olof Palme fick en rad gator och torg uppkallade efter sig sedan han mördats, är inte det storhet så säg? Kanske det: den enda storhet och heroism som är tillåten i vår förflackade tid. Att däremot vara stolt över ”en här som frös och svalt men segrade ändå”, över den svenska bushido som skapade historia vid Breitenfeld och Narva, vid Helsingborg och Lund, det är inte lika comme-il-faut. Att vurma för svenska kyrkobyggnader och de genier som ritade dem, att känna sig gripen av den drift som odlat upp de svenska bygderna, att svärma för gamla tiders kunskapare som Olof Rudbeck, Emanuel Swedenborg och Johannes Buréus, det ses som blott kuriöst. Men att lobotomera sig och lämna allt det gamla bakom sig, att ”upplyst” vurma blott för svenska bragder sedan 1945, som industriella landvinningar och Palmes tête-à-têtes med diktatorer som Nyerere, Castro och Honecker, det ses som höjden av storhet och bildning.
Traditionell svenskhet slängdes på sophögen. Grimberg var passé, nu skulle vi få "Ur folkens liv" med lösryckta essäer, snålhet på fakta och vänsteristisk vinkling. Denna skolbok för mellanstadiet innehöll dock äldre tider, det får man medge; idag vill väl historikerna helst börja med 1889 då fredens sol steg upp över landet i form av socialdemokratin...

Nej, nu spånar jag. Även dagens grundskola har undervisning i äldre historia, det vet jag av egen erfarenhet. Men denna historia är laddad. Och farlig. Tänk om de små liven blir asadyrkare och solkorsmålare om de får sig alltför mycket forntid till livs...? Nej fort fram till moderna tider, där är det enklare att kontrollera narrativet.

Hur som helst är dagens officiella Sverige inte roade av traditionell nationalism. Ska t.ex Frans G. Bengtssons nyutgåva av "Röde Orm" (2012, orig 1941) behandlas är det tagelskjorta på och nålsticksangrepp mot denna hemska traditionalism:
Skriven med en blandning av våldsromantik och våldskomik vimlar den av episoder som handlar om förnedring, människohandel, slaveri och kvinnorov (underförstått: våldtäkt) – även om huvudpersonerna är sällsynt ridderliga. Medkänslan tar föga plats: detta är den sorts historia där en dekapiterad fiendes huvud hamnar i en öltunna och läsaren oroar sig för ölet mer än för det liv som har tagits. Vidare i berättelsens syndaregister: de mänskliga rättigheterna åsidosätts lika flagrant som skadeglatt, och åtskilliga djur skadas under berättelsens gång.
Johan Svedjedal har förvisso nyanser i denna sin kria men andemeningen känns onödigt "in your face". Vi vet redan att traditionell prosa från forntid, skriven av Bengtsson och andra konservativa andar, är Hemska och Innehåller Mycket Som Stör en 08:s estetik. Man får för sig att de helst såge att all gammal litteratur aldrig återutgavs. Tegnér, Sten Selander, Heidenstam, Selma Lagerlöf: farliga saker...! Tysta ner dem, de kan annars gynna SD:s agenda...!

Lagerlöf minsann. Hur kongenialt har hon inte formulerat draget till det förflutna, behovet att ha en klangbotten i flydda tider:
O, sena tiders barn!

Jag har ingenting nytt att berätta er, endast det, som är gammalt och nästan glömt. Sägner har jag från barnkammaren, där de små sutto på låga pallar kring sagoberätterskan med det vita håret, eller från stockelden i stugan, där drängar och torpare sutto och språkade, medan ångan rykte från deras våta kläder och de drogo knivar ur läderslidan vid halsen för att breda ut smör på tjockt, mjukt bröd, eller från salen, där gamla herrar sutto i vaggande gungstolar och, livade av den ångande toddyn, talade om flydda tider.
Vilken panegyrik va. Men en levande sådan, hämtad ur början av elfte kapitlet till "Gösta Berlings saga" (1891). Det förflutna lever, det traditionella Sverige lever. Nationalismen lever. Jag ser den som en trovärdig medspelare i framtidens svenska kultur- och idévärld. I denna tråd har ibland ofta nämnts liberalismens framtid, den borde väl kunna vara ett alternativ till steril mångkultur och samtidigt kunna sätta upp ett skydd mot den vildvuxna nationalismen...? Eller kanske inkorporera den, så som torgförs i Dilsa Demirbag-Stens och Per Bauhns bok från 2010, "Till frihetens försvar. En kritik av den normativa mångkulturalismen". Den inspirerade ju Liberala ungdomsförbundets förre ordförande Adam Cwejman till en vision, med Dog Dylans ord:
Cwejman gjorde Demirbag Stens och Bauhns bok till en bibel i LUF. (...) Vad Cwejman och hans vänner presenterade var något helt nytt i den svenska debatten.

Ideologin de presenterade (...) går ut på att ”konstruera” en liberal plattform, ett par minsta gemensamma kulturella nämnare samt implicit koppla det till svensk, ganska oförarglig etno-historia. Milt uttryck: Midsommar, skolavslutningar i kyrkan, vita studentklänningar, kräftor, allsång, folkdräkter, julskinka och blandäktenskap samt att allt detta paketeras i en svenskt, liberalt, oförargligt, kommersiellt och sekulärt Tetra Pak.
Det låter ju betagande det där. Men inte ens denna jolmiga Ersatz-nationalism räcker för att blidka mångkulturkramare, tror jag. Cwejman och gängets vision är nog too late, too little. Låsningen i den svenska debatten har suttit i för länge. Under tiden har en lödigare, mer sedvanlig nationalism vuxit sig stark i folkdjupet. Folk vill ha sin Herman Lindqvist sitt Ultima Thule, sin "Röde Orm" och sin traditionella jul och midsommar, utan 40 kulturkärringar som säger att detta är en chimär, svensk särart existerar inte, allt har kommit utifrån... Men eftersom nu kurdisk kultur finns, och thailändsk och japansk och indiansk, så finns så klart även svensk kultur. Den är tillbaka nu, den är satt på kartan. Svensk särart och identitet har åter visat sig, trots eller just därför att den propagerats så hårt för andra grupper.

Mångkultur, förstådd som särartstänk som gynnar alla andra folkgrupper i vårt land, medför automatiskt att även traditionell svensk nationalism kommer till ytan. Hur ska ni hantera det då, mediaelit och politiker...? Man frestas säga: nationalismen är tillbaka och ni bad om det.




Relaterat
Ultima Thule
Traditionalism från vänster
Herman Lindqvist
Leander Engström: "Röttle kvarn"

onsdag 15 augusti 2012

Recension: Möte med Rama (Clarke 1973)


SvD skriver om en förarlös farkost kallad Waverider. Den kan gå sex gånger ljudets hastighet, alltså cirka 6.900 km/h. Tekniken ifråga kan användas till missiler men även passagerarplan sägs det. Det låter som en teknisk spekulation som heter duga. Detsamma kan sägas om vad DN rapporterar idag: man planerar eventuellt att göra Jas Gripen till ett förarlöst flygplan. Det låter spännande. Nu tycker jag iofs inte att världen behöver mer vapenutveckling. Men i alla fall: man måste ha idéer, man måste vara i framkant för att utveckla såväl handfast teknik som för att måla upp fiktiva världar och deras teknik. Härmed mer om dylika spekulationer: om spekulativ litteratur och hur den skiljer sig från mer verklighetsnära realism. Och det, mina vänner, har att göra med tidsandan. Mer spekulationer åt folket, det är min paroll. dn dn dn svd svd




Deckare säljer. Deckare ska det vara. Marknadsmässigt har detta gällt i Sverige tills nu. Nu däremot tror jag science fiction kommer. Sf är mer i synk med tidsandan.

Varför tror jag det då? Jo, så här. Låt mig förklara.

Detektivberättelsen är epistemologisk. Ett annat ord för epistemologisk är kunskapsteoretisk. Detektiv- och kriminalromaner funkar som så att en gåta presenteras, ett brottsfall ska lösas. Detta görs genom att fakta samlas och tolkas. Och på slutet får vi det enda svaret, det rätta svaret. Gåtan löses, brottslingen fångas.

Science fiction-berättelsen däremot är ontologisk. Den sysslar med själva verklighetens natur. Vi möter en gåta som skenbart löses under berättelsens gång men något entydligt, vardagligt svar kan inte ges, eftersom frågor om verklighetens natur är svårare att besvara än de mer konkreta frågor som ställs i en detektivberättelse. Utspelas berättelsen i ett framtida galaktiskt imperium, eller innehåller den aliens, eller innehåller den vad som idag är fiktiv vetenskap, så baseras detta på antaganden om vår verklighet, en annorlunda verklighet än vardagsverkligheten.


Sf-berättelsen har sina inslag av metafysik, inslag som ställer frågan vad som är verkligt. Om vi möter utomjordingar kan man ju fråga sig vad detta betyder för vår verklighet, hur utomjordingarna ser på sin verklighet. Och om, säg, en ny planet seglar in i blickfånget så påverkar det hur vi ser på verkligheten. Och en resa i rymden är inte bara en resa från punkt A till punkt B, den är en resa genom ett psykologiskt landskap vill jag hävda.

Visst kan även realistiska berättelser ställa metrafysiska frågor. Men sf och annan fantastik gör det mer omedelbart. Själva ramarma för berättelserna framtvingar ontologiska ställningstaganden.

- - -

Har jag då något exempel på metafysisk sf? Tja, man kan ju ta Arthur C. Clarkes ”Möte med Rama”. Ett gigantiskt rymdskepp, en kosmisk ölburk, 50 km lång, seglar in i solsystemet. Man sänder ut en expedition för att ta sig in i den. Sedan undersöker man den. Den tycks vara skapelsen av en främmande civilisation; det finns ett kringgående, bandformat hav där inne, det finns en stad på en ö i havet osv.

När denna inverterade värld, denna kosmiska burk är på väg att lämna solsystemet, lämnar expeditionen föremålet och ser det segla iväg i djuprymden. Man har löst vissa frågor om denna artefakt men lika många kvarstår. Det är som verklighetens natur: vi får vissa svar men helheten kan man inte sätta sig och ge EN beskrivning av. Då vore man ju Gud. Men en smärre gud, det är i så fall vad detektivstoryns berättare blir. Han, den allvetande domaren, ger ETT svar, DET ENDA svaret. Sf-författaren åter, han är väl också ett slags gudomlig ceremonimästare men han tenderar att ställa lika många frågor som han ger svar på. Och det är den tidsanda vid är på väg mot: mot nya världar, spekulera över verklighetens natur, låt tusen världsbilder konkurrera. Vi är på väg bort från dualismen: detektiven mot brottsligen, den enes vinst är den andres förlust. Sf, anser jag, kan spela inom holismen: det blir en lek med många verkligheter, en möjligheternas kaleidoskopiska karusellkväll.

All sf ställer metafysiska frågor. Även skenbart realistisk sf får en att fundera. Asimovs galaktiska imperium som inte har några aliens (= osannolikt) inger ändå en känsla av förundran. Och Haldemans krigs-sf rör sig med einsteinska relativitetseffekter, främmande aliens och nya livsstilar. Asimov och Haldeman trycktes båda i John W. Campbells tidskrift Astounding/Analog. Den hade mycken rent metafysisk spekulation, trots sin omvittnat konservativa vetenskapssyn. Det var ingen slump att Campbell blev sf-författare och -redaktör skulle jag vilja säga. All sf värd namnet inger sense of wonder: en romantisk känsla för det sublima. Filosofin börjar i förundran sa Aristoteles.

- - -

Jag har nämnt en viss roman av Clarke. Hur Rama, som artefakten i hans roman kallas, ter sig inuti ser ni på omslaget från den engelska utgåvan. Den bilden ges överst. Sedan är det bilder av den svenska Bra Böcker-utgåvan 1974 med skyddsomslag samt klotbandets rygg.

Clarkes "Möte med Rama" kom annars på engelska som "Rendezvous with Rama" 1973. Men det var inte den första romanen om "gåtfull, jättelik artefakt i rymden". Först var i min bok Larry Nivens "Ringworld" från 1970. Sedan kom Varleys "Titan", Shaws "Orbitsville" och Brian Stablefords "Journey to the Center". Den sistnämnda heter på svenska "Asgårds gåta". Den är inte så bra. Inte Varleys bok heller. Nivens bok är dock excellent. Man kan gissa att han inspirerades till sin kosmiska resa av Clarkes föregående roman, "2001 - en rymdodyssé". Denna film och roman förändrade mycket: inom konst, film och sf, ja även allmänt metafysiskt. Den ställde många ontologiska frågor, precis så som sf ska göra.

Åter till "Möte med Rama". Där möter man alltså en jättelik cylinder som vinglar in i solsystemet, en flera mil lång artefakt som ett gäng astronauter får i uppdrag att kolla in. Väl inne i trumman ser man en öde teknovärld med ett mysko band längre bort, en ring. När cylindern närmar sig solen tinar denna upp och visar sig vara en sjö. Och i sjön finns en stad. Likt hela Rama visar sig staden vara öde, men den bär på vissa överraskningar.


Eftersom cylindern roterar finns gravitation. Han hade koll på de vetenskapliga premisserna, den gode Arthur! Särskilt mycket händer inte i romanen, man bara går där inne i trumman och upptäcker det ena och det andra. Man säger ju: konstnären är som mest närvarande i den öde ateljen, och detsamma gäller för de aliens som skapat Rama. Man frågar sig osökt: om de skapade denna sällsamma artefakt, hur ter de sig då själva? Man får aldrig svaret men frågan ställs implicit på varje sida. Och det är det specifika, ontologiska draget i denna roman. Lika subtil gällande de ontologiska gåtorna var Clarke i "2001".

- - -

Arthur C. Clarke levde 1917-2008. Han jobbade en gång åt finansdepartementet i det merry old England där han fötts, växte upp och gjorde karriär. Departementets arbetstider var 10-5 under vinterhalvåret och 9-4 under sommarhalvåret. Och så tog han körkort en gång i tiden, i Australien, kanske för att det var enklare där pga frånvaro av tät trafik. Men sedan han fått lappen satte han sig aldrig bakom ratten igen, okänt varför.

Clarke var en verklighetsnära vetenskapare jämte all sina skiffyverksamhet. Han kom bland annat på idén till kommunikationssatelliter. Konceptet offentliggjordes i den ärevördiga tidningen Wireless World; den låg på soffbordet hos envar snaggad radioentusiast en gång i tiden. Sedan korresponderade han flitigt med experterna på NASA när det gällde att få veta om flygande mantor kunde leva i Saturnus' atmosfär, när det skulle skickas alienbudskap via etern och så vidare.

Man kunde av detta flitiga kommunicerande med NASA få för sig att han jobbade åt dem. Men då sa Clarke bara: "I don't work for NASA, NASA works for me"...

Clarke slog sig sedermera ner på Ceylon. Där besöktes han en gång av journalisten Börje Crona, med kamera och allt. "Inga bilder" skrek Clarke när han fick se Crona. Men när intervjun var över sa han:

- Ska ni inte ta några bilder?




Relaterat
Clarke: "2001 - en rymdodyssé"
Larry Niven: "Ringworld"
Isaac Asimov

måndag 13 augusti 2012

Herman Lindqvist: idag


Herman Lindqvist är aktuell. Det gäller hans självbiografi. Den har visat sig innehålla ett faktafel. Eller en gråzonsmässig felkategorisering av en viss historisk person. Läs mer i DN och SvD om de akuta detaljerna. dn svd svd




Lindqvist har utmålat framlidne Karl-Gustav Hildebrand som, ska vi säga, "mer radikalhöger än han de facto var". Detta anser DN (och förlaget) vara skäl att dra in hela upplagan. Det hela har upptäcks på ett sent stadium, boken hade redan gått i tryck. Dock hade bara recensionsexen gått ut; det var DN:s recensent som reagerade på att Lindqvist kanske inte hade alla siffror rätt om Hildebrand.

Herman Lindqvist ska alltså komma med memoarer. "Mitt i allt" ska verket heta. Det är OK. Jag gillar Lindqvist. Mutatis mutandum är han vad detta land behöver, en populärhistoriker som inte är rädd för att vara lite nationalist. Han skildrade vårt land i "Historien om Sverige" från Hedenhös till våra dagar. Och han vågade i detta verk säga uppskattande saker om Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Karl XII. Få andra gör det, såväl populär- som fackhistoriker. De ska alltid ha något fint förbehåll, ska alltid vara så proggiga och folkliga. Till och med den gode Alf Henrikson, Lindqvists föregångare som Den Store Svenske Populärhistorikern, var tendensiöst negativ mot kungar och kungamakt. Läs hans Svensk historia I-II och döm själva.

- - -

Lindqvist är milt nationalistisk. Och nationalismen är här för att stanna. Flashbacks DogDylan sa 2011 att nu står kampen mellan liberalism och mångkultur, men snart kommer den att stå mellan liberalism och nationalism. Och vi är där nu. Mångkulturen är som strategiskt alternativ dött i svensk politik. Sahlinismen är död. Så nu gäller det liberalism mot nationalism. I så fall ställer jag mig på nationalisternas sida.

Nationalism. Vän av ordning frågar sig: vad är det...? Då svarar jag: det är ett positivt, affirmativt vurmande för den egna nationen och folket. Tänk Selma Lagerlöf, stolthet, historia. Det utesluter för sin del inte uppskattning av andra kulturer. Samnationalism kallas det.

Nationalism! Det är en sund känsla för det egna. Man är sig själv närmast. Ska det vara så svårt...? Ja det ska det tydligen. Anti-nationalism har ju varit en sport här länge. Den har gällt i väst sedan 1945. Jag skrev följande i detta inlägg:
Rådande ideologi från 1945 till idag har förvisso varit negativ mot traditionell nationalism av typen historievurmande och bugande för tron och altare. Men man har rest nya altare: internationalism, FN-engagemang, vurm för tredje världen...! Olof Palme fick en rad gator och torg uppkallade efter sig sedan han mördats, är inte det storhet så säg? Kanske det: den enda storhet och heroism som är tillåten i vår förflackade tid. Att däremot vara stolt över ”en här som frös och svalt men segrade ändå”, över den svenska bushido som skapade historia vid Breitenfeld och Narva, vid Helsingborg och Lund, det är inte lika comme-il-faut. Att vurma för svenska kyrkobyggnader och de genier som ritade dem, att känna sig gripen av den drift som odlat upp de svenska bygderna, att svärma för gamla tiders kunskapare som Olof Rudbeck, Emanuel Swedenborg och Johannes Buréus, det ses som blott kuriöst. Men att lobotomera sig och lämna allt det gamla bakom sig, att ”upplyst” vurma blott för svenska bragder sedan 1945, som industriella landvinningar och Palmes tête-à-têtes med diktatorer som Nyerere, Castro och Honecker, det ses som höjden av storhet och bildning.
Och så där har det hållit på. Antinationalism är trenden. Eliten vill inte att vi ska få ha vår nation. Ett mångkulturellt samhälle ska råda. Vissa turbodemokrater känner sig tryggare med aggressiv mångkultur på dagordningen. Jag känner mig otrygg med det. Jag vill ha en nation att ty mig till. Jag är svensk och har rätt till mitt land.

- - -

Nationalismen är satt på dagordningen. Jag har likt Herman Lindqvist skrivit en svensk historia med nationell vinkel. Den heter Ett rike utan like.

Nationalism är subtemat för min historia. Etniska svenskar finns, den svenska nationen = folket är en realitet.

Nationalismen är åter satt på dagordningen. Ideologiklockan har gått varvet runt och stannat på nationalism. Dagens liberalism tycks säga: i valet mellan massinvandring och välfärdsstat väljer vi massinvandring (förre LUF-ordföranden Adam Cwejmans ståndpunkt). Nationalismen säger: vad är bäst för majoritetsbefolkningen i det här landet? Vad de traditionella svenskarna anser har alltför länge tystats ner, de har karaktärsmördats när de ifrågasatt invandringen. Men det är slut med defameringarna nu. Det går inte att rasiststämpla ett helt folk.



Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Uppsala domkyrka, kulturell högborg i Norden. Fotot togs av mig på 80-talet. Den i inlägget nämnde KG Hildebrand var f.ö professor i ekonomi i Uppsala så bilden tycks mig synnerligen kongenial...!

onsdag 8 augusti 2012

"Total Recall": svensk premiär


Filmen "Total Recall" har svensk premiär idag. Radions Kulturnytt har sett den. -- Edit: nu har även SvD och DN recenserat den. dn dn svd svd




Filmen recenseras alltså här och där. Min egen åsikt om den då? Jo, den är påkostad och "snygg" men konceptuellt skitdålig. Man har hittat på en onödig ny framtidsram, deprimerande värdelös. Filmversionen från 1990 med Arnie i huvudrollen låg närmare Dicks original och var mindre störande, mindre pretto.

Så nu övergår jag till Dicks text, novellen "We Can Remember It for You Wholesale" som filmerna ytterst baseras på. Upplägget i korthet: en snubbe i framtiden önskar resa till Mars. Den röda planeten är koloniserad i denna framtid så det är praktiskt möjligt. Men han har inte råd att åka dit. Alltså beger han sig till företagel Rekal som kan implantera falska minnen. Man kan köpa sig minnet av att ha varit på Mars.

Snubben gör det. Men när sinnesfirman sonderar hans psyke hittar de autentiska minnen av en vistelse på Mars däri. Snubben är alltså en hemlig agent som fått minnet raderat av säkerhetsskäl... eller är han? Så fortsätter det hela med fler turer. Man kan säga: Dick matar in poäng på poäng med iskall briljans.

Novellen är en pärla. Dicks bästa format var nog romaner men bland hans noveller är denna skitbra. Jag läste den i samlingen "The Preserving Machine And Other Stories" som kan skymtas på bilden ovan.

Att filma Dick är svårt; böckerna är så fulländade att det är vanskligt att vänta sig underverk när de blir film. Men det kan bli Odödlig Klassiker också. Se på "Blade Runner" från 1982. Den är på vissa punkter bättre än boken. Den tar Dicks iofs märkliga "Do Androids Dream of Electric Sheep" och gör en stilistiskt fulländad mood piece med massor av finurliga detaljer och atmosfär. Dylik atmosfär och scenografiskt djup finns inte i Dicks böcker, inte på samma sätt. Men filmen stämmer med hans vision såtillvida som den skildrar relationer och förkroppsligar vissa existensiella frågor.

Man kan säga: "Blade Runner" har sin beskärda del av ultravåld, men filmens anda tycks mig harmoniera med Dicks credo.

- - -

Jag har skrivit om Phil Dick förut här på bloggen. Här är en översikt över hans bästa romaner och här är ett inlägg om hans naziroman. Generellt om Dick kan sägas att han hade empati, han kunde skildra folk utan att det blev pjunkigt. Han sa sig eftersträva sanning med sin fiktion. Och det uppnådde han. Han såg sanningen, den sanning som säger: godhet finns. Detta skrev jag apropå "Flow My Tears, The Policeman Said" (1974) som omnämndes här:
Det är empati, det är en känsla av godhet som emanerar ur denna roman; Dostojevskij sa att ondska är enkel att skildra, godhet däremot kräver sin man. Jämför till exempel J. G. Ballard som tycks ha tagit fasta på att skildra sin karaktärer med viss kyla, allt för att komma bort från den sedvanliga romanens kletighet, detta att man manipuleras att känna sympati med protagonisterna med billiga knep, "det är synd om honom"...

Någon kallade Ballards metod för "death of affect as an approach to character", och det är en smart strategi, en subtil approach som sätter oss i närmare kontakt med romanfiguren än om han skildrades på traditionellt, inkännande vis. Man fångas till exempel av att följa en Traven på sin atombombsö - men efter alltför lång samvaro med Ballard känns även denna metod lite skral, eller snarare: det saknas något hos Ballard himself, och det är den där känslan av godhet, av balans, av empati. Någon gnutta kärlek kan han väl förmedla...?

Men kärleken, den innerliga livsbejakande känslan, den finns hos Dick vill jag mena. Och man finner den i rikt mått i "Flow My Tears..."; den flödar fram efter hand, sipprar igenom springorna i den hårda diktaturframtid som skildras.




Relaterat
The Man In The High Castle
Dickish
Katedralbyggare och kritiker
Jim Ballard