onsdag 26 mars 2008

J. G. Ballard: Solens rike


J. G. Ballards mest berömda roman kom 1984. Den heter "Solens rike".




B-29:or som släpper kanistrar över nejden, kanistrar med konserver och chokladkakor och Reader's Digest: det är en bild som etsar sig fast.

Den hungrande Jim kastar sig över innehållet, äter sig mätt under sin irrgång i risfältens ingenmansland. Sedan ser han ett ljussken i fjärran, och då är det samma B-29:or som fällt atombomb över Hiroshima. Liv och död, uppdrag som uppdrag...

Redan före Pearl Harbor och japanernas intåg i Europeiska enklaven är denne Jim flygintresserad. Och krigsintresserad: närvaron av japanska soldater känns bara exotisk. Så kommer 7 december 1941 och tillvaron rasar samman, det blir skilsmässa från föräldrarna och kringdrivande i Shanghai, kamp för tillvaron - och slutligen internering. Men riktigt hemskt är aldrig kriget, nej han gillar att se planen starta från flygbasen intill, han hurrar år såväl Zeropiloter som Mustanger som anfaller basen.

Lägret är framför allt trygghet: man får ett mål mat om dagen, bättre än ingenting. Så när japanerna slutligen ger sig av sommaren 1945 kommer tuffare dagar: kringirrande i risfältens landskap, ett externaliserat psyke, en tidlös geografi. Döden ligger på lur, bland parkerade bilar på en stadion, i kanalerna och i lastrummen till B-29:orna, samma B-29:or som fäller förnödenheter. En paradox, en oxymoron som "tung lätthet", "rörelsen som tillstånd", "en sorg i rosenrött"...

Spielbergs film av denna "Solens rike" håller jag ganska högt, en av hans bättre filmer måste jag säga (jämte "Duellen" och "Närkontakt av tredje graden", ja "Hajen" var också bra). Men J. G. Ballards roman ger mycket den också, den rör sig på en nivå där "japanskt fångläger"-romanen annars inte rör sig:
Väster om kajerna, i en grund lagun, låg det utbrända skalet av en B-29 vars stjärtparti höjde sig i dunklet likt en annonspelare av silver som gjorde reklam för sina egna flottiljemblem.

---

... det dis som blåste upp från de blekta fälten, stridsvagnsdikena och gravhögarna - samma ljus som Jim hade sett från olympiastadion, som förebådade slutet på ett krig och början på nästa.

---

B-29:orna ingav Jim vördnad. De väldiga, strömlinjeformade bombplanen var själva sinnebilden för Amerikas hela styrka och skönhet. Vanligtvis flög B-29:orna högt över den japanska luftvärnselden, men bara två dagar tidigare hade Jim sett en ensam flygande fästning sväva över risfälten väster om lägret, bara hundrafemtio meter ovanför marken. Två av dess motorer stod i brand, men åsynen av detta enorma bombplan med dess höga, svängda stjärtparti övertygade Jim om att japanerna hade förlorat kriget.

---

[Tidningarna] var fulla av rubriker och slagord från en världhan aldrig lärt känna och en massa obegripliga namn - Patton, Eisenhower, Himmler, Belsen, Jeep, AWOL, Utah Beach, von Rundstedt, Ardenneroffensiven och tusentals andra detaljer om kriget i Europa. Tillsammans beskrev de ett heroiskt äventyr på en annan planet, fyllt med scener av offer, stoiskt mod och ofattbar djärvhet, ett universum skilt från det krig Jim lärt känna på stränderna av Yangtsekiang.
Övergången är svårast, otryggheten finns i interregnumet. Sommaren 1945 på Kinas landsbygd flyter allt, man vet inte om kriget är slut eller om ett nytt just börjat, om atombomben skapat en ny värld eller ett nytt krig. Det är civilisationens sammanbrott, om än för bara några veckor; det är kaos och anarki, ljuva att drömma om i centralvärmens gos men mindre trevliga att utsättas för som 12-årig pojke i främmande land.

Det är som antytts en veritabel subgenre detta, berättelser från japanska fångläger. Titlar som "Kejsarens gäster", "Bron över floden Kwai" och Clavells "King Rat" kommer för en, liksom filmerna "Merry Christmas, Mr. Lawrence" och "Fem vilda höns". Ballards bok rör sig som sagt på en mer avancerad nivå än dessa, stilen är förhållandevis koncentrerad och metaforrik. Egentligen gör sig Ballards prosa bäst i novellformat, jag har aldrig riktigt gillat hans tidiga katastrofromaner ("The Drought", "The Wind from Nowhere" etc) eller Afrika-fantasin "The Chrystal World" (det finns en novell på samma tema, "The Illuminated Man" som ger romanen in nuce) - men i denna roman kommer Ballards prosa till sin rätt, de litterära piruetterna kryddar anrättningen som i övrigt är ganska rapp; stilen i stort är ordinär och det är som det bör vara, man måste kunna slöläsa en roman anser jag - men tack och lov finns här ingen sidutfyllnad, narrativet är koncentrerat.

Med andra ord: en hörnsten i varje sann Ballardälskares bokhylla.

(Not: Originalet hette "Empire of the Sun" och kom 1984, den svenska översättningen 1986. Spielbergs film kom 1987.)




Relaterat
Hieroglyfer i ett landskap
Ballards sämsta
Lär dig sanskrit
Evola: Metaphysics of War (2011)

måndag 24 mars 2008

Herbert George Wells


"Som den osynlige mannen ser vi inte Claude Rains".

Detta skrev DN när filmen "Den osynlige mannen" visades en gång. Det tyckte jag var roligt.

Jag har inte läst boken men sett filmen, 30-talsrullen baserad på Wells' roman (som kom 1897). Men jag minns inte så mycket av den. Dock har själva idén vunnit burskap; det har till exempel gjorts en osynlig man-film med Chevy Chase, den utspelade sig i San Francisco vill jag minnas. Den kom på 90-talet. Minns här även TV-serien "Den osynlige mannen" från 70-talet, den med David McCallum.

Nåväl, det ska handla om H. G. Wells. "Världarnas krig" från 1897 har ännu energirik aura, namnet lever - inte bara för att det gjordes en film på den härom året, nej själva idén med anfall från yttre rymden etablerades här för första gången, Wells skapade en odödlig arketyp. Spoilervarning: nu avslöjar jag slutet i boken. Och slutet med utomjordingarna som besegras inte av våra vapen, utan av jordiska virus, har snotts av mer än en fantasilös författare av invasionsstories...

Annars har jag viss svaghet för filmversionen från 50-talet. Vid ett tillfälle försöker man atombomba varelserna; storyns hjältar ser på, och det enda man behöver som skydd är skyddsglasögon...

"Doktor Moreaus ö" är för sin del odödlig på grund av raderna:

Not to suck up drink, that is the law; are we not men?
Not to walk on all fours, that is the law; are we not men?
Not to claw bark off trees, that is the law; are we not men?

Djur omdanas till människor av en galen vetenskapsman. Märklig idé, ja hart när obergiplig. Men spännande bok.

"Tidsmaskinen" från 1898 är ännu en arketypisk sf-idé, lanserad av denne Wells. En idé omöjlig att förverkliga, men lika omöjlig att vara utan för tankelekar om framtiden.

Slutligen Wells' krigsstories: "The War in the Air" (1908), "The World Set Free" (1914) och "Things to Come" (1936).

Den sistnämnda utgavs i samband med filmatiseringen av "The Shape of Things to Come". Denna roman från 1929 var ju en sannskyldig tegelsten, en magistral avhandling om framtida nejder, medan boken från 1936 ("Things to Come") var en kortare roman, skriven av Wells och på samma tema, en bokatisering av filmscenariot om man så vill. Vad gäller specifika inslag i boken-filmen så tog han fel apropå gasanvändning i nästa krig (skedde ej i VKII som vi såg, som ur 1936-synvinkeln var "nästa krig" - men vad vet man, det kan ju komma i senare krig...). Hur civilisationen helt brakar samman fångas bra i denna bok, ja man ser det även i filmen: olika tidningssidor fladdrar förbi och rubriker om "Motstånd till det yttersta", "Kannibalism" och "Vandrarsjuka" uppfattas, det är sceniskt väl fångat. Gripande.

Så återuppstår civilisationen och man får inomhusgallerior och slängkappor, rulltrappor och en rymdraket. Nu vet vi att en månfärd i sig inte ger oss något, man måste även förändra människans sinne. Att förmedla detta återstår, detta såg Wells inte. Han var i stort sett blind för allt det esoteriska.

"The World Set Free" skildrar även den ett storkrig, samhällskollaps och skapandet av en ny civilisation. Lite pratig roman, ospännande. Som en essä. Noterbar för att ordet "atom bomb" först förekom här. Rätt OK i början, där händer det lite, men annars mest en kuriositet. "The War in the Air" skildrar för sin del hur luftskeppen blir allenarådande, planen "tyngre än luften" klassas ut av den motordrivna ballongen. Global intrig, teutoniska tekniker och amerikanska ingenjörer; luftslag, dans och glada grabbar.

Denna Wellsroman var förebild för Moorcocks "The Warlord of the Air" (1971), där en engelsman från 1900-talets början kommer till en framtid där imperiets luftskepp styr världen. Denna roman lever högt på själva scenen där huvudpersonen kommer ut ur en grotta i Himalaya, reser sig och får se ett gigantiskt luftskepp i de engelska färgerna; han tas upp i det och får veta att året är 1973... Det är själva det definierande ögonblicket, som när Blish' New York stiger mot skyn eller Nivens äventyrare approcherar Ringworld: fängslande sinnebild, odödlig symbol.




Relaterat
Science fiction från höger

söndag 23 mars 2008

Att se själen i spegeln


Symbolismen var inte bara en fluga hos överhettade fin de siècle-konstnärer, vilket man ju kan få för sig efter att ha läst Kristoffer Leandoers introduktion i ämnet (Pequod 2007). Att begränsa symbolismen i tiden må vara handbokens defintion på ämnet, ett avstamp för en vidare diskussion, men själv anser jag att detta med symbolism är centralt för all konst. Varje konstnär värd namnet är litegrann symbolist. Ritar du en gubbe och ett träd är detta inte bara ett hugskott, nej undermedvetet har du ritat Människan och Livets träd...




Det finns bra konst och sämre konst, verk som träffar rätt och verk av skralare slag. Men den goda konsten är lika med symbolism i min bok; ett konstverk som säger oss mycket gör det eftersom det når utöver sig själv, avbildar mer än sin jordiska förebild. Leonardos "Mona Lisa" kan få oss intresserade av modellen han målade av, utan tvekan - men när denna research fått sitt återstår motivet i sin gåtfullhet, leendet och hela gestalten, kort sagt Kvinnan och varför inte Människan. Detta är symbolismen: motivet uttrycker något outsägligt, talar till vårt undermedvetna.

- - -

Finns det symbolism i C. D. Friedrichs verk? Det gör det nog. Han själv var insatt i eidetisk teori, kunde sin platonism, denna perenniala filosofi som symbolismen utgår ifrån. CDF ansåg till exempel att man skulle fatta motivet med sitt inre öga; nog hade han blick för landskapet as such, men lika ofta komponerade han sina motiv i ateljén, efter att ha bearbetat det lekamliga ögats intryck. Kort sagt, efter att ha sett motivet med sitt inre öga, skådat det i symboliska termer.

CDF ansåg att den timliga världen är spegel för den eviga världen, för den himmelska; det är motsvarighet och korrespondens, det är form som finns där för att idén ska ha något att visa sig i. Ett synligt ting är symbol för ett högre, verkligare ting; påtagliga föremålet är blott en avbild av en himmelsk förebild, en återgivning "här nere" av en urbild "där uppe".

CDF såg med andra ord det gudomliga speglat i naturen (sa Nordiska muséets utställningskatalog "Romantiken i Dresden"); sinnevärlden var en uppenbarelse av en översinnlig värld. Det sedda var blott symboler för något ännu verkligare.

Man kan också säga: vad vi ser i världen är tredimensionella återgivningar av en fyrdimensionell, högre verklighet. Svårigheten att föreställa sig denna högre verklighet visades av E. Abbotts "Flatland", där en tvådimensionell figur får besök av ett klot, en tredimensionell sak: först ser 2-D-killen en punkt, därefter en cirkel som vidgas, kulminerar och sedan krymper igen. Klotet har passerat 2-D-världen utan att bli sett för vad det är, en tredimensionell kropp.

På samma sätt är det svårt för oss att tänka sig en fyrdimensionell värld. Men Kasimir Malevitj' "Svart kvadrat på vit botten" sägs vara en avbildning av denna högre verklighet, denna suprematiska dimension.

- - -

Så vad är symbolism?

Är det som Asmodis konsthandbok säger förmågan att se bilden å ena sidan samt själva symbolen å den andra, att skilja den vardagliga tolkningen ("björken vid Slinde", "två män betraktar månen", "fällande örnar") från det ideella innehållet?

Är det att i bildmässig form ge en avbild av sina drömmar?

Är det att uttrycka idéer i former, alltså symboler?

Är det förmågan att se motivet inte som ett föremål, utan som ett tecken för den idé man förnummit?

Är det konsten "att se själen i spegeln", som Hermann Bahr uttryckte det?

Är det "att förvandla intryck plus reflexion till ett skenbart realistiskt mönster"?

- - -

De Chirico ville i konsten införa en magisk anda, lansera ett synsätt varmed allt blev till symbol. Som jag sa inledningsvis: alla konstnärer är litegrann symbolister, för allt man avbildar blir per defintion till symbol; det som hamnar på duken "är" inte det avbildade föremålet, det är blott en symbolisk representation för detta.

Chirico ville måla enkla ting som gaturum och torg, ville fånga den metafysiska egenskapen hos landskap, föremål och platser. En modern Chirico-lärjunge kan således gå runt i sin stad och anlägga en oförliknelig blick på omgiven, fånga den glädje och smärta som döljer sig i ett gatuperspektiv, en viadukt, en kylarmaskering och en bussdörr. Man förstår att tinget omsluter en hemlighet, en gåta - och när man löst gåtan (medvetet eller omedvetet) uppenbaras en hel värld bortom det synliga.

Världen talar till oss i symboler, och vi kan iaktta dessa, grunna över dem dem och låta diskreta processer verka. Sedan kan vi själva uttrycka oss i symboler, gestalta världen i fattbara figurer som på ytan ser konkreta och vardagliga ut men som egentligen är eviga symboler. Voilà symbolism in nuce, en konstnärlig strategi som ännu är gångbar - en metod för måleri och dikt som vill säga något utöver det banala, som vill nå både dagspublik och kommande tider, både samtid och framtid.

- - -

van Gogh skilde aldrig symbol från verklighet sägs det. Gör detta honom till symbolist eller till realist? Är målningen av ett par kängor symbolism eller realism?

Man ser samma tvehåga hos Cézanne: denne var formellt ej symbolist, nej han "var naturen fanatiskt trogen" - men hans strävan att till exempel göra "en absolut bild" är ju inget annat än metafysik. Återigen kan detta ge fog för tanken att all konst är symbolisk.




Relaterat
Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)
Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man (2015)
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Ett rike utan like -- Sveriges historia (2017)
Richard Wagner -- A Portrait (2015)
Science Fiction Seen From the Right (2016)

torsdag 20 mars 2008

Halford som poet



Härmed en text om en central engelsk lyriker.




Grand canyons
of space and time universal,
I face the impenetrable wall.

Stand! Punch!
Hooks to my brain are well in!
Stand! Punch!
I know what I am, I'm Berlin!
Så låter "Dissident Aggressor" från "Sin After Sin". Av Judas Priest, Rob Halford vid pennan. Härlig absurdism att börja dagen med. Att låten är progressiv och dann hjälper förstås också. Ett musikaliskt äventyr!
Shooting for the stars,
cruise the speed of light,
glowing god of Mars,
body burning bright.
Voilà ännu en Halford-text, spontan och vital. Låten är "Riding on the Wind" från 1982, en smärre höjdpunkt i melodiska marker, tung lätthet och drömmar om "ansiktet på Mars".

Min favoritlåt ur Priestkatalogen dessa dar är "Last Rose of Summer" från "Sin After Sin". En soft ballad med akustiskt komp, en låt man spelade med rodnande kinder en gång i världen, den kändes urlöjlig.

Men den har växt med åren. Den är helgjuten. Halford fraserar ledigt, är bekväm som crooner, besjunger rosor och kärlek med sällspord elegans:
Throughout the soft and timeless days of August,
from now the shadows begin to grow much longer.
The sunset's fires has deepened a bloody red,
I give you this, the last rose of summer!

Hög ton där! Och så refrängen:
A token of my unyielding love,
for when the winter's mantle stills the earth,
and all around seems dead and cold, this rose
reminds you of a time when all was warm and living.
Texten må verka banal, men fraseringen är innovativ och betonar känslan.

Så vers 2, lämplig just idag då vi har en vinter-setback med snö och kyla:
Do not despair, Mother Nature's simply resting
in sleep she has well earned.
'Til one day, not so very far from now,
with the opening of the first rose bud I shall return!
En triumfatorisk försäkran: till våren, till våren, då blir allt bättre! Visst måste man greppa tidlösheten och se varje dag som speciell, men finge man välja så väljer man såklart vår och grönska före snö och kyla.

Låten fortsätter med refrängen ånyo, uttonat med titeln upprepad. Ett diskret ögonblick på en av Priests många skivor, men ett minnesvärt sådant. Enligt uppgift ska gruppen kanske göra en samlingsskiva med sina akustiska nummer, sina ballader och lugnare lådar som skulle funka unplugged, och då är "Rose" given. Plus "Epitaph", "Before the Dawn", "When the Night Comes Down" (1984), "Fever" (1982) och möjligen några fler.

Vad gäller Halford som poet och författare så skrev han en story en gång, en fantasyberättelse av det ena eller andra slaget. Tillfrågad av Sweden Rock Magazine vad det blev av den, så sa mannen bara att den kommit bort, det blev inget av den. Men en gång i tiden närde Halford tydligen ambitionen att bli mer än metallgud, han ville bli "riktig författare".




Relaterat
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
Actionism (2017)

tisdag 18 mars 2008

Judas Priest: Unleashed in the East


Det började lite trevande, men efterhand fann de vad de sökte.

Man tog för sig ordentligt av det metalliska smörgåsbordet, men man orkade liksom inte smälta allt.

Det tog tid, men skam den som ger sig...

Det handlar som ni förstår om metallguttarna Judas Priest. Deras första handfull plattor var alla imponerande på sitt sätt, men de saknade något: det där lilla extra. Men på live-LP:n "Unleashed in the East" föll allt på plats.

Året var 1979 och man utgav ljudspåret från olika Japan-gig. Det är full speed från början, med "Exciter" från andra LP:n som här får sig syrgasbehandling och exciteras till än högre nivåer; speedmetal är född, med dubbla gitarrer och dubbla solon och extas bortom Bortom. "Running Wild" utgör en lagom mellanrätt, och så är det rätt ner i inferno med "Sinner"; solot är en sann helvetstripp, en skärseld av riff som i Rainbows "Gates of Babylon".

"Ripper" låter oss för sin del landa i ett dimmigt London med en galning lös, och så avslutas sidan med en helt enorm cover, en ready-made som här görs ännu bättre: "The Green Manalishi (with the Two-Pronged Crown)". Fleetwood Macs version saknade den fart och fläkt som Priest ger låten, men man må prisa Peter Green för texten, maken till suggestiv turistresa:
Now when the day goes to sleep and the full-moon looks,
and the night is so black that the darkness cooks,
and you come creeping around,
making me do things I don't wanna do.

'Cos your the Green Manalishi with the two-pronged crown,
all night dragging us up, or you're bringing us down,
taking my love and slip away, leaving me here,
trying to keep from following you...
Lättflygande poesi till blytungt komp: metal när den är som bäst.

- - -

Sidan B inleds med ännu en cover, Joan Baez' "Diamonds and Rust". Efter ett krunschigt intro av Tipton ges Baez samma magiska behandling som Nazareth gav Joni Mitchells "This Flight Tonight": originalet omformat nästan till oigenkännlighet, till något bättre och svängigare. Så ska en cover vara, den ska tillföra något. Halford är också mannen att sjunga denna romantiska text, han har många sidor:
Now I see you standing on a road with snow in your hair,
now we're looking out the window of the hotel
of the Washington Square,
our breath comes in white clouds,
mingles and hangs in the air;
speaking strictly for me, we both could have died
then and there...
Perfekt samspel Tipton-Halford för övrigt. Så kommer mini-eposet "Victim of Changes", en tidig komposition som bara blir bättre med åren. Tungt malande rårock som efter en solovirvel går ut i softare marker, och sedan i desperation och falsettskrik: en given live-favorit.

- - -

Skivan slutar med flygande fanor med "Genocide" och "Tyrant": så här ska de låta, versionerna på "Sad Wings of Destiny" framstår som skäligen bleka i jämförelse. "Twin guitar attack" i introt och recitativ i mitten på den förra gör den minnesvärd. Och den sistnämnda är en snabbform med snabbsång, med nedsaktning strax innan slutet, och så upp i fart igen till det triumfatoriska slutversen:
Mourn for us oppressed in fear
Chained and shackled we are bound
Freedom choked in dread we live
Since tyrant was enthroned

My legions faithful unto death
I'll summon to my court
And as you perish each of you
Shall scream as you are sought

(tyrant) capture of humanity
(tyrant) conqueror of all
(tyrant) hideous destructor
(tyrant) every man shall -- fall!
Ett sista falsettskrik, riffkaskad och finito, och extatisk jubel från japanerna. Priest hade bosatt sig i svängiga marker, de var hemma: "they had arrived".




Relaterat
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)

måndag 17 mars 2008

Judas Priest: British Steel


Det var våren 1980 och det drog ihop sig till storm på skivdiskarna: Judas Priest gav ut sin "British Steel". Från trallrocken på inledande "Breaking the Law" till det bländande solglittret på avslutande "Steeler" var detta en fullträff, en tiopoängare, en milstolpe i hårdrockshistorien. Detta är ett klassiskt album helt enkelt, "like it or not". Du måste kapitulera för dess briljans!

Nåväl: jag ska försöka dämpa superlativerna lite, försöka se sakligt på denna skiva. "Breaking the Law" är en lagom aptitretare, och har ett för Judas Priest mycket sparsmakat solo, ja det är väl bara ett ackord plus lite glasskross och siren som ljudeffekt.

Snabbare marker beträder vi i spår 2, "Rapid Fire":

Pounding the world like a battering ram,
forging the furnace for the final grand slam...

Lite larviga ord kanske men de har sin poetiska klang, det kan inte förnekas. Halford är rockpoet värd namnet, han kan slänga ihop en text på måfå och ändå inte hamna i skamvrån. Han förkroppar rocklyriken som spontanistisk poesi, annars en vedertagen form inom modernismen: se bland annat Gyllenstens "Camera Obscura", gjord som ett skämt men av Ekelöf klassad som just spontanism.

"Rapid Fire" rusar fram som ett godståg med gnistor i natten. Föredömligt kort solo även här, höjt en tonart. Dubbelgitarr-attacken betalar sig bra. "Metal Gods" är för sin del en liten teknovell till tonerna av en gånglåt:

Marching in the streets, dragging iron feet,
laser-beaming hearts, ripping men apart...

Hiding underground, knowing we'd be found,
meeting with our death, engulfed in molten breath...

Refrängen "Metal Gods" toppas av med ett snyggt Fender-riff, dubblerat för att ge djup. Enkla men smarta studioknep ger skivan relief, som skrammel- och piskljud i denna låt; de suggererar perfekt robotstoryn. Producent för denna och följande JP-storheter var annars Tom Allom.

"Grinder" är ett smärre paradnummer, så tajt så det är inte klokt: ett AC/DC-gung i strama tyglar och ett gudomligt solo, kort och slagkraftigt. Ja här är det hittar på löpande band, vilket kan vara definitionen på en klassiker: inga svackor!

"United", sist på sida A är en allsångsdänga för fotbollskörer, en snärtig bruckeldrummare. Refrängen har Halford sjungande i kör med sig själv, åter exempel på hur enkelt man kan kräma till det i studion med de rätta kontrollerna.

Sida B inleds med "Living After Midnight", en partyflängare:

Living after midnight,
rockin' to the dawn,
lovin' to the morning,
then I'm gone, I'm gone...

... plus den obligatoriska bögreferensen, "gonna blow you"... Man hade velat vara utan denna rad men nu står den där, har blivit del av allt det JP står för så okej då... Minns för övrigt att man visade videon till denna låt i morgonprogrammet "Trazan och Banarne" en gång i tiden, före MTV och allt: då var tre minuter rock på TV en stor sak!

Inledningsriffet till "You Don't have To Be Old To Be Wise" har något soligt över sig, något triumfatoriskt, som en balkong i morgonväkten: frän dist men ändå brinnande solblank. En halvgungande låt, trygg boogietakt och en eftersinnande text - vilket så klart inte hindrade Halford att på en av sina soloplattor göra låten "I'm Older So I'm Wiser"...

I've grown sick and tired of the same old lies,
my, I think you're a little young - so what's wrong:
you don't have to be old to be wise...

... pull out all the stops, throw the dice,
out on my own gonna do it alone,
when I need it, then I ask for advice...

En av många Halfordtexter på temat "I'm the best, fuck the rest" eller "jag är fri, jag klarar mig själv, undan gamling" osv. Vi får väl buga åt individualismen och vitaliteten, glädjas åt det glada budskapet.

"The Rage" börjar med Ian Hills bas, här hörs den verkligen i ensamt majestät - för annars är JP mest en trio med bakgrundskomp; gitarr och sång med rytmsektion i bakgrunden. Så kommer det reagge-riff av Kenny Downing, detta var ju 1980, inte ens metallen gick fri från dess förföriska baktakt - och så kommer tungriffen och, som pricken över i, Halfords mäktiga stämma:

From a fireball we came, 'cross sea and mountain,
we were drinking beauty with our eyes...

"As for the lyrics, I have no idea what I'm singing" sa Halford tjugo år senare - men det är återigen exempel på spontanist-lyrik, inget att skämmas för. Skivan spelades för övrigt in i Lennon och Yokos lyxvilla på engelska landsbygden, den som bland annat hade två toalettstolar bredvid varandra i badrummet...

"The Rage" har även ett bluesigt solo av Downing, "very emotional" sa han i programmet "Classical Albums"; han lägger ner sin själ i det får man säga, här en sann klyscha. Ännu ett solo avslutar låten, autentiskt gripande och en perfekt grund för finalen: "Steeler". Spontanismen lever:

Catch the flame now, eye to eye,
don't let chances pass you by...

Från ett splaschande intro och markerade trumslag, till snabbformer och speed och hetsig sång, ja här finns allt, här är det stålglitter från hustaken och skorpionslinger i gränderna. Efter exemplariskt solo kommer sticket, interfolierat med knivskarpa riff:

Waiting like jackals to sneak up and trick you...
Wolfs in sheep clothing so deft in consoling...
Lurking in shadows they pounce least expected...
When you'll come to they'll have gone right through you...

Och så trumövergång och följt av sista versen:

Tricksters guilters play their game,
sleight of handlers, all the same,
masquerader in his lair
want's to tangle in your hair...

Så flyger gitarriffen hit och dit, in och ut, och rytmgitarr och trummor lägger från var sitt håll grunden för sista ackordet - twang - och ridå.

Det finns bara ett ord: klassiker, topplåtar från början till slut! Judas Priests bästa - och sen får snobbarna på JP:s fansida säga vad de vill. Nej, här stämmer den allmänna, lite ohippa meningen med min: detta är skivan att börja med om man vill kolla in vad Judas Priest står för, om man vill ha essensen av deras credo, sound och atmosfär.

söndag 9 mars 2008

Strangulator Jugulator


Det finns grupper vars sound och spelstil är helt egna. Det kan medföra att de blir lite udda, andra orkar inte göra covers på deras låtar och så - men den positiva sidan är så klart att de blir begrepp, de blir unika. Det är musik som står sig, outslitliga klassiker som bara växer med tiden.

Grupper av detta slag är Beach Boys, Iron Maiden och Stranglers: nischgrupper, solitärer. Här tänkte jag kolla in de sistnämnda.

Stranglers var inte precis punk, men man fick skivkontrakt i punkvågens början. Man gav ut inte mindre än fem LP 1977-79.

Sättningen var:

. Hugh Cornwell, elgitarr och sång

. Jean Jacques Burnel, elbas och sång

. Dave Greenfield, keyboards

. Jet Black, trummor

De har jämförts med The Doors, och det är mycket träffande: det här är Doorspunk, keyboardförgylld tungrock med tvära kast och infall. Första skivan "Rattus Norvegicus" anger tonen: det är mörka draperier med snygg dekor, en powerkvintett som levererar, bas-sång-trummor-och-allt får sitt, det finns ingen förgrund eller bakgrund, allt är synligt i 360 grader. Lyssna på "Hanging around", "Down In To the Sewer", "Goodbye Toulouse" och "London Lady", de två sistnämnda rätt softa låtar.

"No More Heroes" är en strålande uppföljare, varierad och tuff med silverstänk i marginalerna, dissonans och harmoni om vartannat. Man kan sina instrument, man är ypperliga instrumentalister som även vissa punkgrupper var, till exempel The Clash - men Strummers pojkar skämdes för detta, Cornwell & c:o kör sitt rejs och visar upp allt vad man kan om än med strama tyglar. Hör basens tvärvändningar, orgelns driv och gitarrens blänk, det är som sagt svårt att avgöra för- eller bakgrund, allt är lika viktigt. Man kan knappt avgöra vem som är kapellmästare, vilket instrument som regelmässigt slår första takten; hos Stones är det till exempel Keiths gitarr, men i Stranglers verkar till och med denna funktion vara roterande.

Låtarna? "English Towns" har en lätt svåruthärdlig text à la "there is no love inside of me, I gave it to a thousand girls..." - men vilken låt, vilket skymningslandskap. Titellåten, "Dead Ringer" och "I Feel Like a Wog" vinner också mitt gillande; man har något eget att komma med, man spelar "hård rock" men förfaller inte till klichéer och poser. (Även om jag gillar sedvanlig hårdrock också.)

"Black and "White" nådde för sin del skivdiskarna i maj 1978. Detta var något speciellt: A- och B-sida fanns inte, istället hette de svart och vitt, med motsvarande vit eller svart text på sleeven. Hård attack och mörka draperier även här, men kolla även in "Outside Tokyo" med sin valstakt och gåtfulla, trankila atmosfär. Och är man väl i Japan måste man så klart nämna hyllningen till Yukio Mishima:

I was attracted to a midnight torch parade
and there I came...

DEATH AND NIGHT AND BLOOD!
DEATH AND NIGHT AND BLOOD!

Home is a black leather jacket fitting sweetly
to my brain...

And we decided to die,
there was no greater love...

Verklighetens Mishima sa sig verkligen ha svårt att stilla sin längtan efter "död och natt och blod". Och han tog självmord, delvis som en homopakt med sin älskare Furu-Koga.

Som seren tedrickare kan jag kanske se med avsmak på en låt med denna titel ("Death and Night and Blood"), jag kan rynka på näsan åt rigorism och chauvinism i samurajförpackning, ja åt all denna längtan att tåga i mörkret under konstgjort månljus - men då påminns jag direkt om att jag för tio-femton år sen levde i exakt samma stämning, yttrat i berättelsen "Eld och rörelse". Kolla in aktuell etikett här på bloggen så förstår ni vad jag talar om...

Stranglers tar oss genom ljus och skugga, svart och vitt. Up-tempo bjuder man på i "Rise of the Robots" (med Laura Logics vilda punksaxofon) och "Sweden: All Quiet on the Eastern Front" (en replik åt de raggare som snodde deras instrument under en spelning här). Slutspårets "Toiler on the Sea" är ett miniepos med svävande gitarr- och orgelintro, full gas i jetpacket och ödesmättade, poetiska rader från en sjöman på annorlunda hav, "a sailor on the seas of fate".

Från senare plattor finns låtar som "Turn the Centuries Turn", en instrumental kringgång, "The Men in Black", om väntan på att dessa gåtfulla alienmänniskor ska komma och knacka på, och "Golden Brown", om mötet med en drog som renderade både Black och Cornwell fängelsestraff (q v böckerna "Much Ado About Nothing" och "Inside Information"). Sedan var man igång igen och lämnade 80-talet bakom sig med fler LP:s, och vad som sedan hänt vet jag inte. Jag vet bara att jag gillar gruppen än; ända sedan brorsan spelade "Black and White" på sin Marantz-stereo 1979 har jag varit fångad.

lördag 8 mars 2008

Recension: Porten till stjärnorna (Simak 1963)


Clifford D. Simaks "Way Station" är en roman.




Enoch Wallace deltar i amerikanska inbördeskriget. Så långt är allt gott och väl. Det är realistiskt och välbekant och allt man kan tänka sig. Men nu är det så här: han dör inte, denne Enoch Wallace lever vidare. Han lever och har hälsan även hundra år senare...

Nu blev allt gåtfullt och mystiskt, inte sant...? Det blev upplagt för fantasterier och "ödesdigra tre punkter"... just det, precis dessa... för vad hände sen, vad var bakgrunden till denna roman... ni blev allt nyfikna på det hela, blev ni inte...

Det handlar om Clifford D. Simaks "Way Station" från 1963. Den finns på svenska som "Porten till stjärnorna". Agenten Lewis får upp ögonen för mysteriet och börjar snoka, börjar slå sina lovar kring Wallace' ensliga hus i Wisconsin - och det visar sig att Wallace är föreståndare för en galaktisk mellanstation, en "way station". Rymdsnubbar mellanlandar där medels teleportation på sin väg till och från andra planeter i den galaktiska federationen, en grupp där människan inte får vara med för hon är för dum!

"Way Station" bjuder på funderingar kring liv på andra planeter, naturlyrik, bergen och skogarna, vidderna: gamla hus, saktmodiga män och det enkla livet; postbefordran per ponny, framsidesaltaner och gungstolar. Möjligen hade intrigen kunnat behöva någon mer hisnande idé, för med det referat jag gett är mycket av den sense of wonder boken bjuder uttömd. Det kanske är både styrkan och svagheten hos idélitteratur: själva vitsen med den är ofta utomlitterär, den är hieroglyfisk som i Blish' New York som förvandlas till rymdskepp och lyfter mot skyn, eller som med Herberts "Dune" med sina sandmaskar, eller Nivens "Ringworld". Dessa skapelser är fängslande för sinnet, men huruvida sedan själva narrativet, själva boktexten ger samma kick är inte givet. Sf har ju så sällan minnesvärda stilister.

En styrka och svaghet detta - men styrkan är då att man kan läsa referat, katalogsnuttar och baksidesblurbar och nöja sig med det, man suger ut essensen av böckerna på så sätt och får sin hunger på idéer, bilder och visioner stillad. Sf lämpar sig för sån här destillering, sån här kondensering mer än vanlig fiktion vill jag hävda - för den, "mondänlitteraturen" eller "mainstream", lever mer på sitt språk och sin gestaltningsförmåga och mindre på originella idéer per se, mindre på "känslan av under", överraskande visioner och intrigvändningar.

Ett roligt sätt att destillera böcker, eller att stickordsmässigt minnas dem, är förresten att nämna namnen på huvudpersonerna. Ta bara "Stiftelsen" av Asimov där det förekommer en "Hober Mallow"; jag tycker det är ett skönt namn, en trop rik på alla de associationer som finns hos denna roman. "Salvor Hardin", "Joord Fara" och "Bel Riose" är andra namn ur denna trilogi, grejer man minns sedan mycket av resten falnat.

Heinleins figurer hade också stunsiga namn: vad ryms inte i koder som "Michael Valentine Smith", "David Delos Harriman" och "Starman Jones", eller i Haldemans "menige Mandela", eller i Lovecrafts "Denys Barrys", "St John" och "Erich Zann"... Här finns mycket: Jerry Cornelius, Arthur Dent, Pete Garden, Teela Brown osv osv; varje namn är en värld i sig, en trigger för världar utan gräns.




Relaterat
Science fiction från höger
Clarke: "2001 - en rymdodyssé"
Larry Niven: "Ringworld"

onsdag 5 mars 2008

Kvinna i tillvaron (Melina Starr, del 1)


Detta är första delen av sju i en följetong om en esoterisk operatör: Melina Starr. I slutet av denna del finns en länk till del 2 och i slutet av den till del 3 osv.




Samtidigt, i Sålunda: Melina Starr flanerar. Hon går runt i en trädgård. Hon beser de klippta häckarna, de raka gångarna; hon ser skyltar som säger vad det är för blommor, hon ser en fontän. Hon ser en fjäril, hon skrattar till, den flög så nära.

Hon spatserar i denna sagolika rosengård. Allt är fint och välordnat. Nästan lite för fint. Allt är strikt, allt är rakt och välstädat. Själva hennes tänkande påverkas; hon finner sig tänka sterilt och rätlinjigt, hon finner sig förbise gåtfulla fakta medan hon går där. Parken påverkar henne, leder hennes tänkande längs uppgjorda spår. Så hur råda bot på detta? - Enkelt: hon finner osökt en passage till en annorlunda park där hon går, hon slinker bort genom en pergola och kommer ut i ett nytt landskap: smäktande kullar, en ringlande å. Denna park är sannskyldigt annorlunda, den lockar fram andra korrespondenser.

Hon går i den nya parken, blir musisk och ljuv, hon ler ett arkaiskt leende. Hon går bort längs en rad med almar, finner en grusgång och styr stegen mot en damm. Och väl sittandes i detta skulpterade landskap, med blicken på några grönhalsade änder och skuggad av några pilträd, får hon en ingivelse: jag ska ut och resa, jaga nya korrespondenser, nya impulser. Jag ska lämna denna stad, denna min Azurstad som jag kallar Sålunda. Nog trivs jag här. Nog lever jag. Men jag vill Leva - leva andligt, leva med en stilla glädje som närmar sig extas.

Jag är 25. Det är en bra ålder. Jag har alltid varit inne på esoterism. Nu ska jag gå djupare i ämnet. Från gymnasiet och uppåt har jag både bildat mig klassiskt och läst udda böcker. Jag har tränat, jag har hållit mig i trim. Jag har tjänat egna pengar, jag har sparat. Jag har skaffat mig ett nätverk i gråzonen, jag har fått ledning av Aspilian, som varit ett slags guru och mentor. Jag ska träffa honom idag.

Jag ska bli djärvare och samtidigt lugnare: ett stilla äventyr vill jag ha. Allt ska vara andligt och dannt men så är jag ju också en traditionalist-donna, en modern identitär med esoteriska undertoner. Jag är Melina Starr, kvinna i tillvaron, kunskapare på livets stråt, operatör med hjärtat på rätta stället.

Hon kastar en blick på ett solur: halv tre, jaha... Få se tänker hon, jag går och hälsar på Aspilian för att ta farväl, sedan åker jag med sjutåget.

Aspilian är som sagt hennes guru. Detta utspelade sig för övrigt år 2002.

Hon går bort i Sålundas layout, ett virrvarr av gator och esplanader. Omsider når hon ett hus som är både palats och kyrka, tempel och borg, ägt av en vansinnig.

Hon går in och träffar ägaren som är Aspilian. Han är en lång figur, bastant, ser ut som en chef av något slag. Han visar henne på en Pisarromålning på väggen och säger något avancerat: han säger att impressionisterna var ointresserade av både historiska och litterära ämnen, ja även människor i vardagen; för dem var allt en lek med ljus och skugga, ett glaspärlespel av impressioner.

- De trodde sig bara vara iakttagare av verkligheten, säger Aspilian. Men minns Heisenberg...!

- Man kan inte iaktta utan att delta, säger Melina. Det är klart. Men vissa Monet är väl vackra, som "Impression, soluppgång", den där bron och några andra.

- Vackra kanske, säger Aspilian, men vad mer? Ofta är impressionism bara platt realism. Man måste väl uttrycka något med sin konst, ha en djupare idégrund än att bara "fånga ljusspelet bland löven" och allt det där.

De går till en salong, sätter sig i en alkov och delar en vinare. De diskuterar om landskap eller porträtt är bäst; Aspilian anser porträtt, men Melina anser att landskapet är ett externaliserat psyke, ett psykiskt landskap. En målare målar alltid sitt självporträtt, vad han än målar.

- - -

Melina reser iväg österut, tar tåget till Örebro och träffar i ett församlingshem sin syster, som råkar vara på genomresa. Denna, Zinnia vid namn, äger en gul Peugeot 407, en slim sportbil som de far iväg i. Zinnia kör; vant hanterar hon bilen längs en oändlig motorväg i nattens mörker. Melina sover på passagerarplatsen, drömmer om tangorött och cybergrönt, monstralblått och halmgult, grålila och orange. Vägen går bortom Maskinkustens alla städer, passerar dem i förbifarten, och de enda spår man ser av dem är tysta förorter, diamantkorsningar och stadsljus speglade i skyn, gråviolett skimmer.

I gryningen, efter att ha passerat vida tallmoar, kommer man till en stad med slussar och björkalléer. Man går på en krog; väggarna har blommiga tapeter, brunt och orange. De beställer in löksoppa med gratinerade brödtärningar. Melina säger:

- Du som kan det här med religion, var inte Jeschuà en märklig man...?

- Du menar Jesus? säger Zinnia och blåser på soppan. Jo, nog var han annorlunda, "älska dina fiender": ingen lära kan vara mer kontroversiell! Men när vi lärt oss den är vi förvisso klara för en ny epok.

- Men en sak i taget. Låt oss ordna samhället i trygga former innan vi tar oss igenom slutet av Kâli Yûga.

- Sant, säger Zinnia. Jesu lära var nog bra för eremiter men vi lever ju i samhället. Vi kan inte alltid älska våra fiender. Det må vara ett ideal men vi kan inte älska alla vi möter, det kan man inte kräva av kreti och pleti. Att älska någon som, säg, stal min Peugeot 407 - det kanske vore högsint men det vore också puckat.

De avslutar löksoppan och tar in varmrätten som är marmite på gös, rödspätta och palsternacka.

- Tjuven ska fördömas, säger Melina. Han bryter mot budet "du ska inte stjäla". En from människa kan å sin sida inte anklagas för att hon inte ger bort sina ägodelar. Man får ofta höra det: Jesus gav även manteln till tjuven som stal livklädnaden. Alltså: "ge hit dina prylar, du är ju Jesusdyrkare!" Det resonemanget funkar inte. Som esoteriker och religiös ska man inte behöva få Jesu eremitlära kastad i ansiktet jämt. Det blir en övertolkning, ett överbud.

- - -

Zinnias projekt för närvarande är att starta ett retreat på en ö, än så länge hemlig. Inte ens Melina får veta var den ligger. Men hon får tips att fråga en viss Topsy i Stockholm om dess läge.

Melina tycker detta låter konstigt, men låt gå.

Dessutom - visar det sig - saknar Zinnia medel för att driva verksamheten på sitt retreat. Men Melina lugnar henne med att hon, Melina ska finna guld åt henne; hon har på känn var hon kan göra det. Så efter krogsittningen skils de, och Melina går för sin del iväg genom ett tujabestånd, ser solen sila ner genom det täta grenverket. En fågel sjunger och säger "lev livet subjektivt, så når du med tiden det objektiva". En björn brummar i en glänta: "Positivt tänkande är ständig bön." Och en räv slinker förbi, sägandes: "Livet är en dröm vi drömmer, fast vi tror oss vakna."

Hon kommer ut ur skogen, vandrar över vida ängar och känner saltstänk i luften, hör vågornas brus och glider iväg på Odödlighetens sjö, seglande i en snäcka. På böljan möter hon en delfin, till vilken hon säger:

- Jag är essé, det vill säga "en som förbidar". Jag förväntar mig inget, är nöjd med vad jag har. Solen ovan mig, morallagen inom mig.

- ... "and the angel of death behind", säger delfinen.

- Ja, det också! säger Melina:
Medvetande om döden och ändock fröjd,
medvetande om döden och därför fröjd.
Delfinen gör en paulinsk utvikning om detta, om att man efter döden vilar i kosmiskt koma, men Melina tar honom ur den villfarelsen. För om själen är det som ger kroppen liv säger hon, så måste ju själen leva vidare efter den somatiska döden. Själen kan ju inte hibernera, frysas ner eller ligga i dvala, nej tvärtom:

- "Idag ska du vara med mig i Paradiset" sa ju Jesus till den korsfäste rövaren.

- Aha du, säger delfinen, själen återuppstår så att säga direkt efter döden...

- Du börjar fatta, säger Melina, bra. Ge dig därför mysticismen i våld, simma med Vishnu-ananta-shâyin och träd ut i aromernas rike, lär dig popens roll, hör kattens purr och se Swedenborgs leende.

- - -

Melina når land och går in i ett vitt hus, läser gåtfulla hieroglyfer och beundrar deras former, fattar allt intuitivt.

- Har jag nått målet? säger hon till sig själv. Kanske jag inte behöver samla fakta mer. Aspilian har trots allt lärt mig en hel del. Jag ser idén i vitögat, fattar världen symboliskt. Jag behöver inte längre tänka diskursivt, tänka särpräglat och analytiskt, nej jag kan omfatta världen som helhet. Jag har omtolkat världen till ett klarare tecken, som Södergran sa!

Hon går ut över vida fält, ser en regnbåge i fjärran, når dess ände i en dunge - och där, i dungen, finner hon en kruka, till brädden fylld med guldmynt. Hon tar med sig krukan och går vidare, tänker "detta ska bli mig ett tecken". Kanske kan jag använda detta guld på den där ön jag sett för min syn?

Genom en nejd full med blommor vandrar hon, kommer till Stockholm, sover över hos en bekant och får instruktion om var hon kan möta Topsy. Denne skulle ju veta var Zinnias ö låg.




Så hur ska det gå? Du har just läst del 1 i följetongen om Melinas resa. Del 2 finner du här.

måndag 3 mars 2008

Svensson: Den stora invigningen (novell)






1. Centralverket

Det närmade sig, det drog ihop sig...

Ja min själ, den var bara en vecka bort nu: "Den stora invigningen".

Så kallade vi den, denna stora grej som skulle drabba oss. Den bestod av ett skepp som skulle föra oss iväg från den lilla stad där vi bodde, okänt var. Ja det lät galet: varför lämna vår vackra stad, vårt lysande Etherion, där det låg beläget i sin vik, bland branta brinkar och höga kullar?

Men så var det: vi skulle resa bort, hela staden skulle fraktas iväg med Kristallskeppet. Själv var jag stadens chefsingenjör, ansvarig för vissa ceremonier i sammanhanget, så jag började dagen med att kontakta stadsfullmäktige om köp av röd matta. Det var en sak. Så fanns det annat att göra också: be stadsorkestern om ett musikstycke och paradenheten att fixa en parad, och se till att tempelherren tog fram rätt ceremoni för det hela - för Den stora invigningen, ritualen som skulle höja oss till en högre vibration och föra oss till okänt land.

Jag var chefsingenjören, och när sakerna för ceremonin var avklarade satte jag mig vid mitt styr- och reglerbord i Centralverket, det energicentrum som var stadens knutpunkt. Det var en dag, en genomskinlig dag under solens strålar, en gudagiven dag att leva och andas i - och det gjorde jag, tog djupa andetag och kontrollerade scenen, den scen som var jag.

Jag var staden förste tjänare, dess övervakare. Paneler i krymplackerad aluminium bredde ut sig runt om mig, spakar av bakelit stack upp och pockade på att slås om, och knappar och vred med graverade skyltar var min symbolvärld: interocitor, centrifugalregulator, synkrongenerator. Stolen jag satt på hade grönt manchestertyg, väggarna var mörkblåvita, och golvet var flammigt grått i sin bonade linoleumprakt.

Jag övervakade staden från mitt Centralverk, mitt energiverk, från detta Etherions industriverk. Ja la om spakar i mitt spakrum, styrde från mitt styrrum, kollade displayer och visartavlor så det stod härliga till, i kanske en timme eller två; jag arbetade koncentrerat men ändå lätt, fokuserad men ändå avslappnad, som en zenfäktare. För varje spak som las om och varje vred som vreds sken en lampa upp, någonstans på en modell av staden jag hade intill mig, för att verifiera dessa mina handlingar: om ett energiflöde satts igång, en sluss öppnats eller blott ett gatljus slagits om. Modellen var en 1/100-representation i vinkel mot instrumentbordet.

Det var en snygg modell av karbon och balsa, stanniol och träd, med gatuschakt, hamn och rätta kuperingar i berggrunden - men, frågade jag mig, var då denna modell identisk med staden? Nej, den var som sagt bara en modell, en profilering och reducering av densamma. Den var ett sätt att förstå staden. Kartan är inte verkligheten, modellen är inte staden - på samma sätt som en viss vetenskaplig teori inte är verkligheten, den är bara en "metodisk reduktion" av denna, en modell. Och man kan inte göra metodisk redux till ontologisk.

Jag lyfte blicken från mitt reglerbord och såg ut över själva staden, såg hamnbassängen glittra i middagssolens strålar. Ett lastfartyg rundade precis Kråkudden och la till vid en kaj. Hamnen omgavs av branta berg med bebyggelse på sluttningarna; rakt fram såg jag till exempel Bellevue med Mässingsslottet, ett blekgyllene palats som gnistrade i solen.

Sådan var vår stad, byggd på berg och i dalgångar mellan dessa. Min arbetsplats, Centralverket, låg i en smärre vik av den större vik som var hamnen. Och staden där allt detta låg, den hette som nämnt Etherion.



2. Staden

Jag ägnade förmiddagen åt att lägga om spakar och slussa energi, kolla dagvattenflöde och dricksvatten och annat för vår kära stad, det stolta Etherion. Så gick jag ut på promenad i den riktiga staden, tog en promenad i friska solen, slappnade av och lät tanken fara. Jag gick uppför en trappa, släntrade längs en gränd, hälsade på pipel och såg ett tempel på en höjd, vårt Marmortempel, en vit dröm med eteriska kupoler och minareter. Från Templet utgick Centralgatan som mynnade vid hamnen.

Jag korsade en bro över Centralgatan, gled neråt Bastafraxen, for fram mellan Capitoliumbussar och jetcyklar, susade i bruset mellan höga huskroppar. Jag åkte med tunnelbanan och gick av vid Ungdomens Hus, gick upp i friska luften och nådde en hylla där jag såg ut över sluttningar, terrasser, hus och träd, och ett i allt och allt i ett.

Staden talade till mig i sin implicita ordning, sa mig att den var ett system där inga fenomen var isolerade, allt var ömsesidigt beroende av vartannat. Den var en helhet, en irreducibel gestalt.

Jag stod på hyllan och såg gatuschakten, lät blicken svepa över denna svårmodigt vackra skapelse kallad Etherion. Jag såg skönheten och verkligheten förenas, à la Plotinos' lära: det sköna är det sanna. Jag bar staden inom mig även när jag låg i min bostadsdel på Centralverket; jag höll staden levande inom mig, dödade den inte med ord och begrepp. Jag generaliserade aldrig, nej jag höll sinnet öppet för udda intryck av stadsrummet. Staden var mitt "raison d'être", mitt credo, mitt allt: mitt åskådande av den var ett tänkande, och mitt tänkande om den var ett åskådande. À la Kant.

Så gick jag hem och la om lite spakar, och kollade sen upp de order jag gett om Den stora invigningen. Allt var i gång, allt var grönt och det var bara att luta sig tillbaka.




3. Autopilot

Det skymde. Jag slog på autopilot och gick bort till min organgebruna bostadsmodul där på verket, la mig under ett violett täcke och kopplade av. Jag behöll förvisso tanken på arbetet men for ut i en friare rymd. Jag tänkte att staden där vi bodde, vår moder Etherion, hon hade alltid funnits, hon var ett subjekt; visst fanns där objektiva dimensioner såsom gatunät, husens lägen och kopplingsscheman, men (ansåg jag) empirismen måste sättas in i ett vidare fält, måste bli del av subjektivitetspostulatet. Objektivitet var en illusion - för ingen kunde ställa sig och säga "detta är staden", inte ens jag där jag stått på hyllan tidigare denna dag, med dess goda utsikt. För något skymdes alltid, ur vilken vinkel man än såg staden. Den sanna staden var esoterisk, fanns inom en.

Nästa morgon vaknade jag och tänkte: varifrån kom vi, vi människor i Etherion? Kom vi seglandes hit en gång i tiden, som myten sa? Släpptes vi av vårt stora skepp och började bebo staden, bara som så där?

Kanske. Själv mindes jag bara att jag fötts i staden, växt upp och sedan fått jobbet som styr- och reglerpajas i Centralverket.

Vi kom kanske hit i ett skepp en gång - och nu skulle vi föras bort av samma skepp, det gåtfulla Kristallskeppet? Det lät som en saga men var faktiskt sant. "Vad som ska hända i sagan ska hända även mig!" som poeten sa.

Jag åt frukost och gick bort till styrrummet, satte mig vid instrumentbordet och körde igång: la om spakar, tryckte på knappar, beundrade konsollens grå krymplack och frågade mig om vetandet om staden var sådant som gick att bekräfta eller falsifiera. Jag ansåg emellertid att det inte gick - för trodde man på en dylik objektiv vetenskap var man genast ute i det blå, man riskerade att tro på forskningsdata som en exakt återgivning av stadens immanenta verklighet. "Den sanna staden" existerade nog - men blott på ett intuitivt plan och ej som redovisbara fakta, ej som reducerad kartbild. Den påvra teorin var inte verkligheten, återigen. Fantasin och skönheten däremot, de var verkligheten. Endast de hade sant vara. "Det vackar är det sköna" (Plotinos).




4. Mässingsslottet

Jag var stadens ödmjuke tjänare, Sveco Sisal vid namn: kontrollpanelens tempeltjänare, Centralverkets styr- och reglerbiskop, präst i förståelsen av Etherion det eviga. Jag kände under över stadsrummets skönhet; vi befann oss alla i stadens vara, kunde inte tänka oss ut ur det - så jag erkände min subjektivitet, närmade mig staden som deltagande subjekt. En dylik attityd var med Hugo Fischer blott förvetenskaplig, ej ovetenskaplig - för väl vid kontrollbordet trädde vetenskapliga metoder in, när jag la om spakar och skötte staden i ingenjörsmässig yra.

Jag slog på repelléren och attrahéren, lät stadens vyer uppstå i mitt inre. Jag greppade en bakelittelefon, drog i nummerskivan, hörde återgångens tick-tick-tick för varje slaget nummer, hörde kopplingston och så en röst. Jag sa "vafalls, hur står det till" och rösten svarade "det står härliga till". Det var Teros Tatos, specialisten; vi överlade om Den stora invigningen. Jag ringde så ytterligare några samtal angående detta, slog på automatiken, tog ett glas vatten och gick ut: gyllengrön himmel, azurblå hamn.

Goethe lär att man måste förhålla sig levande till naturen, man får inte reducera den. I samma anda mig förhöll jag mig rörlig till den rörliga staden, levande till dess liv: hellre betrakta en gata med bilar, fotgängare, träd och flyende moln än att glo på stadsplaner.

Jag erkände staden som den organism den var och skrattade åt tanken på den som maskin, som mekanism - för Etherion var förvisso inget urverk, nej den var en ständig utveckling. Skapelsen pågick här ständigt, staden hände på nytt i varje ögonblick; staden var en självorganiserande process, och mitt styr- och reglerfantasteri var blott en del av denna. Staden var ett invecklat system: på makronivån tog slumparna ut varandra, men systemet kunde ändå vara instabilt, känsligt för störningar - och mitt jobb var bland annat att avhjälpa dylika störningar.

Staden var inte en, den var flera: en multistad, ett universum av miljöer. Det fanns subcentra, satelliter och små förortstorg med frisör, bageri och kiosk. Vår iakttagelse av staden var en skapande dans.

Dagen förflöt med spakomläggning, lunch, blick upp i himlens blå och styrfunktioner. På kvällen susade jag så upp till Bellevue och Mässingsslottet, för en sedan länge avtalad fest; jag gjorde entré i en sal, som genast omstrukturerade sig när jag kom in. Jag var en ny partikel, en ny tanke i makrohjärnan; allt blev vågrörelse, drink, nätverkande och stora framsteg i planerandet av Den stora invigningen.

Vi nätverkade, snackade och umgicks: staden var ett enda som var mer än summan av alla delar, sa någon.

"Allt vidmakthålls av stadens vara" sa någon annan.

"Man kan utvinna kategorier ur staden, men staden består för den skull inte av kategorier" sa en tredje, likt mig själv påverkad av Fischer.

"Staden är bara jämförbar med sig själv" sa en fjärde, "den är självliknande, liknar sig själv - som ett moln, ett träd."

- Vi är delar av staden, sa Ildefonsa Brux. Vi kan inte spela ut oss mot den, överlista den eller undkomma den. Man kan inte hoppa över sin egen skugga.

Staden var inte en stel kombination av element, projicerade på en yta och styrd av kausalkedjor; den var en flerdimensionell organism i ett självskapat rum, ej statiska delar i ett tomt rum. Detta sa Vivo Emreel, flöjtisten.

- Paradigm, normalstad, anomalier, kollaps och nytt mönster, sa Quvert Stylo.

Det blev en lyckad kväll.




5. Skeppet

De följande dagarna fortsatte planerandet av Invigningen. Kontaker knöts, prioriteringar gjordes, noter skrevs och order gavs.

Så en vacker dag var det dags! Orkestrar spelade, barn jublade, och en procession avgick från Tempelplatsen ner till hamnen. Folk stimmade, ett skepp i hamnen tutade och bogserbåtar lät flodsprutorna gå i korsande mönster; festligt värre. Det hela var självstyrande: varje nivå i festligheten förutsatte den underliggande, samtidigt som nya oförutsedda element kunde tillkomma på varje nivå. Och visst: en gulklädd Noel Redding hjulade fram, utom programmet.

Det var en fest för öga och öra, och allt flödade samman i diskret harmoni. Sambandet mellan nivåerna var immanent, redux var ute. Det var synergetik: determinism och non-determinism samexisterade, och konst och teknik möttes, gav och tog.

Jag skulle hålla tal mitt upp i alltihopa, och det gjorde jag. När processionen nått Hamnplan gick jag upp i en talarstol av mahogny och förklarade Etherion invigd i en högre vibration, en subtilare energi, inträdd i en fyrdimensionell värld. En stöt genomfor folkmassan, eteriska vibbar genomflöt oss, och det nya receptet på staden var stadens själv; någon förenklande beskrivning av staden var inte längre möjlig. Gödels teorem var förverkligat, i urban skala.

Tekniken intellektualiserades och vi fick en eterisk ingenjörskonst. I ett slag blev därmed min tjänst vid Centralverket överflödig, för i de nya vibbarna fungerade vi alla som stadens styr- och reglermästare. Vi dyrkade alla helheten, insåg att staden ej existerade oberoende av oss; vi skilde inte längre mellan primärt och sekundärt, allt var staden och staden var allt. Färg, lukt och smak var lika viktiga som mått, vikt och längd. Doften av regnvåt asfalt var lika viktig som höjden på Centralverket.

Lokal realism, generalisering? Vad betydde det denna festdag - denna invigning, denna kulmen på Äventyret staden - för när jag talat färdigt såg vi alla ett überskönt fartyg stäva in i hamnen, ljudlöst och gåtfullt.

Det var Kristallskeppet. Det var gjort av gnistrande glas, skimrande mineral, djup kristall.

Vi gick alla bort till fartyget, klev ombord och seglade bort till nya sfärer och nya städer. Sagan Etherion var slut, min karriär som styr- och reglertekniker var över; alla vi etherionbor var klara med vår existens i denna betingade stad. Nu skulle vi fortsätta äventyret i en obetingad stad, i ett nytt Etherion bortom Bortom.

Kanske var det lite snopet att lämna vår stad, bara som så där: att överge det vackra Etherion med sina palats och sluttningar, sina gatuschakt och parker och tempel och sin glittrande vik. Men så var det: vi skulle åka till en ny tillvaro, leva vidare i en högre vibration i Annorlunda Länder. Där skulle vi leva i än vackrare omgivningar, i än skönare nejder. Så sas det i alla fall.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

Svensson: Vetenskapens trollkarl (novell)






1. I bergslandet

Det var en otrolig syn, en syn som gjorde en paff. En märklig syn, en egendomlig syn. Vad såg jag då? Jo detta: i en monter rörde sig en kristall, en roterande ikosaeder som reflekterade ljus. Den rörde sig åt två skenbara håll samtidigt, som ett gyroskop i rät vinkel mot sig själv.

Det var ett märkligt skådespel, minst sagt. Jag frågade min guide som stod intill hur det hela fungerade. Hur kunde denna manick röra sig?

- Det, sa Livi som min guide hette, beror på kristallens inneboende krafter. Du vet, en kristall är en magnet av dielektriska polariteter. Det är plus och minus i balans; de är lika och motsatta den elektriska energins polariteter. Dielektrisk energi är andepolaritet, elenergi är materiepolaritet.

- Jaha..., sa jag, föga klokare. Jag var på studiebesök hos Ivo Livi, ett vilsegånget geni som höll till i ett labb i södra Lappland. Jag hade fått i uppdrag av tidningen Illuster Vetenskap att skriva en artikel om honom, denne man som på egen hand vidareutvecklat kristalltekniken till oanade höjder. Laser och kvartsur var vedertagen kristallteknik, nu skulle jag kanske få se dess framtid - hos Livi.

Jag skulle intervjua mannen och hade åkt bil från Stockholm till Åsele, en 70-milatripp. Sedan hade jag övernattat på Åsele värdshus invid älven, Ångermanälven som flöt bred och mäktig utanför mitt fönster. På andra sidan såg man samhället med kyrkan på sin granbevuxna kulle, en hjärtevärmande syn i gryningens sol.

Men att bese Åsele var inte mitt uppdrag, nej, det var ju Livis labb. Så nästa dag steg jag upp, frukosterade och körde min malvafärgade V70 de två milen norrut till hans bergsanläggning. Och det, mina vänner, var en anläggning som hette duga! Det var ett hus på toppen av ett berg med stora anläggningar under jord, en solbrandsfärgad skapelse av andlig styrka.

Sol: jag hade kört Umeåvägen österut, efter en dryg mil tagit av upp på berget, tagit grusvägen uppför branten och parkerat - och jag såg sol. Jag steg ur min V70 och hälsade åter solen. Jag såg ut över öde skogar och berg, en gudomlig syn, ja en syn som kunde göra en till barn på nytt, till troende, till geni, galning, Gud - likt Ivo Livi....

En lång, rödhårig fyr i vit rock kom ut och hälsade mig välkommen - och det, ja det var Ivo Livi himself. Av någon anledning gjorde han ett osympatiskt intryck på mig: galet geni, inåtvänd... Jag kom osökt att tänka på en rad ur en Sherlock Holmes-story: "I felt an immediate dislike of the man."





2. Kristallens gåta

Vi hade börjat vår rundvandring i hans betonghus där uppe på berget, hans vetenskapsborg, hans teknologiska örnnäste. Ikosaedern i montern var det första objektet. Livi mässade på om dielektrisk energi, skapande mönster och energier i jämvikt, men jag förde in samtalet på en ny tråd och sa för att vara vänlig:

- "De sanna profeterna ska komma från öknen" sägs det. Så passande då att ditt labb ligger i en ödemark!

- Javisst, tack för den! sa Livi. Jag är kristallteknikens profet. En dag ska hela världen nyttja den, den ska ha lämnat elektricitet och allt bakom sig. Till och med vattenkraft kommer att verka stenålder när vi börjat utvinna energi ur kristaller.

Ödemark: nog var det en ödemark vi var i alltid. Som utsikten från parkeringen uppe på berget: vida nejder, låga berg och susande skogar vart man såg, en gripande syn men också en lätt skrämmande syn, denna ödslighet...

Hur hade då Livi kunnat uppföra detta labb i mitten av ingenstans? Det talades om ett arv och donationer från privata instanser, så var det kanske, men ändå var det imponerande att på detta vis skapa en högteknisk utpost mitt i ödemarken, i södra Lappland - och allt skött av honom själv vad det verkade - en trollkarl indeed!

Livi hade återgått till att betrakta den roterande kristallen. Och nu sjöng han, detta galna geni, med suggestiv röst:

Bright lights distract me,
sounds won't go away,
here you can't find me,
it's time to play...

Men jag kände igen sången, så jag fyllde genast i:

It's all 'bout the money,
dreams bought and sold,
could come out a winner,
let the dice roll!

Så sjöng vi båda:

Living life in Vegas, 24/7,
the world behind the neon,
stories left untold...





3. Körrummet

Vi gick till ett så kallat körrum, ett filmrum, en mörkblå salong med heltäckningsmatta, fåtöljer och bioduk. Livi tryckte på en remote och ljuset släcktes, och så satte vi oss och såg en film spelas upp. Kristaller i olika former visades och en speakerröst sa:

Människan har 32 ryggkotor, och det finns 32
kristallformer. Samband finns också med de fem
platonska kropparna: talet 2 multiplicerat med sig
själv 5 gånger ger 32.

De 32 kristallinska formerna bygger energi, frigör
energi. Hörbart ljud, ultra- och infra- plus kristaller
är Gefundenes Fressen, själva nyckeln till energi- och
materiekontroll. Energi är materia och materia är ljud,
vilket redan de gamla indierna visste; de kallade urljudet
"shabda".

Håll dig till höger, gå kristallvägen. Kärnenergi är
vänsterhandsvägen.

Indeed? tänkte jag. Ja så var det nog: kristallteknik var framtidens melodi. Märkligt ändå: här satt jag i mitten av ödemarken och fick se på spetsteknologi, märkliga teknoting skapade i en berganläggning i södra Lappland. Varför kunde man inte forska om sånt här nere i Stockholm-Uppsala, i Lund eller Göteborg? Var man fast i det förgångna, i gamla tankebanor? Måste det till en Ivo Livi för att ruska om vetenskapssamfundet i Sverige, ja i hela världen?

Antagligen. Det behövdes ett geni, en galning för att dra dagens vetenskap upp ur dyn, ur sina fixa idéer och paradigm.


Filmen fortsatte:

Med kristallteknik kan man få ljus, och från ljuset värme.
En familj kan till exempel födas av ett hektar, 10 x 10 m,
med ljus och värme styrt av kristaller. Elektriska
ledningar behövs inte; vi får av dessa kristaller vackert
ljus, och ljuset i sin tur kan bli till värme och
rörelseenergi.

Nå, men vad är då kristaller, dessa glorifierade ting? De
är ordnade molekylstrukturer. Även magneter har dylik
ordning, varmed deras kraftfält uppstår. Magneter står
här för materia, kristaller för det andliga; kristallen
alstrar fält liknande magnetfälten. I detta eterfält finns
svaret på lösningen till den dielektriska energin.






4. Altanen

Filmen gav mig lite kött på benen. Och så mindes jag sången vi sjungit framför montern, den gjorde mig lite bättre inställd till Livi. Och jag började fatta vidden av det hela, fatta djupet i de skapelser jag förvisades här i ödemarken; det tog sig sa mordbrännarn.

Efter en smärre måltid gick vi ut och satte oss på en altan med utsikt över solbelysta skogar.

- Så hur började allt...? sa jag, som den journalist jag var. Meningen med besöket var som sagt att intervjua Livi, skriva en artikel om honom för Illuster Vetenskap.

- Det började med laser, sa Livi. Sedan kom kvartsur och sedan skapade jag en kristallmotor. Jag erbjöd den åt Volvo, men de ville inte ha'n...

- Oj då. Men hur funkade den?

- Jag började med att visualisera kristallen och sedan slipade jag den, sa Livi kryptiskt. Så bytte han ämne, övergick till att tala om något som filmen antytt:

- Idag gör vi ljus av elektricitet, imorgon gör vi elektricitet av ljus. Av kristalljus.

- Jaså?

- Jojomen, sa Livi. Och att kristaller har höga vibrationer, det vet alla. Engelska kungakronan får ju bara visas ibland, i massceremonier, tack vare att dess diamant har så höga vibbar. En enskild människa skulle inte klara av att se den.

Skymningen föll men altanen lystes passande nog upp av kristaller, glödande diamanter. Livis redogörelser var svåra att följa, men jag lät honom hållas - och med tiden fick jag veta en hel del om syntetisk smaragd för ljusalstring, kvartskristallens användbarhet, knapptryck för ordnande av kristaller i mönster, och värmealstring genom variation av energifrekvenser, geometriska mönster.

- Vi simmar i en ocean av frekvenser, sa Livi. Kristaller kan ändra dessa mönster, frigöra energi. Man kan placera kristaller på kanten av en skiva, rotera denna och rikta mot en patient; vissa centrum stabiliseras därmed, energier sänds in i hennes eteriska centra. 32 ryggkotor och 32 kristallformer, remember! Men patienten måste tro på det hela, måste vilja att bli botad - som i all läkning.





5. Morgon

Första dagen hos Livi hade fortsatt med rundvandring i hans underjordiska labb, där han talade om andra projekt han bedrev: om energispiraler, materiens ljudbindare och sammanvävning av frekvensplan. Jag noterade det hela lite förstrött och visades sedan till ett rum där jag fick övernatta. En hektisk dag var till ända, en dag med många nya impulser på teknikens område.

Nästa morgon satt vi i matsalen i topphuset och åt frukt, vegetariskt och dannt som det anstod en den nya tidsålderns man. Jag sa:

- Så vad blir följderna av all denna kristallteknik? För samhället?

- Ingen alls, sa Livi och åt av sin melon, odlad i kristallbelysta poldrar i hans subterrana labb.

- Ingen...? sa jag och drack ananasjuice.

- Nej, inte idag. Ingen vill ju frivilligt övergå till kristallteknik. Än gäller kärnenergi, explosionsmotorer och elkraft.

- Men om vi beslutade oss för att gå över till kristallenergin då?

- Då, ja då kunde vi få smartare energi - vackrare energi, behagligare energi.

Vi reste oss omsider från matbordet, gick genom glasade salar, tog en trappa ner och såg ut över ett labblandskap. Livi arbetade helt ensam här, märkligt att säga.

- Så du jobbar helt ensam här?

- Ja, sa Livi. Om man inte räknar biståndet från devas och änglar...

Hm, en galen esoteriker tänkte jag... Men nu började jag verkligen gilla honom, efter de inledande diskrepanserna hade han vunnit mig. Jag började fatta vidden av kristalltekniken: den skulle revolutionera världen, ge oss ny, renare energi. Så vi vandrade iväg längs skinande korridorer, besåg fler märkliga ting, ascenderade ett kristallschakt - ja, vi svävade rent av, tack vare kristallverkan - och kom ut på parkeringen där jag hade min bil, min hyrda Volvo V70.

Vädret var mulet med skarpa konturer, man kunde se miltals. Sol i all ära men gråväder har ett bättre ljus, det vet alla fotografer och målare - om vi nu ska jämföra.

- Jag får tacka för besöket, sa jag. Tacka för alla upplysningar.

- Ingen orsak, sa Livi.

Jag såg ut över de vida nejderna och kände frid och ro, kände inspiration över uppgiften att skriva en artikel om besöket. Jag skulle frälsa världen med kristallteknik; Livi var dess upptäckare, och jag kunde bli hans språkrör.

Jag tog farväl, satte mig i bilen och körde nerför berget, och tog sedan in på asfaltvägen mot sydliga nejder.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Den stora invigningen
Malvor och Filomena
Melina Starr

söndag 2 mars 2008

Styrelions undergång



Härmed en berättelse om Crispus Fanta, en kerubisk aktör i en metafysisk värld.




1.

Crispus Fanta stod utanför Vinterpalatset, en lyxkrog i centrala Styrelion. Taxibilar kom och gick, festklädda människor steg ur och lät sig beses av pöbeln. Bland denna pöbel befann han sig, Crispus, en ärrad, kerubliknande man som såg igenom detta skådespel. Han tänkte: "Nog är det en härlig teater ikväll, nog strutsar och fjollar sig en massa urbana idioter här utanför finkrogen. Men imorgon?"

Crispus tog sig ur folkmassan, gick längs öde gator i månens sken tills han kom till en flod. Denna korsades på en smäcker valvbro; månglitter på vattenytan. Sedan traskade han genom cypresslundar upp på en kulle där han hade sitt hus. Det hade en altan längs hela framsidan med bra utsikt över nejden; han kallade stugan Bredablick. Fint ska det heta.




2.

Dag. Och framåt eftermiddagen en tur ner på stan, det strålande Styrelion - som nu var öde! Husen var tomma, gatorna tomma. Folket hade flytt, drabbade av akut galenskap. Urbana fetknoppar, självgoda stroppar, ironiska översittare; alla var borta. Så Crispus hade staden för sig själv. Han flanerade bland kopparhus och guldhus, körde bilar hit och dit, gick ner till ett tivoli vid flodkröken och åkte karusell.

Molnen gick i skyn.

Crispus nådde psykiskt noll, blickade runt sig med frånvarande blick - helt borta, och mer närvarande än någonsin.

Omgivningen blev hans psyke, inre och yttre geografi möttes.

Det stolta Styrelion hade gått under, dess invånare hade infererat till en lägre existensnivå. Deras vara hade absorberats av etern och kvar var den ende verklige: Crispus. Han var nämligen mannen som projicerade den verklighet som var Styrelion. Och nu tog han sig en vandring i sitt psyke, släntrade förbi gula fasader, öde hus med tomma rum, och steg ut på ett torg, lät världen rotera runt sin axel och allting centrera kring honom. Solipsismen triumferade.




3.

Crispus återvände till centrum, stod utanför det övergivna Vinterpalatset och tänkte:

- Förvisso var detta inbegreppet för en slutande stadskultur, en tom nihilistgrotta, en blanknött le-i-mjugg-pjunkare, en förgrämd ångestblaffa som dolde sin rädsla bakom lager av attityd. Men nu är allt borta, kvar är bara jag, Styrelions samvete. Det känns som en seger, en triumf; lite ensamt är det dock. Men då hämtar jag kraft ur nuet, säger "ett liv, ett andetag" och går lugn vidare.

Han gjorde så, gick vidare. Han gestaltade sitt psyke, projicerade former ur sig, såg gudinnan och hennes moster, såg ryttare i skyn, UFO:s, järtecken och flygande gitarrer. Han dansade two-step och hambo och for runt som en galen Dionysos, därtill inspirerad av den Nietzsche han likt alla andra hundkokare hade som idol. Han sjöng fram sin väg där han gick, insöp den tomma atmosfären och trakterade lungorna med fritt syre.




4.

Crispus for genom ljus och mörker och liv och död, såg universums begynnelse och slut och landade i en tom ändlöshet. Där levde arkonter som ville hjälpa människan, givande de godas namn åt morgondagens barn. Crispus växlade några ord med dem, bytande latinska citat likt skolpojkar som byter hockeybilder i ett hörn av skolgården. Sedan återvände han till Solarium, gick upp på Tempelplatsen och dansade för devas, tomtar och stadsrån. Det var en syn för gudar!

Klar med dansen gick Crispus på ett fik, bryggde sig kaffe och hittade lite skorpor i en plåtburk. Då fick han syn på en figur i salongen, en tvåmeters prisse i kalikå och pillerburkshatt vid namn Hyder. Crispus tog kaffekanna och skorpor, slog sig ner, bjöd och bad den andre berätta om stadens fall. Hyder sken upp och började berätta:

- Man såg inte skriften på väggen, den som sa: den som ber han får, den som söker han finner, den som klappar på, för honom ska vara upplåtet. Man hade glömt lärarens ord: ge det som tillhör kejsaren åt kejsaren, det som tillhör Gud åt Gud - och det som är mitt, ge mig det.

- Är det så? sa Crispus, förstummad av den andres svada.

- Visst är det så, sa Hyder. Dessutom hade solarierna glömt sentensen: "När ni gör två till ett ska ni bli människans barn. Och om ni säger 'berg, flytta dig', ska det flytta sig."

Man fikade vidare under tystnad. Crispus tyckte sig känna igen något gnostiskt evangelium i Hyders tal, men allt var ändå rätt gåtfullt. Vilken direkt bäring hade det på Styrelions fall? Nå, möjligen detta: man hade levat ogudaktigt, därför hade staden gått under. Synden straffar sig själv.

Crispus gick omsider tillbaka till Bredablick, sitt ägandes hus. Han ställde sig på altanen, såg ut över berg och flod, stad och skog. "Fina grejer", tänkte han, "fin utsikt. Jag mår fint. Morfinbas."




5.

Crispus stod på sin altan, såg solen gå ner och hamnade i mild extas. Han drog sig till minnes gnostiska evangelier, påverkad av mötet med Hyder, och sa:

- "Skåda den Levande, så sant ni lever, på det att ni inte må dö - och sök att se honom."

En fågel i skyn svarade:

- "Många står vid porten, men de ensamma - monakós - är de som ska gå in i brudgemaket."

Fågeln landade på altanräcket, och Crispus sa:

- Bra sagt, fågel! Själv drömmer jag om det ljus som är över oss alla - det glorifierade alltet, den som alltet utgått ur och som det ska återgå till. Klyv ett träd och det är där, lyft en sten och ni ska finna det där.

Fågeln drillade till svar, sjöng i högan sky, lyfte och försvann. Crispus åter såg ner på Styrelion i solnedgången, värmdes i själen av denna syn, och tänkte att en vacker dag kanske staden skulle leva igen. Tills dess ägnade han en tanke åt sin transcendentale Fader, som förlät alla som smädade honom - men de som smädade mot det heliga inom sig, de skulle inte förlåtas. Och detta var problemet med solariumborna, fetnihilisterna som nu förgåtts; detta var själva anledningen till att de förtvinat och dött ut. De hade syndat mot det heliga inom sig.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf