måndag 29 december 2008

Godståg kör inte efter tidtabell


En gång bodde jag på andra sidan ån, i västra delen av stan: Tuna backar, döpt efter en Linnélärjunge (Tunström?). Det hade sin charm må jag säga, och härmed några intryck från den miljön. (Apropå "chrysantemum och japanska kejsardömet": Japans kejsarhus har en chrysantemum, typ prästkrage som symbol.)




Rapport från min nejd, anno 2006: en duva bor i linden, kuttrar och hoar, ett riktigt litet kuttrasju. Jag ser en igelkott, en hare och en katt, ja mer än en katt: svart katt, bondkatt, kosmoskatt och brun-och-vit-katt.

Jag ser koltrast, skata, kaja och korp, korpen som är alla korpar: korpens urbild, dess mönster, dess idé. Och allting blomstrar: liljor, tulpaner och narcisser, och så chrysantemerna med drömmar om japanska kejsardömet...

Nejden lever, ån flyter, molnen seglar och fasader i gult fångar solen, värmer mig och dess gäster, dess hyresgäster.

Ett solur på en vägg räknar tiden, evig tid i evig kretsgång, Torbjörns torg i Tuna backar torg: gult tegel, världens tak.

En vattenspridare vattnar fotbollsplanen samtidigt som det regnar, sicket slöseri, kanske är det åvatten de vattnar med, i så fall gör det ju inget, kostar bara energi, elen som driver pumpen -

Flaggor på Fyrishov, fladdrar i vinden -

Glas på gatan, tistel i rabatten -

Fåglalåten en hymn till Gud, "av barns och spenabarns mun har du berett dig lov"... I söder domkyrkan, i norr Uppsala högar och på himlen en kondensstrimma, en diagonal som rinner upp i Arlanda.

Jag ser Venus i väster och månen i öster, hör murrigt buller från järnvägen, Uppsala-Sala, diesellok i morgonväkten: godståg kör inte efter tidtabell har jag hört, de kör lite hur som helst, när de vill, när det finns luckor i trafikrummet -




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

lördag 27 december 2008

Svensson: Dremser och Piló (novell)


Under kulna vinterkvällar brukade min farmor berätta sagor för mig. De utspelades alla i det fjärran Rokkana, ett gåtfullt land som hon i sin tur hört berättas om av sin farmor.

Härmed en saga från detta Rokkana, betitlad "Dremser och Piló".

- - -

Han hette Dremser och var på väg till Piló, en man frejdad för visdom. Dremser skulle fråga denne en mycket speciell fråga: "Vad tänker du när du ber till Gud?"

"Gud" var en övernaturlig entitet i denna värld, Rokkana vid namn. Man gjorde sig föreställningar om denne Gud och bad till honom, men få hade sett honom.

Dremser skulle i alla fall fråga Piló nämnda fråga. Han tog sin häst och red iväg genom skimrande länder, och kom en vacker dag till ett skogsbryn varifrån han såg sitt mål: ett gråbrunt, hotande, taggigt massiv, ett molnomvärvt kungaberg, med skog på nedersluttningen och snö på hjässan.

Dremser lämnade hästen i en by, började bestiga berget och kom efter en passage genom en klyfta till en yppig skog, prunkande av blommor, frukter och nötter. Här såg han omsider ett gyllene palats som han antog var Pilós boning - så han approcherade, passerade en bassäng med näckrosor, kom till en hall och förstummades av åsynen av silverstolar, ett sidobord av mahogny och elfenben och en gåtfull tavla på en vägg, visande en stad vid en flod.

På väggen satt jakttroféer: trämonterade talismaner, shamanska maktföremål. I mitten av rummet stod ett större bord, omgivet av länsstolar och prytt av en bordslöpare med merkuriska tecken. En ljusfontän av alvsmide upplyste härligheten, ackopmanjerad av ljushållare i tenn på väggarna.

Vid bordet satt en långskallig man med hakskägg och kalott, iförd orange kaftan. Han sa:

- Jag är Pilo. Varsågod och sitt.

Dremser satte sig på en länsstol, mitt emot Piló, och sa "tack".

Tjänsteandar kom med skaffning: soppa och dubbelmumma, lingondricka och frusen grädde. Man åt under tystnad. Efter måltiden tog Dremser mod till sig och frågade det han skulle, ställde sin enda, stora och dyra fråga:

- Helige man, när du ber till Gud, vad tänker du då?

- Ingenting, sa Piló, jag bara lyssnar.

Dremser blev ställd, vilket svar: detta hade han inte räknat med. Men så kom han på en följdfråga:

- Men vad säger Gud då?

- Ingenting, han bara lyssnar...




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

lördag 20 december 2008

Typer: Sf-dåre


Det har blivit dags för ännu en typ. En sån där en vet ni, en sån som står och hänger och glor: en sf-dåre, illitterata avdelningen. Fler typer finner ni under eponym etikett.




"Jag gillar sf, science fiction. Skiffy, vet du. Om Odysseus och hans män landar på en ö för att slåss mot enögt monster är det blaha-blaha, men om Lucky Starr landar på Merkurius och tampas mot tioarmat monster, då är det grrrreat! Vad fan är klassiska plankor och segel mot teknik, rymdskepp skimrande av tusentals plåtar och nitar och ventiler, glidande fram i rymdens mörker! Det är framtidens litteratur vet ja.

Om någon diktar ett ode, diktar om snö i september och sand i Sahara, då fattar jag 'et inte. Det är alltid trista böcker med anemiska omslag som kan föreställa allt och ingenting. Men om boken har stämpeln "science fiction", då reser jag mig som en hingst, då utlöses alla mina betingade reflexer, snålvattnet börjar rinna. Jag erkänner boken som mitt barn, min vän, mitt allt. Sedan må det vara en dålig eller bra bok, spela roll; det är ju ändå sf. Även dåliga genreböcker har sitt värde; man är väl fan, gillar väl att dissa junk i glada vänners lag.

Shakespeare förstår jag inte. Sf-filmen "Forbidden Planet" gillar jag dock, glatt okunnig om att den baseras på sagde Williams "Stormen". Och Star Trek är ju fina grejer alltså, men att också de lånat en massa intriger av Shakespeare förtiger jag.

Sf ska 're va, annars få 're va. Vem behöver texter om vanligt folk, ångest, glädje, transcendens? Livets mål är sf och dess leksaksländer, någon äkta tragik får ej finnas. Å andra sidan finns ju mycken seriös sf också, som Samjatin, Dick, Orwell. Att den är lyckad beror dock inte alls på de idéer som framförs, på de gestalter som ingår, på intrigernas allmänna upplägg - nej, den beror kort sagt på att den är sf. Sf är bra för att den är sf, geddit!"




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

onsdag 17 december 2008

Typer: Präst


Det händer att jag hudflänger Svenska kyrkan här på bloggen, angriper den för vissa dogmatiska felaktigheter. Nåväl, nu ska jag låta dem själva få ordet, i form av en tvättäkta präst.




Har du anlag för schizofreni? I så fall ska du bli präst i Svenska kyrkan.

Ena stunden står jag nämligen och talar om den Gud som så älskade världen, att han lät sända den sin enfödde son. I nästa stund är samme Gud arg på mänskilgheten för att den går sina egna vägar; han måste då ha ett blodsoffer av nämnde son för att blidkas.

I sig själv är kristendomen inte absurd, det är bara i vår tolkning den blir det. Vår: svenska kyrkans, lutherdomens, frikyrkornas och hela katolska kyrkans med, för den delen; Niceanska mötet, Chalcedonmötet. Med ett ord: Pauli tolkning. Vi har aldrig hört talas om att Gud gav människan fri vilja, och att han alltså inte kan vara arg på våra vilsegångna vägar. Vi förstår inte att storyn om den förlorade sonen handlar om denna fria vilja, om en människa som går vilse i världen men en vacker dag minns fadershuset, alltså den himmel där hans själ skapades; han återvänder till sin fader, alltså Gud. Detta förstår inte vi kyrkomuppar; vi ser den som en story om en man som åkte bort och sedan kom hem. En vardaglig son som kommer hem till sin vardaglige fader; nåt annat får man inte tolka det som, det är ju rena esoterismen!

Att Jesus var en lärare som lärde människan att ta ansvar för sitt liv, som sa åt henne "be all that you can be", var mänskliga, var människor - och som sedan gick i döden för att bekräfta sanningen i sin lära; detta förstår jag inte. Jag är kvar på barbarstadiet, i antik offermentalitet.

Jesu som blodsoffer: passar mig bra, jag kan nämligen inte tänka fritt. Inte skudda av mig paulismen, Pauli irrlära. Jag går och ser frälsning som en nådegåva, inte något man kan arbeta för på egen hand; skulle människorna göra det bleve jag ju arbetslös. Att till och med Luther ansåg prästadöme onödigt, att individen själv har en öppen kanal till Gud - det har jag smart nog glömt.

I Uppsala domkyrka ligger Swedenborg begravd; hjärtevärmande kulturellt, en stor svensk med en stor grav! Att sedan denne man var emot det mesta i officiell tro känner jag inte till. Jag vet inget om hans syn på Jesus som Gudsinkarnation, som avatar, om hans påpekande av felaktigheten i treenighetsläran, om hans korrespondenslära som är ett slags platonism; allt detta går över min horisont. Jag hyser dock en svag föraning om att Swedenborgs esoteriska kristendom en dag kommer att ersätta vår nuvarande, primitiva exoterism. Där vi bara ser till yttre ting, där vi jagar all inner space-filosofi på porten. All esoterism.

Jag anar detta, så för att jaga dylika känslor på båten tröstar jag mig med lite hokus-pokus om Kristi nådebank, hans fond av godhetscheckar som envar syndare kan erhålla. Därmed tvättas de rena på ett kick, behöver inte anstränga sig ett dugg.

Som dopet: vissa av Jesu samtida trodde att de därmed blev syndfria för alltid. En fin tanke; vi tillämpar den idag med dogmerna om nattvard och "tron allena".

Och så uppståndelsen, själva absurdismens kungstanke: själen må vara det som ger kroppen liv, men när kroppen dör då dör också själen en smula. Den hibernerar, går i ide där nere i graven. Så kommer den mytologiska "yttersta domen", tunga basuner brölar, och se! likt tonerna klingar, sig själen upp till Gud svingar! Att själen direkt efter döden går vidare till himlen, och sedan vidare till en ny kropp för ett nytt liv, den idén får jag inte tänka. Varför? Det är politiskt beslut på det, Chalcedonmötet 510.

Sa Jesus till rövaren som hängde bredvid honom på korset: "Idag ska du vara med mig i paradiset"? Det gjorde han, men jag låtsas som om jag inte hört det. Detta är ju annars den rimliga synen om själen är odödlig; man går direkt vidare till det hinsides. Men vi som tror på så kallad uppståndelse får inte låtsas om denna rad.

Vill ni ha mitt credo, på ett bräde? Då säger jag som Luthers klockare: "Jag tror vad kyrkan tror. Och kyrkan, den tror vad jag tror".




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Balingsta kyrka av Robert Svensson

lördag 13 december 2008

Sanningens silverflod


Jag gick runt i natt
på min tidningsrunda och fann en silverskatt.

Det var månen som lyste för mig,
en fulllödig måne who lit my way.

Jag blev glad och god
där jag simmade fram i sanningens silverflod.
Så kan man skalda en dag som denna. Faktum är att månen lyste min väg i morse. Jag såg några lussande typer utanför ett studenthus också, det var kul.

Annat som är kul är recensioner av ens böcker. Nu har Granlund på "Marmeladkungen" dragit åstad och granskat min "Eld och rörelse", den första riktiga recensionen frånsett BTJ:s.

FG har verkligen gått in för uppgiften, han har något att säga om nästan alla noveller i boken. Mest förbluffad är han över titelstoryn och dess synbarliga "fel" (tempusbytena, syntaxen, gåtfullheten i var det hela utspelas osv) men funnit att det tycks funka ändå.

Hela räkan finner du här, och inlägg på denna min egen blogg om boken här.

(Marc Chagall, "Jag och byn", 1911)

onsdag 10 december 2008

Pop, rock och bilar




Tänkte visa lite bilder på cars of the stars, bilder jag sökt runt efter på nätet.

Först är det Janis Joplins Porsche 356, handmålad i flower power-stil av en vän. Bilen köptes 1968 men det är en '65:a. Då hade den nyare 911:an redan börjat komma.

Men 356:ans runda former passar i och för sig bra som hippie-bil.

Och om bilen är inte mer att säga än att Janis körde den hårt och väl.

Sedan kommer en Stutz Blackhawk av en typ som Elivis hade. Visst hade han många Cadillacs, men den handbyggda Stutz var ändå något extra: "If you haven't arrived in a Stutz you haven't arrived at all" brukade han säga.

Sist är det John Lennons Rolls Royce. Notera målningen som noga taget inte är flower power, utan mönster av en typ som förekommer på engelska flodbåtar. Det hela målades nämligen av en firma som kunde sånt. Rätt lyckat får man säga, stilrent och klassiskt men ändå hippt.

Beträffande Lennon så hatade han att köra bil, han kunde det knappt trots att han hade lappen. Men en gång tvingade Yoko honom att köra under en utflykt och det hela slutade som sig bör, dvs i diket.

Vissa musiska typer har svårt för detta med att köra bil, det såg jag på tv en gång. Lennon å sin sida lät sig köras av chaufför efter incidenten.

(Mer bilsnack på bloggen här.)

måndag 8 december 2008

Svenska stories


Jag sitter här och tänker på landet vi lever i, Sverige.




Om detta land finns det berättelser. Jag tänker nu inte på sådant som "Svenskarna och deras hövdingar" eller annat ärevördigt. Nej jag tänker mer samtida och småskaligt. Kuliga stories om det här landet.

Först om något som hände på en skola på Östermalm i Stockholm.

Sedan några år firade man S:t Valentine's Day, men det visade sig snabbt att det hela blev orättvist: omsvärmade elever fick massor av blommor, vissa fick inga alls. Detta bekymrade rektorn, så nästa valentinsdag tullade hon på kassan för oförutsedda utgifter, drog åstad och kunde glädja varje elev med en blomma, hjärtligen skänkt av storebror Skolan...

Alltså: totalt missriktat. En valentinblomma fådd från skolan är ju ett skämt i sig, men det fattade inte dumfjollan till rektor. Sancta simplicitas.

Den storyn läste jag i DN 2007. Och i samma tidning, ungefär samtidigt, läste jag ett reportage om vardagen för go-go-dansaren: ni vet den där som står och torrjuckar uppe på en kattspång på närmaste diskotek. Jag säger inget om det; det som är värt att göras är värt att göras bra. Men så intervjuades av av dansarna, en eftertänksam donna som skämdes lite för sitt jobb: "Vi bygger ju inte skolor i Afrika precis"...

Jaså inte, det trodde jag, tänk vad man lär sig...

Till folk som frågade henne hur man blev go-go-dansare, gav hon det magistrala svaret: "Det här är inget jobb, skaffa dig en utbildning istället"...

Sverige: landet där man får en moralkaka även från go-go-dansaren...

- - -

Vad har jag mer på lager i ämnet aktuella stories, sanna berättelser från landet vi lever i? Kanske en som berättades av en korridorgranne en gång.

Det var så att en bekant till denna en gång hade vaknat i sitt hyreshusområde till ljudet av krossat glas. Aha tänkte han, någon går och stjäl bilar, bäst att ringa snuten..!

Ljudet visade sig senare ha kommit från en synnerligen oskyldig källa. Det kom från någon som stoppade glas i en glasigloo...

- - -

Härmed min sista story för dagen, berättad av ännu granne från tiden när man bodde i studentkorridor. Detta var på 90-talet, innan mobiltelefonerna slagit igenom ska jag tillägga.

Från sin praktik i kriminalvården visste min sagesman berätta om en halvöppen anstalt i Uppsala, en där interner fick gå ut på stan under bevakning och spela minigolf eller dylikt; det kallades "P 14-aktivitet". Saken var den att väktaren inte fick hindra internen om denne ville rymma, han skulle bara ringa högre ort och säga att vederbörande rymt. Sedan skulle polisen ta hand om det.

Nåväl. Det var fången Stoffe, för dagen med foten i gips och med kryckor, som skulle åtföljas ner på stan av väktaren Nils för aktuell P-14-aktivitet: mata svanar i Svandammen. Väl där, i flödande solsken och med svanar och änder simmandes i den vackra pölen invid Slottskällan, får Stoffe sin rekreation. Sedan, med svanarna vederbörligen matade, säger Stoffe:

- Öh, du, jag måste sticka nu...

Han tänker alltså rymma. Nils tycker detta låter OK, han behöver ju enligt boken inte hindra honom. Men han säger:

- Visst, bra. Men du vet väl att jag måste ringa basen och säga att du rymt...?

- Jodå, inga problem.

Stoffe ska till att dra men hejdas plötsligt av Nils. Ty för dåtidens fasta telefoner behövdes mynt, men han har inga - men han får chevaljerskt några av Stoffe...

Och sedan rymmer denne, skuffandes iväg på sina kryckor längs Svandammens grusgång, i den ljuvliga majsolens sken bland lunchflanörer, mammor och småbarn. Nils väntar några minuter för att ge honom ett schysst försprång, sedan uppsöker han en automat och ringer.

Den svenska samförståndsandan...




Relaterat
Bildreportage: Härnösands kyrkogård
Mitt liv i Åsele
Collage av LS

torsdag 4 december 2008

Om tempel och kyrkor och sånt


Jag tänkte tala om tempel och kyrkor och sånt, om Gudshus och vad detta kan associera till. Just det, associationer: det blir lite fria tyglar, men det är väl bara bra som andrum efter "typgalleriet" vi kört den senaste veckan.

För övrigt är nog den där kyrkan som omtalas i början riven nu. Men den finns kvar som koncept, som symbol: se bilden.

- - -




1. Maglarp

En händelse år 2007: man skulle riva kyrkan i Maglarp i Skåne. Det var en 1800-talskyrka i tegelgotik, stor och imponerande – men ingen besökte den, och det fanns visst ett nyare tempel intill, mer avpassat för den lilla församlingen.

Den gamla kyrkan hade börjat förfalla: sten lossnade från fasaden och inuti växte det spindelvävar. Enkelt beslut: riv! Men se då kom protesterna, från när och fjärran: inte kan man riva en kyrka...

Det förment irreligiösa Sverige hade talat, ur folkdjupen kom protesterna mot att avlägsna en endaste kyrka ur landskapet: så gör man inte, vi vill ha våra kyrkor om så bara som blickfång, monument, symboliska påminnelser om det outgrundliga…




2. Le Corbusier

Han hette Le Corbusier, var arkitekt och ateist – och ritade en kyrka som blivit klassisk: Notre Dame du Haut i Ronchamp, mellersta Frankrike. Den är inte blott ett nummer i arkitekturböckerna, nej den har allt det där som ett tempel ska ha, den där oförliknelika utstrålningen. En kyrka kan se ut nästan hur som helst, det finns inga fula kyrkor – men förvisso är denna kyrka förtjänt av sitt rykte, den kurvade betongen gör att ljusspel och skuggor ändrar sig för varje ögonblick, och planlösningen med andaktsrum både ute och inne var originell.

Där har ni det, ett gudshus som både tjänar konsten och religionen, ett tempel för våra drömmar, ett ställe för andakt och bön. Men bara så ni vet det: Le Corbusier var ateist...




3. Bomba dem...?

En svensk radikal lär ha sagt ”bomba alla kyrkor”. Kanske var detta bara en antiklerikal yttring, en markering mot avarter inom kyrkans historia (häxprocesser, mansvälde, konventikelplakat). Kanske var radikalen ifråga blott en sådan där bussig salongsateist, en resonabel människa man kan diskutera konst och kultur med och som skänker pengar till välgörenhet.

Nåväl, hellre en trevlig ateist än en tråkig gudsman, som Martinus sa. Och visst har man själv träffat trevliga ateister i sina dagar, haft berikande samtal med mången salongsnihilist. Men envar ateist som höjer ropet på kyrkobombning må ta sig akt, det kan komma en dag då du blir tagen på orden. Du kan vakna upp med ”strange bedfellows” – med riktiga ateister, barn till Stalin och Attila Hunnern. Äkta blodsugare ur mörka vrår, monster ur sagoboken som plötsligt dykt upp här, i den verkliga världen.

Ateisterna måste bekänna färg, salongsateismen har nått vägs ände. Egentligen har det väl bara funnits en ateist, och hans namn var Friedrich Nietzsche. För sedan han avsatt Gud intog han den lediga tronen själv, som Dionysos – med känt resultat (vansinne).

Det finns inga ateister! Eller som Woody Allen sa: ”Ateisterna är bara Guds lojala opposition."




4. Jesus

Vissa fritänkare tror sig vara ”emot kristendomen”, men kristendomens sätt att tänka (se Bergspredikan, bra sammanfattning) är helt inbäddat i vår tids mentalitet. Och fritänkaren kan inte bara säga att Jesu lära ”hade uppstått ändå”; det där är ett påstående rakt ut i luften, en kontrafaktisk räddningsplanka för den som inte vågar se.




5. Tempel

Det finns inga fula kyrkor, bara fulsnygga. Du kan bygga det assymetriskt och oproportionerligt, i plåt och masonit, ja hur som helst – men själva avsikten röjer att det är ett tempel. ”En hög med sten upphör att vara en hög med sten, om den som betraktar den inom sig har bilden av en katedral.” (Saint-Exupéry)




6. Lagerkvist, Weil, Herbert...

Pär Lagerkvist kallade sig själv ”religiös ateist”; en broder i anden till Le Corbusier får man anta. Men visst förstod man vad Lagerkvist menade, visst ska man få vara from utan att ansluta sig till alla officiella dogmer.
Vem är du som uppfyller mig med din tomhet,
som uppfyller hela världen med din tomhet?
Så skaldade han, Lagerkvist. Talet om tomhet får en annars att tänka på buddhismen, för shûnyatâ (= tomhet) var ju ett centralt begrepp i denna Shâkyamunis ”fromma ateism”. Men vad det beträffar kan även gudsdyrkare paradoxalt nog behöva lite ateism; se här Simone Weil som ju talade om ”ateismen som rening”. Den vore ett botemedel mot alltför liknöjd vardagsfromhet; den visade på förmågan att riskera lite i sin religiositet, att våga ge sig ut på hal is så att säga.

Weil uppmanade den troende att tänka sig hur det vore att leva i en värld utan Gud, så att religionen bevarade sin nerv, sin essens. Ett sätt att uppnå riktig tro, sann religiositet. Det får mig att tänka på Frank Herbert, författaren till ”Dune” och ”Dune Messiah”:
Religion must remain an outlet for people who say to themselves: "I am not the kind of person I want to be." It must never sink into an assemblage for the self-satisfied.




7. Kyrkor

Kyrkor och tempel, en stunds meditation i tomhet och lugn. I Uppsala domkyrka, Eriksbergskyrkan, Grundsunda kyrka och Helga tref, i Byodo-in och Vasilijkatedralen, i asatempel och Shivatempel, vid husaltare och lite var som helst.

Ja, var som helst: i bilkön, på badstranden och i hängmattan, anywhere. För din kropp är ditt tempel, och ditt bröst ditt altare.




Relaterat
Mythago Wood
Ballard
Eld och rörelse: fri pdf

tisdag 2 december 2008

Typer: Modern man


En modern man får härmed ordet, en av alla dessa "typer" som tagit över bloggen på sistone. Lyss:




"En polare till mig äger en sällsynt sak, en bok från 1892. Tanken svindlar, 1892! Men egentligen är det ju bara skräp, modern litteratur ska re' va. Allt av värde har skett efter 1945. Historia, kultur, allt; glöm allt som var före, det är rock som gäller.

Före 1945 fanns reaktionära drag i kulturen, som rasism och ockultism -- men nämnda år steg fredens solar över östern, atombomberna, och sedan dess är allting bra. Allt blir successivt bättre, ja min själ! Såsom litteraturen; förr skrev man om kungar, grosshandlare och torgmadamer, idag skriver man om nihilister i storstad. Det är menande tonfall, ledande frågor, modernt, nytt, aktuellt och ironiskt. Ett nytt liv i lobotomerad anda, ingen kan vara friare -- för vi är den fria generationen, vi spejsar ut i spegelblank framtid med miljö, fiberoptik och internationellt samarbete. Allt blir bättre.

Först kom jazzen, sedan kom rocken, sedan popen. Och nu blandas allt, vi återanvänder det bästa ur varje genre. Att sätta sig ner, snegla på vad andra gjort och sedan koka ihop en egen röra, det är för mig höjden av kultur. Att influeras mer allmänt, leva bland elementen och "inspireras", det där som romantiska konstnärer babblar om, förstår jag inte alls. Att se en sak i en annan: höra musik i trafikbuller, se mönster i oljepölar, se sagoslott bland molnen - vad är det för trams? Konst föds ur konst, epigoneri är alltings moder.

Vi är fria, vi lever i städer -- och städerna kommer bara att öka och öka i storlek tills de täcker jordytan. Och människan kommer att förlänga sitt liv med proteser: die Mensch Maschine. Ja vettu, allt som sker idag är av godo. Eventuella miljöproblem kommer att utvecklas bort -- med teknik, med byggande av maskiner och åter maskiner. Att miljöhoten upphör först sedan det skett en förändring i människans sinnen, ett paradigmskifte, förstår jag inte alls.

”Allt färre tror på Gud” -- det är sånt som jag och mina gelikar påstår, eftersom vi inte tror på något hinsides. Att folks andliga klangbotten i stort sett är densamma genom århundradena, att den bara skiftar form, fattar jag inte. Jag är som alla urbana pipel lobotomerad, hjärndöd av födsel. Varifrån tror ni annars den där färglösa fysionomin, den där grunda blicken, den där matta hyn kommer, trots all solariebränna, oréalkräm och botox...?

"Where did you get that blank expression on your face? -- Why, I was fuckin' born with it!""




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

måndag 1 december 2008

Typer: Reklamare, Ateist, Gubbe


Detta typgalleri är synbarligen oändligt. Från ena horisonten till den andra sträcker det sig, med skarpskurna modeller och karaktärer av den ena och andra sorten: stora och små, tragiska och komiska, banala och epokgörande. -- Så vi fortsätter väl med ännu en typ? Ja det gör vi! Vi kan till och med ta tre på en gång, så det blir (håll i er nu) Reklamare, Ateist och Gubbe.




1. Reklamare

Jag jobbar med reklam och har ångest för det; en slogan för ännu en läsk, ännu ett par träningsdojor, ännu en SUV? Men man måste ju leva. Och samvetet stillar jag med att göra annonser för miljö- och välgörenhet på fritiden. Typ "stoppa malarian - sluta kör bil"; efter ett dylikt dagsverke känner man en hart när religiös frid.

Jag kör själv bil, faktiskt en tvåtonsjeep, tjänstebil. Men jag kör mjukt, gasar inte så hårt. Och jag samlar returpapper, pantar flaskor och skänker överskottet till Rädda barnen. Ser bara 50 minuter TV per kväll - för på TV ser man ju en massa hemsk REKLAM, sånt där jag jobbar med, men jag hatar reklam. En bagare vill inte baka bröd då han kommer hem.




2. Ateist

Jag är ateist, salongsateist nota bene; man vill ju inte bli sammanblandad med riktiga ateister som Josef Stalin, Heinrich Himmler och andra.

Men nihilist är jag förvisso. Jag förnekar varje transcendentalt värde... frånsett sanning och rätt, jämlikhet och till alla människor en god vilja, dom står jag ju för. Att dessa skulle vara just transcendentala värden betraktar jag som illvillig propaganda.




3. Gubbe

Volvo Sonett är italiensk. Miljöpolitik är bara skit. Kommunismen: se på Sovjet.

Så är det med det, serru. Sett matchen? Ja, nu får dom ligga i lite, täcka upp bättre. Annars polarn? Jobbar och står i? Full fart? Sedan semester, p-böter, motorgräs, rock'n'roll. Jag säger som jag alltid har sagt: "Hela året, raka spåret, Ystad-Polen"... Ussare kvanting? Isicke-disicke, luntan-tuntan.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf