Härmed en novell. Eller snarare ett kapitel ur en roman. Men det fungerar som novell hoppas jag.
Camouflage är vår huvudperson, en legendar som är känd under enbart detta namn. Han är förvisso kapten och kompanichef också, chef för 7:e kompaniet i bataljon Stagira. Man är inbegripna i ett krig mot en namnlös fiende, och för tillfället retirerar man efter att ha stridit i ett par års tid. I början gick det framåt, nu går det bakåt.
Camouflage är kompanichef - och vicechef är löjtnant Wigo - och plutoncheferna heter Jago, Frigo och Vaalu. Behöver ni veta mer?
---
Allt gick bakåt dessa dagar, man retirerade norrut mot det egna landet, mot hemlandet kort och gott. Och fienden å sin sida gick från klarhet till klarhet: han avancerade, ryckte fram, segrade allmänt. Själva kunde man bara hålla emot så gott det gick samt utföra ett och annat lokalt anfall.
Så var läget, så var det på de abstraktare nivåerna – men vad med detaljerna i det hela då, de hjärtevärmande ”små nära tingen”? Som träden och molnen, fåglarna...?
I så fall säger jag så här: gula moln gick i skyn, en duva kuttrade. Stabsgruppen satt kring en eld och rökte. Camouflage satt på en stubbe på sidan om, såg upp i lövverket på en lönn och funderade.
Nästa dag skulle det smälla, det skulle stridas. Medan resten av bat anföll frontalt skulle kompaniet göra ett flankanfall: man skulle skära av fiendens underhållsväg, hans förbindelse bakåt – och därför var det nödvändigt ta en viss kulle hitom vägen, en kulle befäst av fienden för just denna risk. Kullen var nyckeln till flanken.
7:e skulle anfalla fiendens flank. Frågan var bara, hur?
Skulle man anfalla med hela kompaniet på kolonn, eller med två plutoner i bredd och den tredje bakom, eller alla tre i bredd? Eller ordnade i echelong, det vill säga trappstegsformering?
Det sista var mest en finess, inget som var aktuellt här. Men annars? Terrängen var grovstammig skog, så Camouflage bestämde sig för – ja, vad?
När Camouflage tänkt klart samlade han sina officerare i skuggan av en gran. Han ögnade Jago, Frigo, Wigo och Vaalu, fäste blicken vid vars och ens näsrot för att se hur det stod till med dem, se om någon fällde ner blicken. Men inget sådant mötte honom; det var stål i blick, kraft i arm och mod i barm. Detta var för sin del en mental fråga, en fråga om att kunna föreställa sig döden, om att ha lämnat livet bakom sig; "tyakta-jîvita" som swamin säger.
Inget kan rubba den som besegrat dödsfruktan inom sig. Än mindre då ett helt förband med denna anda.
Camouflage ritade en karta i barrmattan och gav order:
- Kompaniets uppgift är att ta KULLEN, en väl försvarad bastion. Vi framrycker på två täter, första pluton till höger och andra till vänster. Tredje kommer efter, går fram och skär av vägen när kullen tagits. Första pluton får då utgångsläge bäcken, mål betongbunkern, beredd understödja andra pluton. Andra pluton utgångsläge bäcken, mål södra delen av kullen, beredd understödja första pluton. Tredje utgångsläge dungen, mål vägen, beredd understödja första och andra pluton.
Reserv blev en grupp ur 2 plut.
Camouflage hade gett sin order, kort och koncis som sig bör. Kanske var den för kort för vissa, men han förlitade sig på truppföringens tao, detta att leda som om man inte ledde. Det gällde att drilla truppen så pass att den lärde sig agera efter ens egna intentioner för då slapp man mycken möda när det verkligen gällde, slapp detaljstyra och ge alltför långa order. Det kallades även "telepatisk truppföring", "supraledning" och "zen i konsten att leda", kärt barn har många namn.
Man skulle anfalla – men i övrigt var det bara bakåt som gällde dessa dagar, reträtt inför fiendelandets övermäktiga armé. Dock kunde det sägas att man retirerade förhållandevis ordnat, några större mottis förmådde fienden inte skapa.
Det var allmänt bakåt men med vissa lokala anfall, som detta för bataljon Stagira. Det var flankanfall, det sista flankanfallet.
Camouflage fortsatte med sin order, sa vilket slags understöd man skulle få och när, var skadeplatsen låg och var extra ammo fanns. Dagen förflöt med förberedelser och natten kom med övernattning i tält bland granris och mygg. Vips var det dagen D då kompaniet lämnade sitt beredskapsläge i gryningen och släntrade iväg genom skogen till UFA. Man gick längs en å som i höjd med en transformator korsades på ett vadställe; det var föga mer än en bäck, lustiga rännilar att plaska över. Då kom emellertid ett streck i räkningen; man träffades av störeld, 50% av personalen slogs ut.
Man fortsatte mangrant över ån, bar undan sårade och grupperade i ett gammalt grustag, täckt av gräs och mossa och övervuxet med lönnar. Camouflage samlade sina plutonchefer förutom Frigo, som var sårad; han frågade:
- Vad ska vi göra nu? Ska vi upplösa kompaniet och fördela manskapet på andra förband, eller ska vi bara sätta oss ner och stirra håglöst? Eller ska vi kanske få ersättningsmanskap?
Vicecehefen Wigo lät sända en ordonnans till batchefen med dessa frågor. Svar kom strax med innebörden att man skulle få batreserven på en halv pluton och fortsätta som förut. Men nu var det bråttom, man hade förlorat tid på dröjsmålet. Dock hann man fram till UFA i tid, man fick sina reserver och kunde gå till anfall – nu med ett kompani på 80 man istället för 100, men det skulle väl gå.
Man fick lite arri som stöd och sedan var det fram på två täter genom fuktig granskog. Man nådde ett virrvarr av fällda träd som var approchen till fiendens flank, själva målet. Man kröp under de fällda träden, de hade bara huggits ner och lämnats utan mineringar; det sista hade egna pionjärer konstaterat dagen före. Så följde framryckning uppför en lång sluttning, stridsrök strömmade ner och de två täterna skildes från varandra. Snart hade Camouflage tappat bort även sina närmaste, till och med stabsgruppen.
Eldgivning hördes, avlägsen. En hare sågs skutta fram i röken. Himlen var blek, middagsmulen.
En gruppchef ur första pluton dök upp, drog med sig en skara och fick Camouflage att hänga på i bakhasorna; han hann inte ta täten, men det är å andra sidan inte kompanichefens uppgift. Egna attackplan flög in och gav en sista garnering och sedan var det inbrytning: det var hjärtan som slog och slutade slå, blod som pulserade, sprutade och vätte den torra marken, order som gavs, togs, utfördes och vantolkades – och splitter från moteld och hgr som flög, briserade i sanden som fångade upp en del splitter. Rök från en rökfackla värvde in platsen i sina slöjor; det var dessutom fingrar som krökte sig om hanar, grep om bakelitkolvar och grenar, grävde ner sig i sanden, slet loss säkringar, översköljdes med blod, petade loss patroner och ställde om sikten.
Röken skingrades. Man hade tagit sig halvvägs in i fiendens ställning; den utgjordes av stridsvärn, dolda gångar och splitterskydd på en bred sandås, en platå med avsprängda träd. Resten av bat hade som planerat engagerat fienden frontalt. Där på flanken, Camouflage’ front, behöll dock fienden en bunker, den som första pluton skulle ha tagit; nu lanserades ett motanfall från detta försvarskomplex, ett smärre betonghus med tre längor, dolda ksp-värn och skyddad av mineringar. Kompaniet kastades tillbaka nerför sluttningen och förskansade sig under skydd av de fällda träden.
En ordonnans kom från tredje pluton: man hade lyckats avskära vägen. Det var ju positivt – men då var ju tredje samtidigt avskurna, utgjorde en ö i fiendeland...?
Man måste alltså fram igen, ta kulle. Och strax fick Camouflage nya reserver från Gud vet var, batreserven hade man ju redan; med dessa tog man sig åter uppför sluttningen, nådde värnen och stred vilt med handgranater och automatvapen. Från denna strid mindes Camouflage hur en soldat intill honom träffades av en kulkärve från en dold ksp; skott tumlade ut ur kroppen på soldaten, blod sprutade över barrmattan.
Man stred ånyo om bunkern: lukt av kordit, smält bly och jordsyror, fosfor och brinnande olja, 7,62 mm flaskpatron och 40 mm grk, värdelös. Men bunkern togs inte och man återvände strax ner igen, i god ordning emellertid. En patrull sändes också till vägen för att söka samband med tredje pluton.
Under reträtten såg Camouflage en sårad som fraktades bakåt på en bår. Blodet droppade genom ett bandage och ner på kanvastyget, diffunderade genom detta, droppade ner på barrmattan och bildade ett spår av blod, allt medan den sårade skrek i högan sky; ett skrik som ekade mellan tallarna, tycktes nå stjärnorna.
Den sårades skrik, den stupades skrik,
hans strupes sår, hans hjärtas skrik i världen...
Sambandspatrullen återkom och sa att tredje klarade sig så länge, man hade besfäst sin vägspärr och beti ifrån med ksp:ar och rpg:n.
Man beredde sig att övernatta under de fällda träden. Camouflage fick då lust att gå ut på patrull och fick med sig Jago och spaningsgruppchefen Eegro plus några andra; man skulle göra en kringgående rörelse i fiendens rygg. Man gjorde en vid lov åt väster och sedan söder, tog sig bland annat över en myr med dvärgtallar växande på tuvor, ängsull och hjortronblom där ett och annat bär var på väg att mogna. Det var vapen i färdigställning, vakna blickar under hjälmkanterna och månsken mellan trädstammarna.
När man korsat myren och smugit förbi fiendens ryggsäkring blev det överfall på en stab i skenet av roterande strålkastare; en khakiklädd soldat fick ett epilepsianfall, en barack började brinna och en soldat muddrade ett lik och tog en pistol med träkolv, 6,5 mm. Medan striden rasade som värst gick Camouflage för sin del bort till en tjärn, mediterade över anblicken av några tallar mot natthimlen; månen speglade sig i vattnet, göt sitt silver över nejden. Camouflage tänkte:
- manipel, centurior, rytteri och skvadroner
- följ fanan, kompaniet är eldenhet
- sov med svärd i hand och sköld över bröst
- kasta spjuten, gå i närkamp med svärden
Sedan kom fientliga reserver så det blev egen reträtt med hukande löpstil förbi ett buskage, genom en trädridå och över ett sandtag där ett fientligt reparationskompani grupperade, genom ett snår och andhämtning under en gran. Månen gick i moln, en mild vind blåste; marmorerad himmel, isblå och alabastervit.
- Djupa andetag, spar på krafterna, sa Camouflage till sina mannar.
Man återkom i gryningen till egna linjer och fick vila. Resultat: stridskänning med en stab, överfall, staben utslagen. Två egna döda, Wuffeli och Pater, och en man försvunnen, spaningsgruppchefen Eegro. Slut.
Vad gäller striden i stort så skulle resten av bat nästa dag anfalla i fronten med understöd av ikv:ar, medan man själva, flankkompaniet, fick vila. Man behövde bara skjuta lite nedhållande, binda fienden; ombytta roller. Bat anföll som planerat, tog sitt mål och jagade iväg fienden – och snart kunde man själva rycka fram, lämna flankställningen med sina fällda träd, ta sig uppför den vida sluttningen för tredje gången vandra in i fiendens kula. Den hårt omstridda bunkern var övergiven, dess pansardörr stod öppen. Försåtminerad?
Dock hade fienden bara retirerat ett hundratal meter – och själva syftet med hela operationen, att skära av underhållsvägen, gick om intet när fienden samlade sig mot tredje plutons ställning, vägavskärningen nedanför kullen. Tredje måste retirera; Camouflage avdelade en plutonsstridgsrupp, ledd av honom själv, för att hjälpa dem att åter skära av vägen men det hjälpte inte.
Man intog i vart fall sin kulle, som antytts en platå med avsprängda träd, förbindelsegångar med grönklädda lik, värn och betongskydd, söndersprängda; erövingen var ett rent självändamål, som sådant en sinnebild för det krig Camouflage utkämpade: strid för stridens egen skull, en krigsälskares autoerotik.
Efter reträtten från vägstriden fann sig Camouflage stående i ett värn uppe på kullen. Han såg bort mot en soldat i förbindelsegången; det var ett leende som sprack upp, stålhjälm och kamoblus, korsande patronband, ett slutstycke som drogs bakåt och en patron som flög ut. Han såg även en ekorre som sprang över marken, sick-sackade sig fram, skuttade över mjälan och försvann bort i skogens djup.
Plötsligt stannade tiden. Camouflages ansikte kom att förete en märklig anblick, med sitt nät av rynkor; det var en rynka för varje seger han upplevt, varje nederlag, varje andlös väntan, varje grubbel över läget – varje anläggning vänta, varje räffla i pipan, varje moln på himlen, varje buller i fjärran, varje order från staben, varje sus i träden –
