lördag 6 augusti 2016

"Eld och rörelse" åter tillgänglig


This is info about one of my Swedish e-books. -- Vi har härmed glädjen att meddela att "Eld och rörelse" åter finns tillgänglig. Pdf:en har nu åter gjorts åtkomlig för fri nedladdning. Du finner den här. Klicka på "download" uppe till höger bara.




För några år sedan hade jag rätt många pdf-böcker för gratis nerladdning. Detta upphörde 2015 då jag tyckte att det fick vara nog. Jag ville koncentrera mig på avyttring av fysiska böcker ett tag.

Nu har jag åter fått lust att erbjuda en gratis pdf. Det är novellsamlingen "Eld och rörelse" från 2007, hyllad av F. G. Granlund, Göran Lundstedt, Perceval, Bjällerstedt-Mickos med flera storheter.

2007 gavs den fysiska boken ut. Upplagan är sedan länge slutsåld. Pdf:en är för sin del på 146 sidor och innehåller noveller som "Norrlandsproblematiken", "Riddaren, djävulen och döden" och "Åsiktskonstnär". Samt titelberättelsen som inte lämpar sig för svagsinta.

Pdf:en finns här. Sidan tillhör Dropbox. Dropbox är bra för de har ingen reklam. När du väl klickat på länken kan det dock komma upp en ruta med text motsvarande "logga in på Dropbox". Detta behöver du ej; gå istället till raden nederst i denna ruta som säger "nej tack, gå direkt till nedladdning". Väl där ska du klicka på "download (ladda ner)" uppe i högra hörnet.

På din dator kan du sedan spara dokumentet där du vill. Om du vid öppnandet av filen tycker att texten är för liten, klicka på symbolen överst i pdf-dokumentet som ser ut som "ett förstoringsglas med ett plustecken i". Då förstoras texten = zoomas in.

- - -

Man kan invända: det finns många gratis fiktionböcker på nätet, varför ska jag välja just den här? -- Svaret är: detta är den enda fiktionboken av Lennart Svensson (1965-) som ges bort gratis just nu, hans enda fritt tillgängliga SVENSKA prosaskapelse. Därför ska den laddas ner å det snaraste. Passa på nu, i morgon kan den ligga bakom betalvägg.




Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf
F. G. Granlund om boken
Fler hyllningar

torsdag 28 juli 2016

Svensson: Going After the Saurian Baddies (short story)


Hereby a short story, a timeless piece of mythology in prose form. It's about a war in space, it plays in the year 2568 and it has an unheroic war correspondent as main character. -- The author of the piece is Lennart Svensson (1965-), author of "Ernst Jünger -- A Portrait," "Borderline" and "Science Fiction Seen From the Right". His bibliography is to be found here.




Sitting in a house overlooking a city, clad in a red tunic and black trousers as the desk warrior he was, Nakajima Lupp looked out through the lexan glass of the cupola. This was a bubble city, situated on the planet Boney which lacked breathable atmosphere. There were extensive facilities underground but to avoid acute claustrophobia there were some of these lexan cupolas too, allowing for a view of the planetary surface and the spacial abyss above. Beyond the cupola proper was a force field protecting from orbos and such.

It was a house in a cupola city, situated on Boney in the system of M-22. Boney was the uttermost planet of the system; it had been conquered by Space Rangers and a fleet task force to be used as a base for the Federation leap towards Duriko-Da, the homeworld of the Saurians. The Mirotanian Federation was at war with the Saurian Empire, an aggressive confluence of lizard people who had tried to rob man of his interstellar realm. Now man had retaken what he had lost but the Saurian hadn't surrendered, hadn't called it quits, so it was deemed imperative to invade the Saurian homeworld to end the war. It was, in other words, time to go after the Saurian Baddie in his own lair.

For its part, the Saurian homeworld was called Duriko-Da. It was situated in the same system as Boney, only closer to the sun.

War correspondent Nakajima Lupp was on Boney, staying in a room with a view over the bubble city and the blackness of space beyond it. Specifically, he was sitting at a desk in an auditorium, waiting for the pupils to come to his lecture. He was at war with the Federation and the action had made its marks; he had gotten blisters on his fingers from all the writing of reports and communiques... And now, after one year in the combat zone, he had been promoted a teacher of sorts, a correspondent to command other correspondents.

A signal was sounded; it was 1300 hours, Galactic Mean Time, January 6, 2568. The door was opened and the hall started to fill with newbaked correspondents in service dress. When everybody was seated Lupp started his show; in his inimitable way he gave an introduction to military concepts, helping the correspondents to understand the nature of the combat zone communiques they were to read and write themselves. He lectured about words like main effort and surprise, freedom of action and initiative, maneuvre space and reserves, as well as the old concepts of Auftragstaktik and Innere Führung. The latter, for its part, was about how every Mirotanian soldier was trained to become his own leader, trained to take his own initiatives within the framework of the mission. They shouldn’t just sit down and wait for orders; instead, they would anticipate what the order would be and then execute it spontaneously. It also meant occupying yourself with routine tasks like looking after your equipment without being expressly ordered to it. That would save a lot of time, lighten the burden on the leader and somewhat lessen the friction of war, as Clausewitz would say.

The lecture done Lupp went away in the cupola city and met his old comrade Knake. They found themselves standing in a subterranean street, watching some Space Rangers in blue overalls march by, metox guns in their holsters and forage caps on their heads. Lupp said:

”Rangers. In everyday wear.”

”Indeed?”

”Yes. And when they fight they have space suits.”

”Wow...”

”Yeah, some guys eh? They also have a dress uniform in grey and green with a beret, a purple one; sure looks smart.”

”But you’re no Ranger. Do you ever wish you were?”

”No,” Lupp said, ”I’m an army guy and I like that too. The army and their infantry fight on worlds with breathable air, the rangers for their part fight on hostile worlds like these. And they fight in space, boarding enemy ships in space battle and so on.”

”The cutting edge of warfare.”

”Maybe. But you need worlds like Cressida and Duriko-Da to live on, prosper and be free, worlds with an environment more friendly to organic life. You need conquests like those to win the war, to conquer the key areas of habitation to put it formally. And there you need infantry slugging ahead in the mud; not so glamourous as being a space soldier with a jetpack on your back, but necessary.”

The rangers disappeared behind a corner. The two correspondents for their part went to an officer’s mess, situated behind a front of burnished steel and fretted copper. Once inside, sitting in a lavender boot surrounded by pots with bracken and orchids and a small fountain with gurgling water, they ordered tea and looked out over the half-deserted premises. It was the magic hours between lunch and dinner with just a waiter walking round doing easy stuff like placing out ashtrays and salt-cellars. Knake sipped his tea and said, intimating the Duriko Da-campaign:

”So here we go again. Time for action again.”

”Yes,” Lupp said. ”This time it will be really tough, the Saurian fighting for his home, for his dear and beloved ones. They’re fighting for their homeworld and not for some alien conquest like Cressida.”

”But that’s how they want it,” Knake said. ”They didn’t want a settlement after the loss of Cressida, they wanted to continue the struggle. They refused to return to the Federation.”

”But the word 'federation' to me suggests freedom of choice,” Lupp said. ”It’s not an empire, a caesarian state based on the rule-by-command. A federation is an egalitarian congregation, one that it should be volountary to enter and leave. That, to me, is a federation. Right?”

”Well, maybe.”

Lupp stirred his tea with a glass rod. Changing the subject he said:

”They say we have taken Jannoka.”

”No kidding, eh? I didn’t even know we had landed there.”

”But we have, and we have conquered the whole world and made its garrison surrender.”

”We’re forging ahead I daresay.”

”Yeah. And so my friend, from one thing to another – are you learning anything about things military? Or is it the same mess as always?”

”Well, I do pick things up,” Knake said. ”And I think I’m gonna start to plough through some army handbooks, something has given me the taste for it. The language in them can be rather funny, rather punctilious and poetic at the same time if you follow me...”

”Like?”

”Well,” Knake said, ”how about, 'retrograde defense in open and close country'? And 'the ground is boiling and smoking from grenade impacts' – and 'if the squad leader falls someone of the soldiers – YOU – must take command'."

”Oh I see,” Lupp said, ”some poesy for fire-eaters, eh...”

”Exactly. Even single words and concepts can be like poetry, poetry in nuce so to speak.”

”Like...?”

”Laser Carbine.”

”Oh...”

”And Spaceborne Assault.”

”Oh...”

”And Angulation.”

”Yeah.”

”And Canorma Fabric.”

”Hm.”

Lupp agreed with his friend just to go with the flow, to have the conversation going – because earnestly he wondered if Knake hadn’t finally gone mad. Poetry in military concepts? Then you could find poetry in common words too, like sun and moon, flower and leaf, ocean and brook and whatnot...




Related
Svensson's Biography
Science Fiction Seen From the Right (2016)
Infantryman of the Future

torsdag 14 juli 2016

Bloggpolicy


This post is about the policy of the blog, the general outline and direction of it.




Välkommen till Svenssongalaxen. Dagens datum är torsdagen den 14 juli 2016. Bloggen skrivs som alltid av mig, Lennart Svensson. Härmed några ord om mina riktlinjer för bloggen framöver.

Bloggen startades för sin del i november 2007. 22/11 var det närmare bestämt. Målet med sajten var:

. att pusha för mina böcker
. att blogga om Carlos Castaneda
. att blogga om Ernst Jünger

Dessa mål kvarstår i stort sett. Vad gäller punkt ett så använder jag alltjämt bloggen för att göra reklam för mina böcker. Ni som inte, uppblandat med övrigt material, vill läsa info om mina böcker, vad de innehåller och var man köper dem, uppmanas sluta besöka denna blogg. För jag "är" mina böcker. Det är hart när omöjligt för mig att inte nämna mina böcker. Varje inlägg ska förstås inte handla om en Svenssonbok men ni fattar, mitt väsen är oupplösligt förknippat med vad jag publicerat i bokväg.

Jag bloggar om mina böcker. Vad gäller de övriga punkterna jag listade nyss så har jag inget att tillägga om Carlos Castaneda just nu. Dels har vi de 22 inläggen i tråden om honom, dels har vi "Science Fiction Seen From the Right" som har ett fett kapitel om mannen.

Bloggandet om Ernst Jünger har också peakat i så måtto att jag 2014 gav ut denna biografi över honom, en essä som sammanfattar allt jag har att säga i fallet. Annars så kan man säga: Castaneda och Jünger är författare och bloggen har inslag om många andra författare, det är recensioner etc. och sådant lär väl fortsätta att förekomma här på Galaxen i rimlig mån.


Kanske kommer det även att, som förr, dyka upp noveller på bloggen. Jag är skönlitterär författare jämte mina essäer och "Antropolis" och "Eld och rörelse" är prov på detta. Kanske kommer det framöver att postas en och annan novell här på bloggen. Kanske kommer de att vara på engelska.

- - -

Vad gäller engelska som bloggspråk så har jag detta att säga. I början var bloggen enbart på svenska. Efter 2014, då jag med Jüngerboken som portalhändelse började skriva böcker på engelska, började jag även med engelska bloggposter.

De engelska bloggposterna kommer att fortsätta. Man kan säga: även om jag inte skrev böcker på engelska så skulle jag nog ha enstaka engelska blogginlägg. Till exempel: recenserar man en bok skriven på engelska gör sig en recension bäst på engelska. Med engelska som recensionsspråk flyter till exempel citat in lättare.

Sedan vad allmänt gäller denna blogg, vad gäller random blogginlägg, så kanske jag kommer att öka mängden svenska blogginlägg framöver. En viss återgång till svenska som "normalspråk" för bloggen alltså. Majoriteten av läsarna är förvisso svenskar. Det gissar jag baserat på de googlingar man ser på en sida i redigeringsfunktionen. Ty det är mest svenska googlingar som för folk hit.

- - -

Bloggen fortsätter. Det är målsättningen. Jag kan för min del inte förstå folk som raderar sina bloggar. Om jag får råda kommer denna blogg att finnas kvar, oavsett min uppdateringstakt. Jag är författare och skrivandet kommer lätt för mig, så i bloggen och så i övrigt. Nu lovar jag inget men generellt så har jag ett gott öga till denna sajt kallad Svenssongalaxen.

Jag har mitt väsen här, bloggen har sitt eget liv -- mitt liv, sparat online. Det är ju så att jag skrivit lite här och var på nätet förr -- och det var kul -- men fokuset för mitt onlineskrivande, högprofilerat (dvs bortsett från Facebook och Flashback), är Svenssongalaxen.

Vad gäller nyssnämnda sajter kan ni väl kolla in min Facebooksida om ni vill.

Och på Flashback har jag nicket lampros. Det är inget hemlighet.


Bloggen fortsätter. Den är sedan länge en realisering av den vision jag fick när jag bloggat ett tag, nämligen att vara en sajt med en mix av dagbok, recensionsbas, talarstol, noveller och fånerier. En galax av intryck och narrativ, scener och åsikter: en Svenssongalax.

- - -

För att repetera om den allmänna kursen framåt för bloggen:

. noveller på engelska kan komma att publiceras
. om jag ger ut en bok skriven på engelska kommer den att presenteras på engelska
. annars kan det möjligen bli något fler nya, random poster på svenska framöver




Relaterat
Kluge: "Slaget"
Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige
Castanedas värld: en ordlista
Recension på svenska av Jüngers "Der Kampf als inneres Erlebnis"
1. Riksbron med Riksdagshuset. 2. Tennsoldater jag gjutit. 3. Utsikt över UD och Operan; snubben i bilden kom med oplanerat, jag vet inte vem det är, "The Man of the Crowd" liksom, dock bidrar han ikonografiskt till helheten, han balanserar upp bilden så därför publiceras den.

onsdag 13 juli 2016

Juli


These are some rants in Swedish, a literary outing into the realms of Nothing.




"Ser jag fet ut i den här?" sa min fru till mig igår, iklädd sin senaste kreation.

"Ja," sa jag, "du ser ut som en fat blob. Ta på dig den här sopsäcken istället."

Nu ska jag sjunga om kärleksblask, gröna ängar och King Kongs task.

- - -

Tidningspapper kan vara bra att ha till diverse. Därför gillar jag TÅ:s totalutdelning på fredagar, så verkade det vara ett tag iaf, man fick tidningen vare sig man ville eller ej.

Men nu verkar de ha lagt av med denna gratisdrive, de fattade väl att det är lönlöst, detta har ingen effekt kommersiellt, folk struntar i gammelmedia.

Jag håller med om denna trend, gammelmedia går inte att läsa. Dock är papperet i deras tidningar bra att slå in fiskrens i, det är bra att ha som skydd för bord etc. när man målar.

Så vad ska man ha istället? Jag får väl dra ner på stan, gå på Hemköp och ta ett ex av Sundsvalls Nyheter, det är bra "fiskrens"-papper i den.

Sundsvalls Nyheter är en gratisblaska i dessa trakter. Hoppeligen finns den kvar, kanske har den lagt ner, vad vet jag. Tidningen Yippie! kanske har konkat ut den. Yippie är dock en månadstidning, Sundsvalls Nyheter var vecklig, det var den väl.

- - -

Det ryktades om jätteregnväder för ett par dar sen. Nu verkar det vara här.

- - -

Det är varmt nu, då är svensken lycklig "med en korv i sin mun och sandaler av plast". Sedan kommer vintern och då lever han blott på sprit och tabletter. Det är en tradition det med och jag förstår inte varför man ska hymla med det. "Trumma på rutan och titta på snön" (Ekelöf). Och nyttja sprit och tabletter.

- - -

Cadillac är bilarnas Rolls Royce.

- - -

Nu är det sommar, nu har vi firat midsommar, halleluja. Många firar att de är lediga, de firar med sprit och tabletter. På vintern firar man jul, man firar det i december, man firar det med allmän samling i city för orgie i glögg, marinerat kött och fisk och överkryddade bakverk, klingande klockor och en komatos trans över alltsammans. Spend spend, will it never end. Jo när man åkt hem och drogat sig med mer glögg och fet mat och dåsat bort till "Away In A Manger" på TV med Jill Johnson i tajta läderpants framför altaret i Nicolai kyrka.

Nu är det sommar, julen är sedan länge över, nu är det semestertider då svensken är lycklig "med en korv i sin mun och sandaler av plast"

- - -

Sverige är delat i tre delar: Götaland, Svealand och Norrland.




Relaterat
Nick Carter
Mina minnen av Enköping
Buick på gatan
Östra kanalen

måndag 11 juli 2016

HPL



I like fantasy. Hereby some notes about an author of fantastic tales.




He was totally out there. His imagination was 3-D, 4-D, you name it, gleaming in every possible and impossible color of this world and the next.

I am talking about H. P. Lovecraft (1890-1937), an American author of deathless renown. One fine example of his prose is "The Festival," a short story. Here we have a narrator visiting a village where a certain Festival is about to take place. They dress in gothic robes, they gather at the church, they chant Hum-A-Drum-Drum and then descend a stair into a neglected cave.

Yea, verily. And finally there, in the murky depths of that cave, what do they see? They see this:

Out of the unimaginable blackness beyond the gangrenous glare of that cold flame, out of the tartarean leagues through which that oily river rolled uncanny, unheard, and unsuspected, there flopped rythmically a horde of tame, trained, hybrid winged things that no sound eye could ever wholly grasp, or sound brain ever wholly remember. They were not altogether crows, nor moles, nor buzzards, nor ants, nor vampire bats, nor decomposed human beings; but something I cannot and must not recall. They flopped limply along, half with their webbed feet and half with their membraneous wings; and as they reached the throng of celebrants the cowled figures seized and mounted them, and rode off one by one along the reaches of that unlighted river, into pits and galleries of panic where poison springs feed frightful and undiscoverable cataracts.


A man writing stuff like this this can't be sane, he must have some extraordinary quality of seeing things, a glorified third eye hooked to the grotesque and the arabesque.

More about H. P. Lovecraft and other conservative sf and fantasy authors can be read in "Science Fiction Seen From the Right". This 378 page essay is published by Manticore Books this year, 2016, and is to be bought on Amazon, Adlibris etc. Check it out in this Svensson Galaxy blogpost.




Related
Borderline
Heathen Harvest reviews Borderline
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen From the Right

söndag 10 juli 2016

Infantryman of the Future: Equipment



It's true that I don't believe in a major war erupting. However, that won't stop me from wondering how a future soldier would be equipped. Hereby some deliberations on future infantry equipment.




Sometimes I speculate on the weapons and equipment of future wars. For instance, what would a battle suit in a war with laser guns look like? My suggestion is the following -- so I give you the infantryman of the future.

. The battle suit itself would be made of a nanotechnical fibre (= coal nano fibre). The fabric can be sealed against splinter and gas. The coal nano fibres can also be made to change color, thus enabling different camouflage patterns at the touch of a dial.

. With a generator (powered by, let's say, a micro turbine) the suit is constantly held at comfortable temperatures, enabling the soldier to fight anywhere from Sahara to Antarctica.

. A force field (powered by the same turbine as in previous point) guards the bearer from being hit by hostile laser beams.

. A comlink on the wrist of the soldier serves as battle computor and radio control.

. The helmet has a built-in radio (and microphone and earphone) and a vizor with functions like infrared, nightvision and binoculars. A hearing valve enables hearing sounds from the environment.

. The laser carbine would be carried separately and powered by batteries.

Other than that it could be said: the suit in question is not pressurized and the helmet, though fairly hermetical, has no oxygen feed. The soldier would breathe normal air from the atmosphere. However, in times of chemical hazard the helmet can be sealed and, with a filter, function like a gas mask. For longer periods of fighting in gas-infested environments some spare oxygen could be needed.

Now then, how would units of these soldiers function? How to lead them? What would their support be? These are interesting questions, no doubt, but they would take an entire essay to answer. So this piece ends here.




Related
No Risk for Major War
My Jünger Bio
Swedish Mystique

Al Williamson: Flash Gordon

fredag 8 juli 2016

Sommarläsning


This is about fiction etc. on the blog. And exclusively, it's about Swedish posts.




Det är sommar. Kanske har man då tid att läsa lite -- läsa fritt, läsa böcker, kanske även läsa ditt och datt på nätet.

Om så är, har jag en del läsning att tipsa om här på Galaxen. Ty som alltid skrivs denna blogg av mig, Lennart Svensson. Jag är författare och jag har skrivit alla till dags dato 1976 inlägg på denna bloog. Bland dessa inlägg finns berättelser. Fiktion. Som denna ultrakorta novell om en galen polis.

- - -

Fler noveller finns förvisso på denna blogg. Här ska jag berätta specifikt om och länka till tre (3) noveller. Vi börjar med en sak som heter "Solarium".
Solarium var människans stad i det 22:a seklet, spjutspetsen för andlig odling och vetenskap, själva sinnebilden för det mänskliga i denna tid. Och denna tid hade man ett förödande krig bakom sig, ett krig som inneburit slutet för den tungfotade faustiska kulturen och som sett en eterisk, mer kristallskimrande kultur växa fram: den solariska.

Så börjar novellen om denna stad i framtiden, denna skinande framtidsstad till vilken ett rymdskepp återvänder. Människan lever i sitt Solarium och söker kontakt med fjärran världar i plejadisk prakt. Och nu återvänder alltså ett rymdskepp från sin odyssé i galaxen. Kapten på skutan är en viss Gimbu Tallion. Han gillar att återse sin stad, sin solariska födelsestad. Men han är också gripen av något annat: rymdens oändlighet.
Han var en banérförare för mänsklighetens sonderingar ut i kosmos, en pionjär i broslagningen mellan kulturer, en strömlinjeformad raketman med kulturell botten, en musisk rymdfarare. Han ville åter kasta sig ut i den viktlösa världen, styra sin farkost mot osedda världar och drömmande planeter.

Så vad händer? Det får ni läsa i själva novellen. Ni finner den här.

- - -

Kristalltekniken fascinerar mig. Om vi tänker oss kvartsur, kristallmottagare och laser och spekulerar bortom det, då hamnar man hos Ivo Livi i hans labb i Norrlands inland. I denna andra novell i översikten har vi en berättare, en journalist som ska intervjua Livi. Berättarjaget bjuds in på sightseeing och ser förunderliga ting:
Det var en otrolig syn, en syn som gjorde en paff. En märklig syn, en egendomlig syn. Vad såg jag då? Jo detta: i en monter rörde sig en kristall, en roterande ikosaeder som reflekterade ljus. Den rörde sig åt två skenbara håll samtidigt, som ett gyroskop i rät vinkel mot sig själv.

Det var ett märkligt skådespel, minst sagt. Jag frågade min guide som stod intill hur det hela fungerade. Hur kunde denna manick röra sig?

- Det, sa Livi som min guide hette, beror på kristallens inneboende krafter. Du vet, en kristall är en magnet av dielektriska polariteter. Dielektrisk energi är andepolaritet, elenergi är materiepolaritet.

- Jaha..., sa jag, föga klokare.

Man sitter även ner för en intervju:
- Så hur började allt...? sa jag, som den journalist jag var. Meningen med besöket var som sagt att intervjua Livi, skriva en artikel om honom för Illuster Vetenskap.

- Det började med laser, sa Livi. Sedan kom kvartsur och sedan skapade jag en kristallmotor. Jag erbjöd den åt Volvo, men de ville inte ha'n...

- Oj då. Men hur funkade den?

- Jag började med att visualisera kristallen och sedan slipade jag den, sa Livi kryptiskt. Så bytte han ämne, övergick till att tala om något som filmen antytt:

- Idag gör vi ljus av elektricitet, imorgon gör vi elektricitet av ljus. Av kristalljus.

- Jaså?

- Jojomen, sa Livi. Och att kristaller har höga vibrationer, det vet alla. Engelska kungakronan får ju bara visas ibland, i massceremonier, tack vare att dess diamant har så höga vibbar. En enskild människa skulle inte klara av att se den.

Livi har det där draget av vansinne som varje sant geni har. Med sin bas i det öde skogslandet uppfyller han även ett annat kriterium på guruskap: "De sanna profeterna ska komma från öknen!"

"Vetenskapens trollkarl" finner du på bloggen, närmare bestämt här.

- - -

1985-2010 bodde jag i Uppsala. Därför hade jag inte svårt att föreställa mig följande novellingress, om en kaippare som gjort lumpen i flygvapnet och en kulen höstkväll ska lämna igen lite utrustning till ett F 16-annex.
Fartvinden blåste mig i ansiktet. Ringledens gula ljus bildade ett pärlband mot mörkrets hjärta. "Full moon is rising, wind’s in my eye, the engine roars between my thighs…"

Jag nådde landsvägen och tog till höger, småputtrade fram med min gamla Sefton T-98, en av de finaste motorcyklar som gjorts. Jag spanade efter en viss avtagsväg, det skulle stå ”Brallinge 3” på den.

På pakethållaren hade jag en militärkoffert, innehållande diverse utrustning från min tid i flygvapnet. Jag hade varit basunderofficer, gruppchef för klarering av Viggar och Drakar, men i och med nedskärningarna hade jag strukits ur rullan. Nåväl, all things must pass – så nu fick Gripenfolket ta över, lika bra det.

Jag hade fått ett meddelande om att all eventuell utrustning jag hade hemma skulle återlämnas. Det skulle göras i nämnda Brallinge, på kvällen dessutom; man sa att materielförvaltningen outsourcats och att onsdagar 18-21 vore tiden att lämna igen materiel. Nu var klockan halv sju en onsdagkväll om hösten; jag hade lämnat min bostadsrätt i Fålhagen, tagit på mig den gammaldags designade hjälmen med så att säga öppet ansikte, kickat igång min gamla hoj och styrt söderut genom Uppsalas mellanzon.

Så vad händer? Han kommer till ett upplag med gamla flygplan. Här möter han även en figur som visar sig vara synnerligen gåtfull, ja riktigt egendomlig och bisarr. Huvudpersonen finner sig nämligen efter ett tag vid spakarna till en Saab Kliszow, på väg till ett rendez-vous med äventyret...! Färden tar honom till en parallellvärld där inget är som det ska men allt ändå är välbekant. Novellen finns här.

- - -

Detta var lite fakta och länkar till mina webbnoveller. Vill ni ha en följetong kan jag tipsa om
berättelsen om Melina Starr. I länken berättas om när Melina blev agent på Svenska Relä, träffade Doris Burg och Topsy Lindblom, besökte Four Winds Bar, slog till mot DriCo, gick i exil ett tag osv osv.

- - -

När det gäller sakprosa så finns det också på bloggen. Det är också läsning. Vad gäller random sådana inlägg så svarar denna blogg på frågor som: Vilket är det mäktigaste science fiction-eposet? Detta. -- Vilken är hårdrockaren med det mest gripande levnadsödet? Denne. -- Vilka är de sämsta romaner jag läst, bilar jag sett osv? Dessa.

Där har ni lite tips på sommarläsning. Väl bekomme.




Relaterat
En Jüngerbok från 1949
Saabs bilar
Mäster Samuelsgatan

fredag 1 juli 2016

Science Fiction: Indelningsgrunder


Summary: this is an article in Swedish about science fiction, classifying it into subgenres. -- Här tänkte jag ovetenskapligt rada upp några olika subgenrer av science fiction. Vad är ”science fiction” då? — Det kan sägas handla om framtids / rymd / parallellvärldsberättelser. Ibland är gränsen till fantasy / magisk realism diffus men fokuset i detta inlägg ligger på ”make it new”-fantastik, baserad på spekulationer inom samtida vetenskap. Dvs vad vi normalt associerar med science fiction. -- Texten har tidigare publicerats på sajten Motpol.




1. ”Scientist Fiction”

En intressant subgenre av sf är ”scientist fiction” = sf med vetenskapsmän i huvudrollen. Män i vita rockar i laboratorier och observatorier, ställandes frågor till naturen och utvärderande svaren, det är som jag ser det huvudfåran i denna sorts sf. Exempel på subgenren kan vara ”The Gods Themselves” (1972) av Isaac Asimov, ”Timescape” (1980) av Gregory Benford, ”Contact” (1985) av Carl Sagan och ”The Black Cloud” (1958) av Fred Hoyle.

Sagans bok är för sin del ganska rafflande. Och hans porträtt av Eleanor Arroway som radioastronomen som får kontakt med aliens, det har sitt värde. Hoyles bok, om kontakt med ett intelligent intergalaktiskt moln, är också bärkraftig.




2. Krigisk sf

Krigs-sf uppstod för sin del som genre i slutet av 1950-talet. Det var utgivningen av dels Heinleins ”Starship Troopers” (1959), dels Gordon R. Dicksons ”Dorsai!” (1960), som drog igång det hela. Heinleins bok har sina goda enskildheter, den är programmatiskt intressant med sina diskussioner om politik etc, men Dicksons bok är mer konstnärligt övertygande. Dvs, den har samma trovärdighet vad gäller den strategiska, krigiska grunden men är dessutom möjlig att läsa utan att man retar upp sig på tonläget och avvikelserna, som kan vara fallet vid läsandet av Heinleins bok.

I "Science Fiction Seen From the Right" skriver jag detta om "Dorsai!":
With its brainy reflections, its elaborations in a tight but eminently readable framework, "Dorsai!" is an alltime lodestar, not just of military SF. It’s the novel to read for the executive, responsible mind. Also, "Dorsai!" portrays a human interstellar culture (= no aliens), thus forming a conceptual chessboard of grand-scale politics, strategy and technology. -- "Dorsai!" burns with a quiet fire, a "Dune" before Dune, an Asimov with a sense of urgency.
[p 339]
Fler nämnvärda krigs-sf-romaner är ”The Forever War” (1974) av Joe Haldeman. Samt ”Janissaries” (1979), ”West of Honor” (1976) och ”The Mercenary” (1977) av Jerry Pournelle. Pournelle har den egenheten att han skildrar en framtid där alla vapensystem är av 1950-talssnitt, av den typ han själv lärde känna i Koreakriget. Det gör hans romaner konceptuellt sett till kuriositeter, även om han i övrigt förstår sig på militärvärldens essens i form av ”duty, honour, country” och strid som krisverksamhet.




3. Tidsresor

Nämnvärda tidsreseberättelser är för sin del dessa: ”The Time Machine” (1895) av H. G. Wells, ”Up the Line” (1969) av Robert Silverberg och ”Lest Darkness Falls” (1941) av L. Sprague de Camp.

Nåväl. Wells skrev om en resa till framtiden, de andra två behandlar resor till det förflutna. Men dessa båda — Silverberg och de Camp — kan sina ämnen (500-talets Konstantinopel; 500-talets Rom) så de kan verkligen rekommenderas. De kompletterar läsandet av riktiga, historiska skildringar kan man säga. Entusiasmen för respektive miljö är påtaglig.




4. Andlig sf

”Andlig sf” är en för mig kär subgenre. Böcker som säger något substantiellt om individens esoteriska utveckling, allt inscenerat i en spekulativ fiktionsram. Då kan man nämna verk som Doris Lessings ”Shikasta”-cykel (fem böcker från 1980 och framåt, tung mystik som grund), C. S. Lewis’ ”Out of the Silent Planet” (1937, lite facil men överlag uppiggande), Philip K. Dicks ”VALIS” (1982, en sf-gestaltning av den teofani Dicks haft IRL några år innan) samt Robert Silverbergs ”A Time of Changes” (1971).

Den sistnämnda handlar om hur det är att leva i en kultur där ordet ”jag” är förbjudet. Och kan man inte säga ”jag”, ”jag är” osv, då är det förvisso svårt att utveckla någon som helst andlighet. Dvs: ”A Time of Changes” är en roman som får oss att inse värdet i att vara en individ, ha ett ”jag”.




5. Planetär sf

”Planetär sf” är sf som utspelas på en främmande planet. Stilen var populär på 1970-talet. Detta kan vara alltifrån äventyr som Jack Vance’ ”Star King” (1970) och Paul Andersons ”The Rebel Worlds” (1969) till Bertil Mårtenssons ”Samarkand 5617″ (1975) och Silverbergs nyssnämnda ”A Time of Changes”. Ni ser, vissa verk är svåra att kategorisera, de spänner över fler än en subgenre.




6. Passiv nihilist-sf

Ni kanske undrar vad ”passiv nihilism” är. Det ska jag nu berätta.

Passiv nihilism är ett credo som säger: ”ingenting går, inget fungerar, allt är hopplöst; allt som människan företar sig är futilt ty naturen regerar och elementen härskar, halleluja”.

Och detta är så vitt jag kan se det budskap Harry Martinsons sf-epos ”Aniara” (1954) förmedlar. Passiv nihilism hela vägen.

I jämförelse med detta så är ”aktiv nihilism” en lära som säger att universum kanske är en ödslig plats men människan har dock sin vilja, hon kan företa sig bra mycket i sin levnad. Nietzsche var en aktiv nihilist av detta slag, kan man säga. Julius Evola likaså.

– – –

Martinsons ”Aniara”: Rymdskeppet Aniara kommer ur kurs. Sedan går allt söderut. Ingen hjälp finns, inget besättningen kan göra ändrar ur-kurs-kommandet. Och Jorden sprängs samtidigt: totalt ödeläggande kärnvapenkrig. Ingen hjälp kan komma därifrån.

Ett sådant upplägg speglar, enligt mig, sinnesförfattningen hos en passiv nihilist.

Passiv nihilism är en hel subgenre i sf. Som P. C. Jersilds ”Efter floden” (1980), ”On the Beach” av Nevil Shute (1961) och J. G. Ballards fyra första romaner (”The Drought”, ”The Burning World” etc, jorden går under på fyra olika sätt). Allt detta är med andra ord exempel på sinnessjuk sf, defaitistiska texter av dårhusmässigt slag. Jag menar, nog ska man få skriva tragedier men den enkelspåriga, energisugande pessimism som dessa texter förkroppsligar är sjuk.




7. ”Artefakt i rymden”-sf

1968-1980 skrevs ett flertal sf-romaner på temat ”möte med gåtfull artefakt i rymden”. Upprinnelsen var Arthur C. Clarkes ”2001” (1968), en romanversion av Stanley Kubricks film som ju Clarke skrivit manus till. En gåtfull artefakt upptäcks utanför Saturnus och en expedition utrustas för att undersöka den. Vad man finner överträffar människans vildaste spekulationer; questen bortom den stjärnport som artefakten visar sig vara, höjer vad det lider människan till en högre nivå.

Detta gav sedan upphov till fler romaner på temat, var och en mindre drabbande än ”2001” men mäktiga ändå. Det är texter som Nivens ”Ringworld” (1970), Clarkes egen "Rendezvous With Rama" (1973), John Varleys ”Titan” (1979) och Bob Shaws ”Orbitsville” (1980). Alla är exempel på svindlande perspektiv och häpnadsväckande konstruktioner, fria fantasier inom teknisk-vetenskaplig ram — spekulativa texter gestaltande nya och sedan dess odödliga arketyper, för evigt existerande i vårt kollektiva sinne.




8. Två typer av fantasy

Jag sa inledningsvis att jag skulle fokusera på sf. Men så här avslutningsvis nämner jag kort något om fantasy: dvs fantastik med arkaisk prägel, ”episk fantasy”. Och här kan man lätt urskilja två typer: dels den som börjar och slutar i en fantasivärld, en värld man måste acceptera på dess egna premisser, samt den där en människa från vår värld kommer till fantasivärlden och får ett dubbel-aspekt-synsätt på det hela. Personen lär sig den nya världens natur genom jämförelser med den han lämnat.

Typexemplet på denna sistnämnda typ av fantasy är ”Bröderna Lejonhjärta” (1974) av Astrid Lindgren. Där är huvudpersonen ena stunden en lungsjuk stackare i gamla tidens Sverige och i nästa ögonblick, sedan han dött, kan han magiskt vakna upp i Nangijala, lägereldarnas och sagornas värld.

Fler exempel på ”fantasivärld man beger sig till från vår värld” är C. S. Lewis’ Narnia-svit, Moorcocks Erekosë-roman ”The Eternal Champion” (1970), Lovecrafts ”The Dream-Quest of Unknown Kadath” och Heinleins ”Glory Road” (1966). Exempel på ”fantasivärld fix och färdig = man är där från början”, är Tolkiens trilogi, LeGuins ”A Wizard of Earthsea” (1968) och Moorcocks Elric- och Corum-sviter.




Relaterat
Aktuell bok: "Science Fiction Seen From the Right" (2016)
"Möte med Rama"
Dénis Lindbohm
Stålmannen blir bloggare
Illustration: John Schoenherr

måndag 13 juni 2016

CV för Lennart Svensson


This is my Curriculum Vitae. In Swedish.




Detta är CV för Lennart Svensson, den svenske författaren född 1965, han som skrivit "Ernst Jünger -- A Portrait", "Antropolis" och "Eld och rörelse".

- - -

. 1984, examen från treårig samhällsvetenskaplig linje, Nolaskolan Övik.

. 1984-85, värnplikt som bevakningsgruppchef på I 21 i Sollefteå, vitsord 10-8-8.

. 1985-1987, universitetsstudier i Uppsala (historia, språk).

. 1987-89, arbete som kockelev på Sir Francis Drake i Uppsala. Jag fick lära mig både husmanskost och à la carte. Hösten 1988 avlades ett kockprov. Jag anställdes sedan som kock. Jag tog avsked i januari 1989.

. 1990, universitetsstudier (statskunskap, filosofi).

. 1990-95, ströjobb på Uppsalakrogar parallellt med universitetssudierna.

. 1997 fil kand-examen i indologi (= sanskrit).

. 1995-2010, skribentverksamhet, resulterande i artiklar i Flygrevyn, Vårt Försvar, Magasin Provins och andra publikationer. Jag har även gett ut dessa böcker på eget förlag:

. Den musiske matlagaren (kokbok, 2007)
. Eld och rörelse (noveller, 2007)
. Antropolis (roman, 2009)
. Till Smaragdeburg (roman, 2010)

. Sedan 2010 bor jag i Härnösand. Här har jag haft dessa praktikplatser och arbeten:

. April-juni 2010, praktik på restaurang Royal, Härnösand. Här friskade jag upp mina kunskaper i framför allt husmanskost.

. September-november 2011 – praktik på Mittuniversitetet. Arbetsuppgift: studentadministration.

. Januari 2012 – praktik på Brunneskolan, klassresurs/lärarassistent i 3:an.

. Februari 2012 – januari 2013 arbete som ekonomibiträde på Restaurang Portalen.

Sedan dess har jag jobbat som frilansskribent, bland annat med texter i veckotidningen Nya Tider.




Relaterat
Min värnplikt i dokument
Min fil kand
Medverkan i Nya Tider
Sollefteå där jag gjorde värnplikten 1984-85.

torsdag 2 juni 2016

Depicting the Crane in its Orbit


Hello.




In Sweden these days we have an early summer heatwave. 20 centigrade in the shade or so.

Therefore, I post this February picture to cool you off. It's taken from Övik Central Station. A tower crane is seen rotating over the buildings of the city. As it were, the photo is "depicting the crane in its orbit," referring to a song on the Cosmos Soundtrack from the early 80s.




Related
New Book
The Poetry and Purple Prose of Clark Ashton Smith
Ascended Masters: Some Info
Caza: The Ark

fredag 13 maj 2016

Svensk fantasy


Summary: this is a post about some Swedish fantasy authors.




Åke Ohlmarks var den förste svenske översättaren av Tolkien. Han var den störste! Och den förste -- och den siste. Han var den siste swashbucklern, en fejdande man och en resande man. Han visade mer än någon annan vad det är att ha personlighet och förmedla den i sina texter.

Ohlmarks saknade viss konstnärlighet. Han var något av en bulldozer. Dvs, nog hade han ett stort ordförråd men han var liksom inte någon stor fictionförfattare. Men han skrev de facto fiction, som "Sagan om Nibelungarna" och "Konungariket Skåne". Dessa var dock inte fantasy i egentlig mening, endast omdiktning av myt respektive historiefiktion.

En svensk fantasyroman som ännu lever är annars "Maktens vägar" av Bertil Mårtensson. Den är en trilogi med heroiska förtecken men skiljer sig ändå från Tolkien i sitt direktare tilltal, sin svenskhet och elegans. Värd sitt salt är den nog.

Mårtensson för mig osökt in på ämnet svensk fantastik idag. Vill ni veta något om Granström, Alf Yngve och Bjällerstedt-Mickos ska ni klicka på den länken. Det skrivs ännu en del fantasy i detta land.




Relaterat
Clarke: 2001 -- en rymdodyssé (1968)
Clarke: Möte med Rama (1973)
Boknytt: Science Fiction Seen From the Right
Bild: Sophia Delaunay

lördag 30 april 2016

Mina minnen av Robert Svensson, min bror


Summary in English: this is the Swedish version of my memories of my brother Robert Svensson (1963-2016). An English version of the text is to be found here.




1.


Som alltid skrivs denna blogg av mig, Lennart Svensson. Detta är min dödsruna över min bror. Och min bror Robert Svensson föddes i maj 1963 och dog i mars i år, 2016. Han var 52 när han dog.

Begravningsceremonin hölls 28 april i Kärlekens kapell vid Arnäs kyrka. Det var en grå dag men halvvägs in i ceremonin sken solen in. Det var ingen slump, säger jag som den mystiker jag är.

Robert var konstnär, en målare i akvarell och olja och privat verksam som tecknare (blyerts, tusch). Han utbildades vid konstavdelningen på Wiks Folkhögskola i två omgångar (1984-1985, 1986-87). Under 1990-talet hade han utställningar på Galleri Dombron, Uppsala, på Café Mannaminne, Nordingrå och på sitt eget Galleri Söråsele, Åsele, för att nu nämna de viktigaste utställningarna.

Han var en konstnär par preference, en född skapare av bilder. Det är sant att han också var en ganska bra skribent; till exempel när han studerade vid Uppsala universitet under 1980- och 1990-talet så gick skrivandet av uppsatser och PM lätt för honom. Man kan säga: skrivandet var en lek för honom men detta att skapa bilder var allvar. Han levde och andades alla aspekter av målning och teckning, som att begrunda nyanser och färg, färgen på himlen, färgen på skuggorna etc. etc., liksom olika sätt att teckna serier, att komponera scenografi i filmer et cetera. Till exempel nämnde han en gång att David Lynchs tv-serie Twin Peaks spelades in i studior med tak, innertak, vilket gör scenerna mer hemtrevliga, en aspekt som saknas i alla andra tv-dramer och komedier sedan långt tillbaka.

Ett sådant särdrag, att titta på TV och notera hur scenografin var gjord, kunde sysselsätta honom oändligt. Han var något av en glorifierad dagdrivare och släntrare, hade svårt att komma igång med vissa projekt. "Jag ska ta tag i det, nästa dag, jag lovar" kunde han säga. Och ändå levererade han, som omslagen han gjorde till mina romaner Antropolis och Till Smaragdeburg. Jag hade en vision för layouten och han implementerade den genom att texta snyggt och lägga till bilder.

Han hade sina lata drag men han var också en "go-getter", en som tog befälet. Såsom ledare för sitt rockband The Neurones på 80- och 90-talet. De uppträdde live här och där och gjorde några demos och inspelningar, som att ha en låt på ett spanskt antologialbum. Jag kan just nu inte hitta det på google. Poängen är i alla fall att när han ledde sitt band kunde han "peka med hela handen" och vara en musikalisk inspiratör och ledare samtidigt. Han spelade gitarr och sjöng och karriärmässigt kanske det inte ledde så långt men de demos de gav ut (jag har fortfarande kopior av dem, in alles bortåt 10-15 låtar) hade snits och sväng. Han var en musikalisk man, en man som leddes av musorna, de grekiska gudarna för poesi, sång och konst.

Han gillade också att läsa (Tolkien, en del sf, folksagor, böcker om konst, serier) men hans stora intresse jämte konst var musik. Med utgångspunkt i new wave, rock och pop kunde han även gilla jazz, ambient och allt, även en och annan dansbanslåt och hårdrockslåt. Livnärande sig på tidningsutdelning kunde han "slösa" bort sina dagar genom att spela skivor, dricka kaffe, teckna...




2.

Vad gäller mig och Rob (som han kallades) stod vi ganska nära varandra från vår tidiga barndom och fram till omkring år 2000. När vi var barn lekte vi med cowboys och indianer och leksaksbilar, vi ritade och spelade spel, vi byggde plastmodeller, alltihop med en omisskännlig estetisk touch, som att uppskatta layouten och den allmänna känslan i spel, eller att bygga dioramor och ge en illusion av verkligheten, ett konstant konstprojekt som pågår än -- i så måtto att jag personligen fortfarande sysslar med det, genom att skriva romaner som är någon form av konceptuella dioramor.


Vi bodde i Övik, Ångermanland där vi gick i skolan, och därefter, i slutet av 80-talet, återsågs vi i Uppsala där vi båda studerade och hade våra respektive studentrum. Mötena vi hade under dessa år kunde vara ganska långt ifrån varandra men de var ändå viktiga per se, vi inspirerade varandra med det eller det citatet eller faktumet. Sedan, efter millennieskiftet, gled vi isär. Inte för att jag ska kritisera honom men i slutet blev han något indolent, som att han inte svarade på brev.

Han dog av en stroke och han upplevde en liten stroke förra året också, detta kan vara en indikation på hans allmänna tillstånd. Jag skulle inte säga att han bleknade bort, han jobbade med tidningsutdelning till slutet, distribution av morgontidningar hem till folk med sin cykel och för detta behöver man viss kondition. Men han blev lite "aloof", lite "beyond the beyond" mot slutet.

Jag tänker fortfarande på honom varje dag, så som jag nästan alltid har gjort. Men vi ska träffas igen, det är logiken i iden om reinkarnation, en idé jag stödjer. Och den kan uttryckas som: "inget möte är det första, inget farväl är det sista", sagt av Dénis Lindbohm. Själen är energi och energi kan inte förstöras, bara omvandlas till ett annat fysiskaliskt tillstånd.




3.

Robert gillade westerns, vilda västern-myten som ett bildmässigt fenomen; för oss som föddes på 60-talet var westerns något av en stapeldiet i form av serier, filmer och tv-serier. Till exempel var hans favoritserie Lucky Luke, en fransk komisk westernserie. Och när jag ärver Roberts Britains Deetail figurer, 54 mm cowboy figurer, kommer jag att tänka på honom. De kommer att vara ständiga påminnelser om hans väsen, ett slags minnesstatyetter.

När vi byggde plastmodeller förderog han plan, plan från andra världskriget. Elementet luft låg för honom ty förutom detta skrev han sin fil kand-uppsats om fågelmålningar av konstnärerna Lars Jonsson och Gunnar Brusewitz. Och min far sa att i sitt sista telefonsamtal med honom, den 26 mars, sa Robert att han skulle gå ut senare och titta på fåglar. På våren återvänder flyttfåglarna, det blir barmark och det torkar upp och i dessa ängder kan det vara en del fågelliv på Uppsalaslätten.

Han står på Uppsalaslätten och tittar på fåglar... det är en värdig bild av den man han var. "I'm far, far away, with my head up in the clouds"...




4.

Roberts favoritpopband var Echo and the Bunnymen.

Hans favorit bland svenska serietecknare var Jan Lööf.

Han gillade memoarböckerna av konstnären Peter Dahl. Robert var inte så mycket för Dahls konst i sig, men han gillade hur han berättade om sitt konstnärskap i böcker som Kanske konstnär etc. Speciellt uppskattade han Dahls livslånga projekt för att skapa ett fantasiland med sina tennsoldater, leksaksbilar, modelljärnväg och modellhus, landet "Caribanien". Detta, menade Robert, var Dahls mästerverk (i genren konceptuell konst) medan hans oljor och litografier inte var så minnesvärda.

Robert var en blond, nordisk typ, omkring 178 centimer lång, av en något kompakt uppbyggnad. Han var en man av den "pykniska, atletiska" typen, inte "leptosom, smal" typ som jag. Vi såg, som sig bör, besläktade ut men vi var av olika somatiska modeller.

Jag nämner hans utseende eftersom min roman Antropolis (2009) har ett kapitel där huvudpersonen möter konstnären Tim Parill. Parills utseende är skapat för romanen, han är en fiktion som sådan, men hans beteende som en disträ konstnär som tar emot en gäst i sin studio bygger mycket på Robert:
I ett av segmenthusen bodde Parill. Väl uppe på dess fjärde våning gick jag in i ett ljust, högt ateljérum, en riktig ateljé till skillnad från min egen som ju bara var övervåningen i mitt hus. En doft av terpentin och olja slog emot mig. Jag fann mäster himself sittande vid ett bord läsandes Antropolis Nyheter. -- Jag bugade lätt och slog mig ner, Parill nickade och reste sig. (...) Han bjöd på vin, skålade för mig och frågade om jag skulle köpa något – men när jag sa nej fortsatte han att läsa sin tidning. Jag tog tillfället i akt och såg mig omkring i ateljén, rymlig lokal med takhöjd på tre meter. Fönster endast mot norr; så ska det vara för målare, det visste jag, eftersom norrljuset var jämnare än det feta, flödande, sig–hela–dagen–flyttande söderljuset. Överallt stod dukar; det var både landskap och abstraktioner och något enstaka porträtt, alltsammans omisskännligt Parill. Det var kolorism och pastosa lager, det var spelande former, det var kraftlinjer som möttes och skildes, skummande bäckar, mörka djungler och psykedeliska ängar.
Efter en beskrivning av de märkliga föremål som pryder studion får vi denna bild av konstnären själv, "väldigt Robert" om jag får säga det själv:
Parill satt och stirrade ut i luften. Dammpartiklar for runt i en solstråle. Så reste han sig plötsligt och gick bort till sitt staffli. Från en hängare tog han upp en målarrock, svart och full med färgfläckar i skön slumpmässighet. Han torkade av fingrarna på den medan han målade. -- Jag sneglade på motivet, ett landskap med några hus intill en sjö, och en sol över några berg på andra stranden. (...) Man såg gula fält och skuggiga hus, koppargrön sjö och blåbärsblå himmel. -- Parill tryckte ut färg på paletten och verkade ha glömt min närvaro. Han tog upp en pensel, approcherade tavlan och började arbeta på skuggorna som husen gjorde. Han la på grönt och blått, korsade penseldragen och fick färgerna att nästintill blandas. "Skuggor är aldrig svarta," sa han. Jag instämde med denna visdom, bugade mig och gick mot dörren.

[kapitel 16, "Konstnären"]




Coda

Robert var en fascinerande typ och jag kunde fortsätta att berätta om hans särart. Men i ljuset av vad som redan sagts tror jag en exposé av några av hans konstverk är det bästa sättet att teckna ett porträtt av honom. Han var min bror och han är ännu levande för mig, så som jag antytt ovan. Och nu antyder jag det igen. Och förutom det så lever han vidare genom sina tavlor. Se själva.

(Alla tavlorna nedan är i privata samlingar. Man kan klicka på varje bild för att få en förstoring.)


"Riddaren och bäcken" (oljemålning av en medeltida riddare som kommer till en bäck i skogen)


"Nonfigurativ" (nonfigurativ oljemålning som undersöker färg och form per se)


"Stilleben" (oljemålning av blommor, tämligen åt det impressionistiska hållet)


Omslaget till "Antropolis," utfört av Robert


"Söråselesommar" (oljemålning av Söråselesjön, södra Lappland)


"Saltoluokta" (oljemålning av sjön Langas och omgivande berg i norra Norrbotten)


"Sommarhimmel" (akvarell av Söråselesjön)


"Solnedgång" (oljemålning av norrländskt hus, motivet i sig ihopfantiserat och ej en avbildning av något IRL)




Relaterat
Andlig glädje
Antropolis
Vid min mammas grav
English version of this obituary
Den översta bilden föreställer Robert någon gång under 1990-talet. Nästa bild visar honom under hängande av bilder på Genebiblioteket i Övik, samma decennium.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (47) aktufall (5) alga (3) Andersson (2) Antropolis (18) apatia (10) ar (34) att vara Svensson (222) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (10) bim (12) bing (297) biografi (22) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (20) d-icke (2) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (4) esoterica (123) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (157) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (68) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (25) kuro (2) libyen (19) link (32) lite litteratur (101) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (43) multiversums mytolog (5) natio (68) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (44) politikka (197) pr (51) pred (3) Priest (14) prophecy (24) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (124) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (5) Stratopias gåta (61) survi (6) sve (31) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (4) symbol (4) Syrien (15) tempel (30) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (19) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (3) vju (4) zeppelin (2)