Jag kritiserar Åsa Linderborg, Jan Guillou och Peter Englund. Och jag gör det här

Detta land har, tills nu, styrts av vänstern. Nu är det slut med det.


Det är slut med vänsterväldet! Det är slut med kulturmarxismen, denna lära som är emot tro, trygghet och tradition, mot allt som gör livet värt att leva. Vänstermänniskor tror inte på något annat än makt. De är nihilister: allt är meningslöst, livet är meningslöst, halleluja. Men de omhuldar sin egen sak med religiös glöd och bekämpar högern som om undergången var nära.

Tre svenska vänsterhelgon, tre företrädare för denna negativa, livsfientliga agenda, är Åsa Linderborg, Jan Guillou och Peter Englund. Förutom att vara fientliga till det sedvanliga Sverige är de vurmare för Lenin (Linderborg), spelare under täcket med KGB (Guillou) och antikvarisk historiker med tillgjord stil (Englund).

Jag har i vår gått till rätta med dessa figurer. På bloggen skrev jag den 12 maj detta om Linderborg:

[R]asiststämpeln använder Linderborg ofta. I november 2012 ville hon till exempel polisanmäla sajter som Avpixlat och Fria Tider för förment rasism. Och i helgen 23-24 mars skulle hon ha deltagit på ”Antirasistiskt forum” i ABF-huset med organisationerna AFA och Expo (hon fick enligt uppgift förhinder). Även jag motsätter mig rasism. Samnationalism är min agenda. Men Linderborg använder rasistkortet som härskarteknik mot alla högeraktörer. Som till exempel Fria Tider ovan, som ju är en paleokonservativ sajt. -- Därför kan Åsa Linderborg inte tas på allvar då hon säger sig vurma för frihet. Hennes frihet är nämligen slaveri för regimkritiker och oppositionella, för folk som motsätter sig den massinvandringsregim hon är en del av.

Sådan är hon, Åsa Linderborg: en renodlad maktmänniska, en person för vilken världen är svart eller vit.

Linderborg skriver i AB. Det gör även en viss Jan Guillou. Jag skrev i april om hur Guillou hade värvats av KGB 1967. Samarbetet upphörde 1972. Men Guillou har förtigit denna story tills den avslöjades av Expressen 2009. Min slutsats blev:

Jag kan (...) inte längre läsa en Guillou-text utan att komma att tänka på hans KGB-samröre. Denne figur ska alltså få sitta och rasiststämpla varenda SD:are medan vi ska glömma och förlåta hans spel under täcket med Sovjet...? Vi ska alltså betrakta hans mottagande av pengar och flotta middagar med Gergel som "icke-händelser"...? Guillou stödde dock Sovjet. Han gick Sovjets ärenden medan svenska män gjorde värnplikt, offrade år av sina liv för att när det gällde kunna försvara landet med vapen i hand. Hederliga svenskar var beredda att offra livet för att försvara landet mot Sovjet. Guillou fullgjorde aldrig sin värnplikt. Istället gav han sig i lag med fienden, Sovjet.

Hårda ord! Men Guillou måste granskas. Han måste få betala priset för sitt spel under täcket med världens värsta förtryckarregim.

Följande figur har inte spion-samröre på sitt samvete. Men han är märklig på andra sätt. Han må ha övergivit sin ungdoms trotskism och lämnat den erkänt röda historiska institutionen i Uppsala bakom sig. Men han är kulturmarxist in i märgen. Han må skriva om det traditionella Sverige. Men för det kan han, som inför en Erik Dahlberg, bara känna "motvillig beundran". På min Motpolsblogg skrev jag i mars detta om Englund:

Englund har föga nytt att komma med. Hans monografier saknar statement, påstående, vinkel. Allt vi får är en standardintellektuell typ 1A som bjuder på indignation, illa dold ångest och en uppgiven känsla av att allt är meningslöst. Detta är som sagt vad som framkommer mellan raderna i Englunds verk: nihilism. Det latinska ordet ”nihil” betyder ”inget”. Nihilist är en sådan som inte tror på något. Inget existerar förutom det vi ser med våra ögon. Den enda trossatsen för en nihilist är att materien sönderfaller och kroppen dör. Inga eviga sanningsvärden finns, utom möjligen ondska, som utövas av högern. – Englund tycks mig ha ett sådant vänsternihilistiskt credo. Jag har under läsningen av hans texter inte funnit uttryck för någon högre världsåskådning. Ideellt innehåller hans böcker ingenting, de uttrycker ingenting annat än raljans, fönumst och beskäft.

Vänstern har gjort sitt. Jag kan för den skull inte lova att högern tar över. Dock kommer, om Gud så vill, jag att ta över. Som är höger. Men vad övriga högerideologer har att bidra med i det framtida Sverige -- det får de bevisa, inte jag.


Relaterat
Jan Guillous förlorade heder
Åsa Linderborg
Sankt Peter Englund, hyllad av alla kritiker
RF säger INTE att Sverige är mångkulturellt
Segrar i det tysta

AJ 37 Viggen. Symbol för det Sverige som Jan Guillou ville förråda åt Ryssland.

Syrien-konflikten splittrar den svenska vänstern

Den svenska vänstern har problem. I Syrien. Man tycks vara oeniga hur man ska tolka denna konflikt.


Jag har läst detta i ämnet. Det är ett citat från användaren Davian på Skalmanforum. Det rör inbördeskriget i Syrien, det där landet i östra Medelhavet där det är oroligt. Davian skriver:

Kan säga att Syrien just nu är den hetaste frågan inom svensk vänster. Vi pratar Vietnam-stort snart.

Det finns tre "läger" som alla vänsterorganisationer hamnar i.

1: Stödjer Assad, är emot rebellerna
2: Stödjer INTE assad, är emot rebellerna
3: Stödjer inte assad, är med rebellerna.

Det är på den nivån att medlemmar ur separata organisationer utan tvekan kan starta slagsmål med varandra
eller skriva texter som gränsar på förtal om varandra.

Efter Syrien-konflikten, oavsett lösning, kommer det hända mycket inom den svenska vänstern. partier och organisationer kommer gå under, andra kommer bli starkare, några kommer tappa inflytande, några kommer få.

Det blir intressant... Vi bevittnar levande samtidshistoria just nu.

Jaså, vänstern bråkar om Syrien? Då känns det ju bra att tillhöra högern. Assad har all rätt att försvara sig mot de illasinnade försök som gjorts för att störta honom och ta hans land. Jag vill inte att Syrien ska bli ett nytt Libyen. Och det blir det nog inte heller.

Och på köpet kanske svensk vänster kreverar. Win-win!

- - -

Jag har stött Assad, och hans försvar mot panikmakare och kaoskrigare, sedan förra våren. Se här. Elitklubben som styr världen har försökt skapa kaos i Syrien i två års tid. Men det har misslyckats. Det har av detta inte blivit något nytt Libyen, med intervention, flygförbudszon och annat tjafs.

Assads regim, och dess uthållighet i kriget, dömdes ut av experterna förra året. Men i vår har Assad gått till offensiven mot rebellerna. Han tycks vara på väg att rensa huvuddelen av landet innan årets slut. Den bedömningen görs i en artikel på svt.se:

Syriens diktator Bashar al-Assad kan mycket väl hålla ut mot oppositionen i inbördeskriget i Syrien. Det är den tyska underrättelsetjänsten BND som nu radikalt reviderar sin bedömning av kriget i Syrien. al-Assads trupper är stabilare än någonsin.

Det är det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel som fått ta del av hemligstämplat material. Det handlar om en hemlig briefing som BND:s chef Gerhard Schindler har gett till ett antal utvalda toppolitiker som sysslar med säkerhetsfrågor.

Enligt tidskriften bedömer BND Assad-truppernas möjligheter att i offensiver besegra oppositionsstyrkorna som mycket stora. Medan al-Assads armé alltså är stabilare än på länge håller oppositionens styrkor på att splittras och försvagas.

BND:s bedömning är en total revidering av vad man sade sensommaren 2012. Då bedömde man att al-Assad skulle vara störtad redan de första månaderna 2013. Då gjorde man uppskattningen på basis av det svåra försörjningsläget för regeringsstyrkorna och många deserteringar, bland annat av höga officerare.

Idag är läget ett annat. Försörjningslinjerna och tillgången till vapen och bränsle fungerar igen. Assads armé kan slå tillbaka angrepp från oppositionen och kan till och med ville tillbaka förlorad mark.

Det var ju intressant. Vidare står det:

BND menar att han visserligen just nu inte kan vinna kriget, däremot kan han hålla ut mot oppositionsstyrkornas attacker.

Enligt Der Spiegel stämmer BND:s uppfattning överens med de fåtaliga någorlunda pålitliga uppgifter som kommer från Syrien:

. Den syriska regimen har de senaste veckorna på nytt lyckats säkra sina kärnområden – Damaskus-regionen, områden nära storstaden Homs och kusten i nordväst.

. Assad-trupperna har fördrivit rebellerna från flera förorter i Damaskus och har skurit av dem från försörjningslinjer söderut.

. Också i väster har regimen lyckats skära av oppositionens försörjning, skriver tidskriften.

Rebellernas läge beskrivs enligt BND som ”tämligen dystert”. Oppositionsstyrkorna är försvagade genom inre stridigheter. Försörjningen av materiel och möjligheten att få bort skadade soldater vållar problem.

- Varje ny strid försvagar miliserna ytterligare, ska BND-chefen ha sagt enligt tidskriften.

BND:s prognoser för al-Assad-regimen är ”tämligen positiva”. Om konflikten fortsätter som den har gjort de senaste veckorna kan al-Assads trupper – understödda av trupper från Hizbollah i Libanon – ha återerövrat hela södra delen av landet före utgången av 2013.

Detta var intressanta nyheter. Gammelmedia skriver ju dagligen att rebellerna är på väg att vinna. Här däremot, i svt.se, som har ett avtal med staten att vara objektiva, ges en annan bild. Se ovan. Inbördeskriget går bra för regimen. Rebellerna är på väg att förlora.

Det blir nog, som jag spått, inget av detta krig. Ingen intervention à la Libyen, heller inget stort MENA-krig. Kanske är Syrien-konflikten över innan året är slut.


Relaterat
Kein krieg
Iran har inga kärnvapen
Januari 2012: USA slår till reträtt
Nordkorea: koreakriget
Treholtaffären

Bild: Esteban Maroto

En novellsamling som säger en hel del om Sverige. Och lite till

Här handlar det om min bok "Eld och rörelse". Den innehåller noveller i svensk miljö, som "Kvartsklippan", "Norrlandsproblematiken" och "Åsiktskonstnär". Pdf:en finns att tanka ner gratis här.


Det finns en författare som heter Fredrik F. G. Granlund. År 2004 gav han ut diktsamlingen "Annorlunda men ensam". Han är dessutom verksam med bloggen Marmeladkungen.

Granlund har på sin blogg recenserat min novellsamling "Eld och rörelse". Det skedde i december 2008. Han siktade in sig på bokens titelberättelse, kortromanen "Eld och rörelse". Han tycker texten påminner om Kafkas "Processen" genom den svarta, surrealistiska känsla som förmedlas. När man läser "Eld och rörelse", säger Granlund, vet man inte...

... vem som krigar mot vem, var det utspelas och om huvudpersonen F. är ond eller god. Slutet är dessutom allt annat än man tänkt sig, vilket är en STOR styrka! Men under tiden är det vemodigt, ödesdigert, synnerligen medryckande och gripande.

Granlund har mer att säga. Han går i närkamp med texten med dessa rader:

Svensson utnyttjar samtidigt extrema berättargrepp som jag inte är säker på om han själv reflekterade över vid skrivandes stund. Det är välskrivet men skiftar kraftigt (!) i tempus. Här följer ett exempel där jag skriver ut tempusskiftningarna i versaler:

"Han HEJDAR sig där vägen LÖPER in i skogen; trädkronorna STRÄCKER sig mot varandra och BILDAR en tunnel – långt därborta ÖPPNAR sig terrängen igen, därifrån och bortom Bortom kan han i andanom se träkors utan tal, rad efter rad av kopplade gevär, demolerad fiendemateriel, fångkolonner, nedslagsbrisader, framryckande låglinjer, retirerande soldater, ambulanser i skytteltrafik, ksp-soldater med ammoband i kors över bröstet, pansarspetsar, attackflyg, söndersprängda kroppar, trotylsvarta himlar, vita vajande fanor.

Plötsligt STANNADE motorcykeln med ett hostande. F. VAKNADE upp ur sin dagdröm och KICKADE igång maskinen, DROG upp halsduken över nästippen och STYRDE tillbaka till förläggningen. Han SER tysta trädridåer fladdra förbi, han KÄNNER en bitande vind, han HÖR ventilernas sång. Maskinen HAR tydliga växellägen, distinkta bromsar och lågt lufttryck i däcken." (sid 126; recensentens egna versaler)

Saken är den att detta ovan påpekande av hur det skiftar i tempus faktiskt fungerar. Men det borde inte göra det. Hade jag inte recenserat den här boken hade jag förstås ändock observerat det. Men då främst i kapiteluppdelningen, för vartannat kapitel berättas i presens, vartannat i imperfekt. Efter några kapitel blandas dock detta mitt i kapitlen. Kanske sådant en van läsare, kanske rentav en kritiker, märker, tänker du nu. Men så är inte fallet. Här skiftar och varierar Svensson mellan presens och imperfekt lite hur som helst genom denna berättelse.

Så en vägande passage i recensionen. FG:

Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, har noterat ”en genomgående känsla av ödslighet i Svenssons noveller, en hård värld där drömmen flytt”. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers ”Sturm”. Och undertecknad kan bara hålla med. Kortromanen Eld och rörelse ska publiceras igen!

Detta säger Granlund om mitt opus. Och han säger än mer:

... skillnaden gentemot andra novellsamlingar (av debutanter) är att vi här har en titelnovell som är såpass bra att med lite redaktörskap, en typograf, och annan kunnig förlagspersonal skulle kunna bli en klassiker. Ändå finns här ingen charm. Bara ödslighet. Hade författaren ifråga publicerat denna kortroman alléna i bokform hade jag imponerats mer än jag gör av novellsamlingen per se. Därmed inget illa sagt om novellsamlingen i sig; det är bara det att jag vill ge närmast all kudos till titelnovellen, för just så bra är den.

Där har ni det hela från en säker källa.

Boken är annars på 146 sidor. Den består som helhet av 14 noveller, med titlar som "Synkrongeneratorn", "Ett svenskt Roswell", "Latonia", "Kvartsklippan" och "Åsiktskonstnär", förutom titelstoryn och lite annat.

Granlunds hela recension läser ni här. Och hans egen diktsamling finns recenserad här.


Relaterat
Eld och rörelse, fri pdf
Hela filen
Det svenska kulturkriget: kampläge: maj 2013
Här för att stanna: begreppet "etnisk svensk"
Jan Helin, Åsa Linderborg mfl - Håll käften!

Bildkällan är Ultraförlagets vykort. Detta föreställer Renässansträdgården i Båstad.

En ung, fräsch, svensk kvinna berättar vem hennes favoritförfattare är.


Solen strålar från en klarblå himmel. På ett av Sålundas caféer träffar vi Bia Smiding, 25, en ung, fräsch, slank, vit kvinna, en riktig goding faktiskt...! Jodå, sådan ter hon sig för oss där hon sitter på fiket, fördjupad i en text på sin läsplatta. Bia är en vältränad, charmig, aktiv svensk kvinna, en modern, påläst och kunnig aktör i den svenska samtiden.

Skälet till vårt möte är litteraturen, den stora, odödliga, svenska samtidslitteraturen. Bia har koll på det här med böcker och nu ska hon berätta för oss hur det ligger till.

Nå fröken Smiding, vilken är din favoritförfattare?

- Det är Lennart Svensson. Han debuterade 2007 med "Eld och rörelse". Jag har den på min läsplatta nu. Det är noveller. Vill man kolla in Svensson kan det här vara en bra början.

Jaså. Hur då?

- Här finns en del guldkorn. Som "Åsiktskonstnär", "Ett svenskt Roswell" och "Norrlandsproblematiken". Centralt svenska texter om en samtida verklighet.

OK. Men vad finns det mer då?

- Det finns en hel del. Det finns texter i okända nejder à la "En stad vid havet" och "Eld och rörelse". Och det finns fantastik i "Nineves ruiner" och "Galaxens herre".

Sf och fantasy-texter alltså, blandat med realism? Men är inte det riskabelt?

- Kanske. Men varje text är gedigen i sig. Genrerna blandas inte i novellerna själva. Vi får i boken en inblick i Svenssons psyke helt enkelt -- en astralvärld där allt kan hända och gör det.

Så här finns något för alla?

- Ja, det kan man säga. "Eld och rörelse" har bredd. På sin tid uttalade sig Fredrik F. G. Granlund om denna bok. Han sa bland annat:

Den avslutande kortromanen ”Eld och rörelse” är kafkaesque. Stilistiskt lik många av Franz Kafkas verk – huvudpersonen tituleras till och med F. Jag erinrar mig att författaren läst ”Processen” flertalet gånger – samt förstått dess innebörd. För den här texten nyttjar i och med att läsaren dras med i en krigssituation någonstans, i någon tid, Kafkas styrka i berättandet, då man som läsare inte vet vem som krigar mot vem, vart det utspelas och om huvudpersonen F. är ond eller god. Slutet är dessutom allt annat än man tänkt sig, vilket är en STOR styrka! Men under tiden är det vemodigt, ödesdigert, synnerligen medryckande och gripande.

Aha, Granlund gillade boken. När sas detta?

- December 2008. I en recension på bloggen Marmeladkungen.

Jaha. Har Svensson gett ut fler böcker?

- Det har han. Som "Antropolis" och "Camouflage". Men dem får jag kanske berätta om en annan gång.

Men Svenssons böcker finns fritt tillgängliga?

- Ja. "Eld och rörelse" laddar du ner gratis här, från en akademiserver.

Akademiserver?

- Jag tror det är Uppsala universitet som hostar den.

Och därmed tar vi farväl av Bia Smiding. Hon stoppar ner sin läsplatta i dess fodral, svingar sig upp på sin tioväxlade cykel och försvinner bort i Sålundas vimmel, en ung, fräsch, svensk kvinna med koll på samtidslitteraturen.


Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf: 146 sidor
Andersson: Gyllene gåsen (1997)
Bertil Malmberg och Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Svensk litteratur: traditionell

måndagen den 20:e maj 2013

Emmelie de Forest, vinnare av Eurovision 2013: en seger för traditionalismen

Danmarks Emmelie de Forest vann i förrgår Eurovision. Nu är det nordisk skönhet som gäller. Med folkviseton.


Ingen sektor går fri. Även det europeiska musiklivet är nu slagfält för traditionalismen -- och mot mångkulturen, eftersom en viss musiktävling hölls i helgen i det berikade Malmö.

Eurovision Song Contest 2013 vanns nämligen igår av Danmarks Emmelie de Forest. "Only Teardrops" heter låten. Det är en folkpop-låt, ackompanjerad av militärtrummor och med en flöjt som plusvapen. En flöjt, det har vi inte sett sedan 1980. Då deltog Finland med "Huilumies" (Flöjtmannen), framförd av Vesa-Matti Loiri. Det var också en bra låt.

Så vad ska tjänstgörande PK-ister säga om årets vinnare? En blond, vit kvinna som sjunger folkpop med militärkomp? Kanske har Henrik Arnstad något att säga? Kanske: "Typisk fascism: att förkläda sitt budskap i folkligt gångbara former. Idag Eurovision, i morgon Europa. Fascismen tar över! Stoppa Emmelie de Forest! Detta är hatbrott!"



Nåja, jag spekulerar. Men visst var låten bra. Nordisk folkton med en skandinavisk Shakira.

Förra året Loreen, i år Emmelie de Forest! Ett tecken i tiden? Kanske det. Det hela gick ju av stapeln i mångkulturella Malmö, med massor av outtalad mångkulturism i själva arrangemanget.

Så man kan säga: Europa skuddar av sig kosmopolitväldet och lyfter huvudet fritt. Till "Only Teardrops" trummor marscherar vi mot en gyllene gryning. Med flöjten som plusvapen.

Notera även tvåan, Norges Margaret Berger. Hon fick 12 poäng av den svenska juryn. Hon, en nordisk älva sjungande en arisk solhymn. Wow. Det verkar som om det svenska melodifestival-företagets policy att alltid driva mångkultur slagit fel.

Kort sagt: ska Sverige vara med på banan får vi inte tävla med mångkultur, eller, som i år, en medioker pojksångare. Vi måste skicka en fräsch blondin.

Fröken Berger syns på bilden allra nederst i detta inlägg. De två andra föreställer årets vinnare, Emmelie de Forest.


Relaterat
Vårens regimkritiska låt: "Håll käften!"
Min svenska historia
Rökstenen och Ramsundsristningen
Svensk mathistoria
Svensk säkerhetspolitik
Svenska Frivilligkåren och F19

Vita kvinnor: Paulina Danielsson: svensk bloggare

Paulina Danielsson, 19, är en svensk bloggare. Hennes blogg har funnits sedan 2009. Bloggen heter Paow.


Så här är det: huvudlinjen i kampen mot PK-ismen är regimkritiska bloggar och resurser som Motpol, denna blogg, Fria Tider, Realisten, Gotiska Klubben samt vissa Flashbackskribenter. Men bland övriga bloggar/modebloggar spelar en sådan som Paow en viktig roll. Hon gör stor marginalnytta. Disclaimer: jag stödjer inte allt Paulina Danielsson säger och gör. Hennes språk är lite för ovårdat. Och hennes sätt att uttrycka sig är ibland på gränsen till det tillåtna. Men hon har ruter, det måste man erkänna.

Detta är oerhört viktigt idag. Ett snabbt skrivet, men passionerat inlägg av Paow där hon säger sådant som att detta är vårt land och att invandrare måste skärpa sig -- det är värt miljoner mer än det välskrivna, ironiska gnället från alla dessa ljumma aktörer, från "regimkritiska liberaler" och "konservativa". Dessa alltför väluppfostrade högertyper förnekar ju att de är svenska, de förnekar sin identitet, sitt folk, sitt allt. Man stöter på dem i internets kommentarsfält och, ibland, på Flashback. Och jag har fått nog av dem.

Därför är det uppfriskande med en sådan som Paow. En kvinna som sätter ner foten och säger: nu räcker det! Återigen, hon kan behöva vårda språket. Men det är en randanmärkning. För nu är det krig -- kulturkrig. Vi svenskar förväntas sitta och le som idioter medan vårt land tas ifrån oss.

I det kriget måste vi kämpa, kämpa metapolitiskt -- med bloggar, på forum och IRL. Och i den kampen symboliserar Paow SVENSKT MOTSTÅND. Det må vara ett mer eller mindre opolitiskt motstånd. Men ett motstånd är det.

HIT MEN INTE LÄNGRE. Vi svenskar existerar och har rätt till detta land. Paow säger inte exakt detta. Men hennes modiga, oblyga framtoning SYMBOLISERAR detta.

Paow är en prydlig representant för svensk ungdom 2013. En tjej med hög profil. Och med bestämda åsikter -- icke-PK-åsikter. Yttrade på en välläst blogg. Detta är sällsynt. Och därför är Paows insats så värdefull.


Relaterat
Det svenska kulturkriget: kampläge: maj 2013
Historikernas roll i mediekriget: Hagerman, Harrison, Arnstad och Englund
Här för att stanna: begreppet "etnisk svensk"
Mårtensson: Maktens vägar (1980)
Poe: Den gyllene skalbaggen (1962)
Clark Ashton Smith
Tolkien och Jünger
Tolkien: tittskåpet som fick liv

Bildkälla Avpixlat. Paow visar, med önskvärd generositet, vad det är vi slåss för: svenska flaggan.

Vita kvinnor: Elga Andersen: tysk skådespelare

Elga Andersen (1935-1994) var en tysk skådespelare. Hon personifierar det vita, nordiska skönhetsidealet som få andra. Hon var en rebell, en kontroversiell rebell. Verkligen? Jo det var hon. Genom att vara detta: blond och blåögd.


Elga Andersen hade bland annat en roll i "Le Mans" 1971. Hennes rollprestattion som fru till en racerförare som omkommer kanske inte var så märkvärdig. Men hon hade screen presence. Med en skicklig regissör, som här, kom hennes skulpturala ansikte väl till sin rätt.

Denna film är en klassiker. Ta bara inledningen, där det går cirka tio minuter innan en replik sägs. Bilderna får tala. Steve McQueen kör en stålgrå Porsche 911 till den franska orten Le Mans. På torget ser han en ung, fräsch, blond kvinna köpa blommor. Det är Elga Andersen. Sedan förekommer hon förstås här och där i filmen som följer, om 24-timmarsloppet för sportvagnar.

På en affisch för denna film stod det: "Steve McQueen takes you for a drive in the country. The country is France. The drive is at 200 mph!"

Wikipedia skriver vidare om denna film:

There is very little plot and very little acting; the movie entertains primarily by the sight and sound of Porsche 917s and Ferrari 512s, iconic racing cars with lots of visual and audio appeal to racing enthusiasts.

Det ska, med skådespelare som Andersen, inte heller vara en massa "acting". Det ska vara ikonisk symbolism, ett visuellt intryck. Le Mans' regissör visste vad han gjorde. Symbolism i rörelse, det är Le Mans. Inte pjunkigt skådespel med en massa underförstådd psykologi.

Fast cars, fast women. Jag anser att det hela är ett mästerverk. En film som förstår vad symboler innebär, vad sinnebilder är. Traditionell heroism i modern form, rena arkeofuturismen för att tala med Guillaume Faye. Ett modernt drama med heroiska män och vackra kvinnor. Som Elga Andersen. Halleluja.


Relaterat
Sagor
Svensk litteratur: traditionell
Grönt ljus
Kristusplaneten
Min privata Operation Barbarossa

Nyhetssvepet: kulturmarxisten Göran Modig angriper heroisk staty i Eksjö

Det är åter dags för ett nyhetssvep. Härmed några händelser, med nationell vinkel, som jag tycker är intressanta.


På Svt.se läser jag om en kontrovers om en staty i Eksjö. I denna småländska bygd förde man på 1600-talet försvarskrig mot danskarna. Därför finns det en staty, över en menig ryttare, på stadens torg. Men detta gillar inte Göran Modig. Han tycks mena att den står för en historia vi inte borde vara stolta över.

Svt.se hade denna nyhet uppe 30 april i år. Man skriver följande (not: statyn föreställer en kyrassiär, inte en husar):

Det var ett medborgarförslag som satte fart på diskussionen om ryttarstatyns vara eller inte vara på torget i Eksjö. Statyn föreställer en husar från 1600-talet med svärdet i högsta hugg och den ska representera en del av stadens militärhistoria.

Göran Modig är historiker och ofta anlitad som guide i Eksjö - han vill ha bort statyn. Den glorifierar en epok av grovt våld som han till och med jämför husarernas framfart på 1600- och 1700-talet med det nazisterna gjorde under andra världskriget.

– Det är hemska saker de höll på med. Man plundrade, våldtog och lemlästade i en ohygglig omfattning egentligen.

Men Modig fick mothugg. Torget är K-märkt och inget får ändras på det:

Man kan inte flytta en staty hur som helst. Det säger Lennart Grandelius som var stadsarkitekt i Eksjö fram till 2002.

– Denna staty står på ett byggnadsminne, om man ska flytta den måste man begära tillstånd av länsstyrelsen, men den tanken är absurd, det kommer med vändande post ett blankt nej.

Bra sagt, Grandelius. Herr Modig slåss alltså mot väderkvarnar. Det blir ingen nedmontering av denna ärevördiga staty. Han och hans "medborgarförslag" måste inse sitt nederlag. I Sverige hyllar vi våra hjältar, vare sig de är meniga ryttare eller kungar.

Varför kallade då Modig statyn för "husar"? Möjligen för att Smålands husarregemente K4 fanns i Eksjö mellan 1822 och 1927. Modig försökte alltså kasta skit på detta regemente med sina horribla beskyllningar. Se citatet ovan. Husarer "plundrade, våldtog och lemlästade i en ohygglig omfattning". Snacka om ohygglig: det är Modig som passerar alla anständighetens gränser men denna svartmålning.

- - -

Vi går vidare i nyhetssvepet. Det följande är en notis av en anonym aktör. Men jag fann den på forumet Nordisk.nu och den är skitbra. Den speglar kampen, i vardagen, mot PK-ismen. Användaren Kittem har utkämpat en strid på Facebook (= Fejjan) om hur en viss händelse ska tolkas. Kittem skriver i tråden "Vad har du gjort idag" detta:

Har spenderat alldeles för mycket tid på Fejjan idag. Har varit i krig med feminister och genushysterikor.

Bakgrund: En pappa får tokfnatt för att tjejen i kassan i Burger King frågar om leksaken till kids meal är till en pojke. Hans pojke leker med dockor och får ha klänning och nagellack och vill att hans son ska bli bemött som ett barn. Inte en pojke.

Åh, dessa fanatiker med sin idiotiska inställning, dumförklarar alla som inte är feminister och går från att barn som inte uppfostras av genusmedvetna föräldrar kommer bli mobbare, våldtäktsmän osv.

Dårarnas julafton idag. Men jag kämpade på, det haglade fula ord från dem men tog mig ur till slut med äran i behåll. Och ännu mer anti genus och feminism.

Jag har inga kommentarer till detta. Annat än: så vinns kulturkampen, så här vrider man samhällsklimatet tillbaka till sans och måtta.

Inlägget postades som sagt på Nordisk nu. Det var för övrigt igår, 15/5. Jag kan generellt tipsa om Nordisk.nu som ett community och diskussionsforum för nationalister, radikalkonservativa och allsköns högermänniskor. Diskutera politik, media och kultur, köp och sälj, få hjälp med läxor, läs om aktivism, knyt kontakter mm mm, allt inom ramen för nationalism och svenskvänlig livsstil.

Nordisk.nu är ett generöst forum. Du måste som medlem, såklart, respektera de nordiska folken och allt vad de står för. Men du behöver inte vara höger för att delta i debatterna. Detta kan jämföras med forumet Socialism.nu. Där är det ju så att högerfolk som ansöker om medlemsskap avstängs. Detta har hänt mig och många andra.

- - -

För övrigt vinner nationalism, sans och måtta och svenskvänlighet seger på seger idag. Ett litet axplock:

. Uppdrag Granskning, SVT1 15/5, avslöjade PK-konsensus bland svenska journalister. Bland annat avslöjades Norrbottens Kurirens svartmålning av musikern Gunnarsson som vägrat delta i en enkät om mångkulturism [läs mer på Gotiska Klubben].
. Åsa Linderborg är isolerad. Jonas Hassen Khemiri har tystnat. Peter Wolodarskis "agendasättande journalistik" går uselt, eftersom allt färre läser hans problemtyngda skitblaska. Och SvD har 30.000 färre läsare per månad i år än förra året.
. SD fick 13,6 procent i Sentios majmätning [källa: Avpixlat]. Att SD håller på att putsa sin fasad med "kulturkonservatism" och liknande spelar ingen roll här, tror jag, för SD är fortfarande en paria i elitens ögon. Och mannen på gatan ser till SD som Alternativet helt enkelt. Alternativet till sjuklöver, massinvandring och mångkulturism.

Kort sagt, det går framåt för nationalismen. Om än med små steg. Men dessa steg, dessa framryckningar och segrar, är irreversibla. Vi har ett extremt samhällsklimat där massinvandring pågår (111.000 PUT förra året), men man får inte kritisera detta. Har då, i detta läge, svensken börjat göra uppror, har mannen på gatan genomskådat lögnerna och börjat protestera så slutar han inte med det i förstone. Har en nationell upprorsanda satt sig i folkdjupet så försvinner den inte förrän segern är vunnen.

För svensken är tyst och tålig, han knyter näven i fickan och avstår i det längsta från att protestera. Men när måttet är rågat, då ryter han ifrån och fäller kungar och kungariken till höger och vänster. Nordmännens raseri, furor germanicus för 2010-talet det är vad ni, PK-regim, har frammanat. Ni bad om det.


Relaterat
Håll käften! - årets protestvisa
Att bekämpa kulturmarxismen
Det går framåt
Det svenska kulturkriget: kampläge: maj 2013
Historikernas roll i mediekriget: Hagerman, Harrison, Arnstad och Englund

Bild: Göran Modig på torget i Eksjö

Slanka Fräsching, 22: Jag älskar nationella nyheter

Nymedia vinner mark. Gammelmedia går under. Det vet alla. Och nu har vi intervjuat en ung svensk kvinna som symboliserar den nya tiden. Hon är, kort sagt, den nya mediekonsumenten.


Slanka Fräsching, 22, är en ung, fräsch, slank, blond svensk kvinna. Hon lever i Sålunda där hon arbetar som mäklarassistent. När det gäller sin mediekonsumtion säger hon så här:

- Jag har ingen tidning. Jag prenumererar inte på gammelmedia. Och även på nätet bojkottar jag DN, SvD, Expressen och Aftonbladet. Varför? Helt enkelt för att de är trista, tråkiga och irrelevanta.

Hur menar hon då med irrelevanta?

- Det står inget i dem! Det är bara propaganda och mörkande. End of discussion. Nej, vill jag ha nyheter går jag till alternativa nätsajter som Fria Tider, Realisten, Exponerat, Gotiska Klubben och Svenssongalaxen. Här får man allt man behöver: nyheter, analyser, kommentarer. Det är raka rör helt enkelt. Är en gärningsman invandrare så skriver man det.

Sitter hon då och browsar alla dessa sajter varje morgon?

- Nej. Jag går in på sidan Riktiga Nyheter. Det är ett flöde som samlar nationella bloggar som dem jag nyss nämnde. Plus diverse andra, som Avpixlat, Helena Palena och Henrik Alexandersson.

HAX? Men han är ju libertarian?

- Just det. På Riktiga Nyheter finns litegrann av varje. Det är energi helt enkelt, ett himla flow liksom. Sidestream media, man...! Mainstream media däremot håller på att slamma igen alldeles.

Det är det sista vi får ur Slanka innan hon drar iväg till nästa aktivitet i Sålundas vimmel. Slanka är en tjej i farten helt enkelt. En ung, blond, fräsch, slank svensk kvinna som tröttnat på MSM och därför söker sina nyheter på nätet.

Goodbye MSM, hello nymedia. Det är tidens melodi. Och människor som Slanka Fräsching är symbolen för detta.


Relaterat
Riktiga Nyheter
Sidestream versus mainstream
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Borges: Ficciones (1945)
Boye: Kallocain (1940)

Sålunda är beläget västan om sol och östan om måne, någonstans i Sveriges hjärtland

Om man är en vit nationalistisk författare, då blir man automatiskt kontroversiell

Jag heter Lennart Svensson. Jag har skrivit romanen "Antropolis". Om den sa Mats Linder i Nova SF nr 20: "Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll."


Jag har skrivit "Antropolis". Jag har även översatt Mikael Jalvings "Absolut Sverige" (2012). Nog finns det fler danskkunniga skribenter än jag i detta land, men vid tiden var jag den ende som kunde hjälpa Thomas Jackson med detta projekt.

Jag har alltså bidragit till den svenska utgåvan av Jalvings regimkritiska rapportbok. Och jag har skrivit ett flertal romaner. Jag anses vara kontroversiell. Det är den slutsats jag drar av dessa incidenter 2011-2013:

. Från 2009 fick jag ha en tråd på SoldForum som länkade till mina pdf-böcker. Nu får jag inte ha det längre. Admin antydde orsaken i ett pm: bland annat för att jag är för kontroversiell. Min motfråga har ännu inte fått något svar.
. Enligt Expos Alexander Bengtsson är jag en fara för demokratin. Ingen annan svensk författare torde ha fått en sådan beteckning.
. Mina böcker skildrar vita människor som gör vita saker: implicit whiteness. Det är inte gångbart för dagens "elit".
. På Skalmanforum copypastade någon i vintras min motpolsartikel om Peter Englund. I debatten som uppstod angreps jag. Då försvarade jag mig. Då blev jag avstängd i en månad "för att ha postat ett politiskt inlägg". Tillbaka efter avstängningen har jag frågat admin om jag får ha en tråd med länkar till mina pdf:er. Inget svar har ännu kommit. Antagligen är jag för höger för detta vänsterforum.
. Jag anser att invandringen ska diskuteras. Jag anser att invandringspolitikens prioriteringar ska diskuteras liksom alla andra samhällsfrågor. Få andra svenska författare hävdar det idag.

Summa summarum: Svensson är kontroversiell, ett hot mot demokratin och En Skum Typ. Vad är det då för Hemska Saker jag skriver i mina böcker?

Om vi koncentrerar oss på "Antropolis" kan detta sägas.

Romanens handling utspelas 2165 i staden Antropolis. Berättarjaget Jenro Klao har mötts av en stad i ruiner, men han börjar rycka upp den ur dess letargi. Han får hjälp av andra nykomlingar, andra visionärer som han. Men därmed är inte allt frid och fröjd. Det uppstår en konflikt mellan modernism och traditionalism: även om man är upplyst, andlig och modern, måste man inte också ha länken bakåt också, till flydda tider och generationer...? Jenro Klao ser det som sin uppgift att återuppliva Traditionen i Antropolis' hotande nivellering.

Detta är upplägget för "Antropolis". Det är en filosofisk roman om en stad i framtiden, litegrann som von Harbous "Metropolis", Jüngers "Heliopolis" och "Vi" av Samjatin.

Hur är det då med det kontroversiella, med högerprägeln? Detta med traditionens roll har jag redan nämnt. Ingen annan än jag skriver om sådant här idag. Och vidare så är "Antropolis" en underförstått vit roman. Det är, som jag talade om ovan, implicit whiteness. De människor vi möter förutsätts vara vita västerlänningar med vårt sätt att gå, stå och tala. Och detta är, som sagt, kontroversiellt för dagens smak, för dagens "kulturelit".

Boken kostar 148:-. Den är på 205 sidor i hårdpärm, numrerad och signerad.
Du köper den här.


Relaterat
SF-Bokhandeln: Antropolis
Autointervju
Jalving: Absolut Sverige (2012)
Evola: Ride the Tiger (1961)
Fuller: The Generalship of Ulysses S. Grant (1929)

Norrbro på 50-talet med Livgardet till häst

Årets vita H&M-modell heter Jennie R.

H&M har i år en fotomodell med ett märkligt namn: JENNIE RUNK.


Jag tänker så här: nog är fröken Runk en duktig, skicklig yrkeskvinna som förtjänar all heder. Hon är en hårt arbetande modell som nu lyckats inta tätplatsen i modellvärlden: att bli baddräktsmodell för världsföretaget H&M.

Heder alltså åt Jennie Runk!

Jennie Runk är inte supersmal. Men jag tror inte att hon är omskriven för detta att hon lite rundare än normalmodell typ 1A. Jag tror inte syster Runks berömmelse beror på att hon är "plus size model".

Vad tror jag då?

Jag tror hon blivit "årets snackis" på grund av sitt namn.

Det är nämligen kul att göra ordlekar på. Som I'd like to put my junk in her trunk osv.

Jennie Runk, säger Wikipedia, upptäcktes 2003. Hon debuterade i US Vogue i april 2005. Hon har även setts i den amerikanska upplagan av Glamour samt Cosmo Girl och Marie Claire. Det sista var i oktober 2007.

Förutom det har hon varit med lite här och där. Jennie Runk är en tjej i farten med andra ord! Hon är amerikanska, född 1989.


Relaterat
Branschen säger: fotomodell typ 1A ska vara vit
Aslan: fungerande gudssymbol
Bhagavad-gîtâ
Castaneda: The Teachings of Don Juan - A Yaqui Way of Knowledge (1968)
Castaneda: översikt

Vi defameras av "eliten", men låt oss inte defamera den (bara lite)

Man måste skilja på sak och person. Att "eliten" inte klarar det är en sak. Men som regimkritiker ska man inte svara med samma mynt, inte i skitkastargrenen.


Tidigare i år skedde ett attentat. Det var i februari, tisdagen den 5 februari, som den danske journalisten Lars Hedergaard utsattes för ett mordförsök. Han överlevde. Bevis, som en pistolkula, säkrades av polisen. Men svensk media spädde vid tiden på med att karaktärsmörda Hedergaard. Han kallades "rasistdömd, islamfientlig". Och det Tryckfrihetssällskap han grundat var tydligen, enligt 08-media, en "islamofobisk organisation".

Hedergaard skriver i Dispatch International. SvD:s Per Gudmundsson sa sig i februari ha tecknat en prenumeration på denna tidning. Som resten av elitmedia anser vara en fascisttidning.

Övriga nordiska media kallade Hedergaard "islamkritiker". Svensk MSM använde "islamfientlig". Rasistkortet spelades hårt, Hedergaard kallades "rasistdömd" (trots att han friades för en låt vara diskutabel bloggmening). Men en händelse som denna kan svensk MSM inte hantera, folk kommer, mer än förr, att vända sig mot dem och ty sig till nymedia som just den Dispatch som Hedergaard skriver i. Och Nya Tider, som är en liknande, vecklig papperstidning med högerprofil.

Jag har bidragit till Nya Tider. Se här och här. Den är bra.

- - -

Svensk ”mediaelit” är ett skämt. Trots det måste man bekämpa den. Det må vara öppet mål för oss regimkritiker idag. Men bolen rullar inte in i målet av sig själv. Man måste kicka in bollen i målet, även om det är öppet mål.

Gör det då, du som kallar dig regimkritiker. Med vissa undantag (personliga och operativa skäl kan ju lägga hinder i vägen) anser jag att man som oppositionell ska 1) uppträda öppet, ej anonymt, 2) undvika ironier och annat tjafs (slöseri med tid), 3) uppträda med segervittring (för bara den som har en vision av seger kan segra) och 4) inte heller karaktärsmörda motståndaren.

Karaktärsmord: det må vara frestande att kalla sina fiender för ett och annat. Men invektiv, glåpord och svordomar har inget i en seriös debatt att göra. Även om våra fiender å sin sida kör hårt med karaktärsmordet som vapen (= rasiststämpel). Som i fallet Hedergaard.

"Eliten" ska bekämpas. Varför? För den anser att vi inte har rätt att existera. Svenskar och vita människor saknar ju, uppenbarligen, existensberättigande i deras världsbild. Den vite man som självmedvetet definierar sig som politisk aktör utifrån sin vithet anses vara En Hemsk Typ.

Den ”elit” som bedriver denna antivitism är märklig. Men man bör försöka behandla denna ”elits” typer med respekt ändå. Som privatpersoner är de, i moralisk mening, ens systrar och bröder. Angrip saken, inte personen.

Då säger någon: men jag då, som angriper eliten med en satirisk visa, är inte det personangrepp? -- Då säger jag: nej, detta är intelligent satir. Jag defamerar inte mina offer, jag häcklar dem elegant. Det är skillnad att skriva en sådan visa och att kalla Reinfeldt "cirkusneger".

Därför min rubrik. Man kan säga: ska man ge igen med samma mynt mot en skitkastande elit, gör det med stil och finess!


Relaterat
Nya Tider: nymedia avancerar
Heinlein: Starship Troopers (1959)
Hur man gör en bok
Borg: Det röda massanfallet (1951)
Hassel: Döden på larvfötter (1958)