Sverige, del 17: Gustav Vasas söner

Gustav Vasa hade tre söner som blev kungar: Erik, Johan och Karl. Johans son Sigismund styrde ett tag men han avlägsnades inom kort. Det var bra. Med honom hade nämligen landet legat öppet för inkvisition, jesuiter och kättarbål. Med upproret mot Sigismund säkrades den dyra svenska suveräniteten.

Gustav Vasa hade övertagit ett konkursbo: ett söndrat rike, behärskat av främmande makter. Sonen Erik fick överta ett enat rike, styrt av inhemska män och välmående som aldrig förr. Unionstiden och den danska hegemonin hade inte varit någon tid av direkt svält men den var orolig. Under ett stabilt styre kunde nu handel och näringar utvecklas bättre. Men Eriks regering blev inte stabil; denne begåvade, kanske överbegåvade monark styrde inte statsskutan med tillräckligt fast hand. Riket överlevde, någon katastrof skedde inte under de åtta år, 1560-68, som Erik styrde men någon storhetstid var det inte. Riket mådde väl och den grund Gustav lagt tålde även att en mindre kompetent kung styrde. Men när efterträdaren Johan ville återinföra katolicismen hotades allt. Karl IX blev för sin del något av en kuppmakare och tronkrävare, Johans son Sigismund hade rätt till tronen, men vad Karl gjorde var nödvändigt för att Sverige skulle överleva som suverän stat.

Låt oss titta på Erik XIV:s person och regering. Denne var till skillnad från fadern boksynt, han gillade att läsa. Han kunde latin, sjöng och målade. Intet mänskligt var honom främmande. Han var en kammarlärd men han försökte sig åtminstone på härskarrollen, han tog ansvar för vad det innebär att styra; han läste Machivellis ”Fursten” och utfärdade regler för armé och flotta, dock utan att ha praktisk erfarenhet av krig och örlig. De tidiga Vasarna var ju inga krigarkungar, det var först med Gustav II Adolf det blev norm för regenten att föra befäl i fält.

Erik blev med tiden vansinnig och fängslades av brodern Johan. Fängelset var Örbyhus i Uppland, vad det beträffar belägen i en märklig bygd, ”typisk Upplandsterräng” om man så vill. Denna kan ha sin charm men är lite egen. Det är ett slättland med inslag av skog, ful, knagglig, ogenomtränglig blandskog ej ägnad att ströva i som på en norrländsk mo. Sjöar finns knappt. Det är ett ingemansland, ett never-never-land av sedvanlig uppländsk typ – och man tänker – var inte Erik galen innan så blev han det väl av utsikten från fängelsefönstret. Det finns ingen horisont, inga vyer, bara åkerlapp begränsad av skog och sedan intet. Det finns inga berg för blicken att söka sig till. Det finns inget djup i bilden.

Erik hade ett labilt psyke; minns här brodern Magnus som tidigt blev otillräknelig. Erik hade dunkla perioder omväxlande med klara. Nog var hans kärlek till den enkla kvinnan Karin Månsdotter ärlig och uppriktig. Men Erik passade inte som regent. Den Johan som tog tronen var inte så mycket bättre. Han härskade rätt länge, 1569-1592. Johan såg mer konungslig ut än brodern men han slösade och la tunga skatter på folket. Försvarsanslag bortsnillades till praktbyggnader och hovhållning. Johan liknade sin far till det yttre men var likt Erik en boklärd svärmare. Något intresse för jordbruk och näringar hade han inte. Grimberg återger en skildring av tillståndet i landet från Johans sista år: ”Där, som förr varit åker och äng, där växer nu stora skogen, och de, som i många år varit välbehållna bönder, löpa nu kring landet med stav och säck”.

- - -

Under trycket av protestantismen, av Luthers och andras reformer, så började nu själva katolska kyrkan reformera sig. Avlatshandeln avskaffades och kunskaperna i grekiska och latin förbättrades hos prästerna. Men det handlade inte bara om läran, det var politik. Ingen fick ostraffat frigöra sig från Rom var budskapet. Kättare skulle brännas på bål; det såg inkvisitionen och jesuitorden till, två nyinrättade organ som gjorde katolska kyrkan ökänd. Johan III må ha varit en kulturälskande skönande som gillade katolicismen för dess prakt och yppiga religiösa konst i kontrast mot protestantismens vitkalkade kärvhet, men hans försök att vrida gudstjänstlivet mot katolska seder misslyckades.

Johan hade en polsk fru, Katarina Jagellonica. Med henne fick han sonen Sigismund. När denne omsider var på väg för att tillträda sitt svenska arvland sammankallade Gustav Vasas yngste son, hertig Karl, ett möte i Uppsala 1593. Där bekräftades protestantismen i form av den augsburgska trosbekännelsen som blivit tyska lutheraners skydd mot Roms imperiala hot. Luthers bibelöversättning blev rättesnöre i Sverige. Johan III:s så kallade Röda bok förkastades.

Vad innebar då detta? Det hela var ett religiöst, ideologiskt uttryck för att bekräfta svensk suveränitet och oberoende från Rom. Under medeltiden underkastades nämligen påven inte bara religiösa beslut utan även en mängd politiska beslut, som vem som skulle vara kung i Sverige. Nu, med reformationen som yttre form, avsade vi oss Roms hegemoni och blev herrar i eget hus. Det var tvunget att säga nej till katolicismen för att kunna styra Sverige som suverän stat. Sedan kan man tvista om helgondyrkan, om katolicismens klangfulla gudstjänster och rika konst. Men vi var för vår egen skull, för vår rena överlevnad tvungna att anta lutherdom och prostestantism: detta var det enda sättet att ena landet och hindra att vi åter kom under utländsk hegemoni. Ordförandens utsaga på Uppsala möte sammanfattade sentimentet: ”Nu är Sverige blivet en man, och alla hava vi en Herre och en Gud.”

Sigismund anlände ohindrad till Stockholm. Hertig Karl mötte upp och fordrade i folkets namn att han skulle bekräfta Uppsala mötes beslut. Sigismund ignorerade det och lät sina medföljande katolska präster predika. Lutherska präster höll motpredikan. Landet var på gränsen till inbördeskrig: ”Svenskar och polacker slogs på gatorna, ja i själva Riddarholmskyrkan.” [Grimberg I s 180] Inför kröningen 1594 avtvingades Sigismund löftet att hålla Uppsala mötes beslut och icke använda katoliker i rikets tjänst. Men ingen trodde honom. Han lär ha skrivit en privat brasklapp, en hemlig protest, där han inför Gud och påven lovade att införa katolsk gudstjänst i landet. Enligt Grimberg var detta på inrådan av jesuiterna; dessa hävdade att man inte behövde hålla löften från kättare, ungefär som muslimer inte behöver tala sanning till icke-muslimer (taqquiya).

- - -

Sigismund for omsider hem. Han tänkte styra Sverige från Polen med dekret. Men därav blev intet. Det blev uppror. Så enkelt som ”Sverige mot Sigismund” var det nu inte. Sverige styrdes ju av hertig Karl och rådet gemensamt. I det sistnämnda satt representanter för högadeln. Dessa gillade splittring under en svag kung, styrande från det fjärran Polen. Då kunde de berika sig. Detta skulle på sikt ha lett till att dessa särintressen slitit sönder landet. Hertig Karl å sin sida företrädde idén om en stark stat, en etatism som här kan sägas ha gynnat allmänintresset.

Adeln hade fått en smärre renässans på sistone. Det hade sett mörkt ut tidigare, under 1500-talets förra del: först nackade ju Kristian Tyrann många svenska adelsmän i Stockholms blodbad och sedan kom Västerås arvförening som höjde kungaätten över de andra ätterna. Men Erik XIV och Johan III reformerade nu adelsväsendet efter kontinental förebild och upphöjde de främsta adelsmännen till grevar och baroner. De fick bland annat ärftliga jordagods och blev ”konungar i var sin landsort”. Dessutom fick de privilegier såsom skattefrihet utan någon därtill kopplad skyldighet. Alsnö stadgas adel måste för sin del tjänstgöra som riddare för att bli frälse (= fri från skatt). Adelsmän som inte längre hade råd med rusttjänst trycktes ner till bondeståndet igen. Johan III beslutade nu ”att adelsmän, som var för fattiga för att göra rusttjänst, ändå skulle få behålla adlig sköld. Därmed lades grunden för adelsskapets ärftlighet.” [Grimberg I s 181] Privilegierna var inte längre kopplade till några skyldigheter. ”Adel förpliktar” blev i mångt och mycket en fras, en idé om exklusivitet för dess egen skull. Vi fick en tärande samhällselit ungefär som idag med överbetalda journalister som kavlar ut propaganda, med antirasismföreningar, toleransprojekt och annat fint som får miljoner i skattefria bidrag.

Adeln kan förvisso, då som nu, stå för traditioner och bildning. Rät ledd kan adeln göra riket stora tjänster, som de exempelvis gjorde under stormaktskrigen. Men på denna tid, med svag kungamakt, hotade adeln att bli en gruppering som värnade om sitt särintresse på ett för landet skadligt sätt. Detta syndrom återvände flera gånger i svensk historia, ett veritabelt gissel och hot mot Sveriges enhet och överlevnad: vi såg efter Gustav II Adolfs död, efter Karl X Gustavs död, under frihetstiden samt i oppositionen mot Gustav III hur adeln berikade sig och ignorerade allmänintresset till förmån för sina särintressen.

Hertig Karl hade denna adel emot sig i rådet. Då fick han söka stöd hos rikets ständer, hos borgare och bönder. Prästerna hade vad det beträffar för nära band till högadeln. På riksdagen i Söderköping 1595 insåg ständerna att riket var i fara och att Karl borde bli riksföreståndare i kungens frånvaro. Han blev regent i ett nödläge liksom Engelbrekt, Sturarna och Gustav Vasa varit före honom. De högadliga som inte ville gå ed med Karl på att försvara beslutet flydde till Sigismund i Polen.

- - -

Inbördeskriget var ett faktum. I Finland slog den kunagtrogne Klas Fleming ner den med klubbor beväpnade allmogen. Det kallas därför klubbekriget. Till Sverige kom kriget 1598 när Sigismund landsteg med en armé för att slå ner upproret. Visst var det formellt ett uppror mot den laglige kungen men reellt var det nödvändigt att säga ifrån. Det var på samma sätt nödvändigt att dra in kyrkogods 1527. Det var ett slags stöld men nödvändigt för landets överlevnad. Men detta hör man inga legalister protestera mot idag. Och att utse Engelbrekt, Sturar och Gustav Vasa till riksföreståndare var också illegalt: rätt kung, formellt valda vid Mora sten, var ju då danska unionskungar. Men det protesterar inga förlästa historieadvokater emot. Men de väljer väl sina strider: de brukar protestera mot avlägsnandet av Gustav IV från makten 1809. O ett sådant brott. Men ni förstår vart jag vill komma: den som kallar Bernadotterna illegitima på grund av detta är överdrivna formalister. Ibland uppstår nödlägen då lagens bokstav måste korsas. Huvudsaken är att man är andan trogen, att den idé som är ”ett fritt, suveränt Sverige” upprätthålls. Med Sigismund – för att nu återvända till honom – hade denna suveränitet varit i fara. Han var en svag regent, inte ens omtyckt av polska historiker, och med honom vid styret hade landet stått vidöppet för jesuiter, inkvisitorer och kättarbål för att bara nämna något. Med hertig Karl som regent skyddades svensk särart och det svenska allmänintresset mot adelsvälde och katolsk reaktion.

Sigismund kom inte långt. Vid Stångebro i Östergötland besegrades han. Den katolska världen gav upp hoppet på att återfå Sverige under sin färla. Sigismund förhandlade till sig ett vapenstillestånd. Han måste utlämna de rådsherrar som följt honom från Polen, lova att regera efter sin försäkran 1594, skicka hem sin polska krigshär och sammankalla en riksdag. Han antogs alltså stanna i landet och styra landet enligt denna överenskommelse men han valde istället att fly hem till Polen. Nästa år förklarades han avsatt på en svensk riksdag. Han regerade omärkligt sitt polska rike tills han dog 1632.

- - -

Karl gjorde processen kort med de adelsherrar som stått på Sigismunds sida. Finland rensades och i Åbo halshöggs över 20 personer, däribland Klas Flemings son. På Linköpings riksdag 1600 sökte vissa adelsmän nåd, de erkände sig skyldiga till att ha bekrigat fäderneslandet, att ”mot riket ha fört avog sköld” som det hette. Men visst kunde Sigismundanhängarna formellt hävda sin rätt: de hade ju bara lytt sin laglige konung. Denna kung hade emellertid brutit sin ed till folket vilket gör detta fall till en juridisk delikatess. Några adelsmän avrättades och berövades sin egendom, som till exempel Gustav Banér vars son blev stor fältherre i 30-åriga krigets svenska armé. Dessutom föll ledarfiguren Erik Sparre samt två andra rådsherrar och en krigare för bödelns svärd.

Det var hårda tider. Lutherdomen blev statsideologi, den enda tillåtna tankeriktningen för svensken. Men detta hade inte primärt med credo och världsåskådning att göra; religion var lika med politik på denna tid. Det var som i Japan vid samma tid: man ogillade katolicismen eftersom den tvingade sina trosbekännare att svära trohet till en främmande monark. Det var ungefär som senare kommunismen öppnade upp för Sovjettrohet och förräderi. Anti-katolicism var nödvändigt för att försvara det svenska rikets suveränitet. Kejsaren bara väntade på att utrota kätteriet i Tyskland och därnäst stod Sverige på tur.

Sitt konkreta uttryck fick det svenska sentimentet på riksdagen i Norrköping 1604. Där beslöts att ingen främmande religion någonsin skulle få finnas i riket. Envar svensk som avföll från lutherdomen skulle fråntas sin egendom och landsförvisas. På 1800-talet fick vi så religionsfrihet (vissa av staten godkända trosyttringar blev legala) och på 1900-talet kom rätten att träda ut ur statskyrkan, vilket främst betydde rätten att bli fritänkare eller ateist. Idag missbrukas religionsfriheten till att propagera västerlandsfientlig islamism.

I nästa avsnitt blir det lite mer om Karl IX. Dessutom blir det en tillbakablick på 1500- och det tidiga 1600-talets krig. Detta krigande var liksom en förskola i stormaktskunskap, en prolog till det svenska imperiala skedet.

Relaterat
Sverige, del 6: kristendom och hedendom
Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok
Svenskarnas hövdingar
Tegnérs "Svea"
Carl Snoilsky: Svensk bushido

Johan III, porträtterad av Johan Baptista van Uther 1582.

Dessa dagar

Nasa har tagit en bild av jorden. Den kallas "förbluffande". Och varför inte. "And the world is like an apple / hanging silently in space / like the circles that you find / in the windmills of your mind"...

För övrigt läser jag att Stig Vig är död. Han ledde bandet Dag Vag. Mina favoritlåtar med dem var "Samma sak", "Dimma" och "Hellre en raket": "Sätt mig på ett plan eller hellre en raket / jag drar iväg till en annan planet"... Se där, rymdtema även i denna nyhet. Den minnesgode läsaren noterar ju att jag började detta inlägg med en Nasa-nyhet. Sedan gick jag osökt vidare till Stig Vig, som gillade sf. Raketlåten antyder ju det. Och på singelomslaget läser någon, jag tror Beno Zeno, "Förbjuden värld" av Isaac Asimov.

Stig Vig hette egentligen Per Odeltorp. Han var en late seventies proggtyp som återförde glädjen i popen. Det var en dragning åt dansmusik, reagge och ska. Egentligen helt väsenskilt från kompisarna Ebba Grön som man turnerade med. Men de kompletterade varandra: här baktakt och Thore Skogman, där punk och misär.

Jag publicerar dessa dagar en följetong på bloggen. Den handlar om Sverige. Del 1 finns här. Det är Sveriges historia som rullas upp i evokativa inlägg. Subtemat är Sverige existerar, Sverige är ett sedvanebegrepp, man behöver inte problematisera varje grästuva. Läs om Birger Jarl, Gustav Vasa, Rolf Krake och andra. Jag planerar att köra inläggen kronologiskt, redogöra för förloppet från Hedenhös till idag. Sedan kanske jag kompletterar med studieresor, bakgrundsfakta, specialstudier och annat. Eller så bloggar jag om något helt annat. Vi får se.

Relaterat
"Sverige" är ett sedvanebegrepp
Skiffy baby
Grekland
Gustav Vasa
Swedenborg

Bilden av Kanalen togs i mitten av december. Nu har vi lite mer snö.

Sverige, del 16: Västerås arvförening

Jag har berättat om Gustav Vasa här och här. Nu handlar det om hur han gjorde Sverige till arvrike, hans insatser för jordbruket och lite annat innan han dog 1560. Detta är alltså det tredje inlägget om denne kung. Det är motiverat: man måste känna till Gustav Vasa om man är en tänkande människa i detta land, om man anser sig vurma för landet och dess traditioner. Gustav var förvisso en realpolitiker som skövlade kyrkor, han var anti-traditionell i så måtto, men hans betydelse går bortom det. Han säkrade Sveriges existens som suverän stat i en turbulent tid. Utan Gustav Vasa och det statsbyggande han utförde hade Sverige saknat stadga. Det hade blivit ett lätt byte för Danmark, Ryssland eller Tyskland i en eller annan mening.

Dackefejden hade varit en svår utmaning. Upproret var nerslaget men än fanns risken av inre söndring och orolighet. Gustavs tron var inte så stabil som den kunde vara. Vi hade ju ännu valkungadöme. Om till exempel den sittande kungen hade en lämplig son valde man i regel denne. Valet i sig var en formalitet. Aktuell kandidat valdes alltid med acklamation. Det var indoeuropeisk sedvänja. Se till exempel vad Theodor Mommsen säger om det romerska kungavalet i ”Romersk historia”.

Systemet gav emellertid stor makt åt aristokratin. De kunde tubba en nyinkallad kung att avge försäkringar om att regera med konsulterande av rådet. Detta skyddade mot maktmissbruk, det var ett slags konstitutionalism med garantier mot envälde, men i ett geopolitiskt läge som Sveriges 1540 måste exekutivmakten stärkas.

Kungaval var för instabilt. Ett arvrike vore en optimalare styrelseform. Gustav fick det därhän att ständerna antog en arvförening. Detta var en lag om att kronan skulle gå i arv inom Gustavs manliga avkomma efter förstfödslorätt. Därmed upphörde Magnus Erikssons landslags paragraf om kungaval: ”Nu är till konungsriket Sverige konung väljande och ej ärvande.” Därmed blev kungen mer än den främste stormannen i riket, mer än primus inter pares; Vasaätten hade höjt sig över adeln och skapat en fastare institution som bättre kunde lotsa Sverige genom de utmaningar som väntade. Det handlade inte om etatism eller dyrkan av makten; det handlade om att kunna förbli ett suveränt rike med stundtals aggressiva grannar som Danmark, Ryssland och diverse tyska aktörer som Lübeck, Hansan och omsider Preussen. Jag menar, se på Polen och hur det gick för dem. Det var en fri republik, ett adelsvälde, en stat med svag centralmakt, en stat som saknade konsekvent politik för att motstå Preussens och Rysslands aggression. Polen utplånades i slutet av 1700-talet som självständig stat. Sverige slapp det. Det var för att vi hade en stark kungamakt som motverkat tendenserna till adelsrepublik.

Som Geijer säger bestod Gustav Vasas verk av tre delar: befrielsen, reformationen och tronföljden. Det sista säkrades genom Västerås arvförening 1544. De andra två medgav att vi kunde styra oss själva, fritt från kejsardömets politiska och ideologiska makt samt fritt från Danmarks och Lybecks imperalistiska hegemoni.

Gustav satte upp en stark legohär och en liten men god flotta. Han undvek krig så långt det gick, han var ingen härförartyp som Gustav II Adolf och Karlarna, men enligt Grimberg kände han till sentensen: ”Om du vill ha fred, så rusta dig för krig.” Si vis pacem, para bellum. Inkomster från 12 000 beslagtagna kyrkohemman gick till försvarets kassa. Man måste ha reda pengar att avlöna de stående knektförband som var tidens lösen. Bondeuppbåd visade sig vid denna tid ineffektiva liksom beridna adelsföljen. Under Dackefejden ska Gustav dock ha fått upp ögonen för fördelen med inrikes värvade bondesoldater. Detta gav upphov till ett embryo till indelningsverket (= det äldre indelningsverket) med avlöning av soldater in natura.

- - -

Gustav Vasa styrde sitt rike som en storbonde med koll på de minsta detaljer. Rikets bönder fick råd med hur de skulle röja mark, dika och bärga skörden i tid. De som inte lydde, exempelvis lät åkrar växa igen, straffades av fogdarna. ”Det var stränga medel; men det behövdes, ty den svenske bonden var trög.” [Grimberg I s 158] Fogdarna hölls i sin tur efter i de brev de fick: om till exempel räkenskaperna inte stämde fick de höra hur odugliga de var, men ”vältra och söla sig i rikets pengar”, det kunde de. Gustav ordnade fisk, salt och bräder åt fogdarna, han sände murmästare och båtbyggare, och i gengäld ville han att fogdarna emellånt skulle skänka honom en tanke och hedra honom med ”något gott” från sina landskap.

Grimberg berättar hur Gustav kunde få klagomål från bönderna under dyrtid och missväxt. Då ska Gustav ha mästrat dem och sagt att de borde bli flitigare och sluta fira så många katolska helgdagar. På den tiden fanns sådant som fjärdedag jul och tredjedag påsk. Istället borde bönderna ta upp nybyggen i ödemarkerna, särskilt i Norrland och Finland. Bättre att som ensam nybyggare ha ny mark under plogen än att ”ligga och trängas åtta eller tio starka friska karlar på ett hemman”. En stor nyodlingsverksamhet ska också ha skett nu till båtnad både för dem som odlade samt för kronan, som fick ökat skatteunderlag.

Bergsbruket utvecklades: förr hade man tackjärnssmide men nu kom stångjärnssmide, införd av tyska smeder. Sala silvergruva utvecklades; den grundades på 1400-talet men hade sin första storhetstid under tidigt 1500-tal. Handeln utvecklades. Vi var ett rikt land som utförde koppar, järn, lax, finska gäddor, smör och hudar, men det var ogynnsamt att föra dem till andra städer vid Östersjön såsom Lybeck. Istället, ansåg Gustav, borde man fara till Nordsjö- och Atlanthamnar. England, Holland och Frankrike blev nu destinationer för vissa svenska handelsmän.

Gustav var en hetsig typ, svår att hållas i overksamhet. Man talar om ”Vasablodet”, ett koleriskt temperament. Det fanns även hos sonen Karl IX och dennes son Gustav II Adolf. Den senare balanserades ju av Axel Oxenstiernas lugn. Gustav lär en gång ha sagt till sin kansler:

- Om inte min hetta satte liv i er köld, så skulle alltsammans stelna och stanna av.

Kanslern svarade:

- Om inte min köld svalkade ers majestäts hetta, så skulle ni redan ha brunnit upp.

Samtalet är kanske påhittat men det säger något generellt sant om hur personlighetstyper kan komplettera varandra. Även drottning Kristina kan sägas ha ärvt denna lite otåliga läggning. Hennes regering bedrevs hipp som happ, utan styrsel men med ett ständigt festande och firande. Och när hon väl abdikerat ångrade hon sig efter ett tag och ville återvända till Sverige. Dessutom lät hon mörda en betjänt. Detta kan vara indicier på ett instabilt temperament.

Det mesta blomstrade under Gustavs regim: han samlade silver i kammaren Eskils gemak på slottet, han ägde 5 000 hemman och han kunde ge lån. Men skolbildningen låg för fäfot. Katolska präster och lärare hade flytt från det kättarland som Sverige blivit men inga ersatte dem. De bildade män som fanns att tillgå var högst mediokra. Kulturlivet skövlades: när man plundrade kloster och kyrkor tog man till exempel handskrifter på pergament, skar sönder dem och använde som omslag till räkneböcker. Det kunde då, tänker man sig, vara handskrifter av antika klassiker, av evangelierna eller liknande. Nu förstördes de och fick med själva materialet (kalvskinn) tjänstgöra för enklare ändamål.

- - -

Man kan lugnt påstå att ingen bodde i stenhus i detta land under vikingatiden. Allt var trähus, även för den rikaste storman. Under högmedeltiden började man så bygga stenhus men många var de inte. Som boningshus fanns vissa stenslott för 1500-talets adel men de flesta herrgårdarna var enligt Grimberg envåningshus av trä med halm- eller torvtak. Glas var ovanligt, istället täcktes fönstren av oljat skinn. På natten stängde man för fönsterluckorna. Fristående möbler var ovanliga; väggfasta bänkar och bord var normen. Mattor, bordsdukar och bonader på väggarna var sällsynt, även om det förekom vid festligheter.

Man åt på trä- eller tenntallrikar. Sked och kniv användes, gaffel var sällsynt; man åt oftast med händerna.

- - -

Ingen svensk kung har haft så många gemåler som Gustav Vasa. Det vanliga är en; Gustav var gift tre gånger. I första giftet hade han en tysk prinsessa, Katarina av Saxen-Lauenburg. Med henne fick han sonen Erik. Efter hennes död gifte sig Gustav med sin ”hjärtans allra käraste Margareta”, svenskan Margareta Leijonhhufvud. Med henne fick han bland andra sönerna Johan och Karl. I sitt tredje gifte hade Gustav Katarina Stenbock.

Gustavs sista tid blev dyster. Han hade tandvärk och var deprimerad. Att Erik och Johan var oense i det mesta smärtade honom. Erik var för sin del lättsinnig och slösande och betedde sig trotsigt mot fadern. Till slut tog Gustav avsked av ständerna på Stockholms slott. Innebörden av talet var att han och riket kommit en lång väg på fyrtio år: då var han en jagad flykting och riket slets sönder av katoliker, danskar och lybeckare; nu var riket välmående och skyddat och Kristi ord predikades rent och klart. Gustav testamenterade kungakronan till äldste sonen Erik och gav i samgermansk anda de yngre sönderna hertrigdömen: Johan fick sydvästra Finland, Karl fick Södermanland, Närke och Värmland och den svagsinte Magnus fick delar av Öster- och Västergötland. Detta bruk var gammaldags; det skulle ge sönerna tryggad försörjning men öppnade upp för förnyad politiska splittring av den typ som frihetskriget och grevefejden bekämpat. Gustav förmande sönerna till endräkt, att ”såsom käre bröder varannan älska och endräktigt bliva”. Han mindes kanske Folkungaättens brödrastrider som närapå slet landet itu.

Testamentet antogs av ständerna, stadfästes och gillades. Gustav dog kort därefter, år 1560.

I nästa avsnitt ska det handla om vad Gustavs söner företog sig. Läs om Erik XIV, Johan III och Karl IX.

Relaterat
Gustav Vasa reformerade Sverige
Befrielsekriget
Bibliografi
Axel Oxenstierna
1900-talspoesi: traditionalism

Bild: slottet Tre Kronor, Stockholm. Detta var alltså den kungaborg med medeltida grundvalar som Gustav Vasa och andra styrde från innan den brann 1697. I norra längan till dagens slott finns dock valv från medeltiden bevarade i form av Museum Tre Kronor.

Sverige, del 15: reformationen

Vi är visst på väg in i Europakten. Den frihet vi fick av Gustav Vasa säljs ut för en vattgröt. Gustav Vasa murade det svenska statsbygget, han utförde ett värv som gagnade oss alla. Ibland tog han i med hårdhandskarna, ibland gick han för långt, men förutom honom är Sverige som tidigmodern skapelse otänkbar. Utan honom hade vi inte kunnat bli det självständiga land vi blev fram till 1900-talets slut. Nu försvinner kanske denna självständighet och vi måste betala notan åt sydeuropéer och plutokrater.

I förra avsnittet berättade jag om hur Gustav Vasa befriade landet från Kristian Tyrann. Gustav blev vald tull kung på en riksdag och tågade in på Stockholms slott vid midsommartid 1523.

Men därmed var inte allt frid och fröjd. Det land han kom till var, kan man säga, utplundrat. Rikets finanser var förödda. Det var tomt på kistbottnarna. Landets odling och bergsbruk låg för fäfot på grund av krigen. Handeln var rudimentär. Det flöt därför inte in så mycket skattemedel. Dock fanns ju kyrkan som var välmående. Kyrkogods hade skattefrihet och kyrkor och präster avlönades med tionde. Detta hade sedan Skänninge möte 1248, då det andliga frälset beslöts, samlat en del rikedom. Nu är det förvisso så att dessa rikedomar var ärligt förtjänta, katolska kyrkan hade rätt till dem inklusive Peterspenningen som var en årlig skatt till Rom. Men reellt var det galet att kyrkan skulle vara en stat i staten, frikopplad från kungamakten men samtidigt rik nog att sätta egna småstyrkor i fält och ha folk som Gustav Trolle i sina led, inställda på att gynna utländsk makt till förfång för det inhemska allmänintresset.

Katolska kyrkan och dess kloster stod för kultur och bildning. Men att näpsa dem var nödvändigt vid tiden. Den så kallade reformationen, då vi skapade ett religionsliv på grundval av Luthers teser (”allmänt prästadöme” det vill säga präster behövs ej eftersom inget står mellan individen och Gud, översättning av Bibeln till folkspråket, nej till avlat, nej till formalism, tron allena frälser) och med staten som förman för kyrkan, var det vid tiden bästa. Hade prästerdömet och kyrkotvånget helt avskaffats – allmänt prästadöme, remember – hade vi fått en optimal lösning. Men man kan inte få allt.

Kyrkan ägde då 1/5 av Sveriges jord. Mycket hade erhållits genom donationer från privatpersoner. Nu ”drogs detta in” till staten till stor del. Det var stöld men kyrkan hade som sagt blivit något av en stat i staten. Hade kyrkan varit en genuint andlig makt hade den inte låtit sina biskopar bygga borgar och ha beväpnade följen. En svensk som tidigt anslöt sig till Luthers protestantism, det vill säga uppror mot påvemakten, var Olaus Petri. Som predikant i Strängnäs förkunnade han Luthers idéer. Gustav fick omsider höra talas om denna mäster Olofs opinionsbildning och gjorde honom till predikant i Stockholms Storkyrka, alltså den kyrka med medeltida grundvalar som ligger intill slottet. Olaus Petri påbörjade den första svenska översättningen av Nya testamentet.

Gustav planerade att konfiskera kyrkans egendomar utan att fråga påven om lov. Dock behöll han tills vidare de katolska kyrkobruken. Dessa var svåra att ändra. Han hänsköt avgörandet av hela denna reformation till en riksdag som hölls i Västerås 1527. Att få borgare och bönder med sig på en reduktion av kyrkogods kanske skulle gå, men vad skulle prästerna säga? Dessa hade ju svurit att lyda påven i allt. Därför kunde de inte avstå kyrkoegendom, sa biskob Brask enligt Peder Svarts krönika. Adeln höll med om det. Detta gjorde kungen rasande. Han hotade att abdikera. Efter ett strafftal drog sig Gustav tillbaka till Västerås slott. Dagen därefter förhandlade stånden utan att komma fram till något. Den tredje dagen började köpmän och bönder bli otåliga och sa sig villiga att stödja kungen. Vissa adelsmän började ge vika och på den fjärde dagen sände man efter kungen, som möttes med vördnad när han trädde in i rådssalen. Hotet att avgå och dra sig undan ett tag hade gett effekt. Han hade fått ständerna att tänka själva och inse vad som var bäst för riket.

Adel, borgare och bönder enades. Prästeståndet blev utröstat. Man beslöt att indra överflödiga inkomster från biskopar, domkyrkor och kloster, rikedomar från ett andligt frälse som ofta ”satt sig upp emot landets herrar, fördrivit dem och dragit in främmande herrar till rikets allra största fördärv” [citerat efter Grimberg II s 91]. Man beslöt även att det i kyrkorna skulle predikas på svenska, inte talas (dåligt) latin som dittills: ”Guds ord skulle överallt i riket predikas rent och klart”. Man sålde in de nya idéerna som en reformering och förbättring av det rådande religionsbruket, inte som någon nymodighet.

Kungen skulle bli kyrkans överhuvud. Präster skulle dömas i världslig domstol; de fick inte längre vara en stat i staten och ”endast dömas av sina jämlikar”, vilket ju kan ge för milda domar. Biskoparna förlorade sina slott och fick inte sitta i rådet. Kyrkan som världslig maktfaktor var ett passerat stadium. Biskop Brask, han med brasklappen inför Stockholms blodbad, fick nog av detta och emigrerade. Vad gäller klostren så förtvinade de när de fråntogs sitt överflöd. Vadstena kloster fanns som det sista kvar till slutet av 1500-talet. Där instiftades med tiden Vadstena krigsmanshus som var ett slags invalidhotell för gamla soldater.

- - -

Dalkarlarna var på gott och ont ett självmedvetet, lättrörligt, välbeväpnat släkte. Gällde det att göra uppror mot tyranni ställde de upp och gick man ur huse. Nu visade det sig att Gustav Vasa inte alltid var så frihetsvänlig och konciliant. Då började det ånyo jäsa i dalbygden. Deras klagobrev påminde hur han hade allt att tacka dem för sedan han gått fredlös i deras skogar. Till sist blev det öppet uppror. Tre sådana ägde rum och det sista var allvarligast. Det kallades klockupproret. Staten hade en skuld till Lybeck för dess bistånd med skepp och legosoldater. Riksdagen beslöt att betala det med de bronsklockor som fanns i rikets alla kyrkor. Det låter som en desperat åtgärd men det var det sista av värde vi kunde avvara. Varje kyrka i landet skulle avstå en klocka eller dennas värde. I övriga landskap löd man befallningen men i Dalarna sa man nej och jagade iväg kungens män med hugg och slag.

Gustav agerade smart här och lät dalkarlarna hållas. Han hade tiden på sin sida. Han lät bli att gå handgripligt tillväga med trupp mot dem och sysslade med andra bestyr. Under tiden tröttnade dalkarlarna på att gå beväpnade och hålla vakt. Till slut drog dock Gustav själv till Dalarna med en liten men god armé. Dalkarlarna uppmanades att samlas vid Kopparberget i Falun. Där omringades de med kanoner och knektar.

Gustav höll ett strafftal, flera timmar långt uppges det. Han hade talets gåva. Det var ord och inga visor: han hotade att föröda hela dalbygden om de inte gav med sig och lämnade ut sina klockor. Till slut fick folk bege sig hem men anstiftarna till upproret avrättades som landsförrädare. Till dem hörde kungens gamle vän Anders Persson i Rankhyttan. Efter det höll sig Dalarna lugnt fram till mitten av 1700-talet, då ett sista daluppror inträffade. Detta såg en veritabel allmogemarsch ner mot Stockholm för att markera missnöjet med regimen; denna hade bland annat inskränkt dalkarlarnas gränshandel med Norge. Man ogillade också att Dalregemnetet lidit stora förluster i kriget mot Ryssland 1741-43. Allmogen marscherade så sommaren 1743 från Dalarna till Stockholm. På Norrmalmstorg möttes man av artillerield och hären upplöstes i vild flykt. Det hela kan påminna om Skottland som samtidigt hade sin sista frihetsyttring i Culloden. Skottland var likt Dalarna en egensinnig landsända med gammal frihetstradition.

Åter till 1500-talet. Rikets kyrkor fick uppge sin klockor. Sedan plundrade Gustav dem på deras nattvardssilver, kors och klenoder. Detta hade han minsann inte fått rätt till på Västerås riksdag. Nu blev det åter missnöje i landet, den här gången med Småland som fokus. Småland var likt Dalarna en lite enslig bygd med frihetssinne och bångstyrighet hos sina innebyggare. En stridsfråga var smålänningarnas försäljning av oxar till Danmark via Blekinge; det blev köttbrist i Sverige på grund av detta. Gustav förbjöd exporten av oxar. Smålänningarna hade tidigare slagit ihjäl fogdar när dessa kom för att inkräva skatt och skipa rätt. Ledare för smålandsupproret blev en Nils Dacke som medverkat i fogdedråp och sedan dragit till skogs. Flera fribasare samlades under hans fana och så blev det allmänt uppror.

Gustav sände trupp till Småland. Men upproret var svårt att komma till rätta med. Det var ett slags gerillakrig. Risk fanns för att upproret skulle sprida sig. Gustav skrev dock lugnande brev till de andra landskapen. Han förklarade för dem att de höga skatterna var till för försvaret. Tidigare var skatterna lägre men då styrde främmande män landet och osäkerhet rådde. Nu hade vi självständighet och den kostade, bland annat i att hålla legoknektar.

I Småland gick det framåt. Bondehären led nederlag och Dacke stupade för en bågskytts pilar. Det skedde i gränsskogarna mellan Småland och Blekinge 1543.

I nästa avsnitt ska det handla om Västerås arvförening, jordbrukets utveckling och Gustavs död.

Relaterat
Gustav Vasa har murat detta rike från golv till tak
Kungliga biblioteket - kulturell högborg
Sverige, del 1
Ragnar Lodbrok
Rolf Krakes saga

Carl Milles' staty av Gustav Vasa i Nordiska museet. "Varen svenske" står det på sockeln.

Sverige, del 14: Gustav Vasa

I det förra avsnittet skrev jag att kung Kristian i sin plan på att kuva Sverige gjort ett, stort misstag: Gustav Vasa. Det låter nästan melodramatiskt. Det är som i Rambo: "You've made one, big mistake... Rambo." Men Gustav Vasas saga VAR spännande och melodramatisk. En och annan detalj kan ha vinklats av propagandan. Men att Sverige led under denne Kristian som svekligen tågat in i Stockholm och väl där avrättat gode svenska män, och att Gustav Vasa räddade oss från detta blodsregemente, den bilden tänker inte jag revidera. Gustav var väl inget helgon på tronen. Men det var heller ingen kulturförening han drev, det var ett tidigmodernt land i en tuff realpolitisk verklighet. Riket behövde ryckas upp ur medeltida slummer och sättas på rälsen mot Storhet. Det var dags att åter göra Sverige till ett land av män, dags att bejaka arvet från Ivar Vidfamne och Erik Segersäll, från Erik den Helige och Birger Jarl. Våra grannar var aggressiva och väntade bara på att inta oss. Så är det i politiken: makt utövas enligt vattnets inträngningslagar, dvs i relation till motståndet. Om man då stärker staten blir man ett svårare byte. Man kan rentav själv inleda en offensiv utrikespolitik. Det gjorde vi också. Under Gustav Vasas söner började den svenska stormaktspolitiken. Och den var inte någon aggressiv imperialism utan en ansvarsfull process av statsbyggande. - Om detta ska jag berätta senare. Idag handlar det om Gustav Vasas insatser till och med hans kungakröning 1523.

I förra avsnittet berättade om hur Danmarks kung Kristian under ett Sverigebesök 1518 lurat med sig sex höga adelsmän. Bland dessa sex fanns en viss Gustav Eriksson Vasa. Han föddes i maj 1496 på Rydboholms slott mellan Stockholm och Vaxholm. Hans far var riksråd och modern var syster till Kristina Gyllenstierna. Under ett år hölls han i ett slags husarrest på ett slott i östra Jylland. Det gick ingen nöd på honom men han hörde samtidigt talas om Kristians förberedesler för angreppet på Sverige, det som skedde 1520. Gustav lyckades omsider fly till Lybeck. Där skaffade han sig båtlägenhet till Sverige.

Gustav landsteg i Kalmar våren 1520. Det var en humble beginning, detta att komma som flykting och fredlös till sitt eget land. Det kan låta dramatiskt men Gustav var vårt enda hopp då: adeln var nackad och kuvad, någon ledarfigur fanns inte. Missnöjet jäste i riket men någon som blev fokus för oppositionen, någon som kunde mana, samla och leda, fanns ännu inte.

Gustav tog sig norrut till Södermanland där han ska ha träffat sin syster och svåger. Dessa var sorglöst på väg till Stockholm och Kristians kröning. De lyssnade inte på Gustavs varningar. Senare fick han nyheter från blodbadet: svågern och fadern var avrättade och modern och systern satt i fängelse. Det enda hoppet för Gustav var nu att söka hjälp hos dalkarlarna liksom förr Engelbrekt och Sturar. Gustav begav sig till Dalarna incognito, förklädd till arbetskarl. Hans äventyr i denna bygd må ha utbroderats med tiden men han var de facto där. Källor om hans dalafärd sträcker sig tillbaks till Peder Swarts krönika från 1500-talet. Narrativet som helhet är inte skapat av någon sentida romantiker, vilket dagens nihilister tycks mena. Det är en legend men med en kärna av sanning. Någon enstaka detalj kanske går att återföra på Plutarkos, som att Gustav en gång blev gömd i ett hölass likt Marius. Men det betyder inte att allt är lögn och förbannad dikt.

Vi går fram till jultiden 1520. Efter en gudstjänst i Rättvik vid Siljan höll Gustav ett tal till folket på kyrkvallen. Allmogen förstod vad han menade med den fara som riket befann sig i, med Kristian som mördat våra styresmän och insatt danskar och tyskar i deras ställe, men något enhälligt stöd fick inte Gustav. Han begav sig då till Mora norr om Siljan. Enligt legenden hade han Kristians knektar efter sig. Personligen betvivlar jag inte det. Gustav kom i vart fall fram till Mora till slut och talade, efter en gudstjänst, till dess allmoge på kyrkbacken. Det var den naturliga platsen att nå den församlade menigheten på. Gustav talade enligt uppgift om den kung Kristian vars trolöshet han personligen hade erfarenhet av och om Stockholms blodbad; han påminde om Engelbrekt och Sturarna och manade dalkarlarna att gripa till vapen under hans ledning.

Men Morkarlarna gav inget stöd. Då såg Gustav slaget förlorat och beslöt sig för att dra skogsvägen till Norge. Men snart svängde sentimentet i Mora; några som undkommit Kristians härjningar anlände och kunde berätta om blodsregementet. Strax antogs Kristian komma till Dalarna och anställa räfst och rättarting, konfiskera allmogens vapen och lägga på en straffskatt. Då ska en bygdens man ha erinrat sig Gustavs manande tal; han sa att det var synd att man avvisat denne frihetskämpe. Då sände man några skidlöpare efter honom. De tog sig från Mora norrut och hann upp Gustav vid Sälen nära norska gränsen. Dessa nio mil är idag omvänt den sträcka man åker i Vasaloppet första söndagen i mars. Den traditionen har upprätthållits sedan 1922.

Man eskorterade Gustav tillbaks till Mora. Man ville att han skulle leda dem. I januari 1521 utsåg de främsta bönderna från Öster- och Västerdalarna Gustav Eriksson till Dalarnas hövitsman.

- - -

Hela efterkrigstiden har svenska historiker varit kungafientliga. Åsiktsklimatet är att förtiga svenska kungars goda insatser. Rådande sentiment på officiellt håll tycks mig därför vara att förneka de känslor som rådde i landet 1520. Man förnekar förtrycket och missnöjet med Kristians välde, och man förnekar den entusiasm som uppstod i Dalarna när Gustav slutligen erkänts av dalkarlarna och gjorts till deras ledare. Men detta är sanningen. En ny anda spred sig, man gick man ur huse och samlades under Gustavs banér för att tåga söderut mot dansken. Det var, mutatis mutandum, en fråga om att ”befria Sverige”, trots att en Dick Harrison vägrar medge att allmogen hade någon känsla för begreppet Sverige på den tiden. Han hade förmodligen hävdat samma sak om han levat då; han skulle väl ha suttit i Stockholm och sagt ”det finns inga svenskar”...

Under tiden hade herrarna i Stockholm hört vad som försiggick i Dalarna. Man samlade en här och drog mot nordväst. Vid Brunsbäcks färja vid dagens Krylbo stod omsider ett slag. Dalkarlarna vann och unionshären slogs på flykten. Det var en märklig seger i så måtto att Gustav var borta denna tid för att få allmogen i Hälsingland och Gästrikland att resa sig.

Gustav samlade en upprorsarmé på flera tusen man. Den tågade runt i Svealand 1521 och vann fler landskap för sin sak - Gästrikland, Västmanland och Närke. För att nå ett avgörande måste man dock inta Stockholm och det var svårt. Dansken kunde försörja staden sjövägen. Gustav saknade krigsfartyg för att hindra detta. Bäst vore om han kunde inta staden innan Kristan återvände. Dessutom måste Gustav skaffa en professionellare här. Allmogekrigarna hade god anda men de tenderade att dra hem vid sådd och skördetid. Men han fann en utväg i form av hansestaden Lybeck, som råkat i krig med Kristian. Av Lybeck köptes krigsfartyg och hyrdes legosoldater, antagligen på kredit men med löfte att betala när riket vunnits.

Detta lyckades så småningom. På midsommardagen 1523 kunde Gustav Vasa tåga in i Stockholm. När han så trädde in i Tre Kronors gamla kungaslott var han Sveriges laglige kung. Det hade en riksdag i Strängnäs samma år utsett honom till. En berömd målning av Carl Larsson skildrar detta Gustavs intåg i Stockholm. Den hänger i Nationalmuseum. Den tidigare nämnda "Midvinterblot" skulle vara pendang till denna men så blev inte fallet, inte direkt för den refuserades 1916. Den ansåg lite stötande och barbarisk. Sedan 1992 hänger dock ”Midvinterblot” i den övre trapphallen på Nationalmusem, mitt emot ”Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523”.

I nästa avsnitt ska det handla om reformationen och upproren mot Gustav Vasa.

Relaterat
Torgny Lagman är symbolgestalt för folkstyret
Gamla platser, knutpunkter, skogar
Fyrisvalls säd
Sverige, del 4
Sverige, del 6: kristendom och hedendom

Bild av E. Berggren, föreställande Gustav på flykt i Dalarna, hämtad ur "Svenskarna och deras hövdingar" av Heidenstam.

Sverige, del 13: senmedeltiden

Medeltiden lider mot sitt slut i denna krönika. Jag inledde den här i tidig medeltid. Nu handlar det om senmedeltiden, om det som Jan de Huzinga träffande kallat "medeltidens höst". Ett lätt anarkiskt, möjligen friare samhälle ger vika för ett mer ordnat. Svensk senmedeltid var dock en förfallstid rent politiskt. Jag har inget till övers för den danskstyrda unionen av sent 1400-talssnitt. Ingen annan svensk historiker har det heller. Gustav Vasa gjorde rätt som befriade oss från det danska oket. Sedan blev han kanske smått översittaraktig men vad skulle han göra då. Sverige på den tiden var ingen diskussionsklubb, det var en tidigmodern stat med mäktiga grannar i form av Danmark och Hansan. - Om Gustav Vasa ska det handla först i nästa avsnitt. Nu blir det berättelsen om den sönderfallande unionen, kongenialt avslutad med Stockholms blodbad.

I förra avsnittet berättade jag om Kalmarunionen. Den förste unionsregenten var Erik av Pommern. Han styrde över alla de tre nordiska rikena. Han efterträddes av Kristoffer av Bayern. Denne tillhörde huset Wittelsbach.

Huset Wittelsbach var en bayersk ätt dit även vår stormaktstida Pfalzätt, "karlarna", hade anknytning; Pfalz hade i sitt vapen bilderna för husen Wittelsbach, Jülich, Berg och Kleve. Wittelsbachs vapenfärger var för sin del vitt och blått i ett rutnät vilket blev Bayerns traditionella färger. Tänk här även på bilmärket BMW, Bayerische Motorenwerke; detta har traditionellt legat i det bayerska München och har vitt och blått i sitt varumärke. Det är ett eko av Wittelsbachs vapen. Näste kung av Sverige, Kristoffer av Bayern, var hur som helst av huset Wittelsbach. Han styrde 1441-48. Från hans tid har vi Kristoffers landslag med de berömda orden att ”riket är av hednavärld sammankommet av Svealand och Göta”.

Det svenska politiska pusslet var invecklat under denna unionstid. Det såg ut ungefär så här: vissa bönder och adelsmän ville motverka unionen och danskväldet; vissa stormän och bönder ville värna unionen, möjligen med en regent som höll sig i Danmark och medgav adelsvälde i Sverige. Bland bönderna var alltså en del för union och en del för ”svensk suveränitet”. Det uppstod således ett svenskt och ett danskt parti i Sverige, striden stod inte bara mellan svenskar och danskar.

Härmed regentlängden vid denna tid:

. Karl Knutsson 1448-57.
. Kristian I, den danske kungen, 1457-64
. Karl Knutsson igen 1464-65 och 1467-70.

Sten Sture den äldre var för sin del riksföreståndare 1471-97. Han kom till makten som en reaktion på att den danske kungen Kristian I av Oldenburg ville krossa den svenska självständigheten. Denna strävan symboliserades av att vi haft svensken Karl Knutsson som regent i tre omgångar mellan 1448 och 1470. Dansken kan sägas ha haft rätten på sin sida, han ville bara fullgöra sina plikter som unionsmonark, men den traditionella syn som säger att Engelbrekt, Karl Knutsson och Sturarna stod för Sveriges väl är lika sann den. Kristian satte sin plan i verket 1471 då han med en mäktig arméstyrka seglade till Stockholm och intog åsen Brunkeberg. Adelsmannen Sten Sture hade för sin del utsetts till riksföreståndare av rådet. Hans armé bestod av riddare samt bönder från Dalarna och Västergötland. Man drabbade samman i ett fältslag på det då förhållandevis obebyggda Norrmalm; staden var främst belägen på Söder, i Gamla Stan samt på Kungsholmen.

Den politiska uppdelningen mellan härarna var som antytt inte mellan svenskar och danskar utan mellan unionspartiet, företrätt av Kristian, och dess motståndare som leddes av herr Sten. Det fanns svenska män även på den danska sidan, som riddare av släkterna Oxenstierna och Vasa samt vissa bönder. Själva slaget började med att Stures armé försökte storma fiendens befästa ställning på åsen. Det misslyckades två gånger. Då angrep herr Sten Kristians vänsterflank vid Sankta Klara kloster. Kristian sände reserver dit.

Det rör sig alltså platsen för nuvarande Klara kyrka mellan Stockholms centralstation och Sergels torg. Här fick man grepp om dansken och förluster tillfogades, bland annat av en bonde kallad Starke Björn som röjde väg framför herr Stens häst med ett tvåhandssvärd. Det var som ett eko av gamla vikingastrider vid Bråvalla och Fyrisvall: nordmannablodet svallar, furor germanicus i fält. När så Kristians mannar retirerade uppför åsen försökte riksföreståndaren att storma för tredje gången. Samtidigt kom ett anfall från Stockholms borgare samt en östlig framstöt av Nils Sture och dalkarlarna. Då sviktade danskens här; Kristian själv var sårad och förmåddes till återtåg neråt Stockholms ström där han hade sin flotta. Kungen seglade iväg med det fåtal som lyckats rädda sig. Sverige hade vunnit en strålande viktoria över unionskungarnas försök att dominera landet. Det skulle dröja ännu 50 år innan Gustav Vasa blev kung vilket satte en officiell ände på unionstiden, men marken var beredd för sann nationell självständighet och oberoende. En nordisk union är som sagt en vacker tanke i sig men då ska den vila på likabestämmande, inte vara en hegemoni under ett land som medeltidens Kalmarunion var. Dansk imperialism, utkavlad som ideal av generationer av verklighetsfrämmande liberaler; en händelse som ser ut som en tanke.

- - -

Sten Sture kunde nu konsolidera riket och gynna bildningen. Under hans regim grundades ju ett inhemskt universitet, Uppsala, år 1477. Dittills måste svenskar ge sig av till Paris eller Leipzig för att skaffa sig högre bildning.

Enligt den formella regentlängden var dansken Hans svensk monark mellan åren 1497 och 1501. Men Hans kom aldrig Stockholm nära; Sten Sture var den reelle makthavaren, han var riksföreståndare återigen från 1501, varefter en Svante Nilsson övertog ämbetet och satt till 1511. Slutet av unionstiden markeras av att Sten Sture den yngre var riksföreståndare 1512-20 och att den danske kung Kristian II styrde 1520-21. Sten Sture den yngre var för sin del sonson till Sten Sture den äldres vapenbroder Nils Sture som deltagit i slaget vid Brunkeberg. Sten Sture den yngre hade ambitioner på att bli kung sägs det. Men han hade en fiende i Gustav Trolle. Trolle var ärkebiskop men föga av en gudsman. Han var en storman och aristokrat som ville ha makten i riket. För att få övertag i kampen sökte ärkebiskopens parti hjälp av danske kungen Kristian II, ”Kristian Tyrann” som han ibland kallats.

Sten Sture gjorde ett försök att medla:

I Uppsala domkyrkas sakristia hade herr Sten ett samtal med sin fiende, vilket slutade med att han räckte Trolle handen till försoning. Men hans högvördighet svarade med ”spotska och spefulla ord.” Då sammankallade Sten Sture en riksdag och berättade för ständerna om Trolles förräderi. Fyllda av harm dömde de ärkebiskopen till avsättning. Och eftersom han från sitt fasta slott vid Mälarsundet Stäket trotsat riksföreståndaren, beslöt riksdagen, att borgen skulle jämnas med jorden. Domen sattes genast i verket.” [Grimberg II s 72]

Då agerade kung Kristian i Danmark. Han seglade till Sverige för att ”tillträda regeringen som unionsmonark”, för att knäcka oss och ta makten. Med sin armé av legoknektar mötte han Sten Stures allmogehär i slaget vid Brännkyrka i Stockholm. Det var år 1518. Kristian förlorade. Inför fortsatte diskussioner förhandlade han till sig gisslan: andemeningen var att om Kristian vistades bland svenskarna fanns risken att de dödade eller fängslade honom, därför måste några svenskar sändas som gisslan att vistats på hans skepp under tiden. Man gick med på det. Detta var vedertaget, allmäneuropeiskt bruk sedan högmedeltiden. Men Kristian stannade inte i landet; efter att ha fått ombord sex höga adelsmän seglade han hem. Allt detta tal om utväxlande av gisslan var blott en list.

En ny armé sattes nu upp av Kristian. Han förberedde sig ordentligt, denna gång måste han vinna. Han gjorde det också – temporärt. På nyåret 1520 föll han in i Västergötland. Ett ödesdigert slag stod på sjön Åsundens is. Sten Sture sårades i benet av en kanonkula. Då brast sammanhållningen i den svenska armén, bönderna flydde och danskarna avancerade över Tiveden in i Svealand. Sten Sture reste i en släde för att komma till Stockholm och leda försvaret, men avled i sviterna av såren någonstans på Mälaren. En berömd målning avbildar detta: ”Sten Sture den yngres död på Mälarens is” av Carl Gustaf Hellqvist 1880 (se nedan).


Kristian visste vad han gjorde när han lurade med sig de sex adelsmännen 1518. Efter Sten Stures död 1520 fanns nämligen ingen ledarfigur som kunde ena motståndet mot Kristian. Gustav Trolle arbetade hårt för att omvända den svenska adeln för Kristians sak. De enda som ännu ville försvara Sverige samlade sig kring Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna. Hon tog befälet på Stockholms slott och hindrade Kristians alla försök att ta staden. Men till slut vann dansken Stockholm med list: han sa att om borgerskapet gav sig skulle han förlåta alla som varit hans fiender. Då öppnades stadens portar och Kristian blev Sveriges herre. Detta skedde på hösten 1520.

Sin vana trogen bröt Kristian genast löftet. Nu skulle han låta nacka de svenskar som gjort motstånd. Först kröntes han till svensk kung. Dagen efter lät han åter samla alla högdjur på slottet. När han satt sig på tronen kom Gustav Trolle fram. Den förre ärkebiskopen bad nu, i form av en klagoskrift, att de som dömt honom till avsättning och berövat honom hans gods skulle straffas hårt.

Detta hade ingen i salen väntat sig att få höra. Men riksdagsbeslutet som avsatt Trolle lästes upp. Det var bekräftat med riksdagens vaxsigill. Men då biskop Brask nu anklagades för att ha varit med om att skriva under domen så hade han en återförsäkring. Han kände åtminstone till gällande rätt som sa att endast påven hade rätt att döma en biskop. Härför hade han smugit in en lapp under sitt sigill med påskriften: ”Härtill är jag nödd och tvungen.” Han hade förutsett ett uppträde som detta på Stockholms slott 1520. Därför undgick han dom. Detta kan man kalla en tvivelaktig narrow escape.

Hans Brask undslapp med livet. Men många andra rannsakades och dömdes: adelsmän, präster och borgare. Nästa dag, den 8 november, avrättades så de främsta fångarna på Stortorget: biskoparna i Skara och Strängnäs, riddare, borgmästare och rådmän i Stockholm. Hög och låg som stött Sturepartiet halshöggs utan dom. Sammanlagt föll över 80 personer för bilan. Kvinnor som Kristina Gyllenstierna fängslades.

Detta var Stockholms blodbad. Kristian hade svikit sitt löfte att glömma allt motstånd han rönt. Över hela landet fortsattes utrensningen mot Kristians och Gustav Trolles motståndare. Trolle fick hand om regeringen jämte danskar, tyskar och några svenskar. Därmed trodde Kristian att Sverige var kuvat. Någon ledare som kunde organisera motståndet fanns ju inte. Hela den dåtida svenska eliten hade mördats.

Kristian hade dock gjort ett misstag, det fanns en faktor han inte räknat med: Gustav Vasa.

Relaterat
Kungliga biblioteket - kulturell högborg i Norden
Fredrika Bremer
Sverige, del 1: svioner är svear
Sverige, del 3: Rolf Krakes saga
Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok

Den översta bilden i detta inlägg är tecknad av E. Berggren. Den är hämtad ur en Bonniersutgåva 1947 av Heidenstams "Svenskarna och deras hövdingar". Den föreställer Sten Sture den äldre (höger) i slaget vid Brunkeberg med standarförare (vänster) och bondekrigaren Starke Björn till fots. Målningen mitt i inlägget är som sagt Carl Gustaf Hellqvists ”Sten Sture den yngres död på Mälarens is” från 1880.

Sverige, del 12: Magnus Eriksson, Albrekt, Engelbrekt

Min svenska krönika rullar vidare. Nu befinner vi oss i högmedeltiden. Lekare och spelmän, stolts jungfrur och svenner, birfilare och suputer träder en yster dans i spelet om Sverige.

Krönikan rullas upp. Händelser noteras och återberättas. Jag vandrar genom seklen: från dunkel sagotid till legendarisk hjältetid, över kungakröning och riksgrundläggning till lagom belyst högmedeltid. Jag har berättat om Domalde och Erik Segersäll, om Torgny Lagman och Birger Jarl. Nu är det dags för Albrekt av Mecklenburg, Engelbrekt och, först av allt, Magnus Eriksson. Med denne blir Sveriges enande mer tydligt. Under tidig medeltid var nämligen varje landskap som ett land för sig. Många hade egen lag, som Västgötalagen, Upplandslagen, Smålandslagen, Hälsingelagen och så vidare. Magnus lät nu införa en lag för hela riket, en landslag. Den kom att gälla som hela rikets lagbok och författning ända tills 1734 års lag ersatte den.

Magnus Erikssons landslag innehöll dels civilrättsliga bestämmelser om giftermål, arv, köp och ägotvister. Den hade därtill lagar om mord, dråp, misshandel och stöld, det vill säga straffrätt. Dessutom hade den som antytt en statsrättslig sida; det var konungabalken som var ett slags författning för Svea rike. Där stod att Sverige var ett valrike, ej ett arvrike: ”Nu är till konungsriket Sverige konung väljande och ej ärvande.” I och för sig var kungavalen mest formaliteter; den som på Mora äng framfördes som kungakandidat valdes alltid med acklamation. Dock gav möjligheten att välja dylik kandiat stor makt åt aristokratin.

När kungen valts skulle han avlägga konungaeden. Den begränsade kungens makt vilket dels kunde betyda skydd mot maktmissbruk, dels, om det ville sig illa, svag kungamakt och adelsvälde. Kungaedens paragrafer sammanfattar in nuce hur dåtidens exekutivmakt såg ut. Kungen lovade bland annat att han skulle vara from, att han skulle följa och upprätthålla lagarna, att han skulle styra riket med inhemska och ej utländska män, att han inte skulle pålägga allmogen mer än de ”årliga laga utskylder” som gällde samt att han skulle rida en Eriksgata genom riket för att hyllas av varje landskap.

Digerdöden drabbade Norden 1349. Detta år anlände nämligen ett engelskt fartyg med yllevaror till Bergen i Norge. Medan urlastningen pågick insjuknade besättningen och snart ska alla ombord ha dött. Strax spred sig smittan till staden: folk fick svarta bölder på kroppen vilket var förebudet till en säker död. Epidemin ska ha uppstått i Asien och spritt sig till Europa. Man har räknat ut att det ofta var råttor som bar smittan, kanske i synnerhet skeppsburna råttor. Samtidigt hade man i Europa vid denna tid startat en smärre klappjakt på katter vilka sades vara Fans kreatur. Detta gjorde det lättare för råttorna att föröka sig uppges det; katter var traditionellt uppskattade som husdjur för att de jagade råttor och möss.

En sedvanlig siffra för denna svarta dödens eller stora (= diger) dödens härjningar är 1/3 av Sveriges befolkning. Men även om den ”bara” bortryckte hälften så mycket, 1/6, så är det också allvarligt. Man föreställer sig att det kunde uppstå negativa marginaleffekter om, säg, nyckelpersoner som vissa hantverkare dog. Smeder, takläggare, bagare, tunnbindare och snickare ersätter man inte i en handvändning.

Magnus Eriksson ger ett sympatiskt intryck: en välmenande, bildad monark med sinne för goda lagar. Dock saknade han viss realpolitiskt handlag; han fick vid ett tillfälle Skåne på sin lott men var tvungen att inlösa det med en pant. Det var nog rätt eftersom det hela från början till slut gått avtalsmässigt, inte krigiskt tillväga. Men panten i sig blev dyr, det ”drog fetma ur landet” i naturahushållets Sverige, ett samhälle med dålig likviditet. Det gjorde landet barskrapat på samma sätt som Älvsborgs lösen gjorde i början av 1600-talet. Med tiden fick så Magnus ett adelsuppror emot sig. Dessa herrar ville nog inte rikets väl, enligt Grimberg kan de ha tenderat åt ett adelsvälde med våldgästning och ignorerande av både kung och lag. Magnus avsattes dock och spenderade sina sista år hos sonen Håkan som var kung över Norge. Han avled i ett skeppsbrott på Bömmelfjorden 1374.

Därmed slutade Folkungaättens historia. Den grundades som sagt av Birger Jarl. Efter Magnus Ladulås blev dennes son Birger Magnusson kung. Birger fejdade med sina bröder Erik och Valdemar i incidenter som Håtunaleken 1306 och Nyköpings gästabud 1317. När man fejdat färdigt och alla tre bröder dött befanns Eriks treårige son Magnus vara legitim tronföljare.

Denne Magnus valdes till kung 1318. Och han avsattes som sagt av stormännen. Den inkallade kungen Albrekt av Mecklenburg måste för sin del avge en försäkran att regera enligt rådets vilja. Sedan vidtog ett rovregemente som förödde landet. Rådsherren Bo Jonsson Grip tillskansade sig gods och domäner så att han kom att inneha två tredjedelar av Sverige och nästan hela Finland. Grip stoppade på sig merparten av de skatter som inflöt. Dessutom skipade han rätt i sina länder; han hade därtill ställningen som riksdrots, alltså Sveriges högste rättsvårdare. Som gentjänst för sina län måste han sätta upp krigsförband men dessa användes enligt Grimberg till att förtrycka folket.

- - -

Albrekt var kung 1363-89. Han lär ha infört de tre kronorna i vårt riksvapen; det kan ha stått för ”Danmark-Norge-Sverige” men blev med tiden symbol för Sverige, detta från att ha varit en allmäneuropeisk symbol för de tre vise männen, ”helga tre konungar” som uppvaktade den nyfödde Jesus. Vad gäller det svenska bruket säger andra uppgifter att redan Magnus Eriksson hade de tre kronorna i sin symbolik; då stod de kanske för att han härskade över Sverige, Norge och Skåne.

Aristokratin var missnöjd med Albrekt. Därför kallade den in Danmarks drottning Margareta som regent istället. Hon hade ärvt Danmark efter sin far Valdemar Atterdag och Norge efter sin make, Håkon Magnusson som var son till Magnus Eriksson. Nu hamnade även Sverige under Margaretas spira. Och då, formellt med systerdottersonen Erik som härskare i alla tre rikena, vore ju Norden förenat i en union och så skedde också. Ett möte i Kalmar 1397 drog upp en traktat som sades förena Danmark, Sverige och Norge till ett rike.

Men någon ratificiering av dokumentet gjordes aldrig. Det hela stannade på papperet. Kalmarunionen var enligt Geijer ”en händelse som ser ut som en tanke”, alltså ett ofullbordat skeende. I teorin var det en god idé detta att ena Nordens riken till ett. Men det fungerade inte som en federation eller förbundsstat, allra minst som något glorifierat middagsätarsällskap à la Nordiska rådet. Det blev mest ett instrument för dansk hegemoni över Sverige, ett uttryck för dansk imperialism om man så vill. Att Sverige mot slutet av 1400- och början av 1500-talet led under det danska oket är klart. Den inre oppositionen, uttryckt i riksföreståndare som Engelbrekt, Sturarna och Gustav Vasa, var en sund reaktion mot förtrycket. Länge har Kalmarunionen likt Frihetstiden varit liberala käpphästar, projektioner för liberala ideal om frihet och nordiskt samarbete, men verkligheten var en annan.

Kalmarunionen var en orolig tid, en snårig tid rent politiskt. I och med unionstraktaten blev Danmarks drottning Margareta ”Sveriges fullmäktiga fru och husbonde”. Margareta lär förvisso ha stävjat adelsväldet, infört lag och ordning även för dem och fått dem att återlämna jord de tillskansat sig. Sämre blev det 1412 då systerdottersonen Erik av Pommern realiter tog över spiran. Han lät hämta in tyskar och danskar att som fogdar styra riksdelarna. Detta var ett brott mot Magnus Erikssons landslag: riket ska styras med inhemska, ej utländska män (historikerna tvistar här om dessa var svenskar i blott juridisk eller nationell mening). Denna regim var heller ej omtyckt. Den korsade den svenska aristokratins makt men något uppror kom inte från det hållet. Istället reagerade bergsmän och bönder. En folkresning kom till stånd och Engelbrekt Engelbrektsson blev dess ledare. Han var bergsman från Norbergs bergslag. Han kväste stormän och fogdar och utsågs av ett herremöte till riksföreståndare 1435-36.

Engelbrekt mördades dock och Erik fortsatte att styra. Men upproret fick stor symbolisk betydelse. Genom befrielsekampen sändes ett meddelande till herrarna: man kan inte förtrycka folket hur som helst. ”Engelbrekt” har blivit ett laddat begrepp, en legend som kanske ber om att revideras och ifrågasättas. Men 1400-talet var generellt en tid av nationellt uppvaknande. Vi hade ju samma tid sådana som Jeanne d’Arc i Frankrike och Jan Hus i Böhmen. Engelbrekt var del i samma sentiment. Och genom att på detta sätt säga ifrån räddades vi från livegenskap, hävdar Grimberg, medan i Danmark på Själland och småöarna bönderna kom helt under godsägarnas välde:

[De danska godsägarna] kunde nämligen tvinga sina underhavande att hela livet stanna kvar på det gods, där de var födda, och att där överta en gård att bruka. Många herremän missbrukade denna rättighet till att efter behag sälja ”sina bönder” till varandra. Det svenska folket däremot är, tack vare Engelbrekt, ett av de få, vars allmoge aldrig varit någons trälar. Även Norges bönder gjorde vid samma tid uppror efter Engelbrekts föredöme och bevarade sin frihet.” [Grimberg II s 63]

I nästa avsnitt ska det handla om utvecklingen till och med Stockholms blodbad 1520.

Relaterat
Sverige, del 9: platser, skogar, landskap
Sverige, del 8: Torgny Lagman
Sverige, del 7: slaget vid Fyrisvall
Heidenstam: Folke Filbyter
Svenskarna och deras hövdingar

Albrekt av Mecklenburg (vänster) med sin far, ur en mecklenburgsk krönika. Notera tre kronor-standaret.

Sverige, del 11: Birger Jarl

Detta år har börjat i ett slags nyhetstorka. Den italienska kryssarolyckan var ett undantag. Och presidentvalet i USA har gett visst drag. Men i övrigt händer det föga både in- och utrikes. Här hemma skriver man om missnöjet med Håkan Juholt. En pressträff ska hållas idag lördag kl 1500. Då avgår han tippas det. Och kanske kommer Pär Nuder, Thomas Bodström eller Thomas Östros att ta över. Då får man i vart fall kompetens i toppen. De är inte i Birger Jarls klass men nog har de bättre koll än Juholt. dn dn exp
Fria Tider

Sedan någon tid bloggar jag om Sverige - det förflutna Sverige. Idag ska det handla om 11- och 1200-talet. Birger Jarl blir en brännpunkt. Tidigare i dessa spalter har jag berättat om slutet av hednatiden och början av den kristna tiden. Jag har berättat om hur vikingatidens kungaätt hade sin final med Erik Segersäll, Olof Skötkonung, Anund Jakob och Emund Slemme som de sista namnen. Ätten ifråga kallas även den Ivarska efter dess halvt mytiske stamfader Ivar Vidfamne som jag varit inne på tidigare.

Ivar grundade alltså denna ätt. Det kan ha varit på 700-talet. Efter Ivar styrdes så Sverige eller Sverige-Danmark av Harald Hildetand, som nämnts i denna krönika liksom efterträdaren Sigurd Ring. Nämnd är även den som kom efter en viss Östen Beli, nämligen Ragnar Lodbrok och dennes efterträdare, sonen Björn Järnsida. Fram till den historiskt säkerställde Erik Segersäll har vi namnen Erik, Refil, Erik, Björn, Emund, Erik, Olof, Björn, Ring och Olof Styrbjörn varav vissa nämnts i dessa spalter.

Jag har nämnt dem förut och jag gör det igen. Jag nämner dessa namn för att de inte ska falla i glömska. De har rätt att existera även om formella bevis saknas, för frånvaro av bevis är inte bevis för frånvaro. Jag menar, en akademisk historiker skulle väl hellre ta gift än föreslå möjligheten att dessa herrar existerat i sinnevärlden, att de skiftat lag och lett sitt folk i fred och krig, att de gift sig och fått barn och njutit glädje och sorg under samma himmel som vår. Själv lämnar jag frågan öppen. Någon ätt torde ha styrt i Norden under denna tid. Den Ivarska ätten är en hypotes så god som någon.

Den Ivarska ätten efterträddes av den Stenkilska ätten. Den grundades av en viss Stenkil år 1065. Han följdes av de historiskt belagda Håkan Röde, Inge och Halsten som möjligen var samregenter, Blotsven, Inge. Filip, Inge den yngre som styrde från 1118 samt Ragnvald Knaphövde.

Efter denna Stenkilska ätt följde ätterna Erik och Sverker. Det var två ätter som turades om vid makten genom något slags avtal, möjligen som samförstånd mellan ett Svea- och ett Götaland som ännu inte enats till fullo. Genom att turas om hindrade man inbördeskrig. Den förste kungen i denna linje var i alla fall Sverker den äldre. Denne följdes av Erik den helige som dog år 1160. Karl Sverkersson styrde cirka 1160-67. Han var den förste svenske kung som hette Karl. Han efterträddes av Knut Eriksson som styrde cirka 1167-95. Så följde:
. Sverker den yngre 1196-1208.
. Erik Knutsson 1208-16. Denne sägs vara vår förste krönte kung, den förste som bar en krona som tecken på sin kungavärdighet.
. Johan Sverkersson 1216-22.
. Erik Eriksson 1222-29.
. Knut Långe 1229-34.
. Erik Eriksson 1234-1249.

- - -

En ny kungaätt kom på tronen 1250, traditionellt kallad Folkungaätten men kanske rättare som Bjälboätten. Drivande kraft var en viss Birger Jarl som satte sin son Valdemar på tronen. Att stormännen valde denne Valdemar berodde på att hans mor Ingeborg var av kungaätt; hon var dotter till Erik Eriksson läspe och halte som regerat till 1249. Fram till sin död 1266 var Birger samregent med sin son, som styrde ensam till 1275. Åren 1275-90 höll Magnus Ladulås i rikets roder. Dennes son Birger var kung 1290-1318 varvid brorsonen Magnus Eriksson tog över. Denne härskade till 1364.

1100-talet är en källfattig period i Sveriges historia. Med Birger Jarl och 1200-talet blir saker och ting lite tydligare. Jarlen var rikets egentlige härskare och han utförde ett och annat. Bland annat grundlade han Stockholm. Detta hävdernas Agnafit var till en början bara ett fiskeläge. Sedan slog sig köpmän ner på denna ö, denna dagens Gamla Stan; läget var naturligt för en omlastning mellan Östersjön och Mälaren samt landvägen mellan Uppland och Södermanland. Birger Jarl lät enligt traditionen befästa ön med en ringmur och byggde ett slott och en kyrka. Någon huvudstad var det inte, någon sådan fanns inte; kungen hade sina gods och for runt i riket till dessa och andra platser för att styra, ett medeltida managment by walking around om man så vill. Detsamma gällde för riksdagar när dessa uppkom, de sammankallades lite varstans: Skänninge, Västerås, Arboga, Alsnö. Landsorten hade rikspolitisk betydelse i Sverige fram till åtminstone 1600-talet.

Svenskar var vid denna tid inte så kunniga handelsmän. Birger Jarl lockade då tyska handelsmän från Lybeck och Hamburg att handla tullfritt här. Vissa flyttade även hit själva. I slutet av 1200-talet slog sig de nordtyska handelsstäderna samman i Hansan, ett stadsstatsförbund som utövade ekonomisk hegemoni över Norden. Hansan kontrollerade den medeltida svenska handeln. Först med Gustav Vasa bröts deras makt i landet.

Sverige var nu kristnat. 1100-talet såg en mängd kyrkobyggen, romanska stentempel som pryddes med snidade figurer och målningar. Fridsamma seder gällde, nävrättens dagar var förbi och man förbjöd hårdare rättsbruk som järnbörd, detta att oskuld bevisades om den anklagade förmådde bära glödande järn. (Men enligt Grimberg kunde man bestå järnbördsprovet genom vissa skyddande salvor.) Dock ansågs ännu blodshämnd socialt acceptabelt: hade en familjemedlem mördats skulle man utkräva rättelse genom att mörda gärningsmannen eller lämplig släkting till denne. Dylik privat rättsskipning var svår att avskaffa. Sedvänjan var djupt rotad i det svenska psyket. Birger Jarls ambition ska här ha varit att endast inskränka denna mentalitets värre effekter genom att införa stränga straff för den som överföll en person i dennes hem, i kyrkan eller på tinget: detta är enligt Grimberg innebörden i begreppen hemfrid, kyrkofrid och tingsfrid. En annan gammal sedvänja var kvinnorov, att föra bort en kvinna för att gifta sig med henne. Detta och andra kvinnofientliga bruk förbjöds nu under paragrafen om kvinnofrid. Kvinnor fick även utökad arvsrätt: förr fick de ingenting, nu fick de ärva hälften mot vad broder ärvde. 1845 fick kvinnor slutligen lika arvsrätt.

- - -

Efter jarlens död regerade Valdemar på egen hand 1266-1275. Dock var han något av en drömmare. Heidenstam har i romanen ”Bjälboarvet” ett tacksamt stoff i att skildra kontrasten mellan den av kvinnor omsvärmade Valdemar och den hårdföre Magnus, som till slut segrade i maktkampen och fick brodern avsatt. Magnus har fått tillnamnet Ladulås vilket förklaras med att han liksom satte ”lås för bondens lada”. Han fortsatte i vart fall faderns fridslagstiftning med att införa förbud mot våldgästning, detta att stormän på resa ansågs ha rätt att ta in hos bönderna och få gratis mat och foder.

Magnus ordnade också rikets försvar. Dittills hade krigsmakten bestått att uppbådet, av allmogen som gått man ur huse och beväpnat sig med klubbor och påkar när riket var hotat. Ett vassare vapen kom nu i form av bepansrade ryttare med lans och svärd. Att hålla rustning var dock dyrt så nu fick envar som ställde upp med häst och fullrustad ryttare till rikets försvar skattefrihet. Beslutet tog i Alsnö 1280 och är känt som Alsnö stadga.

Av fri är ordet frälsa avlett så dessa skattebefriade män kallades frälse; man var det världsliga frälset eller adeln. Väpnare var den lägsta adelsklassen, riddare var något finare. De främsta adelsmännen togs i kungens tjänst och kom att utgöra hans råd. Denna institution präglade Sveriges historia fram till Gustav III:s dagar, ett organ som i bästa fall begränsade kungens makt och i sämsta fall förlamade beslutsprocessen och öppnade upp för klickvälde och särintressen.

Det andliga frälset var för sin del prästerskapet. Dessa hade redan sin skattefrihet; Skänninge möte hade 1248 bestämt att kyrkogods var befriade från skatt. Präst och sockenkyra underhölls genom en särskild kyrkoskatt kallad tionde, alltså en tiondel av bondens inkomster. Dessutom erlades en årlig skatt till påven i Rom, kallad Peterspenningen. Påven ansågs ju vara aposteln Petrus arvtagare, Petrus om vilken Jesus sa: ”Du är den klippa på vilken jag ska bygga min församling.” Petrus betyder klippa på latin. Påven är alltså dennes arvtagare och sitter på en tron kallad ”Petri stol”, prydd med ett upp-och-nervänt kors eftersom Petrus lär ha slutat sina dagar i Rom korsfäst på detta vis, upp och ner.

Utöver adel och präster hade det medeltida samhället två stånd till, borgare och bönder. De förra bodde i städer och sysslade med handel och hantverk, de senare bodde på landet och brukade jorden.

I nästa avsnitt ska jag berätta om tiden från och med Magnus Eriksson till och med Engelbrekt.

Relaterat
Verner von Heidenstam har berättat om Karilas och Ura-Kaipa
Sverige, del 1
Ynglingaätten
Fyrisvalls säd
Sverige, del 4
Ragnar Lodbrok
Sverige, del 6: kristendom och hedendom
Torgny Lagman är symbolgestalt för folkstyret
Gamla platser och knutpunkter och ogenomträngliga skogar

Bilden visar Anundsjö Kyrka i Bredbyn, Öviks kommun. Den är byggd på 1400-talet men dess utseende är tidigmedeltida.

Sverige, del 10: folkliv och seder

Sverige existerar. Det har funnits sedan urminnes tider. Det är ett sedvanebegrepp att kalla det här landet och dess förflutna för Sverige. Sverige existerar och saker och ting existerar i detta Sverige, som en Juholt som tror sig kunna leda detta land men han kan knappt prata tycks det. Han är bara ännu en snubbe som ska föreskriva oss hur vi ska handla medan han går fri och susar från toppjobb till toppjobb. Inte för att Reinfeldt är bättre. Denne elitfigur har inte en susning om det land han är satt att styra. Han har sagt att han ogillar det traditionella Sverige. Det är märkligt att han då ska vara vår ledare. I alla fall får Reinfeldt sluta läsa här om han skulle hamnat på denna blogg, för nu handlar det om traditioner i det hedentida Sverige. Det handlar om folkliv, sociala seder och odling. dn svd

Jag skildrar Sverige. Jag skriver om Ynglingar och vikingar, om krakar och landskap. Dessa landskap hade lagar. Det var under högmedeltiden som våra landskapslagar nedtecknades: Västgötalagen, Upplandslagen, Dalalagen, Hälsingelagen och så vidare. Geijer vet att dessa vilar på gammal grund men hänför dem ändå till kristen tid. Vad gäller folk och kulturliv under heden tid finns andra källor. Geijer nämner dem inte men det torde vara Snorre, Saxo Grammaticus och andra urkunder. Följande kan sägas om denna tid och dess kultur.

Det fornnordiska di, plural diar, torde vara av samma ordstam som deus, dyaus, alltså himmelsgud. Oden lär ha suttit till doms med tolv diar, men diar är även namnet på de tolv vise män som sveakungen dömde med på Uppsala ting. ”Ting” var inte bara en domstol, det var även marknad, riksdag och offer, stora fester som församlade landskapets olika stammarna i fridlyst samvaro för lek och allvar. Till leken hörde kämpalekar och krigiska kroppsövningar som till exempel fribrottning. Det fanns ting för varje landskap och så fanns sveatinget, allhärjartinget eller alla svears ting. Detta innebar att upplänningar, dalkarlar, västmanlänningar, närkingar och södermanlänningar åt, köpte, sålde och dömde under kungens ledning, men med rätt för envar fri man att säga sin mening i domsmål och politiska beslut.

Hela livet var på denna tid religiöst präglat. Man levde i samklang med en transcendental verklighet, förstådd som gudarnas och vanernas värld. Oden sägs ha tagit landet i besittning genom att anlägga tempel och offra enligt asarnas sed. Folk betalade i gengäld skatt till honom för att han skulle ge dem god årsväxt. Ett enskilt hushåll hade sin heliga grund: -ve och –vi finns i många ortnamn och det betydde förr både boning i allmänhet liksom heligt rum. ”Mitt hem är mitt tempel”...? Gudabilder skurna i trä omgav husfaderns högsäte. Denne familjefader kallades drott och hade funktionen av såväl präst och domare som civil och militär ledare av de sina.

Detta var typiskt för den tidiga medeltiden: varje fri man förenade i sig funktionerna av präst, krigare, handelsman och bonde. Under högmedeltid separerades funktionerna och vi fick skilda stånd i adel, präster, borgare och bönder. Men att krig, tro och jordbruk immanent förståddes som skilda verksamheter, helgade av varsin gudom, visas i Dumezils funktionsteori. I indoeuropeiska samhällen symboliseras nämligen dessa tre funktioner, krig, tro och odling, av varsin gudom. I norr blev det Tor, Oden och Frej, i Indien Indra, Varuna och Kubera. I Rom blev det Mars, Jupiter och Saturnus.

Formella äktenskap fanns i det gamla Norden: en friboren man kunde ha en äkta hustru, en laggift hustru eller adalkona, ”köpt” av kvinnans fader, bröder eller närmaste fränder, med en gåva och med samtycke även från kvinnan. De barn de så fick kallades lagfödda. Fanns inte mat för ännu en mun sattes det ut i skogen, fanns mat skulle fadern erkänna det och i fränders samvaro vattenösa och döpa det. Parallellt med detta kunde det finnas friare förbindelser med älskarinnor och frillor, rövade i härnad eller liknande. Avkommor i sådana fall var frillobarn som hade en annorlunda, men ej illegitim ställning jämfört med lagfödda barn.

- - -

Skrift, pergament och bläck förekom knappast på denna tid, varken hos allmogen eller eliten. Gällde det avtal så skrev man alltså inte ner något, nej man svor en ed i gudars åsyn och var skyldig att hålla den. Allt vilade på trohet, på viljan hos edgångsmännen att hålla eden. Lögnare och edsbrytare fick det svårt: ”Den menedige mannen vandrar efter döden, med lönnmördaren och förföraren, i etterströmmar på likstranden fjärran från solen, i den borg som är flätad av ormaryggar; och ännu gäller ibland svenska allmogen den sägen, att på en menedares grav växer intet gräs.” [s 109]

De gamla germanerna hade sin fridsamma sida: se bara på hur det var på tingen, då var frid påbjuden. Drog man blankt då var man en fridstörare och kriminell. Germaner hade förvisso även sin krigiska, blodiga sida. Blodshämnd ansågs fullt godkänt. Sedan mildrades sederna till försoning genom böter. Men för en krigande german ansågs en död i strid ärofull och gudi behaglig. Kunde han inte dö på slagfältet kastade man sig utför ättestupan säger Geijer. I modern tid har man kallat ättestupan en myt. Men det hela har övertolkats: man skuffade inte ut alla familjemedlemmar över klippkanten när de var för gamla, det var i så fall bara asatroende krigarnaturer som på detta sätt slutade sina dagar på denna jord och kom till Valhall efter att ha vägrat dö i sängen. För kvinnor och småfolk fanns vanernas lära som inte ansåg strådöden som skändlig. Tre klippor utpekade som och benämnda ättestupor lär hur som helst finnas i Västergötland och Blekinge. Och visst kunde det gå våldsamt till även utan dessa stup: ”Inhemska sägner förmäla... att om någon av ålder blev sängliggande och skröplig, släktingarna församlat sig och med klubba ihjälslagit honom.” [s 110]

Forntidens Sverige hade sina sidor. Var man född fri kunde man tala på tinget och fick bära vapen. Var man det motsatta, ofri, träl eller slav, hade man inga sådana rättigheter. Man kunde inte ingå lagliga giftermål eller förvärva egendom. Man stod under beskydd av den frie man man tillhört sedan man blivit krigsfånge eller dylikt. Var denne husfader en illvillig person kunde trälen leva farligt, han kunde till exempel slås ihjäl av ägaren utan någon som helst påföljd för denne. Men var husbonden välvillig kunde man friges. Geijer: ”Så berättas om en norsk herse Erling, att han föresatte sina trälar ett visst dagsverke, men gav dem efter dess fullbordan lov att sedan om aftonen arbeta för egen räkning, tills de kunde förvärva sig sin lösepenning; och få var de som ej friköpte sig inom tre år. [s 113-114]

Låt oss nu se på jordbruket i sig. ”Manshög vajade rågen” skriver Tegnér i ”Fritiofs saga” som handlar om denna tid. De gamla sagorna stödjer honom: både råg och kornåkrar nämns i dem. Plinius säger att kontinentens germaner odlade havre vilket får Geijer att anta att detsamma gällde i Norden, och ”[v]ete förekommer såsom föremål för köpenskap.” Om det vidare matbruket säger vår sagesman:

Malt och smör räknades ibland utskylderna till konungarna om julen. Att äta rått kött ansågs för ett tecken till barbari. Vid offergillen, dit bönderna förde med sig kost och öl, slaktades offerdjuren, med blodet bestänktes gudabilderna, templets väggar utan och innan, samt det församlade folket. Det kokade köttet och blodet åts. [s 114]

Vad gäller bordsskicket så var det i kungahovet som i Frans I:s renässanshov: ”Ett hov utan kvinnor är som en vår utan blommor”. Med andra ord, på hedendomens gästabud satt män och kvinnor parvis och drack med varandra. Kungen och drottningen satt i högsätet på den bänk som enligt Geijer ”vette mot solen”, vilket torde betyda söder. På den andra kortbänken satt den förnämsta gästen. Golvet bestod av jord som täcktes med halm eller granris vid festligare tillfällen. Kort- och långbänkar hade bord framför sig och i mitten av långhuset brann elden. Röken for ut genom vindögat eller genom ett rökfång, det vill säga ett hål i taket. Skorstenar fanns ej, murade väggar fanns knappast; allt var byggt av trä.

En stormannagård hade flera små hus: kokhus, brygghus, visthusbod et cetera. Husen omgavs av ett stängsel som kallades skidgård. En del hus hade två våningar; övervåningen kallades loft eller sovloft. De nåddes via en extern stege och en loftgång.

I nästa avsnitt ska det handla om högmedeltiden. Det blir utvecklingen till och med Birger Jarl och hans söner.

Relaterat
Här handlar det om Ynglingaätten
Ragnar Lodbrok
Fyrisvalls säd
Gamla platser
Svensk suveränitet

Norsk rekonstruktion av vikingasal