Lennart Svensson: Stridsmiljö 2500

Den "Stridsmiljö 2500" jag omtalar i rubriken är en roman jag skrivit. Den finns att hämta hem här.

Så vad är det då? Ännu en oläslig fantasigröt av en omdömeslös författare? En epigonal hotch-potch som jag tror ska finna sina läsare?

Nåväl, vill ni inte läsa så slipper ni ju. Ni andra, ni som tycker denna "Stridsmiljö 2500" låter intressant, bör beakta att den innehåller esoterisk filosofi, stridscener, skottvidder, soldater, politiker och korrekta sidbrytningar.

Ni finner i denna bok termer som fluoridlaser, vinkelbildning, pulsvapen, kristallmagnet, infrarymd, ljudskärm, komlänk och gasdator, och ni finner egennamn som Cressida, Bononsia, Chacka Burgos, Yoshi Medon, Skeri'Rion, Todar Knake, Quarian och Avoosl. Ni finner i den idéer som att ett befäl bara kan begära av sina mannar vad han själv skulle klara, att en koalition av främmande arter kan vara svår att leda, att infanteriet är kronan av truppslag och att bara det enkla fungerar men det enkla är svårt. Det sista en idé från Clausewitz.

Filen är på 211 sidor. Den är också den tredje roman jag ger ut i år; de andra två var "Agajans tolv stordåd" och "Antropolis". Och året är inte slut än, det kanske blir en fjärde också...!

Koenigsegg

Jag såg dokumentären om Koenigsegg igår. Han hade självironi: han insåg att en superlyxbil som går i 390 knyck egentligen är helt onödig - men va fan...! Kul grej!

En man i min smak. En sann visionär, en konstnär, en diamantslipare, en subtil konsthantverkare. Det är samma med konstverket: ingen behöver strängt taget musik eller litteratur, vi behöver bara mat och kläder och tak över huvudet. Men så finns det ju något som heter drömmar och strömmar också, visioner och känslor, och Koenigsegg hör hemma precis här.

Det unika med Koenigsegg är att den är snygg. Det finns fler exempel på sportbilar byggda i liten skala men de är inte alltid så snygga. Christian von Koenigsegg tycks dock ha haft en känsla för både prestanda och design, både form och innehåll, så han kunde förmedla vad han ville ha till sin designer. Man får väl säga att de levererade.

De lyckades med att bygga en komfortabel sportvagn som kan köras på allmän väg samtidigt som den är ruskigt snabb. Och designen ska stå sig, den ska inte ändras vart femte år; det inre kan uppgraderas men skalet ska vara i stort detsamma.

Hur det nu går för företaget i framtiden och med Saabaffären och allt vet jag inte. Dock ska Christian von Koenigsegg ha kudos för att han lyckades, för att han bar sin vision om en svensk superbil utan att slakna. En sann konstnär...!

Och när det gäller själva prestationen, detta att leverera, att ro iland tuffa projekt, tycker jag Koenigsegg påminner om Jacksons "Sagan om ringen" och Göran Kropps Mount Everest-bestigning. Få, inklusive jag, trodde att dessa herrar skulle lyckas med vad de förutsatte sig: att filma Tolkiens trilogi på Nya Zeeland och få det att se "riktigt" ut, respektive att cykla till Himalaya och bestiga Everest utan syrgastuber.

Men de lyckades: Jackson och Kropp och även Koenigsegg, alla tre rodde iland "omöjliga" projekt. Jag lyfter på hatten.

(Detta var ett inlägg under etiketten "bilbabbel"; mer sådant finner ni här.)

Svenssons böcker

Jag har gett ut ett flertal böcker, både i hardcopy och på nätet. De är:

Novellsamling

Eld och rörelse, hardcopy 2007



Romaner

Antropolis, hardcopy 2009
Agajans tolv stordåd, webbok 2009



Faktaböcker

Den musiske matlagaren, hardcopy 2007
Skallet från den kapitolinska varginnan, webbok 2009
Drakens spegelbild, webbok 2009

Alla böcker har kommit ut på det snofsiga Etherion Press, en legend bland Uppsalaförlag. Alla titlar går att klicka på för antingen nerladdning eller för koll på ett litet smakprov.

För pappersböckerna finns det också etiketter här på bloggen; sök i etikettraden på "Eld och rörelse", "Antropolis" och "Den musiske matlagaren" - och där finns också info om HUR NI KÖPER DEM!

CASH IS KING!

SELL, SELL, SELL!!!

(Bild från Färöarna)

Stillhet

Stillhet, apatia, tranquilitas...

"The nothingness now".

Så vad är detta, har jag blivit zenbuddhist?

Nej. Och ja: zen är en inspirationskälla bland många.

Shânti, aum, peace...

Frid.

Jag såg månen i morse, såg den skymta bak framglidande molntrasor. En fullmåne i skyn som kastade en strimma ljus på min väg.

(Giorgio de Chirico, "Det röda tornet")

Idag

Nu läser jag Gamla Testamentet. Andra Mosebok, Exodus kallad. Det är kanske andra eller tredje gången i livet jag gör det, den duger att läsa om.

Ljuvliga Bibel, härlig bok: The Greatest Story Ever Told...!

Idag är det söndag. Dimmigt i morse, fuktigt i luften. Dimmu borgir. Tungur knivur.

Höst, höst... låt oss avskaffa hösten. Dvs: man kommer inte från att det blir kallare, att löven vissnar osv - men det är som det är. Bara man inte TALAR OM HÖSTEN är jag nöjd, noterar hösttecken i tid och otid osv. Det är ett så kallat nödvändigt ont. Höst är höst - men über alles vill jag att man glömmer det, tjata inte om det! Lev som vanligt MEN TALA INTE OM HÖSTEN, JAG FÅR FRISPEL!!! GESTALTA NÅGOT POSITIVT ISTÄLLET!

Nämn något bra. Som att tallarna grönskar...

(Bilden visar en baseballplan. Det är sådant man får upp om man trycker på "slumpvis vald artikel" på Wikipedia. Bra bild tycker jag, den pryder sin plats över detta inlägg av ingen särskild anledning.)

Pjäs: Amazoner

Härmed ett utsnitt ur en pjäs, en teaterpjäs. Skriven av mig, vem annars.

Stycket heter "Amazoner". Huvudpersonerna är två kvinnliga kadetter, befälselever alltså. Den ena heter Catolyn och är en sann samuraj, en modern amazon och krigarkvinna medan den andra - Annika - är lite velig och mesig, en "hjälpsändare" som blivit befäl för att hjälpa barn i nöd. Inget fel i det men hon är ett offer för propagandan, dagens mellanmjölksideologi som säger att inga krig kommer mer att utkämpas och armén är bara till för att vakta byar i främmande land.

Detta har Annika tagit till sig. Men Catolyn lär sin syster att bli mer bellatorisk och dann, får henne att inse att soldater strider, ägnar sig åt krigföring. Det måste man vara beredd på annars kan man få ett obehagligt uppvaknande.

I den passage vi nu ska se på befinner sig de tu på sitt logement. Catolyn försöker övertyga sin kamrat om bärigheten i den samurajiska livsstilen och för detta tar hon fram och läser ur en viss bok...

- - -

Catolyn: --- Jag ska bli krigare. Inget hymmel med ”soldat”, ”officer” och allt det där. Man lär sig vapnens bruk, lär sig strida, kriga rent ut sagt, och då är man krigare. Krig på riktigt, sån här krigföring ute i terrängen. Gammal hederlig väpnad strid: känn draget, syrran!

Annika: Vadå ”draget”...?

Catolyn: Asså, du borde läsa "Eld och rörelse", där står det allt om det här.

Annika: Vadå, en faktabok?

Catolyn: Nej, bättre upp. Jag blev tipsad om den när jag låg i Uppsala av min guru. Vänta så ska jag hämta den. (Hon reser sig, går till sitt skåp, låser upp, tar fram en bok, låser och återvänder med den, slänger den på bordet och sätter sig.)

Annika: Jaha, en roman...

Catolyn: Och vilken roman sen! Få se, vad ska vi ta... jo här, hör bara: (läser högt innantill:)

Ksp-laddaren matar in ett nytt band i vapnet och anmäler klart till skytten. Eld beordras, spårljuset spelar över fiendens ställningar, och rätt vad det är störtar en avdelning upp från de egna linjerna. Med ett vrål rusar soldaterna uppför sluttningen, eldställning och eld; F. beordrar ksp eld upphör och leder sitt manskap framåt, från grop till grop segar de sig vidare, med understöd fortlöpande lämnat och begärt.

Ska jag fortsätta?

Annika: Va? Ja, varför inte...

Catolyn: Härligt. Men du förstår vad som händer va? Man strider mot en fiende, intar en ställning. Huvudpersonen heter ”F”, bara F. Sergeant F. Det är mycket gåtfullt, man vet inte vilka arméer det är, det är bara de egna mot fienden. Jag vet mig aldrig ha läst nåt sånt här tidigare.

Annika: Inte? Men har du inte läst krigsromaner? Det måste finnas massor.

Catolyn: Jo det gör det, men ingen som denna. Den här är liksom... annorlunda. Inget skitsnack. ”Cut the crap!” Men nu fortsätter jag (läser vidare: )

Från en lämplig plats går ksp:n ånyo i ställning, nu kan fienden fattas av deras eld. Hela tiden nås de själva av eldgivning men den visar på tecken till avmattning – och bakom de framryckande ser man nya kolonner som går upp i luckorna. Med eld och rörelse nedkämpas motståndsfickorna i den halvt mytologiska huvudlinjen; F. söker samband med kompanichefen och erhåller riktlinjer för det fortsatta anfallet: in pådjupet av grupperingen, beredd understödja pansarbataljonens operationer.

Vilken poesi va: ”In på djupet av grupperingen, beredd understödja pansarbataljonens operationer”... Där har du morgondagens credo min vän. Med eld och rörelse ska fiendens ställningar bekämpas.

Annika: Jag kan tänka mig bättre poesi...

Catolyn: Som vad?

Annika: Tja...:

Den vackraste visan om kärlek
blev aldrig satt på pränt,
den dog i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.

Catolyn: Det var nog synd om honom denne student. Men han var ju tvångsuttagen i kriget, värnpliktig. Du och jag är frivilliga och bör bejaka möjligheten att hamna i strid – väpnad strid, inget hjälpsändartjafs...

Annika: Jaså?

Catolyn: Du fattar ännu inte? Du behöver mer ”Eld och rörelse”. Och nu blir det mer poesi, poesi i sak serru. Det är under en ordergivning, kaptenen håller låda, och detta är vad F. uppfattar av snacket (läser högt):

- ... kraftsamlingsriktning... vi avlöser... friska, slagkraftiga trupper... fienden kan inte hålla ut länge till i staden... vi ska i samverkan med... kniptångsmanöver... de har inget flygstöd... förintelseslag... andrahandsmålet och där bortom... riva upphela hans gruppering... kapa upp fronten här, här och här... nedgöra bitarna en efter en... västra armégruppen går in där, understödd av delar av 56:e pansarkåren... armégrupp öster kraftsamlar där, vilket leder till en kniptångsmanöver i ännu större omfattning... förintelse... seger.
Annika: Oj.

Catolyn: Men det där med ”seger” är ironiskt menat, någon seger vinner man inte. Det är bara strid för stridens egen skull.

Annika: Vadå, ”strid för dess egen skull”? Men det är ju vansinne. Kriget måste ju ha nån mening. Jag tycker den där... vad heter författaren...

Catolyn (håller upp omslaget och visar): Lennart Svensson.

Annika: ... den där Svensson verkar lite manisk tycker jag, bara strid och död och inget annat!

Catolyn: Lite manisk är han allt. Men han propagerar inte för krig, han bara skildrar det. Han skildrar verkligheten, fattaru, rena rama verkligheten! Verklighet för dig, för mig, ja för oss alla. Även mannen på gatan, den vanlige läsaren. Man skulle önska att fler läste den här, för här får de sig en krigsstory utan pekpinnar – och det min vän, det har aldrig hänt förut. Det här är symbolism i rörelse.

- - -

Där slutar den passage jag valt ur pjäsen, som förvisso har fler scener. Målningen är av Ingrès och föreställer Jeanne d'Arc, en amazon för sin tid.)

Novell: Resan till Ghislane

Det var en gång två äventyrare vid namn Gunno Gripenrede och Ivan Masov. De var kavallerister i tsarryska armén men hamnade på slingriga vägar i en främmande dimension, ett sagoland. Där fick de ett uppdrag: finn Rosen Som Aldrig Vissnar!

De gav sig av och fann denna Ros. Därefter skulle de få ännu ett uppdrag, så var upplägget; de skulle bege sig till en viss nejd där deras uppdragsgivare, ängeln Pelagion, skulle berätta mer. Så när vi nu möter våra huvudpersoner, Ivan och Gunno, har de kommit till en viss udde vid en insjö.

Vattenytan låg stilla. Solen stod trekvartshögt på himlen. En tupp gol i en bondgård intill, soldis låg över lägdorna. Träd med varmt gröna grenverk kantade sjön.

- En sådan idyll! utbrast Ivan.

Gunno klev av sin häst och satte sig på gräset, skuggad av några aspar. Ivan följde hans exempel.

Himlen var mättat blågrön. Asplöven var stilla, prasslade inte ens för en svag vindil. Spanades upp mot firmamentet, mot disiga lointäner, såg Gunno plötsligt några föremål uppträda. De flög högt, de var små och man undrade vad i all sin dar...

Föremålen kom närmare och sänkte sig. Nu såg man att det var ett slags skivor, stora diskusar på vilka det stod människor. Det var in alles fem skivor som gick in för landning och tog mark samtidigt.

Gunno och Ivan var alldeles förstummade, de såg på varandra i tvehågsenhet. Men så började Ivan gå mot den närmsta diskusen och Gunno följde efter.

Det stod som sagt människor på skivorna. Väl inpå kunde man se att de var praktfullt klädda i kaftaner i violett, blått och rött med breda guldstickningar. På huvudena bar de mitror, dubbelkronor och turbaner.

Gunno bugade sig och Ivan gjorde detsamma. När han rest sig sa vår hjälte:

- Välkomna, främlingar.

En man i orange mitra prydd med en rubin nickade och sa "tack".

- Vilka är ni? fortsatte Gunno.

- Vi är eteriska typer, sa mannen. Vi kommer från Ghislane, den strålande staden där Pelagion väntar. Mitt namn är Fasel. Vi har kommit för att ta er med...

- Angenämt, herr Fasel, sa Gunno och presenterade sig. Så ni ska ta oss till Pelagion? Så bra. Han ska berätta för oss om vårt nästa uppdrag.

- Verkligen? sa Fasel. Nå, kom med här bara.

- Men hästarna...? sa Ivan, som alltid var den praktiske.

- De kan åka med.

- Så vad säger du Ivan, sa Gunno, vi ska ut och åka diskus; låter roligt va?

- Ja, sa Ivan en aning räddhågat, om vi måste det för uppdraget så...

- Så du är flygrädd? Konstigt, det brukar ju vara vi fantasifulla typer som är det. Ni praktiska typer får aldrig tvångstankar som "nu faller jag" när ni är uppe i höga torn och så vidare...

- Ja, ja, sa Ivan, jag är höjdrädd. Men jag ska stålsätta mig mot farorna. Låt oss få det överstökat...

De två fränderna ledde ombord sina ök på de silverskimrande faten, Gunno på det som Fasel reste med, Ivan på ett annat. När alla ghislaner stigit ombord stötte Fasel och de andra skivornas kaptener sina stavar i durken, varmed de gåtfulla farkosterna steg ljudlöst och svävade iväg i de rika, blå middagsskyarna.

Man flög över nejden och såg skogar, fält, glittrande sjöar och disiga lointäner.

- Hur långt från Ghislane är vi nu? frågade Gunno sin värd. Denne log enigmatiskt och sa:

- Inte så långt...

Riddaren undrade vilka dessa människor var, om de överhuvud taget var människor... Hur som helst skulle de ta honom till Pelagion och det var gott nog.

Man susade genom skyn hela dagen. Det blev kväll och natt men man kände sig inte trött av att åka på diskusarna, nej det var ett ständigt äventyr. Riddaren stod oavvänt och spanade framåt i rymderna och mitt i natten frågade Fasel denne om han såg något.

- Ja, faktiskt! sa Gunno. Jag ser liksom en blå fläck i rymdhavet.

- Det är platsen dit vi ska, sa Fasel enigmatiskt.

Något senare frågade Fasel samma sak:

- Ser du något?

- Ja, sa riddaren. Jag ser liksom ett ljus i den blå fläcken och det lyser som en stjärna.

- Det är staden dit vi ska! sa ghislanen.

Och något senare frågade Fasel åter:

- Ser du något?

Och riddaren svarade:

- Nu ser jag en stad som skiner av guld och silver.

- Då är vi framme, sa Fasel.

Man approcherade en stad, en skimrande stad i lufthavet, själva Ghislane. Den hade opalskimrande palats med tinnar och torn samt samt gyllene tempel, silverne paviljonger och prunkande parker; som ett utsökt smycke låg den vid stranden av en sjö.

De fem skivorna gled fram och landade på ett torg i stadens mitt; man steg av, våra
äventyrares hästar togs om hand och själva leddes man längs en gata kantad av höga hus med fönster av kristall. Människor klädda i mönstrat siden och med lustiga hattar hälsade dem avmätt där de gick och Gunno och Ivan hälsade tillbaka.

I ett palats i staden mötte de så sin ängel, sin sagesman, sin uppdragsgivare, den gåtfulle Pelagion. Men vad han sa och vad det ledde till kanske jag berättar en annan gång. Det vill säga - jag kunde berätta det nu men det är åtskilliga sidor som inte får rum i ett blogginlägg. Eller ens i tre blogginlägg. Men den som vill veta slutet kan maila mig och få sig en resumé, thank you very big!

(Illustration Arthur Rackham)

Bloggnytt

Detta är Svenssongalaxen, en kulturblogg om ditt och datt. Ni som följer den kanske undrar vad som ska komma här framöver? Det är ju snart 2 års-jubileum och allt, bara en sådan sak! Den 22 november fyller Galaxen två år.

Så vad ska hända?

Jag kan ju börja med att säga vad som inte ska hända.

Under sommar och höst har jag till exempel skrivit en del om antiken på bloggen. Det kommer jag knappast att göra mer. Den som vill ha mer Svenssonantik uppmanas istället att ladda ner min essäsamling om antiken. Där får ni läsa allt ni behöver veta om denna epok, om Grekland och Rom och allt vad därtill hör. Denna bok fick förresten beröm av författaren Bertil Mårtensson, som sa: "Lovely helt enkelt, en oerhört kunnig essäsamling!"

Det om detta. Sedan har jag på sistone skrivit en del om Japan på bloggen men också det hör till det förgångna. Ni som vill ha mer av den varan får ladda ner "Drakens spegelbild", en fräck studie av Japan ur olika synvinklar.

Så vad ska bloggen blogga om i framtiden då? Underrubriken är "Sci-fi och Lo-fi" så en del sf blir det kanske. Det torde också bli del prat om vad man sett på TV och en del noveller. Det torde även bli inslag från Svenssons vardag, kyrkprat, litteraturtips och matlagning med mera. Allt med den där unika Svenssontouchen.

(Danviksklippan söder om Söder, Stockholm)

Re: kapitulation (slutet)

Regnig morgon. Men mild.

Följetänger kan vara roliga ibland, veritabla fortsättningsserier här på bloggen. Vi är mitt inne i en sådan just nu, den oefterhärmliga dikten Re: kapitulation. Den handlar, kan man säga, om mig och mitt och lite till. Här kommer upplösningen, de sista sex delarna.

- - -

16.

Jag är spion; jag spionerar, cirkulerar och samlar upp information, vittjar döda brevlådor. Jag har en pistol i min fickradio, stationsratten verkar på avtryckaren: pang!

Jag är spion, bor på Spion Kop, spanar ut över världen som en annan Heimdall, ser allt, hör allt, expanderar ut i astralkroppen och vibrerar som en kristall.

Ich bin kein ausgeklügelt Buch, ich bin ein Mensch mit seinem Wiederspruch: jag vandrar längs koloniområde i natten och ser små hus på små tomter, dystra fönsterluckor och gunnebostängsel; ack att bo här i en liten stuga med trädgårdsland och sol, vatten i en brunn och så en bokhylla: "Den som äger ett bibliotek och en trädgård är rik"...



17.

"Var vänlig uppviska medhavd kasse/väska för kassörskan."

Den politiska Eddan, tio små systrar, Bert Håge Wells, Sune från Dune.

Jag är Svensson, Medelsvensson, mannen i mitten, mandalamannen. Total harmoni.

Nedstigning i helvetet, karusell i psykstormen, yl och skrik och dödsångest. Så en skylt om utgång, stapplande upp i ljuset och halt vid kondis, kaffe och kakor.

Illusionernas träd: en julgran behängd med krims-krams, änglar, trumpeter och jet-kolibrier, flöjter ur ödsligheten, Kitaro.

Skräckmaskarna, uppdrag i det okända: jag irrar runt på en främmande planet, försöker minnas mitt uppdrag; möte med rena rama Clarke, en annan verklighet, en högre verklighet; en kausalsfär, kristallsfär, platonisk kropp.

Metamorfoser: jag förvandlas från minus till plus, från sur materialist-nihilist till livsdyrkande, trädgårdsodlande mysfarbror.

De hundra hänryckningarnas hus. Ryckning ett: denna värld är inte verklig. Ryckning två: man kommer att reinkarneras. Ryckning tre: man har reinkarnerats från tidernas begynnelse. Ryckning fyra: man skapas två och två, man och kvinna, och följs åt genom inkarnationerna. Ryckning fem: världen är en illusion, en dröm.

Ryckning sex-fyrtiotvå: återuppleva sina 36 första liv. Ryckning fyrtiotre-nittiofem: de 52 resterande. Ryckning nittiosex: gudalegender av alla slag talar sanning. Ryckning nittiosju: vad som hänt i sagan ska även hända dig! Ryckning nittioåtta: du är fri. Ryckning nittionio: vara och tänka är samma sak. Ryckning hundra: det är som det är, var som det var och blir som det blir.



18.

Vårens löv och höstens: vår gröna löv, höst gula; oktobers bladguld virvlar överallt, gran korta barr, tall långa.

Postflyg syd: i säcken ett vykort från grillbaren Valsaren i Fagersta, tre skilling banco; Ellilord, O Lord!

Stormen: det var en mörk och stormig natt.

The restaurant at the end of the universe: ingår påtår.



19.

Det här är en rekapitulation, det här är den befriade världen: aldrig mer ska vi tänka på pingis, fika och wienerbröd - nej, vi ska bli eteriska och danna, växa tillsammans, bygga ekobyar och skulptera våra drömmar, i marmor och trä, keramik och alabaster.

Vissa spelar spel, andra beundrar bara schackpjäsernas skönhet.
Vissa spelar tvådimensionellt över planen, fram och tillbaka, andra däremot spelar bakom buren, som hockeylirare. Det ger spelet en ny dimension, en svängigare rytm.

Vissa slår spelet över ända, andra ändrar reglerna under pågående match. Vissa spelar med domarpipa i munnen.



20.

Recap, rehab, utan början, utan slut. Jag har levat, jag har rekaiptulerat, samlat upp energi.

Nu ser jag bonden komma i byn, han har bylingen med sig. Nu ser jag motorvägen sträcka ut sig i morgonljuset; jag sadlar min springare, sitter upp och säger: "Sträck ut!"

Nu har jag lämnat slutenhetens förhållningssätt, nu går jag över Siratbron med en leksasbil i handen, min obol och heliga skarabé, min talisman: hell on my right, paradise on my left, and the angel of death behind...



21.

En kapitulation, en rekapitulation: jag har tagit kapitulationens vita fana och målat den, smyckat den med brokiga bilder i rött och grönt, silver och guld, blått och violett. Jag vajar den för kreti och pleti, överlämnar den till konsternas armé; jag ser dem marschera bort, ut i markerna och in i solnedgången.

Recap, rehab, Jerobeam och Melkisidek. Jag är klar, kan vila, men ändå fortsätter jag: rörelsen som tillstånd. Jag inkarnerar och reinkarnerar, går från liv till liv, från kropp till kropp; ser en flamma vid horisonten, överskottsgas från oljeborr. Jag går ut i öknen, finner en blomma och plockar den, kommer till ett tempel, går in och lägger blomman på en sarkofag, en tomba av röd porfyr. Sjunger:

I know, I know, I know, ye-eah I know...
My life it started long time ago,
where will it end I don't know -

Återge färgerna deras djup, formerna deras kontur, elden sin glöd och linjerna sin spänst. Recapi, capi di tutti frutti: to undo the heavy burden, and let the oppressed go free -

(Illustration Boris Vallejo)

Re: kapitulation (forts)

Jag sov nästan tolv timmar i natt.

Mild morgon.

Då så, dags för dagens blogginlägg - och det blir fortsättningen på gårdagens prosaskiss, "Re:kapitulation". Går allt vägen avslutas det hela i morgon med de sista fem styckena. Temat för det hela är alltså ett slags rekapitulering av mitt liv, en (re)kapitulation. Jag kapitulerar samtidigt som jag reser mig och går vidare, kan man säga.

- - -

10.

Kapitulation, kapitel, domkapitel: Chapterhouse Dune -

The currents of space -

The watering place of good peace -

A cleft of stars -

The new improved sun -

I'm a flame burning higher, trying to burn the sun...

Jag kapitulerar, jag cirkulerar, samlar upp energi.

Jag laddar batterierna och beser konst, energirik konst; äter kost, energirik föda, morgon, början och ljus. Julafton, äventyr, liv och livtrasa.

Varför är jag så lugn? Varför är där inga moln på himlen, varför är där ingen is till punschen? Uthärda skönheten, stå ut med den fria motorvägen framför dig.

Heading out to the highway -

Midnight highway -

Roll on down the highway -

Den höga vägen, "The high history of the Runestaff". High commissioner to the emperor of China, treated with a high hand, högtyska, högalviska, högt bland Saarjärvis moar.



11.

Jag var general, ledde Neustrias arméer i slaget om Vida fälten. Men trots lysande planer och fast ledning förlorade jag detta slag - så jag degraderades, framlevde min fortsatta militärkarriär som malaj på I21. Körde budbil, körde grejor och körde bandvagn, visade film och putsade skor, mina egna skor. Blev bra på det hela, uppfann en ny metod: jag tände eld på skokrämen och baddade skon med detta flytande vax; krämen trängde in i lädrets alla ojämnheter. Det hela fick torka och sedan putsade jag, polerade mina pjuck till spegelglans, mina svarta lågskor: svarta snabba.

Degraderad: jag kapitulerade för denna vändning av ödet, rekapitulerade mitt liv och såg tillbaka på moln, skydrag, vattrade ytor och krusningar.

Jag degraderades, fick gå från hemmanet, avskedades, vräktes. So I'm down, and so I'm out, but so are many others... Jag gick in på ett automatfik, köpte päronfestis och släta bullar. Automaten gick att manipulera, gick att få retur samtidigt som maskinen trodde den fått betalt; jag skattade den på tre festis och två bullar på detta sätt, satte på en jukebox, Tour de France med Kraftwerk.

Musiken plingade, jag fikade och solen sken. Jag var ensam på automatfik med mat jag inte betalt, som att befinna sig i en lucka i rumtiden: jag kunde sitta där för evigt, äta och sova och lyssna på musik.



12.

Jag kapitulerar, jag cirkulerar - och samlar upp energi.

Jag laddar batteri, sitter säck, runkar sump och jobbar båt, längtar sten och leker barn.

Jag far runt i en virvel, samlar upp energi, leder in den i mitt syste och gör den till min egen. Jag fångar in angripande pilar, vänder deras kraft och sänder ut dem igen.

Jag är mellan arbeten, mellan världar, mellan Skylla och Charybdis, pest och kolera, orsak och verkan. Jag är mannen i mitten, i centrum av corridan, mitten av mandalan. Man kan inte komma längre än till mitten.

Ta't lugnt, ta en Toy, två alnar blå boj: Willem Boy, Guillaume de Boyers.

Recap, hubcap, reset cap on hub after use. Hubcap, hobnob, Notts county. Jag är Pripp och jag är sipp, jag är Leif och har en slejf, Quintin Hogg seglar kogg; Krobbe Lundberg, Troggs, two thousand hogs and two thousand sheep.

Jag samlar upp mina utströdda år, jag recyclar, restylar, reinventar min varelse; Varela, sa 're va 're, Vasari, Waasanlaivat; Vasse Vasá, há-há-há-haà.

Jag går tillbaka: re-iterate, roten r, gå; going back all the years now, going back... go back, general Lee, go back!



13.

Jag fick inte komma på omslaget till Femina, jag spekulerade på agiot, ylade under Paris' broar, irrade full från Blåsut till Danvikstull.

I en Dodge Highway Kingsman Custom Sports Sedan kryssar jag landsvägen fram, mål Det Perfekta Stället, där jag ska leva i ära och förundran för evigt. Jag kör om en Ford Fairlane Crown Victoria Sunliner, en Chevrolet Corvette Mako Shark, en Plymouth Road Runner Superbird och en Cadillac Eldorado Brougham, med Turbo Fire, Electro Touch, Power Glide, Dyna Soar: "still leaves second gear rubber"...

Four on the floor -

Bucket seats -

Seats a whole baseball team beautifully -

Double barrel carburettor -

Per apostlahästar vidare mot intet. Man är redan i mitten, är redan framme, ändå går man: rörelsen som tillstånd.



14.

Jag rechargerar, restituerar, går ner i mörkret och snappar åt mig den försvunna diamanten, återvänder i triumf.

Nu ska jag göra film om Dag Hammarsköld, Raoul Wallenberg, Sigvard Bernadotte. Nu ska jag lyfta fram kulturfrågorna. Nu ska jag öka bidragen till den fria dansen. Nu ska jag gå ut i skolorna och informera, tala med ungdomarna, höra vad de har att säga: religion, vad tycker ni om det? sex, vad tycker ni om det? litteratur, konst? Claude Lorrain, Brueghel den äldre? cambridgeplatonismen? sofisterna?

Jag kapitulerar, rehabiliterar, blir någon annan: mig själv.

Jag kommer till himlen, återger mitt liv: vad har jag gjort, vad har jag förslösat? Har jag tagit till vara på gudomliga skatter, prisat ett glas vatten, en blå himmel? "Svaga är de som hädar, starka är de som prisar"...

Jag vecklar ut min nonexistenta fana; vad står skrivet? Svensson, det står Svensson, han är en Svensson, en svenne: "Håll dig till höger Svensson, annars slutar det - med en präktig smäll! snälla Svensson”...

Jag beser konst, stor konst, läser de tunga böckerna som tynger mitt bröst; man ska bara läsa till sängs eller i skön fåtölj.

Signor Rossi går på Savoy, i sin lilla auto-jet -

Jag kastar min gläjde som fåglar mot vinden; jag kastar mina vapen, slänger ner min brynjas stål, går som en ilsken megära genom parker och tempel, förnekar fri vilja, glädje, entusiasm och bejakande. Jag ger mig ut för att hitta mitt land, och finner det i en avkrok bortom en vägbom: en grusgrop med en barack, ett transportband och en hundsjö; lera, mossa och rasbrant och en FibAktuellt från 1972 på matbordet i baracken.

Här slutar allmän väg. Men här börjar något annat: wie man wird, was man ist.



15.

Valet är illusoriskt, man kan bara välja sig själv.

Att välja och vilja det valda: tung trafik på Enköpingsvägen, nian körandes runt Örnparken, soptraktorn kommer!

Kvart över armen, dag noll; nihilism? Nej, zenbuddhism och désir à la vide i Weils anda. Tidlöshet, stoppa världen och genombryta Mayas slöja, se hur tingens tomma molnvärld går.

Tung yrkestrafik = tung yrkes

Statsisbrytare = statsis, grabbar, statsis!

Himmel och helvete; jag var i paradiset och hamnade i helvetet, kravlade mig så sakteliga upp till en grå nejd, ett varken-eller, ett limbo, en gryningszon, en löftesrik zon med ljus vid horisonten: Belo Horizonte.

Korsordslexikon, orden korsar sig, jag korsar mig: struphuvud, höger axel, vänster axel, hjärta; ajna-cenrtum, höger öga, vänster öga, struphuvud; try it, you'll like it, världen stannar upp, ett förstadium till veritabelt stopping the world à la don Casta.

Fakta om Sverige: nio miljoner själar, berg och träd och städer: Åsele, Enköping, Övik och Uppsala.

Jag är rymdskeppskapten, grovt kriminell, guru och grottman, rymdsoldat med jet-pack och jetlag: I´m a loser baby, so why don't you kill me?

Jag är på jakt efter Andernas svarta guld: kaffet, den heliga bägaren. En resa, ett sökande med brokiga basarer, gåtfulla ceremonier och legender och samtal med indianer i avlägsna byar. Kommer jag att hitta min skatt, hitta mitt mål, hitta mig själv? Resan fortsätter...

Litteratörer och militärer, pennan och svärdet, pennfajtare: a warrior-poet in the old, classical sense. Kipling talade om "mina regementen", och menade då såna han besökt eller som legat i städer där han bott...

Jag är professor i krigshistoria, guschelov! Jag har aldrig fört befäl, är för svag för att dra slutstycket bakåt och räds tanken att skita i skogen; dock vet jag allt om falang och echelong, kolonn och linje: We harried them before the crossing and drowned them during it -

Sällsamt, egendomligt, besynnerligt och gåtfullt: stormslitna himlar, knarrande dörrar, fullmåne och vargyl.

Recap, rehab, Jerobeam och hans vänner. Rekapitu, in situ: capo di tutti capi.

(Carl Lundgren, "Rest")

Re: kapitulation (prosaskiss)

Härmed en längre prosaskiss, en rekapitulation av mitt liv kan man säga.

Den må vara lite dunkel. Nu är ni varnade; läs själva och se.

- - -

1.

Det här är en kapitulation, en rekapitulation.

Det här är Faresta och Arnäs, "största Arnäs-stölden" och Ilo Piano.

Det här är Övik, Uppsala, Enköping: skiffertak på Korsängsskolan, Savoia-Marchetti, Fanna, Bacho och P1, Första pansarregementet, Göta pansarlivgarde, kedjeslammer mot gatsten.

Det här är Sollefteå, Köpenhamn och Berlin, fällda broar i Leningrad, Stockholm och Läby, snö på antennen.

Det här är en kapitulation. En rekapitulation.



2.

Jag återger mitt namn, Svensson, och min ålder, 43. Jag kapitulerar, jag rekapitulerar.

Det här är recap, rehab och Jerobeam; det här är pansarskott, grg, ksp och ak, kpist och svarta snabba, vita blixten, vita fanor: kapitulation.

Jag kapitulerar. Jag rekapitulerar.

Jag går genom tempel och trädgårdar, mediterar över tomheten, läser på skyltarna: "Kasta ej ut föremål, som kan vålla brand eller annan skada." - "Luckan till sopnedkastet ska stängas tyst och försiktigt." - "Ingen reklam tack, men gärna IKEA-katalogen."

Jag sätter mig ner, mediterar och kapitulerar, ger upp och sträcker vapen: "Jag lägger av min brynjas stål, och tar hjälmen av mitt trötta huvud”...



3.

Jag kapitulerar, jag rekapitulerar. Jag återger, återskapar molnen ovan Myrstigen, älven utanför Trillen, Soptraktorn, Tures lägda och bilvraken, krossat glas och galon, ledsna strålkastare i mina drömmar: Ford Galaxie, Dodge Highway, Chev' Biscayne.

Jag återger: Scaniamodell, Tekno tankbil, Shell; Shellpengar, dyraste guld, hårdvaluta, värdelöst och oväderligt.

Tekno var det danska modellbilsfabrikatet; jag högaktade Danmark för Tekno, för dess modeller av polisamazon, scanias och Volvo 144, röd. Danmark må ha varit ett skruttland, de hade ju varken Saab eller Volvo, men de hade Tekno! Bilmodeller, heliga skarabéer som låg skönt i handflatan; tullpeng för passage till andra sidan.



4.

Recap, rehab, rehabilitering för vilsen själ. Jag återger färgerna deras glöd, formerna deras kontur och ljuset dess lyster, ur juvelslipade strålkastare: jewelled headlights.

P 1800, Dinky Toys, djupröd, racing och fart. Freddie fartfantomen, brandeliusimitatören Persson och visselkonstens Napoleon, ett skogslejon: nabu-leon.

Jag läste sanskrit, blev galen och konsumerades av the fire from within, spontaneous combustion, och kvar blev endast skorna. Nu går jag här som ett spöke, genom parker och trädgårdar, palats och tempel - och söker den omöjliga friheten, far som en osalig ande genom skriande helveten, pandemonium, skärseld och bergets topp, vidare upp i saliga ängder: himlar 1-7, och så det allra heligaste, agnostos theos i sin åttonde himmel, sanningens pleroma.

Gud summerar, Jesus sänder ut; vid anträffandet av Gud summeras mitt liv, rekapituleras.



5.

Jag kapitulerar, jag rekapitulerar.

Mina regementen: I 21, I 14, Dalregementet, guld i solnedgången, T3, S1 och P1. What's the name of that very fine regiment marching over there...?

Brokig fana: jag strider, jag lever. Vit fana: jag kapitulerar. Svart fana: Black Flag... Så vad blir min fana under denna rekapitulation, denna rehab, denna Jerobeam-jeremiad? Vit grund, brokiga figurer? Grön fana, vapen i guld och violett? Renfana?

Ingen fana, jag kapitulerar; jag återger min strid och min kampanj, återger förloppet som jag känner det och sedan kvittar det, flyktiga dagen vare mitt hem. Fatalismen, nej bättre apatian vare mitt rättesnöre. En fana för en lugn filbunke, fana med filbunke, spilkum? Nej åt helsefyr med alla fanor, med all övermogen symbolik; jag är Svensson och allt är symbol: ett par skor, en stockros, en cykel i ett ställ av galvaniserat järn.



6.

Återtåg, zooma bakåt: läs läxan annars dör du, torka skivan annars repas den, ta på mössan annars får du öroninflammation.

Jag rådfrågar åter datorn; du är dator, du ska ge mig något, detta är din innebörd: roten da, som i datta, damyatta, dayadhvam, det givna - givmildhet - givandet. Så vad kan du ge mig dator, kanske inget annat än vad du programmerats till - men vad kan du återge, dator?

Jag återger min barndom: fransig jacka, halvlång, konstläder, praise the lord i Vårfrukyrkan; Arnäs' kyrka, Öviks kyrka, Uppsaladomen, Kazaankatedralen, Michaeliskirche, Wahlmans Engelbrektare.

Prisa Gud, loven honom med psaltare och cymbal, med puka och dans; loven honom i hans helgedom, loven honom på fälten, i hängmattan, i bilkön.

Gud kommer av roten hu, betyder "kalla, åkalla": sanskrit huta är ett particip av hu, "åkallad", och så vidare till germanska gudha, den åkallade; Gud betyder alltså "den åkallade": I-I-I am caaaaling youuuu, Bagdad Café. Så lunka vi så småningom...



7.

Nixon, Carter, Ford, O Lord! Hårda strider vid Papegojnäbben, Kina invaderar Vietnam, nu tar vi vicekungen i Khyberdalen. Gruppera i skogsbrynet, skjut bort fiendens pansar. Ta Sydgeorgien, använd den som bas för återtagandet av Falkland. Landsätt från fartyg, raska på och ta Port Stanley innan löven faller. Bv 202, fotmarsch, helikoptrar sänkta med HMS Sheffield.

Återgivande av tal, av färger, av ljud: this is a journey into sound. Kedjeslammer mot gatsten, krypkedjor, larvfötter; "ur P1:s gråa stenar, hans kedjor gnistor sprängt". Hemglassbilen hade först vällingklocka, sedan trudelutt; vällingklockan farlig, kunde förväxlas med backvarning, därför trudelutt.

Ljud: kyrkklocka, "kling-klang, klockan slår, stig upp och plocka mossa", sonnez les matines, ringklocka ring. Aspen bad mig löpa-löpa, linden bad mig vila. Spelar min lind? Sjunger min fågel? Gör sig kungen glada dagar? Lita på Lind, fråga Lund.



8.

Jag kastar min glädje som fåglar mot vinden. Jag kastar min fana i smutsen, kapitulerar; inga mer fanor, jag är fri, fågelfri, hädanefter är jag Svensson. Free as the Byrds: fri att jangla min gitarr, Hey mr. Man. Som en tjuv i en film av Michael Mann: regnvåt gata, lyktor, Tangerine Dream och Diamond Diary: moll, moll, en oändlighet av moll - men resan tar fart, riffet gör genombrott och med gryningen kommer frälsningen.

Through metamorphic clouds: jetflyg och dharmashâstra, spela harpa på ett moln, prisa Gud; loven honom i smäktande salar, på Ljungby hed och vid pilträdens fläkt: The wind in the willows.

Jag kapitulerar, vandrar fri - ni däremot, "ni som går åstad med osköna rörelser, vet ni hur det är att lyfta sitt huvud fritt?"



9.

Jag känner döden nalka sig: all my life-blood is slowly draining away, and I feel that I'm weaker every day...

Man har döden alltid på sin högra sida, säger don Casta. Att vara du och bror med döden; hans ansikte är ännu bortvänt men den dag man ser honom en face, då är det dags.

Jag kapitulerar, slänger fanan, genomgår luttring, reser mig och lever utan fana. Allt är min fana, alla symboler är mina, alla arketyper: barnet och blomman, skeppet och nyckeln, friden och ron.

(Carl Lundgren, "Water")

Grön dag

Det är mitt i hösten men än finns det grönska. Konstigt nog. Grönt gräs, gröna tallar, gröna buskar...

Jag var och handlade nyss. På Hemköp Västertorg. Det var OK. Bland annat köpte jag ett hekto lösgodis. Det var: åtta chokladknappar, tre malteserkulor, fyra skumsvampar, två hallonbåtar, två gelehallon och en fudgekola. Plus en Cloetta Sport Lunch, ett slags chokladkaka på 50 gram.

Jag köpte även en gurka för 10 kronor (kilopris 30), bananer för 20 kronor kilot, rapsolja och en gul lök.

Jag köpte en kålrot. Den vägde 210 gram och kostade 14,90 kilot, alltså gick den lös på 3,13 kronor.

Jag betalade med kort. Tiden var 09.40, det står så på kvittot och det kan stämma. Jag pantade fem PET-flaskor och fick 10 kronor pantretur för dem.

(Carl Lundgren, "Spring")