Schlagerdebaclet

Det var Eurovision igår. Sverige blev som väntat utskåpat av östeuropeisk blockröstning. Topplaceringarna gick till idel östländer samt Norge. Sverige, Danmark, Tyskland, Frankrike och England, den gamla västeuropeiska hegemonin, hamnade långt bak.

Christer Sjögren måste gå: han förstår sig endast på den gamla trallpopen, förstår inte de nya, pentatoniska baktaktslåtarna med orientalisk feeling. Sveriges schlagersamfund befinner sig i kris och depression, har sett ett debacle utan like. Perrelli hamnade lika uselt som The Ark förra året, på 18:e plats...

Vi behöver en ny schlagergeneral som kan ta oss ur krisen. Men med vårt sega elimineringssystem, med svenniga folkröster, kommer något nytt och spännande aldrig att sållas fram. Vi kan säga farväl till storhetstiderna, inledda av Abba 1974 och avslutade av Perrelli 1999, när hon vann i Israel med "Take Me To Your Heaven".

Den äran kan man förvisso inte ta ifrån henne. En felfri låt enligt det gamla, anglonordiska schlagerreceptet. Men sedan dess har idel östmusik stått i segerfållan: Finland, Turkiet, Grekland, Serbien, Ukraina, och nu senast Ryssland.

Det stora äventyret, del IX

Han hette Trygger Disium. Han var en hjälte, levandes i den rokkanska världen med alla sina drakar och demoner, slott och tempel, féer och tomtar, gurkor och bollar. Nu var det en dag då han gick i en central nejd, en kuperad nejd av mässingsröda berg under en silvrigt rosa himmel. Han gick runt bland bergen, bokstavligen runt, för en ingivelse hade sagt honom att han skulle göra det.

Han var på väg till Hortalion, slottet där den nionde klenoden skulle finnas. På intuitiv väg red han till bergslandet, och väl där började han gå i cirkel. Ingivelsen hade sagt honom att slottet endast kunde nås via en spiralrörelse inåt.

På den vägen var det, på den spiralen cirklade han sig inåt mot gåtans kärna.

Något slott såg han förvisso inte till. Det var gåtfullt, men så var detta också i Rokkana, det gåtfulla landet där allt kunde hända - och gjorde det. Disium lät sig med andra ord inte nedslås utan fortsatte sin vandring. Ridstövlarnas sulor klarade slitaget bra, bland dessa kala klippor och grova grus. Hästen hade han förresten lämnat i en bondgård, vid foten av ett berg.

Disium tog sig upp på en hylla, stödde sig mot en klippa och pustade ut. Och när han lyfte blicken fick han se det.

Han såg slottet, det legendariska Hortalion, lysande i aftonsolen. Det var av guld, rent guld, och glödde rött i släpljuset.

---

Han förtrollades av slottets former, dess kupoler och torn, dess tinnar och loggior, dess hallar och takutsprång. Han drog efter andan och lugnade sig, tänkte: Nåväl, slottet är hittat! Via trolleri har det uppenbarats för mig. Nu får jag ta och gå dit också. Måste slutföra uppdraget!

Han var en pragmatisk typ, mitt i all drömsk atmosfär. Det kunde behövas, för under detta äventyr, Det stora äventyret med den nio klenoderna, hade han vistats i miljöer som kunde få en svagare själ att bli galen av salighet: Regnbågslandet, havskungens pärlemorsalar, Överön med sin gudastaty och sydlandet med sina grejsiga mojs.

Disium gick rakt mot slottet. Nu behövde man inte gå i cirklar, det visste han; det var bara att ta den marmorväg som ledde till målet. Väl framme stegade han in genom ett valv, korsade ett guldrum och gjorde entré i en guldsal. Så vidare genom gyllene gemak, korridorer och loftgångar, tills han kom till en guldsal på övervåningen, med gröna tapeter och röda mattor. Skönt med lite andra färger tänkte han.

Han ställde sig vid ett rundbågefönster och tittade ut över bergslandet. Solen gick ner, fick allt att bada i rött skimmer.

Då hörde han steg bakom sig. Han vände sig och fick se en mörkögd kvinna approchera. Hon var klädd i ljusviolett klänning med grön sjal över axlarna, och det mörka håret uppsatt i en elegant svosch.

- Elegant "svosch", sa han.

- Tycker du? sa kvinnan och puffade till frisyren. Tack...

De satte sig ner vid ett bord, prytt med intarsiamönster.

- Jag får välkomna dig, Trygger Disium, sa hon.

- Ja, så heter jag... och ni...?

- Jag heter Monnima.

- Skönt labiala ljud, sa Disium. Minni-manni-mo...

Man skålade i guldbägare, man reciterade poesi, man dansade i guldgemaken och man retirerade till en inre kammare. Hon gav sig helt åt honom; det blev en rungande sexfest, ett riktigt porrparty man höll där i slottet. Så somnade man i varandras armar.

---

Dagen grydde, lika gyllene som gårdagen. Monnima var nu borta, men på nattygsbordet låg en lapp:

Tack för igår (stod det). Min hjälte! Du hade visst ett uppdrag
att slutföra, att finna en guldring - och här är den, den
ligger på bordet bredvid detta brev. Tag den och bringa den
till kungen du jobbar för, så är saken biff. Vad oss beträffar
- well, vi ses nog aldrig mer. Men vår natt var fantastisk...

Underskrivet med tre kryss och "Monnima".

Disium satt på sängkanten med lappen i handen och fattade ingenting. Nog förstod han brevet, och nog var ringen verklig; han sträckte sig efter den där den låg på bordet, beskådade dess släta rundning och enkla bård. En sedvanlig armring - och den sista klenod han skulle finna.

Han kände sig tom inombords, urblåst. Inte bara för att uppdragen var slutförda, utan för att Monnima lämnat honom så abrubt. I och för sig slapp han därmed avskedsceremonier och annat jobbigt, men han kände sig ändå en smula lurad. Det var vanligen han som brukade försvinna i gryningen från kärleksnästen som dessa, lämnande efter sig blott en lapp med "tre kyssar"...

Han reste sig, klädde på sig, la ringen i rockfickan och gick ut från slottet. Så fort han anträdde rundgången försvann också slottet för hans syn. Monnima var redan försvunnen, hon var ju inte hos honom när han vaknade - och nu hade även hennes slott gått upp i rök.

Han såg mot platsen där slottet legat, såg in i tomheten. Mötet med kvinnan var nu endast en dröm, ett bitterljuvt minne - och en illustration av det gamla talesättet, som sa: "What happens in Hortalion, stays in Hortalion"...

Disium lämnade bergslandet i spiralform, i cirklande rundgång. Han gick runt med allt större varv, och nådde omsider bondgården vid bergets fot. Där besteg han Bunkel och red iväg genom en tujaskog, med destination Ysidor.

Det stora äventyret, del VIII

Ett skepp kom seglande genom dimhavet, en vältjärad kravell svävande i tomma intet. Farkosten stannade till. Styrman, en fet typ i röd barrett, lämnade rodret, gick fram till relingen, klev över densamma och trädde ut på en bro av dimma.

Bron förde honom halvvägs till en gräskulle. Där stod en man i brokor, vapenrock och hatt. Hans namn var Trygger Disium. Med hjälp av lite efterforskningar hade denne nu nått södra Rokkana, varifrån han råddes segla med skeppet Malion till Cokelien. Där skulle han finna den sjunde klenoden på sin lista, blåbläran. Hästen hade han lämnat i en bondgård.

Den feta typen lyfte barretten och sa:

- Vackert väder idag...

- Lite dimmigt bara, sa Disium.

- Förvisso. Hur som helst: vill nå åka med till Cokelien?

- Det vill jag nog. By the way heter jag Disium.

- Själv heter jag Plugger. Till er tjänst.

- "Plugger"... är ni en plugghäst?

- Nej, det är bara ett namn.

Disium klev utan vidare spisning ut i dimhavet, kände dimbrons energi under sig, följde Plugger ut till farkosten, klev ombord och ställde sig vid relingen, medan den andre styrde ut genom det grå. Genom okänd eter styrde man, genom ogenomskinlig tjocka - mot okänt land, terra incógnita, även känt som Cokelien. Men eftersom det hade ett namn var det kanske inte så okänt trots allt...?

---

Genom tät, nästan sjukligt frodig grönska gick Disium. Blommor regnade från himlen, devas och nymfer sjöng violetta sånger, jordandar och sylfer dansade runt, och Disium bugade och tonade in på deras auror. Han var tacksam för denna paradisvandring, för detta tillskott av grönkraft, men samtidigt behöll han tanken på det uppdrag han hade att utföra: att finna ett exemplar av blåbläran, den utsökt vackra blomma som endast växte här i Cokelien.

Han gick över ängar, han gick över berg. Han gick och gick. Han gick och gick och gick och gick och gick.

Ni fattar: han gick. Långt. Så en vacker dag, i en varm liten glänta, en skönt susande skogsklarering, såg han blåbläran spira för luften och jorden, för omgivningen och för sig själv.

Disium föll på knä och tillbad växtens nymf. Denna visade sig snart för honom: en skön blomsterflicka med kronblad i hår och gördel av gröna blad.

- Goddag.

- Goddag, människa, sa nymfen.

- Får jag plocka dig?

- Visst får du det.

- Då gör jag det. Du ska förevigas och bli en vacker klenod i Ysidors land!

Disium plockade den lilla skönheten, la den i en glasampull och såg den bevaras, såg den bli till urbild och avbild på samma gång. Därefter återvände han till kusten och till Pluggers båt, som förde honom tillbaka till fastlandet.

---

Disium red norrut, letandes efter näst sista klenoden: originalreceptet på pannkaka. Det pergament han fått av uppdragsgivaren, kung Kobe, tillkännagav detta tydligt. Disium åter frågade var han månde finna denna formel, men ingen kunde svara honom. Då kom han att tänka på Votors, figuren som sålt honom hästen; denne kanske visste. Han red till Votors' stenstuva, och som tur var råkade den gåtfulla varelsen vara hemma. Man satte sig i ett sidogemak, beklätt med vävda dukar och med äkta mattor på golvet.

- Så vad bringar dig hit? sa Votors och smuttade på ett glas grön konjak.

- Jo min vän, sa Disium och ögnade sin lille värd med de blå ögongloberna, du förstår, jag är nu nästan klar med mina uppdrag. Två återstår.

- Vilka då?

- Det åttonde är att finna originalreceptet på pannkaka. Och det nionde är att finna en guldring i ett guldpalats, kallat Hortalion.

- Minsann, sa varelsen, det var svåra grejer det. Vad gäller pannkaksbaket kanske du finner det i norr, i karga nejder. Rid mot norr så lång du kan, och när du når snöns rike kallar du på Tinturel. Hon ska föra dig till målet.

- Gott, sa Disium och drack av konjaken. Hur låter denna åkallan?

- Du ska sjunga "holla-li-lo" och så vidare, skönt svävande lulla-lingur.

- Jag förstår. Och nästa klenod, som skulle finnas i Hortalion? Hur finner jag det?

- Det lär ligga i centrala nejder. Men är ändå svårt att hitta.

- Hur så?

- Det är allt jag kan säga.

Disium tackade för upplysningarna. Sedan berättade han om sina äventyr så långt: om bronshjärtat, tekoppen, silverskinnet, grönstenen, pärlan och blåbläran samt spjutet Sygg, om alla de klenoder han funnit. Sedan gick han ut till hästen och red mot norr.

Som väntat blev nejderna snart snöiga: det var snö på marken, snö på gran och fur, snö i luften och snö innnanför halslinningen. Disium stannade upp, kände stillheten, hörde en avlägsen fågel hoa och drabbades av ångest, av rädsla inför all denna enslighet. En karg nejd detta tänkte han, en ödslig torröken, en frusen faksikul; hur annorlunda mot de andra länder jag sett under mitt äventyr, med paradisiska färger och värme!

Han ruskade på sig och stämde upp en åkallan till Tinturel:

- Holla-lolla-li-uppa-lu-lu...

Han sjöng rent i en timmes tid, sjöng lullande rytmer till Tinturels ära. Sedan timmen förlupit, kom där ur skogsbrynet en liten flicka klädd i yrhätta. Hon höll en ren i tömmarna.

- Hej gamle man, sa flickan.

- Jag är inte gammal...

- Hur gammal är du då?

- Tre och på det trettionde.

- Nåväl, du kallade.

- Ja, sa Disium. Jag söker receptet på pannkaka, som lär ska finnas här i environgerna.

- Visst gör det det. Bestig bara min förtrollade ren, så ska den föra dig dit. Jag tar hand om din häst så länge.

---

Disum flög över snölandet. Han hade bestigit renen och for nu som en raskapack över furuskogen, med fartvinden bitande i sina redan väderbitna drag. Renens horn var ett bra styre att hålla sig i. Sant heroisk flygtur tänkte Disium, mycket ska man vara med om...

Skogen upphörde och landet blev öppet. Renen gick ner och tog mark, och ridande över slätten undrade Disium vad som nu skulle ske. Himlen var grå och landet grått, endast lite gult gräs som sköt upp genom snötäcket gav färg.

Omsider fick han se ett långhus i fjärran, en limpformad byggnad med rök stigande ur rökfånget. Han ptrooade renen, klev av och gick hukande in genom dörren. Därinne fanns slafar längs väggarna, eldhärd mitt på golvet och i högra änden ett högsäte, där en rödhårig, rödskäggig man i särk och kalott satt och broderade.

- Var hälsad, kaippare, sa Disium.

- Var hälsad, främling, sa mannen och såg upp från sin brodyr.

Disium presenterade sig och framförde sitt ärende. Den andre, som hette Bigern, knäppte då med fingarna och lät hämta husmor, en rödkindad matrona med blonda flätor. Hon kom in och prisade überdevan för gästen, för så gjorde man i dessa trakter. Sedan hon fått höra vad det gällde räckte hon Disium ett plån med gåtfulla runor, som han nogsamt tolkade som:

. Tre ägg

. Fem dl mjölk

. 1,5 dl vetemjöl

. Ett krm salt

. Lite socker

- Men detta är ju helt enormt! sa Disium. Det låter som ett perfekt recept.

- Visst, sa matronan som hette Guthilda. Stek i smör i smörpanna så blir det bra. Tunt lager smet, het panna. Vänd, stek färdigt och servera med sylt, mycket sylt!

Några pannkakor bjöds Disium inte där och då, men väl lite köttsoppa med tunnbröd. Sedan tackade han för receptet, tog den flygande renen tillbaka till Tinturel, hälsade flickan och tackade för hjälpen. Så tog han sin egen häst och red söderut.

Nu var frågan: hur skulle han hitta Horalion, det gyllene slottet där klenod nummer nio skulle finnas, guldringen? Slottet skulle, om man fick tro Votors, ligga i centrala nejder men ändå vara svårt att hitta.

Disium sköt upp hatten i pannan och red bort från snölandet. Inom kort såg han barmark för sin syn: bruna ängar, mosstäckta nejder och fritt flödande vatten. Småleende manade han på sin häst, den gode Bunkel, att rida in i vårlandet.

Budjobb

När jag delar ut tidningar gör jag som följer:

Man stannar till vid en viss adress, säg en radhusgata, och kollar vilka tidningar som ska delas ut där. Så lägger man DN nederst i högen, därefter SvD och därefter småblaskor som Dagens Industri och Computer Sweden. Överst lägger man UNT, som alltid är flest.

Så går man runt och delar ut bladen, skyfflar i blaskorna i lådorna, ger rätt tidning till rätt abonnent. Kan man 'et inte utantill kollar man i handdatorn vad som ska vart.

Så går det till att dela ut tidningar. I cykelväskorna förvarar jag UNT i högra väskan, DN, SvD och resten i den vänstra, och på pakethållaren ännu en bunt UNT.

Det stora äventyret, del VII

Det var en stjärnklar natt i Rokkana. Över havet, på den bro som bildades av Vintergatan, red Trygger Disium på sin trogna springare, den gyllenbruna Bunkel. Ritten gick lätt och man verkade flyga fram; stjärnorna tindrade såväl över som under dem, såväl i avgrunden som på bron man färdades på.

Det var en natt att minnas...!

Nya nejder skymtade framför dem, en ö med skogar och ängar och berg. Man nådde så brons ände; hästen tog ett språng och landade på fasta marken, på den legendariska Överön. Disium styrde sitt ök mot en fager lund, klev av, samlade ihop lite löv och kvistar och la dem tillrätta.

Han skulle just lägga sig att sova, då han fick han se en märklig sak ovan trädtopparna.

Det var ett väsen som tronade där, en mäktig gestalt, en gud. Han gick mot skogsbrynet och blickade ut - och han såg en gudabild huggen i en klippa, en stillsamt tronande deva som blickade mot söder. En monumental skulptur, flera hundra famnar hög.

"Kan detta vara Zammazingo?" frågade han sig.

Disium bugade för bilden och återvände till sitt nattläger. Han var för trött för att tänka, så morgondagen fick ge svar på hans fråga.

---

Solen sken genom lönnlöven. Disium gäspade, sträckte på sig och tänkte "äntligen en ny dag"! Han gick bort till en bäck och tvagade sig. Bunkel stod vid samma drag och drack vatten.

- Godmorgon, häst, sa Disium.

- Godmorgon, min herre, sa hästen, ty det var en talande häst.

- Jag ska gå bort och se vad det är för en staty vi har här intill.

- Gör så, sa hästen. Jag reder mig.

- Gott!

Disium rundade kullen på vilken han sovit, fann en stig, och tog fram en ört ur fickan som han började tugga på. Efter blott tre tuggor kände han sig mätt - men så var det också en av de örter som Votors gett honom, den gåtfulla varelse han mött på fastlandet efter första äventyret.

Gudabilden göts till guld i morgonsolen. Vid dess fot fanns ett tempel, en träbyggnad med takutsprång och snidade gavlar. Disium approcherade, gick in och bugade för en man bakom ett bord. Mannen var skallig och utmärglad men ändå vital.

- Godmorgon, munk, sa Disium.

- Godmorgon, herre, sa munken.

- Är detta Zammazingos nejder?

- Stämmer bra det. Hur så?

- Du förstår, jag heter Trygger Disium och jag har ett uppdrag: att finna nio klenoder åt en kung, kung Kobe. Klenod nummer tre på min lista är Zammazingos tekopp, och nu undrar jag om ni har den?

- Visst har vi den, sa munken. Inlåst i en grotta bakom mig, ett tempel av heligaste slag.

- Aha, sa Disium. Skulle man...

- Nej, kommer inte på fråga. Ingen får se den, än mindre röra den.

Tusan också tänkte vår hjälte, hur ska jag nu göra för att få koppen...?

Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Disium frågade:

- Så vad är detta för hus? Är detta ett tempel också?

- Nej, detta är bara vår gift shop. Här säljer vi kopior av gudens tekopp.

Munken gestikulerade mot bordet han stod bakom. Där stod rader av små, glaserade, öronlösa koppar. Disium approcherade och tog upp en, en djupt grön skapelse. Alla koppar var gröna.

- Ålrajt, jag tar en, sa Disium och räckte munken koppen. Kan man få den inslagen?

- Visst, sa munken och slog in koppen, först i silkespapper och sedan i glanspapper. Mycket tejp och snöre gick åt, men till slut var det klart. Disium fick sin vara och överräckte ett silvermynt, tog farväl och gick ner till bäcken.

Sittandes i solen, men en kåsa friskt vatten till hands, tänkte Disium: nu har jag tre klenoder, jag har spjutet, bronshjärtat och tekoppen. Undrar vad nästa föremål är?

Han tog fram pergamentet ur sin innerficka, rullade ut det och läste:

"För det fjärde: Silverskinnet"

Ett silverskinn, vad var det för konstigt?

Han lät ingen tid förspillas, utan red iväg på Överön och frågade om någon visste vad Silverskinnet var. Det visade sig vara skinnet av en gåtfull bagge, som hängde i en cypresslund på öns nordspets. Disium red då dit och hämtade detsamma, efter en strid mot en drake som vaktade föremålet. Därefter gällde det att finna Grönstenen, en bit jade som vaktades av en chimära i mellersta Överön. Efter att ha löst dennes framställda gåta - varför går Melanie Broström upp så sent? jo hon har Dan på sig - fick han stenen. Sedan gällde det att finna en sällsynt pärla, som han for ner till havets botten och Bubblons salar för att byta till sig. Det gick, genom att färdas i en förtrollad bubbla och sjunga en sång för denne Bubblon, denne havskung.

Sedan begav sig Disium tillbaka till fastlandet; Vintergatsbron fick vara, han tog hyra på en båt istället. Och väl tillbaka på fastlandet återstod endast tre klenoder att finna. Men det var inte så bara!

Purpurdöd

Ett rödviolett moln hemsöker jorden och dödar allt liv, utom en viss Adam Jeffson som befunnit sig på Nordpolen vid tillfället. Så återvänder han till civlisationen och finner att allting förgåtts: magnificient desolation...

Shiel har jämförts med Poe, han har höjts till skyarna som språkmagiker. Kanske var denna bok den första i genren "cosy catastrophy", senare exploaterad av den tidige Ballard och George Stewart i "Earth Abides". För att nu nämna något.

Vad anser jag själv då om dessa perspektiv, om katastrof och depp och civilisationens självmord? Nog ser jag vissa stormmoln framför oss, men någon total förintelse kan det inte bli frågan om - annat än i våra psyken. Förintandet av hoppet är det värsta hotet. Eller som Eleanor Roosevelt sa:

- We have nothing to fear but fear itself...

(Not: "The Purple Cloud" kom 1901.)

Det stora äventyret, del VI

Han föll på knä framför trädet, slappnade av, mediterade över tomheten och nådde trans. Så bad han en bön:

Trädets nymf,
strålande väsen,
visa dig för mig,
din ödmjuke tjänare...

Det var inte mycket till bön, men den fick duga. Den var ärligt menad.

Nästa klenod på listan var Zammazingos tekopp, en gudomlig tekopp. En vis man hade rått honom att fråga äppelträdsnymfen till råds, Lobelia vid namn, huserande i en östlig trädgård. Så Disium red dit, fann trädgården, satt av, skred genom doftande pergolas och förbi plaskande dammar, och nådde omsider äppelträdet på sin kulle. Där bad han.

Han bad, han hoppades på övernaturlig hjälp, på manifestation av trädets diskreta väsen.

Små moln gled förbi på himlen. Soldis lägrade i en dal, värvde in en flod och dess strandängar i sin magi. Bofinkar kvittrade och katter smög, och längs en tegelröd gång gick en man med spade på axeln: trädgårdsskötaren.

Disium tittade frånvarande ner i marken, såg inte grässtråna och vitklövern, kände bara deras fragranta dofter.

- Ni kallade?

En ljuv stämma hördes och Disium såg upp. En fager tärna svävade i trädets grenverk, en gracil trädnymf av sedvanligt slag - sedvanligt, men ovanligt för dem som saknade blick för naturens diskreta krafter. Disium hade förvisso sett nymfer förr, men likväl blev han betagen av hennes rosiga hy, hennes smärta gestalt och hennes skönsjungande röst.

- Ja, kära nymf, sa han. Hur är läget?

- Bra, tack. Jag heter Lobelia.

- Var hälsad, Lobelia. Själv heter jag Disium.

- Angenämt.

- Så hur lever livet med dig?

- Jag är trädets själ, dess livskraft, sa nymfen. Jag växer och har mig, växelverkar med omgivningen och blir hägn för himlens alla fåglar.

- Så härligt. Skulle du inte vilja vara människa?

- Nej.

- "Nej"?

- Nej verkligen, sa nymfen. Jag har hört att ni mänskor har det så jobbigt: att måsta rusa hit och dit i jakt på lyckan, på mat och sex och modekläder. Själv ligger jag still här, ser samma omgivning dag ut och dag in, hälsar sol och måne och andas koldioxid, och producerar själv syre. Och skapar grönt, alstrar klorofyll med solljusets hjälp. Jag pryder mig i blommor och frukter, behöver inga modebloggar och handväskor och galaklänningar.

- Hmm, sa Disium, du har en point förvisso. Men att vara människa är inte så dumt det heller, man måste bara ta det lugnt medan man jagar mat och kläder och annat, medan man jagar lyckan. Man måste söka vila i handling, finna lugnet i rörelsen. Rörelsen som tillstånd, vet du.

- Aha...

Vinden kammade gräset. En flock fåglar svävade över floden. Bin surrade. Disium sa:

- Man har sagt mig att du vet ett och annat...

- Som vad?

- Som var Zammazingos tekopp finns.

Nymfen var tyst ett tag. Så sa hon:

- En gudomlig sak, en fin och viktig sak denna kopp. Lämplig för grönt te och dess nyttiga antioxidanter. Den finns på Överön i Lavendelhavet.

- Hur kommer man dit då, till denna ö?

- Man rider på Vintergatan.

Disium svalde; det lät svårt. Men han fann sig snabbt, för han mindes sitt första äventyr då han ridit på regnbågen. Klarade man det så...

Han frågade hur man fann vägen till Vintergatan, och därefter tog han farväl av nymfen. Han lämnande trädgården, satt upp och red iväg på sin Bunkel, sin bruna springare.

Över östliga nejder red man, genom natt och dag, stimulerade av örterna Votors gett dem. En stjärnklar natt nådde man Lavendelhavet. Dess mörka yta låg blank, knappt en vindil märktes. Självaste Vintergatan slog en bro ut i natten, en gnistrande, diamantklar brygga av det eviga ljuset. Utan vidare spisning manade Disium på sin häst:

- Seså, sätt igång min trogna Bunkel! Upp på bron, nu ska vi till Överön!

Hästen gnäggade och stegrade sig, och skrittade sedan iväg ut i tomma intet, ett synbart tomma intet - för väl över klippkanten nåddes Vintergatans brospann. Lätt som ingenting red Disium iväg på den mot sitt nästa mål, Överön och Zammazingos tekopp.

Det stora äventyret, del V

Han var klädd i röd vapenrock och brokor av läder, höga stövlar och en hatt med brättet uppvikt på ena sidan. Runt livet hade han ett bälte, och i en slida satt en dolk med silverskaft. I handen bar han sitt svärd, rakt och dubbeleggat, och på ryggen bar han spjutet Sygg. Han gick genom en gåtfullt illuminerad tunnel i berget Plusor i skogen Singamol, på väg till odjurets håla.

Han gick längs märkliga gångar, såg stup och grottsalar, hörde plipp och plopp av droppande vatten men kände sig ändå trygg, och hans namn var förvisso Trygger. I efternamn hette han Disium. Han var en hjälte, på jakt efter sällsamma klenoder.

Den klenod det här gällde var ett hjärta av brons, som slog i bröstet till ett monster. Från den vita staden, plejset där han mötte vattenbäraren, hade han ridit mot en gråsvart skog, en öde skog med kala träd. Han red frimodigt fram på sin bruna häst, och han såg omsider ett högt berg i fjärran, ett kalt svart berg. Han approcherade det, klev av och gick in i en tunnel. I berget skulle monstret finnas, och där gick han nu med draget svärd.

Ingången hade legat i markplanet, och via stigande strukturer hade han så nått bergets högre nivåer, dess vida grottsalar där gåtfulla ting utspelats under tidigare, rokkanska epoker. Det talades om puka och dans, hoppetoss och lunkenstuss.

Men nu gällde det inte dans och glada grabbar, nu gällde det blod, för Disium skulle jaga rätt på fetmonstret. Rätt vad det var hördes tunga steg, något hemskt närmade sig, och Disium blev stående blick stilla. Så dök där upp i ett valv, belyst av grottans skimrande väggar, ett grönt monster, tre famnar högt.

- Vem är du? sa det med djup röst när det såg Disium.

- Jag är Disium, sa denne. Vem är du?

- Jag är Bronshjärta, sa monstret, som hade ett skräckinjagande anlete och tre horn i pannan. Varför har du draget vapen?

- Jag? Tja, jag gissar att du är ett fanstyg.

- Hur vet du det?

- Det vet jag inte, erkände Disium.

Dödläge! Tänk om han inte förmådde döda monstret, om denne var en vänsäll kaippare, vad skulle då ske? Då skulle han inte kunna få dennes hjärta av brons, och hans uppdrag vore misslyckat. Varje klenod på listan måste hittas och bringas till Ysidor, så var avtalet. Och misslyckande var lika med död, Disiums död.

I nästa ögonblick började monstret rusa emot honom med framsträckta händer. Disium jublade inombords: så bra, nu måste jag försvara mig! Han sprang själv emot monstret och högg vilt omkring sig, så pass att monstret skadades i fingret. Denne tjöt till, och Disium passade på tillfället att krypa upp på dennes ben. Han använde håren som grepptag. Snart befann han sig på monstrets rygg; Bronshjärta gjorde allt för att skaka av sig sin fiende, men denne bara skrattade.

- Du skrattar, människa!

- Ja, sa Disium, jag skrattar, för jag är världens kung!

- Hur kan du vara det?

- Jag vet inte, det bara känns så.

Monstret grep med handen efter sin rygg för att fånga Disium, och denne måste sno sig så att han inte greppades. Finge monstret tag på honom skulle han lätt kunna klämmas ihjäl.

Han beslöt sig för att göra processen kort: han höjde svärdet och skulle drämma det i ryggen på fanstyget. I samma stund slogs han dock till marken av den andre, tappade greppet och föll. Han tappade även sitt svärd och hamnade på rygg, hjälplös.

Monstret närmade sig och sa:

- Skrattar bäst som skrattar sist! Nu har jag dig, din fuling!

- Kanske det, sa Disium och funderade som besatt. Hur skulle han komma undan? Monstrets händer var bara en aln borta, beredda att strypa honom.

Då fick han en ingivelse: spjutet! Han greppade vapnet han bar på ryggen, vapnet han låg på - och i ett nu hade han Sygg i handen, och med sin översista möda slängde han det mot monstret. Det träffade denne i bröstet med ett "klang", rakt i bronshjärtat.

Monstret greppade svärdet och sprang skrikande därifrån, men han hann inte långt förrän han stöp. Det var förvisso ett magiskt spjut, nyss i färd med att riva universum itu, nu kapabelt att döda ett monster med ett enda styng. Disium pustade ut och reste sig, gick fram till monstret, drog ut spjutet och satte fast det i ryggslitsarna på vapenrocken. Så tog han en dolk från bältet och skar bronshjärtat ur bröstet, lirkade och fick fram den metalliska blodpumpen, som sig bör hjärtformad. Han strök fingrar och blad rena från blod mot monstrets höftskynkte, bugade för den fallne, letade rätt på sitt svärd, fann det och lämnande grottan den väg han kommit.

Via tunnlar och salar, spänger och broar gick hans färd, och snart kunde han träda ut i friska solen.

- Ser man på, sa Bunkel som väntade honom invid en kal ek.

- Ja du, sa Disium till hästen, jag fann Bronshjärta. Jag har det här!

Han visade upp artefakten, som fångade eftermiddagssolens strålar.

- Vilken grej, sa Bunkel, vilken story, vilken superotroligt fantastisk sak att vara med om.

- Det kan man säga, sa Disium och satte sig i sadeln. Nästa äventyr väntade, nästa föremål på listan, men först skulle han lämna denna skog, den råa, vilda, ogästvänliga Värsta skogen, även känd som Singamol. Pergamentet med klenodlistan skulle studeras i lugn och ro på något fagrare ställe.

Disium red bort genom Värsta skogen. Han log i mjugg, tänkte att det där gjorde jag bra. En riktig hjälte, en som kan sina saker... även om det var nära ögat ett tag, när jag tappat svärdet och låg på rygg. Nåväl, det löste sig - med hjälp av högre makt kanske, en gudagiven ingivelse - den som sa mig att jag även hade spjutet att ta till.

Förbi de kala ekarna red Disium på sin bruna häst, trygg i sadeln och med solen smekande sina ädla, väderbitna drag.

"Sun's shining, the weather is fine"...

Har precis varit ute och gått. I sommarsolen. Med en cykel på axlarna.

Hade tappat bort nyckeln till låset, det var orsaken. Bar cykeln till cykelaffärn för uppborrning av låset.

En skön promenad på det hela taget. Nu sitter jag här och filosoferar över bloggens nya inriktning; det har som synes börjat grassera följetänger här, självbiografiska skisser och fantasyberättelser. Hoppas ni gillar dem, för det kommer att bli mer av den varan. En och annan memoar, och en och annan story om kända och okända världar.

Allt som skrivs här är förresten original, det är inga inklistrade texter från wordfiler eller annat. Och absolut inget som varit publicerat i "träddödarmedia". Men vill ni se vad jag har gett ut, vill ni ha prov på Svenssons fiktion i bokform, klicka då på etiketten "Eld och rörelse".

Läser annars "På marmorklipporna" dessa dagar. Läste den nyss, denna tyska utgåva, för första gången, och strök då under glosor jag inte förstod. Jag hade läst Malmbergs översättning förr, så jag förstod det mesta ändå. Men man vill ju ha koll, full koll; det ska inte få finnas några dunkla punkter - så efter första genomläsningen satt jag några dagar och slog upp orden, de där som jag inte förstod, och när det var klart fick jag lust att läsa boken igen. Och det är en fröjd ska jag säga.

(Bilden visar Göteborgs domkyrka tror jag.)

Det stora äventyret, del IV

Disium red fram genom en lövskog. Fågelkvitter hördes och på marken spirade vita liljor genom fjolårets murknande löv. Solen sken, dess strålar silades genom grenverket.

Disium red fram med ett förnöjt smil på läpparna. Han tänkte: jag är en fantastisk man, en riktig hjälte. Nyss har jag hämtat en dyr klenod, ett spjut kallat Sygg. Nu ska jag hämta nästa klenod på den lista jag måste beta av, och det blir ett bronshjärta kallat Bronshjärta. Måste dock forska lite var detta hjärta finns, och sen får vi se.

Just som Disium red där, någonstans i Rokkana där skogen stod lövegrön och allt var så fridfullt, hörde han ett rytande i snåren. Nästa ögonblick stormade en galen björn ut framför honom, reste sig på bakbenen och slog med ramarna.

- Vad? Nej! skrek Disium och hoppade av hästen, som därmed blev björnens rov; grållen dödades av nallen. Disium sprang iväg. Björnen åter jagade efter honom sedan den dödat hästen, för det var en galen björn. Disium pallrade på bäst han kunde genom skogen, och snart fick han syn på en stenstuva mitt bland all grönskan. Han rusade mot porten, öppnade den, smet in och stängde den med en suck av lättnad. Han kunde höra hur björnen krafsade mot porten ett tag för att sedan ge sig av.

Disium torkade svetten ur pannan. Synd på hästen tänkte han, men vad ska man göra? Bättre fly än illa fäkta.

Hjälten genomkorsade hallen, gick in i en korridor och kom ut i en sal. Det hade väggar av sten, naken sten. På en tron mitt i rummet sågs en gåtfull varelse sitta.

- Vem är ni? sa Disium.

- Jag är Votors, sa varelsen.

Disium trodde inte sina ögon när han kollat in figuren närmare. Dess hy var silveraktigt grå medan ögonen var helt blå, fullkomligt enfärgade, utan vare sig regnbågshinna eller pupill. Votors' näsa var synnerligen minimal, bara en smärre upphöjning med två andningshål. Öronen var små och spetsiga. Som klädnad bar figuren en svart kolt med ett lila skärp.

- Jag är Trygger Disium, sa hjälten. Jag är ute på ett uppdrag. Jag ska finna nio klenoder åt Kobe, kungen av Ysidor. Klenod nummer två är Bronshjärta. Vet ni något om denna skatt?

- Det, sa Votors, är ett monster med ett hjärta av brons. Ni måste finna monstret och döda det, för att få dess hjärta.

- Jag misstänkte det. Var finns då detta monster?

- I Värsta skogen, även kallad Singamol. Där finns ett berg kallat Plusor, även känt som Högsta berget.

- Jaså där. Nå, det blir enkelt, det vet jag ackurat var det är. Dock undrar jag om du har en häst att sälja mig?

- Visst. Fem silvermynt så är den din.

- It's a deal! sa Disium och la summan på ett bord. Han köpte hästen obesedd, men av någon anledning litade han på denna Varelse.

I samma ögonblick reste sig denne från tronen och gick iväg ut ur rummet. Det var en liten figur detta, endast en aln lång. Värst vad många små figurer jag möter tänkte Disium: Minilorden i mitt förra äventyr, och så nu denna Votors. Well, det kanske är mitt öde: att rida ut i Rokkana och stöta på minimala män.

Varelsen ledde honom till bakre gården, där en brun häst stod sadlad. Dess remtyg var svart.

- Härligt, sa Disium och gick fram till hästen. Vad heter den?

- Jag heter Buckel, sa hästen. Disium hoppade till; en talande häst? Nåväl, konstigare saker hade man väl stött på.

- Själv heter jag Disium, sa han. Vi ska ut på äventyr du och jag, Det stora äventyret. Det blir väl bra?

- Om Votors går med på det....

- Javisst gör jag det, sa denne. Jag har sålt dig. Det här är en bra karl.

Disium steg i sadeln och beredde sig att rida iväg. Den lille approcherade och sa:

- Sadelväskorna är fulla med allt som en hjälte kan behöva. Där finns även en påse örter du kan äta, de håller dig mätt i dagar.

- Utmärkt, sa Disium. Du var mig en hjälpsam en!

- Det är jag, sa Votors.

Disium såg in den andres gåtfulla blå ögonglober. Var detta ett fanstyg, en osäll demon? Eller bara en hjälpsam rokkana-tomte? Man fick hoppas på det sista. Förresten hade han betalt denne med silvermynt, Votors var gottgjord.

Disium tog farväl, smackade på Buckel och red iväg genom skogen, tog sig upp på en slätt och red ut under flygande moln. Singamol var målet, en östlig skog han hört talas om. Där skulle Bronshjärta husera, i berget Plusor närmare bestämt, allt enligt Varelsen - så då var det bara att sätta hälarna i flankerna och rida på. Både häst och ryttare tog de gåtfulla örterna, och kunde därmed vara igång hela natten.

Man red genom natten, och i gryningen såg man en vit stad lägra nedanför en ås. Solens ljus förgyllde stadens murar, men Disium ansåg sig inte behöva stanna - i vart fall inte för mat och husrum, för han kände sig spontan och vital, ej böjd att uppfylla snöda behov.

Utanför stadsporten såg han en vattenbärare. Sedan han hejdat denne frågade han:

- Vet ni var Värsta skogen ligger? Även känd som Singamol?

- Å, alldeles nästgårds, sa vattenbäraren. Rid bara denna väg mot norr en rastmil, ta sedan av till höger. Där har ni Värsta skogen.

- Bra, bra, sa Disium. Och själv? Läget?

- Jag är vattuman, sa vattumannen. Jag ska symbolisera Vattumannens tidsålder.

- Åh, är den här redan? sa Disium. Det var skönt att höra. Esoterism, matriarkat och samarbete, istället för materialism, patriarkat och dominans?

- Ackurat så, sa vattenbäraren och beredde sig att gå in i staden. Disium åter flydde mannen ett silvermynt, red iväg och slog in på den nya vägen. Vad kul att träffa på vattumannen, en skön figur jag verkligen diggar. Intoning på devas och älvor, det är min melodi. Jag är inte mycket för tvivelsjuka och skepticism, sånt där som sofisterna lär. Nej svängigare tongångar ska ljuda, dans till psaltare och harpa! Dock inte nu, för nu ska jag ut på uppdrag.

Han slog in på den nya vägen, en väg som ledde bort från stan. Norrut. Mot Värsta skogen och Bronshjärta, huserande i Högsta berget, även känt som Plusor!

Alice Copper: Trash

Jag köpte nyligen Alice Coppers "Trash" och Metallicas "Black Album" på en begagnataffär. En smörig 80-talare kontra en creddig 90-talare. Metallica är sånt man ska gilla - och visst gillar jag den, men sanning att säga har jag spelat Alice Copper oftare. Jag trånar till låtar som "Hell Is Living Without You" och "Only My Heart Talkin", genuin skvalpop. Jag diggar till "House Of Fire", med det finurliga bildspråket:

Let's build a house of fire, baby,
not one of wood and stone...

Man ska bygga ett hus av eld, bygga det med sin kärlek... Verkligen klyschigt. Men bra.

Sen finns här så klart tyngre nummer också. "Poison", "Bed Of Nails", "This Maniac's In Love With You" och titellåten räddar det hela från melodifestivaltrallen. Jag menar, en Charlotte Perelli hade kunnat sjunga de smörigare numren på plattan, men hon hade inte kunnat ro hem "Trash" och "Poison".

Det är välsmord metall i de tyngre låtarna, den är bakrytmig och - ja - creddig. Steve Tyler duettar på "Trash", call-and-response, låter väldigt ball. In alles en varierad skiva.

Syrran gillade Alice Copper på 70-talet. Vet ej om hon ägde någon skiva med honom, det var nog bara hypen hon gillade; hon läste Tiffany och hängde på kampanjen Copper vs Osmonds. Har dock själv minnen av att ha hört "School's Out" på radion dessa dar, och Coopers sminkande uppsyn etsade sig fast. En skräckrockare i Screaming Jay Hawkins anda.

(Not: albumet "Trash" kom 1989.)

Det stora äventyret, del III

Disium red upp på en kulle och skådade ut över landskapet.

- Minsann, sa han till sig själv, är inte detta ett romantiskt ideallandskap, så säg! Kuperade nejder i grönt och solbrunt, soldis över nejden, lite kentaurer och gnomer som strövar i snåren, branta berg i norr - och i fjärran, under blygrå moln, en regnbåge.

Disium trakterade sina lungor med den rena luften, kliniskt fri från kolväten, dioxin och klorid och annat som vi, dagens människor, måste andas in. Han hade ridit i tre dagar från Ysidor, på väg i sitt första uppdrag för kung Kobe: att finna spjutet Sygg.

- Det slår mig plötsligt, sa Disium till sig själv, att denna regnbåge i fjärran är ett gott omen. Ty jag skulle ju till Regnbågslandet, det var där jag skulle finna spjutet Sygg! Iväg alltså! Sträck ut, Grålle!

Han manade på sin häst att rida ner från kullen, och tvärs över det romantiska landskapet red de, till tonerna av fylliga fåglars sång, gnetiga gnäbbars gnabb och tjirpande flärpors burp. Rätt vad det var nådde han regnbågens ände, och utan att tveka red han upp på det skimrande spannet och drog iväg över skyarna. Bron lyste röd, gul, grön, blå och violett under honom; han kände sig som världens kung och såg sig om över nejden, det fagra Rokkana. Han såg vida hav och höga berg, han såg städer utströdda som smycken över landskapet, och han såg prunkande skogar och trädgårdar lysa i sann veriditas. Det var den där "grönkraften" som en viss nunna talade om, det visste han.

Brons bortre ände nåddes, och vips var Disium i Regnbågslandet, även känt som Holapippo. Det var ett smärre paradis där man kunde leva i förundran i evighet, såvida man inte blev galen av all färgprakten hos fåglar och blommor: karmosin, rosa, kobolt, smaragd, mässing, gyllengul och tusen andra, rena, oblandade färger.

Disium lät sig dock inte bekommas: han hade ju ett uppdrag att utföra, finna nio skatter åt kung Kobe. Fann han dem inte skulle han döden dö, så var avtalet.

Disium red vidare över den psykotropiska nejden, ignorerade de pulserande färgerna och sinnessjuka nyanserna, och kom vad det led till ett purpurne tempel; det var uthugget direkt ur klippan. Han steg av hästen, gick in i templet och såg där, nerstucket i en sten, spjutet Sygg: ett vad det verkade vanligt spjut.

Han approcherade stenen, drog ut spjutet - och kände sig plötsligt stark, vansinnigt stark. Spjutet var magiskt och tvingade sin bärare att slänga ut det i rymden, en farlig sak. Varför? Det ska vi snart få se.

Disium gick ut ur templet, hemsk att skåda, ty i hans ögon brann en eld. Han tog spjutet i höger hand, tog sats - och slängde ut det i världsrymden. Spjutet flög fram som en raket, en Saturn V, en Vostok, en Mercury Redstone. Ja, mer än så: det flög fram och rev upp rumtidsväven på sin bana, förvred dimensionerna och höll på att få hela universum att krevera.

Devas och väktare höll andan. Hur skulle det här sluta?

Ja, hur?

Så här: när spjutet nådde änden av sin bana, när det nådde universums bortre gräns eftersom rymden är rund, så for det tillbaks samma väg som det kommit, och lödde därmed ihop den rumväv som det slitit upp på vägen ut. Rymden helades därmed, allt blev bra, devas och väktare sjöng på sina planeter - och när spjutet nådde världen, alltså Rokkana, hoppade Disium upp och fångade det.

Han pustade ut och tänkte: det var nära ögat! Men det ordnade sig.

Det ordnar sig alltid,
om man tar't som det kommer...

Detta sjöng Disium när han återvände till sin häst. Spjutet band han fast baktill på sadeln. Då så, tänkte han, första uppdraget avklarat. Jag struntar i att rida tillbaks till Kobe, jag tror jag hämtar alla nio skatter för att sen bringa dem till kungen på en gång. Det blir enklare så, blir mindre ridande hit och dit.

Disium gick bort i en lund, plockade en apelsin från ett träd, satte sig ner, skalade den och åt. När han ätit upp den tog han fram pergamentet för att se vad nästa uppdrag vore.

Han rullade upp dokumentet och läste:

"Pro secundo: Bronshjärta"

Det lät gåtfullt. Antagligen menades monstret Bronshjärta, och att döda detta och ta dess eponyma blodpump.

Sagt och gjort! Disium visste inte var monstret fanns, men han fann det smartast att återvända till fastlandet och där fråga folk som visste det.

Glad i hågen steg han i sadeln, red bort genom Holapippo och tog regnbågsbron till fastlandet.