den 4 juli 2009

Antropolis: en dikt


I min roman "Antropolis" förekommer en dikt, själva ledmotivet till boken om man så vill. Det är dikten Antropolis, poemet Antropolis, det musiska inbegreppet för detta mitt privata paradis.

Härmed de centrala raderna ur dikten.

Antropolis, städernas stad,
staden som är alla städer;
överallt och ingenstans,
alla städer och ingen -
Antropolis.

- - -

Skuggorna rör sig över Antropolis' fasader,
molnen seglar fram på himlen;
vita hus i middagssolen,
dallrande hägring i hettan -
dallrande hägring i hettan.

Solnedgång i Antropolis,
skimrande marmor i släpljus;
en sista skymt av solen,
stad av marmor, stad av guld -
stad av marmor, stad av guld.

Sovande stad i månens sken,
sovande stad i månens sken -
husen är blå, allting är blått,
gatorna ligger öde.
Natt i Antropolis.

Gryning över Antropolis,
kvaderstenar rodnar i solen;
dagen randas, värmen stiger,
skuggorna skingras, staden vaknar -
skuggorna skingras, staden vaknar.

Envoi

Antropolis, städernas stad,
staden som är alla städer;
överallt och ingenstans,
alla städer och ingen -
Antropolis.


(Not: dikten förekommer som sagt i romanen "Antropolis", utgiven på Etherion och lovordad av Nova SF med flera. Mer om boken kan ni läsa här.)

den 3 juli 2009

Takeda Shingen


Jag har en del texter om Japan liggande på hårddisken. En av dem har jag redan publicerat här, en om japansk sf. Och här kommer en till, en om 1500-talsdaimyon Takeda Shingen. Håll till godo.

---

Flöjten spelar en viss roll i japanskt liv. Man kommer här bland annat att tänka på munken Kahua, som kallats till mikadon för att undervisa denne om zen. Men munken stod bara tyst inför sin suverän – tills han tog fram sin flöjt, blåste en enkel ton, bugade och avlägsnade sig...

Sedan var det under Gempeikriget, striderna mellan Taira och Minamoto på 1100-talet. En duell utkämpades mellan Kumagai Naozane och Taira Atsumori, och den förre fick övertaget - men när han slet av sin vedersakare hjälmen såg han att denne endast var en 16-års pojke med förfinat hovutseende: vitsminkat ansikte och svärtade tänder. Kumagai veknade och ville ge honom fri, men samtidigt infann sig en massa Minamotoanhängare på platsen. Kumagai sa:

- Om du ändå måste dö, låt det bli av min hand. Jag ska se till att det bes böner för dig när du är död!

Ynglingen gick med på detta. Kumagai dödade honom, högg huvudet av liket som seden var.

När Kumagai tagit vara på huvudet och genomsökt likets kläder fann han en flöjt i bältet. Han hade förvisso hört flöjtmusik natten före och reflekterat över det faktum att ingen av de egna krigarna kunde spela flöjt, dessa osofistikerade Minamotos. Kumagai övergav senare krigarlivet helt och blev munk, och lediga tider fördrev han med att spela flöjt.

Ytterligare en flöjtstory är denna. Det var när daimyon Takeda Shingen 1573 belägrade Tokugawa Ieyasus borg Noda i Mikawaprovinsen. Försvararna höll i ett trängt läge på att dricka upp all saké för att den inte skulle falla i fiendens händer, och larmet från detta festande kunde höras av den belägrande styrkan. De fick också sin uppmärksamhet fångad av flöjttoner; de kom från en samuraj som satt på en bastion och spelade flöjt.

Shingen fick för sig att han skulle lyssna närmare på flöjtspelet, så han approcherade stället för att höra bättre. Då bar det sig inte bättre än att han upptäcktes av en vakt med musköt; denne la an, siktade och sköt mot Shingen, som träffades i huvudet och avled.

Takeda Shingen är annars mest berömd för sina strider mot en granne, Uesugi Kenshin. Man tvistade om en buffertzon mellan sina båda provinser, Echigo och Kai. Den största drabbningen mellan de båda var det så kallade fjärde slaget vid Kawanakajima, 1561. Vid ett tillfälle under detta ska en ryttare ha slagit sig fram till Shingens uppehållsplats där denne satt på sin fällstol. Inkräktaren var klädd i grönt med vit pannbindel (hachimaki), och det sägs att det var Uesugi Kenshin himself. Hur som helst anföll ryttaren Shingen, som försvarade sig mot fiendens svärdshugg genom att resa sig från sin stol och som skydd hålla upp sin solfjäder, en speciell strids-solfjäder med metallhölje.

Ett annat mellanhavande mellan Takeda och Uesugi var när den senare vid ett tillfälle fått slut på salt i sin provins. Shingen vägrade dra nytta av detta den andres trångmål, utan släppte igenom en salttransport. En storsint ande, arkaisk idealist och riddartyp: en pre-machiavellisk typ.

Ja, vem var han, Takeda Shingen? Var han "den bäste daimyo Japan aldrig haft"? Hans provins var stor och välordnad, och om inte "om" hade varit kunde han mycket väl ha blivit den som marscherat mot Kyoto för att ta makten i riket. Dock var Shingen
kanske lite gammeldags; ridderligheten som den han visade i saltepisoden kanske var lite out of place i dessa dagar, det var det nakna våldet och utbredandet av makt som var dagens lösen. Machiavellism.

Shingen hade en välskött provins i sitt Kai men den låg lite avsides där i norra Honshu, omslutet av berg. Nyheter tenderade att nå dit lite senare, som detta med eldvapnen; Takedaklanen kom aldrig att använda dessa, till skillnad från bland andra Nobunaga som ju vann maktkampen. Det slumpar sig att Takedaklanen besegrades av just Nobunaga; Takeda hade en i och för sig stark här på 15 000 man med ett gott kavalleri, men det skulle inte förslå vid Nagashino 1575.

Detta år var Shingen död, hans son Katsuyori hade tagit över. Det skulle göras upp med Nobunaga, vars soldater marscherat ut från en borg i Mikawaprovinsen mot det närbelägna Nagashino. Varje soldat bar med sig spjälor till ett staket, som byggdes upp på valplatsen och bakom vilket Nobunagas musketörer grupperade.

Slaget började. Takeda med sina stolta traditioner kunde inte förmås till en försiktig strategi, utan anföll igen och igen med
kavalleri och infanteri. Stötestenen blev Nobunagas musketörer bakom sitt staket, men inte ens med en taktik som kallades "dödsskölden" lyckades Katusyoris mannar bryta igenom. Metoden gick ut på att första ledet skyddade det bakomvarande genom att utsätta sig för fiendens eld, följt av nästa och nästa och så vidare. Katsuyori fick slå till reträtt. När slaget var över hade han förlorat bortåt 10 000 man.

Det gick snabbt utför med klanen. Några år senare hade Katsuyori bara en handfull anhängare kvar; han flydde från bebodda trakter med sin familj och några medhjälpare, och vid ett avsides bergspass någonstans i Honshu hade de sitt sista fäste. Följeslagarna försvarade Katsuyori med fru och son medan Nobunagatrupper angrep dem. Katsuyoris fru tog så självmord, Katsuyori högg av hennes huvud och far och son begick sedan seppuku.

Takedaklanen hade för övrigt ett heraldiskt vapen (mon) med elementen berg, träd och vind. Detta uttyddes: stilla som trä, stadig som ett berg och snabb som vinden.

Att klanen föll hade enligt vissa djupare, mytologiska skäl. Det var nämligen så att Takeda Shingen förälskade sig i en ung flicka på ålderns höst och gifte sig med henne, men man tyckte att det hela verkade osunt och gissade att hon förvridit skallen på honom. När det så visade sig att resultatet av förbindelsen, Katsuyori, orsakade klanens fall, drog man slutsatsen att flickan hade varit en räv i kvinnohamn. Räven ses som ett ondskefullt väsen i japansk mytologi.

I Kurosawas "Kagemusha - spökgeneralen" förekommer denna Takedaklan. Jag vill minnas att man i en scen retirerar från en drabbning, men Shingen i arriärgardet rider upp på en klippa och blir stående där, uppsutten och präktig, för var och en att se. Fienden hejdas därmed i sitt förföljande, man slås av denna syn, detta Shingens personifierade mod, denna utstrålning. Han projicerar sin aura på hela det omgivande landskapet.

den 2 juli 2009

Camouflage (kortnovell)


Jag har tidigare publicerat en text ur en kommande story, en uppföljare till "Eld och rörelse". Denna nya story skulle handla om en soldat strandsatt i en stad, som en Robinson på en ö: staden ligger i ingenmansland och han är dess ende innevånare, den ende levande i denna strategiska anomali.

Härmed ännu en episod i denne krigsrobinsons vardag, om denne CAMOUFLAGE som han kallas. Det är när han en dag är ute och går, passerar ett hus och får höra en telefon ringa...

---

Nästa dag går han ut på sedvanlig promenad. Ett hus passeras, ett fyrvåningshus i rosa och ljusblå puts, voluter ovanför fönstren, en snygg detalj. Ett märkligt ljud hörs, dittills obekant: en ringande telefon. Den ringer och ringer utan att Camouflage går in och svarar, signalen stör honom; han går därifrån och kan fortfarande höra signalerna tills han viker om hörnet och når stillheten och tystnaden. Endast molnen i skyn skvallrar om liv och rörelse – men vilken rörelse är det förresten, är det inte bara rörelsen som tillstånd?

På hemvägen passerar han huset åter. Det ringer fortfarande, en telefon i ett av rummet signalerar. Han funderar på att gå upp och svara; vad skulle man då få höra, kanske en röst som frågar om detta är Alfa Caesar? Och vad skulle man svara, kanske "hörbarhet nolla"? Något intelligent vill man ju säga –

Ring, klocka ring. Ringande telefon, pockande på att säga något; ring ring, bara du slog en signal, tysta den oro som mal. Han ignorerar återigen det hela, går vidare – men just när han kommit till sin egen port får han ett infall och återvänder; han rusar tillbaka till det rosa-och-ljusblå huset, hör telefonen och rusar uppför trapporna, söker sig till rätt lägenhet och går in. Han går i signalens riktning.

Då upphör den. Det slutar ringa.

Camouflage kommer till ett rum med en ensam apparat i svart bakelit, placerad på en pall i rummets mitt. Han lyfter luren, hör bara kopplingston.

Jaha, så kan det gå. Camouflage lägger på luren, rycker på axlarna och går därifrån. En meningslös episod – men på ett symboliskt plan är det betydelsefullt, det är som om en förbindelse med omvärlden upprättats på något sätt. Någon – fienden eller de egna – har staden under uppsikt, har den i sina ekvationer, räknar med den i sina kalkyler. Man spanar över den, ringer till den, så nu är det nog bara en tidsfråga innan denna anomali fylls ut och en armé åter tar den i besittning. Detta ingenmansland, detta tomrum ber om att bli uppfyllt; det är vår nu och det är offensivernas tid, snart söker sig pansartäterna hitåt igen, det vet han det känner han –

Och i väntan på det får man väl vandra runt här i staden bäst man vill, bland hieroglyfer som parkeringsplats, hotell, järnvägsstation och hyreshus – och omklädningsrum, träbänk, förvaringsskåp, maskinhall, betonggolv och vajer i taket – och fönster, flaska, verktygslåda, asfaltväg, trottoar, lagerbyggnad och kaffefabrik – bilhandel, grusplan, ogräs, containerterminal, industrihall, stängsel - trottoar, betongsilo, transformator, övergångsställe -

den 1 juli 2009

"Jag, Claudius"


Femton grader mitt i natten, nästan tropiskt. Man kan sova utan täcke i påslakanet.

Karpaterklockorna blommar, rosorna tar sig. Pionerna har slagit ut.

Det om detta och över till lite tv-snack. Det gäller gammal tv, sånt man minns. Det var ju så att det på 1970-talet gjordes en en tv-serie, en engelsk serie som satte sina spår: JAG CLAUDIUS.

Den satte sina spår, jag minns den. Jag har inte glömt denna serie.

Den baserades på Robert Graves' böcker. Man kan hålla det emot Graves att han förskönade sin Claudius, gjorde honom till en fin människa som bara råkade stamma lite och därför togs som dåre. Verklighetens Claudius var kanske okej som kejsare, jämfört med den veritable dåren Caligula, men lätt bisarr var nog även Claudius om man får tro Suetonius.

Men strunt i det: en författare som Graves måste få dikta lite. Han har utgått från Suetonius och Tacitus och sedan tolkat lite fritt här och där, lagt till och dragit ifrån. Kort sagt: gett oss en vision, en helhetsbild av ett skede.

Och tv-serien var som sagt bra, en lyckad skapelse.

Jag såg serien, jag följde den när den gick i svensk tv. Man fick sig till livs hela storyn från Augustus till och med Claudius' död, en 40-50 år, och det var inte lite. Det snåriga, familjecentrerade dramat kom till liv på osökt vis. Inte minst var rollbesättningen god, och regi är ju till 90% casting som Polanski sa. Alternativt uttryckt så är hemligheten med en bra pjäs att såväl huvudroll som biroller är väl gestaltade.

Castingen: låt gå för att Brian Blessed som Augustus i denna serie var en för kraftig typ, jämfört med den historiske Augustus som var spenslig och därtill kort i rocken (Suetonius säger att han bar höga klackar för att se längre ut). Det åsido gestaltar Blessed framför allt Augustus' storsinthet och lättsamma umgängessstil, hans förmåga att ta folk som ju efterträdaren Tiberius helt saknade. Vidare hade vi ampra Sian Philips som Augustii ränksmidande maka Livia, som Sejanus den kraftfulle Patrick Stewart (som senare bland annat gestaltat Star Trek II:s kapten Picard), samt Ian Ogilvy ("Helgonet kommer tillbaka") som Drusus eller vem det var, Ian Hurt som Caligula ej att förglömma. Eller Derek Jacobi i huvudrollen.

Vinjettens orm som ringlar sig över ett mosaikgolv slog an tonen perfekt, ett inbegrepp för ondska i klassisk inramning. Till detta själva vinjettmusiken som var ett specialskrivet stycke à la classique, dramatiskt så det förslog, men än intressantare var kanske den musik som förekom "live" i serien, av typen hornblåsare på Circus, musikunderhållning på fester och liknande; här hade kompositörerna tvingats skapa helt fritt, för några kvarlevor av antikens musik har vi ju inte. Resultatet blev en lätt dissonant, "modernistisk" musik som inte liknade något, musik med en lätt ångstfylld underström som kanske passade bra för intrigen, oavsett hur historisk denna musik var.

En intressant episod i "Jag, Claudius" var denna. I sin ungdom blir Claudius vän med den judiske vasallkungen Herodes Agrippa, som ger honom det politiska rådet att aldrig lita på någon. Senare när Claudius är kejsare visar sig denne Herodes bli en aning oberäknelig, så vad göra? Då minns kejsaren dennes eget råd att aldrig lita på någon, så nu vänds detta mot sagesmannen själv...

Kanske kunde man säga mer om denna serie. Men jag tror jag slutar här.

den 30 juni 2009

Jünger och Heinlein


En människa bör kunna byta en blöja, planera en invasion, slakta en gris, rita ett hus, styra ett skepp, skriva en sonett, göra en balansräkning, bygga en mur, dra en led rätt, trösta en döende, ta order, ge order, samarbeta, agera ensam, lösa en ekvation, analysera ett nytt problem, skyffla gödsel, programmera en dator, laga en smaklig måltid, strida effektivt och dö modigt. Specialisering är något för insekter.


Detta är ett citat ur ”Time Enough For Love” av Robert Heinlein. Det läggs i munnen på en viss Lazarus Long men det beskriver författaren själv ganska bra, fångar särarten: mångsidig och en smula kontroversiell, ungefär som Ernst Jünger. Det var män med många intressen och talanger, typer som kunde litegrann om allt utan att bli ytliga. Både Jünger och Heinlein hade dessutom militär bakgrund (Heinlein hade varit marinofficer) och de präglades djupt av detta, hade det militära som ideal på gott och ont. Båda hade dessutom sina radikala politiska perioder på 20-30-talet, Jünger som högerman och Heinlein som vänster. Det sista må överraska, men som exempel stödde han Upton Sinclairs socialistiska, californiska reformrörelse i början av 30-talet.

Sedan blev båda kända som högermän, vissa skulle säga mörkermän. Viktigare är dock att båda blev författare till slut, endast så kunde deras disparata talanger komma till sin rätt. De var personer som kunde litegrann om allt, speglat i citatet ovan; även om man aldrig torde ha sett Jünger byta en blöja, och även om denne tysk hade en dragning åt det aristokratiska medan Heinlein var en demokratisk natur, en sann republikan, så finner jag andemaningen i denna passage kongenial för deras respektive personae: som en bonde som är ett koncentrat av kunskapen i det landskap där han verkar (Lars Andersson), detta att vara en typ som är oklassificerbar men ändå oumbärlig på något sätt. De var personer som bejakade livet, som hyllade detta att inte bespara sig någon erferanhet (Jünger).

För övrigt detta med att vara kontroversiell, högerspöke och allt: både Heinlein och Jünger var humanistiskt lagda också, i så måtto att de hade blick för den mänskliga komedin på det ena eller andra sättet. Utan att vara direkt stora människoskildrare så möter man människor i deras verk. ”He has accepted membership in the human race” sa ju Henry Kuttner en gång om Heinlein, och Jünger sa för sin del 1943: ”Jag deltar gärna i människornas liv.” (Paris, 10 maj)

(Bilden från Växjö)

den 28 juni 2009

Antologi med mig


Det har kommit ut en antologi, en riktig sf-antologi: FEL förlag står bakom det hela, se bild. Och här finns jag och en del andra författare: Alf Yngve, K. G. Johansson, Annika Jägerbrand och Love Kölle. Den sistnämnde har för sin del en mycket stilsäker steampunk-story från ett alternativt 1895, med luftskepp från L M Ericsson, ideosfär och Strindberg och Röde Baronens far och mycket annat. Jag säger bara: så här ska det skrivas, så här ska punken steamas!

Vad gäller min novell - "Soldat i framtiden" - så skriver förlaget så här på sin hemsida:

Lennart Svensson spränger sin text med testosteron i form av en rapportliknande redogörelse från ett slag bland många i ett storskaligt krig med infogade Napoleoncitat här och där samt fräcka vapen. Låter det för hard core? Inte alls! Svensson vet att underhålla och roa sina läsare lika mycket som han vet hur en militär rymdoperation kan gå till.


Ska man nämna lite om storyns mer konkreta inslag, "fräcka vapen" med mera, kan man väl ta sådant som stridsdräkt av nanotekniska fiber, de sluter sig mot gas och splitter; kraftfält som skyddar mot energistrålar; svävare, en typ av farkost driven av kristallmagneter; laserkarbiner, q-granater och ljudskärmar samt pneumatiska datorer, ett slags datorer använda av fienden vilka arbetar med gasflöden och inte elektronik.

Så här finns ett och annat. Ganska småkul. Du kan beställa boken här, 130:- inkl porto.

den 26 juni 2009

"Asterix - une idée fixe?"


Arton grader i skuggan på förmiddagen. Det är inte dåligt.

Annars tänker jag på Asterix dessa dagar. Jag fann några sidor av Goscinny/Uderzo i en gammal Champion, and it sure brought me back... Ja var han inte rolig denne Asterix, var han inte kul? Någon som snubblar, får sig en käftsmäll, drattar på ändan - kul.

Det var slapstick. Men det var inte hela sanningen om denna serie.

Nej, den stora förtjänsten hos Asterix var miljöskildringen. I Albert Uderzos detaljrika bakgrunder och tablåer fick man en helgjuten vision av antiken. Ta bara "Caesars lagerkrans"; den inleds med en halvsidesbild av Rom i fågelperspektiv, förmodligen tecknad efter modellen i Civita Romana-museet i Rom - men medan denna är föga mer än en stadsplan i tre dimensioner, en gråbrun modell med klossartade hus, så har Uderzobilden ifråga liv. Ty förutom alla dessa byggnader i marmor och tegel varav staden består ser man folklivet på gatorna, endast små prickar men det var ju fågelperspektiv det var frågan om. "En ny solig dag har just grytt över världens mest vidunderliga stad: ROM" står det, och i följande bilder går man ner i gatunivån och hamnar på ett torg med köpmän som bjuder ut sina varor, man får se en guidad turistvisning på Circus Maximus och så vidare.

Man får i serien en vision av det gamla Rom, av staden och av riket, ett kongenialt bildintryck av hur det kan ha sett ut under antiken, och sådant är man som bokläsare inte bortskämd med. Ofta är ju de moderna antikböcker man stöter på illustrerade med fotografier; nog kan bilder på ruiner, statyer och gamla mynt vara informativa men som skönhetsupplevelse är det hela en aning diskutabelt. Den som redigerar bildmaterial till våra vanligaste faktaböcker om antiken har inte estetiska kriterier för sin uppgift, nej, vilka foton som helst tycks duga, bara motiven är antika. Fotgrafier överhuvudtaget gör sig inte i böcker tycker jag, i så fall är teckningar och målningar bättre, men så illustrerade böcker är ovanliga; Connollys "Greece and Rom at War" är den enda boken av denna typ jag stött på när jag forskat inför denna bok.

Fotografier är det vanliga när böcker ska illustreras. Men hellre än att ta fram en beklämmande faktabok med fult foto på omslaget och huller-om-buller-slängda foton insprängda i texten, så bör man läsa något av Asterixalbumen och bjudas interiörer och exteriörer, landskap och människor tecknade av en excellent illustratör, för att därmed ges en sammanhållen vision av hur denna antik egentligen kan ha tett sig.

Sedan är ju Asterixalbumen berättelser också men om dessa har jag föga att säga idag; nog läste jag Asterix som barn men inför denna bok har jag saknat incitamentet att läsa om dem. Inte ens kryddandet med antika termer i texten har kunnat locka mig, något som annars gav serien en lärd approach; i exempel ovan med torgscenen så sägs ju att där finns köpmän och kringvandrande försäljare, "fructuarii, peponarii, olitores, piscatores, vinarii, silisnarii, pastillarii", alltså sådana som säljer frukt, grönsaker, fisk, vin, frön och pastiller, det sistnämnda (pastillus) någon form av kula man tuggade för att ta bort dålig andedräkt, inhämtar jag i min latinordbok. Annars är det väl (så som Horst Schröder påpekade i en gammal Bild&Bubbla) på det viset, att mycket av skämten i Asterix syftar på Frankrike och fransk historia; när till exempel en korsikan i "Asterix på Koriska" säger att "Osterlix-sömnen är legendarisk här hos oss", så är detta omöjligt att förstå vad som menas för en lekman. Men på franska blir ju det hela "le sommeil d'Osterlix", vilket i sin tur låter som "le soleil d'Austerliz", ett känt begrepp för vändpunkten i detta Napoleonslag.

Schröder nämnde också att namnet på ett av de romarläger som omger den galliska byn, "Babaorum", är en ordlek på en fransk bakelse: "baba-au-rhum"... Och visste ni att hunden Idefix' namn är ett filosofiskt begrepp, "idée fixe", alltså fix idé? Barden Troubadix heter på franska "Assurancetorix", lika med "assurance-toutes-risques", lika med allriskförsäkring. Saker som dessa antyder de bottnar som finns i serien, och på ett vidare plan uppkommer frågor som vad seriens galler och romare egentligen representerar, är det dagens franska småfolk kontra den pariska centralmakten, eller är det européer kontra amerikaner? Att romerska legionärer i serien har crewcut-frisyr föranleder Schröder att visa på den senare tolkningen. Ja, man kan läsa in nutida element i serien, de finns där alltid, men att enbart se serien som nutid i antik förklädnad är kanske att gå väl långt. Ett levande intresse för antiken beledsagar alltid äventyren, det finns flera bottnar, flera plan och vilket av dessa som är grundplanet, den avgörande tolkningsmässiga utgångspunkten är inte så lätt att avgöra.

Ett äventyr jag gillade var "Gudarnas hemvist" där den galliska byn ska inringas av en romersk turistanläggning med höghus. När jag läste den tyckte jag kanske att tanken på antika höghus var att ta i (serien var förvisso komisk men miljöerna var ju alltid realistiska), men saken var ju den att man realiter hade höghus under antiken, upp till fem våningar kunde man bygga, och detsamma gäller än idag för vanliga stenhus (ska man bygga högre måste man ha en stomme av stålbalkar). Antiken hade sina höghus, ett tecken på att antiken i termer av högantik (eller senhellenism eller kejsartid) hade fullt moderna inslag. Annat dylikt var ju minskad jordbruksbefolkning, urbanisering och övergång från värnpliktsarmé till legoarmé, för att nu nämna något som kännetecknade den romerska kejsartiden. I kontrast härmed så var ju den arkaiska tiden en helt annan värld, en jordbrukarvärld med små städer, outvecklade kommunikationer, landskapsbunden religiositet och så vidare. "Antiken" är ett mångtydigt begrepp; en marmorpelare i ett arkaiskt tempel har en helt annan innebörd än en dylik i en nyttobyggnad från kejsartiden, så att säga. En romare från kejsartid skulle ha lättare att kommunicera med en modern människa än med en arkaisk bonde.

Mitt favoritäventyr i Asterix är nog "Spåmannen" med sin estetik lånad från spaghettiwestern. En spåman klädd i vargfäll kommer till den galliska byn en mörk och stormig natt... Goscinny/Uderzo hade här kommit en lång en väg från slapsticken i det första albumet från 1961, medan "Spåmannen" kom 1972. Ska man nämna några andra Asterixalbum i mängden kan man väl ta "Asterix och goterna", "Asterix drar i fält" och "Asterix i Alperna".

(Not: Schröders artikel hette "Vad begriper vi av Asterix" och fanns i Bild&Bubbla 2/81. Se även här för lärda allusioner i denna serie.)

den 25 juni 2009

Linder läser Svensson


I vintras sände jag ett ex av "Antropolis" till Mats Linder, Novas recensent. Han fick nummer 47.

Att signera och numrera recensionsex brukar inte vanliga förlag göra. Men Etherion är nu inget vanligt förlag, så jag signerar och nuffrerar alla ex jag sänder ut, om det så är till bokhandeln, BTJ eller privatkunder. Sådana är vi här på förlaget.

Nåväl. Linder fick ett ex av romanen samt ett ex av "Eld och rörelse", och vad han skrev om den sistnämnda kan ni läsa här.

Vad säger han då (i Nova SF nr 20) om "Antropolis"?

Han säger: "Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll."

Det är slutklämmen. På vägen dit har han återgett större delen av romanen, han tar oss med i handlingen med ande mot teknik, Teknoron kontra Elysia, dimensionsfärd och Antropolispoem, Geridon och matskildringar och kärlek. Detaljer som Linder anför: stilen sägs vara lite pratig, och där finns även gammeldags ord som knata, kolla, skådis, snack. Och han irriteras av alla instoppade engelska fraser, även om han erkänner att det finns fraser på andra språk också - men han kanske är glad att jag inte citerade på grekiska och sanskrit...

Han anser etiketten "filosofisk roman" vara korrekt. Hjältens namn (Jenro Klao) får honom att tänka på en figur ur Le Guins "Mörkrets vänstra hand", Genly Ai; så chict, lite gratis reommésnyltning där, men jag har aldrig läst denna bok kan jag erkänna. Men en annan person associerade till samma Le Guins "The Dispossessed" när jag beskrev upplägget i boken, så kanske är jag "en ny LeGuin" trots allt...?

den 23 juni 2009

Sommar och sol och inkaguld




Hyran är betald, internet är betalt, det är varmt och det känns som semester.

Jag jobbar min runda men det är ju så somrigt, därför känslan av semester. Pionerna spricker ut, nyponrosorna har redan gjort det. Eller är det törnrosor? Eller är det samma sak?

På nattygsbordet en bok om inkariket. Spanjorerna jagade guld men fick till slut nog, "glänsande gudaträck" kallade de det. De förstod inte att det sanna guldet finns där för alla, från solen: jag är solens son, jag vandrar i solen...

Nyligen lyssnat på: Guns 'n Roses, Motörhead.

(Bilder från den gamla inkastaden Cuzco, samt en teckning av Anders Allander som jag tyckte passade in i sammanhanget.)

den 22 juni 2009

Nova recenserar


Nordens största sf-magasin heter Nova Science Fiction. Det senaste numret är nr 20, och här har man recenserat "Eld och rörelse".

Det är Mats Linder som granskat boken. Han säger att jag har "en personlig och tilltalande stil", och nämner sedan adjektiv som "disparat" och "udda". Han noterar att här finns skämtsamma pastischer och rena sf- och fantasynoveller plus en del annat.

Han siktar också in sig på titelberättelsen, självaste "Eld och rörelse":

Det är en snarast naturalistisk, helt osentimental och - som det tycks mig - mycket realistisk skildring. (Innan slutet) ... har vi fått följa diverse skeenden varav det mesta handlar om militära förehavanden, det är pv hit och ksp, spränggranater och grk dit...


Man är tacksam för en dylik recensent: han har ögon att se med, och här, för denna krigsberättelse, har han noterat att "det mesta handlar om militära förehavanden" och att militära förkortningar och begrepp förekommer. Gott sei dank för det, han har läst vad jag skrivit.

När Linder så tar ett helhetsgrepp på samlingen, nämner han sådant som annorlunda, levande, personligt. Man kan bara buga.

Boken finns ännu att köpa från mitt residens. Kolla här.

den 20 juni 2009

Det sista flankanfallet


Härmed en novell. Eller snarare ett kapitel ur en roman. Men det fungerar som novell hoppas jag.

Camouflage är vår huvudperson, en legendar som är känd under enbart detta namn. Han är förvisso kapten och kompanichef också, chef för 7:e kompaniet i bataljon Stagira. Man är inbegripna i ett krig mot en namnlös fiende, och för tillfället retirerar man efter att ha stridit i ett par års tid. I början gick det framåt, nu går det bakåt.

Camouflage är kompanichef - och vicechef är löjtnant Wigo - och plutoncheferna heter Jago, Frigo och Vaalu. Behöver ni veta mer?

---

Allt gick bakåt dessa dagar, man retirerade norrut mot det egna landet, mot hemlandet kort och gott. Och fienden å sin sida gick från klarhet till klarhet: han avancerade, ryckte fram, segrade allmänt. Själva kunde man bara hålla emot så gott det gick samt utföra ett och annat lokalt anfall.

Så var läget, så var det på de abstraktare nivåerna – men vad med detaljerna i det hela då, de hjärtevärmande ”små nära tingen”? Som träden och molnen, fåglarna...?

I så fall säger jag så här: gula moln gick i skyn, en duva kuttrade. Stabsgruppen satt kring en eld och rökte. Camouflage satt på en stubbe på sidan om, såg upp i lövverket på en lönn och funderade.

Nästa dag skulle det smälla, det skulle stridas. Medan resten av bat anföll frontalt skulle kompaniet göra ett flankanfall: man skulle skära av fiendens underhållsväg, hans förbindelse bakåt – och därför var det nödvändigt ta en viss kulle hitom vägen, en kulle befäst av fienden för just denna risk. Kullen var nyckeln till flanken.

7:e skulle anfalla fiendens flank. Frågan var bara, hur?

Skulle man anfalla med hela kompaniet på kolonn, eller med två plutoner i bredd och den tredje bakom, eller alla tre i bredd? Eller ordnade i echelong, det vill säga trappstegsformering?

Det sista var mest en finess, inget som var aktuellt här. Men annars? Terrängen var grovstammig skog, så Camouflage bestämde sig för – ja, vad?

När Camouflage tänkt klart samlade han sina officerare i skuggan av en gran. Han ögnade Jago, Frigo, Wigo och Vaalu, fäste blicken vid vars och ens näsrot för att se hur det stod till med dem, se om någon fällde ner blicken. Men inget sådant mötte honom; det var stål i blick, kraft i arm och mod i barm. Detta var för sin del en mental fråga, en fråga om att kunna föreställa sig döden, om att ha lämnat livet bakom sig; "tyakta-jîvita" som swamin säger.

Inget kan rubba den som besegrat dödsfruktan inom sig. Än mindre då ett helt förband med denna anda.

Camouflage ritade en karta i barrmattan och gav order:

- Kompaniets uppgift är att ta KULLEN, en väl försvarad bastion. Vi framrycker på två täter, första pluton till höger och andra till vänster. Tredje kommer efter, går fram och skär av vägen när kullen tagits. Första pluton får då utgångsläge bäcken, mål betongbunkern, beredd understödja andra pluton. Andra pluton utgångsläge bäcken, mål södra delen av kullen, beredd understödja första pluton. Tredje utgångsläge dungen, mål vägen, beredd understödja första och andra pluton.

Reserv blev en grupp ur 2 plut.

Camouflage hade gett sin order, kort och koncis som sig bör. Kanske var den för kort för vissa, men han förlitade sig på truppföringens tao, detta att leda som om man inte ledde. Det gällde att drilla truppen så pass att den lärde sig agera efter ens egna intentioner för då slapp man mycken möda när det verkligen gällde, slapp detaljstyra och ge alltför långa order. Det kallades även "telepatisk truppföring", "supraledning" och "zen i konsten att leda", kärt barn har många namn.

Man skulle anfalla – men i övrigt var det bara bakåt som gällde dessa dagar, reträtt inför fiendelandets övermäktiga armé. Dock kunde det sägas att man retirerade förhållandevis ordnat, några större mottis förmådde fienden inte skapa.

Det var allmänt bakåt men med vissa lokala anfall, som detta för bataljon Stagira. Det var flankanfall, det sista flankanfallet.

Camouflage fortsatte med sin order, sa vilket slags understöd man skulle få och när, var skadeplatsen låg och var extra ammo fanns. Dagen förflöt med förberedelser och natten kom med övernattning i tält bland granris och mygg. Vips var det dagen D då kompaniet lämnade sitt beredskapsläge i gryningen och släntrade iväg genom skogen till UFA. Man gick längs en å som i höjd med en transformator korsades på ett vadställe; det var föga mer än en bäck, lustiga rännilar att plaska över. Då kom emellertid ett streck i räkningen; man träffades av störeld, 50% av personalen slogs ut.

Man fortsatte mangrant över ån, bar undan sårade och grupperade i ett gammalt grustag, täckt av gräs och mossa och övervuxet med lönnar. Camouflage samlade sina plutonchefer förutom Frigo, som var sårad; han frågade:

- Vad ska vi göra nu? Ska vi upplösa kompaniet och fördela manskapet på andra förband, eller ska vi bara sätta oss ner och stirra håglöst? Eller ska vi kanske få ersättningsmanskap?

Vicecehefen Wigo lät sända en ordonnans till batchefen med dessa frågor. Svar kom strax med innebörden att man skulle få batreserven på en halv pluton och fortsätta som förut. Men nu var det bråttom, man hade förlorat tid på dröjsmålet. Dock hann man fram till UFA i tid, man fick sina reserver och kunde gå till anfall – nu med ett kompani på 80 man istället för 100, men det skulle väl gå.

Man fick lite arri som stöd och sedan var det fram på två täter genom fuktig granskog. Man nådde ett virrvarr av fällda träd som var approchen till fiendens flank, själva målet. Man kröp under de fällda träden, de hade bara huggits ner och lämnats utan mineringar; det sista hade egna pionjärer konstaterat dagen före. Så följde framryckning uppför en lång sluttning, stridsrök strömmade ner och de två täterna skildes från varandra. Snart hade Camouflage tappat bort även sina närmaste, till och med stabsgruppen.

Eldgivning hördes, avlägsen. En hare sågs skutta fram i röken. Himlen var blek, middagsmulen.

En gruppchef ur första pluton dök upp, drog med sig en skara och fick Camouflage att hänga på i bakhasorna; han hann inte ta täten, men det är å andra sidan inte kompanichefens uppgift. Egna attackplan flög in och gav en sista garnering och sedan var det inbrytning: det var hjärtan som slog och slutade slå, blod som pulserade, sprutade och vätte den torra marken, order som gavs, togs, utfördes och vantolkades – och splitter från moteld och hgr som flög, briserade i sanden som fångade upp en del splitter. Rök från en rökfackla värvde in platsen i sina slöjor; det var dessutom fingrar som krökte sig om hanar, grep om bakelitkolvar och grenar, grävde ner sig i sanden, slet loss säkringar, översköljdes med blod, petade loss patroner och ställde om sikten.

Röken skingrades. Man hade tagit sig halvvägs in i fiendens ställning; den utgjordes av stridsvärn, dolda gångar och splitterskydd på en bred sandås, en platå med avsprängda träd. Resten av bat hade som planerat engagerat fienden frontalt. Där på flanken, Camouflage’ front, behöll dock fienden en bunker, den som första pluton skulle ha tagit; nu lanserades ett motanfall från detta försvarskomplex, ett smärre betonghus med tre längor, dolda ksp-värn och skyddad av mineringar. Kompaniet kastades tillbaka nerför sluttningen och förskansade sig under skydd av de fällda träden.

En ordonnans kom från tredje pluton: man hade lyckats avskära vägen. Det var ju positivt – men då var ju tredje samtidigt avskurna, utgjorde en ö i fiendeland...?

Man måste alltså fram igen, ta kulle. Och strax fick Camouflage nya reserver från Gud vet var, batreserven hade man ju redan; med dessa tog man sig åter uppför sluttningen, nådde värnen och stred vilt med handgranater och automatvapen. Från denna strid mindes Camouflage hur en soldat intill honom träffades av en kulkärve från en dold ksp; skott tumlade ut ur kroppen på soldaten, blod sprutade över barrmattan.

Man stred ånyo om bunkern: lukt av kordit, smält bly och jordsyror, fosfor och brinnande olja, 7,62 mm flaskpatron och 40 mm grk, värdelös. Men bunkern togs inte och man återvände strax ner igen, i god ordning emellertid. En patrull sändes också till vägen för att söka samband med tredje pluton.

Under reträtten såg Camouflage en sårad som fraktades bakåt på en bår. Blodet droppade genom ett bandage och ner på kanvastyget, diffunderade genom detta, droppade ner på barrmattan och bildade ett spår av blod, allt medan den sårade skrek i högan sky; ett skrik som ekade mellan tallarna, tycktes nå stjärnorna.

Den sårades skrik, den stupades skrik,
hans strupes sår, hans hjärtas skrik i världen...


Sambandspatrullen återkom och sa att tredje klarade sig så länge, man hade besfäst sin vägspärr och beti ifrån med ksp:ar och rpg:n.

Man beredde sig att övernatta under de fällda träden. Camouflage fick då lust att gå ut på patrull och fick med sig Jago och spaningsgruppchefen Eegro plus några andra; man skulle göra en kringgående rörelse i fiendens rygg. Man gjorde en vid lov åt väster och sedan söder, tog sig bland annat över en myr med dvärgtallar växande på tuvor, ängsull och hjortronblom där ett och annat bär var på väg att mogna. Det var vapen i färdigställning, vakna blickar under hjälmkanterna och månsken mellan trädstammarna.

När man korsat myren och smugit förbi fiendens ryggsäkring blev det överfall på en stab i skenet av roterande strålkastare; en khakiklädd soldat fick ett epilepsianfall, en barack började brinna och en soldat muddrade ett lik och tog en pistol med träkolv, 6,5 mm. Medan striden rasade som värst gick Camouflage för sin del bort till en tjärn, mediterade över anblicken av några tallar mot natthimlen; månen speglade sig i vattnet, göt sitt silver över nejden. Camouflage tänkte:

- manipel, centurior, rytteri och skvadroner
- följ fanan, kompaniet är eldenhet
- sov med svärd i hand och sköld över bröst
- kasta spjuten, gå i närkamp med svärden

Sedan kom fientliga reserver så det blev egen reträtt med hukande löpstil förbi ett buskage, genom en trädridå och över ett sandtag där ett fientligt reparationskompani grupperade, genom ett snår och andhämtning under en gran. Månen gick i moln, en mild vind blåste; marmorerad himmel, isblå och alabastervit.

- Djupa andetag, spar på krafterna, sa Camouflage till sina mannar.

Man återkom i gryningen till egna linjer och fick vila. Resultat: stridskänning med en stab, överfall, staben utslagen. Två egna döda, Wuffeli och Pater, och en man försvunnen, spaningsgruppchefen Eegro. Slut.

Vad gäller striden i stort så skulle resten av bat nästa dag anfalla i fronten med understöd av ikv:ar, medan man själva, flankkompaniet, fick vila. Man behövde bara skjuta lite nedhållande, binda fienden; ombytta roller. Bat anföll som planerat, tog sitt mål och jagade iväg fienden – och snart kunde man själva rycka fram, lämna flankställningen med sina fällda träd, ta sig uppför den vida sluttningen för tredje gången vandra in i fiendens kula. Den hårt omstridda bunkern var övergiven, dess pansardörr stod öppen. Försåtminerad?

Dock hade fienden bara retirerat ett hundratal meter – och själva syftet med hela operationen, att skära av underhållsvägen, gick om intet när fienden samlade sig mot tredje plutons ställning, vägavskärningen nedanför kullen. Tredje måste retirera; Camouflage avdelade en plutonsstridgsrupp, ledd av honom själv, för att hjälpa dem att åter skära av vägen men det hjälpte inte.

Man intog i vart fall sin kulle, som antytts en platå med avsprängda träd, förbindelsegångar med grönklädda lik, värn och betongskydd, söndersprängda; erövingen var ett rent självändamål, som sådant en sinnebild för det krig Camouflage utkämpade: strid för stridens egen skull, en krigsälskares autoerotik.

Efter reträtten från vägstriden fann sig Camouflage stående i ett värn uppe på kullen. Han såg bort mot en soldat i förbindelsegången; det var ett leende som sprack upp, stålhjälm och kamoblus, korsande patronband, ett slutstycke som drogs bakåt och en patron som flög ut. Han såg även en ekorre som sprang över marken, sick-sackade sig fram, skuttade över mjälan och försvann bort i skogens djup.

Plötsligt stannade tiden. Camouflages ansikte kom att förete en märklig anblick, med sitt nät av rynkor; det var en rynka för varje seger han upplevt, varje nederlag, varje andlös väntan, varje grubbel över läget – varje anläggning vänta, varje räffla i pipan, varje moln på himlen, varje buller i fjärran, varje order från staben, varje sus i träden –

den 15 juni 2009

Jünger och Mishima


Var Yukio Mishima österlandets Ernst Jünger?

Visst finns likheterna där: man tillhörde båda axelmakterna, man hyllade Krigaren och andra traditionella ideal, och man förekom båda i Nobelprissammanhang. Sedan de uppenbara skillnaderna: Mishima var åtskilligt yngre än tysken, född 1925, och hans allmänna författeriverksamhet var ganska bred, han skrev verk med bredare appeal än Jünger (se till exempel kvinnoporträtten i ”Efter banketten” och ”Markisinnan de Sade”), och han var mer nihilistisk och ateistisk än denne. Båda förespråkade visserligen självmord – men medan Jünger slutligen landade i åsikten att detta skulle innebära att man kom inför skaparen med blod på händerna, att man tog ut något i förskott, så tycks mycket i Mishimas condition peka fram mot seppukun den där ödesdigra dagen i november 1970. Hans fru sa till exempel att man inte skulle ömka hans öde, självmordet så som det skedde var för en gångs skull något Mishima verkligen ville göra.

Men i stora drag, jovisst: nog är de båda ett radarpar i andanom, dioskurer med ett vagt men omisskännligt samband. När Mishima i början av ”Sea Of Fertility” hyllar ett foto över trupper vid en shintoaltare, på väg ut i rysk-japanska kriget, så är det som Jünger i famnen på wilhelminska armén, hans alma mater – den Jünger som försökte dra filosofiska växlar på världskrigserfarenheten, tolka den metafysiskt, som i ”Der Kampf Als Inneres Erlebnis”. Ack ja, denna soldatromantik, denna arkaiska längtan att gå ut och strida och dö, med tidsstilen angiven av ylleuniform, bajonettgevär, långtskjutande artilleri och dö för kejsaren, det må sedan vara ”tenno heika banzai” eller ”für den Kaiser”.

Mishima blev aldrig militär men han önskade nog att han varit det. Det närmsta han kom var att han jobbade på en flygplansfabrik i slutet av andra världskriget; han var student inkallad i arbetstjänst. Att få dö som soldat på en söderhavsö, till försvar för fosterlandet, var en dröm han närde. Dock tog han igen drömmen mot slutet av sitt liv med sitt ”Shield Society”, hans ”SS” som han kallade det – men hur mycket av detta som var teatermannen Mishima och fascisten Mishima är svårt att avgöra. Ett träningsläger för detta SS som Stokes skildrar visar Mishima från den lättsammare sidan; man ser japansk hemvärnsungdom i arméns regi med en allt annat än militärisk Mishima som regissör.

Mishima var posör, Jünger var the real thing när det gällde det soldatiska. Men båda gillade uniformer, båda lämnade efter sig gestalten av ”den uniformsklädde”, ”krigaren i rustning”, 1900-talsvarianten: Jünger i fältgrått och Mishima i sin khakibruna skapelse. Tysken skildrar förvisso nöjet i att gå i uniform hos Heliopolis’ kapten de Geer, en salongskrigare av den typ Jünger var efter 1940, en roll som även en Mishima kunnat spela.

Gillar man arméer och uniformer är man oftast höger, och både Jünger och Mishima hade förvisso sina kampår. Men eftersom den förre politiserade som ung, den senare strax före sin död, så tenderar vi att förlåta Jünger hans folies de jeunesse, medan Mishimas upprorsförsök på den där militärförläggningen förblir en fläck på hans rykte. Teatermannen ville göra en spektakulär sorti, hålla sitt lågande tal till manskapet på ett regemente med följt av harakiri, men det hela fick nog inte riktigt den effekt han önskade.

Så kom ihåg det, ni politiska författare in spe där ute: intressera er för politik och samhälle när ni är unga, men gå sedan över till kvietism, natur och kultur. Ett ofelbart recept för framgång igår som idag.

Mishima skrev en gång en pjäs betitlad ”Min vän Hitler”. Hade då Jünger kunnat skriva texten ”Min vän Goebbels”? På sätt och vis gjorde han det; efter andra världskriget mindes han umgänget med Goebbels, se krigsdagboken. Nog föraktade han doktorns lite platta credo men han erkände samtidigt dennes talang som demagog, som stilist: ”nävens och pannans arbetare” var till exempel effektivare än ”handens och huvudets” ansåg Jünger. Och han mindes hur Goebbels pre-33-salong var spelplats för många intressanta möten, höger blandat med vänster och konstnärer av alla schatteringar.

(Not: Nämnda pjäs av Mishima handlade om Röhm och de långa knivarnas natt 1934. - Och när jag refererar till "Stokes" avses Henry Scott Stokes, "The Life And Death Of Yukio Mishima", bra biografi.)
 
gästbok och besöksräknare