måndag 18 februari 2019

"Burning Magnesium" recenserad på Motpol


This about a review in Swedish of my novel Burning Magnesium. For its part, the book is presented in English here. -- Min roman Burning Magnesium gavs ut förra året. Nu har den recenserats på Motpol.




Carl Oscar Andersson är en svensk författare och skribent, känd för romanen Gautica (2017) och aforismsamlingen Tankar bortom röken (2018). Han skriver även på den identitära sajten Motpol. Och där har han nu recenserat min roman Burning Magnesium.

Andersson kan för sin del relatera till krigsroman-genren. Remarque, Hassel, Jünger snitslar av det hela. Och sedan säger han bland annat detta om Objektet Ifråga, Burning Magnesium:
Det är en frisk fläkt att läsa Svenssons verk. (...)

Redan från början skiljer sig berättelsen från andra motsvarande berättelser om andra världskriget genom sin filosofiska djupsida. (...)

Det är imponerande att en svenskfödd författare som Svensson lyckas skriva en så gripande roman på ett främmande språk, förvisso engelska. Det är lätt hänt att försöka sig på direktöversättningar av svenska begrepp och litterära vändningar men Svensson har hittat ett personligt uttryck för sin engelska.
Andersson noterar bokens faustiska perspektiv. Man kan säga att han har blick för det viljeliv, den stegrade livspuls som boken skildrar. Han säger bland annat detta om bokens huvudperson, Arno Greif:
Som protagonist är Arno Greif mycket intressant, han har en annan tagning på kriget än de flesta. Erfarenheten av kriget är inte katastrofal, inte för den som vill spänna vakenheten till sina gränser och uppleva livet invid dess absoluta gränser (vilket personer som i mindre dramatiska sammanhang eftersträvar när de hoppar fallskärm ur flygplan, kastar sig ut från klippor med Bungyjump, färdas i snabba hastigheter, etc., aktiviteter som ur ett modernt perspektiv är lika irrationella som kriget).
Detta är tämligen träffande. Den faustiska, nietzscheanska livsstilen med "att balansera på vulkankraterns rand" för att höja sig, den är ju inte bara en högerföreteelse, yttrad i en roman som min. Den är ganska vanlig bland vissa av dagens västerlänningar -- de antydda bungy-jumpers, fallskärmshoppare och äventyrssportare som idag hyllas för sina insatser.

Avslutningsvis säger Andersson detta om Burning Magnesium:
För den som vill läsa en krigsroman som avviker från det moraliserande, pacifistiska perspektivet, har Jüngers I stålstormen länge varit det uppenbara alternativet. Med sitt verk, Burning Magnesium, har Lennart Svensson givit oss ytterligare ett alternativ.
Du finner recensionen här.




Relaterat
Burning Magnesium recenseras på Motpol
Andersson: Gautica (inledning till recension i Nya Tider)
Andersson: Tankar bortom röken (inledning till recension i Nya Tider)
Burning Magnesium presenterad på svenska här på Galaxen

tisdag 12 februari 2019

Good Reads, February 2019


Hereby some reading tips. Mostly classics. -- An earlier entry with the same character, short reading tips, is this one.




Dante Aligheri, Divina Commedia (1320). -- Dante on a guided tour through Hell, noting with satisfaction how an old enemy of his is tormented. OK. But there is more. A lot more.

Poul Anderson, The broken Sword (1954). -- Militant paganism.

John Tolkien, Lord of the Rings Trilogy (1950s). -- Of course the Tolkien magnum opus has some power and beauty. And it may have a function as a "gateway drug to Traditionalism". But -- overall, as a mere reading pastime, maybe I can do without Tolkien nowadays. -- The basic feeling of LOTR the book seems to be realism. The style can blossom at times (Lothlorien, Tom Bombadill's house) but in the decisive moments, when trying to describe the "ultimate evil" they are fighting, Tolkien retreats into silence, his characters saying "I won't speak of this" or "too horrible to mention". This can be allowed in a children's book but not in serious adult fiction. -- Against this, I would like to hold forth H. P. Lovecraft. He at least tries to capture "the dark," if only with some impressionist paint brushes. Lovecraft has will to style, German Stilwille. Conversely, Tolkien merely has a will to note the exact location of a place in relation to THE MAP, the ever-present corollary of his opus. -- Lovecraft's universe had no definite form, it came afterwards with the efforts of August Derleth and others. Tolkien's universe on the other hand seems to have been construed with the background first, including maps. -- Lovecraft relies on his style, Tolkien relies on his map.

E. R. Burroughs, A Princess of Mars (1910). -- A science fantasy rigorist lesson: to speak the truth, to shoot and to ride a thoat.

Lovecraft, H. P. -- shorts by HPL that I recently have read and enjoyed, the style rewarding me in full measure, are The Outsider, The White Ship and Poetry and the Gods. The latter is an early tale of poetry being the conveyor of eternal truth. Keats's wisdom "beauty is truth, truth is beauty" is quoted in it. This is aestheticism as ethics. This is Plotinus and thus, the Perennial Tradition that even Actionism is a part of.

Voltaire, History of Charles XII (1731). -- Reads like an exciting, studied novel. Unreliable in some details; Voltaire is lead astray by his eloquent style, often going for an cocksure summation to compensate for lacking knowledge. So, what he says of the Swedish climate, of the battle of Narva etc. we can discard. However, on the whole this book is rather convincing as a portrait of a great man. Also, for the serious student, it can be said that Voltaire actually had spoken to some of the participants of the drama, like the Polish king Leszczinsky. Thus, Votaire's book becomes a curious mixture of lies, half-truths, valid and invalid interpretations and solid fact, not found anywhere else.

Machiavelli, The Prince (1532). -- Strong. Wise. Majestic.

Gordon R. Dickson, Tactics of Mistake (1971). -- A military commander winning battles with minimum loss, because he's so smart. Vaguely irritating as such but on the whole also conveying a lot of wisdom.




Related
Good Reads, November 2018
Actionism
Timeline of Conservative SF
SF Seen from the Right
Illustration: Robert Svensson

tisdag 5 februari 2019

Coleridge: The Rime of the Ancient Mariner


The Rime, The Rime, I love this Rime. All of it.




So where to begin? I guess I'll start with some random lines. Like the ones Iron Maiden quoted in their eponymous song, "The Rime Of The Ancient Mariner" on their 1985 album Powerslave:
Day after day, day after day,
we stuck, nor breath nor motion;
as idle as a painted ship
upon a painted ocean.

Water, water, every where,
and all the boards did shrink;
water, water every where
nor any drop to drink.
These are strong lines, vividly capturing the desolation of the ill-fated ship in these death-marked waters. It's the curse of the albatross, the bird that the mariner hath slain. And why did he do that? It's not clear, he just did it, a boyish deed that generates bad karma. He shot it with bow and arrow, took the majestical bird down from its flight in the skies above the ship.

And there's more: there's Death itself approaching, or, to be precise, Death and Death-In-Life, whatever that means. Spooky it is though, and even spookier when some accursed sea-creatures surround the mariner's ship, the ship he now sails alone as the crew has been pixilated by Death's curse:
Beyond the shadow of the ship,
I watched the water-snakes:
they moved in tracks of shining white,
and when they reared, the elfish light
fell off in hoary flakes.

Within the shadow of the ship
I watched their rich attire:
blue, glossy green, and velvet black,
they coiled and swam; and every track
was a flash of golden fire.

O happy living things! no tongue
their beauty might declare:
a spring of love gushed from my heart,
and I blessed them unaware:
sure my kind saint took pity on me,
and I blessed them unaware.

The selfsame moment I could pray;
and from my neck so free
the albatross fell off, and sank
like lead into the sea.
Symbolic, aint it? The bird hung around his neck falls off and light shines in, the curse seems to be lifted, allayed, tempered -- but alas, it's still there! The trials and tribulations are not over, this ride has many facets. The mariner still has to travel across many-a dark waters and desolate seas.

- - -

As you can see I'm writing about Samuel T. Coleridge's "The Rime Of The Ancient Mariner." Now I'll go on with the show, even trying to reach some sort of conclusion.

Above I told you about this and that, about the mariner going about some trials and tribulations on a certain sea voyage. He is for example freed from a certain curse but not entirely saved as his shipmates have become undead ghouls in the process. Anyhow, the journey continues. The ship is ushered on from beneath by a benign water-spirit, having helped the ship previously during the voyage:
Under the keel nine fathom deep,
from the land of mist and snow,
the spirit slid: and it was he
that made the ship to go.
Note the overall style in this work: a mixture between lyricism and epic narrative. Epic poems, narratives in verse form, went out of style soon after this one (or had already), i. e. in the early 19th century, but at the same time Coleridge was a lyrical poet so in this sense he was able to communicate with the modern audience. And with today's audience too, as his work is timeless.

- - -

The curse is off but still the mariner is surrounded by his undead crew mates, looking at him with empty eyes ("all fixed on me their stony eyes, / that in the moon did glitter"). On they go, gliding over the water's surface if by wind or magic I don't know, and then the mariner descries something familiar: the harbour town, his home port, the one they left so long ago for this fateful journey.
Oh! dream of joy! is this indeed
the light-house top I see!
Is this the hill? is this the kirk?
is this mine own countree?
Into the harbour they sail. And at the same time the souls of the undead sailors take leave of their earthly vessels, having become shiny seraphs aiming for heaven:
This seraph-band, each waved his hand:
it was a heavenly sight!
They stood as signals to the land,
each one a lovely light;

This seraph-band, each waved his hand,
no voice did they impart --
no voice; but oh! the silence sank
like music on my heart.
The conclusion is well nigh.

- - -

Yeah, verily: for now a pilot approaches -- and then the great ship suddenly sinks. The mariner is rescued aboard the pilot boat and is rowed ashore. And then he's off to tell his story to anyone he meets ("this soul has been alone on a wide, wide sea"...).

This poem has many esoterical, pious traits, like the water-spirit, the sea-creatures that become friendly and the penance with the albatross hung around the neck. And at the end we have a certain hermit along in the pilot boat, and this we get to know about the hermit's life: "He singeth loud his godly hymns / that he maketh in the wood." And:
This hermit good lives in that wood
which slopes down to the sea.
How loudly his sweet voice he rears!
He loves to talk with marineres
that come from a far countree.

He kneels at morn, and noon, and eve --
he hath a cushion plump:
it is the moss that wholly hides
the rotted old-oak-stump.
The framework of the poem is the mariner telling his story to a certain wedding guest, right before the ceremony is about to beging. That's where it starts off and that's where it ends, the mariner saying this to the wedding guest:
Farewell, farewell! but this I tell
to thee, thou wedding-guest!
He prayeth well, who loveth well
both man and bird and beast.

He prayeth best, who loveth best
all things both great and small;
for the dear God who loveth us,
he made and loveth all.
"Love, yeah baby, that's the secret", as Louis Armstrong says in the intro to "What a Wonderful World"... I like this conclusion, I like the pious traits of it all. The Rime isn't just some romantical outing, some stylistical showing off -- no, it's a downright spiritual, esoterical, finely vibrating piece of crystalline beauty, the religious feeling being expressed in tangible, symbolical terms and not going about it with psalm-song, priests and Bible-beating.




Related
"Burning Magnesium" (2018)
Bibliography of Svensson
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)

torsdag 17 januari 2019

From my Collection of Model Soldiers


I have a collection of military miniatures, collected since my early childhood. They are kept in store in a secret location Beyond the Beyond, only accessible by pump trolley along a disused railroad track. This is a selection of my plastic figures. All of them are painted by me. -- They guy in the top picture is from the Airfix 1/32 8th Army "Multipose" kit.




1. German WW II soldier, 1/32, Airfix, of the ready-cast, slightly bendable toy figure type. Actually an Afrika Korps soldier that I've painted in regular, "mainland Europe" garb. The highlighting is gained by priming the figure in white, then letting it dry. Then it's about painting it in the pertinent uniform color -- and, most importantly, while the paint is still wet, rubbing some of it off with a cloth. Thus you get the maximum effect of the wrinkles of the uniform, the paint settling in the crevices, resulting in a shadowy effect.

Further, the face is done by first painting it in flesh (and letting it dry), then adding a darker color, then wiping this off. This results in having the darker paint only settle in the cavities of the face, gaining some sort of detailed paint job without having to add every single brush stroke for this.

Details like boots, weapon, belt are then painted, sometimes done with the same kind of highlighting (and sometimes not).


2. From the same series as the above -- ready-cast Airfix 1/32 toy soldier, "Afrika Korps". This one is painted more correctly in khaki color.


3. This guy looks like Donald Trump. 1/32 Airfix toy soldier, American WWII infantry.


4. WWII German infantry, Airfix 1/32 toy soldier. This one is finished in clear coat. Which gives a nice surface -- but -- for photography purposes, it's better to not have this clear finish, I suppose.


5. WWII American paratroopers, Airfix 1/32 toy soldiers.


6-9. Indians, 54 mm, delivered painted but then re-painted by me. Figure 6 and 7 are "Crescent Toys". The others merely have the text, "Made in China".


10-11. Airfix 54 mm toy indians.


12-13. Mounted 54 mm indians of unknown make.


14-17. Napoleonic era soldiers. Airfix 1/32 toy soldiers. Frenchman, Brit, Scot.


18-19. Esci 1/35 model kit, German MC and soldier. Actually the kit has two MC:s and two by-standing soldiers so this is only "half the kit". The MC is a 750 cc BMW. The kit was rather difficult to assembly, at least the MC:s.


20-23. Taimya 1/35 model kit of German panzer grenadiers.


24-27. Various figures on display.




Related
"Burning Magnesium" (2018)
Bibliography of Svensson
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)

Kyrkor: bildreportage


Jag besöker kyrkor.



Jag brukar besöka kyrkor. För diverse syften. Såsom enskild andakt. Och kulturhistoriskt intresse.

Härmed några av de kyrkor jag besökt och dokumenterat i text och bild på bloggen:
Arnäs kyrka
Gideå kyrka
Graninge kyrka
Gustav Adolfs kyrka, Sundsvall
Härnösands domkyrka
Själevads kyrka
Så att, detta med tempel roar mig.

Jag kan for the record nämna att min bok Ett rike utan like (2017) har ett kapitel där jag går runt i stockholmskyrkor. Och insuper atmosfär och historia.

Och när jag var liten besökte jag Venedig. Det var 1976. Då var jag inne i S:t Markuskyrkan. En fascinerande, förgylld grotta. Och jag spanade även in Santa Maria della Salute på andra sidan Canal Grande. En barockdröm i marmor.

Jag gillar tempel helt enkelt. Starka, majestätiska sinnebilder för fromhet, majestät och vilja.




Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig

Bilden föreställer Arnäs kyrka.

Nature of Christ


This is a blog post written in January 2019.



Miguel Serrano was a Chilean living 1917-2009.

Sometimes Serrano did speak of Jesus Christ. But he called him Kristos. And he didn’t say so much more about him, other than calling Odin “the Nordic Kristos” (Ultimate Avatar, pdf, p. 111). Because Odin, like JC, was “crucified,” hung from a tree.

Serrano also says things like: “There is a Hyperborean Kristos, a Kristos of Atlantis. He is Wotan-Lucifer. His Kristianity has been esoterically presented, runewise, in these pages. He is the Warrior Kristos, of combat against the Demiurge Jehova.” (ibid p. 342)

Whatever this means it has very little to do with the Christ we know from the Gospels. But there is a theory saying that this very Christ figure, the historical Jesus, was of Aryan stock. In this post we will take a closer look at that theory.

- - -

It’s rather reassuring to get support from unexpected directions. Like once, on a Swedish new age website, I saw the Asgard of the Edda being equated with Agartha [source: “frågor och svar” 27/11 2015 on the site “Svenska St. Germain”]. Asgard, the land of Aesir gods, was placed in Inner Earth, just as Serrano intimates. New agers of that site sure weren’t into Serrano and such. That’s why this info was kind of validating, details aside.

Another unexpected support for a right-wing view I got from yet another new age source. It was when reading Närkontakt med UFO (1997), a Swedish book about UFOs – as such, rather mainstream, at least not issued by a right-wing publisher. And in a sidenote from a remark from a channeled higher being, it said that (in my translation), “... Jesus was Aryan, and so was Mary.” [Eckardt and Olsson, p. 221]

Now, to refer to “a channeled higher being” is risky. It’s like Serrano referring to what his spiritual Maestro had seen when in a trance. So I give the just quoted line, of Jesus and Mary being of Aryan stock, as a mere indicator, a theory being sometimes suggested.

- - -

Now for some more indicia on the subject. I have the following from an old magazine, The Open Court, No. 4, April 1909. In “The Aryan Ancestry of Jesus” Paul Haupt surmises that Christ had Persian ancestry, his theory beginning like this: “The Assyrian kings sent Assyrian colonists to Galilee, and the majority of these colonists, including the Median chief Deioces, were Aryans, that is, Iranians.” And further:
In 103 B. c. Simon's grandson, King Aristobulus, judaized the Itureans, that is, the descendants of the Assyrian colonists in Galilee. They were forced to adopt Judaism, but they were not Jews by race. It is therefore by no means certain that Jesus of Nazareth and the Galilean fishermen who were invited by Him to become fishers of men, were Jews by race. Peter’s speech betrayed him. The Galilean founders of Christianity may have been, not Jews, but Aryans. It is extremely improbable that Jesus was a son of David; it is at least as probable that He was a scion of Deioces or even a descendant of Spitam, the ancestor of Zoroaster.
So, this is a theory. Christ may have been Aryan.

- - -

By the way, what language are the Gospels written in? – Greek. An Aryan language.

Further, Serrano himself was no Christian; like Evola (and Savitri Devi, Ragnar Redbeard, Nietzsche...) he construed his world-view without this element. But he didn’t ignore it completely. He could acknowledge its value. Like noting the Aryan spirit in Christianity, expressed by men like Bach, Wagner, Meister Eckart, Dante and Goethe (Ultimate Avatar, p. 130). And if, in addition to this, Christ himself really is Aryan, Christianity becomes more Faustian, more Western, more European.




Related
War as Being
I Am
Caza: The Ark
The picture shows us the altarpiece from Arnäs kyrka, Ångermanland county, Sweden. By Olle Hjortzberg, 1927, depicting Christ both as the elevated heavenly majesty and the incarnated man, here to help his brother. "True god, true man"...!

torsdag 10 januari 2019

Nietzsche -- tankarnas biografi (Safranski 2003)


Härmed en recension av Rüdiger Safranskis ”Nietzsche – tankarnas biografi” (Natur & Kultur 2003, övers Peter Handberg). – För citaten ur ”Så talade Zarathustra” har jag använt mig av Forums svenska utgåva från 1982.




Rüdiger Safranski är tysk. Han har skrivit böcker om en rad klassiska tyskar: Goethe och Schiller (2009), Heidegger (1994) och Schopenhauer (1988). Och i ”Nietzsche – tankarnas biografi” (2003) skriver han om filosofen Friedrich Nietzsche. Safranski fokuserar på tänkaren Nietzsche, inte personen. Det är bra. Att psykologisera och reducera Nietzsches lära till blott en störd personlighet leder fel.

Många har annars gjort det: de har velat reducera Nietzsche till misslyckad galning och överspänd chauvinist. Nåväl, han var kanske överspänd på slutet. Men han sa också många gångbara saker. Safranski skissar en bild av en Nietzsche som existerade i gråzonen mellan ateism och tro, mellan nihilism och idealism.

För visst finns det andlighet hos Nietzsche. Det var väl bara det att posen, attityden krävde att han skulle bli ateist. Det var självstiliseringen, självheroiseringen. Han ville leva sitt liv som ett konstverk, märka ut sig på något vis, och i hans samtid trodde den breda massan slentrianmässigt på Gud. Alltså, kan man säga, måste Nietzsche gå på tvärs emot detta, bli ateist. Men de andliga, esoteriska tongångarna kvarstod trots det i hans texter, i hans stil och begrepp. Ty ingen kommer undan metafysiken.

I ”Så talade Zarathustra” (1885) nämns till exempel "gudomliga begär", "själ" och "evighet" i bejakande, affirmativa sammanhang. Och på det filosofiska planet kan nämnas att trots sin biologism så uttalar sig Nietzsche mot Darwin. Varför? Jo, engelsmannen hade ju glömt bort anden, såsom Nietzsche skriver i "Avgudaskymning". Safranski:
Nietzsche förebrår Darwin att han har flyttat över utvecklingslogikens omedvetna verkande i djurriket till människornas rike. Det är otillåtligt, ty i människornas värld bryts och reflekteras alla utvecklingsprocesser i medvetenhetens medium, och det innebär: människans högre utveckling kan inte längre tänkas enligt den omedvetna naturutvecklingens modell, utan måste förstås som en produkt av en fri handling, en fri skapelse. Man kan således, vad den kommande övermänniskan beträffar, inte förlita sig på någon naturlig process, man måste själv lägga hand vid verket.
- - -

I Zarathustraboken talar Nietzsche vidare om övermänniskan. Också den kan ses andligt. Jag menar: traditionellt ses nog övermänniskan som en tämligen materialistisk företeelse, som en atlet eller bodybuilder. Men vad om denne istället (men med en fortsatt sund kropp, corpora sana) var en brainbuilder, en andligt och psykiskt utvecklad individ...?

Att träna även psyket istället för att ensidigt träna kroppen...?

Tendenser till detta kan man med Safranski hitta hos Nietzsche, där viljan till makt i förstone ses som viljan till makt över sig själv. Man ska enligt Nietzsche vårda och utveckla sina dygder, det vill säga bejaka den skapande kraft och fantasi man har inom sig – så varför inte gå vidare och göra detta till ett bejakande av sina andliga reserver, lyfta sig själv till ett högre plan via bön och meditation?

Nietzsches attityd är ibland väldigt nära buddhismens ateism: en from ateism, fokuserad på stillhet och koncentration.

- - -

I Zarathustras lära finns mycket man kan instämma med. Jag tänker här på optimismen, livsglädjen och betonandet av dansen som livsrytm. "Zarathustra vill, precis som solen, skänka ljus och glädje. Han träder fram som en människa med översvallande välvilja" [Safranski].

Men detta är en svår väg, man måste först genomgå de tre förvandlingarna: från kamel till lejon till barn.

Det betyder: man går från att vara en slentrianens kamel, en kuvad vardagsmänniska, som snart gör uppror mot detta för att bli ett lejon, en djärv ande som slår vilt omkring sig. Sist utvecklas man till det lekande barnet, med närhet till kreativitetens och glädjens urkälla: "Oskuld är barnet, och glömsla, en ny början, en lek, ett av sig själv snurrande hjul, en första rörelse, ett heligt ja-sägande." [”Så talade Zarathustra”]

Detta är vad ”de tre förvandlingarna” betyder.

Nietzsche lärde förvisso inte någon sinnesslö nihilism, någon likgiltighet inför tillvaron. Dagens ateist-nihilister är snarare exempel på vad han kallade "den sista människan", vardagsmänniskan som söker komfort och enkla nöjen och tråkas ut av det högsinta och upphöjda: "Vad är kärlek? Vad är skapande? Vad är längtan? Vad är stjärna? – Så frågar sig den sista människan och blinkar." [ibid]

- - -

Men "Gud är död" då? Nietzsche menade att människan uppfunnit Gud men nu har jag, Nietzsche, genomskådat detta. Alltså är Gud död. Men då ser han sig tvungen att kompensera detta: "Gudamördaren måste själv bli Gud, det vill säga övermänniska, eller så störtar han sig ner i banalitet" [Safranski]. Om människan uppfunnit Gud så har hon dock en vidunderlig fantasiförmåga, och dessa gudabildande krafter måste bevaras på något sätt. Safranski:
Övermänniskan är fri från religion: hon har inte förlorat den, hon har tagit den tillbaka till sig själv. Den vanliga nihilisten däremot, den sista människan, har bara förlorat den och behållit det profanerade livet i dess torftighet.

[ibid]
- - -

"Människa, du kan icke leva helt utan medlidande" sa för sin del Dostojevskij. Men Nietzsche lyssnade inte på det örat. Det är Safranski som gör denna koppling. Han framhåller att Nietzsche hade svårt att bli kvitt detta begrepp medlidande, så centralt för kristendomen. Hammarskallens brottning med det kan utläsas i "Ecce homo". Och var det inte symptomatiskt att Nietzsche, både personen och hans filosofi (som är svåra att skilja, ingen annan filosof har ju använt ordet "jag" så ofta som han) bröt ihop när han drabbades av medömkan vid åsynen av en häst som piskades av sin kusk? Det var i Turin, Italien; övermänniskan himself föll gråtande om halsen på djuret för att skydda det – och därefter var det slut med Nietzsche. Han blev i klinisk mening vansinnig, blev ”helt borta” och måste leva på sjukhem eller vårdas i hemmet resten av sitt liv.


Bort med all medömkan löd Nietzsches djärva filosofi, dyrka dig själv som skapande genius...! Och i förbigående kan man dödförklara Gud, då ligger scenen öppen för stordåd... Men avsätter man Gud, samtidigt som man har sinne för tillvarons djup som Nietzsche hade, då är man farligt ute. Ty för att inte tillvaron ska bli platt och tråkig, styrd av nödvändighet och vardagens krav, måste man sätta in någon annan på den lediga tronen – förslagsvis sig själv. Efter sitt sammanbrott skrev ju Nietzsche till sin gamle vän, professorn Jacob Burckhardt: ”När allt kommer omkring vore jag mycket hellre professor i Basel än Gud; men jag har inte vågat driva min privatreligion så långt att jag för att tillfredsställa den skulle åsidosätta världens skapelse. Som ni ser, man måste göra sina uppoffringar, hur och var man än lever.” [brev 6/1 1889, citerat efter Safranski]

- - -

Nietzsche var ateisten som själv utnämnde sig till Gud. Jag lyfter på hatten för denna djärvet, detta drivande av gudsförnekandet till sin yttersta konsekvens. Det har bara funnits en ateist och hans namn var Friedrich Nietzsche.

Men för oss vanliga dödliga då, vad finns det kvar av Nietzsches lära om man ser hur galet allt gick? Hybris och galenskap, psykotisk självöverskattning? Vill man hitta negativa drag i Nietsches lära behöver man inte hålla på länge. Men här söker vi det positiva.

Och då kan man, som Safranski redan antytt, omtolka "vilja till makt", ett begrepp som skälver av etatism och trampande stövlar, till "viljan till makt över sig själv", och vips är vi i asketismen. Nietzsche hade en hemlig beundran för denna hållning. Han var i praktiken själv en asket som levde tämligen enkelt.

- - -

Här om inte annars kan man gå Nietzsche till rätta med det gamla "Gud är död". För man kan inte dödförklara en gud, varken Dionysos, Apollon eller Herren Zebaot. Det måste man acceptera om man tar slika ord i sin mun – och "von grosse Dingen zweigt man, oder redet gross", det sa Nietzsche själv i en ungdomsdikt.

Smärre gudar som en Dionysos kan förvisso dö, lämna sin jordiska form, men sedan återuppstår de. Så berättar legenderna. Och vår sedvanlige Gud kan sägas existera "bortom gott och ont" (”Jenseits von Gut und Böse”, 1886). Gud existerar bortom det vardagliga goda och onda där han utövar gott i en annan, högre mening. Och var inte en Herakleitos inne på detta i sin gudsbild, samme Herakleitos som Nietzsche dyrkade...?

Nietzsche gjorde med eftertryck filosofin till "en glad vetenskap" (”Die fröhliche Wissenschaft”, 1882). Han visade att den inte måste vara hänvisad till akademierna. På hans tid var det det hegelska arvet han bekämpade, snusförnuft i idealismens form. Nietzsche å sin sida betonade individ, känsla och det självupplevda. Han erkände sin roll som subjekt och försmådde filiströs objektivitet. Liksom före honom Kierkegaard och Sokrates tycks han ha ansett att filosofins mening är att filosofera. Svaren kanske man inte når, men basen för det hela är och förblir detta att vara en individ som ställer frågorna, att man erkänner sin begränsning och utifrån detta expanderar ut i det oändliga – till egoism och självförgudning å ena sidan, eller till identitet med sitt sanna jag och möte med Gud å den andra.

- - -

Nietzsche stiliserade sig själv, stiliserade sitt sökande till förmån för oss andra, vi som är kvar här på denna jord och läser hans böcker. Han är ofta rolig, ibland raljant, men ingen kan missta sig på stilen: i alla hans böcker är det Nietzsche från början till slut, "l'homme et la style c'est la même". Mannen och stilen är samma sak.

Höjden av självstilisering nåddes annars med Zarathustrafiguren:
Då Zarathustra var trettio år gammal lämnade han sin hembygd och sin hembygds sjö och gick upp i bergen. Här njöt han sin ande och sin ensamhet och blev i tio år icke trött därpå. Men slutligen förvandlade sig hans hjärta – och en morgon stod han upp med morgonrodnaden, trädde inför solen och talade till henne sålunda: ”Du stora stjärna! Vad vore din lycka om du icke hade dem för vilka du lyser! I tio år kom du hit upp till min håla; du skulle ha blivit mätt på ditt ljus och denna väg utan mig, min örn och min orm. Men vi väntade på dig varje morgon, tog ifrån dig av ditt överflöd och välsignade dig därför. (...) Välsigna den bägare som vill flöda över på det att vattnet må flöda gyllne ur den och överallt bära återglansen av din glädje! Se! Denna bägare vill åter bli tom, och Zarathustra vill åter bli människa!” Sålunda begynte Zarathustras nedgång.

[”Så talade Zarathustra”]




Relaterat
"Actionism" -- presentation på svenska
Science fiction från höger
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig

tisdag 11 december 2018

Reading Tips: SF From the Right


Howdy.




I've written the essay Science Fiction Seen From the Right. And below is a list of some reading tips associated with the book. Concerning the sf/fantasy novels, short stories and essays treated in Science Fiction Seen From the Right, what can I give as mere reading tips? Implicitly they are of the conservative, right-wing kind. And they're all durable classics, I'd say.

Thus, based on the curriculum of Science Fiction Seen From the Right, books to recommend as good reads are:

. Heinlein, everything from 1939 through 1959, hands down. About 30 books, mostly novels.

. Frank Herbert, Dune, Children of Dune and God Emperor of Dune. Very rewarding reads all. (Conversely, book 2 of the series, Dune Messiah was a let-down and a disappointment, Herbert here trying to tear down the monument he had built in Dune. Avoid!)

. C. S. Lewis, That Hideous Strength. This third part of the Space Trilogy is a classic-in-being, a convincing tale of fighting nihilism; at that, a successful fight and not ending in dejection as the comparable European sf classics such as 1984 and Brave New World. Of the dystopian genre proper I can maybe recommend Boye's Kallocain but it's rather dismal too; however, I did like it as a read. But that might be because I'm a Swede like Miss Boye.

. Tolkien, all of his books. His opus has grown over the years, gaining relevance.

. Ernst Jünger's sf and fantasy may be hard to appreciate for a reader steeped in the Anglo-american literary mode, however, you don't waste your money when investing in the fantasy-tinged On the Marble Cliffs and the "tale of a future city"-sf novel Eumeswil, both available in English. (Jünger was a German who lived 1895-1998, otherwise famous for his WWI memoir Storm of Steel. Another sf novel of his, The Glass Bees, is also translated but as a read it isn't so appealing, rather dull actually -- even though personally, as a Jünger fan, I appreciate practically all of his books.)

. Among the remaining British novels covered in the book I'd recommend Robert Holdstock's Mythago Wood from 1984, a very brainy and also alluring story of myths and legends living symbolically in a wood, and contemporary persons going into that wood and becoming enchanted, becoming initiated into the archaic strain of culture. This is "fantasy in a science fictional mood," as Brian Aldiss said.

. Remaining "conservative classic sf reads encountered in my book", American variety, what are they? -- If I should mention a handful of books mentioned in my study, worth to read even for their own sake, it'll be Dorsai! (1959) by Gordon R. Dickson, a brainy-yet-alluring novel, a slow moving but dense story, a story with a mythical elevation, this pioneer of military sf. I could also mention To the Stars by L. Ron Hubbard (a novel also entitled Return to Tomorrow, 1954), a story having everything a comparable Heinlein story has, plus some narrative skills, a talent for milieus and scenes (which, for his part, Heinlein in some way lacks, being as he is more of a bare-bones narrator). I can also recommend Philip K. Dick's Galactic Pot-Healer (1968), a story of an encounter with a god archetype, as such not negative and nihilistic as most other similar sf stories are.




Related
Science Fiction Seen From the Right
Heinlein and My SF Study
Ernst Jünger -- A Portrait
PKD: His Worst

torsdag 29 november 2018

Commanders: presentation på svenska


A text in Swedish, presenting this book. -- Min senaste bok heter Commanders -- American Generals from Lee to Schwarzkopf. Du kan köpa den på Adlibris. Eller på Bokus.




Amerika. USA. Detaljer åsido, ett land med en historia där det hänt en del.

Men man måste vara skeptisk...! Som jag till exempel. Som jag säger i förordet till Commanders -- American Generals from Lee to Schwarzkopf, så tvivlar jag på den officiella versionen av Gulfkriget. Och AVK.

Men med det sagt så innebar ju dessa och tidigare, amerikanska krig också en del intressanta episoder. Och personer. Och dem berättar jag om. I Commanders -- American Generals from Lee to Schwarzkopf.

I Commanders får ni läsa om amerikanska generaler från Robert E. Lee till H. Norman Schwarzkopf. Ni får läsa om inbördeskriget, FVK, AVK, Koreakriget, Vietnamkriget och Gulfkriget. Och stilen är obeskrivligt min: en mix av anekdoter, taktik, vapenkalibrar och kulturhistoria.

En läsbar bok, förhoppningsvis. Det är iaf ingen akademisk avhandling. Det är populärhistoria för den bildade mannen på gatan.

- - -

De generaler som porträtteras är till exempel Lee, "Stonewall" Jackson, Grant, Custer, Pershing, Patton, MacArthur, Eisenhower, Yeager och Claire Lee Chennault. Den sistnämnde var chefen för Flygande tigrarna i Kina.

Lägg till detta kapitel om Korea- och Vietnamkrigen. Samt en titt på amerikanska krig i film och litteratur. Och du har ett fynd på 177 sidor.

En del kapitel har tidigare publicerats på bloggen, på svenska. På vägen till bokmanus har texterna reviderats en del. Och översatts; boken är som sagt på engelska, glöm ej det...!

Iaf, dessa är de figurer i boken som tidigare porträtterats här på bloggen:

U. S. Grant

Dwight D. Eisenhower

Charles "Chuck" Yeager

Det om detta. Boken påbörjades i mitten av 90-talet. Jag råkade då läsa en rad amerikanska generalsbografier. Och sedan kom tanken att göra en bok av det hela. Genom åren har texten slipats till, kortats ner och nu nått kommersiell nivå. Döm själv. Enligt dessa röster torde jag ha mitt värde som författare på engelska:
“A biography of the very highest caliber.” (Living Traditions Magazine om Ernst Jünger – A Portrait, 2014). -- “With a title like Science Fiction from the Right, one can consider this an automatic purchase for anyone on the Alt Right.” (Counter-Currents om Science Fiction Seen from the Right, 2016). -- “A wonderful read! It opens many doors.” (Amazon kundrecension av Actionism – How to Become a Responsible Man, 2017).

Köp boken på Adlibris.

Köp boken på Bokus.




Relaterat
Trotylstorm i öster
U. S. Grant
Dwight D. Eisenhower
Charles "Chuck" Yeager

torsdag 22 november 2018

Elvaårsjubileum


In Swedish. -- Denna blogg startades för elva år sedan. Den 22/11 2007 postades bloggens första inlägg.




Jag har drivit denna blogg i elva år nu. Genom högt och lågt, genom halva Sverige, genom eld och vatten.

Jag fick helt enkelt en dag infallet att börja blogga. Och sedan har det rullat på.

- - -

Här tänkte jag länka till olika inlägg som kanske än idag är intressanta.

Vi börjar med två inlägg om modernt och framtida krig.

. Hollywoods kurs i att skriva krigsberättelser: alltså hur man inte ska göra...
. Det moderna slagfältet: om "high-tech" krig

- - -

Härmed två musikinlägg, om grupperna Judas Priest samt Blue Öyster Cult.

. Judas Priest.
. Blue Öyster Cult.

- - -

Här har vi en följetong i 17 delar... Jag förväntar mig inte att folk läser den rakt av. Nätläsning ska ju vara korta texter. Men dock. Denna följetong har blivit läst. Den handlar om Melina Starr, en svensk Modesty Blaise. Engagerad i detta lands befrielse från imperialismen.

- - -

Vill man ha en lista med inlägg kan man gå hit. För detta är bloggens innehållsförteckning. Först listas engelskspråkiga inlägg, sedan svenska. Listan är selektiv men representativ.

- - -

Härmed en serie artiklar i tidsföljd. Det hela ger, kan man säga, ett tvärsnitt av bloggen.
. 2008: en samling stories om typer i vårt land.
. 2009: en hyllning till bilföretaget Koenigsegg.
. 2010: en reflektion över att hantverk inte ska bedrivas för perfekt, perfektionismen får inte härska oinskränkt.
. 2012: ett bildreportage från Mannaminne i Nordingrå.
. 2013: ett inlägg om kreativitet, med citat av vad storheter som Baudelaire har att säga i ämnet.
. 2014: det år då engelskspråkiga inlägg hade något av en högkonjunktur på bloggen: några rader om Clark Ashton Smith.
. 2015: mer på engelska, en "konsumentkortis" om Julius Evolas måleri.
. 2016: en handfull dikter på engelska, som den asbra "Flower in the Desert".
. 2017: ett inlägg där jag drar mig till minnes min tid som sf-fan.

- - -

Det om detta. Jag kunde länka till fler inlägg. Men detta får räcka.

Välkomna att fortsätta följa Galaxen.




Relaterat
Ett rike utan like
Redeeming Lucifer
Målning: Robert Svensson

fredag 16 november 2018

Good Reads, November 2018


Hallelujah. Hereby some good reads lately.




Heinrich von Kleist, Penthesilea (1808): a curious mixture between bronze-age rigidity and rococo silliness.

Diverse poems by Stefan George (1868-1933). He was a traditionalist. And, details aside, he was great. For instance, like T. S. Eliot and Ezra Pound he demonstrated that you could write poetry with a traditional feel, and render it in free verse. The style of George is grave, elevated. Every word counts. And he speaks up, doesn't murmur as Eliot often do. George can at times be hard to comprehend. -- George is like "the Jünger-style, expressed in poetry". A search for spirituality in a time of materialism, a voice acknowledging German tradition. The poet as seer, as shaman. That's the grandeur of George. -- Btw. his name should be pronounced, not Anglic "Djodsch"; instead, in Teutonic fashion, "Ge-ORR-ge".

Montgomery of Alamein, A History of Warfare (1968). The best history of war from the beginning to our times. Very succinct. And not making any misleading, general history statements, such as J. F. C. Fuller does in his Decisive Battles of the Western World (1953). Monty focuses on war and warfare. "Cobbler, stick to your last!"

Gregory Kern, Monster of Metelaze (1973). Damn good space opera. Very tight, 140 pages. Kern (aka. E. C. Tubb, 1919-2010) was a veteran of science fiction who knew how to spin a yarn. That said, of course you can see through the basically contrived character of this work of entertainment -- but -- word by word, it's kind of solid. Memorable characters, vivid scenes. Even a chase scene in a subterranean sewage system is exciting. (I read the Swedish version called Monstret från Metelaze. More of the same by Kern and rather fine is Enemy Within the Skull -- Sw. Vansinnesdrogen.)

Poul Anderson, The Broken Sword (1954). A rather credible fantasy in the realm of heathendom, witch-craft, elves and changelings, having a kind of nihilist feel over it all. Doom and gloom, no salvation: there's a certain lack of spiritual elevation, as in all of Anderson's novels. However, the painterly prose of the first circa 30 pages is fine, Anderson credibly writing in an "olden-old" style. Many obsolete words, without it getting cringy. Eventually the plot and the fate of the main characters develop into nothingness. However, as a mere artistic creation this is a fantasy novel above the average.

Sir Thomas Mallory, Le Morte d'Arthur (1485). I have read the 1892-style edition with Aubrey Beardsley's (ugly) illustrations. Text unabridged, and with many medieval peculiarities of vocabulary and syntax retained. Thus, a little hard to read. A prosaic, sometimes dull style, but of course, having a lot of strange and fascinating events too (like the Lady of the Lake etc. etc.). (Parsifal by Eschenbach (in Penguin Classics, with original verse turned into prose) was a little more vivid. The Arthur saga is tragic, Parsifal is spiritual and uplifting, the hero of it being victorious in the end, becoming the new Grail king. Actionism in nuce.)

John Tolkien, Bilbo (1937). The underlying mythic pattern gives the book some strength. As does the realistic background of the calendar, like now and then during the story noting what date and month it is. The book plays during a full year = the unity of time. The mimesis of landscapes and scenes is also great, more detailed than in C. S. Lewis's Narnia. However, the children's book style of Tolkien's narration destroys the illusion at times. And the Bilbo character is essentially anti-heroic, betraying the dwarf master he serves. -- For his part, the dwarf king Torin Oakenshield is a returning king, like Aragorn in Lord of the Rings: echoes of Richard Lionheart, and even more so of Parsifal. "I am the king and I have returned..." there is some strength in such as story, be it medieval legend, be it fantasy novel from the 20th century. -- Tolkien could paint with words, he had some talent for creating vivid scenes. Especially when we get to the wilderness of Smaug the story becomes rather fine. However, I wasn't so carried away by the book now as when I read it thirty years ago. Good to have in the shelf though.




Related
Good Reads, September 2018
Ballard: War Fever (1990)
"Burning Magnesium" (2018)
Bibliography of Svensson
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)
My grandfather's '55 Chevrolet.

söndag 11 november 2018

Fantasy Art by Robert Svensson (1963-2016)


Above we see "Leopard and Waterfall" by Robert Svensson. Robert was my brother and he was an artist. Obituary in this post. -- In this post today I will show some fantasy art by the man. -- [Dödsruna på svenska över Robert här.]




A dream...

I am visiting my brother Robert in Uppsala. It’s a kind of dorm house, many people sharing it. They point down a meadow or lawn, go there they say, the door over there goes to Rob’s room. So I go down this slope, greensward in the sun and a door ahead, nice to meet your brother etc.

The next scene I’m in the room and there’s a complete change of atmosphere. The room is empty, it isn’t even a room, just an empty space of scaffolding. Dark skies all around. It all says “empty, nobody home” like nothing on earth. Bringing this message home: “Your brother is dead, you can’t visit him anymore, now you can’t go to Uppsala and see him.”

- - -

Empty room, empty scaffolding... It’s over. He’s gone. And then the cataclysm and then the ice age.

OK. I don’t believe in either ice age or whatever major menace ahead. But sometimes you have to acknowledge a somber mood visiting you. “Don’t say it’s rosy when it isn’t.”

“The sun goes down”... this is a moody piece by Phil Lynott. The last Thin Lizzy single. And I always come to think of Robert now when hearing it.

Rob was an artist and he left a lot of paintings behind. So, in a way, he’s still with us. He died relatively young, at 52.

- - -

He left paintings behind and now I will show some. The theme is "fantasy art". All of them are oil paintings; some are on canvas, some on masonite. Some rather big, some smaller. First some works with discernible motives, then some abstract ones. Finally, some photos of the man himself.

(Click on the pictures to enlarge them.)




Future City.




Detail of 'Future City'.




Detail of 'Future City'.




Spaceship. [We see a winged vessel about to land.]




Ship in Colorful Space.




Head Planet. [We see a planet in the shape of a head.]




Detail of 'Head Planet,' used on the blog to illustrate this story.




Aqueduct.




Tower on Aqueduct.

Dream Cats.




Primordial Planet.




Venturing Out. [In Swedish, "Utfärd".]




Centrifugal Motion.




Shapes of Things to Come.




Explosion in Color Factory.




Sentimental Sun.




Detail of 'Sentimental Sun'.




Detail of 'Sentimental Sun'.




Time Tunnel.




Shape and Color.




Detail of 'Shape and Color'.




Detail of 'Shape and Color'.




Detail of 'Shape and Color'.




Rob (left) and me LS, Venice 1976.




Rob in his studio, 1996.




Rob sketching, somewhere in central Scandinavia in the 00s.




Related
Obituary in English
Dödsruna på svenska över Robert
Retrospektiven i Sundsvall 2017