Härmed en berättelse ur frilansandets verklighet.
Det här hände våren 1997.
Jag bodde i Uppsala på den tiden. Och på bibblan fanns ett tidskriftsrum jag brukade besöka. Och där hade de flygtidningen Mach.
I Mach skrev redaktör Olsson en gång en artikel om andra världskriget och dess stridsflyg, om striderna kring D-dagen och liknande. Det var intressant och samtidigt något jag kunde skriva om, tänkte jag. Jag hade lite koll på liknande saker. Bland annat om situationen i Stilla havet.
Så jag gick hem och kollade mina böcker om kamikazeflyg. Jag tänkte att detta kunde man kanske brassa ihop till något. Det gjorde jag också, en 30-sidors artikel med dubbelt radavstånd blev det.
Olsson fick omsider artikeln och tyckte den var bra.
Men så gick Mach i konkurs i denna veva.
Och jag -- ja, vad gjorde jag?
Jag sände artikeln till konkurrenten Flygrevyn så klart, chefad av Christina Lindberg, se bild.
I parentes sagt var det hon som en gång var utvikningsbrud. Och som spelade i filmer som "Rötmånad", "Anita" och "Was Schulmädchen verschweigen".
Hon köpte i alla fall min artikel och slog upp den på fyra sidor i nr 3/97. Illustrationerna gjordes av min bror Robert. Det är alltid roligt att bli publicerad och här var det med en genuin berättelse -- en historisk sådan men likafullt en story, en som har den där auran av "berättelse i brasans sken".
Den yttre formen är "historisk faktaartikel" men innebörden är myt och legend. Tidlös heroism. The divine wind...
Det var verkligen en gudomlig vind som svepte fram där över stillahavsvidderna 1944, en senkommen avläggare till den storm som fick den mongoliska flottan mot Japan att gå i kvav 1279. Så nu dök de från skyn, alla tillgängliga japanska plan med beslutsamma piloter vid spakarna, pannband om huvudet och "dö för kejsaren" på läpparna.
Ett smakprov på den odödliga stilen i Flygrevyns Svenssonartikel:
Klockan 10.40 befann de [= planen ur den första kamikazedivision som sattes in] sig över Leytebukten. Sikten var perfekt. De amerikanska fartygen där nere tillhörde Spragues eskader. De hade retirerat under striden mot Kurita och sökte nu skydd i bukten. Kurita hade ångat iväg en knapp timme tidigare. När de amerikanska sjömännen upptäckte planen trodde de att faran redan var över.
Klockan 10.53 dök löjtnant Seki. Han rammade eskorthangarfartyget S:t Lo i förstäven. Ett stort hål revs upp i fartygssidan. Så kom ytterligare ett plan. Det träffade på samma ställe. En explosion skakade skeppet. Lågorna steg 300 meter upp i luften. S:t Lo gick till botten.
Detta är historiskt, detta står sig för tid och evighet: att med två bräckliga plan, bestyckade blott med 250 kg bomber, få ett hangarfartyg att gå till botten.
Det är David mot Goliat i modern form.
Det kan inte bli mer mytiskt än så här. Och det var detta mytiska skimmer som fick mig att intressera mig för ämnet i förstone. Mina källor var A. J. Barkers "Självmordvapen", Inoguchi/Nakajimas "Kamikaze" samt i viss mån "Jag var en kamikazepilot" av Ryuji Nagatsuka.
Relaterat
Dröm: "Heil dir im Siegeskranz"
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar