Fejkdokumentärer

Härmed en titt på medvetet förfalskad sakprosa. Det är litteraturens motsvarighet till TV:s fejkdokumentärer.

H. P. Lovecraft berättade ofta om Necronomicon, en svartkonstbok som skulle innehålla diverse hemskheter. I Lovecrafts paniska världsåskådning skulle man såklart bli galen av att blott läsa den: viljestyrka och djävlaranamma är inte så vanliga drag i HPL:s credo. För varför skulle man bli galen av en bok? "Människan är ett det svagaste rö, men ett tänkande rö" som Pascal sa. Man måste stålsätta sig mot farorna, får inte låta demonerna vinna på walkover!

Necronomicon förekom inte bara i Lovecrafts noveller, nej den gavs en veritabel historik också, en fejkdokumentär i form av en essä. Författare till Necronomicon uppgavs där vara en viss Abdul al-Hazred (det borde vara "Abd al-Hazred" har jag fått veta, Lovecraft kunde inte arabiska); denne skrev sitt opus på 700-talet efter Kristus. Originaltiteln var "Al-Azif" vilket ska ha varit en onomatopoetisk efterbildning av gräshoppslåt, tolkat som ropet från de döda i dåtidens Främre orient.

Verket översattes sedan till grekiska av en Theodorus Philetas i Konstantionopel, det var på 950-talet, men hundra år senare brändes det av patriarken Mikael. Titeln var nu den som blivit den gängse, Necronomicon: "Om namnet (nomos) på de döda (nekros)." Nominalsuffixet "-icon" tolkade Lovecraft som "bild" men det var fel. Visst hittade han på detta själv, det är vanskligt att slå honom på fingrarna här, men givet grekisk nominalbildning så var detta ett suffix och inget annat.

En latinsk översättning ombesörjdes 1228, men den svartlistades fyra år senare av påven Gregorius IX. Översättaren var Olaus Wormius, Christian IV:s av Danmark hovastrolog.

Allt detta enligt Lovecrafts fejkhistorik som hette "A History Of The Necronomicon". Det har ju sin charm att ljuga ihop historier av det här slaget, efterhärma sakprosa och låtsas att det är på riktigt. Fler saker i denna genre jag osökt kommer att tänka på är "Frankensteins dagbok" av Pastor Hubert Venables (svensk utgåva 1980), illustrerad med Dr. Frankensteins "autentiska" skisser och med foton av dennes föräldrar. Och med text i form av doktorns arbetsanteckningar: hur jag experimenterade med att återuppväcka djur, idén att övergå till människan, hur jag skaffade ett lik och så vidare. Denna bok blir ett slags "reverse engineering" av Frankensteins projekt, en gissning hur det kunnat te sig i anteckningar och skisser om doktorn funnits på riktigt. Som vi alla vet var ju Frankenstein en litterär figur uppfunnen av Mary Shelley.

Här kommer man även att tänka på Aldiss' "Frankenstein i frihet", en roman om Shelleys skrivande av boken samt själva romanskeendet plus berättarjagets resor mellan dessa poler. Också detta må kallas fejkdokumentär i litterär form. Lyckat? Ja, man måste ju älska Aldiss, denna bildade popfarbror, denna fanniske feting, denna sf-historikens okrönte kung (q v "Trillion Year Spree" där han ju vältaligt hyllade "Frankensteins monster" som den första sf-romanen).

Mer i samma doku-genre kunde vara P. J. Farmers "Phileas Foggs hemliga dagbok", om vad denne Jules Vernes globetrotter egentligen hade för sig: kontakt med bläckfiskmonster ("Great Cthulhu"?) och annat. Sweet.

Farmer var rätt duktig i den fejkade dokugenren. Ett av hans alias var till exempel Kilgore Trout, en usel sf-författare som vid något tillfälle gavs en egen biografi av sin skapare. Trout ska till exempel ha levat i en bensinstation, spelat kazoo i ett skiffelband och ha varnat folk för speglar; de var farliga sa han, de kunde föra en till en annan dimension...

Det om fejkade dokutexter, sf-varianten. "Rekursiv sf" kan det kanske kallas idag. Sf om sf. Kreativt? Tja, kanske inte så originellt. Men kul. Så låtom oss alla skriva romaner om romaner, låt oss stoppa in Heinlein och Asimov som romanhjältar, låt H. P. Lovecraft besöka Sverige 1932 för att bese de gåtfulla grottorna under Skuleberget, halleluja kul.




Relaterat
Sf från höger
Clark Ashton Smith
Lord Dunsany