torsdag 14 juli 2016

Bloggpolicy


Här berättar jag om de riktlinjer jag har för denna blogg.




Välkommen till Svenssongalaxen. Dagens datum är torsdagen den 14 juli 2016. Bloggen skrivs som alltid av mig, Lennart Svensson. Härmed några ord om mina riktlinjer för bloggen framöver.

Bloggen startades för sin del i november 2007. 22/11 var det närmare bestämt. Målet med sajten var:

. att pusha för mina böcker
. att blogga om Carlos Castaneda
. att blogga om Ernst Jünger

Dessa mål kvarstår i stort sett. Vad gäller punkt ett så använder jag alltjämt bloggen för att göra reklam för mina böcker. Ni som inte, uppblandat med övrigt material, vill läsa info om mina böcker, vad de innehåller och var man köper dem, uppmanas sluta besöka denna blogg. För jag "är" mina böcker. Det är hart när omöjligt för mig att inte nämna mina böcker. Varje inlägg ska förstås inte handla om en Svenssonbok. Men ni fattar, mitt väsen är oupplösligt förknippat med vad jag publicerat i bokväg.

Jag bloggar om mina böcker. Vad gäller de övriga punkterna jag listade nyss så har jag inget att tillägga om Carlos Castaneda just nu. Dels har vi de 22 inläggen i tråden om honom, dels har vi "Science Fiction Seen From the Right" som har ett fett kapitel om mannen.

Bloggandet om Ernst Jünger har också peakat i så måtto att jag 2014 gav ut denna biografi över honom, en essä som sammanfattar allt jag har att säga i fallet. Annars så kan man säga: Castaneda och Jünger är författare och bloggen har inslag om många andra författare, det är recensioner etc. och sådant lär väl fortsätta att förekomma här på Galaxen i rimlig mån.


Kanske kommer det även att, som förr, dyka upp noveller på bloggen. Jag är skönlitterär författare jämte mina essäer och "Antropolis" och "Eld och rörelse" är prov på detta. Kanske kommer det framöver att postas en och annan novell här på bloggen. Kanske kommer de att vara på engelska.

- - -

Vad gäller engelska som bloggspråk så har jag detta att säga. I början var bloggen enbart på svenska. Efter 2014, då jag med Jüngerboken som portalhändelse började skriva böcker på engelska, började jag även med engelska bloggposter.

De engelska bloggposterna kommer att fortsätta. Man kan säga: även om jag inte skrev böcker på engelska så skulle jag nog ha enstaka engelska blogginlägg. Till exempel: recenserar man en bok skriven på engelska gör sig en recension bäst på engelska. Med engelska som recensionsspråk flyter till exempel citat in lättare.

Sedan vad allmänt gäller denna blogg, vad gäller random blogginlägg, så kanske jag kommer att öka mängden svenska blogginlägg framöver. En viss återgång till svenska som "normalspråk" för bloggen alltså. Majoriteten av läsarna är förvisso svenskar. Det gissar jag baserat på de googlingar man ser på en sida i redigeringsfunktionen. Ty det är mest svenska googlingar som för folk hit.

- - -

Bloggen fortsätter. Det är målsättningen. Jag kan för min del inte förstå folk som raderar sina bloggar. Om jag får råda kommer denna blogg att finnas kvar, oavsett min uppdateringstakt. Jag är författare och skrivandet kommer lätt för mig, så i bloggen och så i övrigt. Nu lovar jag inget men generellt så har jag ett gott öga till denna sajt kallad Svenssongalaxen.

Jag har mitt väsen här, bloggen har sitt eget liv -- mitt liv, sparat online. Det är ju så att jag skrivit lite här och var på nätet förr -- och det var kul -- men fokuset för mitt onlineskrivande, högprofilerat (dvs bortsett från Facebook och Flashback), är Svenssongalaxen.

Vad gäller nyssnämnda sajter kan ni väl kolla in min Facebooksida om ni vill.

Och på Flashback har jag nicket lampros. Det är ingen hemlighet.


Bloggen fortsätter. Den är sedan länge en realisering av den vision jag fick när jag bloggat ett tag, nämligen att vara en sajt med en mix av dagbok, recensioner, talarstol, noveller och fånerier. En galax av intryck och narrativ, scener och åsikter: en Svenssongalax.

- - -

För att repetera om den allmänna kursen framåt för bloggen:

. noveller på engelska kan komma att publiceras
. om jag ger ut en bok skriven på engelska kommer den att presenteras på engelska
. annars kan det möjligen bli något fler nya, random poster på svenska framöver




Relaterat
Kluge: "Slaget"
Melina Starr -- agent i befrielsen av Sverige
Castanedas värld: en ordlista
Recension på svenska av Jüngers "Der Kampf als inneres Erlebnis"
1. Riksbron med Riksdagshuset. 2. Tennsoldater jag gjutit. 3. Utsikt över UD och Operan; snubben i bilden kom med oplanerat, jag vet inte vem det är, "The Man of the Crowd" liksom, dock bidrar han ikonografiskt till helheten, han balanserar upp bilden så därför publiceras den.

måndag 11 juli 2016

HPL



Hereby some notes about an author of fantastic tales.




He was totally out there. His imagination was 3-D, 4-D, you name it, gleaming in every possible and impossible color of this world and the next.

I am talking about H. P. Lovecraft (1890-1937), an American author of deathless renown. One fine example of his prose is "The Festival," a short story. Here we have a narrator visiting a village where a certain Festival is about to take place. They dress in gothic robes, they gather at the church, they chant Hum-A-Drum-Drum and then descend a stair into a neglected cave.

Yea, verily. And finally there, in the murky depths of that cave, what do they see? They see this:

Out of the unimaginable blackness beyond the gangrenous glare of that cold flame, out of the tartarean leagues through which that oily river rolled uncanny, unheard, and unsuspected, there flopped rythmically a horde of tame, trained, hybrid winged things that no sound eye could ever wholly grasp, or sound brain ever wholly remember. They were not altogether crows, nor moles, nor buzzards, nor ants, nor vampire bats, nor decomposed human beings; but something I cannot and must not recall. They flopped limply along, half with their webbed feet and half with their membraneous wings; and as they reached the throng of celebrants the cowled figures seized and mounted them, and rode off one by one along the reaches of that unlighted river, into pits and galleries of panic where poison springs feed frightful and undiscoverable cataracts.


A man writing stuff like this this can't be sane, he must have some extraordinary quality of seeing things, a glorified third eye hooked to the grotesque and the arabesque.

More about H. P. Lovecraft and other conservative sf and fantasy authors can be read in "Science Fiction Seen From the Right". This 378 page essay is published by Manticore Books this year, 2016, and is to be bought on Amazon, Adlibris etc. Check it out in this Svensson Galaxy blogpost.




Related
Borderline
Heathen Harvest reviews Borderline
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen From the Right

söndag 10 juli 2016

Infantryman of the Future: Equipment



It's true that I don't believe in a major war erupting. However, that won't stop me from wondering how a future soldier would be equipped. Hereby some deliberations on future infantry equipment.




Sometimes I speculate on the weapons and equipment of future wars. For instance, what would a battle suit in a war with laser guns look like? My suggestion is the following -- so I give you, the infantryman of the future.
. The battle suit itself would be made of a nanotechnical fibre (= coal nano fibre). The fabric can be sealed against splinter and gas. The coal nano fibres can also be made to change color, thus enabling different camouflage patterns at the touch of a dial.

. With a generator (powered by, let's say, a micro turbine) the suit is constantly held at comfortable temperatures, enabling the soldier to fight anywhere from Sahara to Antarctica.

. A force field (powered by the same turbine as in previous point) guards the bearer from being hit by hostile laser beams.

. A comlink on the wrist of the soldier serves as battle computor and radio control.

. The helmet has a built-in radio (and microphone and earphone) and a vizor with functions like infrared, nightvision and binoculars. A hearing valve enables the hearing of sounds from the environment.

. The laser carbine would be carried separately and powered by batteries.
Other than that it could be said: the suit in question is not pressurized. And the helmet, though fairly hermetical, has no oxygen feed. The soldier would breathe normal air from the atmosphere. However, in times of chemical hazard the helmet can be sealed and, with a filter, function like a gas mask. For longer periods of fighting in gas-infested environments some spare oxygen could be needed. And a sealed, pressurized suit.

Now then, how would units of these soldiers function? How to lead them? What would their support be? These are interesting questions, no doubt, but they would take an entire essay to answer. So this piece ends here.




Related
Commanders
[In Swedish:] Det moderna slagfältet
No Risk for Major War
My Jünger Bio
Swedish Mystique
Al Williamson: Flash Gordon

fredag 1 juli 2016

Science fiction: indelningsgrunder


Här tänkte jag ovetenskapligt rada upp några olika subgenrer av science fiction. Vad är ”science fiction” i sig då...? — Det kan sägas handla om framtids-, rymd- eller parallellvärldsberättelser. Ibland är gränsen till fantasy / magisk realism diffus men fokuset i detta inlägg ligger på ”make it new”-fantastik, baserad på spekulationer inom samtida vetenskap. Dvs. vad vi normalt associerar med science fiction.




1. ”Scientist Fiction”

En intressant subgenre av sf är ”scientist fiction” = sf med vetenskapsmän i huvudrollen. Män i vita rockar i laboratorier och observatorier, ställandes frågor till naturen och utvärderande svaren, det är som jag ser det huvudfåran i denna sorts sf.

Exempel på subgenren kan vara ”The Gods Themselves” (1972) av Isaac Asimov, ”Timescape” (1980) av Gregory Benford, ”Contact” (1985) av Carl Sagan och ”The Black Cloud” (1958) av Fred Hoyle.

Sagans bok är för sin del ganska rafflande. Och hans porträtt av Eleanor Arroway som radioastronomen som får kontakt med aliens, det har sitt värde. Hoyles bok, om kontakt med ett intelligent intergalaktiskt moln, är också bärkraftig.




2. Krigisk sf

Krigs-sf uppstod för sin del som genre i slutet av 1950-talet. Det var utgivningen av dels Heinleins ”Starship Troopers” (1959), dels Gordon R. Dicksons ”Dorsai!” (1960), som drog igång det hela.

Heinleins bok har sina goda enskildheter, den är programmatiskt intressant med sina diskussioner om politik etc. Men Dicksons bok är mer konstnärligt övertygande. Dvs, den har samma trovärdighet vad gäller den strategiska, krigiska grunden men den har något mer polityr i stil och disposition.

I "Science Fiction Seen From the Right" skriver jag detta om "Dorsai!":
With its brainy reflections, its elaborations in a tight but eminently readable framework, "Dorsai!" is an alltime lodestar, not just of military SF. It’s the novel to read for the executive, responsible mind. Also, "Dorsai!" portrays a human interstellar culture (= no aliens), thus forming a conceptual chessboard of grand-scale politics, strategy and technology. -- "Dorsai!" burns with a quiet fire, a "Dune" before Dune, an Asimov with a sense of urgency.
[p 339]
Ännu en nämnvärd krigs-sf-roman är ”The Forever War” (1974) av Joe Haldeman. Haldemans roman är ungefär som "Starship Troopers med Vietnamkriget i bakhuvudet", dvs. mer nertonad i jargongen.

Slutligen något om ”Janissaries” (1979), ”West of Honor” (1976) och ”The Mercenary” (1977) av Jerry Pournelle. Pournelle har den egenheten att han skildrar en framtid där alla vapensystem är av 1950-talssnitt, av den typ han själv lärde känna i Koreakriget. Det gör hans romaner konceptuellt sett till kuriositeter, även om han i övrigt förstår sig på militärvärldens essens i form av ”duty, honour, country” och strid som krisverksamhet.




3. Tidsresor

Nämnvärda tidsreseberättelser är för sin del dessa: ”The Time Machine” (1895) av H. G. Wells, ”Up the Line” (1969) av Robert Silverberg och ”Lest Darkness Falls” (1941) av L. Sprague de Camp.

Nåväl. Wells skrev om en resa till framtiden, de andra två behandlar resor till det förflutna. Men dessa båda — Silverberg och de Camp — kan sina ämnen (500-talets Konstantinopel; 500-talets Rom) så de kan verkligen rekommenderas. De kompletterar läsandet av riktiga, historiska skildringar kan man säga. Entusiasmen för respektive miljö är påtaglig.




4. Andlig sf

”Andlig sf” är en för mig kär subgenre. Böcker som säger något substantiellt om individens esoteriska utveckling, allt inscenerat i en spekulativ fiktionsram. Då kan man nämna verk som Doris Lessings ”Shikasta”-cykel (fem böcker från 1980 och framåt, ibland läsbara också), C. S. Lewis’ ”Out of the Silent Planet” (1937, lite facil men överlag uppiggande), Philip K. Dicks ”VALIS” (1982, en sf-gestaltning av den teofani Dicks haft IRL några år innan) samt Robert Silverbergs ”A Time of Changes” (1971).

Den sistnämnda handlar om hur det är att leva i en kultur där ordet ”jag” är förbjudet. Och kan man inte säga ”jag”, ”jag är” osv, då är det förvisso svårt att utveckla någon som helst andlighet. Dvs: ”A Time of Changes” är en roman som får oss att inse värdet i att vara en individ, ha ett ”jag”.




5. Planetär sf

”Planetär sf” är sf som utspelas på främmande planeter. Stilen var populär på 1970-talet. Detta kan vara alltifrån äventyr som Jack Vance’ ”Star King” (1970) och Poul Andersons ”The Rebel Worlds” (1969) till Bertil Mårtenssons ”Samarkand 5617″ (1975) och Silverbergs nyssnämnda ”A Time of Changes”. Ni ser, vissa verk är svåra att kategorisera, de spänner över fler än en subgenre.

Fördelen med planetär sf är att man, som författare, kan skapa en helt ny värld och befolka den med väsen och kulturer så som man vill.




6. Passiv nihilist-sf

Ni kanske undrar vad ”passiv nihilism” är. Det ska jag nu berätta.

Passiv nihilism är ett credo som säger: ”ingenting går, inget fungerar, allt är hopplöst; allt som människan företar sig är futilt ty naturen regerar och elementen härskar, halleluja”.

Och detta är så vitt jag kan se det budskap Harry Martinsons sf-epos ”Aniara” (1954) förmedlar. Passiv nihilism hela vägen.

I jämförelse med detta så är ”aktiv nihilism” en lära som säger att universum kanske är en ödslig plats men människan har dock sin vilja, hon kan företa sig bra mycket i sin levnad. Nietzsche var en aktiv nihilist av detta slag, kan man säga. Julius Evola likaså.

– – –

Martinsons ”Aniara”: Rymdskeppet Aniara kommer ur kurs. Sedan går allt söderut. Ingen hjälp finns, inget besättningen kan göra ändrar ur-kurs-kommandet. Och Jorden sprängs samtidigt: totalt ödeläggande kärnvapenkrig. Ingen hjälp kan komma därifrån.

Ett sådant upplägg speglar, enligt mig, sinnesförfattningen hos en passiv nihilist.

Passiv nihilism är en hel subgenre i sf. Som P. C. Jersilds ”Efter floden” (1980), ”On the Beach” av Nevil Shute (1961) och J. G. Ballards fyra första romaner (”The Drought”, ”The Burning World” etc, jorden går under på fyra olika sätt). Allt detta är med andra ord exempel på sinnessjuk sf, defaitistiska texter av dårhusmässigt slag. Jag menar, nog ska man få skriva tragedier men den enkelspåriga, energisugande pessimism som dessa texter förkroppsligar är sjuk.




7. ”Artefakt i rymden”-sf

1968-1980 skrevs ett flertal sf-romaner på temat ”möte med gåtfull artefakt i rymden”. Upprinnelsen var Arthur C. Clarkes ”2001” (1968), en romanversion av Stanley Kubricks film som ju Clarke skrivit manus till. En gåtfull artefakt upptäcks utanför Saturnus och en expedition utrustas för att undersöka den. Vad man finner överträffar människans vildaste spekulationer; questen bortom den stjärnport som artefakten visar sig vara, höjer vad det lider människan till en högre nivå.

Detta gav sedan upphov till fler romaner på temat, var och en mindre drabbande än ”2001” men mäktiga ändå. Det är texter som Nivens ”Ringworld” (1970), Clarkes egen "Rendezvous With Rama" (1973), John Varleys ”Titan” (1979) och Bob Shaws ”Orbitsville” (1980). Alla är exempel på svindlande perspektiv och häpnadsväckande konstruktioner, fria fantasier inom teknisk-vetenskaplig ram — spekulativa texter gestaltande nya och sedan dess odödliga arketyper, för evigt existerande i vårt kollektiva sinne.




8. Två typer av fantasy

Jag sa inledningsvis att jag skulle fokusera på sf. Men så här avslutningsvis nämner jag kort något om fantasy: dvs fantastik med arkaisk prägel, ”episk fantasy”. Och här kan man lätt urskilja två typer: dels den som börjar och slutar i en fantasivärld, en värld man måste acceptera på dess egna premisser, samt den där en människa från vår värld kommer till fantasivärlden och får ett dubbel-aspekt-synsätt på det hela. Personen lär sig den nya världens natur genom jämförelser med den han lämnat.

Typexemplet på denna sistnämnda typ av fantasy är ”Bröderna Lejonhjärta” (1974) av Astrid Lindgren. Där är huvudpersonen ena stunden en lungsjuk stackare i gamla tidens Sverige och i nästa ögonblick, sedan han dött, kan han magiskt vakna upp i Nangijala, lägereldarnas och sagornas värld.

Fler exempel på ”fantasivärld man beger sig till från vår värld” är C. S. Lewis’ Narnia-svit, Moorcocks Erekosë-roman ”The Eternal Champion” (1970), Lovecrafts ”The Dream-Quest of Unknown Kadath” och Heinleins ”Glory Road” (1966). Exempel på ”fantasivärld fix och färdig = man är där från början”, är Tolkiens trilogi, LeGuins ”A Wizard of Earthsea” (1968) och Moorcocks Elric- och Corum-sviter.




Relaterat
Presentation på svenska: SF Seen from the Right (2016)
"Möte med Rama"
Dénis Lindbohm