söndag 27 juni 2010

Mellanöstern och dess krig


Tredje världskriget kommer att starta i Mellanöstern, det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. Den som tror på fred där är kriminellt naiv.




Kriget har förresten redan startat men det är ännu tämligen lågintensivt. Sedan blir det upptrappning till en avgörande nivå. Sedan sprider sig kriget till resten av globen och sedan brakar civilisationen samman. Sedan reser sig en ny värld ur ruinerna, som jag beskrivit det i "Antropolis".

Men åter till Mellanöstern. Hur har krigen därnere gestaltat sig på sistone, hur har konflikten Israel-Arabvärlden tett sig?

Vi kan ju börja med Suezkrisen 1956. Det var ju så att på 50-talet hade Egypten en president som hette Gamal Abdel Nasser. I juli 1956 nationaliserade han Suezkanalen, la beslag på den och dess installationer. England och Frankrike ville upphäva beslutet; som kanalens ägare skulle de förvisso få full ersättning, men de ville demonstrera sin makt över Egypten som på denna tid var på väg in i Sovjets intressesfär.

England och Frankrike började planera en militär operation mot Egypten, man skulle låta vapnen tala, och Frankrike underrättade samtidigt Israel om planerna. Israel skulle för sin del lida svårt av en kanalblockad, och de ville dessutom hindra attacker från gerillaförband i Sinaiöknen ("fedayeen"), så Israel togs med i operationen.

En av de inblandade, en engelsk politiker sa:

Israel skulle föreslås angripa Egypten över Sinaiöknen. Frankrike och England, efter att ha gett de israeliska styrkorna tillräcklig tid att erövra hela eller det mesta av Sinai, skulle ge "båda sidorna" (= Israel och Egypten) order att dra bort sina trupper från Suezkanalen. Detta skulle möjliggöra för en anglo-fransk styrka att ockupera kanalområdet, under förevändning att skydda det från att skadas under krigshandlingarna.


Detta var en sant machiavellisk intrig. Frankrike och England trodde sig kunna utföra planen utan att USA eller Sovjet blandade sig i, supermakterna skulle ställas inför fullbordat faktum. Men det förlöpte inte riktigt så...

Efter ett ultimatum till Egypten gick man dock till handling. Det var den 30 oktober 1956. Franska och engelska plan började bomba flygfält och hamnar i Egypten; planen var dels hangarfartygsbaserade, dels baserade på Cypern och Malta. Den 5 november släpptes brittiska och franska fallskärmsjägare ner över hamnstaden Port Said, en förberedelse för en ockupation av kanalen.

Samtidigt utförde Israel pansarstötar mot väster vilket förde dem fram till kanalen. Hela Sinaihalvön ockuperades.

Den 6 november, efter intensivt förhandlande i FN, gick England och Frankrike med på att inställa fientligheterna. USA och Sovjet var för sin del emot hela företaget, detta kunde man enas om, hur bittra fiender man än annars var i kalla kriget.

Suez: på kort sikt vann Egypten mycket på affären, kanalen spärrades och Nasser blev populärare än någonsin; Israel fick för sin del retirera från Sinai. Nasser leddes att tro att han kunde besegra Israel om det inte hade England och Frankrike bakom sig - och detta ledde till sexdagarskriget 1967 varom mer nedan.

USA ogillade att man inte konsulterats innan intrigen sattes i verket; man var trots allt alliansbröder i NATO. Hela händelsen visade på England och Frankrikes svaghet som självständiga aktörer, samtidigt som det alltså indikerade en tyst konsensus mellan USA och Sovjet: status quo skulle upprätthållas i regionen, ja i hela världen med USA och Sovjet som garanter. För samma tysta konsensus kan sägas ha legat bakom USA:s vägran att intervenera i Ungern, där oroligheter samtidigt pågick; högerflygeln i republikanska partiet krävde för sin del att kommunismen skulle tvingas på reträtt, "roll back its frontiers", och nu vore tillfället för detta.

Men trots att inget skrivet avtal fanns mellan USA och Sovjet om dylikt status quo, så var detta vad som de facto styrde deras handlande vid denna tid. "Don't rock the boat", inga äventyrligheter som kan utlösa ett världskrig...

- - -

Vi går vidare till Sexdagarskriget, Israels största triumf någonsin. Det började i maj 1967 då egyptiska trupper marscherade in i Sinaiöknen. FN höll det som en demilitariserad zon sedan Suezkrisen, men nu retirerade FN-förbanden omedelbart. Nasser lät spärra av Tiransunden söder om Israel; därmed lamslogs Det heliga landet, man uppfattade det som en krigsförklaring - vilket det ju också var.

Syrien, Jordanien och Irak ställde sig på Egyptens sida. Egyptiska trupper befann sig vad det beträffar nära inpå de flacka och oskyddade gränsområdena mot Israel. Israel såg detta och på kvällen den 4 juni beslöt man sig för krig.

I gryningen den 5 juni slog israeliska plan till mot Egyptens 19 flygbaser - och nu skedde allt snabbt, det var blixtkrig från luften; inom tre timmar hade mer än 300 egyptiska plan förstörts. Därefter angrep Israels flyg de tre andra arabländernas flygbaser på samma sätt, en i allo överraskande motattack.

Sedan flyget gjort sitt gällde det att utnyttja det hela med en markoffensiv - och detta kom också att ske, helt enligt boken.

Man anföll på flera fronter; i Sinai anföll till exempel israeliskt pansar västerut, och den 6 juni drevs de egyptiska styrkorna på flykt efter hårda strider. Båda arméerna jagade mot Suezkanalen och israelerna hann först. Israels flyg bombade sönder de egyptiska kolonner som fångats i ett pass, Mitlapasset, och de israeliska pansarförbanden tog hand om resten.

På kvällen den 5 juni ryckte för sin del israeliska förband fram på Västbanken, västra Jordanstranden. Det var svaret på Jordaniens beskjutning av västra Jerusalem. Israel intog så Jerusalem under hårda strider och Västbanken ockuperades.

Sist av allt besköt Syrien Israel från Golanhöjderna. Israel slog tillbaka med pansar och flyg och hade strax genombrutit den syriska fronten. Man hade segrat överallt, vunnit en avvärjningsseger av stora mått.

Den 7 juni godtog Israel FN:s uppmaning om eld upphör. Vissa strider pågick till den 11. Sinaiöknen avträddes men Golanhöjderna och Västbanken behölls som erövringar.

- - -

Nu kommer vi till Oktoberkriget 1973, även kallat "Yom Kippur-kriget". Det var en direkt följd av sexdagarskriget även om det var sex år emellan dem. Arabländerna ville ha revansh på Israel, kallt krig rådde med avbrott för vissa incidenter. På morgonen den 6 oktober 1973 anföll så fem egyptiska divisioner över Suez mot Sinai, och likaledes fem syriska divisioner anföll över Golanhöjderna; målet var Israel.

Att anfallas av tio divisioner är förresten inte lite. Det var lika mycket som NATO:s dåvarande, stående styrka i Europa (eller den japanska armé som erövrade Sydostasien 1941, eller den svenska efterkrigstida armén under glansdagarna; hela svenska kalla krigsarmén i fält, typ 750 000 man).

Israel hade utlyst mobilisering några timmar före anfallet; att krig skulle komma visst man, att döma av gränsintermezzon och skärmytslingar, men att attacken kom precis när den gjorde ska ändå ha varit något av en överraskning. Hur som helst var detta på försoningsdagen, Yom Kippur, och eftersom de flesta värnpliktiga firade denna traditionsrika helg i hemmet kunde de lätt nås av inkallelseordern.

De egyptiska pansarstyrkorna skyddades av ett effektivt luftvärn, made in Sovjet, en kombination av eldrörspjäser och robotar. Israels flyg led i början stora förluster av detta; dess infanteri och pansar måste röja en lucka i luftvärnets gruppering och först därefter kunde man utveckla sitt avgörande vapen, pansar och flyg i samverkan.

Det avgörande slaget i Sinai började den 14 oktober. Tusentals stridsvagnar förlorades av både araber och israeler, men i slutändan stod de sistnämnda som segrare.

Även det syriska luftvärnet var starkt - men man saknade robotar för de högsta höjderna, vilket utnyttjades med framgång av det israeliska flyget.

Samtidigt föreslog Sovjets Bresjnev att man skulle intervenera med trupp för att skilja de stridande åt. Detta skrämde Nixon (eller Kissinger & co som styrde då; Nixon var inte riktigt beslutsmässig, han var psykiskt utslagen av Watergatebekymmer) som lät försätta alla baser i högsta beredskap. Man stod på randen till kärnvapenkrig. USA lät också stötta Israel med allehanda vapen, det var högsta prioritet på dessa leveranser. Israel höll på att förblöda.

Kriget slutade den 22 oktober. Ingen sovjetisk intervention blev av, Israel hade avvärjt hotet mot sitt land på båda fronter. Man hade åter vunnit en avvärjningsseger - men det var nära ögat denna gång, man var värre ute än 1967.

Det har förvisso utkämpats fler krig i Mellanöstern efter Yom Kippur: Sovjets ockupation av Afghanistan, kriget Iran-Irak, Gulkriget 1991 och så vidare. Och som jag sa i början kommer tredje världskriget förmodligen att starta i denna region, Mellanöstern. Det betyder inte att området skulle vara särskilt krigiskt eller fredshatande i sig. Det råkar bara befinna sig i stöpsleven nu.

En artikel jag skrev i Vårt Försvar 2008 behandlar annars dessa apokalyptiska frågor rätt bra. Den spekulerar i hur storkriget kommer att bryta ut och hur hela världen kommer att dras in: "Al-Qaidas mål" heter den.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Bild: egyptiska trupper korsar Suezkanalen den 7 oktober 1973

lördag 26 juni 2010

Härnösands store son


Jag bor i Härnösand. Jag flyttade hit för några månader sedan. Och det slumpar sig att detta är födelsestaden för Bertil Malmberg, en av mina favoritpoeter.

Exakt var han bodde vet jag inte. Antagligen var det i någon av de fina sekelskiftesvillorna bortom kyrkan och österut över ön. Dock är det intressant att skåda ut över staden och tänka att här gick den unge Malmberg, här formades han av skogens sus och måsarnas skrin...

Han har skrivit en del om uppväxten i sina memoarböcker ("Ett stycke väg", "Ett författarliv" osv). Även romanen "Åke och hans värld" skildrar dessa år, om än utan att explicit nämna "Härnösand". Det är för övrigt en bok om ett barn men ingen barnbok. Idyll och fasa omväxlar, som när han är ute och går med en sinnessjuk kusin som plötsligt får ett utbrott; det slutar med att hon sätter sig i ett träd och sliter av sig kläderna. Gripande att se den unge "Åke" (= Bertil) försöka göra något åt situationen.

Malmberg föddes alltså i Härnösand. Året var 1889. Något senare flyttade familjen till Stockholm. Den unge Malmberg var beläst inom poesi och ville själv bli skald; högre studier var han till exempel inte menad för. Istället blev det en resa till Berlin där han bland annat träffade Ekelund och Conradsson. Åren 1908-11 publicerade så Malmberg några diktsamlingar, formellt fulländade och inte utan patos, som "Floden kommer": "floden är över oss, över oss / men vi förstå ej: bruset söver oss" och "dansen, dansen och bekransen / lågors svall i gnistors ljus!". Det var undergångspoesi, om folk som hellre roade sig än insåg att allt var förbi. Även senare skulle Malmberg dikta om detta liv "på gränsen", ja själv utöva det som dandy i världsbrandens skugga.

Fler diktsamlingar förde honom till antika och atlantiska nejder, men Tyskland lockade ånyo och 1917 bosatte han sig i München. Vad levde han på? frågar man sig, och svaret blir eget diktande, en och annan tidningsartikel, och kanske även pengar hemifrån. Livet var smått kaotiskt med ett Tyskland som 1918 förlorade kriget och en Malmberg som söp ner sig (se prosafragmentet "Morgon i München"); ibland måste han in på torken. Samtidigt var han visst gift också, där i München med en högborgerlig tyska, men äktenskapet förefaller ha varit rätt platonskt präglat.

Malmbergs 20-talsdiktning visade på mognad från de tidiga samlingarnas naiva esteticism; det blev en kapitulation för att livet kan vara en trasa, men uttryckt i mer högtflygande termer. Det är hadessken, virvlande löv och öde parker: "Mitt modersmål är regnet / över en dimmig jord."

1928 var Malmbergs äktenskap upplöst, han flyttade hem och togs in på Konradsbergs mentalsjukhus. Idag finns inga såna institutioner längre; deprimerade människor får gå i terapi istället, och lugna sig med lite droger som tar udden av symptomen. Malmberg var deprimerad och lätt störd, men så sjuk som personerna i "Dårarna" var han inte. Denna dikt skrevs under sjukhusvistelsen, denna vision om fyra esteter som höjt sig över livets futtigheter och blivit kroniskt galna, inbillande sig att de är maharadjor, glasvaser och kungar, allt medan anstaltsvakten leder deras kroppar genom allén.

Malmberg kunde snart skrivas ut och dikta vidare. Samlingarna "Illusionernas träd" och "Dikter vid gränsen" blev rätt populära, med sina välklingande strofer om frusna parker och annalkande undergång, även om här också fanns rena idyller och sprudlande glädje. Resten av Malmbergs karriär tecknas bäst genom att följa de återstående samlingarna, som inte var så få: han var ständigt lika produktiv. Det var den formbundna "Flöjter ur ödsligheten" 1941, den mer friformade "Under månens fallande båge" 1947 och 50-talssamlingarna "Men bortom marterpålarna", "Lek med belysningar", "Med cyklopöga" och "Klaviatur". Nu var han hemma, han hyllades av kritiker och var i takt med tiden med sin fria vers, även om tonläget var lätt retoriskt och "malmbergskt". Men så klart det är det: man kan inte hoppa över sin egen skugga.

Som prosaförfattare var Malmberg rätt flitig, även om det är sekundärt jämfört med poesin. Han verkar inte ta saker på allvar när han skriver sakprosa, han kåserar flyhänt. Utgivna i bokform finns, förutom memoarskisser, essäistiska recensioner över tysk litteratur, tyska intryck och resebrev från Ungern och Frankrike, samt en sån sak som "Rymdskeppet", som spekulerar över om surrealistisk poesi kan studeras av astronauter som förberedelse inför rymdresan... Frivolt och lite väl självmedvetet i tonen, men han hade tydligen kul när han skrev dylikt, och Goethe sa ju: "Betrakta en man då han leker, och du ska se hans sanna natur."




Relaterat
Eld och rörelse
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

fredag 25 juni 2010

Usla grejer


Det finns mycket som är uselt, dåligt och värdelöst. Dynga helt enkelt. Härmed en lista på sådant jag stött på i mina dagar.

. Sämsta Tintinalbumet: Castafiores juveler

. Fulaste Beverly Hills-stjärnan: Tori Spelling

. Sämsta porrböckerna: de utgivna före 1970 (för då var porr olagligt i Sverige)

. Löjligaste handeldvapnet: StG 44 med krökt pipa ("för att skjuta runt hörn" etc)

. Sämsta bok jag läst: Graham Greene, The Human Factor (middle brow-dynga)

. Sämsta van Vogt-boken: "Odjuret" i viss konkurrens med "Null-A Three"

. Fulaste WWII-planet: Blohm&Voss 141


Mer uselt finner ni här, en bloggtråd om dåliga böcker, fula bilar och båtar och annat.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

fredag 11 juni 2010

Dick


Vad är god stil? "Having something to say", sa Matthew Arnold. Därför anser jag att Philp K. Dick var en god stilist. Hans sf-texter säger det de ska med ett minimum av åbäkande. Och därför förstår jag inte The Guardian som anser att Dick borde haft en medförfattare för att putsa upp stilen. Inte ens ett facebookinlägg som sa att han borde haft en strängare redaktör förstår jag; PKD skrev effektivt och utan pynt och det funkar alltid.

Annat är det kanske med Dicks mainstreamböcker, hans vardagsromaner som "The Broken Bubble" och "In Milton Lumky Territory". Där är stilen mer polerad, skribenten spänner bågen för att visa sig seriös och det lyfter inte riktigt. Sf:en däremot skrev han lite mer tankspritt, i väntan på något bättre (kontrakt med Ett Riktigt Förlag och inte Donald Wollheims downmarket-DAW), och just därför har de sådan charm, sådant schwung och sådan känsla av "throw-away" kombinerat med djup filosofi och, ja, äkta tragik. Som i "Flow My Tears, The Policeman Said", där polischefen Buckman på slutet känner sig tom och eländig och går fram till en främmande man och kramar honom. I teorin en fin sak att skildra, nästan för fin - men Dick får bitarna att passa.

Det är empati, det är en känsla av godhet som emanerar ur denna roman; Dostojevskij sa att ondska är enkel att skildra, godhet däremot kräver sin man. Jämför till exempel J. G. Ballard som tycks ha tagit fasta på att skildra sin karaktärer med viss kyla, allt för att komma bort från den sedvanliga romanens kletighet, detta att man manipuleras att känna sympati med protagonisterna med billiga knep, "det är synd om honom"...

Någon kallade Ballards metod för "death of affect as an approach to character", och det är en smart strategi, en subtil approach som sätter oss i närmare kontakt med romanfiguren än om han skildrades på traditionellt, inkännande vis. Man fångas till exempel av att följa en Traven på sin atombombsö - men efter alltför lång samvaro med Ballard känns även denna metod lite skral, eller snarare: det saknas något hos Ballard himself, och det är den där känslan av godhet, av balans, av empati. Någon gnutta kärlek kan han väl förmedla...?

Men kärleken, den innerliga livsbejakande känslan, den finns hos Dick vill jag mena. Och man finner den i rikt mått i "Flow My Tears..."; den flödar fram efter hand, sipprar igenom springorna i den hårda diktaturframtid som skildras.

Sagda roman kom 1974 och den jämte "Game-Players" är en favorit. Min tredje favorit får bli "Time Out Of Joint" från 1959, om en småborgerlig vardag som faller i bitar, steg för steg; det är ett pussel som läggs, en gåta som löses. Det är en roman rätt fri från ångest men den har även ett omisskännligt djup. Den kan ses som metafysiskt paradnummer och kryptoreligiöst drama, men parallellt med detta är den även en läsvänlig, spännande roman. Kanske något att rekommendera för den som frågar sig vad sf är och vad man ska läsa.

Dicks sista år såg en religiös kris ur vilken han gick stärkt vill jag mena, han omfattade religionens symboler och stämningar och var inte längre satirikern som drog allt heligt i smutsen, som i "Eye In The Sky" från 1956. Ändå tycks fansen se ner på den kristne Dick, de skakar på hvudet åt honom likt Bob Dylans fans när de fick veta att denne gått samma väg... Dicks efterlämnade papper kring "VALIS" är spännande läsning ("In Pursuit Of VALIS - Selections From The Exegesis", 1991), även om mycket i denna veva också är kaotiskt och lätt blasfemiskt, som romanen "VALIS" självt - men kanske planade allt ut efter ett tag, kanske klarade stormen sikten. Jag frågar mig om "The Divine Invasion" och "The Transmigration Of Timothy Archer" (1981 resp 1982) gav uttryck för sublim ro och vila, att ha hittat hem...? Jag vill tro det även om de som romaner betraktat inte är så lyckade.

Dessa två romanerna kom ut strax innan PKD dog 1982. Dessförinnan hade han såklart gett en massa - som "The Three Stigmata Of Palmer Eldritch" (1964), "this wildly disorienting funhouse of a novel" som en baksidestext säger, om dimensionsresor, en marskoloni, en gåtfull halvgud Eldritch som invaderar ens drömmar - samt droger, dockdioramor och företagskultur. Samt novellen "We Can Remember It For You Wholesale", om artificiella minnen, en marsresa, spioneri och ångest. Samt "Do Androids Dream Of Electric Sheep" från 1968 som blev den asläckra filmen "Blade Runner", med visst djup i storyn (som när Rutger Hauers robotfigur uppsöker sin skapare Tyrrell i denns höga torn) och med ett avsevärt djup i själva scenerierna, i gaturummens lointäner, ljusspelet i mörkret och i de barocka miljöernas överflöd av detaljer.

Sist måste man väl nämna "The Man In The High Castle" (1962) som har en överjordiskt lugn rytm för att vara Dick. Ändå är det en svindlande story med frågor kring vad som är verkligt, japanskt kontra amerikanskt och hantverk kontra industrikultur. Och genom allt finns också något slags sympati för personerna och deras göranden, omöjligt att förmedla om man inte som författare besitter något slags sympati, något slags godhet själv. "Man kan inte skildra personer som är bättre än en själv, och inte heller personer som är sämre än en själv" som Borges sa en gång.




Relaterat
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn
Eld och rörelse: fri pdf

onsdag 9 juni 2010

Maidenplattor


"Prodigal Son" är en annorlunda Maidenlåt: akustisk gitarr, flygande verser och soft approach, och så en stilla elgitarr i solot. Kanske en ny musikalisk väg för gruppen? Men eftersom plattan den kom på - "Killers", 1981 - inte sålde så bra övergav Harris detta experiment. Nästa platta skulle vara enklare rock.

Men för att återgå till "Killers" så är detta en fullgod platta, den har bara hamnat i skuggan av sin föregångare (som hette "Iron Maiden" och kom 1980, behandlad här). Preludiet "The Ides of March" visar för sin del på influenser à la Yes. Låtarna som följer ("Wrathchild", "Another Life", "Genghis Khan") är glödande spår, lyriska utflykter med prägel av nya gitarristen Adrian Smith: ångestmättad speedrock och välturnerade chockrockare. B-sidan med titellåt och annat kör lika hårt, men möjligen märks en viss vilsenhet. Men förmodligen är dessa "Purgatory" och "Drifter" med mera inga purfärska saker, de arbetades fram under turnerandet på 70-talet.

Sångaren DiAnno lämnade sedan gruppen och ersattes av Dickinson, och 1982 gav man ut den mer traditionella "The Number of the Beast". En typisk "tredjeplatta": första skivan brukar vara originell, den andra "more of the same", den tredje lite tam medan den fjärde är "back to basics". Ungefär så är det med Maiden också, och "The Number of the Beast" utgör enligt mig en liten svacka.

"Children of the Damned" från denna 1982-skiva kan hur som helst ge ekon av Sabbaths "Children of the Sea": den förra är epokgörande, denna är förhållandevis omärklig. "The Prisoner" är en iscensättning av Pat Coogans TV-serie om den surreala Ön, "The Island" med sina konspirationer och intriger i psykotropisk 60-talsanda. "22. Acacia Avenue" är en fortsättningslåt; del ett kom på första skivan och här får vi veta mer om Charlottes liv på gatan. En bättre version gjordes live i Dortmundhalle 1983.

Titellåten har snott tre takter från "When the Saints"; kolla själv, man kan sjunga "Oh when the saints, go marching in" istället för "I left alone, my mind was blank"... Trallvänlig sång med spökig text: soffhörnsockultism och sagoboksskräck. Fast lite av sann ångest finns det nog i den: "Torches blazed and sacred chants were praised, was all this for real or just some kind of hell?"...

"Run to the Hills" är en bra livelåt, ingen tvekan; Maidens själva signum och ett givet extranummer. Slutvinjetten "Hallowed Be Thy Name" lånar från "Stairway to Heaven" tycks det mig, i det att den går sakta först och sedan ökar i tempo. Åter är det ångest som dryper från väggarna:

I'm waiting in my cold cell
when the bell begins to chime.
Reflecting on my past life
and it doesn't have much time.
'Cos at five o' clock,
they'll take me to the gallows pole,
sands of time for me
are running low...


Här kommer Murrays gitarr in och tar över drivet, kompat av ännu ett "running low" från Bruce med orimligt långt tonhållning på sista ordet. Snyggt!

Så kommer paniska rader:

As the priest comes to read me the last rites,
takes a look through the bars on the left side
of a world that has gone pretty wrong to me...


Temat med vägen till avrättningen kan påminna om KSMB:s "De väckte mig på morronen tjugo över tre" osv om en modern dödsfånges sista dag. Den slutar: "det sista jag såg var blixten på fotografen, å jag tänkte nu dör jag nu vaknar jag aldrig igen - igen - igen"... ja denna 80-talsångest. Kanske tidlöst?

Harris text till "Hallowed..." har förvisso sina poänger, som när fången letts ut på gården och allt snart är över. En sista reflektion delas med:

When you know that your time is close at hand,
maybe then you'll begin to understand,
life down there is just a strange illusion...


Så kommer ännu ett tempobyte, följt av snabbare riff på slutet med Bruce sjungandes på toppen av sin förmåga, på toppen av sina oktaver: "Yeah-i-yeah-i-yeah, hallowed be thy name"... Inte sitter jag likgiltig för en sån uppvisning, inte ens i dessa sena tider - sena i bemärkelsen att det var länge sen jag hörde låten första gången.

"Piece of Mind" recenserades här. "Powerslave" från 1985 hade för sin del ett snyggt omslag för en gångs skull. "Aces High" är en låt om stridsflygare, bombplan och VKII, och nog har den sin charm. Det är adrenalinrush liknande den som stridspiloter måste ha för att göra sitt jobb, allt annat lika. "Fly to live, live to fly, do or die, aces high"...

"Losfer Words" är för sin del en transartad instrumentalare, inte precis sånt som amatörgitarristen tar ut hemma i sovrummet. "The Duellists" känns också lätt berusande; ekvilibrismen från första plattan är ett gångbart recept, här förfinat ytterligare med produktion av Martin Birch, gamle Purple-producenten som lämnade allt när han äntligen fick sätta händerna i Maiden. Från "Killers" och framåt proddade han bara Harris och grabbarna.

Sidan B på "Powerslave" har den egyptologiska titellåten, underbar pentatonik i solot. "The Rime Of The Ancient Mariner" avslutar plattan (dikten i sig behandlad här), en som sig bör lång seglats i Coleridges vatten. För lång? Låten stannar upp med ett recitativ, av samme man som läste ur Uppenbarelseboken på "The Number of the Beast":

Four times fifty living men,
to quick for groan or sigh,
with heavy thump, a lifeless lump,
they dropped down one by one.


Det är seglatsens mörkaste passage, med döda kamrater som stirrar på sjömannen där på skeppet. Så ljusnar det liksom i Maidens låt: basplink i dur och triumfatoriska rader följt av ett solo, lite ihoplimmat känns det, men Kerrangs Mick Wall var lyrisk över detta stycke. Alla hårdrocksband med självaktning måste göra ett epos nån gång, en lång låt baserad på Moby Dick eller Loch Ness-odjuret eller Bhagavad-gîtâ, och detta var Maidens bidrag. Sen gick det inte att köra den här stilen mer; "Mother Russia" på "No Prayer For the Dying" var sista rycket, "bara" sju minuter lång, medan "The Rime" är uppåt 12 minuter tror jag.

(Baumeister, "Phantoms On Green", 1951)

måndag 7 juni 2010

Personer i "Eld och rörelse"


Huvudpersonen i "Eld och rörelse" är sergeant F. Hans stenansikte glömmer man inte i första taget.

Men det finns fler personager i denna kortroman, i denna titelstory i min novellsamling. Som till exempel fänrik B:

Vinden slet tag i trädkronorna; nu uppenbarade sig en gestalt mellan träden, han hejade på mannarna där han gick och stegade fram till sergeant F. Han var sotig i ansiktet, hade ett genomblött bandage på överarmen och gav ett allmänt slitet intryck med sin halvöppna camouflageblus, sitt trasiga hjälmöverdrag och sina leriga stövlar. Det var fänrik B.

De utbytte hälsningar och pratade lite strunt, för att sedan gå in på en analys av den nyss timade operationen. Mannen talade upprymt och med andan i halsen, men trots det kunde han med några enkla ord sammanfatta läget och skapa sig en bild av situationen. F. höll med, delvis för att han var underordnad B, samtidigt som han visste med sig att de var jämlikar i faktiskt hänseende.


Litet senare i berättelsen träffar man på kapten A, chef över aktuellt kompani. Det drar ihop sig till generalanfall, och:

Kompanichefen börjar tala sedan han ordnat folket på linje framför sin dominerande gestalt. Han har fältmössan på svaj, camouflagerocken oknäppt och gungar på fotbladen medan han talar: kapten A.

- Böhö. Bö-hööö. Ja - och hans röst får ett annat tonläge - kompaniet har löst sina uppgifter, framryckningen har gått planenligt, allt motstånd längs framryckningsvägarna nedkämpat. Eh... jag tackar er för er insats.

Det åskade i fjärran, stormelden mot fiendens ställningar hade börjat, som dova klubbslag slogs detonationerna ut. Kapten A. tycktes lyssna på detta ett tag innan han fortsatte:

- "Så älska vi dig, att vore du död, vår kärlek skulle dig väcka"... Vem har sagt det?

Han tittade på sina mannar, som inte riktigt var beredda på detta infall.

- Nå, det kan göra detsamma. Manöver. Pansaret går snart till attack, och har vi väl genombrutit den där linjen rasar hela deras gruppering samman - som ett korthus!

Befälen log lite åt detta.


Så är där överfurir P, en ersättare för en stupad ställföreträdare. P. är en besserwisser och pratkvarn, en som tror han vet hur allt ska göras, trots att han bara är underhuggare. Tigande för F. honom till dennes bivack, allt medan denne lägger ut texten om allt mellan himmel och jord:

De nådde andra troppens tält. "Här ska du bo" sa F, vilket möttes av ljudliga protester från den satte figuren. Men sedan F. ingående förklarat hur rutinerna var i nionde kompaniet gav den andre med sig och de klev in bakom skynket.

Mannarna som låg och drönade därinne skuggade handen för att se vilka det var som kom, och sedan F. presenterat deras nye chef hälsade de och makade åt sig så att han skulle få plats med sitt nattläger.

F. gav några avslutande instruktioner och tog farväl, och redan när han krånglat sig till tältöppningen hörde han hur första plutonens nye vicechef började utbe sig om sina innersta tankar för den motvilligt lyssnande soldatesken.


Sådana människor möter vi alltså i "Eld och rörelses" titelstory. I boken finns även några noveller, minor classics som "Riddaren, djävulen och döden", "Ett svenskt Roswell", "Norrlandsproblematiken" och andra. Boken köper ni på SF-Bokhandeln på Västerlånggatan 48 i Gamla Stan, Stockholm, samt på Östra Larmgatan 16 i Göteborg. Priset är 98:- över disk. Ni kan även köpa den online.

lördag 5 juni 2010

Fulingar


England har presenterat sina maskottar för olympiaden 2012. Ruggiga figurer, eh...? Vansinnigt stirrande cykloper som kommer att ge våra barn mardrömmar.

Ja vad f-n tänker de. Säkert har de manglat designen av dessa mascots genom 40 fokusgrupper och kommittéer, allt för att garantera skitfula figurer.

Vad heter de? Jag missade det. Mig får de bara att tänka på Simpsons "Kang and Kodos", de dreglande utomjordingarna.

För övrigt är loggan ful också: "London 2012" i oläsligt graffitikaos.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

fredag 4 juni 2010

Pulsåder och pannacotta


Det har varit en intensiv vecka. Den kan sammanfattas i orden pulsåder och pannacotta.

Förra fredan (28/5) tänkte jag nämligen laga den italienska efterrätten pannacotta, en lagom krånglig sak med gelatin och grädde. Dock fick jag ett tufft mail så fort jag kommit hem: ”Pappa ligger på intensiven i Umeå och har opererats för stora kroppspulsådern.” Så efter lite samtal med mamma beslöt jag att åka hem på lördag, ta bussen till Övik. Jag var förvisso helgledig och jag tog med gelatinbladen för att eventuellt laga pannacottan där.

Jag kom till Övik på lördag klockan 11, hade tagit 9-bussen från Härnösand. Bara en sträcka på elva mil. Och jag träffade mamma som berättade mer om hur pappa känt sig dålig på fredagen, ambulans hade tillkallats och det hade varit nära döden kan man säga! Hade han inte skeppats iväg till Övik och senare Umeå akademiska sjukhus hade det varit kört.

Han kom under vård, man skar upp honom och det rann en del blod sägs det. Kroppspulsådern hade fått ett brott, den hade korkat igen sig. Men operationen gick bra. Mamma och jag tog bilen (”pappas bil” som bara stod där vid Öviksvillan) till Umeå (elvamilstripp, som mellan Övik och H-sand) och besökte honom på sjukhuset. Han mådde förhållandevis bra, var lite drogad av morfin men han kände igen oss och insåg själv att han varit nära att dö.

Vi satt där i en halvtimme kanske, språkade så gott det gick. Pappa hade syrgas och lite svårt att prata genom masken. Men i alla fall: vi var där, vi fick vår oro stillad. Det kändes bra att ha gett sig av dit. Ingen tvingade mig att åka hem, jag har ju två syskon i Mellansverige, men nu råkade ju jag bo rätt nära mor och far så det var bara att hoppa på bussen. Och väl hemma ta bilen.

Efter sjukhusbesöket tog mamma och jag bilen hem. Och väl där först fika. Och sedan pannacotta! Den måste ju lagas i tid så den hinner stelna. Klockan var typ fyra så jag följde det recept jag hämtat från internet: jag blötlade gelatinbladen, kokade grädden med lite socker och apelsinsaft, och efter lagom kok lät jag grädden svalna lite. Så tog jag upp gelatinbladen ur vattnet, ”kramade ur dem” som det heter i recepten, dvs vred ur vattnet och la dem att torka på hushållspapper. De var nu sladdriga och danna, precis som de ska vara: gelékraften aktiveras genom blötläggningen.

I den ljumma-varma grädden (som hade lite apelsinsaft plus rivet skal i sig) rördes så gelatinet ner, det löste sig snabbt. Vätskan hälldes sedan i glas för att stelna i kyl. Och si! Efter en dryg timme hade magin verkat, i glasen fanns nu fast, krämig dessert. Pannacotta enligt boken. Vi åt den efter siken vi hade till huvudrätt. Det smakade gudomligt.

Trevligt, visst. Men också tankeväckande med en fader på sjukhus. Men det är sådant som kan hända, han är dock uppåt 80.

På söndag åkte jag tillbaks hit till Härnösand, fortsatte min praktik på krogen på måndag. Samtalen från mamma under veckan var lugnande, pappa tillfrisknade så sakta och ska flyttas till Öviks sjukhus i morgon fredag (4/6), dvs en vecka efter krisens början. Och i onsdags, för att nu fortsätta pannacottasidan av det hela, föreslog jag att vi skulle ha denna dessert på fredag; lunchkrogen jag jobbar på bjuder nämligen gästerna på dessert denna dag. Tidigare har det varit marängsviss, chokladkakor och annat som kallskänkan gjort, men nu tänkte jag att denna italienska klassiker kunde vara ball. Jag hade ju övat på den hemma.

Och köksmästarn gick med på det och igår torsdag (3/6) lagade jag pannacotta på 7 liter grädde, 42 gelatinblad, 7 dl socker och 14 vaniljstänger. Plus björnbär som garnityr. Allt gick bra, det portionerades i genomskinliga engångsglas och ställdes i kylen. Och idag serverades det till allmän båtnad: alla 70 portionerna gick med, slank ner som dessert sedan lunchgästerna ätit sin carbonara eller köttfärslimpa. Sweet –

Så för att sammanfatta: pappa tycks överleva, om helt återställd vet man inte. ”Kanske om ett halvår” sa en läkare på sjukhuset. Men pappa tycks ha mental livskraft så han kanske är på benen strax. Han har överlevt brottet på pulsådern och jag har varit hem och sett till honom, stöttat mamma i krisen. Och jag har lagat pannacotta, en lagom svår sak med gelatin, denna ingrediens som sedan mina lärlingsdagar på 80-talet varit en stor gåta för mig. Men jag lärde mig det och i farten klarade jag famlijekrisen: ”Han var kisen som klarade krisen” som den gamla kupletten om Wigforss löd.

Det var, som jag sa till mamma, ingen glädjens helg det där. Men det var en på sitt sätt nyttig upplevelse, detta att få vara med om ett olycksbud och ha förmågan att parera det hela så gott det gick.

tisdag 1 juni 2010

Jim Ballards THE UNLIMITED DREAM COMPANY övertygar inte riktigt


Nyligen köpte jag J. G. Ballards "Drömbolaget" på en utförsäljning. Det var bibblan som sålde gamla böcker.




Så bra tänkte jag, äntligen ska jag få läsa den legendariska "The Unlimited Dream Company"...! Den tycks ha ambitioner att vara surrealism, försöker nå drömlika stadier à la Magritte, Max Ernst och Salvador Dali. Och med Ballards skicklighet som berättare tycker man att det borde bli bra, med hans oförliknelika blick på förortslandskap och modern teknik, hans fräsiga attityd till synbarligen banala miljöer.

Men tyvärr stannar projektet vid ansater för det hela är misslyckat. Det blir liksom inget av denna skröna om en pilot som störtar i Themsen, kommer till Shepperton och börjar fissa runt där. Han drömmer platsen till en surreal nivå, manar fram tropisk växtlighet och allt vad det är.

Kudos för ambitionen får man väl säga, Ballard riskerar åtskilligt och spänner bågen högt. Surreala romaner skrivs det inte många av. Men för att få surrealismen att flyga måste något mer till: kanske lite fromhet, lite andlighet...? Eller en mer avslappnad attityd, mer lekfullhet...? Jag vet inte vad som behövs, jag vet bara att detta rockar inte. Boken får räknas till Ballards sämsta.

Men vill ni läsa något bra av Ballard, kolla då denna tråd där jag skriver om "Super-Cannes", "The Atrocity Exhibition", "Empire Of The Sun" och annat.




Relaterat
Linna: Okänd soldat (1954)
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn