Pulsåder och pannacotta

Det har varit en intensiv vecka. Den kan sammanfattas i orden pulsåder och pannacotta.

Förra fredan (28/5) tänkte jag nämligen laga den italienska efterrätten pannacotta, en lagom krånglig sak med gelatin och grädde. Dock fick jag ett tufft mail så fort jag kommit hem: ”Pappa ligger på intensiven i Umeå och har opererats för stora kroppspulsådern.” Så efter lite samtal med mamma beslöt jag att åka hem på lördag, ta bussen till Övik. Jag var förvisso helgledig och jag tog med gelatinbladen för att eventuellt laga pannacottan där.

Jag kom till Övik på lördag klockan 11, hade tagit 9-bussen från Härnösand. Bara en sträcka på elva mil. Och jag träffade mamma som berättade mer om hur pappa känt sig dålig på fredagen, ambulans hade tillkallats och det hade varit nära döden kan man säga! Hade han inte skeppats iväg till Övik och senare Umeå akademiska sjukhus hade det varit kört.

Han kom under vård, man skar upp honom och det rann en del blod sägs det. Kroppspulsådern hade fått ett brott, den hade korkat igen sig. Men operationen gick bra. Mamma och jag tog bilen (”pappas bil” som bara stod där vid Öviksvillan) till Umeå (elvamilstripp, som mellan Övik och H-sand) och besökte honom på sjukhuset. Han mådde förhållandevis bra, var lite drogad av morfin men han kände igen oss och insåg själv att han varit nära att dö.

Vi satt där i en halvtimme kanske, språkade så gott det gick. Pappa hade syrgas och lite svårt att prata genom masken. Men i alla fall: vi var där, vi fick vår oro stillad. Det kändes bra att ha gett sig av dit. Ingen tvingade mig att åka hem, jag har ju två syskon i Mellansverige, men nu råkade ju jag bo rätt nära mor och far så det var bara att hoppa på bussen. Och väl hemma ta bilen.

Efter sjukhusbesöket tog mamma och jag bilen hem. Och väl där först fika. Och sedan pannacotta! Den måste ju lagas i tid så den hinner stelna. Klockan var typ fyra så jag följde det recept jag hämtat från internet: jag blötlade gelatinbladen, kokade grädden med lite socker och apelsinsaft, och efter lagom kok lät jag grädden svalna lite. Så tog jag upp gelatinbladen ur vattnet, ”kramade ur dem” som det heter i recepten, dvs vred ur vattnet och la dem att torka på hushållspapper. De var nu sladdriga och danna, precis som de ska vara: gelékraften aktiveras genom blötläggningen.

I den ljumma-varma grädden (som hade lite apelsinsaft plus rivet skal i sig) rördes så gelatinet ner, det löste sig snabbt. Vätskan hälldes sedan i glas för att stelna i kyl. Och si! Efter en dryg timme hade magin verkat, i glasen fanns nu fast, krämig dessert. Pannacotta enligt boken. Vi åt den efter siken vi hade till huvudrätt. Det smakade gudomligt.

Trevligt, visst. Men också tankeväckande med en fader på sjukhus. Men det är sådant som kan hända, han är dock uppåt 80.

På söndag åkte jag tillbaks hit till Härnösand, fortsatte min praktik på krogen på måndag. Samtalen från mamma under veckan var lugnande, pappa tillfrisknade så sakta och ska flyttas till Öviks sjukhus i morgon fredag (4/6), dvs en vecka efter krisens början. Och i onsdags, för att nu fortsätta pannacottasidan av det hela, föreslog jag att vi skulle ha denna dessert på fredag; lunchkrogen jag jobbar på bjuder nämligen gästerna på dessert denna dag. Tidigare har det varit marängsviss, chokladkakor och annat som kallskänkan gjort, men nu tänkte jag att denna italienska klassiker kunde vara ball. Jag hade ju övat på den hemma.

Och köksmästarn gick med på det och igår torsdag (3/6) lagade jag pannacotta på 7 liter grädde, 42 gelatinblad, 7 dl socker och 14 vaniljstänger. Plus björnbär som garnityr. Allt gick bra, det portionerades i genomskinliga engångsglas och ställdes i kylen. Och idag serverades det till allmän båtnad: alla 70 portionerna gick med, slank ner som dessert sedan lunchgästerna ätit sin carbonara eller köttfärslimpa. Sweet –

Så för att sammanfatta: pappa tycks överleva, om helt återställd vet man inte. ”Kanske om ett halvår” sa en läkare på sjukhuset. Men pappa tycks ha mental livskraft så han kanske är på benen strax. Han har överlevt brottet på pulsådern och jag har varit hem och sett till honom, stöttat mamma i krisen. Och jag har lagat pannacotta, en lagom svår sak med gelatin, denna ingrediens som sedan mina lärlingsdagar på 80-talet varit en stor gåta för mig. Men jag lärde mig det och i farten klarade jag famlijekrisen: ”Han var kisen som klarade krisen” som den gamla kupletten om Wigforss löd.

Det var, som jag sa till mamma, ingen glädjens helg det där. Men det var en på sitt sätt nyttig upplevelse, detta att få vara med om ett olycksbud och ha förmågan att parera det hela så gott det gick.

Foto: pappa när han gjorde lumpen på 50-talet. Bilen han står framför är en Opel Kapitän.