onsdag 28 december 2011

Anarkist i Harens år


Häromdagen sa jag: ensamma terroristdåd ger sällan effekt, Kaczynski och Baader-Meinhofs gärningar ledde till intet. Men då sa mig signaturen Utlandssvensk att det är fel, tänk på Princip! Gavrilo Princip var en lönnmördare som fick Österrike att starta krig mot Serbien vilket drog med sig resten av Europa i krig. (Princip var österrikisk undersåte men bosnisk separatist, han ville att hans hemland Bosnien skulle tillhöra Serbien istället för Österrike.) Vi har även, sa Utlandssvensk, en sådan som John Brown som utförde ett attentat i amerikanska södern på 1850-talet. Det bidrog till att skärpa läget mellan nord och syd och trigga inbördeskriget. svd svd ab dn




John Brown åstadkom en del. Utlandssvensk skrev så här:
... John Brown, den militanta vita slavmotståndaren som ställde till en massaker i Kansas och även angrep den federala arsenalen i Harpers Ferry strax innan amerikanska inbördeskriget. Han avrättades som terrorist men hans handlingar hade utan tvekan stor effekt: "Historians agree that the Harpers Ferry raid in 1859 escalated tensions that, a year later, led to secession and the American Civil War." Wikipedia

Så man ska inte räkna ut ensamma aktörer, eller synbarligen ensamma med viss uppbackning. Princips medlemsskap i ett hemligt sällskap som ville Bosniens frihet är till exempel dokumenterad; han var med i "Unification or Death" (Ujedinjenje ili Smrt), känd som Svarta Handen. Källa. - Ensamma dåd, "black swan events" med våldsprofil, galna anarkister som slänger bomber och skakar samhället. Och Breivik har förvisso skakat Norge. Kanske får hans dåd än större effekt med tiden. Hamnar man i tidningen en gång i veckan betyder det NÅGOT.

Man är rädda för Breivik. Jag säger som Goten sa i sin kommentar till samma inlägg: "Det kommer nog aldrig att hållas någon rättegång mot Breivik i Norge. Norrmännen kommer inte klara av det, så man får ordna det på något annat sätt."

Man vill inte att Breivik ska stå i vittnesbåset och tala. Han är nämligen förberedd. Regimen vill nog helst låsa in honom som galning och hålla honom där med diverse förvaltningsbeslut. En rättegång med Breivik blir explosiv: tänk TV och tidningar, tänk alla bloggar, tänk alla utspel om alla detaljer, tänk påfrestningen på samhället, på det norska och svenska, ja hela västvärlden...

- - -

När jag skriver om Breivik, och genomsnittsläsaren läst så här långt, brukar helvetet bryta lös i deras sinnen. Jag har inte bett om ursäkt för Breiviks dåd! Inte tagit avstånd! Inte frånsagt mig delaktighet i idén om politiskt våld som framkomlig väg! Jaha. Detta är min länk till er.

Nu närmar vi oss 2012, Drakens år i kinesiska kalendern. Redan 2008 diktade jag om detta år, ett gammalt inlägg som nu mysteriöst seglat upp på Topp 10 här på bloggen. Drakens år ska medföra "stora förändringar och förstörelse av det gamla". Det år vi just är på väg att lämna, 2011, var för sin del Harens år. Detta kännetecknades av att det "tar stora språng framåt". Det stämmer nästan bra det! Året har sett en på många håll regimförändrad Mellanöster, den har sett kravaller i London och Athen och andra europeiska städer. Det är ingen lek längre, sentimentet har hårdnat. Och samtidigt fått folk att förstå att, till exempel, invandringskritik inte är rasism.

2011 for fram i snabba hopp: euron är skrotfärdig, USA lämnade Irak och inget blev säkerhetsmässigt bättre där (inte ens de skitdyra säkerhetsföretag som styr landet uträttar något av värde). Hela världen är på väg att omstöpas och 2012 blir spännande. Jag har talat om detta länge. Jag kommer att känna igen mig.

2011 var Harens år. Och nu blir det intressant...! Haren kännetecknas i kinesisk myt som "trickster", en joker, skämtare och ful figur, en man inte riktigt vet var man har. En liknande trickster har visat sig i år i form av Guy Fawkes-masken, den har setts i demonstrationer i västvärlden som Occupy Wall Street (se bild). Maskens ursprung är att den används av huvudpersonen i filmen "V for Vendetta". Denne är terrorist, tänka sig, dock en fin vänstervariant. Men i alla fall: han är ensam aktör, han har sin sardoniskt smilande mask, han är en trickster och Breivik var möjligen i samma division. Det var portalhändelsen, den anarkiske föregångaren till Stora Förändringar. Väktare, vad lider natten? Vad lider natten?




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Bildkälla

söndag 18 december 2011

Melina Starr


Miljöpartiet utmanar sossarna. De förra har i och för sig bara hälften av S:s 25 procent men de ökar, de tycks ha vind i seglen. Detta enligt SIFO-mätningen som publiceras idag. MP drar till sig kvinnliga väljare från S uppges det. Kvinnor! Kvinnor är den magiska kraften i samhället tycks det. Allt vad kvinnor gör är bra. I SvD intervjuas på annat håll Åsa Ravik, chef för den norska gymkedjan Elexia. Det rör deras chefkriterier och handlar inte om kvinnor per se men tänk, Ravik är ju kvinna, det är bra det. Kvinna och chef. Wow. Något har hänt. "Kan även en medelmåttig kvinna bli chef har vi nått jämställdhet" sa någon. Inte så att jag anser att Ravik är en medelmåtta. Jag vet ingeting om henne, jag läste ju hennes namn för första gången för en minut sedan. svd exp exp




I dagens DN har vi också en rad kvinnor: kvinna dödsbränd i hiss, Estrid Bengtsdotter har pyntat sitt hus och Karin Tunér-Munters Ford Flexifuel tål inte den etanol den ska gå att köra på. Hon måste tanka bensin och missar därmed den miljöaspekt som bidrog till att hon valde just denna bilmodell, Ford Flexifuel.

Temat för detta blogginlägg är kvinnor. Kvinnor kan. De kan rösta på MP, de kan chefa, de kan äga en etanolbil. Vad har jag själv att bidra med då? Jag kan bidra med Melina Starr. Jag föreställer mig hur denna andliga sökare ger sig ut på en resa, en resa till Sanningen. Det hela börjar med att Melina går runt i en fransk trädgård. Hon beser de klippta häckarna, de raka gångarna. Själva hennes tänkande påverkas; hon finner sig tänka sterilt och rätlinjigt, hon finner sig förbise gåtfulla fakta medan hon går där. Parken påverkar henne, leder hennes tänkande längs uppgjorda spår. Så hur råda bot på detta? - Enkelt: hon finner osökt en passage till en engelsk park där hon går, hon slinker bort genom en pergola och kommer ut i ett nytt landskap: smäktande kullar, en ringlande å. Denna park är annorlunda, den lockar fram andra korrespondenser.

Hon går bort längs en rad med almar, finner en grusgång och styr stegen mot en damm. Och väl sittandes i detta skulpterade landskap, med blicken på några grönhalsade änder och skuggad av några pilträd, får hon en ingivelse: jag ska ut och resa, jaga nya korrespondenser, nya impulser. Jag ska lämna denna stad, denna min Azurstad. Jag ska bli djärvare och samtidigt lugnare: ett stilla äventyr vill jag ha. Allt ska vara andligt och dannt men så är jag ju också en nationalist-donna, en modern aktör. Jag är Melina, Melina Starr, kvinna i tillvaron, kunskapare på livets stråt, operatör med hjärtat på rätta stället.

Hon kastar en blick på ett solur: halv tre, jaha... Få se tänker hon, jag går och hälsar på Aspilian för att ta farväl, sedan åker jag med sjutåget.

Aspilian är hennes guru.

Hon går bort i Azurstadens layout, ett virrvarr av gator och esplanader. Omsider når hon ett hus som är både palats och kyrka, tempel och borg, synbarligen ägt av en vansinnig.

Hon går in och träffar ägaren som är Aspilian. Denne visar henne på en Pisarromålning på väggen och säger att impressionisterna var ointresserade av både historiska och litterära ämnen, ja även människor i vardagen; för dem var allt en lek med ljus och skugga, ett glaspärlespel av impressioner.

- De trodde sig bara vara iakttagare av verkligheten, säger Aspilian, men minns Heisenberg!

- Man kan inte iaktta utan att delta, visst, säger Melina. Men vissa Monet är väl vackra, som "Impression, soluppgång", den där bron och några andra.

- Vackra kanske, säger Aspilian, men vad mer? Ofta är impressionism bara platt realism. Man måste väl uttrycka något med sin konst, ha en djupare idégrund än att bara "fånga ljusspelet bland löven" och allt det där.

De går till en salong, sätter sig i en alkov och delar en vinare. De diskuterar om landskap eller porträtt är bäst; Aspilian anser porträtt, men Melina anser att landskapet är ett externaliserat psyke, ett psykiskt landskap. En målare målar alltid sitt självporträtt, vad han än målar.

- - -

Melina reser iväg söderut, tar tåget till Maskinkusten och träffar där sin syster, som är på genomresa. Denna, Zinnia vid namn, äger en gul Peugeot 407, en slim sportbil som hon vant hanterar längs en oändlig motorväg i nattens mörker. Melina sover på passagerarplatsen, drömmer om tangorött och cybergrönt, monstralblått och halmgult, grålila och orange. Vägen går bortom Maskinkustens alla städer, passerar dem i förbifarten, och de enda spår man ser av dem är tysta förorter, diamantkorsningar och stadsljus speglade i skyn, gråviolett skimmer.

I gryningen, efter att ha passerat vida tallmoar, kommer man till en stad med slussar och björkalléer. Man går på en krog; väggarna har blommiga tapeter, brunt och orange. De beställer in löksoppa med gratinerade brödtärningar. Melina säger:

- Du som kan det här med religion, var inte Jeschuà en märklig man...?

- Du menar Jesus? säger Zinnia och blåser på soppan. Jo, nog var han annorlunda, "älska dina fiender": ingen lära kan vara mer kontroversiell! Men när vi lärt oss den är vi förvisso klara för en ny epok.

- Men en sak i taget. Låt oss ordna samhället i trygga former innan vi tar oss igenom slutet av Kâli Yûga.


- Sant, säger Zinnia. Jesu lära var nog bra för eremiter men vi lever ju i samhället. Vi kan inte alltid älska våra fiender. Det må vara ett ideal men vi kan inte älska alla vi möter, det kan man inte kräva av kreti och pleti. Att älska någon som, säg, stal min Peugeot 407 - det kanske vore högsint men det vore också puckat.

De avslutar löksoppan och tar in varmrätten som är marmite på gös, rödspätta och palsternacka.

- Tjuven ska fördömas, säger Melina. Han bryter mot budet "du ska inte stjäla". En from människa kan å sin sida inte anklagas för att hon inte ger bort sina ägodelar. Man får ofta höra det: Jesus gav även manteln till tjuven som stal livklädnaden. Alltså: "ge hit dina prylar, du är ju Jesusdyrkare!" Det resonemanget funkar inte. Som esoteriker och religiös ska man inte behöva få Jesu eremitlära kastad i ansiktet jämt. Det blir en övertolkning, ett överbud.

- - -

Zinnias projekt för närvarande är att starta ett retreat på en ö, än så länge hemlig. Inte ens Melina får veta var den ligger. Men hon får tips att fråga en viss Topsy i Storstad om dess läge.

Melina tycker detta låter konstigt, men låt gå.

Dessutom - visar det sig - saknar Zinnia medel för att driva verksamheten på sitt retreat. Men Melina lugnar henne med att hon, Melina ska finna guld åt henne; hon har på känn var hon kan göra det. Så efter krogsittningen skils de, och Melina går för sin del iväg genom ett tujabestånd, ser solen sila ner genom det täta grenverket. En fågel sjunger och säger "lev livet subjektivt, så når du med tiden det objektiva". En björn brummar i en glänta: "Positivt tänkande är ständig bön." Och en räv slinker förbi, sägandes: "Livet är en dröm vi drömmer, fast vi tror oss vakna."

Hon kommer ut ur skogen, vandrar över vida ängar och känner saltstänk i luften, hör vågornas brus och glider iväg på Odödlighetens sjö, seglande i en snäcka. På böljan möter hon en delfin, till vilken hon säger:

- Jag är essé, det vill säga "en som förbidar". Jag förväntar mig inget, är nöjd med vad jag har. Solen ovan mig, morallagen inom mig.

- ... "and the angel of death behind", säger delfinen.

- Ja, det också! säger Melina:
Medvetande om döden och ändock fröjd,
medvetande om döden och därför fröjd.

Delfinen gör en paulinsk utvikning om detta, om att man efter döden vilar i kosmiskt koma, men Melina tar honom ur den villfarelsen. För om själen är det som ger kroppen liv, säger hon, så måste ju själen leva vidare efter den somatiska döden. Själen kan ju inte hibernera, frysas ner eller ligga i dvala, nej tvärtom:

- "Idag ska du vara med mig i Paradiset" sa ju Jesus till den korsfäste rövaren.

- Aha du, säger delfinen, själen återuppstår så att säga direkt efter döden...

- Du börjar fatta, säger Melina, bra. Ge dig därför mysticismen i våld, simma med Vishnu-ananta-shâyin och träd ut i aromernas rike, lär dig popens roll, hör kattens purr och se Swedenborgs leende.

- - -

Melina når land och går in i ett vitt hus, läser gåtfulla hieroglyfer och beundrar deras former, fattar allt intuitivt.

- Har jag nått målet? säger hon till sig själv. Kanske jag inte behöver samla fakta mer. Aspilian har trots allt lärt mig en hel del. Jag ser idén i vitögat, fattar världen symboliskt. Jag behöver inte längre tänka diskursivt, tänka särpräglat och analytiskt, nej jag kan omfatta världen som helhet. Jag har omtolkat världen till ett klarare tecken, som Södergran sa!

Hon går ut över vida fält, ser en regnbåge i fjärran, når dess ände i en dunge - och där, i dungen, finner hon en kruka, till brädden fylld med guldmynt. Hon tar med sig krukan och går vidare, tänker "detta ska bli mig ett tecken". Kanske kan jag använda detta guld på den där ön jag sett för min syn...?

Genom en nejd full med blommor vandrar hon, kommer till Storstad, sover över hos en bekant och får instruktion om var hon kan möta Topsy. Denne skulle ju veta var Zinnias ö låg.

Så hur ska det gå? Du har just läst del 1 i följetongen om Melinas resa. Del 2 finner du här. In alles är det sju delar. Så om du ogillar delfiner, dialoger och svallande vågor kan du sluta läsa här.




Relaterat
Castaneda: att möta kunskapen
Domkyrkan i bilder
Simone Weil
Den översta bilden är "Sancta Lilias" av den engelske konstnären Dante Gabriel Rossetti 1874. Den nedre föreställer en Chevrolet 1955 i unik guldmålning som jag fann på Svammelsurium.

lördag 17 december 2011

Jag har sett allt förut


Jag har sett allt förut, skrivit om detta, skildrat allt detta i avslöjande detalj. Jag läser dagens nyheter och jag känner igen mig: detta är, mutatis mutandum, min värld. Jag har målat samma scener, beskrivit samma dåd i en följetong här på bloggen. När jag läser om dagens upplopp och spioneriaffärer, om mord och religiöst våld så anser jag att detta är Trygger Disiums värld i ett nötskal. Det är en faustisk värld som kör slut på sitt krut i ett beklämmande, hjärtknipande skådespel. Allt går över, allt kör sista varvet i en desperat utlevelse i våld, uppror och övervakning. Det är som Trygger Disiums värld: i "Kerubernas Svärd" lever kulturen i sin sista fas, allt är urartning och degenerering. Då får Disium i uppdrag att hämta det yttersta vapnet, Kerubernas Svärd, för att råda bot på sjukan. Han finner det. Och han drar det och flammor sticker ut, sticklågor som sticker iväg och tänder eld på hela jorden. dn dn svd svd svd exp exp ab ab




Han drar svärdet och skrattar vansinnigt. Han ser elden sprida sig och det är lika bra tycker han, lika bra att låta världen renas i flammorna för att sedan kunna resa sig ur stoftet som Fågel Fenix. Det är faustisk undergång, katharsis och rening av gammalt gott, klassiskt slag.

Disium hade alltså letat efter detta mäktiga svärd. Han sökte all världen kring. Han fann det till slut, detta svärd kallat Galuxion, detta Kerubernas Svärd, i en byggnad kallad Clydons tempel belägen i söderns länder. Beväpnad med klingan red han så iväg från detta tempel, flög med sin häst som nu plötsligt kunde denna konst; det var svärdet Galuxion som förtrollade dem båda. Disium svingade sitt svärd, såg flammor skjuta ut i alla riktningar och sätta skogar och fält, städer och bygder i brand.

- Hurra, skrek Disium, så härligt! Brinn, baby, brinn! "Tänd blixten, som slår ett folk av år med elände!" "Bryt ut, efterlängtade oväder!" Rid på eldstormen och surfa på stållavinen!

Och allt började förvisso brinna där han sprängde fram, gula lågor slog upp var han red. Han nådde omsider Kråkslätten där de andlöst väntande härarna fick se ett järtecken i skyn, ett spjut av eld. Det var Disium på sin häst som for fram, sändande eld och svärd över hela slagfältet. Allting förgicks, män och hästar, manskap och befäl, även själve kung Kobe som var hans gamle förbundne. Disium sände eld över båda härar, skickade bägge ledungarna till nästa värld. Han var inte längre en människa med tanke på vem som skulle vinna, han var gudarnas redskap när det gällde att föra Rokkana in i en ny fas.

Han fortsatte sin eldritt, red runt över hela det fagra Rokkana och drog eld över länder han besökt under sina äventyr, över Tinturel i norr, över Östland och Zammazingo, över Sydland och Hortalion, ja även över det gåtfulla ölandet Cokelien i söder. Själva luften var eldfängd, därför kunde även denna arkipelag drabbas.

Mätt på eldverket red Disium upp på ett berg, stack svärdet i sin skida och såg ut över världen, såg hela Rokkana gå upp i flammor. Vart han såg betecknades natten av flammor, av rubinröda stråk som korsades och försvann i lointänerna. Luften var tjock av brandrök, av de aromatiska kolväten som uppstår vid förbränning.

- Ett sådant skådespel, sa Disium till Bunkel, sin trogna, talande häst.

- Ja, sa denne. Hemska scener. Du har dödat hela världen, förstört allt! Du är säkert nöjd.

- Ja, jag är ganska nöjd. Jag har ju haft hjälp av dig, min eldfängda pålle!

Sa Disium. Och tog av sig hatten, drog kappan om sig, la sig ner på marken och sov. Det var knappast "den rättfärdiges sömn", sådana måttstockar gällde inte längre. Han hade som ett gudarnas redskap lärt världen en läxa, straffat den för dess synder, om man nu ska uttrycka det i kerubiska termer.

Han hade satt allt till lågan och låtit världen brinna upp: han hade låtit allt förgås i en magnifik lusteld eller plågoeld, välj själva. Han hade bränt ner hela civilisationen för att en ny skulle kunna spira ur dess aska.

(Del två av berättelsen finner du här.)




Relaterat
Heinlein: Starship Troopers
Tolkiens verk
Lovecraft-böcker på svenska
Tidslinje: konservativ fantastik

tisdag 13 december 2011

Spengler: Människan och tekniken


Ett tåg i Skåne har kört i maxfart med öppna dörrar. Detta rör teknikens titaniska sida. En viss komponent i så kallade led-lampor kan störa annan elektronik. Detta är en teknisk nyhet. Följetongen om Saab rör en delvis högteknologisk produkt, de moderna Saab-bilarna. Vi läser om forskarna vid Cern som bedriver vetenskap med dyra, högteknologiska maskiner: detta är faustiskt så det förslår, Big Science. Och hur trafiken i Slussen i Stockholm ska ordnas rör i högsta grad Människan Och Tekniken, detta som Oswald Spengler skrev en bok om 1931: "Der Mensch und die Technik". Samma år kom den på svenska på Hugo Gebers förlag. Titeln var: "Människan och tekniken - bidrag till en livsfilosofi". -- Edit 2012: boken har nu kommit i en nyutgåva på Arktos förlag. dn dn dn dn dn dn kvp exp ab svd svd




Man kan säga: en gång bodde vi alla i skogen, samlande bär och nötter och vad som fanns att få. Sedan sken förnuftet in i vårt sinne och vi började använda verktyg. Vi röjde upp i skogen och började timra oss hus och odla marken. Vi började använda verktyg. Detta var traditionellt sett "teknikens födelse". Men allt kom inte som i ett trollslag; vi var ju tekniker, vi nyttjade teknik i bemärkelsen metodik redan före vi lärt oss bruka klubbor och tillhyggen.

Teknik är nämligen inte bara en fråga om maskiner och prylar. Att till exempel som jägare närma sig ett byte på ett visst sätt, det är att använda en viss teknik. Spengler gör oss uppmärksamma på det i denna bok, "Människan och tekniken". Han skildrar hur vi höjer oss från barbarstadiet till ett civlisationsbyggande stadium. Dock finns det hos honom inget yttre, inget högre förnuft, inget andligt-gudomligt. Primitivism är ordet, vitalism utan några högre esoteriska dimensioner. Allt är instinkt, sublimerat till ett högre plan. Ideal finns inte: "ideal är feghet". [kap III] Spengler skulle ha gillat den tidige Artur Lundkvists rader om hur den primitva människan blir civiliserad men inom sig bevarar vilden:
Nu har vi byggt ett strålande himlavalv uppöver oss -
är det inte av glänsande stål?
I ljus badar vi. Våra lemmar badar i ljus.
Men djupt ini oss drömmer en uråldrig mörk skog -
där lever ett djur, gömt i snåren:
om natten vrålar det ut sin hunger
och i en obevakad stund störtar det fram likt en tiger
och river vår vackraste hind -

Vi blir civliserade, vi bygger städer, vi bygger maskiner. Maskinen antar en metafysisk roll. För tekniken sådan den var fram till, säg, Spenglers död, sådan den var med ångmaskiner, järnvägslok och bilar, blir maskinen själva sinnebilden och symbolen, den vägledande tekniska arketypen. Sedan dess har nätverket kommit att bli en mer vägande sinnebild för teknik: kommunikation, kontroll och växelverkan är idag viktigare än maskinell kraft och fysisk rörelse. Men låt oss ändå uppehålla oss vid maskinen. Spengler är nämligen inte blind för dess skönhet. Och än vaknare för maskinens estetik är Ernst Jünger i "Feuer und Blut" från 1925:
[M]askinen är vacker, den måste vara vacker för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. - - - Det har vi ju märkt ibland när vi sett ett expresståg blixtrande och dundrande susa genom landskapet, racerförare skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när metallfåglar kretsat över våra städer och när vi i stora glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande svänghjul, medan manometrarnas kvicksilverpelare stigit och fallit och de röda visarna på... kraftmätarna darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx, en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.

Spengler målar upp teknovärldens triumf. Det är som "Tider skola komma" och "Metropolis" i koncentrat. Men så kommer teknikens problem som miljögifter, bilköer, skogsskövling, energikris och konsumism. Men för nihilisten och preussaren Spengler finns bara kamp och undergång och därefter intet. Naturen är fienden, det sägs klart ut. Och om teknikens utveckling stannar av, ja då är det "pacifism i kampen mot naturen". [kap XII] Maskinen förtär sin skapare och allt man kan göra är att sikta på en grandios sorti. Vi måste leva efter Akilles' måtto: "Hellre ett kort liv fylld av dåd och ära än ett långt utan innehåll":
Tiden låter icke hejda sig, det går icke att vända om, det hjälper icke att avstå från något. Endast drömmare tro på utvägar. Optimism är feghet. -- Vi är födda i denna tid och måste tappert gå den väg till ända, som är oss förelagd. Det finns ingen annan. [Vi måste hålla ut på vår förlorade post] som den romerske soldat, vars lämningar man funnit utanför en port i Pompeji, och som dog, emedan man vid Vesuvii utbrott glömt att avlösa honom. Det är storhet. Detta hederliga slut är det enda, som man icke kan beröva människan.

Det är manande, heroiska ord detta, men någon väg att seriöst överväga är det inte, denna spenglerska kamp mot naturen tills vi stupar. Jag röstar istället för fortsatt högteknologi och kristallteknik, rimlig miljöhänsyn och andlig utveckling inom ramarna för Fayes arkeofuturism.

Men visst har Spenglers bok något att säga oss. Man kan dock hoppa över de första kapitlenas primitiva spekulationer hur språket uppstått ur ordergivningen - kom hit! gör det! Detta var urspråket enligt Spengler. Tillåt mig tvivla. Men i övrigt är hans bild av teknik och kamp, av heroiska konstruktörer och äventyrliga stadsbyggare, av maskinlivet som livsstil, nyttig som alternativ mot liberala godnattsagor där tekniken antingen bara uppstår och bringar lycka åt alla, eller bringar lidande åt de stackars plebejer som måste sköta denna moderna grottekvarn. Spengler går fri från dylika moralismer; han accepterar tekniken, han ser tekniken som en livets taktik. Och därmed förmår han se teknikens poetiska sida - han ogillar poesi men gillar teknik, se där en poetisk strategi som heter duga. Spengler föraktar"... den ståndpunkt, som intogs av de flesta katederfilosofer och till och med många historiker ända ned till litteratörer och esteter i våra moderna storstäder, vilka anse författandet av en roman viktigare än konstruktionen av motorn till ett aeroplan." [kap I]. Jünger säger detsamma i "Feuer und Blut"; han hånar den "Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen".

Så jag säger: man måste bejaka tekniken estetiskt. Och praktiskt vara beredd att modifiera den så att den inte förtär oss. Spengler såg själv hur trafikproblem i storstaden visar hur maskinen kan bli kontraproduktiv. Men han såg ingen utväg, såg inga sätt att förfina tekniken. Nej öka intensiteten i exploateringen bara tills vi stupar av miljöförstöring. Knappast en gångbar filosofi i något läger idag.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Guillaume Faye

söndag 4 december 2011

Ruben Östlund: "Play" (2011)


Jag kallar fenomenet för "sprickorna i muren". Det är när någon MSM-skribent går utanför ramarna och kritiserar PK-monoliten. Nu senast är det Lena Andersson i DN. Hon har sett filmen "Play" och är emottaglig för budskapet. Hon har, kan man säga, börjat inse att invandring också för problem med sig. dn dn dn dn svd




Ruben Östlund har gjort filmen "Play": Den visar hur invandrarungdom i dagens samhälle äger gatan. De kan bete sig lite hur som helst mot omgivningen, ofta svenskar som systematiskt utsätts för angreppen. Och de vita ungdomar som drabbas kan inte göra motstånd. Då kallas de för rasister.

Invandrargängens dåd behöver inte ens vara stöld. De övertalar vita barn att räcka över prylarna. I filmen är det i form av en invandrare som säger till en svensk, "min bror blev av med sin mobiltelefon i en stöld, därför måste du ge mig din". Det är "brorsantricket" och det utövas inom ramen för sentimentet: invandrare får inte kritiseras, vita måste alltid be om ursäkt. Motstånd är inte socialt acceptabelt om förövaren är svart.

Ruben Östlund problematiserar dylikt i sin film. Inte alla förstår greppet. Jonas Hassen Khemiri gråter. Åsa Linderborg i AB reagerar ungefär, "vad är detta för SD-propaganda"? En ärligare analys står Lena Andersson i DN för. Hon förstår filmens budskap. Det handlar om hur vita pojkar devriliserats i PK-samhället, de får inte hävda sin identitet. Och i motsvarande grad har de svarta ungdomarna fått ökad makt. Andersson:
De svarta pojkarna i filmen, och i den verklighet den bygger på, utövar en förfärande makt över sina offer. Dessa gör inte motstånd, ringer inte polisen, är inte rasister, har inte förtjänat behandlingen. De är apatiska av skräck men vet att världen ser ut så här. Hot, makt, gäng och tråkningar mot svennar, det vill säga töntar, är en del av skolvardagen.

"Play" vänder upp och ner på idealbilden tycks Andersson mena. Vanligtvis ska det vara de svarta man tycker synd om. Det är detta som förvirrar tittaren. Men det anti-vita sentimentet har gjort invandraren helig, har gett honom oinskränkt makt i vissa lägen. Andersson förstår vad Östlund siktat in sig på, maktutövningen hos de svarta ungdomarna:
Om Östlunds film handlade om den fattiges nöd skulle rånarna ta vad de behöver och dra vidare till nästa mobilinnehavare. Men de har gott om tid. De har hela dagen på sig och drar ut på njutningen i att förnedra. De leker och har roligt med sin makt, såsom maktmissbrukare alltid har gjort.

Den svarte på filmduken ska enligt regelboken vara "den andre", en god och fin människa. Det blir en veritabel dyrkan av den främmande, det där som Faye kallar xenofili. Att skildra svarta som idioter och bufflar går inte för sig, därför upprör "Play".

Andersson orkar problematisera, hon orkar ge sig in i den gråzon Östlund skildrar i "Play". Heder åt henne. Men en sak i taget: jag faller inte i trans över denna avvikelse. Likt andra MSM-skribenter som vågat sig på att kritisera PK-ismen (Marcus Birro, Kjell-Albin Abrahamsson, Ulf Nilson) så lär hon tassa försiktigt. Hon lär med andra ord inte gå samma regimkritiska linje i varje krönika hädanefter. Det blir kanske lite slalomåkning mellan det korrekta och det oppositionella. Men man kan inte få allt.




Relaterat
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer

torsdag 24 november 2011

Svenssonaffären dag 8: brevet från Anna


Jag får ibland höra i denna affär: vad är problemet? Vi har ju yttrandefrihet. Media får skildra mig och jag får svara, på denna blogg om inte annat. Då säger jag: visst, vi har yttrandefrihet. Men denna yttrandefrihet tycks ha informella gränser. Det verkar finnas oskrivna lagar för vad man får säga. Om man som jag analyserar Breivik bortom ren dagisnivå, då har man tydligen förbrutit sig mot denna lag. Man kan då 1) avpolletteras från en praktik, trots att man skött varenda arbetsuppgift till punkt och pricka 2) man blir föremål för reportage i TV där man anonymiseras och citeras ur kontext 3) Expo har godheten att rapportera dig till Säpo och kalla dig en "fara för demokratin". dn dn dn dn dn svd




Igår skrev jag ett öppet brev. Det var riktat till Mittnytts ansvarige utgivare, Anna Olsson Werkström. Jag sa där att jag protesterar mot den behandling jag utsatts för: att i Mittnytts reportage 17/11, "Breivikanhängare sparkas", utmålas som ett anonymt monster, ett hot mot demokratin. Jag bad om upprättelse: att åtminstone få min bild publicerad på Svt.se så att folk får veta vem som är detta fasansfulla hot. En länk till min blogg skulle också finnas.

Men se det gick inte. Jag får ingen upprättelse.

Igår fick jag nämligen svaret från Werkström. Hennes mail finns återgivet nedan inklusive sådant som ärende, sändare och mottagare, plus Werkströms själva meddelande till mig. Jag ger er alltså brevet från Anna:
Från: anna werkstrom
Ämne: Ang. Upprättelse
Datum: onsdag 23 nov 2011 12.13.07 GMT+01:00
Till: lennart svensson

Hej!

Vi kommer inte att publicera detta. Våra sändningar och hemsidor är ingen allmän plats för publicering. Det är jag som är ansvarig för det som publiceras där. Och vi kommer inte att publicera ditt inlägg.

mvh

Anna

Anna Olsson Werkström
redaktionschef

SVT mittnytt
851 80 Sundsvall
+4660190195
+46706619052
anna.werkstrom@svt.se
svt.se/mittnytt

Hon säger nej alltså. Sätter ner foten, drar ner järnridån för en man som bara kräver symbolisk upprättelse. Och hon ska ha rätt att skildra mig med dramatisk musik, brunpixlat ansikte och citat ur kontext...?

Så för TV:s tittare förblir jag ett anonymt Något, en Hemsk Radikal som håller på att välta kungariket över ända med mina skriverier. Tittarna får inte veta mitt namn, inte se mitt ansikte. Jag ska tystas och jagas iväg till universums mörkaste avkrok.

- - -

Där står vi alltså idag: SVT vägrar att ge mig något slags ideell upprättelse. Något juridiskt case mot dem har jag inte, det är generellt svårt att fälla media för sådant de skrivit eller sänt, men det är något i denna affär som inte är rätt. Jag skulle förstås kunna skriva ett inlägg på SVT debatt. Det kan vara en väg: att där framställa mitt fall och sätta spotlighten på det. Budskapet skulle vara: detta är inte rätt, det är något som stinker. Man ska inte få behandla radikala bloggare som något katten släpat in. Det samhällsklimat som tillåter dylikt är sjukt.

En vän har sagt åt mig att agera innan denna affär kallnar. Då säger jag som Churchill: hämnden avnjuts bäst kall... Så vad gäller all denna uppståndelse kring mig så tror jag att jag lättar på trycket en aning nu i min egen bevakning. Jag kommer att nämna fakta i fallet så ofta som krävs, och jag ska kanske ta och närläsa artiklar som Verdens Gang och Svt.se och se vad jag kan utvinna. Jag kanske skriver en "Svenssonaffären dag 9" i morgon. Vi får se. Affären har börjat leva sitt eget liv. Men för bloggens skull vore det bra om jag fick lite tid att skriva om annat. Kanske ska jag sätta mig ner att skriva ännu en analys över Breivik. Jag har fler uppslag i ämnet.

Jag har dock en känsla av att Svenssonaffären kommer att fortsätta, om inte med ingredienser som Mittnytt och brunpixling så med annat. Makterna torde i mig ha fått en favoritfiende, en de kan bjuda in till sina finrum för att intervjua, håna och trakassera, för att få radikalismen att framstå som hotfull och hemsk. I så fall säger jag: bring it on!




Relaterat
Bloggen Sverige Idag skriver om mig
Inlägget som startade allt
Gotiska Klubben om Werkström
Bilden föreställer Anna Olsson Werkström, brunpixlad för att skydda våra läsare från hennes alltför starka karisma.

onsdag 23 november 2011

Svenssonaffären dag 7: öppet brev till Anna Olsson Werkström


Svenssonaffären har nu varat i en vecka. Den handlar om mitt bloggande om Breivik. Detta bloggande har bland annat fått Säpo att rynka på pannan. Och i SVT:s Mittnytt har jag hängts ut som ett monstrum, ett hot mot samhället och en paria. Mitt ansikte har suddats ut och det nämns inte vem jag är, varken i reportaget eller i en artikel på Svt.se där förföljelsen fortsätter. Därför har jag skickat ett mail med nedanstående text till Mittnytts ansvargige utgivare, Anna Olsson Werkström. dn dn dn ab ab ab exp exp




Öppet brev till Anna Olsson Werkström, ansvarig utgivare för Mittnytt

Bakgrunden är denna: jag Lennart Svensson har bloggat om den norske terroristen Anders Behring Breivik. Jag har från dag 1 tagit avstånd från våld. Jag har analyserat Breiviks världsbild, jag har skildrat aspekter på hans biografi och hans profil. Jag har citerat ur hans manifest och gett min syn på det hela som radikal konservativ. Enligt min mening finns det vissa aspekter av Breiviks analys som kan ha fog för sig.

Detta accepteras inte av Makterna. När TT 17/11 sände ut ett telegram om att jag avpolletterats från min praktikplats på MIUN för detta bloggande, kom Mittnytt genast och gjorde ett reportage om mig. Jag lät mig godvilligt intervjuas. Men i reportaget som sändes på kvällen 17/11 suddades mitt ansikte ut. Med kameravinklar, citat ur kontext och glidande formuleringar framställdes jag, milt sagt, som ett hot mot demokratin.

Jag protesterar mot denna behandling. Jag vänder mig mot att 1) utmålas som en extremist som hotar samhället 2) att samtidigt anonymiseras och framstå som ett ansiktslöst monstrum. Jag är en publicerad författare och känd bloggare, online sedan 2007. Jag har aldrig "satt mitt ljus under en skäppa" som det heter i Bibeln.

Jag kräver upprättelse. Media ska inte kunna tysta och dehumanisera bloggare på detta vis. Genom att anonymisera mig har SVT förvägrat svenska folket att själv bilda sig en uppfattning om vad jag säger på min blogg. Jag står nämligen för allt jag skrivit på bloggen. Jag har inte brutit mot några lagar, jag följer TF och jag respekterar kvinnor och minoriteter. Jag har åsikter om invandringspolitiken men för det ska man inte behöva bli en paria.

När mitt fall blev offentligt startades en tråd om mig på Flashback Forum. Jag gavs då automatiskt rätt att yttra mig där. Nu kräver jag samma rätt att yttra mig i Public Service-media som i social media.

Jag kräver:

. att SVT på sin hemsida publicerar en bild på mig, opixlad, där det står motsvarande att detta är Lennart Svensson, den bloggare som skildrades i reportaget 17/11 om hur han avpolletterats från MIUN.

. att det i texten ska ges en klickbar länk till Svenssongalaxen, den blogg som är orsaken till all storm som drabbat mig. Länk:

Dessa krav är ställda så att folk åtminstone ska ha en chans att bilda sig en egen uppfattning om vem jag är.


Härnösand 23/11 2011

LENNART SVENSSON

- - -




Relaterat
Gotiska Klubben säger sitt i affären
Negativ legitimering

tisdag 22 november 2011

Svenssonaffären, dag 6: understöd från internet


Mitt bloggande om Breivik har fått Makterna att reagera. Först omnämndes jag i ett TT-telegram. Sedan kom TV. Sedan skrev Svt.se att jag är ett hot mot demokratin. Men det är för sent att räkna ut mig. Jag kan tala för min sak. Dessutom har jag fått stöd på internet: på Flashback, i Fria Tider samt på Gotiska Klubben. dn dn dn svd svd




Jag kallar denna serie av händelser för "Svenssonaffären". Utlösande faktor var avpolletterandet från en viss praktikplats. Men det var först sedan TT rapporterat om detta som det exploderade: media ringde och TV knackade på. Det sistnämnda reportaget är väl hittills det mest roande inslaget, även om det finns en underström av ren, rå maktpolitik här: jag ska dehumaniseras och utmålas som Odjuret Från Norr, Det Värsta Sedan Hitler.

Men de hade inte räknat med mig i denna affär: "You've made one, big mistake. - What's that? - Svensson." Jag kan nämligen ge min egen version av händelserna och jag gör det i denna tråd. Skrolla ner och läs om allt som hänt, om hårda fäktningar i det virtuella rummet. Det handlar om yttrandefrihet, om vad som är tillåtet att säga i det här landet.

De hade inte räknat med mig och de hade inte räknat med omvärldens reaktion. 18/11 startades till exempel en tråd om mitt ärende på Flashback. Flashback har nyligen fått pris för att de avslöjade fotografen Terje Hellesö. Genom pusselbitar bringade av Flashbacks medlemmar kunde Hellesös bedrägeri avslöjas steg för steg. Detta är "yttrandefrihet på riktigt": folk vid sina datorer ger alternativa bilder av MSM:s narrativ. I MSM var Hellesö en Stor Fotograf. I Flashback gavs en annan, sannare bild.

För detta har de hedrats. Och jag vill tacka dem för att även mitt fall får diskuteras på Flashback. Här har det getts smockor och smek men i stort tror jag, genom mina och trådstartarens inpass, att sentimentet vridits i gynnsam riktning. Det ska inte vara tillåtet att smutskasta avvikande röster som mig i det offentliga samtalet. Man ska inte kunna utmåla en fri skribent som Ett Hot Mot Demokratin bara för att han ger sig ut i en gråzon dit ingen annan vågar.

- - -

Nättidningen Fria Tider har jag följt ett bra tag. Man rapporterar om det MSM väljer att tiga om: brottslighet av invandrare, svenskfientlighet, PK-ismens härjningar i stort och smått. Både Sverige och utlandet belyses av skribenter som Carl Lundström och Widar Nord. Den sistnämnde tog upp mitt fall, hur jag som praktikant avskedades på grund av mitt Breivikbloggande. Han får in en bra poäng:
Enligt Berglund [MIUN:s prefekt] strider åsikterna på bloggen [Svenssongalaxen] mot ”allt vad universitetet står för”. Att offentliga arbetsplatser skulle ha någon sorts officiella åsikter, som anställda där skulle vara tvungna att sympatisera med, tillbakavisas dock av regeringsformen som Fria Tider har läst.

”Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning”, heter det bland annat i 1 § 1 kap.

”Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”, heter det vidare i 15 § 12 kap.

Svenska domstolar betraktar dock grundlagen mest som en symbol, och det ses som ett tecken på dålig social anpassning och psykisk sjukdom att hänvisa till grundlagen under domstolsförhandlingar.

Med reservation för att jag inte var anställd, bara praktikant, ger Nord med detta ett nödvändigt perspektiv. Det är tveksamt hur statliga institutioner kan komma dragande med en privat "värdegrund" för att motarbeta avvikande åsikter.

Så jag säger tack till Fria Tider för denna artikel. Och kommentarsspalten har varit positiv och stödjande. Det är bra att veta att stöd finns där ute.

- - -

Jag har länge följt bloggen Gotiska Klubben. Här hyllade jag den första gången. Nu är det dags igen: this is priceless...! GK har nämligen tagit sig an mig med kraft och energi. Ett exempel: när TV filmade mig valde de att sudda ut mitt ansikte sedan. Detta gjorde mig till en ful typ, suspekt på något sätt. Men GK gav igen med vinkeln: "Påtvingad brunpixling av Lennart Svensson". Ordet brunpixling är en helt ny term i sammanhanget, myntad av GK. Den kan användas för att raljera över det hela. Jag menar, jag är ju vit nationalist, varför ska jag då inte få visa mitt vackra fejs i rutan...? Detta luktar rasism lång väg.

GK har skrivit om mitt fall från början. Detta var den första artikeln. Sedan har fler aspekter belysts. Man kan som jag njuta åt vissa aspekter i det hela men sens moralen är förstås allvarlig. MSM försöker tysta och misstänkliggöra avvikande röster. Vi har yttrandefrihet, sant, men vissa ska inte få rätt att nyttja den. One law for them, and an other one for us. Högermänniskor som jag behandlas med illvilja om de bloggar om Breivik, även om man tydligt tar avstånd från våld. Vänstermänniskor däremot, de höjs till skyarna även om de förespråkar mord och våld, som Turteatern med sitt SCUM-manifest.

Det är detta Svenssonaffären handlar om. Vi måste få riktig yttrandefrihet i det här landet. Mobbingen av avvikande röster måste upphöra. Du kan själv bidra genom att läsa Gotiska Klubben, Fria Tider och närvara på Flashback. Flashback har flera trådar om media, samhällsdebatt och liknande, parallellt med trådar om Allt Möjligt. Detta är yttrandefrihet på riktigt: inte alltid så salongsmässigt men det är i alla fall sanningen som kommer fram. Det är som på torget, det är som på krog och café i en brusande, vital stad. Utan internet och utan Fria Tider, Gotiska Klubben och Flashback skulle stämningen i detta land vara betydligt kallare.




Relaterat
GK: Svenssoneffekten och Breivikeffekten
Bo Cavefors blev också trakasserad
Utbrytningen
Bild: "45-åringen" och "Härnösandsbloggaren", utan brunpixling.

måndag 21 november 2011

Svenssonaffären, dag 5: jämförelse med Caveforsaffären 1979


Svenssonaffären i korthet: jag har bloggat om Breiviks dåd. För detta kallas jag "Breivikanhängare" och "-sympatisör" i Verdens Gang, Svt.se och Mittnytt. Det hela påminner slående om Caveforsaffären 1979. Denne Bo Cavefors hade 1976 gett ut boken "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt". Den boken togs väl emot; allting gott i kungariket Sverige och dess radikala kulturliv. Sedan, 1977, fick Cavefors erbjudande av RAF:s advokat Klaus Croissant att ge ut dokument rörande RAF. Övriga europeiska bokförläggare hade nämligen inte vågat ta i denna heta potatis. Så Cavefors gav ut RAF-boken. Detta gillades inte av media, ej heller av västtysk och svensk polis. Man gjorde razzia hos Cavefors, man angrep honom på juridiskt tvivelaktiga grunder och jagade honom slutligen ur landet. Svenssonaffären rör sig såklart på en mindre avancerad nivå än detta men i sak är det samma syndrom: man ska inte få analysera och diskutera terrorism, inte få behandla dessa fenomen på ett mer avancerat plan än tidningsnotisens. gk gk ft dn dn svd svd exp




Bo Cavefors föddes 1935. Han publicerar sig fortfarande på Cavefors Position. Han skriver bland annat om den Ernst Jünger han gav ut så frikostigt en gång i tiden: Eumeswil, Krigsdagboken, På Marmorklipporna.

Cavefors startade sitt förlag 1959. Det gav ut poeten Eric Fylkesson, det gav ut Ezra Pound, det gav ut Dali, Marx och Nietzsche, det gav ut över 800 böcker. Det var ett kvalitetsförlag med särprägel. 1976 gav han så ut en bok betitlad "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt". Hon var före detta journalist och kunde skriva. Hon sa bland annat: om USA utplånar en stad i Vietnam, då är det krig; om en aktivist krossar en fönsterruta, då är det terrorism. Hon var inspirerad av Carlos Marighellas idéer om stadsgerilla: för att föra upp den politiska kampen på ett militärt plan skulle man begå vissa terrordåd, dåd som skulle få regimen att svara med hård repression. Denna repression skulle i sin tur få folket att reagera och starta en revolution.

1977 gavs så boken med dokument från RAF:s verksamhet ut. Rote Armee Fraktion utförde bombdåd och dödade och skadade människor. Detta är fastslaget. Att sedan ge sig på att publicera en bok med RAF:s texter, en bok som sedan lär ha smugglats in i Västtyskland med falska omslag, detta ska inte myndigheterna ha gillat. Tyskland agerade och omsider kom Cavefors' i myndigheternas garn här hemma: han häktades i augusti 1979, "misstänkt för skattebrott och för att ha plockat ut böcker ur sitt konkurshotade förlag i syfte att sälja dem utomlands" (Janus 6/83). Han satt inspärrad i nio dygn i en cell i Lund. Husrannsakan gjordes på förlaget och i Cavefors' hem.

Förlaget gick i konkurs 1982. Följande år frikändes Cavefors. 15 av åtalets 16 punkter hade lagts ner. På den 16:e fick han "villkorlig dom för att han inte bokfört pengar som han en gång skänkt bort" (ibid). Cavefors bodde då i Schweiz där han fortsatte sin förläggarverksamhet till 1985.

Han friades alltså...? Så då var det inga problem...? Nej, så var det inte alls. Det var trakasserier från myndigheterna, inget annat. Ett myndighetsutövande med syfte att förstöra verksamheten för en fri ande. Förlaget konkade ju. Cavefors hade blivit ett rött skynke för svenska och tyska myndigheter; hans förlag skulle utplånas, han skulle tystas. Förödmjukelser, förtal och utfrysning - metoden känns igen. Jag kan inte stå för allt Cavefors gjorde men ni ser tendensen: om Regimen märker att någon av undersåtarna inte går i takt, inte skriver och publicerar sådant som den vill, då slår den till. I Cavefors' fall med juridiska medel och ekonomisk terrorism, i mitt fall med brännmärkningar och uthängning i media.

Cavefors vistades i gråzonen genom att ge ut RAF-boken. Jag vistas också i denna gråzon genom de analyser jag publicerat om Breivik. Jag menar: jag försöker inte snylta renommé här, Cavefors' aktivitet rörde sig på en högre kommersiell nivå än min, och jag har inte hemsökts av polisen än, men Säpo har förvisso rynkat pannan över mitt fall. Så i sak är det likartade scenarios. Man ska inte skriva alltför kontroversiellt om terrorism, då är man off. Då har man förbrutit sig mot polite societys oskrivna regler.

Hur togs då RAF- och Meinhofböckerna emot på sin tid? Här kan ni läsa mer om det. Det är en akademisk uppsats av Pär Thörn från 2008 som finns upplagd på Cavefors förlags hemsida.

Källor
Eric Fylkeson: "Djävulens advokat för ordet" i tidskriften Janus 6/83
Metapedia: Bo Cavefors




Relaterat
Gotiska Klubben ställer SVT till svars för deras behandling av mig
Det är förbjudet att ge ut böcker om terrorism
Svenssonaffären, dag 3
Svenssonaffären, dag 5
Bo Cavefors, fotograferad av Thomas Dapper

Tolkien, Jünger och världskriget


En gång i tiden var jag skribent på Vetsaga.se. Jag bidrog med artiklar och essäer om science fiction och fantasy. Jag var en i skribentstaben jämte storheter som Fredrik F. G. Granlund, Karolina Andersdotter, Andrea Grave-Müller, Hans Persson och redaktören själv, Johan Jönsson. Sommaren 2011 fick jag plötsligt inte vara med längre. Då hade min radikalism blivit för stark. Galaxinlägg som detta och detta stack väl i ögonen. Jag skulle förvisas från fantastikens finrum, jag hade förbrutit mig mot God Sed. Vetsaga ville inte längre associeras med mig. Efter ett mail från Jönsson, som såg till att jag hade kopior av texterna, plockades texterna ner. Vad som var så radikalt och drabbande i mina essäer frågade jag inte, men ni kanske kan svara på det? Här är till exempel en före detta Vetsaga-text av min hand. Den heter "Världskrig och fantastik" och handlar om Tolkien och Jünger och hur deras deltagande i världskrigen påverkade dem.




1.

J. R. R. Tolkien deltog i slaget vid Somme och Ernst Jünger var med mest hela kriget. Och båda två skrev med tiden romaner om arkaiska nejder som hotades av invaderande ondska.

Så börjar jag denna essä, detta är anslaget. Men det kanske var mycket på en gång, hur ska jag knyta ihop allt det här? Nåväl, det här med första världskriget är bara avstampet, så först kan vi väl titta på kopplingen hos varje författare mellan kriget de deltog i och det de skrev.

För Tolkien kan i så fall nämnas att han drabbades av tyfoidfeber efter sin frontsejour och hamnade på sjukan. Där skrev han sina första texter om sin fantasivärld, några episka pastischer om Angbands förstöring och liknande som senare gavs ut i ”Sagor från Midgård”. Jünger åter skrev och gav ut sin dagbok från kriget, ointressant i denna kontext som fokuserar på fiktion. Men kriget var förvisso inte slut 1918, Versailles var ”bara en vapenvila på 20 år” som någon sa vid tillfället, så Jüngers ”På Marmorklipporna” från 1939 blir relevant i denna studie. Liksom Tolkiens ringtrilogi.




2.

Tolkien skriver embryot till sitt verk på krigssjukhus, längtar bort till en annorlunda värld och fångar denna i sina pastischer. På 30-talet ger han så ut ”Hobbiten”, en barnbok spelandes i den fictionvärld han lagt grunden till 1916 om inte tidigare. Uppföljaren blir verket ”Härskarringen”. Detta skrivs i allt väsentligt under andra världskriget. Att dra paralleller mellan texten och tiden den skapades i låter sig så klart göras, utan att låsa fast det hela i någon entydig tolkning.

Men visst är det något i tidsandan som gör trilogin till den klassiker den är. Texten uttrycker implicit det verkliga, det autentiska i den skildrade ondskan, mörkret som hotar invadera den hjärtevärmande idyllen. Ondskan är här inte blott sagoboksmässig eller underhållningsaktig; bortom all pastischering, alla konstruerade språk och all återanvändning av gamla mytologiska uppslag så känns ringtrilogin autentisk. Det, kan man tycka, är en märklig utveckling för en språkman som började sitt fictionverk som konvalescentkur, ja kanske som eskapism, fortsatte det som barnbok och sedan fick en förläggares uppdrag att utveckla dessa berättelser ytterligare - men i läsbar, modern prosaform tack, inga fler Silmarillion please tycks George Allen Unwin ha ansett...

Tolkien noterade själv skillnaden i tonläge mellan ”Hobbiten” och ”Härskarringen” i ett förord till den senare. Men den förra skrevs ju för hans barn vilka växt sedan dess så då kunde en mer vuxet tonläge passa. Detta är plausibelt, men nog var även tidsandan medskapare till denna trilogi. Tolkien hade kanske helst velat skriva en behändig liten bok om äventyr och sagoväsen i en värld att fly till, inte en ödesmättad dolorosavandring mot mörkrets hjärta.




3.

Ernst Jünger gick snarast motsatt väg än Tolkien direkt efter kriget. Jünger förblev i ”verkligheten” och blev hyllad för sina krigsdagböcker. Till saken hörde även att han fram till mitten av 30-talet var något slags högerextermist. När sedan nazisterna tagit makten drog han sig undan i besvikelse, detta var inte vad han velat. Här måste betonas att vad Jünger snarare velat ha var en stilfullare militärdiktatur, något slags estetisk medveten fascism à la Méditerranée. En skönandes på-papperet-ack-så-stilfulla regim.

Jüngers 30-tal: det intressanta var här att han av omständigheterna tvingades att bli fantasyförfattare. Påverkad av brodern Friedrich Georg vände han sig bort från politiken och odlade sina musiska intressen, ordnade sina insektssamlingar och reste i sydliga nejder. Sedan förkroppsligade han tidskänslan i fantastikens form, i en symbolisk berättelse om hur lemurer och mauretanier från skogen Fillerhorn intar det ärevördiga Marina, alltsammans beskådat av ett brödrapar boendes på Marmorklipporna.




4.

Tolkien tog värvning i armén något år efter det första världskriget startat, blev fänrik (second lieutenant) i Lancashire Fusiliers och sändes till fronten på våren 1916. På hösten samma år deltog han i Sommeoffensiven, ett engelskt försök att genombryta den tyska linjen – förgäves. Utkast till sin fantastik skrev Tolkien redan nu, i smutsiga underjordiska rum vid skenet av vaxljus under granatbeskjutning.

Efter fyra månader vid fronten ådrog sig Tolkien tyfoidfeber, ett vanligt syndrom i skyttegravarna. I början av november sändes han åter till England. Resten av sin armétjänstgöring spenderade han hemmavid, tillräckligt bra för att befordras till löjtnant innan kriget var över: First Lieutenant.

Inflytandet från militärlivet i sig, finns då det i Tolkiens opus? Jodå: som officer hade han till exempel en adjutant, en rejäl cockneytyp med båda fötterna på jorden. Hans goda förhållande till denne är speglat i relationen Frodo-Sam Gamgi, läser jag i Humphrey Carpenters biografi. Den krigsvetenskap, -historia och taktik som aspirant Tolkien kan ha inhämtat, kan heller inte ha skadat när han skulle skildra ”trehärarslaget” i ”Hobbiten” och alla drabbningar i trilogin, slaget vid Helms klyfta och så vidare. Det finns ett drag av realism i fantasterierna.



5.

Vad gäller Jüngers armébana så tog han hösten 1914 värvning som menig soldat, steg i graderna, sårades allvarligt sju gånger och slutade kriget som löjtnant, dekorerad med den sällsynta Pour le Mérite. Många andra som fick denna medalj blev senare generaler (som Rommel), men Jünger tog avsked ur armén 1920. Han kvarstod dock i reserven så att han inför andra världskriget befordrades till kapten och kunde delta i anfallet på Frankrike.

Resten av detta andra världskrig spenderades i staben till ockupationsarmén i Frankrike med stationering Paris. Stämningar och intriger han upplevde på denna post finns återspeglade i sf-romanen "Heliopolis", om en Lucius deGeer som manövrerar mellan titaniska och paradisiska makter i en smäktande framtidsstad med tycke av Neapel. Likt ”På Marmorklipporna” slutar denna roman med att huvudpersonen lämnar staden (här i ett rymdskepp, i den föregående med att han går i exil till en gammal krigsmotståndare).

Samma syndrom möter oss i ännu en av Jüngers sf-romaner, ”Eumeswil” från 1977. Där beger sig berättarjaget på slutet ut på jakt med stadens tyrann; destinationen är de mytologiskt rika ”Skogarna” och målet är inget mindre än att fånga Leviathan. Detta har någon sett som influens från Melvilles ”Moby Dick”, där valjakten liknas vid jakten på detta bibliska vidunder.

Första världskriget som sådant påverkade Jünger djupt. Han skrev många böcker om det och tycks sedan ha lämnat det bakom sig. ”På Marmorklipporna” visar inte mycket påverkan av detta krig, annat än att berättarjaget är krigsveteran som ”purpurryttare” och på slutet drar i strid mot Överjägmästarens horder -- dock endast beväpnad med en andjaktsbössa, det är det enda vapen man har där i sin boning på klippan. Men han minns lärdomen att kontrollera andningen och hålla pekfingret sträckt, infanterivisdom gångbar både här och där.




6.

Tolkien och andra världskriget: hur är det egentligen med allegorin och tidsstämningen? En oxfordprofessor som på lediga stunder skriver om en ödesmättad vandring mot fanstygens hemvist, om nödvändigheten att förstöra maktens ring i elden som smidde den, samtidigt som bombdeskadrar bombar verkliga städer och män strider och dör på stränder och i skogar? Nog kan paralleller göras till detta, korrespondenser mellan element i boken och i verklighetens värld, mer om detta nedan. Ska man nämna några mer jordnära (och paradoxalt nog allmängiltiga) gestaltningar av ondskan och dess lockelse, sådant som fångat mig som läsare, kan man till exempel ta Gollums förvandling från vanlig hob till drogberoende nervvrak, allt i begäret efter den ring han en gång ägt. Liksom hur samma ring påverkar Sam Gamgi strax innan den ska slängas i klyftan; med ringen i sin hand börjar han drömma maktfullkomliga drömmar, som att bli världens mäktigaste trädgårdsmästare. Voilà småborgaren förvandlad till diktator...

Så finns här mycket annat av värde, symbolismer av det ena eller andra slaget. Som mötet med Tom Bombadill, ett slags mysigare Pan. För nog är denne Tolkienskapelse en gud alltid, han säger ju: ”Tom fanns här före floden och träden; Tom minns den första regndroppen och det första ekollonet”, hans minns väsensläktens uppgång och fall och mycket annat. En annan fängslande mytologism är alvernas avtagande makt, de ger sig av mot bättre länder för att bereda plats för människans herravälde: en lyckad gestaltning av hur världen avförtrollas, ”die Entzauberung der Welt”. Att motivet lånats från den keltiska sagoskatten förminskar inte Tolkiens storhet.




7.

Paralleller mellan ”På Marmorklipporna” och verkligheten kan för sin del också göras. Jünger skrev den mer eller mindre medvetet i reaktion på tidsandan, det tror jag mig kunna konstatera. Sedan blir det invecklat när man ska avgöra huruvida verket som helhet blott är en tidlös symbol för ett visst skeende eller om där finns rent profetiska inslag. Jünger har intagit båda ståndpunkterna efteråt, med författarens suveräna rätt att motsäga sig; kanske hade han hört Walt Whitmans måtto: ”I contradict myself? Well them I contradict myself!”... Han bröstar sig till exempel med att ha förutsagt Stauffenberg i och med ödet för berättelsens furst Sunmyra. Annars brukar han säga att verket är helt frikopplat från sin tid och omöjligt att dra paralleller till nazitiden med.

Sedan kan man ju vrida detta ännu ett varv, med furst Sunmyras besök hos berättarjaget tidigare i storyn, då han bevistar denne i reträttboningen på titelns höjdformation: detta, har Jünger sagt, är baserat på ett verkligt möte mellan Jünger och en Heinrich von Trott zu Stoltz, ännu en oppositionell adelsman i naziriket.

Det om detta - men i stort, vari ligger berättelsens styrka, vari ligger det lyckade i förkroppsligandet av krigstida stämningar? Redan det att den skrevs och gavs ut före kriget säger väl något. Under själva kriget, 1941 eller senare, fick Jünger brev från en soldat vid östfronten som sa något i stil med: ”På dagen stred vi, och på natten läste vi i din bok vad vi egentligen varit med om”...

”Alla” har läst ringtrilogin, något färre har läst ”På Marmorklipporna”. Så man kan avslutningsvis propagera lite för den sistnämnda och kalla den en formrik saga med en underton av vemod, ”en förlorad värld” i fantastikens form. Ekot i gamla valv, värdet i bildning och kultur, vördnad för livet och nödvändigheten att stå upp för det man tror på, allt detta har här fått sig ett samlat uttryck.

Verket speglas kongenialt i titeln. Jünger sa sig vilja gestalta en kombination av skönhet och fara, och med detta får man väl säga att han lyckats: ”På Marmorklipporna”...




Epilog

En viss H. P. Lovecraft anmälde sig frivillig till samma första världskrig som Tolkien och Jünger drog ut i. Det torde ha varit 1917 då USA gick med i kriget, kanske rent av före detta för att visa sin goda vilja. Dock fick Lovecraft frisedel av medicinska skäl. Det åsido finner jag även i Lovecrafts fiktion ett tyst rop av ångest inför saker som ska komma, skräckmässiga gestaltningar av Det oerhörda: mörkrets makter som väntar därute, redo att invadera den trygga småborgarvärlden. Kanske likt den atmosfär man finner hos Kafka, en annan ångestförfattare som levde ensligt och dog under mellankrigstiden.

Det finns hos HPL Något Fanstyg Där Ute som pockar på att få gestaltas, likt det man finner hos Tolkien och Jünger. Texterna drivs av något slags tvingande nödvändighet, något autentiskt. Lovecrafts stil må gå att parodiera – men det visar sig snabbt att där ändå finns något slags substans, något reellt. Jämför till exempel August Derleths Cthulhustories med HPL:s: nerven saknas, känslan av att det skulle kunna vara på riktigt. Det är för lite ångest helt enkelt.

Denna studie kan föra hur långt som helst. Men jag slutar här, och jag gör det med reflektionen att lyhörda författare kan låta sig fångas av tidskänslan och låta den styra sina verk, till exempel i en tid av totalt krig. Då spelar det ingen roll om man är kronvrak, ”civilmilitär” eller krigshjälte - för vad som räknas är resultatet, själva texten, verket, opuset och dess övertygande kraft, dess tvingande symboliska makt. Förmågan att skildra hur mörkra krafter svär sig samman och hotar att invadera den trygga, fina värld man känner som sin egen.

Bibliografi (svenska titlar plus originalutgivningsår)

Jünger, Ernst
I stålstormen, 1920
På marmorklipporna, 1939
Dagböcker från Frankrike och Tyskland under krig och ockupation, 1942-58
Heliopolis, 1949
Eumeswil, 1977
Siebzig verweht, 1970-96

Tolkien, J. R. R
Hobbiten, 1937
Härskarringen, 1954-55
Silmarillion, 1977
Sagor från Midgård, 1983

Carpenter, Humphrey
Tolkien: A Biography, 1977
The Letters of JRR Tolkien, 1981 (red)




Relaterat
Eld och rörelse
H. P. Lovecraft

söndag 20 november 2011

Svenssonaffären dag 4: negativ legitimering


Det är jag till vänster i bild: man med grå kavaj. Det är från i torsdags när jag förklarar min världsbild för Mittnytts Tomas Tiberg. Hela hans reportage ser du här. Det är sevärt; kolla in hur jag utmålas som Värre Än Hitler. Men primärt vänder jag mig emot att jag, som Gotiska Klubben skriver, "brunpixlats". Jag menar, ska inte en stackars vit nationalist få visa sin vackra nuna i rutan? Vad är det för diskriminering? Rasister! Dessutom undrar jag över genuscertifieringen på SVT: de båda reportrarna var män men den som gjorde grovjobbet i bakgrunden, videofotografen, var kvinna. Jag anar en dold könsmaktsordning på SVT. dn svd ft ft ft




SVT:s reportage talar för sig själv. Jag tänker bara kommentera detta med "Utöya/Auschwitz" som är citerat ur sin kontext. Vad jag menade var detta hur Norge och Arbeiderpartiet får svårt att hantera Utöya. Visst förstår man att de vill "ta tillbaks Utöya". Men hur? Att bara ha sommarläger där 2012 går inte. Jag skriver:
... återställer man Utöya som ett politiskt sommarläger kommer det ändå att bli spöklikt, ingen kommer att trivas där. Och gör man stället till ett monument, som den norske författaren Roy Jacobsen föreslagit, som ett sämre sortens Auschwitz, kommer det ändå att mytologisera dådet i sig och Breivik som gärningsman.

Min poäng är här att Utöya inte skulle funka som monument, inte bara med byggnader etc lämnade som de är, frusna i tiden. Det saknar Auschwitz' monumentalitet; sten ska det vara som Bachofen säger om monument, trä duger inte. Utöya-som-det-är-nu skulle bara säga "nederlag" och således gynna Breivik. Jag råder alltså Arbeiderpartiet att tänka över detta med Utöya som monument. Man skulle ju kunna tänka sig att man för de 30 miljoner som samlats in i Utöya-foden helt skulpterade om ön till en park med ett minnestempel i fokus. Då skulle offren hedras, inte gärningsmannen.

- - -

Vi ser hur man i reportaget försöker utmåla mig som Ett Monster. Jag intervjuas, visst, men ansiktet är utsuddat. Det är för att avhumanisera mig. Men det hela blir löjeväckande. Tycker de verkligen att jag är ett sådant hot? En man som sitter och bloggar? "Här är rummet där han satt"... oy vey.

MSM gör vad de kan. De står inte för något, har som lekejer till dagens regim ingen positiv agenda. Det är anti-svenskt, anti-tradition, anti allt. Man legitimerar sig genom att plocka fram fiendebilder, sådana som jag. "Titta vilka radikaler det finns, dessa måste stoppas! Det garanterar vi i regimen." Detta kallas negativ legitimering.

Man smutskastar, vinklar och suddar ut identiteter. Det kanske skulle funka om måltavlorna bara tackade och tog emot och var tysta. Men denna måltavla är inte tyst kan jag försäkra. Jag ska fortsätta att driva denna affär så som jag gjort det från början, från det MSM ansåg mig vara värd en notis för publicering högst upp på DN.se.

- - -

På Flashback finns en tråd om mig. Vissa är emot mig, andra stödjer mig. Jag har även postat där själv för att ge lite input.

Ett inlägg som verkligen gladde mig var signaturen Lakejtjej, igår 16.34. Hon skrev:
Svenssons kontroversiella blogginlägg om Breivik må innehålla någon flagrant tveksamhet [...] men att resonera kring Breivik utan att i varje mening uttrycka avsky är inte att "hylla" eller "stödja" våldet som metod. Att dela Breiviks "islamofobi" och hans uttryckta vilja att bevara den nordiska kulturen finns det 100.000-tals nordbor som gör utan att därför ta till vapen och våld.

Vi är hundratusentals som är emot islamkram, emot att den tradtionella nordiska kulturen släpas i smutsen. Så om ni tystar mig kommer tusen flera att ta min plats. "Om jag teg skulle stenarna ropa"...

Mina åsikter är mainstream. Eller kommer att bli det. Man kan säga: jag går före i gråzonen och lyser upp denna med en liten blå lampa. Join the fun!




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Hur det började

lördag 19 november 2011

Svenssonaffären, dag 3: karaktärsmord


I den norska dagstidningen Verdens Gang sägs att jag uttryckt beundran för Breivik. Och i TV:s Mittnytt kallas jag "Breivikanhängare". Detta är allvarliga påståenden. Och lögnaktiga. Jag har ända från början, från juli i år tagit avstånd från Breivik. Läs innantill. Jag tar avstånd från våld och fördömer Breiviks terrorbrott. dn exp gp svt




Det pågår en smutskastningskampanj mot mig. Med guilt by association ska jag utmålas som kriminell och associerad med Breivik. Det är ingen lek det här. VG-journalisten har till exempel haft godheten att informera Säpo om mig, dvs "mannen":
[D]et svenske sikkerhetspolitiet, Säpo, [kände inte] til mannen. De har heller ikke blitt varslet av mannens arbeidsgiver.

- Men materialet virker interessant, og det er spesielt koblingen til Breivik som får meg til å reagere, sier Dick Lindberg ved Säpo i Umeå.

Jaha, kan man invänta ett bultande på dörren endera dan då...? Eller snarare morgonen. De brukar ju komma och hämta en i vargatimmen har jag hört. Det väcker mindre uppmärksamhet. Sedan försvinner man i "natt och dimma".

Allt kan hända. Och media försöker smutskasta mig, försöker utmåla mig som kriminell. Jag har dock rent på fötterna. Jag har inte begått något brottsligt. VG är dock i farozonen för kriminell verksamhet: "falsk tillvitelse" kallar jag det att jag "uttrycker beundring for Anders Behring Breivik" samt att "i flere av bloggtekstene argumenteres det for væpnet kamp mot det multikulturelle samfunnet". VG läser slarvigt. Jag har skildrat hur Breivik tänkt, att denne ansåg sig vara i krig med systemet. Hur de kan få detta till att jag manar till väpnad kamp förstår jag inte. Antagligen är det deras ovana att läsa text som rör sig på en mer avancerad nivå än notistext som leder dem fel.

- - -

Jag mailades av VG-artikelns journalist igår. Han undrade om jag ville uttala mig om den TT-notis som cirkulerade. Visst sa jag och ringde upp. Han bad om diverse klargöranden. Han fick även tillåtelse att använda min bild gratis. Sådan är jag.

Hans Henrik Torgersen skrev sedan sin artikel. Läs själva. Jag får förvisso komma till tals och säga att jag tar avstånd från våld. Men VG:s insinuationer kvarstår.

Svenssonaffären rullar vidare. Jag står för det jag gjort. Och jag kör ingen kampanj här, jag har ingen fientlig agenda. Jag säger bara vad jag upplever och anser om vissa saker.

Så vad händer härnäst? Det vet jag inte. Jag vet bara att jag inte är rädd för vad som komma skall. Jag har rent mjöl i påsen. Låt det bara än en gång stå klart att jag förespråkar fredlig, metapolitisk verksamhet. Våld är förkastligt. Om inte det framgått tidigare så beror det på stilnivån i texterna, för denna affär handlar om vad som är tillåtet att skriva på internet, stil- och innehållsmässigt. Det verkar som om "texter mer avancerade än rapporter icke må skrivas" samt "analyser av Breiviks dåd må inte göras, endast fördömanden må förekomma".

Därför postar jag inlägg om denna affär: det kan ju tänkas ha allmänintresse. Ni som bloggar kan lära er något av det hela. Ni kan lära er vilka gränserna är för bloggverksamhet. Kort sagt: skriv inte för bra, då kan det vantolkas och ni kan utmålas som Hemska Människor.

- - -

Summa summarum: man försöker tysta mig, smutskasta mig, symboliskt ta kål på mig. Med andra ord, begå ett karaktärsmord. Men då kan jag säga att liket lever, ryktet om min hädangång som bloggare är betydligt överdrivet...




Relaterat
Dokument i fallet Svensson
Åselehaiku
Eld och rörelse (noveller 2007)

fredag 18 november 2011

Norge, sagornas land


Norge är sagornas land. Senast har vi till exempel filmen "Trolljägaren", en modern skräckfilm med sagovinkel. I en avlägsen norsk bygd skildras trollens verksamhet under nätterna; stilen är dokumentär och det hela verkar rätt roligt, lite "Blair Witch Poroject" möter FX-film. Så man har nära till sagorna i detta land. Som sagoläsare gillar jag även Asbjörnsen och Moes sagor som ibland har episk känsla. "Soria Moria slott" är en favorit. svd svd dn dn exp ab




Norge, sagornas land! Så låt oss bege oss dit. Jag blir er ciceron. Jag tar på mig vadmalsrocken och storstövlarna, tar näverkonten på ryggen och staven i handen och vandrar iväg längs Ångermanälvens dalgång. Sollefteå, Junsele, Åsele, Vilhelmina passeras. Vi lämnar Malgomaj bakom oss, vi går ut på fjällvidden. Snart passerar vi ett röse med en järnplåt som har Norges riksvapen, tre gyllene lejon på röd grund.

Nu är vi i sagornas land. Vi går ner i en dalgång. Och där, i en skog, står en stor bur av stål. Och i den sitter han, riksfången, riksdåren, die blonde Bestie himself: Anders Behring Breivik.

Vilken dåre tänker jag, mörda 77 människor så där. Ja då får man stå sitt kast. Jag skymtar fången bak galler; iförd påsbyxor och lusekofta sitter han i sin bur och äter gröt. Buren omges av vakter, kungariket Norges Fältjägercorps med sina typiska hattar. Den har nämligen en buske med gröna tuppfjädrar, med förebild i de italienska bersaglieris, bergsjägare. Denna hatt togs på sin tid fram av unionsmonarken Karl XV.

Vakterna vaktar Breivik. De är noga med att hindra både hans flykt samt att omvärlden ska meddela sig med honom. Så jag avviker ner i bya, tar in på ett värdshus och beställer en kopp öl. Medan bägaren töms reflekterar jag över Breivik, Norge och allt.

Man kan säga: Breivik har landet i ett visst grepp. Jag ska inte säga "järngrepp". Men vad han gjort påverkar landet. Nyss avgick justitieministern Knut Storberget. Han ska till exempel ha påverkat de mördades advokatrepresentant att dämpa kritiken av statens agerande strax efter Breiviks dåd. Sådant går inte för sig i en demokrati.

Man kritiserar agerandet hos myndigheter och polis mot Breivik, eller deras brist på agerande. Här måste jag säga att kritiken är lite orättvis. Formellt är den korrekt men när en dåre som Breivik begår ett dåd som han planerat i åratal så har han ett taktiskt försprång. Han vet så att säga att det är krig, fienden vet det inte. Han har initiativet, han har handlingsfrihet. Polisen vet inte vad som händer, de saknar operativ strategi. De kan bara reagera på order som, "GM är där och har gjort det", men vad ska de göra då? Släppa allt och jaga en förmodad massmördare?

Såframt man inte har en krigsförklaring på halsen, ja då blir polisarbete som gensvar på en beslutsam galnings dåd till sin natur ofta ineffektivt. Jämför Palmemordet: man kritiserade polisen för dess handlande under mordnatten men vad skulle de göra då? Spärra av Stockholms innerstad? Med vad, hur länge? Det är lätt att kritisera polisen i kölvattnet av ett angrepp av Breiviks typ.

Jag får medhåll av Magnus Norell i denna åsikt. Enligt DN:s Erik Helmerson sa Norell på ett Fores-seminarium nyss detta:
... en särskild sorts terrorism är omöjlig att gardera sig mot. Anders Behring Breivik agerade helt ensam, han var inte kopplad till någon grupp och hade vinnlagt sig om att inte synas på någon terrorradar. Inköp av konstgödsel kan skapa misstankar. Vad gjorde han? Köpte en bondgård.

Terroristen som ensamvarg är extremt ovanlig, konstaterade Norell. Man kanske skulle kunna stoppa honom med extrema kontrollmetoder. Men vem vill leva i ett sådant samhälle? Förenligt med mer demokrati och öppenhet vore det sannerligen inte.

Breivik har landet i ett visst grepp. Alla är ense om att fördöma dådet men vad ska göras konkret? "Mycket konsensus och lite verkstad" sa den norske statsvetaren Petter Hojem om en stortingsdebatt i ämnet. Repliken återges i nyssnämnda referat av ett seminarium hos tankesmedjan Fores. "100 dagar efter Utöya" var artikelns rubrik.

- - -

Hur blir rättegången? Jag skulle vilja säga: tuff. Omhäktningen i måndags, ett slags genrep för det hela, var lätt tumultartad. Och för processen i april är Breivik beredd, han vet vad han ska säga. Att döma av manifestet kommer han att utmåla sig som krigförande i ett krig av multikulturen mot de vita, av kulturmarxister mot traditionalister, av nihilister mot kristna. Att föranstalta massinvandring och sedan tysta dess kritiker med brännmärkning, att hjärntvätta folket så att debatt omöjliggörs, detta är ett krigsliknande tillstånd. Sådan är Breiviks bild av läget och jag tycker den har vissa intressanta drag.

I manifestet har Breivik skisserat sin rättegångsmässiga försvarsstrategi. Har åklagarsidan läst den? Det har de säkert. Har de något att bjuda emot?

- - -

Min öl är uppdrucken. Jag betalar och lämnar värdshuset. Det är dags att återvända hem - hem till Sverige efter detta besök i sagolandet Norge.

Jag går tillbaks till skogen och passerar Breiviks järnfängelse, vaktat av Fältjägarecorpset. Jag tänker på något som sas i Helmersons artikel gällande hur Norge förändrats efter dådet: det har blivit mer likt Sverige. Nämnde Hojem sa nämligen på seminariet att "fler norska politiker har fått livvakt och det har införts ingångsspärrar vid regeringsbyggnaderna". Ökad säkerhet i kölvattnet av dådet alltså, ungefär som USA fick mer säkerhetstänk efter 9/11. I sak är detta oviktigt men det säger något om sentimentet i den tid vi lever i. Det är krigsaktiga tider, spärrar och portar, hårda tider. Fienden lyssnar, en terrorist kan bo i varje buske. Men själv är jag ju härdad som få inför dylikt krigssentiment, jag har ju mer eller mindre levat i det sedan 80-talet och den nystart som kalla kriget fick då. Invasionen i Afghanistan, nertystad av dåtidens svenska MSM-elit och kulturskribenter från DN och Expressen till Aftonbladet, dock reell med ett samtidigt hot mot Sverige på Sovjets nordflank, ja, detta krigssentiment har liksom påverkat mig. Och Falklandsöarna, Beirut 1983, Grenada, lumpen, Gulfkriget och privata krig som "Eld och rörelse" och "Camouflage", fullbordade i jämnhöjd med den multikultismens kulturkamp som nu rasar, gör att jag tar eventuell sentimentsterror med ro. Säg att det är krig, vem bryr sig, det rasar i vart fall inget krig inom mig.

Världen må vara krisartad och krigsaktig men inom mig har jag frid. Så kom an bara, kulturmarxister, plutokrater och bankirer beyond the sea, jag är beredd, jag ska nog bjuda er spetsen!

Med dessa tankar i mitt sinn styrde jag stegen upp ur dalen och ut på kalfjället. Jag korsade gränsen, lovade Herren i himlen och stannade för en dryck ur en fjällbäck. Jokk Bärdryck!




Relaterat
Jag intervjuades av Verldens Gang igår om mitt Breivikbloggande
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Målning: J. C. Dahl, "Trolltindene", 1823.