måndag 24 februari 2014

Anekdoter om P. G. Gyllenhammar, Axel Johnson och Marcus Wallenberg senior


Näringslivet är en basal kraft i vårt land. Härmed några anekdoter om diverse näringslivssnubbar.



Jag ska nu granska diverse sammanhang. Jag börjar med en titt på P. G. Gyllenhammar.




P. G. Gyllenhammar

Volvochefen P. G. Gyllenhammar (1935-) granskade en gång en av företagets årsredovisningar. På en bild upptäckte han en Scanialastbil som hamnat där av misstag. Scania var ju den stora konkurrenten. Hela upplagan på 80.000 ex fick förstöras.

Så var det ofta med Gyllenhammars ledarstil, han ägnade sig åt symbolfrågor med viss frenesi. Själva produktionen kom ibland i andra hand. Tekniskt kom Volvo på efterkälken under PG:s tid jämfört med det tyska BMW. BMW var ju, fram till cirka 80-talet, ungefär lika litet som Volvo men är idag i en helt annan division. PG var en skicklig administratör och ledare men den där passionen för produkten i sig, bilarna, hade han inte.

Denna försummelse har, enligt bedömarna, lett till Volvos kriser och dess uppköpande av än Ford, än kinesiska Geely Automobile. Sic transit gloria mundi.

Men detta gäller personbilarna. Det avknoppade företaget Volvo Lastvagnar är ännu i någorlunda bra form, så vitt jag vet.




Axel Ax:son Johnson junior

Johnsonkoncernen grundades av "generalkonsuln", Axel Ax:son Johnson senior (1876-1958). Hans äldste son hade samma namn och kallades junior. ”Bergsingenjören” var ett annat tillnamn hos denne som efterträdde fadern som koncernchef och levde 1910-1988.

Johnsons var konkurrenter till Wallenbergarna, men i tysthet beundrade man deras stil. Likt Marcus Wallenberg var bergsingenjören noga med klädseln. Det läser jag i Bengt Ericsons bok om Johnsonkoncernen (1982). Mörk kostym, vit skjorta och slips skulle det vara. Till exempelvis brun kostym skulle man ha bruna skor och brunt skärp. En gång skulle bergsingenjören med två medarbetare till ett viktigt möte. De båda ställdes upp och mönstrades. Den ene gavs pengar för att köpa nya strumpor, dem han hade på sig var alldeles för färgglada. Den andres klädsel var däremot felfri så han gavs pengar för att, när han ville, köpa sig två skräddarsydda kostymer.

En anekdot i samma anda är när bergsingenjören träffade en före detta anställd. Denne jobbade nu i ett företag med liberalare dresskod än vad Axel Johnson & Co hade. Mannen hade för dagen på sig sina vanliga arbetskläder: svart blazer, grå byxor, svarta loafers och ljusblå skjorta med slips. Bergsingenjören sa. ”Nej men käre vän – har du semester...?”

Bergsingenjören var som sagt son till koncernens grundare, generalkonsuln.




Marcus Wallenberg senior

Marcus Wallenberg senior levde 1864-1943. Han lär ha hållit attraktionen mellan könen för ”en form av oförnuft”. Han var gift med Amalia Hagdahl, dotter till kokboksförfattaren Charles Emil Hagdahl. Paret fick sex barn, fyra döttrar och två söner.




Relaterat
Melina Starr, agent i befrielsen av Sverige
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln
Volvo F 88 dragbil

fredag 21 februari 2014

På gamla kyrkogårdar står det ibland: "Tänk på döden"


Härmed ett reportage från en dödlig verklighet.



”En man bör leva så att han i varje ögonblick är beredd att dö” sa Konfucius. Det var bra sagt.

Döden talar man inte ofta om. Den är tabu. Döden är ett tungt ämne, men att tänka på döden då och då kan väl inte skada. Jag tycker det är sunt.


Vissa älskar döden. Som legosoldater med sitt ”vive la mort”. Och Edith Södergran i sina sista dikter. Andra vågar inte ens tala om döden, inte ens på dödsbädden.

Man ska inte frossa i död. Inte skapa någon dödskult. Men man ska acceptera döden.

Kort sagt: tänk på döden. Som det står på Härnösands kyrkogård (överst). Och Stampens kyrkogård i Göteborg (undre bilden).




Relaterat
Reportage: kyrkogården
Edith Södergran: krigiskt sinnelag
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)

tisdag 18 februari 2014

Svensk arméuniform 1700: några anteckningar


Jag bloggade nyss om Karl XII:s bana. Om Kliszow och Poltava och lite annat. Härmed något om de svenska uniformerna vid tiden. Det vill säga i början av 1700-talet.



År 1678 bestämdes att alla svenska infanterister skulle ha samma uniform. Dittills hade varje regemente sett annorlunda ut i röda, grå, blå och så vidare rockar med stor variation i färgen på fodret. Fodret visades i ärmuppslag och skört. Rockskörten veks undan för att underlätta marsch.

Uniformsrockens sedvanliga kläde, alltså tättvävd ylle, skulle nu vara blått. Uppslag, foder, skinnväst och skinnbyxor skulle vara gula. Västen var för sin del ganska lång, den räckte till strax ovanför knäna. Den kunde, liksom byxorna, ibland vara av tyg. Byxorna räckte en bit nedanför knäna; därtill bars strumpor som räckte en bit ovanför knäna. De hölls uppe av läderremmar med mässingsspännen. ”Skorna var raka och lika för höger och vänster fot. En del av soldaterna skaffade själva sådana långa stövlar som officerarna brukade bära.” [Alf Åberg, "Karoliner", s 23]

- - -

Halsduk och rundskuren kappa ingick även i munderingen. På huvudet bars en svart filthatt med brättena uppvikta, alltså en trekantig hatt eller tricorne. Pälsmössa eller karpus förekom ibland. I en axelrem bars ett så kallat patronkök med krut och kulor. I en annan axelrem bars en ränsel där soldaten bar underkläder, proviant och småsaker. Över bandolären och vid midjan, bars ett slags livrem i vilket värjan hängde i sin balja; det kallades svärdsgehäng. Alla fotsoldater bar värja. I övrigt var beväpningen musköt eller pik. På musköten kunde man fästa en bajonett som blankvapen. Efter 1709 tycks detta system ha utträngt piken.

Rytteriet bar samma mundering som fotfolket. En skillnad var emellertid att rockarna hade blå uppslag. På fötterna bars kragstövlar, lika för höger och vänster fot. Ryttarna var beväpnade med värja samt två pistoler eller en karbin.




Relaterat
Karl XII:s död 1718 vid Fredrikshald
Karl XII i Turkiet
Min bibliografi
Bild: karolinsk officer

lördag 15 februari 2014

Fakta om Harry Järv: frontsoldat och författare


Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min historiska essä över östfronten. Den heter "Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45". Mer info om denna ypperliga bok ges i detta blogginlägg. Boken innehåller mycket, bland annat några rader om den finländske officeren Harry Järv. Följande inlägg återger dessa rader. -- Jag forskar ibland om östfronten. Om de finska och tyska striderna i öster 1941-44. En överbliven faktabit i mina studier är denna om Harry Järv.



Harry Järv (1921-2009) var en legendarisk patrullchef på finska östfronten. Han fick utmärkelsen Frihetskorset tre gånger. Dessutom, enligt uppgift, det tyska Järnkorset. Detta har hans fiender på senare tid lagt honom till last, men förgäves. Får man som finländsk soldat en medalj av en allierad krigsmakt så tackar man och tar emot. Något annat vore ju vansinne. Detta förstår alla utom bolsjevistiska intellektuella.

Järv var ofta ute på patrull. Något skulle man ju fördriva tiden med under det låsta läget från 1942 och framåt. Han var en elitsoldat, en som kunde det här med patrullverksamhet och närstrid. Se till exempel ”Permanent patrullverksamhet” (2000) och ”Oavgjort i två krig” (2006).

Filmen "Framom främsta linjen" (2004) bygger på Järvs fronterfarenhet.

- - -

Under en patrull i september 1943 sårades Järv i benet så att det måste amputeras. Då var det slutkrigat för ”Järven”. Men han var även en boksynt, lärd man som omsider blev bibliotekarie på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Han gav ut flera litteraturhistoriska verk och studier, bland annat ”Klassisk horisont” (1960), ”Introduktion till Kafka” (1962) och ”Läsarmekanismer” (1971).

- - -

Som skribent torde Järv kunna kallas bildningshumanist och kulturliberal. Han var inte på långa vägar någon bolsjevik-vänster. Han var solitt borgerlig. Han kunde sina saker som bibliotekarie och Kafka-kännare, bland mycket annat. Den ovan nämnda "Oavgjort i två krig" analyserar också Finlands utrikespolitik 1939-44 och försvarar den politik som fördes.

Jag lyfter på hatten för "Järven". Han försvarade västerlandets ideal både som soldat och skribent.




Relaterat
Trotylstorm i öster (2018)
Kluge: Slaget (1964)
Sinerma: Adolf Ehrnrooth (1983)

torsdag 13 februari 2014

Nollpunktsenergi och kristallteknik: vad är det?


Två centrala begrepp inom ny teknik är 1) nollpunktsenergi och 2) kristallteknik. Härmed något om detta.



För ett tag sedan skrev jag en tidningsartikel. Den handlade om vår tids politik, om den globala utvecklingen på alla plan.

En redaktör tittade på artikeln. Han reagerade över att jag i en bisats nämnt "nollpunktsenergi och kristallteknik". Så dessa två ord ströks. Men for the record frågade han mig vad jag visste om dessa saker så jag forskade lite privat om det hela. Och detta var vad jag, mellan tummen och pekfingret, fann.



Nollpunktsenergi

Först en titt på nollpunktsenergi. Det engelska begreppet "zero point energy" brukar bl.a appliceras på idéer av den amerikanske fysikern Nikola Tesla (1856-1943). Han sa bl.a: "Electric energy is everyhere present in unlimited quantities and can drive the world's machinery without the need for coal, oil or gas". En länk till debattforumet Above Top Secret som diskuterar Teslas idéer om detta är denna.

Idén med gratis energi enligt detta koncept har även tagits upp av debattfilmen "Thrive". Jag vet inte så mycket mer om detta projekt än att det är igång. Det är, vad mig beträffar, en teori möjligen värd att granska. Länk.



Kristallteknik

Så vad gäller kristallteknik. Man kan säga så här: två märkliga fenomen i mineralriket är magneter och kristaller. Hittills har vi t.ex lagrat data med magnetiska medel. Kan man även göra det med kristallinska? Kanske. Här är en artikel i Scientific American om datalagring av ljus (= fotoner) med hjälp av kvantminnen som arbetar med kristaller. Länk.

Man kan säga: ljus är information (och mörker är frånvaro av information). Den partikel som förmedlar ljus är fotonen. Men fotonen är snabb (300.000 km/sek) och försök att hejda den och lagra den tenderar att förstöra den. Men med kristaller kan man sakta ner fotonen och avkoda den dess information. Så ungefär skriver Scientific American om detta.

För övrigt är laser ett exempel på kristallteknik. Excitering av en rubinkristall ger dessa synkade ljusvågor.

EDIT 14/2 2014: Idag läste jag detta i ämnet, om Hitachi som tagit fram en liten skiva glaskvarts med märkliga datalagringsmöjligheter.




Relaterat
Omstridda fenomen: Loch Ness osv.
Melinas resa
Modern asatro
Project Montauk
Skeppsbron, Härnösand

tisdag 11 februari 2014

Reflektioner kring C. O. Hulténs "Regnskogen"


Carl Otto Hultén är en svensk målare. Hans motiv har fantasiprägel. Det är andra världar än vår egen som skildras. Hultén föddes 1916 i Malmö.




C. O. Hultén påverkades en del av sin tid i Afrika. Jag fastnar till exempel för bilden ”Regnskogen” (1974, se bild ovan).

På denna målning ser vi ett oregelbundet, gåtfullt klot, svävande över en frodig, grön djungel. Klotet och vegetationen är i sig realistiskt återgivna. Skuggor och högdagrar är anbringade enligt klassisk västerländsk oljemåleriteknik, en teknik utvecklad från Italien via Flandern över sydtyska mästare till Frankrike, där det omsider upplöstes i impressionismen. Hultén ingår i denna tradition. Och ”Regnskogen” är formellt realistisk. Hultén är ingen upplöst impressionist. Inte här i alla fall.

- - -

Att måla skenbart realistiskt men göra motivet overkligt kan sägas stamma från Salvador Dalí, hos vilken man kan finna realistiskt återgivna, ”vanliga” landskap och himlar, parat med ”det där overkliga” som gör det till surrealism. Se till exempel Dalis ”Crucifixion” där ett kors med Kristus svävar i rymden ovanför en sjö. Sjön med båtarna, bergen och himlen är oerhört väl fångade i traditionell, med ändå fantasieggande stil (en detalj av Dalis bild återges här). Det är den dramatiskt svävande, i sig lika realistiske korsfäste som ger det hela lyftning. Men en galen idé är inte allt, hantverksskicklighet måste till också. Det ser man hos Dali och det ser man hos Hultén.

Enligt Wikipedia påverkades Hultén bland annat av Max Ernst, en surrealist i klass med Dalì. Wikipedia kallar Hulténs Afrikabilder för verklighetsanknutna, men med en overklig stämning. Och det kan man ju hålla med om.



Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

fredag 7 februari 2014

Lästips: vänsterterrorism, Beevor, Plutarchos


Jag har läst böcker. Härmed några tips.




Jag sitter här och tänker på terrorism, vänstervarianten på 70-talet. Jag kan att börja med ge tre boktips i ämnet:

- "Baader-Meinhof: sju år som förändrade förbundsrepubliken" (1985) av Stefan Aust. Om Baader-Meinhofligan 1970-77. En tung bok, ändå minns jag den som fullt läsbar.

- "Vedergällning" (1975) av George Jonas. Om israelisk spionkrigshämnd efter München 1972-massakern. Hur Mossad opererade mot PLO-aktivister får man veta i denna bok. Som läsning är det rätt medryckande, även om det hela förstås är ett kontroversiellt ämne: mord och kontramord.

- "Kommando Holger Meins" (2011) av Dan Hansén och Jens Nordqvist. Om ambassadsdramat i Stockholm 1975 då en tysk terroristgrupp ockuperade tyska ambassaden. Ockupationen misslyckades, men det var inte på grund av svenska polisens effektivitet. Vi hade ju ingen antiterrorist-styrka då. Terroristerna sprängde sig själva i luften, mer eller mindre. Boken är rätt bra, den ger rapportmässigt allt och lite till om denna affär. Dessutom berättas om Norbert Kröchers aktiviteter i Sverige samma tid: hans planer på att kidnappa Anna-Greta Leijon. Han greps 1977 och utvisades till Västtyskland.

Ambassadsockupanterna hade visst samröre med Baader-Meinhof-ligan, som nämndes i samband med Austs bok. Ockupanterna krävde att medlemmar av denna liga skulle friges. Om Baader Meinhof, som alla kanske inte vet vad det var, skriver jag halvvägs ner i detta inlägg:
Baader-Meinhof ville bekämpa den USA-imperialism man såg i Vietnam och i amerikansk närvaro i Tyskland. Att sedan Vietnamkriget slutade och majoriteten av tyskar ville ha US Armys närvaro som stöd mot ett aggressivt Sovjet, i en tid när status quo dessutom gav gemene man ett rätt gott liv, gjorde att inget som helst stöd fanns för Baader-Meinhof hos de breda massorna. Boken "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt" (Cavefors 1976) gav förvisso förläggaren problem här i Sverige men utöver det tror jag inte Ulrike Meinhofs samlade krönikor hade sådan sprängkraft. Visst hade hon rätt i tankefoster som detta: "Om stadsgerilla dödar en människa är det terrorism, om USA dödar tusentals är det statsnytta". Men hennes bok och vänsterpräglade "befrielseteori", hennes och andra RAF:ares idé att våldsdåd skulle visa samhällets förtryckarnatur varvid folk skulle resa sig i revolt, fungerade inte. RAF dog i Stammheim 1977 och med den vänsterterrorismen.
Om både vänster- och högerterrorism så säger jag: de brukar inte ge resultat. Fredlig kamp, upplysning och metapolitisk verksamhet är vad som ger resultat. Ur det rena våldet kan inget spira.

- - -

Nu över till en bok om Stalingrad.

Vid Stalingrad 1942-43 utplånades en tysk armé. Den inringades med en klassisk dubbel omfattning, som slaget vid Cannae i jätteskala. Erkännas ska att även tyskarna gett ryssarna ett ”Cannae” 1941, vid Kiev, Minsk och Smolensk, en jättemotti väster om Dnjepr-Dvina-linjen, precis som planerat. Ryssarna slogs dock inte ut permanent av detta. Man överlevde och slog tillbaks vid Moskva. Och Stalingrad.

Ryssarna hade på senhösten 1942 lärt sig av sin läromästare. Anfallstäter med pansar skulle gå före och riva upp grupperingen och skapa kaos. Sedan skulle infanteriet komma efter, snitsla av inringningen och sluta säcken. Dessförinnan, ända från senommaren 1941, hade ryssarna försökt sig på motanfall. Men dessa var inte så sofistikerade och förslösade dyra resurser. Man spelade anfallaren i händerna, ryssarna ”anföll sig till döds”. Nu, hösten 1942, hade man Georgij Zhukov som fältherre. Han hade tidigt förstått pansarets roll i modern krigföring. Vid Stalingrad vann han sin första seger. Sedan ledde han sin ryska armégrupp ända till Berlin 1945.

Men vad gäller inringningar så försökte sig ryssarna sällan på dessa. Man gjorde aldrig någon så avancerad som i Stalingrad igen. Man gjorde antingen begränsade mottis eller så drev man fienden framför sig och/eller malde ner honom.

Anthony Beevor har skrivit böcker om ett och annat. ”Stalingrad” var hans första bestseller. Den kom 1998 och berättar allt man behöver veta i ämnet. Plus bakgrunden med Operation Barbarossa, Hitlers anfall på Sovjetunionen sommaren 1941. Beevors bok är OK. Ja kanske mer än så. Annars finns ju Heinz Schröters ”Stalingrad ... bis zur letzten Patrone” (1970) och Geoffrey Jukes ”Stalingrad – vändpunkten” (1972). En intressant studie i tysk militärmentalitet, med Stalingradslaget som utgångspunkt, är för sin del Alexander Kluges ”Schlachtbeschreibung” (ty 1964, sv 1965 som "Slaget".). I nyenkel 60-talsstil, med frågor-svar och korta stycken går Kluge in på djupet av militarismen.

Beevor berättar med exempel ur striderna. Citaten är belagda. Konkretionerna står som spön i backen. I detta inlägg förekommer en del citat ur Beevors bok.

- - -

Slutligen något om antiken.

Ska man läsa en antik historiker, bara en, ska man läsa Plutarchos. Han är, vad gäller översatt slöläsning, min antike favorithistoriker. Han slår dem alla: Livius, Herodotos, Arrianos, Tacitus och Thukydides. Och jag lärde mig gilla honom i Penguin Classics som hade ordnat biografierna i epoker -- romerska republikens fall, Alexanders tid osv. Originalupplägget, detta parallellställ romare-grek ansågs lite främmande för moderna läsare. Rätt tänkt av Penguin.

Det var schvung i stilen, det var skitbra helt enkelt. Plutarchos Penguinböcker heter:

. The Fall of the Roman Republic

. The Age of Alexander

Plus en bok om Athens klassiska tid. Och en om early Rome. -- Ett urval plutarkiska biografier finns nyutgivna på svenska av Daidalos. Titel: "Levnadsteckningar".

Jag har gett ut en essäsamling som pdf (och epub). Där, på s 34 ff, berättar jag om antika historiker med tonvikt på Plutarchos. Du finner pdf-filen fritt nedladdningsbar i detta inlägg. Den heter "Skallet från den kapitolinska varginnan". Den handlar om antikens historia, litteratur och samhällsliv, framställt i tematiska essäer. Bertil Mårtensson kallade den "en oerhört kunnig essäsamling".




Relaterat
Breivik jämförd med UNA-bombaren och Ulrike Meinhof
Kluge: "Slaget"

onsdag 5 februari 2014

Obama rustar ner flotta, flyg och armé


OM USA rustar ner så är det bra. Med färre stridskrafter kan landet inte hota sin omvärld så mycket. Håller Obama på att rusta ner Busharnas krigsregim?




Jag säger som i Hedebyborna: "Det är nya tider nu, baron...!" Och de tider vi ser idag är fredligare tider. Obamas nedskärning av USA:s krigsmakt är ett exempel på det. Ett annat är att det inte blev någon intervention i Syrien förra hösten. Att vi som protesterade mot krigsgalningarna segrade, det är ett annat indicium på denna fredstendens.

Härmed en översikt över vad USA rustade ner förra året, 2013:

. Flyg – från och med den 9 april 2013 beslöt USA:s flygvapen att markställa 17 divisioner. En division kan innehålla 12-24 plan. USA har inte råd att ha dessa plan i luften. Och man behöver dem inte. De enda divisioner som ska vara operativa är sådana som är insatta i till exempel Afghanistan. -- Källan till detta är flygtidskriften The Aviationist. Rubriken på dess artikel var pessimistisk: ”The U.S. Air Force as you knew it no longer exists: beginning today, 17 combat units grounded”. Men för oss andra, vi som vill ha fred, är detta goda nyheter.

. I februari 2013 lät USA även ta hem fem hangarfartyg (USS Dwight D. Eisenhower, USS Harry S. Truman, USS George HW Bush, USS Enterprise och USS Abraham Lincoln). De fördes till östkustens marinbas Norfolk för rutinundersökning. Vad detta betyder vet jag inte. Men jag är optimist och ser det som led i att rusta ner USA:s krigsregim. Ty i Air Force Monthlys aprilnummer stod att det som dessa (delvis andra) fartyg bär, vissa marina flygdivisioner, kommer att dras in.

. Fyra av USA:s sju hangarfartygsflottiljer kommer att dras in. Kärnan i de flottiljer som dras in är hangarfartygen USS Ronald Reagan, USS Dwight D. Eisenhower, USS John C. Stennis och USS Carl Vinson. Källa Air Force Monthly, april 2013.

- - -

USA:s flotta och flyg har alltså reducerats. Sedan förr är även dess armé på reträtt. Den är åtskilligt nerskalad de senaste åren. Se här till exempel. Här återger jag det linjetal Obama höll i januari 2012. Sedan dess är krig på marken ned- för att inte säga bortprioriterat för USA.

Del av denna strategi är att armén övergett Irak. Där sköter privata säkerhetsföretag ruljansen. Det är illa nog. Men Pentagon dansar inte längre efter skuggregeringens pipa. Pentagon domineras numera av ”white hats”, goda krafter, beslutna att göra det de ska: försvara konstitutionen. Inte kriga över hela världen åt New World Orders maktgalna furstar.

Och i detta komplex är jag försiktigt positiv till Obamas agerande.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Thomas Cole: "The Return" (1837)

måndag 3 februari 2014

Recension: Dietrich Eckarts onda öga (Landin 2009)


Per Landin (1956-) brukar skriva intressanta reportage och essäer från Tyskland ("Sista tangon i DDR", "Münchhausens äventyrligheter"). Nu tar jag en titt på en bok som Atlantis gav ut 2009.




En av Adolf Hitlers gurus var Dietrich Eckart. Han var en äldre figur som dog redan 1923. Eckart påverkade Hitler i bland annat antisemitisk riktning. Och jag försvarar inte Eckarts rasanta antisemitism. Men Per Landins inläsning av ondska och "inre paranoia" i Eckarts assymetriska anletsdrag -- det blir för mycket. Jaja, vi vet att dessa tider var mörka, och jaja vi vet ett och annat idag. Men jag kan inte instämma i Landins ord om hur Eckarts ögon ger olika intryck, hur det "... vänstra blickar vänligt och avspänt på betraktaren, och det är först när man täcker över det som det andra ögat framträder: uppspärrat, aggressivt, vresigt, strängt och stickande av fanatism."

Med ett ord: detta är övertolkning.

Annars var Eckart intressant av andra skäl. Sitt genombrott fick denne litteratör när han gjorde en ny, något fri översättning av Henrik Ibsens drama "Peer Gynt". Denna version av dramat blev sedan flitigt spelad i Tyskland under mellankrigstiden. Gynt är en rebell som går ut i världen och låter allt strömma emot sig. Han går inte runtom ("udenom"), så som omgivningen råder honom, utan rakt på sak...! Eckarts läsning av Peer Gynt-dramat blir något av sin tids dynontologi: att aktivt gestalta livet, att skaffa Kunskap genom att bedriva Operationer och inte sitta letargisk och liknöjd, vara "sig själv nog" så som Ibsen kallade det.

Landins skildring av denna sida hos Eckart är intressant och tankeväckande. Och det finns mer intressant i denna bok ("Dietrich Eckarts onda öga"). Som en titt i en dagbok som Oswald Spengler ("Västerlandets undergång") skrev före genombrottet. Spengler var kronvrak och fick inte vara med i skyttegravarna 1914-18. Man möter i dagboken en kraftlös kverulant, fjärran från huvudverkets auktoritative magister. I övrigt skildrar Landin andra mer eller mindre fascinerande figurer från tysk mellankrigstid, som kolonialvurmaren Hans Grimm ("Volk ohne Raum"), Jüngervännen och frikårsmannen Ernst von Salomon, Moeller van den Bruck (som myntade begreppet "Tredje Riket") och några till.

- - -

Landin har tidigare skrivit om udda men intressanta tyskar från tidigt 1900-tal. Bland annat i "Wagners mörka punkt" (Symposion 2001). En helt förbluffande berättelse är den om mannen som titeln syftar på. Nej det är inte kompositören. Det är massmördaren Ernst August Wagner. 1913 mördade denna stillsamme skollärare sin fru och fyra barn och for ut för att döda än fler. Han hann skjuta ett tjugotal personer varav nio dog. Wagner skulle sedan ha skjutit sig själv, men han övermannades. Och spärrades in, förklarad paranoid. Han blev straffri på så sätt, men satt naturligtvis på sinnessjukhus hela livet till sin död. Han levde 1874-1938.

Wagner var komplex. Bland annat hade han skrivit skådespel som inte nått berömmelse. Ett handlade om Nero, ett annat om Jesus. Den uteblivna framgången, plus diverse annat som hände i hans liv, gjorde Wagner galen: inte öppet, men med tiden. Han levde ju stillsamt som familjefar och lärare.

Landin gör en dragning med hur denne Wagner var en klar förelöpare till Hitler. Och det hör väl till stilen i böcker som dessa. Visst kan parallellen göras. Men frågan är hur man som författare gör det gestaltningsmässigt övertygande. Kanske kan en "less is more"-strategi vara bättre här, som att nöja sig med att nämna att Wagner gick med i nazipartiet 1930, stolt förklarande sig vara sinnessjukhusets förste nationalsocialist... Landin nämner detta och en sådan faktabit kan ju, för den som så önskar, vara belysande nog -- belysande för att skriva en sådan här text i genren "tysk demonologi".

Landins böcker om tysk historia har sitt värde. Men stilen...? Jag kan bara säga: mer subtilitet i presentationen av fakta, "less is more", "go all the way, then step back". Den här ständigt närvarande indignationen däremot, dessa karaktärsmord med akademiskt tonfall, får en ju att tänka på sådana som Peter Englund, Göran Dahl, Carl-Göran Heidegren och Bosse Schön.




Relaterat
Motpol: en granskning av Peter Englund

söndag 2 februari 2014

Viviann Sack, kvinna år 2064 (slutet)


Resumé: År 2064. Viviann Sack är rymdpilot. Hon ska ut på sin första interstellära färd. Platsen för det hela är staden Stratopia i Sverige. I detta avsnitt är det dags för avfärd.

Index till alla delar



Nästa morgon vaknade Viviann av att alarmet surrade. Klockan var 0600. Hon steg upp, gick ut i badrummet, duschade, torkade håret och gjorde sig i ordning. Hon satte håret i hästsvans. När hon klädde sig tog hon bara på sig enkla byxor, promenadskor, topp och lätt sommarjacka. En turbinbil från Akademin kom strax och hämtade henne. Hon lät sig föras genom staden, över bron i söder och in på Rymdhamnens sublima anläggning. Hon klev av vid ett terminalhus, gick in och gick direkt till en läkarundersökning. Hon befanns vara i perfekt hälsa. Så fördes hon till ett privat omklädningsbås, en blå kammare med röd heltäckningsmatta. Där, på ett bord, hade hennes utrustning lagts upp. Det var Rymdflottans uniform, hennes egen uniform med fänriks gradbeteckningar i guldbrodyr: en stjärna.

Hon gillade dessa kläder. De var sköna men ändå strama och värdiga. Alla flottans utstyrslar var inte så snygga, ingen nämnd och ingen glömd. Hon tog på sig uniformen: ljusblå byxor och ljusblå jacka med vita muddar och vit krage. På skorna satte hon lågskaftade stövlar av vitt konstläder. På vänster handled satte hon en handdator, en så kallad komlänk. Det var en reserv utöver skeppets dator. Runt halsen hängde hon ett trådlöst headset.

Klar med påklädning och utrustning gick Viviann till ett nytt rum. Denna rotunda hade ljuslila väggar, en skärm och ett bord. Det var briefingrummet. Där mötte hon sina besättningskollegor: kapten Gimbo Gidlund, astrogator Raps Tallion, kvartermästare Devi Neva och empat Elin Birke.

Man satte sig vid ett bord i rummet. Viviann betraktade sina kolleger. Hon såg först på kapten Gidlunds breda, trygga gestalt. Han var iförd blå uniformsrock med vita muddar liksom hon själv. Fast han, 32-årig och med 11 års tjänst, var kapten. Viviann var fänrik; Gidlund var till befattningen förste styrman och hon var andre. Viviann såg därnäst på den smale, skallige astrogatorn Tallions apatia-präglade, lugna fysionomi. Han var kadettsergeant i ljusblå rock. Sedan var det Neva, mörkhårig och mörkögd, i grön vapenrock med vita muddar. Hon var kvartermästare. Hon skötte bland annat om måltiderna ombord. Och slutligen, i röd dräkt med vita muddar, var det Elin Birke. Med ett arkaiskt leende besvarade hon Vivianns blick.

Denna korthåriga, utmärglade, 28-åriga lärare i astromeditation var skeppets personalofficer och kurator. Hon var, sitt lite hårda utseende till trots, en lyhörd empat som kände var och ens rätta värde. Hon hade varit Vivianns främste lärare under de fem årens utbildning. Hon hade lärt henne de esoteriska grunderna för pilotkonsten. För detta hade hon, som sagt, bland annat berättat för Viviann om Taisha Abelar och hennes krets, de amazonkvinnor som blivit ikoner för en del av 2000-talets esoteriska väckelse. Viviann hade, som ni minns, tänkt på Taisha och de andra när hon dagen före besökte Ödehuset. Som en lek, som ett utväxlande av kordord, sa Viviann nu till Elin:

- Taisha Abelar...!

Elin var direkt med och kvitterade med ett:

- Clara Grau...! Viviann log och Elin log tillbaka. Detta fångade in nuce den exalterade, men stoiska stämning som rådde. De andra i besättningen fattade galoppen. Alla var skolade i systematisk meditation.

Stämningen i rummet var lugn, hänfört lugn. Under Elin Birkes ledning tonade man in på stillheten och samlade sig. Sedan intog man en måltid på bröd och honungsvatten.

- Är alla klara då, sa Gidlund när han nästan ätit klart. Nåväl, jag vet att ni är det. Men är det något ni måste anföra så säg det nu.

Ingen hade något speciellt att komma med.

- Då så, sa Gidlund. Vi vet alla att det är en viktig resa. Jag vill bara säga: jag är glad att ha en sådan besättning under mig. Vi har en fantastisk uppgift framför oss. Det här blir roligt, om nu det är ordet. ”Spännande” kanske bättre beskriver det hela. Det blir ett spännande äventyr. Vi har full koll, vi är proffs, men vi har även, hoppas jag, inspiration för de uppgifter som förestår.

Alla nickade instämmande. Gidlund repeterade uppgiften en sista gång. Man skulle färdas till Arcturus IV för att där söka tecken på liv, intelligent liv. Resan till denna fjärran planet skulle ta en vecka. Ljusåren skulle komma att piska skeppets gyllene skrov, tiden skulle förvrängas, men tack vare tidsportaler skulle man undgå relativitetseffekter. Man kunde ställa in den tid man ville att återvändandet till jorden skulle ske vid. Och det skulle bli 5 juni samma år.

- - -

Färdiga med briefingen lämnade man servicebyggnaden och gick ut på plattan. Gyllene Gripens skrov glänste i morgonsolen. Styran rann fram till vänster. Staden presiderade bortom den, inbäddad i grönska. På sin kulle låg Circus Technicus Maximus, också den gyllene i solen. Viviann tänkte på sin bror och förlät honom allt – som hon redan gjort, men hon försäkrade sig själv om att hon inte bar på gammalt groll. Det var särskilt viktigt nu. Sittande i pilotstolen fick inga låga tankar förekomma.

Hon förlät sin bror. Han var bara människa. Och han hade ju bett om ursäkt själv. Gud välsigne dig, tänkte Viviann när hon med besättningen klev in under skeppets nedre vänstra, spolformade skrovdel, innehållande kristallmagneter och immanensgeneratorer. Och, tänkte Viviann: Gud välsigne Amanda och hennes vänner – Amanda, flickan som visat henne tunneln som ledde till kyrkan. Gud välsigne ser alla, Gud välsigne Stratopia i morgonens sken. Farväl min stad, farväl Sverige, farväl Jorden. Nu åker vi...! Solar winds are blowing, neutron stars controlling...

Man steg in i ett glasrör. Där löpte en hiss. Gidlund tryckte på en knapp. Besättningen fördes uppåt och försvann in i centralkroppen till Gyllene Gripen. Man var nu i skeppets övre, mellersta skrovdel. Väl inne tog man sig via ännu en hiss till kommandodäck. Det låg mitt i skrovet. Någon vindruta fanns inte. Skeppets omgivningar projicerades på en skärm längst fram på kommandodäck.

Man satte sig på sina platser: Viviann längst fram vid styrpulpeten med dess displayer, Gidlund snett bakom henne och Elin vid en pulpet till vänster. Tallion satt vid en pulpet till höger och Devi längst bak. Skotten var av sepiabrun smiss och golvet pansargrått, belagt med en antihalkmassa.

Panelerna lyste redan. Gyllene Gripen var på stand by. Viviann satte sig i pilotstolen, tog på sig headsetet och kom till ro. Säkerhetsbälte behövdes inte. Man skulle lyfta med antigravitation. Och väl i rymden skulle artificiell gravitation hålla dem lokalt på 1G. Man skulle inte sväva runt i skeppet utan man kunde gå och stå som vanligt.

Med snabba rörelser knappade hon på panelerna in rutinkommandon, kontroller för om systemen var OK. Kristallenergi, immanensfält, temperatur, flöde: allt var OK.

- - -

Grundläggande kommandon hade knappats in. Allt var grönt så långt. Nu kom det viktiga: att tona in på skeppet. Elektroder på kroppen behövdes inte för detta. Allt avlästes immanent av stolen. Det gällde för Viviann att få sina hjärnvågor att växelverka med skeppets kristallinska system. Detta skedde genom stolen hon satt i. Dess 22 våglängder måste bringas i harmoni med hennes hjärnvågor. Det övervakades via en panel som Elin Birke samtidigt kontrollerade; Birke studerade hur Vivianns, pilotens, hjärnaktivitet beskrev en sinusvåg. En annan våg beskrev skeppets liknande, mentala livsyttring. I takt med att Viviann lugnade ner sig, fann meditationens samâdhi-stadium, förenades vågorna. Omsider plattades de ut och blev en rak linje: flatline.

Viviann hade tonat in på skeppet, hon kände alla dess delar immanent. Hon hade blivit skeppet. Hon kunde tyst kommunicera med det. Det var den speciella talang hon hade. Och det var ytterst för den uppgiften hon tränats i dessa fem år. Gidlund och Birke kunde också konsten. Som kapten var Gidlund som sagt förste styrman. Men han skulle låta Viviann ta upp skeppet för han visste att hon klarade det. Man hade gjort några provturer förr.

Där hon satt sa Viviann telepatiskt till skeppet:

- God morgon, Gyllene Grip. Gud välsigne dig.

- God morgon, fänrik Sack, svarade det, eller snarare hon. Skeppet var kvinnligt; det var en hongrip. Det kände att det var Viviann som satt i pilotstolen och sade, telepatiskt: Gud välsigne dig. Är allt väl?

- Ja, Gyllene Grip. Och med dig?

- Jag har aldrig mått bättre,
sa skeppet.

- Det är skönt att höra. Vi ska ta en liten tur, du och jag och mina vänner. Det blir väl kul?

- Ja visst. Säg bara vart vi ska.

- Snart. Jag väntar på startorder.

- Uppfattat.


Viviann var del av en besättning. De var hennes kolleger och vänner. Men visst var hon en enstöring, visst kunde hon önska sig en dylik resa med en ett enmansskepp också.

Det låg i så fall i framtiden. Nu var det Gyllene Gripen det gällde, dess färd med en femmannabesättning till Arcturus IV. Till vänster om Viviann såg Birke på sin skärm. Fortfarande en rak linje. Hon sa via sin mikrofon till kaptenen: ”Andre styrman är i full harmoni med skeppet.” Gidlund anmälde uppfattat till henne. Sedan gav han Viviann startorder, och därför kom i Vivianns hörsnäcka kommandot från kaptenen:

- OK Viviann, ta upp henne.

Viviann sa ”uppfattat”. Hon slog in ännu några kommandon på panelerna och sa sedan, telepatiskt:

- Gyllene Grip, som din pilot beordrar jag dig: lyft på dina kristallmagneter, lyft från jorden, stig i skyn till 10.000 meter, först i 50 km/h, därefter i 300 km/h. Verkställ!

- Ja, fänrik!


Lätt som en fjäder lyfte Gyllene Gripen från plattan, buren på kristallmagnetiska vingar; lätt svävade lejoninnan upp i luften, accelererande till 300 km/h. En grip var som sagt ett lejon med örnhuvud, och denna hongrip styrdes av en annan smidig katt, en annan lejoninna vid namn Viviann Sack, 23, fänrik i rymdflottan, stjärnskeppens banérförare, mänsklighetens förtrupp i det äventyr som hette rymdens utforskning. Viviann såg med sitt inre öga hur Stratopia försvann under dem, hur allt blev grönskande skogar, sjöar och berg; hon såg omsider Skandinaviska halvön, Europa, hav och jordens rundning, följt av rymdens mörker, stjärnor och evighet.

- Fart 10.000 km/h, destination Mars – och bortom. Verkställ.

- Ja, fänrik.


Gyllene Gripen accelererade mot Mars och bortom. Skeppet styrde mot transplutoniska rymder och interstellära nejder, mot galaktiska marker och Arcturus IV.



Index till alla delar



Relaterat
Taisha Abelar: amazonkvinna
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
Henri Rousseau: "Bouquet of Flowers"

lördag 1 februari 2014

Viviann Sack, kvinna år 2064 (del 6 av 7)


Resumé: År 2064. Viviann Sack går runt i sin stad för att ta farväl av den. Nu har hon träffat på ett gäng ungdomar som utforskar de tunnlar som finns under staden.

Index till alla delar



Amanda och Viviann tog farväl av de andra. Resten av gruppen gick bort mot stadens grottor, dess gamla skyddsrum, medan de tu gick längs en korridor mot norr. Den svängde 90 grader till höger efter ett tag. I den nya korridoren fanns en stege.

- En stege, sa Viviann. Hur långt räcker den?

- Bara en våning, sa Amanda. Hon flög smidigt upp på den och började klättra. Viviann var inte mindre vig hon så hon följde snabbt efter. Via ett manhål kom man till en kammare klädd med paneler i röd granit.

- Var är vi? sa Viviann.

- Strax under kyrkan. Följ med, sa flickan.

Hon ledde Viviann till en ny sal, med korsvalv i taket och vitkalkade väggar. Via en ny trappa kom man upp i ett rum med brädfodrade väggar, en matta på golvet och en säng och ett bord. Genom fönstret anades skogen på Tempelbergets topp.

- Vi är i sakristian till Åsele kyrka, sa Amanda. Stratopia hette Åsele förr.

Viviann nickade. Hon var tio år äldre än flickan och visste detta och annat.

- Nu är vi alltså i kyrkan, sa flickan. Vi kan gå in i salen.

De lämnade sakristian och kom in i långhallen, ett magnifikt rum med arkader som delade upp det i tre skepp. Koret med sin tavla med Frälsaren som tvättade lärjungarnas fötter fanns där, liksom predikstolen, ljuskronorna och det platta trätaket. Man sa inget utan satte sig på varsin bänk. Viviann var inte gammaldags troende men hon accepterade tanken på en Källa, en urkälla för skapelsen, universum och allt, det som kristendomen med sin Gud även lärde. Hon var som sagt en naturligt meditativ ande och nu försjönk hon igen i dhyâna-yogas stillhet.

Världen hade blivit mer religiös på sistone. Eller, rättare sagt, mindre materialistisk och därmed mer andlig. När folk fick det bättre och inte behövde arbeta för brödfödan i samma mån som förr ökade intresset för personlig utveckling, brainbuilding och esoterism. Den gamla tidens religion med predikan och dogmer försvann till förmån för insikten om hur fri vilja kunde skapa individen ett bra liv, i varje ögonblick. Hur? Genom att vilja ta det lugnt. Genom att meditera.

- - -

Viviann reste sig från bänken och såg sig om. Var var Amanda? Hade hon gått? Det gjorde i och för sig detsamma, men hon gillade flickan. Då fick hon se henne uppe på orgelläktaren.

- Fint hus va? sa Amanda så att det ekade i salen.

- Ja, sa Viviann. Brukar du gå hit ofta?

- Bara på nätterna. Och via tunneln. Annars inte.

- Men man har ceremonier här, sa Viviann, visste du det...?

- Som vad?

- Begravningar. Bland annat.

- Det förstås. Men jag känner ingen som dött. Jag ska leva för evigt...!

Bra, tänkte Viviann. Det ska jag också. I rymdens eviga ljus ska jag lysa för evigt.

Man lämnade kyrkan genom porten och gick vägen ner till torget. Viviann berättade under natthimlens valv om sitt arbete som rymdpilot. Hon sa inget om färden i morgon, om långfärden med Gyllene Gripen som hon skulle spaka. Projektet var för den skull inte hemligt. Det var inte, som det hette förr, sekretessbelagt. Sådan mentalitet hörde till det förgångna.

Vad det beträffade så fanns det fler rymdhamnar än Stratopia i 2060-talets Europa. Cottbus i Tyskland, Lyon i Frankrike och Turin i Italien hade också baser för interstellära skepp som Gyllene Gripen. Från dessa baser hade färder gjorts ut i djuprymden och till andra stjärnor. Morgondagens resa med Viviann och hennes besättning var dock den första interstellära resan från Stratopia.

- - -

- Wow, sa Amanda apropå att Viviann sagt att hon var rymdpilot. Det låter häftigt. Flyga till universums ände och tillbaka.

- Exakt så, sa Viviann. Shooting for the stars, cruise the speed of light... glowing god of Mars, body burning bright... Det blir vårt ledmotiv.

Flickan såg drömmande upp mot stjärnorna.

- Vill du också bli rymdpilot? frågade Viviann.

- Kanske, sa flickan. Är det svårt?

- Nej, egentligen inte. Jag har ju klarat det, haha. Det handlar om att tona in på kosmos, att kontrollera sitt psyke. Kan man det kan man allt. Man kan glänsa i vilket jobb som helst: läkare, forskare, trädgårdsmästare, vad du vill.

Man stannade vid porten till Vivianns runda, gröna hus.

- Hur menar du att man ska kontrollera psyket...? sa Amanda.

- Man måste övervinna sig själv, sa Viviann. Ta sig samman, även om man jobbar med sådant man inte alltid vill. Det var förstås värre förr när alla inte fick 700.000 kronor när de föddes. Men om man vill bli något, lära sig ett yrke, så måste man följa vissa program och kurser. Man måste lyssna på dem som har erfarenhet.

Amanda nickade, hennes unga ansikte samlat och koncentrerat, ungefär som mitt eget tänkte Viviann. I samma stund ringde en telefon. Amanda plockade upp sin, svarade, lyssnade och sa:

- Vid torget. Jag är med tanten vi mötte.

Viviann log inombords åt att ha förvandlats till ”tant” i detta sällskap. Hon var 23, de andra tycktes vara mellan 15 och 20.

Efter ha talat en stund avbröt Amanda samtalet och sa:

- Det var från gänget. De undrade var jag var.

- Och var är de då?

- De är neråt Näset efter att ha kollat in ett skyddsrum. De är hos Foppe nu, de ska ha fest. Häng med vetja’!

- Tack, sa Viviann, men jag måste nog gå och lägga mig. Det har varit en lång dag.

Hon hade inte lust att festa med dessa yngre personer, även om de var trevliga. Hon måste komma i säng. I morgon skulle hon upp vid sex för vidare transport till Rymdhamnen.

- Okej då, sa Amanda. Men hej då, det var trevligt...!

- Ja det var det, sa Viviann. Hej då och ha det bra!

Amanda gled bort i vårnatten. Viviann hade faktiskt haft det trevligt. Hon var inte alltid så sällskaplig. Bara ibland. Om hon stannat i Stratopia hade hon kanske kunnat bli ännu mer social och dann, skaffa sig fler vänner. Nåväl, hon hade sina sociala perioder, men nu var det inte dags för det. Det var dags för stjärnorna.

Viviann slog koden till sin dörr, gick in, duschade, klädde av sig och gick och la sig. Hon var inte hungrig längre. Dagens avslutning hade höjt henne till nivåer som vibrerade för högt för att störas av materiella inslag.

Det om detta. Och här är upplösningen på denna följetong.



Index till alla delar



Relaterat
Res dig, Tyskland!
Faye: Archeofuturism
Antropolis (roman 2009)
Henri Rousseau: "Combat de tigre et de buffle" (1908-1909)