lördag 23 maj 2009

Antropolis


Jenro Klao är på jakt efter guld, silver och guld, andligt silver och guld - och han finner det i Antropolis vid regnbågens ände. Men staden är en ruin, och nu måste han bygga upp den till en avbild av sina drömmar. Vad han finner överträffar hans vildaste fantasier...

Så börjar min roman "Antropolis", en bok lovordad av bloggen "Drömmarnas berg", Per Johansson och många andra, se här.

Detta är min tredje utgivna bok. Jag har haft dikter och artiklar publicerade i kommersiella media, ja även på nätet har jag sålt noveller - som denna.

onsdag 20 maj 2009

Japan och science fiction


Man kan klä ut sig till japanska, bjuda in kändisar till intervjuer och säga att detta kommer att sändas i japansk TV. Sedan kan man ställa frågor typ "har du övervägt könsbyte?", och "om du donerade ett organ, vilket skulle det vara?"




Detta är precis vad som gjordes i ett program i svensk TV, hösten 2003: "Oumi" i Kanal 5, där skådespelerskan Mi Ridell i svart peruk och kisande glasögon föreställer japansk TV-donna, intervjuandes intet ont anande kändisar. Visst kan man ställa sig frågande till detta att göra sig lustig över japaner, men en poäng fanns i det hela: det ligger något omisskännligt japanskt i att ställa frågor som de ovannämnda.

Bisarra frågor, oblyga frågor; jag tänker här på Takayuki Tatsumi som på en sf-kongress en gång träffade William Gibson, nyligen känd för sin "Neuromancer" med sina japanska interiörer. Tatsumi drog åstad och frågade Gibson vilken dennes blodgrupp var; Gibson blev dock förnärmad över frågan, han förstod den inte. Tatsumi fick då förklara för honom att intresse för ens blodgrupp var en stor grej i Japan vid denna tid, 1986, och han utgick från att Gibson med sin kännedom om Japan hade koll på detta.

Saken var emellertid den att Gibson inte var någon Japanexpert, han hade inte ens varit i Japan då han skrev Neuromancer. Men eftersom hans fru var lärare på ett universitet med många japanska utbytesstudenter, brukade Gibson visa dem till rätta och umgås med dem. Dessutom kom många japanska turister till staden, Vancouver; det fanns speciella barer för japaner dit Gibson gick för att insupa atmosfären, så därför kunde han ge scenerna i Chiba City sin autentiska prägel.

- - -

Chiba City finns i verkligheten och ligger mellan Yokohama och Tokyo, ett suburbant ingenmansland där romanen tar sin början. Gibson visste inte hur det såg ut eller exakt var det låg, han bara chansade på att det låg vid en halvö vid en bukt, och när romanen senare kom ut tog han och kollade med en karta om denna geografi stämde, vilket den gjorde: life imitates art, och en yrkesman kan fuska utan att det märks. Neuromancer handlar vidare om datorer men Gibson kände inte heller till dessa så väl; romanen skrevs bland annat på skrivmaskin, inte ordbehandlare.

Om Gibson och Japan läser jag i Larry McCaffreys "Storming the Reality Studio", 1991. Och Gibsons Japankunskaper åsido är referenserna till japansk kultur och droppandet av japanska varumärken legio i hans romaner. Någon djupare innebörd har det inte men det ger onekligen anrättningen atmosfär, symboliska markörer för en ny tid: sushibarer, Atarispel, samurajfilmer, sovbåshotell och så vidare, detta hör idag till vår kulturella undervegetation vare sig man gillar det eller inte, det hör till tidsandan.

Japan och det japanska har del i vår Zeitgeist. Jag menar, en gång (på 90-talet) ville som exempel en John Nesbitt hävda att Japan blivit ute, Kina vore nu den store trendsettern i öst - och nog har Kina skapat sig en nisch i det globala medvetandet på sistone, men Japan förblir ohotat i sin skulle jag vilja hävda. Japan är helt etablerat i världssamfundet kultur, yttrat i matlagning, manga, industridesign och arkitektur. Inte är deras bilar, mc:ar, vitvaror och elektronik direkt originella, men sin givna plats i samtidens medvetande har de allt.

Åter till sf. Vi började med Gibson och han är nordamerikan, men vad är då japansk sf för mig? Jo, det kan jag svara på: det är videosarna till Daft Punks CD "Discovery" från 2000, tecknade av Leiji Matsumoto och regissserade av Kazuhisa Takenouchi; samlade på DVD har det hela blivit en långfilm som kallas "Interstella 5555: the 5tory of a 5ecret 5tar 5ystem": rafflande och lite gulligt på samma gång, Japan-kitsch. Här berättas historien om hur det utomjordiska rockbandet Crescendolls kidnappas under en spelning av ondskefulla människor; notera twisten, det brukar ju annars alltid vara utomjordningar som kidnappar människor. Långfilmen åsido tyckte jag videorna var roliga att se på MTV när det begav sig, där Daft Punks retro-disco-touch tillsammans med den kitschiga animé-stilen i exempelvis "One more time" blev ett sällsynt högvärdigt amalgam.

- - -

Mer kunde sägas om japansk sf: Komatsus "Japan sjunker", Godzilla, Mattels Shogunrobotar, Transformers och Pokémon. Men jag tror jag slutar där jag började, med spegling av Japan i amerikansk sf. I Philip K. Dicks "Mannen i det höga slottet" finns till exempel en intressant aspekt på vad Japan representerar för oss i väst. I romanen har axelmakterna vunnit andra världskriget och delat USA mellan sig; japanerna har tagit västra och nazisterna östra USA, och en viss Frank Frink är antikhandlare i Los Angeles som gör affärer med japanerna. Vid något tillfälle talar han om för en japan i ockupationsmyndigheten att han fått kontakt med en konsthantverkare som tillverkar exklusiva smycken, och han ber om råd hur han ska utveckla det hela: ska han låta saluföra smyckena i liten hantverksmässig skala eller satsa på massproduktion? Japanen ifråga råder honom till det senare och amerikanen nappar direkt, the big buck är ju ändå alltings måttstock.

Sedan säger japanen: ha-ha, jag lurade dig! Massproduktion är fel väg att gå, den är själlös. Konsthantverk däremot är något essentiellt, den speglar människan i samverkan med elementen.

Ridå, amerikanen tar sig för pannan: ja, visst är det så. Ack detta Japan, en överlägsen kultur med arkaiska rötter, medan vi amerikaner bara har plastkultur och ekonomism... Amerikanen erkänner sitt nederlag, men kräver samtidigt à la japonaise en ursäkt för att ha blivit chikanerad (snygg detalj, visar på kunskap om japansk mentalitet). Japanen bugar och ber om ursäkt – men sedan startar Frink sin hantverksmässiga produktion av smyckena; slutet gott, allting gott.

Dicks roman skildrar alltså en efterkrigsvärld dominerad av japaner och nazityskar; de förra är goda, de senare onda. Jag kommer här att tänka på Alistair Macleans "Sista båt från Singapore" där budskapet är det omvända; japanerna är ena skurkar medan en tysk ubåtskapten som träffas på ute till havs är ädelheten själv. Paralitterär förenkling hos både Dick och Maclean således, till för- respektive nackdel för vårt älskade Japan.




Relaterat
Sf från höger
Mårtensson i Nova SF
Smith: The Skylark of Space (1915)

lördag 16 maj 2009

Svensson i bilder




"Bara för att man inte ska glömma hur Bosse Bildoktorn ser ut, förekommer han i bild på varje uppslag"...

Så stod det i en recension av en bilbok, en bok av "Bosse Bildoktorn". Och man kan riktigt se framför sig hur han smilar sitt konstiga smil på varje sida.

Men det var han det. Nu handlar det om mig - så för att ni inte ska glömma hur jag ser ut, härmed två bilder; notera hur jag tycks ha en gloria på båda. Det passar mig bra får jag säga, kvietist som jag är, för tillfället ute bland folk på Williams pub här i Uppsala. På översta bilden ser man även Erik Liljefors (släkt med målaren), på den undre Ylva Spångberg (fantasyöversättaren).

Som vän av ordning ser är det in alles tre bilder ovan. Det är för att "alla goda ting är tre" osv, ger bättre balans, och mellanbilden föreställer John E. Franzéns målning "Doug's Place". Fotona togs för sin del av Anders Allander på Williamsmötet i mars; vi har ju månatliga möten här i Uppsalafandom, en löslig sf-förening.