tisdag 29 maj 2012

Varricchio om Breivik


Den 8 maj i år publicerade SvD en understreckare. Den handlade om Breivik. Den var rätt bra. svd dn




Det var Isabella Varricchio som skrivit den, fil.stud på mastersnivån på Södertörns högskola. Hon är lagom establishment, fördömande Breivik med en passage som "gråter till sina egna patetiska propagandabilder", men i övrigt var hon tämligen rättvis mot mannen. Det var inte som det brukar när Breivik analyseras i MSM, detta var ingen uppvisning i nålstick och raljans. Nej tvärtom: detta var en högklassig, vederhäftig analys. Hon erkände norrmannen som det fenomen han är.

I "Breivik skapar sin egen legitimitet" går Varricchio i närkamp med fenomenet Breivik. Breivik mördade enligt egen utsago AUF-politikerna som en försvarshandling, som ett slags nödvärn. Varricchio anser detta möjligt att ta på allvar. För...
... det är inte bara påstådda galningar som handlar i nödvärn och därmed frihetsberövar eller dödar ett stort antal människor. Agerar inte de flesta stater och krigsallianser utifrån en liknande princip när de väljer att gå in i ett land med väpnade styrkor för att skydda en viss etnicitet eller ett politiskt och/eller religiöst läger mot ett annat? Handlade inte exempelvis Bushs regering i nödvärn när de tog beslutet om en militär intervention i Irak för att hindra landets utveckling av kärnvapen? (...)

[M]in poäng är att man bör vara uppmärksam på vilka handlingar som utpekas som sjuka, obegripliga och oförlåtliga och vilka som inte gör det. Vems sanning bestämmer hur många liv som är värda att offras? Och för vad? Kanske skulle Bush och Nato skriva under på det Breivik sagt under förhören om att ett litet barbari ibland är nödvändigt för att stoppa ett större?

Det är ett intressant anslag. Det anger ramen för det som komma ska i Varricchios analys: hur Breivik antar rollen av en stat. Han blir suverän. - Breivik har nämligen agerat som en stat. Han har förklarat regimen krig. Varricchio benar sedan ut begreppen kring stater, terrorister och "homo sacer". Detta begrepp har myntats av italienaren Giorgio Agamben. Homo sacer är en fredlös, fri aktör som starkt påminner om Ernst Jüngers anark. Denne anark ville ju göra sig till motpol, ja mer än så, till pendang till monarken, dock ej genom våldsdåd. Denna pendang skulle innebära en position som gör honom till likvärdig med monarken, varken till undersåte eller fiende. Och Breivik har genom att utföra ett dåd på den nivå han gjort blivit en sådan homo sacer/anark, han har kommit på jämställd fot med regimen. Han har blivit suverän säger Varricchio:
Anders Behring Breivik har gjort sig själv till en homo sacer men i och med detta även blivit en suverän. Med stor sannolikhet kommer norsk domstol att göra ett undantag och tilldela honom ett straff som ligger över ordinarie straffskala, ett undantag som förmodligen kommer att innebära livstids inspärrning. För Breivik, väl medveten om detta, finns ingenting att förlora. Han behöver varken be om vår förlåtelse, vårt godkännande eller vår sympati, utan står fri att avfärda frågor, raljera åt åklagarna, vara likgiltig inför offer och anhöriga och gråta ogenerat till sina egna patetiska propagandabilder.

Genom att ha fråntagits statusen som vanlig brottsling på grund av det exceptionella brott han utfört, kan han i sin tur diskvalificera det norska rättsväsendet och begära de straff – frigivning eller avrättning – som han med säkerhet aldrig kommer att få. Breivik är inte den brottsling som efter några år i fängelse skulle kunna återanpassas till samhället, eftersom detta är en plats som inte längre finns till för honom. Varken den norska allmänheten eller Breivik själv kommer att vilja ha mer med varandra att göra när rättegången väl är avklarad lagom till midsommar och det finns knappat någon som officiellt kommer att tilldela honom det martyrskap han eventuellt fiskar efter.

Man kan säga: Varricchio har som få andra svenska skribenter lyckats fånga Breiviks särart. Hon har gjort det speciella med honom och hans dåd rättvisa. Och ännu ett erkännande av Breiviks "metod i galenskapen" är detta:
Man kan beskylla Breivik för nästan allt, men inte att han saknar principer. Och få människor skulle följa dem så ovillkorligt. Själv anser han att det han gjorde var nödvändigt och handlingens radikalitet är avhängig denna nödvändighet och tvärtom.

OK, fine. Mot slutet återvänder så Varricchio till detta med suveräniteten:
[Breivik gick inte] till angrepp mot den grupp hans rasistiska idévärld främst vänder sig mot, muslimerna, utan mot makten, mot de politiker som styr Norge i dag. Han har således skapat en egen suveränitet, inom men också utanför den etablerade ordningen som han är född och uppvuxen i och som han nu, öga mot öga med dess rättssystem, envisas att vilja hålla sig på jämbördig nivå med.

Genom sin kompromisslösa positionering förkroppsligar Breivik den suveräna staten i sin rena, mest transparenta form, som en nomos basileus, lagen som enväldig kung. De som har följt de ingående förhören med denna ensamma gärningsman har fått en närmast unik inblick i mekaniken bakom undantagstillståndet; hur man mot all vedertagen norm ger sig själv en legitimitet utifrån vilken en egen logik konstrueras och rättfärdigas.

(...)

Breivik kommer att bli juridiskt fälld, men hans egna politiska status kommer, så länge han är sin övertygelse trogen, att förbli oantastlig. Och i egenskap av denna är han omöjlig att straffa.

Voilà den moderne terroristen med drag av jüngersk anark. Tack för den analysen Isabella. Jag är och förblir motståndare till detta våldsdåd men detta inlägg gav onekligen saken djup. Breivik kan göra vad han vill, han kan virtuellt komma och gå mellan allvar och skämt, mellan engagemang och likgiltighet, mellan krav på avrättning, frisläppning eller medalj. Han har utfört ett våldsdåd som approcherar en krigshandling, han har förklarat staten Norge krig. Och givet att han blir dömd har han ändå lyckats med att placera sig i något slags unik position, det som Varricchio förtjänstfullt skissar: suveränitetens position.

Han är inte längre undersåte, inte medborgare i en demokrati. Och inte kraftlöst offer, inte anonym stigman. Han är regimens motpol, dess juridiskt jämställde. Han är formellt föremål för straff men, så länge han står för det han gjort, "omöjlig att straffa" som Varricchio alltså menar. Och detta är en besk medicin för PK-regimen att svälja.




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)

onsdag 16 maj 2012

Etnicitet: diskussion


Varför är vita kvinnor som Heidi Klum, Elin Nordgren, Madonna och Angelina Jolie rasblandningsapologeter? Det är en märklig modefluga. För övrigt är deras systrar som Filippa Hamilton, Pamela Anderson, Scarlett Johansson, Paris Hilton och Gwyneth Paltrow populära på grund av sin vita, nordiska skönhetstyp. Alla vill se en vit modell, en blond skådespelerska. Är detta kontroversiellt?




Är detta kontroversiellt, är etnicitet laddat...? Det kan ni ger er på! Ras är tabu idag, ungefär som sex var det under den viktorianska eran. Men vi måste lära oss att tala om etnicitet i rimlig mån, på samma sätt som viktorianerna måste sluta skyffla alla samlevnadsfrågor under mattan.

Men hur ska vi göra det? Hela svenska eliten har ju gått i taket bara för att statsministern vågat använda tropen "etniska svenskar". Hade han sagt "inrikes födda" hade han väl gått fri (även om begreppen inte är synonyma). Men nu nämnde han svenskar. Etniska svenskar. Alla med sans förstår vad en etnisk svensk är. Det är inget vetenskapligt exakt begrepp. Men det är ett gångbart sedvanebegrepp som jag sa igår.

Då sa jag också att svenskar existerar likaväl som kineser existerar, likaväl som portugiser, somalier och koreaner existerar. Men se det går inte. Att säga "svenskar existerar" är en krigsförklaring mot eliten. Varför? Jo, att eliten vägrar erkänna svensk/nordisk/vit etnicitet beror på den fientliga agenda som säger "Kina åt kineserna, Afrika åt afrikanerna, men hela världen har rätt till Europa". Det traditionella Europa, inklusive dess traditionella, vita befolkning, ska bortdefinieras och blandas upp för kosmopolitisk söndring och maktutövning. Vi ska förvandlas till en rotlös, traditionslös fellahbefolkning som vegeterar i miljonprogramshus, städslade med TV, droger och porr.

Men spelet är slut för denna anti-vita agenda. Det går inte att trampa på Europas majoritetsbefolkning längre. Reinfeldt anade det. Nu måste eliten också inse det.

- - -

Jag har bloggat en hel del om etnicitet det senaste året. Här anlade jag t.ex en hårt polemisk ton. Jag definierade mig som vit, som nationalist. Här kan sägas att jag inte är någon movement nationalist, jag är ingen officiell talesman för någon rörelse. Jag går inte i några demonstationståg. Men jag förbehåller mig rätten att kalla mig nationalist. Jag är född vit, inget kan hindra det. Och jag bejakar detta, försöker inte bortdefiniera mig i någon sinnesslö färgblindhet. Endast plutokrater och kosmopoliter tjänar på det, se ovan: negativ agenda att söndra och härska. - Hårt polemisk ton, jag anlade den 1 januari i år:
Det finns en 600 miljoners folkgrupp som kallas vit. Det är de vita folken, européer, kaukasier. Jag tillhör denna grupp. Jag är vit. Har du problem med det? Säg bara till; i så fall ska jag anmäla dig för hets mot folkgrupp. Jag ska kalla dig anti-vit rasist. Är du emot mig är du anti-vit. Men var lugn, jag är ingen rassuprematist. Jag är samnationalist; jag respekterar varje folks rätt att existera. Själv anser jag att svenskar existerar, vi finns och har rätten till vårt land, Sverige. Sverige är vårt genom svensk strävan. Svenskar är en stam i den germanska gruppen, i sin tur en subgrupp av den vita folkgruppen.

Men jag har skrivit mer i saken. I detta inlägg polemiserade jag mot en antivit krönika av Hanne Kjöller. Så fort en vit man bekräftar sin identitet är det fara å färde enligt hennnes och elitens synsätt. Det är den rådande negativismen, den rådande svenskfientligheten. Jag skrev:
[Kjöller] nämner ett fall där en vit man diskriminerades i ansökan till polisutbildning. Sämre kvalificierade kvinnor antogs men inte mannen ifråga, som nekades inträde till polisskolan i flera år. Sedan fick han tydligen hjälp av CFR enligt deras verksamhetsberättelse för 2011. (...) Kjöller ogillar "män med likartad bakgrund", dvs män med vit bakgrund:
Vad händer med kulturen i miljöer där män med likartad bakgrund arbetar? Ett svar har vi fått av Basebolligan, en grupp poliser som under 80-talet tog sig stora och våldsamma friheter. De hade knappast kunnat utveckla sin ”kultur” om deras grupptänkande störts av ett visst antal kvinnor, invandrare och äldre. Därför är det inte likhet, utan olikhet, som också bör vägas in vid antagningen.

Mönstret är tydligt: vita män ska släpas i smutsen; "kvinnor, invandrare och äldre" är dock fina människor. Kjöller säger väl inte uttryckligen att vita är onda. Nej det är konformismen hon sägs vara emot, förstådd som miljöer med enbart vita. Hade hon varit emot miljöer med enbart invandrare också?

Sedan har jag skrivit mer generellt också. I "Till frågan om etnicitet" (upplagd i september 2011) sa jag att etnicitet spelar roll:
[E]tnicitet är viktigt. Jag är i och för sig ingen biologist och jag vill inte reducera saker som kultur, tradition och tro till materiella, rasliga faktorer. Men etnicitet spelar roll, den är del av ett helhetsfenomen. I fallet ”svenskhet” så är det ett holistiskt konglomerat av kultur, språk, tro, landskap och det etniska elementet.

Jag menar: tror ni Sveriges historia, dess kulturella arv hade sett likadant ut om vi varit en mestisbefolkning? Dylika ”kontrafaktiska” resonemang är svåra att motbevisa men ”färgblindheten” har spelat ut sin roll och vi måste alla inse att etnicitet spelar en viktig roll i vårt tänkande, kännande och handlande. Erkänner vi det öppet kommer vi till rätta med ”rasismen”, det vill säga de sämre sidorna av etnicitetsvurm som fördomar, hat och okunskap.

Jag är ingen biologist, jag ser inte svart eller vitt på det här, ser inte problemet binärt i termer av ett eller noll, i termer av ett nollsummespel där den enes vinst är den andres förlust. Min identitet inkräktar inte på den andres.

- - -

Etnicitet är ett kraftfält var existens man inte kan förneka. Den som gör det är ett pucko. Jag menar, den mexikanska rörelsen La Raza anses fin, och en svart identitär som Alex Hailey med "Rötter" är ett föredöme. Men så fort en vit definierar sig som medveten politisk aktör blir han våldsamt motarbetad. Well motarbeta mig då, nu är ändå ert spel slut med låneslaveri, hjärntvätt via massmedia och ateism. Game over. Identitärer som jag arbetar för något positivt, man erkänner den natur man getts av Skaparen. Anti-vita däremot är emot naturen, de är emot när vita vill söka sin identitet. Men den som står för det han tror på kan inte besegras. Den som har en negativ agenda måste förlora eftersom anti-prefixet implicerar kraftlöshet, skleros och svaghet. Game over!!!

Not till kommentatorer: om du får lust att skriva typ, "är du mallig för att du är vit, stackars rasist" kommer jag att svara "No my friend, you are the racist. Du dissar mig för att jag är vit = du är antivit, du är rasisten". Och kommenterar du "ras är inget vetenskapligt begrepp, vi är alla människor" så säger jag "bless you brother". Och kommenterar du, "har du Breivik som förebild som nationalist" ska jag säga "nej, jag sysslade med nationalism innan han ens var född, innan han ens var påtänkt"...!




Relaterat
"Svensk" = ett sedvanebegrepp
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer
Målning: Leander Engström

tisdag 15 maj 2012

"Svensk" är ett sedvanebegrepp


Fredrik Reinfeldt har använt begreppet "etnisk svensk" i en bisats, utan illvilja. Det har fått eliten att gå i taket. Varför? Förstår de inte att vi behöver ett dylikt begrepp när invandringen är stor (15% utrikes födda enligt integrationsminister Erik Ullenhag). "Etnisk svensk" är ett bra begrepp för att beskriva "gammelsvenskar", "traditionella svenskar". svd svd dn dn dn




Ordet "svensk" är laddat. Det får överhuvud inte användas tycks det. Den som i media eller akademi djärvt nog hävdar att Sverige existerar, han får sig en beskäftig föreläsning till livs med innebörd att Sverige inte finns och att svenskar är ett hjärnspöke. Och finns vi så är vi dåliga.

Så har det låtit idag också. Folk har satt sig på sina höga hästar och rutit aja baja Reinfeldt, så säger man inte! Etnicitet är fult om den är svensk. Budord nummer ett i Korrekthetens rike.

Sådan är korrektheten. Men vare därmed hur som helst; Sverige existerar och svenskar finns. Jag skrev om detta för en månad sedan:
Jag är svensk medborgare. Samt ett slags nordgerman, alltså vad som brukar kallas "etnisk svensk". --- [M]an förstår i dagligt tal vad som menas med "det japanska folket", "det spanska folket", "det somaliska folket", "det iranska folket", "det sydindiska folket" et cetera. Då förstår jag inte varför begreppet "det svenska folket" ska orsaka sådana problem, varför svensk intelligentia gör allt för att förneka det, för att problematisera ihjäl det.

- - -

Vi problematiseras ihjäl. "Bildade" svenskar ska genast komma med sofismer så fort begreppen "svensk" och "Sverige" tas in i det korrekta, välstädade finrummet där allt är så tolerant och progressivt. Men snälla, låt oss i fortsättningen slippa dragningar som "infödda svenskar finns inte, vi är sedan inlandsisen smälte alla invandrare", "först på plats var antagligen samerna, endast de har rätt att kallas svenskar", "etnisk svensk, vadå jag har norsk mor och tysk far, får jag inte vara svensk då" och "alla är svenskar, vit eller brun, svart eller gul, det spelar ingen roll".

Allt detta sa jag i nämnda artikel. Och sedan sa jag:
[J]ag vänder mig mot det sentiment som säger att "infödd svensk har inte rätt att kalla sig svensk", "en nordeuropeisk östskandinav har inte rätt att hålla tal på nationaldagen", "en svensk har inte rätt att citera Vilhelm Moberg och säga, "Sverige är vårt genom svensk strävan"". Detta sentiment tar formen av en subtil stöld av vårt land. Detta är den mentalitet som säger att en sedvanlig svensk ska inte få yttra sig om invandring, traditioner och etnicitet. Svartas etnicitet hyllas, den är en värdefull sak för världens framtid; ja även japansk, indiansk och eskimåisk etnicitet. Gäller det dock någon form av vit etnicitet är brännmärkningen genast där.

Och slutligen sa jag:
Man kallas rasist om man säger, "jag är etnisk svensk och nordeuropé och stolt över det". Men jag är själv inte rädd för rasiststämplen. Jag ogillar klangen i ordet men jag är inte rädd för den. Ni kan alltså inte komma dragande med denna "gröna kryptonit" mot mig för jag är immun. Jag värnar mitt folk och mitt land och det finns ingen lag, varken skriven eller oskriven, som kan hindra mig från det.

Alla ni som är ljumma, som säger, "vadå, alla är svenska, bara man sköter sig". Det är en farlig likgiltighet. Under tiden kommer du, som vit, att sakta men säkert fråntas rätten till ditt land genom den strävan som dina förfäder åstadkommit. När vi får det svart på vitt, i grundlagen att "svenskar existerar inte som etnisk grupp" och "kungariket Sverige kallas nu provinsen Östskandinavien i Världens Förenta Stater", då kommer de folkgrupper som tidigare gillat att kalla sig (ny)svenskar att kalla sig svarta, gula, röda eller vilken etnicitet de nu kan åberopa. Du återigen, som är vit, nordeuropé och svensk, kommer att kunna föras till ett arbetsläger som en Mindre Värd Människa och Ett Hot Mot En Bättre Värld.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Sverige existerar, vi svenskar existerar. "Sverige" är ett sedvanebegrepp, "svenskar" likaså.




Relaterat
Konspirativt beteende
Jordkrönikan
Eld och rörelse: fri pdf
Memoarer
Bredaryd, Småland

måndag 14 maj 2012

Nervkrig

Rättegången fortsätter. Rättegången i Oslo mot Anders Behring Breivik, 33, åtalad för att ha mördat 77 människor, gick idag in på sin femte vecka. dn dn dn svd





Det pågår ett nervkrig i Oslo tingsrätt. Alla, från åhörare och psykiatriker till media och allmänhet väntar på att Breivik ska bryta ihop och inse vad han gjort. Han ska börja gråta inför åhörandet av Utöyavittnen, han ska krevera inför den moraliska ammunition som levereras i form av redogörelsen från Utöya. Men det sker inte. Breivik är oberörd. På sin höjd antecknar han lite och dricker vatten medan han åhör vittnena.SvD gav samma bild häromdagen, hur alla väntar på psykbrytet:
Anhöriga, medierna, rätten och allmänheten. Många var det som inledningsvis väntade på att Anders Behring Breivik skulle komma till insikt om sin fruktansvärda gärning, att, som det heter, verkligheten skulle komma ikapp och fasaden falla. Hade detta skett hade Breivik kunnat ångra sig och be om ursäkt och vi skulle varit förvissade om att han hade kval, liksom alla som känner ånger plågas. Att inte kunna göra något man är skyldig till ogjort är lite av ett straff i sig. Bad han om förlåtelse hade vi också kunnat förvägra honom den.

Men efter de veckor som nu gått av rättegången kan knappast någon längre hoppas på en botgöring från Breivik.

Varför Breivik inte bryter ihop är en fråga för sig. Han gör det i alla fall inte. Han har tränat sitt psyke. Han är begåvad ett starkt psyke, han har av naturen viss talang för att utstå psykisk press tror jag. "I have a very strong psyche, stronger than anynone I have ever known"> skriver han i manifestet. Jag återkommer till Breiviks psyke per se mot slutet av detta inlägg.

Ett psykkrig pågår i rätten. En storm av känslor väcks av redogörelserna för hur Breivik går runt på Utöya och skjuter ungdomar. Jag läste när det begav sig Aftonbladets chatt med deras reporter på plats i rättssalen. Det var förra veckan, 7/5, som det gicks igenom 12 stycken Utöya-offer, deras dödssätt och personliga egenheter. Många av läsarkommentarerna var av typen, "Jag gråter floder!" Och man kan väl säga, på ett existensiellt plan: gråt ut, det lättar. Men politiskt kvarstår Breiviks analys trots tårar, indignation och nålstick från Korrekta journalister.

Nervkriget rasar, psykstormen viner i rättssalen. Påverkas då Breivik av detta? Nej, han är, som det heter, samlad. Aktuell dag (7/5) bröt dock åklagare och domaren ihop.

Domare Wenche Elizabeth Arntzen och åklagare Inga Bejer Engh gråter alltså i rätten. Man går igenom Utöyaoffren och då kan dessa två inte kontrollera sina känslor. Det är mänskligt men det är inte professionellt. Man kan säga: i tuffa lägen som dessa kan man förstå om det blir jobbigt. Men ska de gråta får de göra det privat.

Men detta är ingen vanlig rättegång och kanske blir tårar från åklagarsida och domsäte stående inslag framöver...?

- - -

När man läser chatter som den ovannämnda, med Aftonbladets liverapporter från rättssalen med inflikade frågor från läsekretsen, är en återkommande läsarfråga/reaktion denna: hur kan Brevik åse redogörelsen från Utöya utan att bryta ihop? Varför visar han ingen min, ingen ånger? Det är samma tendens i vissa krönikor; man märker hur skribenten försöker tolka minspelet på Breivik, darrar han inte när han tar vatten, visar han inga sprickor i fasaden...?

Svaret är att Breivik inte brutit ihop än. Det har däremot den andra sidan gjort, domare och åklagare. Arntzen och Bejer Engh grät i rätten 7/5.

Det är ett nervkrig. Contrasidan vill att Breivik ska bryta ihop. Kanske är visandet av varje offer för sig och dödssättet, med åskådning på en plastdocka i naturlig storlek led i detta? Men i detta nervkrig är det åklagarsidan som visat sig svikta.



Nervkrig, att få en gärningsman att bryta ihop; det får mig att tänka på TV-serien "Law and order - Criminal Intent". Vincent d'Ononfrio spelade där snuten som utredde mord. I slutscenen konfronterade han gärningsmannen i någon ödesdiger miljö där denne till slut bröt ihop inför den dubbla anstormningen av frågor och intryck. Så att, ska Bejer Engh här i Oslo försöka med något liknande, fäktningsmässigt angripa Breivik på successiva punkter för att överväldiga hans försvar och till slut, efter frambrytande kallsvett och andra tecken, få Breivik att falla ihop i ett gråtande, hulkande byte? Då får hon tuffa till sig ordentligt för en gråtande åklagare tror jag inte om att konfrontera en erkänt svårknäckt nöt som Breivik, som i åratal ställt in sig på denna rättegång.

Men Bejer Engh har det svårare än d'Ononfrios polis: dennes misstänkta hade ju inte erkänt innan slutscenen. Breivik däremot har redan erkänt och fråntagit åklagarsidan den avgörande angreppspunkten.

- - -

Domare Arntzen tilltalar Breivik som en olydig skolelev... Så sas det första rättegångsdagen. Kanske har Arntzen med sin förnumstiga skolmästarattityd också väntat sig ett sammanbrott av gärningsmannen. I så fall fick hon fel. Det var hon själv bröt ihop först. Detta är, hur ni än vill se det, ett minus för staten. Hon knep kanske några moraliska poäng men, återigen, visa känslor får hon göra privat. Nu ska hon leverera professionellast möjliga arbetsinsats som domare i Norges viktigaste rättsfall sedan Arne Treholt, ja sedan Vidkun Quisling. Kan hon det? Kanske. Kanske var gårdagens tårar en tillfällig svacka. Kanske var det kulminationspunkten, kanske förstår hon nu att en domare gråter inte, hur horribla fallen som behandlas än är.

Hon och åklagaren får kamma till sig. De måste ha samma kyla som Breivik om de ska ro det här i land med värdighet. Och hur svårt kan det vara? Breiviks psykstyrka är inte så underlig, han har helt enkelt vant sig vid tanken på döden. Det är den bushido som The Guardian antyder:
Questioned by his own lawyers how he was able to carry out the attacks, he described a "meditation" technique he had developed which mixed "Christian prayer" and Japanese "Bushido warrior codex" practised by Samurai fighters.

Kanske skulle Arntzen och Engh beöva praktisera lite zenbuddhism och bushido för att stålsätta sig mot vidrigheterna. Då skulle de i alla fall inte riskera att bryta ihop under sin yrkesutövning. Zen åsido bör de göra som alla andra med tuffa jobb - fängelsevakter, poliser, militärer, ambulanspersonal, sjukvårdspersonal - nämligen att gå in i rollen, stänga av känslorna för att kunna göra jobbet. En ambulansförare med nerverna utanpå kroppen är ingen bra ambulansförare. Han måste vara kall för att kunna köra sin ambulans snabbt och säkert och på olycksplatsen kunna varna övrig trafik och ta hand om de skadade. En domare i ett mordmål måste också vara kall för att kunna leverera rättvisast möjliga domslut. Kan Arntzen det?

Nu återgår jag till Breivik och hans psykiska styrka. Hur är den möjlig? frågar sig folk. Svaret är att han, som antytt, av naturen har ett starkt psyke. Och han har stålsatt sig inför sitt dåd, allt annat lika. Ungefär som en polis som verkar i våldsamma miljöer. Eller en soldat i krig. Eller en ambulansförare. De flesta bryter inte ihop. Jag menar, efteråt kan de nog få flashbacks från vidrigheterna. Det händer nog. Men alla bryter inte ihop. Så är det bara. Breivik hör sannolikt till dem som inte kreverar.

Jag gissar detta. Jag gissar: kanske vaknar han ibland kallsvettig i sin cell på Ila och minns någon blodig scen från Utöya. Men så tar viljestyrkan vid, han lugnar ner sig och han somnar om. Och nästa dag i rätten går han in i rollen, en roll som "Breivik terroristen". En roll som blivit hans andra natur. Och denna Breivikfigur bryter inte ihop. För denne blir den löpande rättegången som "en dag på jobbet".

Breivik är människa som vi, han kan ha sina svagheter. Men jag tror inte man ska vänta på att han bryter ihop i rätten. Det är, allt annat lika, ett fåfängt hopp.




Relaterat
Marighella: spänningens strategi
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)

söndag 13 maj 2012

Äntligen här - Lex Breivik


Nu är den här: Lex Breivik. Den som jag länge anat. Den som säger: "Eho som bloggar om Breivik över dagisanalysens nivå, miste liv, frihet och egendom". Som Breivikbloggare säger jag därför tack och adjö, nu blir det "The Big House" för mig... Nej förlåt, den där lagen innehåller inte det jag sa. En lag har kommit i Norge och den kallas "Lex Breivik", men den rör regler för intagna, hårdare villkor för psykpatienter osv. En bunker för Breivik beslutad nu, före domen, så att man inte ska anklagas för retroaktiv lagstiftning. svd dn dn

Jag bloggar om Breivik och är kontroversiell som få. Se här. Men bortsett från det kan denne Breivik verkligen få en att undra. Han mördade 77 men sitter nu lugn i rätten. Folk tycks vänta på att han ska bryta ihop men det kommer sannolikt inte att ske. Hur är det möjligt? Hur stålsätter man sig för vidrigheterna i att döda oskyldiga, och hur återvänder man till en tillvaro där man - som Breivik idag - synbarligen är lugn och samlad? Han svarar på rättens frågor, han småpratar med sin biträdande advokat Vibeke Hein Bära, han ler. Ja sicken gåta.

Det är ett slags mental träning involverad. Breivik kallade det "avemotionalisering" och det är en del av det hela: hur man tar sig över spärren att döda. Men det är mer än så: hur man i tiotalet år lägger upp en plan, ordnar finansiering, skriver ett manifest, gör video, köper en gård för att ha som täckmantel i sprängämnestillverkning osv. För detta krävs - allt annat lika - ett fokuserat psyke, en viljestark typ. En som inte bryter ihop. Och Breivik vet att han är stark. Han skriver i manifestet: "I have a very strong psyche, stronger than anyone I have ever known." Så jag tror inte rättegången kommer att få honom att bryta ihop. Breivik har av naturen ett starkt psyke. Och han har tränat det. Nu är han på en annan nivå, bortom påverkan av fredlig samvaro. Nu går det hela automatiskt.

Breivik har förvandlat sig till en titan och bosatt sig i ett titaniskt land, Gråzonen, Terra Incognita där han härskar oinskränkt. Han är ohotad i sitt eget land. I SvD skrev nämligen Isabella Varricchio 8/5 att Breivik numera är suverän, han har skapat sig en egen stat som är ointaglig. Dådet har fört upp honom på en nivå i paritet med den norska staten. Han har erkänt dådet, domen ändrar inget i hans ställning som regimens motståndare, en privatkrigande enmansstat som konceptuellt kan komma och gå som han vill. Han kan svara på rättens frågor, han kan ignorera dem, han kan le, han kan sitta med ett neutralt uttryck. Allt är lika irriterande för dem som inte delar hans analys. Som SvD:s Göran Eriksson som idag gör vad han kan för att kalla Breivik löjlig, mammaberoende och annat dylikt, normalkrönika typ 1A sedan Breivikrättegången började. Det är nålstick som inte når vederbörande. Breivik är suverän. Hans kritik av islamkram, multikulti och Frankfurtskola som han ville få ut genom dådet, den når idag ut. Han ville krossa glastaket, få media att skriva om massinvandring och islamism, få regimen att erkänna att frågor om etnicitet och traditionell kultur också spelar roll.

Kanske lyckades han krossa glastaket. Kanske är en öppning i debatten på väg. Kanske är det slut med islamkram och multikulti för hela slanten. SD går upp i SvD/Sifo som publicerades idag 13/5, en statistiskt säkerställd ökning på 1,9%. Och detta trots elitens dagliga försök att kalla SD varg i veum och parias. Hur som helst lever Breivik i sitt titaniska land och han har dragit oss med dit, såväl PK-ister som anti-PK:are. Detta okända land, Breiviklandet, Terra Incognita skrev jag om i oktober förra året. Det hela är titaniskt, bisarrt, märkligt. Indeed, och för att precisera mig, konkretisera karaktären i detta Okända Land hänvisade jag till Gösta Borg; jag tog det hela upp till taktiska nivåer, andra världskrigets variant:
[L]åt mig att börja med att citera Gösta Borg. Denne skrev i "Det röda massanfallet" (1951) om detta att gå till anfall medan flygande fästningar sopar rent i terrängen. Han syftade på hur amerikanska armén anföll åren 1944-45, i andra världskrigets slutskede. Har man tungt understöd av både arri och flyg medför det ett speciellt sätt att strida, ett som har föga likheter med ett svenskt läge med knapphet på resurser. Vi hade då inget att lära av detta; vi måste nyttja terrängen mer aktivt, hushålla med resurser och vara beredda att byta rum mot tid.

Med det sagt så är bilden av hur jättebombplan understödjer infanteriet med massivt bombardemang intressant. Den är elementär, sagolik: hur liksom titaniska monster strider på ens sida. Och det är en sådan psykosocial verklighet vi lever i dessa dagar: elementära, planetära förvandlingar är igång. Då ska man som individ inte uppröras över detta utan i rimlig mån dra nytta av det hela och rycka fram i skydd av denna eldstorm. "I rimlig mån": man får nämligen inte själv förvandlas till ett titaniskt monstrum, bli en Breivik som trodde att han var något slags übermensch. Nietzschean var han väl inte men hans andliga credo var lite märkligt. Han gillade kristendomen i vid mening men kristen var han inte. Han trodde på ansamlad godhet som en brahmansk hindu eller gammaltestamentlig troende.

Men det stannar inte vid det. Mer finns att säga. Nu bär det ut i okända marker, mörka marker vi nu lämnat. Men Breivik håller oss kvar:
Breivik är som han är, lätt rubbad. Men Breivik som person är ointressant; han har förvandlats till ett emblem som är en del i denna elementariska omvandling som är på gång, denna planetära metamorfos vi står inför. Tänk er Utöya efter dådet: 69 lik liggande utspridda medan gärningsmannen sitter och väntar på att bli haffad. Denna bild är 2011 i ett nötskal. Man ska inte demoniskt acceptera bilden, nihilistiskt dyrka detta kainitiska dåd, men existensiellt vinner man en del om man förstår att vi idag lever i skuggan av detta dåd. Vi lever i världen efter Breivik. Si monumentum requiris, circumspice.

För att överleva i 2011 och bortom måste man till viss del internalisera Utöya. Man måste förstå att vi lever i polariserade, okonventionella tider. "Vi är på väg ut i Terra Incognita och där överlever bara den som har tillgång till dolda, andliga reserver." Detta sa Ernst Jünger en gång i tiden. Det är den attityden vi behöver: vi är på väg genom Uncanny Valley och för att inte försvinna i dess dimmor måste man vara beredd på det värsta.

Det om detta. Så kan man säga.

- - -

Bilden med bombplan i skyn, den som jag drog i början, fångade mig. Så jag fortsatte i mitt oktoberinlägg:
Jag talade inledningsvis om bombplan som förvänder terrängens verklighet. Idag är det kanske så att man, så att säga, måste bli en infanterist på titanernas slagfält. Att leva som en enkel man som kilar undan för jättar. Att vara ett pälsdjur i dinosauriernas tid, en varmblodig kaippare som reder sig ett bo medan jätteödlor faller.

Infanterist! Ryck fram medan flygande fästningar möblerar om i terrängen! Det är måttot för 2011.

Si krebabomben brisera, si krebastormen rasa... Jag duckar för stormen, jag tar nytt sikte, navigerar mellan tromberna i en annorlunda dag.

Jag associerade till detta i sammanhanget. Antagligen kommer tjänsteförrättande moralist att anklaga mig för det här. OK, gör det då. Ingen bestämmer vad jag får skriva. Inte MIUN, inte Mittnytt. Och inte du.

- - -

Åter till politiken, till världshändelser. Man kan lugnt säga: förändringar är på väg i världen. Det skrev jag i aktuellt inlägg, med visst stöd av artikeln "The Breivik Action" på sajten Majority Rights (länk följer):
De följande åren blir som reformationen, franska revolutionen och andra världskriget ihop. ... Breivik har fört oss över Rubicon säger Majority Rights. Han har fört oss in i Uncanny Valley säger jag.

Breiviks dåd och dess svallvågor kommer i en tid av peak oil och peak everything, miljöförstöring, knapphet med resurser och hotande depression säger MR. Nu lever vi i en ny verklighet à la post-9/11, dock en ekonomiskt och realpolitiskt mer labil tid än 2001.

Detta är intressant, detta beskriver vår tid väldigt bra. Sedan återger jag från samma källa en poäng om vad vi kan kalla Breiviks portalroll. Han är en galen mördare, visst, men också något mer. Jag fann detta i kommentarerna till MR:s artikel:
Från kommentarerna till MR:s artikel: ”ABB är anarkist. Anarki föregår alltid den revolutionära perioden.” Detta är sant i så måtto att det alltid finns anarkister, fria andar svåra att förutsäga i varje stor kamp. Black Swan event...? – Händelsen i sig (...) finns där säger artikelförfattaren Sebastian Ronin. Han säger att en journalist en gång frågade premiärminister Macmillan vad som är den största utmaningen för en statsman. Macmillan svarade: ”Events, my dear boy, events.”

Sedan kom jag med följande ontologiska rader. ABB = Anders Behring Breivik.
Man kan säga: ABB är ”history in the making”. Quo vadis? "Väktare, vad lider natten?" - Revolutionen har börjat, reformationen är på väg. Snart får vi tyngre tornados men då är det bara att rycka fram som en infanterist medan flygande fästningar sopar rent i terrängen.

Stormen rasar, krebabomber faller. Från KREtsBAna faller skrot som blir till BOMBER när de landar. Om det har jag skrivit här. Nu blir det hela psykosocial verklighet, på jorden år 2011. Den där norrmannen har skapat science fiction av sitt dåd.

Så kan man säga. Det är ontologiska makter. Det är mörkt. Breivik var old school. Han såg inte ljuset.

Men jag dömer inte. Jag moraliserar inte. Inte här. Istället citerar jag aktuellt inlägg och dess sluttamp som återvänder till andra världskriget och dess taktiska verklighet:
I juli 1944 fann sig amerikanerna fångade i Normandie. Tysken försvarade sig bra. USA hade överlägsna arméstyrkor men tysken höll ändå emot, bjöd honom spetsen i Normandies terräng av buskar och snår, åkerlappar och småfält. Lösningen på det hela blev att kraftsamla och det rejält: man lät strategiska bombplan bomba en liten del av fronten, 1 kvadratkilometer stor. Man lät flygande fästningar bomba. Efter flera försök, bland annat med egna trupper som träffades, slogs en bräsch.

Det var titaniskt - och slåss man med titaner på sin sida får man betala priset, som missriktade bomber som dödar de egna. Men när man bombat klart hade fienden i sektorn helt pulveriserats. Det var bara att rycka fram. Man bröt upp, lämnade Normandie och kom ut i en ny verklighet, ett slättland mer ägnat manöverkrig. Ställningskriget var förbi, det var en ny verklighet - en titanisk verklighet där flygande fästningar kunde kallas in som understöd och vända upp och ner på terrängen, förvända alla begrepp om en hanterbar verklighet.




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)

fredag 11 maj 2012

Att blogga om Breivik: farligt


Breivikrättegången fortsatte idag. Man fokuserade på Utöya. Vad har då det med mig att göra? En del. Igår skrev jag att mitt Breivikbloggande kostade mig jobbet. Idag ska jag berätta vad som hände sedan. svd svd dn

Som sagt var jag praktikant på Mittuniversitetet förra hösten. Eftersom jag bloggat om Breivik, och det gjorts under arbetstid, avslutades praktiken. Jag ansågs ha brutit mot MIUN:s värdegrund. Jag lydde under protest, tog min hatt och gick. Jag skrev om det på bloggen och såg fram mot en lugn tid i väntan på nästa praktikplats. (Jag var på denna tid arbetslös med aktivitetsstöd. För att få det måste man ha s.k praktik. Man måste ha sysselsättning, ordnad av AF eller kommun. Jag fick korn på en ny praktikplats något senare denna höst. Det var som lärarassistent på en mellanstadieskola. När jag väl träffat rektorn och pratat med henne så var det december och det beslöts att jag skulle börja nästa år, på vårterminens första dag i januari 2012. Det gjorde jag också och var där några veckor. Sedan fick jag fast jobb i en privat firma. Jag är alltså anställd med månadslön numera och praktiserandet är ett minne blott.)

Åter till hösten 2011. Det var i november jag kickades från MIUN. Jag bloggade om det hela (ici) och trodde saken var ur världen. Men icke. Någon på TT satt tydligen och läste min blogg, anade ett scoop och skrev om mitt fall. DN publicerade så notisen den 17/11 2011. Jag blev alltså omnämnd i ett TT-telegram. Det finns att läsa här och lyder:
Sparkad för Breivik-stöd

En praktikant vid Mittuniversitetet i Härnösand har tvingats att sluta efter att i sin blogg ha uttryckt stöd för den norske massmördaren Anders Behring Breivik.

– Jag blev uppmärksammad om hans bloggande under förra veckan, säger Tomas Berglund, prefekt vid institutionen, till SVT:s Mittnytt.

Mannens högerextrema åsikter stred enligt Berglund mot allt vad universitetet står för. Han hade även bloggat på arbetstid.

Det var allt. Mitt namn nämndes inte. Någon bild på mig hade de heller inte lyckats få fram. Men varför denna uppståndelse? Jag har inte uttryckt stöd för Breivik. Jag har bara bloggat om honom. Det var detta inlägg som var aktuellt medan jag var på MIUN. Jag skildrar där hur Breivik kan ha tänkt, hur han gick i krig mot multikulturen, men jag säger ju där, i "Breivik var för otålig", att jag är emot våld:
Men - det är mitt basala budskap - jag tänker inte svara med privat våld mot detta. Jag svarar på ett ideellt och metapolitiskt plan, utnyttjar min germanska rätt att fritt yttra mig på tinget.

Där har ni sanningen, DN, TT, Mittnytt och alla. Ja visst, mitt avpolletterande nämndes i lokal-TV också.

Mer om min TV-debut senare i detta inlägg. Här vill jag åter inskärpa min vinkel i Breivikfrågan. Det måste göras igen och igen så folk förstår. Det är ju så laddat. Jag kan förstå det. Men som jag skrev om avskedandet när det begav sig; jag säger i aktuellt inlägg att, visst, jag bloggade på arbetstid. Avpolletteringen är inte lönt att bestrida. Men jag förbehåller mig rätten att yttra mig, även om Breivik, utan att det ska klassas som "stöd" bara för att man inte fördömer honom på varje rad. Att kalla samhällsanalys för extremism är att överreagera. Jag driver denna fråga som bloggare för att visa på yttrandefrihetens gränser. Jag själv är oväsentlig. Det är vad jag representerar i denna fråga - rätten till fri åsiktsbildning, inskriven i grundlagen - som är intressant.

Jag själv är ointressant. Men skulle media mot förmodan vilja gå vidare med det här kan jag bjuda på denna biografi:
Lennart Svensson föddes 1965 i Åsele. Sedan ett par år har han bloggen Svenssongalaxen. Han har även gett ut böckerna "Eld och rörelse" (2007), "Antropolis" (2009) och "Till Smaragdeburg" (2010). Han bor i Härnösand. Han är fil kand i indologi.

- - -

Vad hände sedan då? Jo, regional-TV var på mig. Mittnytt hade som sagt nämnt mitt fall sedan TT skrivit om mig. Sedan for de till MIUN och intervjuade prefekten. Sedan for de hem till mig och ringde på. Ville jag bli intervjuad frågade de. Ja sa jag. Jag gick ut i trapphuset, hälsade på redaktör Tiberg och kamerakvinnan och sedan körde vi. Reportaget ser du här. Det talar för sig själv. Jag tänker bara kommentera detta med "Utöya/Auschwitz" som är citerat ur sin kontext. Vad jag menade var detta hur Norge och Arbeiderpartiet får svårt att hantera Utöya. Visst förstår man att de vill "ta tillbaks Utöya". Men hur? Att bara ha sommarläger där 2012 går inte. Jag skriver:
... återställer man Utöya som ett politiskt sommarläger kommer det ändå att bli spöklikt, ingen kommer att trivas där. Och gör man stället till ett monument, som den norske författaren Roy Jacobsen föreslagit, som ett sämre sortens Auschwitz, kommer det ändå att mytologisera dådet i sig och Breivik som gärningsman.

Min poäng är här att Utöya inte skulle funka som monument, inte bara med byggnader etc lämnade som de är, frusna i tiden. Det saknar Auschwitz' monumentalitet; sten ska det vara som Bachofen säger om monument, trä duger inte. Utöya-som-det-är-nu skulle bara säga "nederlag" och således gynna Breivik. Jag råder alltså Arbeiderpartiet att tänka över detta med Utöya som monument. Man skulle ju kunna tänka sig att man för de 30 miljoner som samlats in i Utöya-foden helt skulpterade om ön till en park med ett minnestempel i fokus. Då skulle offren hedras, inte gärningsmannen.

- - -

Man försökte tysta mig med detta reportage, utmåla mig som ett monster. Men se den gubben gick inte. Istället fick jag stöd från internet. På Flashback startades t.ex en tråd om mig. Ett inlägg som verkligen gladde mig var signerat Lakejtjej. Hon skrev:
Svenssons kontroversiella blogginlägg om Breivik må innehålla någon flagrant tveksamhet [...] men att resonera kring Breivik utan att i varje mening uttrycka avsky är inte att "hylla" eller "stödja" våldet som metod. Att dela Breiviks "islamofobi" och hans uttryckta vilja att bevara den nordiska kulturen finns det 100.000-tals nordbor som gör utan att därför ta till vapen och våld.

Mina analyser av Breivik med allt vad det innebär (dåd, världsbild, rättegång) har jag fortsatt med sedan denna ödesdigra november 2011. Eliten försökte stoppa mig men misslyckades.




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)

torsdag 10 maj 2012

Om man bloggar om Breivik kan man förlora jobbet


Jag heter Lennart Svensson. Jag bloggar om diverse. Jag bloggar om Peter Mangs, jag bloggar om Breivik. Det sistnämnda har jag gjort sedan i juli förra året. Det är inte alla som gillar det. När jag jobbade på MIUN i höstas fick jag nämligen sparken på grund av mitt bloggande. Här berättar jag hur det gick till. svd dn dn dn dn




Det skulle ju bli så bra: jag var arbetslös men skulle ha en praktik. Det var i september 2011 som det ordnades en plats åt mig på universitetet i min hemstad, Härnösand. Det heter Mittuniversitetet = MIUN. På MIUN:s Humanistiska institution fick jag ett eget rum med dator. I ett inlägg 16 november förra året berättade jag vidare:
Praktiken var på heltid måndag-fredag. Och jag utförde de sysslor som jag fick anförtrodda åt mig, sådant som uppföljning av studenter som antagits till kurser men inte registrerat sig, uppläggning av en databas med C-uppsatser avsedd för Högskoleverkets granskning och katalogisering av böcker.

Vad gäller databasprojektet kunde det bli tid över mellan varven. Som när jag fått in littvets och svenska språkets uppsatser och gjort en arkivlista över dem och väntade på engelska språkets uppsatser. Då kunde det gå dagar utan att jag hade något att göra. Så vad gjorde jag för att få tiden att gå? Stirrade dött framför mig? Nej, jag bloggade.

Vidare skrev jag i detta inlägg, betitlat "Incident i arbetslivet", hur det hela hettade till. Mitt bloggande blev plötsligt kontroversiellt. För...
... [m]ed tiden fick tydligen ledningen upp ögonen för denna min aktivitet [=bloggandet under arbetstid]. Antingen googlade de mitt namn och fann denna blogg som jag driver öppet under eget namn med foto och allt. Eller så fann de den via universitetets dataövervakningsinstrument (eller vad det kallas, det med vilket ledningen kan se personalens surfvanor). De gick in och läste denna blogg, Svenssongalaxen, delvis uppdaterad under det jag satt på MIUN. Uppenbarligen så ogillade vad de läste; jag fick senare veta det (...) Kärnan i denna affär är i alla fall att MIUN anser att denna blogg bryter mot MIUN:s värdegrund.

MIUN:s värdegrund handlar om att respektera kvinnor och minoriteter. Alla människors lika värde är ordet. Hela dokumentet lyder som följer:
Alla människors lika värde ska vara en självklar och grundläggande förutsättning för verksamheten vid Mittuniversitetet. Olikheter ska tas tillvara för att främja individens möjligheter till arbete eller studier samt för att utveckla verksamheten vid Mittuniversitetet. För att nå detta är det av stor vikt att lika villkorsarbetet ges en tydlig roll i universitetets kvalitets- och arbetsmiljöarbete.

Att verka för lika villkor innebär att arbeta med kunskap, attityder, värderingar och beteenden. Detta arbete ska vara väl förankrat vid Mittuniversitetet och genomsyra alla verksamheter.

Arbetet med lika villkor vid Mittuniversitetet utgår från Diskrimineringslagen, SFS 2008:567, och innefattar kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

Men, ansåg jag förr som nu, jag har inte brutit mot denna värdegrund:
[K]an någon hitta något i denna blogg som bryter mot detta? Har jag diskriminerat kvinnor eller andra religioner? Har jag sagt något nedsättande om andra folk? Att jag anser att invandringen bör begränsas betyder inte att jag prompt ogillar invandrare.

Har jag brutit mot Diskrimineringslagen? Har jag brutit mot Tryckfrihetsförordningen? Nej, det har jag inte så vitt jag kan se. Avstängandet av mig är en ideologisk markering, ett nålstick i den kulturkamp som pågår, med en agenda som kan beskrivas som 1) maximera invandringen till Sverige 2) motarbeta den som motsätter sig denna utveckling.

Man ogillade mitt bloggande. Jag blev uppringd av den handläggare på kommunen som ordnat praktikplatsen. MIUN ville inte ta i sin smutsiga byk (= mig), nej man gick via ombud. Kommuntanten sa sedan hur det var, att jag med mitt bloggande ansågs ha brutit mot MIUN:s värdegrund. Det var inlägget "Breivik var för otålig" som fått dem att gå i taket. Och detta var ett samtal som ingav mig blandade känslor. Dels var det roligt att veta att ens texter betyder något, att bloggen verkligen tas på allvar och läses. Dels var det olustigt att få sparken för sina åsikter, som i någon 1984-mardröm.

Så det blev till att packa och ge sig av från MIUN. Praktiken skulle upphöra, fine, jag var inte nödbedd. Jag hade varit lojal mot MIUN, gjort det jag skulle. Men ville de sparka mig så drog jag gärna. Så roligt var det inte där.

Samtalet från kommunen kom på onsdag. På torsdag var dock prefekten bortrest så jag fick vänta till fredag med att lämna av. Någon vits att strida mot MIUN ansåg jag inte att det var. Som praktikant är man ju inte anställd, man är försäkrad av kommunen och avlönas med aktivitetsstöd à la AF.

Det blev omsider fredag, en frostig, klar dag. Stämningen på MIUN/HUM var också lite frostig kan jag meddela...!
Fredag 11/11 for jag hemifrån vid åttatiden. Väl på MIUN mötte jag prefekten och frågade denne om jag skulle sluta. Svaret blev ja.

Så jag gick till mitt rum och hämtade dokumenten för det projekt jag senast sysslat med (databas för C-uppsatser) och lämnade över dem till honom. Jag lämnade även över nyckel och kodkortet till porten.

Så frågade jag om anklagelsepunkterna. Jag hade bloggat under arbetstid sa han. OK, det kan jag medge. Men, esprit de l'escalier, ja sa inget om den dödtid som funnits i projektet jag sysslat med, dödtid som väl lika väl kunnat ägnas åt bloggande som stirrande in i väggen. Nåja, jag nämner det här. Inte så att det kunnat rädda min sak men i alla fall.

Sedan kom vi in på bloggen i sig. Jag sa då att vi har yttrandefrihet i Sverige. Han sa då, visst. Men du har även brutit mot MIUN:s värdegrund.

Så gick det till att sparkas för sina åsikter i Sverige 2011. Min slutplädering när det begav sig, i "Incident i arbetslivet", var denna:
Vi har som sagt yttrandefrihet i det här landet. Än så länge. En blogg som denna får finnas. Dock är innehållet kontroversiellt i rådande sentiment.

Man kan ju fråga sig vad som hänt om en motsvarande praktikant fått för sig att uppdatera en blogg med vad som enligt eliten är accepterat innehåll? En blogg med "fy för midsommarfirande, ner med Sverige och svenskhet, döda alla vita män"? Tror ni ledningen skulle ha sett så negativt på det? Hade svenskfientlighet ansetts bryta mot MIUN:s värdegrund? Knappast. Den bloggaren hade väl fått höra, "du får inte blogga på arbetstid men i övrigt är du en fin och god människa, din blogg bidrar till skapandet av en bättre värld".

Och hade den bloggande praktikanten sagt, "det är dödtid under jobbet, jag väntar på X innan jag kan göra Y", så hade hon möjligen fått gehör för det. Ja min själ, hon hade väl blivit anställd som MIUN:s officielle bloggare.

Nåja. Detta är spekulationer. Sant är att sentimentet är fientligt mot sådana som mig som gillar Sverige och värnar dess tro, folk och traditioner. Men jag ser mig inte som ett offer i denna konflikt. Hade jag varit anställd kanske jag kunnat få ut X antal tusenlappar i en process men nu var jag ju inte anställd, bara en praktikant.

Någon juridisk process blir det inte. Men infrastriden rasar vidare, kulturkampen fortsätter; den ideologiska debatten fortsätter här på Svenssongalaxen. Det senaste året har vissa människor ogillat mina ställningstaganden. De har i kommentarer här och på andra platser ansett att den där Svensson som tycks gilla Sverige och svenskhet, han måste motarbetas. Så den senaste veckans rabalder är i sak inget nytt. Jag låter mig inte tystas. Verksamheten fortsätter som vanligt: business as usual.

Min sista dag på MIUN var som sagt fredag 11/11. Det var trippel-elvan: den 11/11 2011. I esoteriska kretsar var detta en viktig portal för mänsklighetens utveckling. Något stort hände då, Ljuset segrade över Mörkret...! Nåväl, stort eller smått: jag gick i alla fall till jobbet med blandade känslor denna sista arbetsdag. Dels var jag lite glad att slippa ifrån den där praktikplatsen. Den rockade inte, på det hela slösade jag energi där även om det fanns enstaka anställda man kunde prata med. De var ju humanister, språkvetare och historiker, professorer och docenter. Själv är jag fil kand i sanskrit och kan historia, litteratur och dylikt.

Jag slapp därifrån och jag var inte ledsen för det. Men jag ogillade ändå formerna för det hela, att PK-regimen tror sig kunna hantera oppositionella hur de vill. "De ska inte komma undan med det här" tänkte jag då jag passerade domkyrkan på väg mot MIUN:s gula länga. Jag ville ge igen. Det gjorde jag också med de vapen jag hade som bloggare: med bloggen...! Dvs med inlägget "Incident i arbetslivet" som ni just fått er refererat. Lite kudos skulle jag väl genom detta få i bloggosfären tänkte jag. Men jag fick mer än så. Det blev en smärre affär av det hela. Se här vad det blev. Och här, hela tråden. Om Gud vill ska jag berätta mer om "Svenssonaffärens" kringelikrokar en annan gång.




Relaterat
Incident i arbetslivet
Svenssonaffären fick Mittnytt att överreagera
Många stödde mig i min kamp
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Lunchrummet på MIUN/HUM, utsikt mot korridoren

lördag 5 maj 2012

Krigarsanning


Kriget är över sägs det. Det hindrar inte att själva andan i bushido lever. dn svd svd




Det är slutkrigat. Men soldaten och hans självövervinnelse lever. Att övervinna sig själv, stålsätta sig mot farorna, det är en andlig landvinning. Hör bara vad Ernst Jünger skriver i "I stålstormen":
Die Männer hatten die Bajonette aufgepflanzt. Sie standen in steinerner Unbeweglichkeit, das Gewehr in der Hand, am vorderen Hange des Hohlwegs und starrten in das Vorgelände. Ab und zu, beim Schein einer Leuchtkugel, sah ich Stahlhelm an Stahlhelm, Klinge an Klinge blinken und wurde von einem Gefühl der Unverletzbarkeit erfüllt. Wir konnten zermalmt, aber nicht besiegt werden.

Vid fronten står soldaterna, oböjliga. De kan dödas men inte besegras. I sin senare dagbok citerar Jünger även detta: "Battles are won by iron hearts in wooden ships."

Detta är bushido: krigarens väg som andlig disciplin. Kärnan i det hela, krigarens mentalitet i ett nötskal, fångade jag här:
”Du ska vara en krigare. Du ska ha samma attityd som en soldat som går ut i krig: med rädsla, respekt, ödmjukhet och total beslutsamhet.”

Vem är det som säger det där? Soldaten i fält? De la Chapelles instruktion för den karolinske soldaten? Hagakure? – Nej, det är don Juan, gurun i Castanedas böcker. För att möta Kunskapen ska man ha samma attityd som en soldat i krig.

Det är tuffa ord. Och sanna. Att möta de ontologiska realiteterna, att ge sig metafysiken i våld, att existensiellt inse sin dödlighet och lära sig vad det handlar om här i livet, det är litegrann av ett äventyr. Ett äventyr med livet som insats. Man måste veta att man är dödlig, att man ska dö. Man ska vara som en krigare i sitt sinnelag, ödmjuk och beredd på att dö.


Krigarvisdomen kan användas för mer än krig. Den kan, som antytt, tillämpas på vardagen. Var som en krigare: ödmjuk, beslutsam och beredd att dö. Då klarar du allt. Och du närmar dig Varats natur, de ontologiska realiteterna. Som i Bhagavad-Gîtâ (som jag skrev om här):
Strid utan tanke på seger eller nederlag, idka apatia på slagfältet så ska allt gå dig väl i händer. Denna apatia är sann gudshängivenhet - inte bara för krigare, utan även för vanliga människor skyndar jag mig att nämna. --- [M]an kan säga att denna är en harmonisk attityd, ett tillstånd av balans och vila. Men det är ingen mekanisk balans, nej det är en harmoni fylld av en stilla glädje, tack vare det inflytande av gudomlig nåd som då kan äga rum. Detta kan upplevas även när man handlar, man måste inte sitta och meditera för att uppnå det; man kan söka vila i handling.

Det är höjt medvetande, det är trans genom handling (eller beredskap till handling). Det är som jag skrev i "Ode till en plastsoldat". Riktat till en 1/32-figur diktade jag en gång detta, med slutsatsen att denna figur var...
... symbol för krigaren, samurajen, bushidomannen –
den alltid beredde, det förhöjda medvetandet,
den högre energinivån, den nivå som alla
HANDLINGENS MÄN befinner sig på, alla
medvetna aktörer, inbitna tänkare och gudsmän.

Källan till denna drapa finns här. Det är ett inlägg från oktober 2010.




Relaterat
Det röda massanfallet
Recensioner av Eld och rörelse
Soldat i framtiden

tisdag 1 maj 2012

Spänningens strategi


Härmed ett inlägg om läget i samhällsdebatten. dn dn




En viktig frontlinje går idag mellan salongskonservativa och radikaler. Ack ja, dessa konservativa... Axess skrev nyss om rättegången: "Breivik talade senast igår, att döma av SvD:s referat, om att hans syfte med massmorden var att starta häxtjakt mot kulturkonservativa. Han har tidigare sagt att syftet med häxjakten var att öka polariseringen i samhället".

Och detta är helt rätt strategi anser jag. Breivik har rätt. Det är "spänningens strategi", precis som Baader-Meinhof på sin tid. Breivik är dock mer inriktad på media än på samhället i sig. Breivik syftar alltså på att öka trycket på massmedia, få Axessare och Poirer Mattssonar att fara all världen väg genom att fokusera på det viktiga: är man för eller mot vita folks rätt att existera. Detta är den avgörande frågan för dagens intellektuella. Till detta kommer sådant som attityden till islamism, mångkultur och feminism. Men etnicitet och identitetsfrågor står i centrum. De drar med sig allt annat. Säg mig vad du tycker om ditt folks rätt att existera och jag ska säga dig vem du är. Är du för eller emot massinvandring...? Och inte rädd att bli rasiststämplad...? Bra, i så fall kan du kämpa. Om inte -- adjö.

- - -

Polarisering, driva sakerna till sin spets. Kulturkamp. Jag menar, det är eliten som vill ha det så här. De kunde ha valt en fredligare väg, de kunde ha omfattat även traditionella narrativ och esoteriska bilder, även gett spelrum för identitära frågor och erkänt att traditionella svenskar existerar. Också. Men de valde att utestänga all traditionalism från det offentliga samtalet. Herman Lindqvists historia fick inga efterföljare. Idag är all svensk historieskrivning nihilistisk: svenskar och svear är inte samma folk anser t.ex Dick Harrison. Det är rätt magstarkt. Vi utplånas, vi bortdefinieras som folk medan en Ersatzbefolkning importeras. Och motstånd mot detta rasiststämplas. Och det mina vänner, det är en krigsförklaring det.

Jag säger som William Tecumseh Sherman: "You could have hade peace but you preferred war; very well."

Eller som Nick Carter i "Beirut blues": "Jag vill ha fred. Men de andra vill ha krig. Och det ska de få. Tills de ber om fred. För helvete!"

Propagandakriget rasar.




Relaterat
Min svenska historia
Mythago Wood
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig