onsdag 14 juli 2010

"Skönhet och harmoni råder överallt"




Dessa bilder är från Hadrianus' villa i Tivolibergen. Man kanske skulle skriva "så kallade villa", för det var en stor anläggning när det begav sig, en hel mängd hus och byggnader, bland annat det Canopus med sina fonder och vattenspeglar vi ser skymta ovan.

Anläggningen beskrivs bra av Bjöl/Hjortsö i "Romarriket" (1981):

Skönhet och harmoni råder överallt. - - - Idag finns där bara ruiner, men platsen präglas ännu av ett upphöjt lugn. - - - Ännu idag är det en märkvärdig upplevelse att vandra omkring i dessa drömska ruiner, som speglar en människas hela livssyn och längtan efter ensamhet. En liten värld, påtaglig, men skapad av en fantasi som sökte sina förebilder långt från den romerska vardagen, i kulturens Grekland eller det exotiska Egypten. /Sjön/ Canopus kan man se som en liten kopia av Nilstranden överflyttad till Italiens jord.


Så säger dessa danskar om det hela. Det är alltså bara ruiner och nog kan man förföras av talet om "längtan efter ensamhet" och "en liten värld... skapad av en fantasi", men i ett annat textavsnitt sägs helt korrekt att det hela varit ett större komplex med palats, villor, gymnasium, bibliotek, termer et cetera. Anläggningens skala framgår bra av en modell jag sett avbildad på annan plats. Där får man nämligen se ett komplex som är mer än en simpel villa, det blir ett slags antikens Versailles... och det kan ju göra en besviken, här hade jag nästan förletts att tro att Hadrianus byggt en eremitboning åt sig där han kunde uppfylla sin ovannämnda längtan efter ensamhet. Det hade varit fantasieggande, en kejsare över ett världsrike som helst uppehöll sig i en enkel villa på landet. Men det gick så klart inte, en kejsare måste bo ståndsmässigt, måste ha utrymmen för viss regeringsapparatur även i en villa på landet. Privatpersonen Hadrianus hade kanske velat bo i en eremitstuga men det gick inte för sig för kejsaren Hadrianus, så det fick bli en kompromiss.

Detta åsido speglade nog denna villaanläggning sin skapares karaktär, den konstgjorda sjön med mera röjer ju en kultursinnad ande, och Hadrianus var verkligen musiskt lagd med måleri, diktande, skrivande och sång på programmet. Så oavsett Tivolivillans rätt väl tilltagna proportioner så är det en musiskhärskares boning, att jämföra med exempelvis Diocletianus' kejsarresidens i nuvarande Split på Balkankusten. Detta hade å sin sida byggts med ett fältläger som plan, en fyrkant indelad i raka gator, en soldatkejsares boning och inget annat. Men Hadrianus åter var för den skull ingen världsfrånvänd drömmare eller Nero (qualis artifex...), utan en helgjuten statsman som reste runt i sitt rike och ofta besökte trupperna; dessutom hade han delatagit i Trajanus' fälttåg i Dakien och Mellanöstern. In alles torde Hadrianus för sin tid ha varit så nära den ideale härskaren man kan komma, en mångsidig kejsare med håg för både det musiska och det administrativa.

Mer om denna Hadrianus och annat antikt kan man läsa i denna essäsamling av min hand. Den heter "Skallet från den kapitolinska varginnan", innehåller texter om kungar och krig, kultur och religion och annat jag råkar kunna om denna epok. Filen är gratis att tanka ner, så generös är jag: inga koder eller trams behövs, bara att klicka på "spara som" och placera på sin hårddisk.

Boken har redan fått sina läsare. Bland annat läste Bertil Mårtensson den och sa: "Lovely helt enkelt, en oerhört kunnig essäsamling!" Så ni riskerar inget, ni får garanterad kvalitet med denna bok vågar jag lova.

Relaterat
"Skallet från den kapitolinska varginnan", fri resurs
Kerubernas svärd
Antiken kallar

söndag 11 juli 2010

Credo


En japan sa: "Det är lättare att göra ett hus varmt på vintern än att göra det svalt på sommaren."

Det kommer jag att tänka på under rådande hetta. I Japan var lösningen på problemet med svala sommmarhus att bygga dem i papper. Själv bor jag inte i ett pappershus - men mina fönster vetter mot norr, det gör boningen hyfsat sval.

Idag är det söndag.

Denna blogg har många läsare, nya och gamla. Och till eventuellt nytillkomna läsare kanske det vore på plats med en liten introduktion, en presentation av min världsbild. "Om mig" kan ni läsa i högerspalten, just där alltså, men för en mer filosofisk exposé över mig och mitt, kan sägas att jag är en vaken typ, en smart man. Jag är en fritänkare som tänker själv. Det innebär att jag tror på allt som sas till mig i skolan och sväljer allt som står i tidningen; då är man fri. Bunden är man däremot om man tror på liv efter döden, på Gud, på att ens handlingar spelar roll (karma) och på änglar, devas och andra väsen.

Jag accepterar alltid den mest jordnära förklaringen. Stonehenge? Stenar uppförda för att markera en handelsplats. Pyramiden? Gravkammare över farao, ungefär som att Uppsala domkyrka är gravplats för Gustav Vasa. Att sedan domen har fler roller än så, kultplats, andaktsrum, Gudshus, fattar jag inte för jag är en jordnära typ.

Jorden minsann! Man kommer av mull och blir det åter vid döden. Kroppen dör och materien sönderfaller, det är mitt credo. Hur uppstod vi då? Slump så klart, en bekväm ad hoc-förklaring jag brukar ta till när jag blir svarslös.

Har någon sett något konstigt, något oförklarligt? Då är det hallucination. Att dylika syner dels kan vara vilseledande, dels upplysande, förstår jag inte. Att det behövs en vidare vokabulär än "hallucination" går jag inte med på, då kan man ju inte stämpla alla icke-positivister som idioter. Att vissa oförklarliga syner lett mänskligheten framåt förtiger jag. Jag bejakar framsteg inom etik, såsom allt vad I viljen och älska dina fiender, men att dessa skulle ha religiös, transcendental källa förnekar jag. Jag kan helt enkelt inte tänka i de termerna, jag är tvärsnittsförlamad i hjärnan.

Jag är av min utbildning och uppfostran betingad att reagera på vissa stimuli, som "vetenskap - bra", "religion - dåligt". Då rinner snålvattnet på mig och jag belönas.

Jag är lobotomerad och glad för det. Jag ser allt i platta, materiella termer. Enligt mig uppstår allt - tillvaron, allt vi ser - allt uppstår på jorden, betingat av något annat. Allt som sker är fysiskt, allt är materiell rundgång. Gudomlig inspiration vet jag inte vad det är, obetingade inflytanden finns inte i min bok - för jag har inte läst i Livets bok, jag har aldrig sett Livets träd.

Människan uppträdde hux flux ur en bubblande pöl med sörja. Flygplan skapades av en uppfinnarjocke som bara slängde ihop några delar han hade liggande. Att krukan beror av krukmakaren är bara en lek med ord. Dikter är bara slumpvis hopkomna ord. Själv är jag också bara en slumpvis hopkommen gestalt; vad konstigt då att jag inte bara försvinner när som helst, som en slump - poff?

måndag 5 juli 2010

Fenor och krom


En orgie i färg och form, plåt och bakelit, lack och läder. Det är de amerikanska bilarna från storhetstiden 1950-1970.

Jänkebilarna är ute. Härnösands gator livas upp av jänkebilarna, 50-60-70-talare med V8-muller, krom och tjusig design.

Så märkligt: många är stora som hus men ser slimma ut ändå, ja gracila.

Och många är cabbar. Sommarbilar? Ja sicken lyx.

Men det är som sagt gamla bilar det gäller. Efter oljekriserna hämtade sig aldrig USA-bilen, den saknade flair och zest, appeal och pizzazz. Den saknade det.

Så vad hände egentligen? Vad blev det av jänkebilen som begrepp?

Jag menar, ända från T-Fordens dagar stod "amerikansk bil" för lyx och glada grabbar, vräkighet, styrka och kvalitet. Det var något extra med en jänkare helt enkelt, hade man råd la man pengarna på en USA-bil.

Jag kommer här osökt att tänka på min salig morfar som hade ett snickeri, ett enmansföretag; kanske hade han lite klöver över ty faktum är att han ägde en hel rad jänkare. Först var det en Studebaker Commander med "spinner" i kylaren och panoramabakruta, avantgardestuk i tidigt 50-tal. Sedan blev det en grön Cheva '55, en stor bil, en riktig fullsizare (men vars sexcylindriga motor i kombination med 15-tumshjul på grusvägar kanske inte var så bra, bilen "åt däck" sägs det).

Sedan blev det en Valiant '61 att åka med där i Sörbynejden. Denna röda vagn ägde han ett bra tag, ja till och med jag själv åkte i den och njöt av sexans fina gångkultur, den plastiga galoninredningen och den stora kupén. Och detta var en stor bil i våra ögon, en jättemaskin trots att amerikanerna själva höll den för småbil, "compact".

Morfars sista bil blev en vit Volvo 142. Det var slut med jänkebilsägandet och något senare tappade "Made in USA" på bilområdet sin lyster rätt allmänt; det var 70-talskrisen som jag antydde i början. Ungefär samtidigt började de japanska bilarna höja sin image, både här och i USA. En och annan ny Camaro och Corvette må ha skrynklat asfalten här i Sverige sedan dess, men generellt har jänkebilen förlorat sin aura.

Och det är samma sak över där: ska en amerikansk rikisunge önska sig en bil blir det antagligen en Range Rover, en BMW eller Mercedes, inte en Jeep, Cadillac eller Lincoln. De tre sistnämnda är inte kattskit, ånej, men "Made in Europe" är nu högsta mode när den rike amerikanen väljer bil. Och Volvo och Jaguar osv har sina givna marknadsandelar.

Att USA-bilar kunde vara rätt dåligt monterade vet alla som läst om dess bilindustri från 50-tal till 70-tal, bland annat Iacoccas memoarer och Halberstams "The Reckoning". Det var massproduktion för dess egen skull (bra för aktiekursen...), det var efterkoll av kvalitet och växande berg av osålda bilar, år för år. Japanerna å sin sida hade kvalitetskollen inlemmad i produktionen, montören kollade sitt eget monterande så att säga, ansvar var nyckelordet. Sedan lärde sig européer och amerikaner samma sak.

Och idag är USA-bilarna som antytt färglösa, designen tar sig aldrig. Då kan man ju vända på steken och säga att USA-bilen under sin storhetstid var överdesignad: enkel konstruktion med separat ram, som en prärieskonare, och så en kaross med diverse barock formgivning. Men att designa barockbilar är en konst i sig - för i slutet av 50-talet kom ju i USA dels snygga kreationer, som Chevrolet '57, Oldsmobile '58 och Ford '59, men också rena horreurer som Nash och Studebaker.

En skapelse som Chevrolet '57 kommer alltid att leva, en bil som är snygg både framifrån och bakifrån: "sweet, smooth and sassy" som reklamen sa.

Relaterat
Bildesign genom historien
Morfar hade en Valiant
Japansk bilindustri
Lösryckta bilfakta
Channeling, sectioning, chopping...

söndag 4 juli 2010

Episod i domkyrkan


Här i stan har vi en kyrka. En domkyrka: Härnösands domkyrka.

Den står öppen för enskild andakt. Som de flesta kyrkor i landet. Så att: häromdagen for jag dit för lite enskild andakt. Det var en varm eftermiddag, lite mulen. Jag stegade in i denna vita kreation på sin platå. Väl inne fann jag dock ingen andakt. Någon satt och spelade på flygeln.

Det är envars rätt att inom vissa gränser traktera detta instrument, placerat framme vid altaret, strax framför vänstra bänkraderna. Det var väl någon kantor som såg det för gott att denna dag hamra fram lite Lars-Erik Larsson eller annan avantgardemusik.

"Fantomen på Stora operan", anyone...?

Alltnog. Jag satte mig. Och mediterade. Till tonerna av "hård pianomusik". Vissa passager var njutbara men -

Jag har upplevt samma sak i Uppsala domkyrka. En gång vid lunchtid en vinter, ja då brölade man på med storbasarna i orgeln. Det kan vara mäktigt, det kan vara lite katharsis. Men jag föredrar lugn måste jag säga.

Jag satt alltså i Härnösands domkyrka denna junieftermiddag. Väntade så smått på att spelmannen skulle sluta. Då fick jag infallet att gå på toaletten för att ta av mig de långkalsonger jag mysteriöst valt att ta på mig denna dag.

Och hast du mir gesehen - väl inne på hemlighuset slutade musiken! Kantorn la av! Fantomen gick hem!

Frid.

Med förrättat ärende gick jag ut i salen. Frid, gudomlig frid...!

Pelarna presiderade. Högaltaret med målningen vilade på sin plats. Förgyllningarna förtrollade. Ja, jag tog en liten tur ner mot det allra heligaste, förundrades av synerna. Och friden.

Så satt jag mig för att meditera på en av bänkarna. Milt och rogivande.

Sedan gick jag ut och satte mig i parken bakom kyrkan. Också det var fint. Mulet väder med aningen sol.

Bilden visar som ni förstår Härnösands domkyrka, en basilika med kupol över altaret, ungefär som Peterskyrkan. Men så stor är den inte, nej den är rätt liten: Sveriges minsta domkyrka.

(Detta var ett inlägg under etiketten tempel. Klicka och kolla in fler svenssonska kyrkäventyr.)




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

lördag 3 juli 2010

Holy holism


När Bob Rock skulle producera Metallicas svarta LP lärde han dem ett nytt sätt att producera. Dittills hade Ulrich och Hetfield proddat själva: de hade då spelat in ett avsnitt av låten i sänder, det var lättast så tyckte de, men detta gav ett lite stelt intryck i slutändan. Istället sa Rock åt dem att bara spela låten först för att få känsla för helheten, och därefter analysera hur den skulle spelas in. Och därefter, såklart, spela in.

Med andra ord var detta ett holistiskt synsätt. Det gäller att greppa helheten innan man går vidare.

Låt mig ge några fler exempel på hur holism och systemsyn kan användas för att lösa problem. Den närsynta metoden, ensidig analys och detaljfixering är däremot återvändsgränder. Analys må behövas, men den måste alltid fogas in i en helhet.

Exempel: i den strategiska debatten råder ofta ett slags yrvakenhet; man stirrar sig blind på det senaste kriget och säger att så här kommer alla krig att utkämpas från och med nu. Efter 9/11 talas bara om terroristhot, efter Jugosalvien och Rwanda talades bara om etniska konflikter, efter Kuwaitkriget bara om smarta vapen osv. Och efter Oktoberkriget 1973 var det pansarvärnsrobotarna som var på tapeten; aj satan tänkte alla försvarsanalytiker, måste vi skrota alla stridsvagnar nu? Pv-robotarna hade nämligen skördat väldeliga i detta krig.

En viss major sa då (Sune Nyström i Arménytt)) att detta var fel synsätt; pv-roboten var nämligen del i ett system, och i detta system ingick både stridsvagnar och robotar. Och med dylik holism applicerad på strategidebatten, kan man säga att nästa krig inte blir så eller så, utan en kombination av flera elemenet: lite terrorism, lite etnokonflikt, lite high-tech... I vilka delar varje dos kommer att förekomma, det däremot är kruxet - i varje överblick, varje holistisk analys.

Fler exempel på holism till vardags, i sakliga verksamheter? Tja, i ett modellprogram på TV (Top Model Canada) fick de tävlande en dag besök av träningsguru som gick ut med dem i skogen, la fram en våg - och krossade den med en slägga...! Budskapet var: "Strunt i vågen, strunt i kaloriräkning, det enda som betyder något är hur du ser ut i spegeln och hur du känner dig!" Ett sant holistiskt råd; se gestalten, strunt i nördiga mätvärden. Modellerna jublade förstås, det var ett hjärtevärmande gott råd; ändå undrar man hur många Skippers och skönhetsmissar som verkligen orkar köra ett sånt upplägg. Enkelt i teorin, svårt i praktiken. Och det enkla är svårt som Clausewiz sa.

Fler tunga exempel på holism i vardagen, i näringsliv och "verklighet"? Det kunde vara uttrycket "på gott och ont". Man ser ett visst fenomen (en författare, en film, ett land, en stad) och tar både in ljus och skugga i kalkylen. Man erkänner att någon enkel formel för att beskriva fenomenet finns inte, man lär sig leva med komplexiteten. Det är holism in nuce för mig.

Holism är vägen. Man må analysera problem så mycket man vill, tänka sönder dem och ta isär dem i sina beståndsdelar, men något slags vision av något större måste man ha i slutändan. I arbetsliv och strategi, i bantning och skapande, ja på alla livets områden (vetenskapssyn, livsåskådning...). Se gestalten! "Ich bin kein ausgeklügelt Buch, ich bin ein Mensch mit sienem Widerspruch!"

(Fritt übersatt: Jag är ingen konstruerad roman, jag är en motsägelsefull människa. Bilden föreställer förresten en bro i Grekland. Jag fann den på en sajt med "Världens fränaste broar", typ.)