En orgie i färg och form, plåt och bakelit, lack och läder. Det är de amerikanska bilarna från storhetstiden 1950-1970.
Jänkebilarna är ute och luftar sig. Härnösands gator livas upp av jänkebilarna, 50-60-70-talare med V8-muller, krom och tjusig design.
Så märkligt: många är stora som hus men ser slimma ut ändå, ja gracila.
Och många är cabbar. Sommarbilar? Ja sicken lyx.
Men det är som sagt gamla bilar det gäller. Efter oljekriserna hämtade sig aldrig USA-bilen. Den saknade då flair och zest, appeal och pizzazz. Den saknade det.
- - -
Så vad hände egentligen? Vad blev det av jänkebilen som begrepp?
Jag menar, ända från T-Fordens dagar stod "amerikansk bil" för lyx och glada dagar, vräkighet, styrka och kvalitet. Det var något extra med en jänkare helt enkelt, hade man råd la man pengarna på en USA-bil.
Jag kommer här osökt att tänka på min salig morfar som hade ett snickeri, ett enmansföretag; kanske hade han lite klöver över ty faktum är att han ägde en hel rad jänkare. Först var det en Studebaker Commander med "spinner" i kylaren och panoramabakruta, avantgardestuk i tidigt 50-tal. Sedan blev det en grön Cheva '55, en stor bil, en riktig fullsizare (men vars sexcylindriga motor i kombination med 15-tumshjul på grusvägar kanske inte var så bra, bilen "åt däck" sägs det).
Sedan blev det en Valiant '61 att åka med där i Sörbynejden. Denna röda vagn ägde han ett bra tag, ja till och med jag själv åkte i den och njöt av sexans fina gångkultur, den plastiga galoninredningen och den stora kupén. Och detta var en stor bil i våra ögon, en jättemaskin trots att amerikanerna själva höll den för småbil, "compact".
Morfars sista bil blev en vit Volvo 142. Det var slut med jänkebilsägandet och något senare tappade "Made in USA" på bilområdet sin lyster rätt allmänt; det var 70-talskrisen som jag antydde i början. Ungefär samtidigt började de japanska bilarna höja sin image, både här och i USA. En och annan ny Camaro och Corvette må ha skrynklat asfalten här i Sverige sedan dess, men generellt har jänkebilen förlorat sin aura.
Och det är samma sak över där: ska en amerikansk rikisunge önska sig en bil blir det antagligen en Range Rover, en BMW eller Mercedes, inte en Jeep, Cadillac eller Lincoln. De tre sistnämnda är inte kattskit, ånej, men "Made in Europe" är nu högsta mode när den rike amerikanen väljer bil. Och Volvo och Jaguar osv har sina givna marknadsandelar.
- - -
Att USA-bilar kunde vara rätt dåligt monterade vet alla som läst om dess bilindustri från 50-tal till 70-tal, bland annat Iacoccas memoarer och Halberstams "The Reckoning". Det var massproduktion för dess egen skull (bra för aktiekursen...), det var efterkoll av kvalitet och växande berg av osålda bilar, år för år. Japanerna å sin sida hade kvalitetskollen inlemmad i produktionen, montören kollade sitt eget monterande så att säga, ansvar var nyckelordet. Sedan lärde sig européer och amerikaner samma sak.
Och idag är USA-bilarna som antytt färglösa, designen tar sig aldrig. Då kan man ju vända på steken och säga att USA-bilen under sin storhetstid var överdesignad: enkel konstruktion med separat ram, som en prärieskonare, och så en kaross med diverse barock formgivning. Men att designa barockbilar är en konst i sig - för i slutet av 50-talet kom ju i USA dels snygga kreationer, som Chevrolet '57, Oldsmobile '58 och Ford '59, men också rena horreurer som Nash och Studebaker.
En skapelse som Chevrolet '57 kommer alltid att leva, en bil som är snygg både framifrån och bakifrån: "sweet, smooth and sassy" som reklamen sa.
Relaterat
Channeling, sectioning, chopping...
Illustration: Robert Svensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar