måndag 31 oktober 2011

Toppmöten förr och nu


På torsdag ska det hållas ett G20-toppmöte. Det handlar om ekonomi. Det är tidens ödesfråga: ekonomin! För 40 år sedan var det annat man fruktade; då hette hoten kapprustning och kärnvapen. Vapen och militära styrkor spelar ännu roll men det är inte på agendan på samma sätt idag. Nu står stormakterna inför ekonomisk kris, depression och fasa. Men som antytt var det annat ljud i skällan förr. USA och Sovjet kapprustade och hotade ta kål på varandra. dn svd svd svd svd


1. Global maktkamp

Tiden efter 1945 var världen grovt sett indelad i två block, väst och öst. Ledande makt i respektive block var USA och Sovjet. Man var tämligen jämnstarka under 1950-talet; Sovjet hade större armé men USA större flotta så det jämnade ut sig. Att sedan Sovjet hann före ut i rymden med Sputnik och Gagarin var imponerande i sig, men det hela var mest en symbolisk seger.

Teknologin att med interkontinentala raketer, beväpnade med kärnvapen, hota varandra var nu det nya. Dock hade Sovjet bara 12 ICBM-raketer vid 60-talets början och flottan var förhållandevis svag. Detta visades i Kubakrisen, som ju resulterade i att man måste stryka på foten för USA. Då började man upprusta flottan liksom man moderniserade armé och flygvapen. USA under samma tid försvagades på grund av kriget i Vietnam: det var kostsamt och ledde ingen vart. Vid 70-talets början måste USA därför göra en uppgörelse med Sovjet, primärt om att begränsa kärnvapnens antal.

Detta var allmänt taget en god gest, det hela låg i tiden. Världen ville ha "avspänning" (détente) och ett slut på kalla kriget. Men realiter var det ett tecken på USA:s svaghet och starten för Sovjets sista storhetstid. Under 80-talet tog så västvärlden tillbaka förlorade positioner. Det resulterade omsider i östblockets sammanbrott.



2. Sovjet vinner segrar

Låt oss se på läget vid början av 1970-talet. Det rådde vid denna tid alltjämt konfrontation mellan USA och Sovjet, väst och öst, fast utan att det kom till rena krigshandlingar. "Kallt krig" kallades det. Det hade varat sedan 1948.

Väst och öst hotade varandra med kärnvapen. USA var vid denna tid försvagat av kriget i Vietnam; de uteblivna segrarna urholkade landets image som segerrikt imperium och krigandet tärde på kassakistan. President Nixon insåg det. Ökade rustningar för att hålla Sovjet stången var inte möjliga längre. Så man sonderade med sin fiende om att rusta ner åtminstone på kärnvapensidan. På 70-talet kom vissa genombrott i dessa förhandlingar. Det började med avtalet SALT I, 1972: Strategic Arms Limitations Treaty. Här sattes ett kvantitativt tak för antalet kärnvapenbärare hos USA och Sovjet. Ryssarna tilläts dock ha fler vapenbärare än USA, vilket berodde på kvalitatitva avgöranden - de sovjetiska raketerna var mindre träffsäkra än de amerikanska. Samtidigt blev det tillåtet för staterna att modernisera sina befintliga kärnvapen. Det vidhängande ABM-avtalet gällde för sin del försvarssystem mot kärnvapen.

Fler avtal ingicks 1972, som Moskva-avtalet. Här talades om vikten av fredlig samexistens och iakttagande av återhållsamhet i inbördes relationer. Det kan låta intetsägande och var det kanske (USA var svagt och Sovjet var starkt, man utnyttjade USA:s troskyldighet och låtsades vara förbindliga) men viss lättnad i internationella relationer medförde detta. Sentimentet förändrades, åtminstone för en tid. Sovjet förespeglades generösa handelsavtal och västteknologi om de strategiskt nöjde sig med vad de hade.

Samtidigt hände saker i Europa. Västtysklands Willy Brandt räckte handen mot den östra rikshalvan med sin Ostpolitik. Tidigare hade Västtyskland vägrat erkänna DDR som självständig stat; den var "die Ostzone". Välvillighet åsido kan sägas att Brandt böjde rygg för östdiktaturen. Sedan visade det sig att han haft en DDR-spion i sitt kansli, Günther Guillaume. Det blev slutet för vidare försoning mot öst. Men sentimentet vid denna tid, uttryckt i Helsingforsdeklarationen, var att de gränser som drogs upp efter 1945 skulle gälla. Det betydde främst att DDR kunde se sig som en legitim stat trots att det var en av Sovjet ockuperad del av Tyskland, en marionettstat.

1945 års gränser gällde. Väst och öst var skilda för evigt verkade det. Berlinmur och järnridå blev tingens naturliga ordning. Sovjets landvinningar efter andra världskriget, med västgränsen flyttad västerut på Polens bekostnad (och Polen kompenserad med tyska landskap), stadfästes, om än inte avtalsmässigt. Något fredsfördrag Tyskland-Sovjet efter andra världskriget hade nämligen inte undertecknats. Det dröjde till 1990.

Som motprestation mot detta erkännande av Sovjets ställning med bufferstater avkrävdes Sovjet garantier för medborgerliga fri- och rättigheter. Sovjet sa formellt ja till detta. Det var ett billigt pris för att accepteras som supermakt. Men denna betoning av oförytterliga friheter blev en metapolitisk vinst för östblockets dissidenter och borgerliga regimkritiker.



3. Avspänningen fallerar

Under 70-talet föreföll på det hela taget Sovjet att bli starkare. Under sken av "avspänning", och med kärnvapenbegränsning som goodwillskapande symbolhandling, rustade Sovjet upp flotta, armé och flygvapen. USA å sin sida förblev en supermakt med stor, modern försvarsmakt, men man var lite stukat. Nederlaget i Vietnam var en prestigeförlust: det var det första krig man förlorade. Sentimentet bland USA:s medborgare var för en sänkning av de internationella ambitionerna. Försvarsanslagen trappades ner fram till 1977 och presidentämbetets handlingsfrihet inskränktes: insättande av trupp utomlands krävde kongressens samtycke om mer än 60 dagars varaktighet, kodifierat i War Powers Act. Sovjet var inte sen att utnyttja svagheten. Sedan Portugals kolinialvälde brutit samman gick man till exempel in i Angola. Och i östra Afrika blandade man sig i Somalia och Etiopiens affärer. Förutom förstärkning av konventionella stridskrafter moderniserade man sina medeldistansmissiler i Europa (SS 20).

Väst å sin sida försvagades av oljekriserna 1973 och 1979. Sovjet blev inte lika drabbat, möjligen för att de hade mindre privatbilism och mer kollektivtrafik. Irankollapsen 1979 var ett bakslag för USA: man förlorade en trogen allierad. Samma år kom den symboliskt och reellt avgörande Afghanistaninvasionen: Sovjet ockuperade denna tidigare allierade med början december 1979 och fullbordade det hela nästa år. Landet var taget men motståndet kvarstod. Man fick ett utdraget gerillakrig på halsen. USA stod för sin del handfallet i Mellanöstern: vad skulle hända härnäst om redan Iran och Afghanistan samt Afrikas horn fallit? Är Persiska viken, Irak och Saudi-Arabien med all sin olja hotat?

Carter fick sig en tankeställare. Han hade velat fortsätta avspänningspolitiken, på sin höjd med ideologiska markeringar mot sin motståndare, men nu gick det inte längre. Han hade varit naiv. Han medgav det själv. Men denna carterska omprövning kom först i slutet av 1979. Innan det mötte han Sovjets globala frammarsch med en metapolitisk offensiv, en ideell kraftsamling: istället för på militär makt skulle det satsas på mänskliga rättigheter. Detta skulle vara instrumentet för att styra världspolitiken. Dessutom skulle man ta till ekonomisk hjälp och teknologiska stödåtgärder för hotade och allierade länder i tredje världen. Med en trilateral bildning USA-Västeuropa-Japan skulle man stå starka mot Sovjet ("Trilateral Committee" finns ännu kvar som en rest av detta, mest som en elitklubb à la Bilderberger). Dessutom betonades Helsingforsavtalets stadganden.

Detta var metapolitik, ideologi och idealism. Det kan förvisso behövas. Men för en supermakt som står inför en annan supermakts aggression räcker det inte. Mer måste till, konkretare medel måste nyttjas. Hårdare tag låg i tiden och dessa kom i form av Carterdoktrinen som började formuleras i slutet av 1979. Man befarade att Sovjet var på väg att spärra av Persiska Viken, och doktrinen blev nu att om de gick ett steg längre skulle USA intervenera. USA:s alla konventionella försvarsgrenar fick ökade anslag. Samtidigt lanserades en förstärkning av den västeuropeiska fronten med kryssningsmissiler. Man företog även ekonomiska och andra bojkotter, såsom vägran att delta i Moskva-OS 1980. Détente var på nedgång, ja denna idé var nu fullkomligt död och begraven. Man talade om "det nya kalla kriget" (även om vi idag ser kalla kriget som ett kontinuerligt skeende från 1948 till 1990).



4. Reagan tar över

Carter hade misslyckats med sin politik. Hans uppvaknande för de storpolitiska realiteterna kom för sent. Ronald Reagan å sin sida hade alltid varit skeptisk mot ryssarna och kommunismen, och det med knogjärnet i bakfickan. Han var inte bara en metapolitiker, han var realpolitiker. Det måste man vara i tider som dessa. Det sägs att han hade på känn att den ryska kolossen vilade på lerfötter, att den skulle gå att rusta ihjäl och således knäckas ekonomiskt. Något krig var inte på väg även om det sannerligen kunde låta så ibland när Reagan talade. Hans stil var "den hårdföre kalla krigaren", det där som Barry Goldwater förlorade valet mot Johnson på 1964.

Reagan vann presidentvalet 1980. Det var mörka tider med lågkonjunktur och kommunistisk offensiv världen över, men Reagan vägrade se sig och västvärlden besegrade. Han lanserade en klar ideologisk linje i sin politik: väst mot öst, frihet mot slaveri. Vissa kallade det kallakrigs-nostalgi; en hård nostalgi och en hård retorik. Men som sagt ville Reagan inte starta krig; han lär bland annat ha förstått att vad man sagt under valkampanjen inte var juridiskt bindande, det var "spel för gallerierna" till viss del. Det viktiga var att ta landet ur lågkonjunkturen för att möjliggöra militär upprustning. Kungstanken var att man skulle möta den ryska överlägsenheten med ordentliga rustningar på fickan, därefter gå in i förhandling från en styrkeposition.

Konkret lät Reagan införa sanktioner mot Sovjet för dess brytande av avspänningen, främst vad gällde högteknologi. Sovjet skulle inte få tillgång till datateknik och modern elektronik, som ryssen suktade efter denna tid ("Industrispionage", Nordblom 1984; "Teknobanditerna", Melvern/Anning/Hebditch 1984). I Europa var man inte så entusiastisk för sanktionerna. Samtidigt fortsattes dock jordbruksexporten: amerikanskt vete till ryska piroger.

När ekonomin ljusnade en bit in på 80-talet började Reagan rusta upp. Flottan prioriterades men egentligen fick alla försvarsgrenar höjda anslag, vare sig de ville eller inte...! (Colin Powell berättar i sina memoarer om den bakläxa armén fick på sitt anslagsäskande vid denna tid; "för lågt" sa politikerna, vilket var en ovanlig situation). Ryssarna skulle mötas med höjd gard; de förtjänade detta eftersom de ansågs ha avfallit från 70-talets överenskommelse om avspänning, skaffande sig fördelar på andras bekostnad. Som kulmen på Reagans rustningar kom SDI, ett försvar mot missiler som funnits på papper ett tag, men nu betonades det för att visa att man menade allvar med detta att på alla sätt prioritera försvaret och låta det kosta. Ett sätt att ekonomiskt rusta ihjäl fienden som sagt.

Reagan undanröjde för sin del låsningen i amerikansk utrikespoltik. "Vietnam-syndromet", som förhindrade interventioner, ja all slags utrikespolitiska initiativ, gick all världens väg. Nu skulle man möte ryssen här och där, helst via ombud: Mujahedin i Afghanistan, som fick lv-missiler liksom amerikanska packåsnor (!), UNITA i Angola och Contras i Nicaragua samt en viss Kambodjagerilla. Interventionen på Grenada 1983 visade också att man var beredda att ta till våld för att möta upplevd kommunistisk aggression.



5. 80-talet: det ljusnar

1984 inträdde ett mer förhandlingsvänligt klimat. Reagan fick väljarnas godkännade för sin politik och blev omvald. Han bytte dock utrikesminister från höken Alexander Haig till den mer flexible George Schultz. I Sovjet kom samtidigt Gorbatjov till makten, signalerande förändringar. Omsider fick man till stånd ett fett avtal, INF 1987, som begränsade medeldistanskärnvapen. Förhandlingen hade nu skett på lika villkor, det var inte Sovjet som dikterade från en styrkeposition som SALT 1972 kunde ses som.

Sovjet hade lidit propagandanederlag: man hade misslyckats att via diplomati, desinformation och fredsrörelser få Reagan att framstå som en galen fascist som ville ha krig. Han och Nato hade stått emot kritiken och kunnat placera ut nya missiler 1982. Det var nu inte höjden av godhet att rusta på detta vis men skulle man välja mellan öst och väst denna tid torde väst ha varit att föredra. Östblocket hade enpartisystem och fängelse för dissidenter, väst hade på det hela taget en mer frihetlig kultur. Kommersialism må han rått men man man fick inte fängelse för att kritisera dem som satt vid makten, för att ta ett exempel.

Sovjets globala ambitioner började förlora sin glans. Etiopien, Angola och Afghanistan var inga framstegshistorier vid tiden för Andropov-Tjernenko-skiftet 1983. Gorbatjov å sin sida ville avsluta den globala offensiven. Han strök den gamla retoriken av typen "kamp mot imperialism och kapitalism, leve socialismen som kommer med befrielsen". Istället såg han hotet från kärnvapenkriget, han såg miljöhot och sa att vi sitter alla i samma båt. Han tycks också ha gjort klart att han insåg västvärldens överlägsenhet i rustningar, men att han kunde leva med det; han ansåg ej att aggression förelåg.

I väst välkomnade man denna syn. "We can do business with him", sa Thatcher om Gorbatjov. Sovjet skulle för sin del möta framtiden med en doktrin om ömsesidigt beroende istället för konfrontation och internationell klasskamp. Den ryska försvarsdoktrinen blev mer defensiv och strök Tuchatjevskijs gamla idé om att möta fienden på dennes eget territorium.

Och vi vet alla hur det gick: Sovjet löstes upp och östblocket gick samma väg. Ryssland blev en stat bland andra, kantat av frigjorda sovjetrepubliker som de baltiska staterna, Vitryssland, Ukraina och Kazachstan. Kuba och Angola fick klara sig utan rysk hjälp. Ryssland blev en lojal medspelare i FN. USA blev den enda kvarvarande supermakten. Tyskland återförenades. Sovjet hade ansett att detta land skulle vara neutralt men väst ansåg att de fick välja själva, så det återförenade Tyskland valde Natomedlemsskap och EU-medlemsskap, en fortsatt västtysk politik alltså.

Mer kunde sägas om utvecklingen sedan dess, om fortsatt antagonism, fortsatta småkrig, ekonomisk fixering och andlig utarmning, men det får anstå till en annan gång.

Relaterat
Att tröttna på USA
Det Stora Babylon

Camouflage



Härmed en titt på en roman jag skrivit. Den är på 200 sidor och finns som elektronisk resurs. Ladda ner gratis här.


Ett krig rasar, kriget Gondavien-Mirotanien. En viss Camouflage krigar på den gondaviska sidan. När vi möter honom är han strandsatt i en stad, Mafalda, en öde stad mellan fronterna. Kriget har gått i stå. Det är vinterstiltje.

Camouflage går runt och vårdar sina sår, lever på konserver och restvatten i ledningarna. Med tiden kommer våren men allt är stilla. Camouflage iakttar staden och dess hieroglyfer.

Vad det lider intas staden av de egna. Camouflage fängslas. Man misstänker att han är en förrädare, en fiende som lönnligt hävdar att han tillhör gondaviska armén. Med tiden får Camouflage besök av en man vid namn Doriel. Denne säger att han är fri. Inte nog därmed: Doriel säger att han är hans skyddshelgon.

Man skiljs. Camouflage återförs i leden. Kriget mot Mirotanien fortsätter. Kriget har vid det laget pågått i nästan ett år. Det började med att Gondavien anföll sitt södra grannland. Målet var att ta hamnar, att komma ner till varma vatten för att kunna segla till omöjliga länder.


Men Mirotanien samlade sig till motoffensiv. Och efter vinterstiltjen fortsätter den mirotanska offensiven. Gondaverna med Camouflage retirerar. Av och till besöks dock vår hjälte av Doriel. En natt tar han honom med på en resa i ett psykologiskt landskap: det gäller hans frälsning.

Detta är upplägget i romanen "Camouflage" som jag härmed lägger upp som pdf. Den är gratis nedladdningsbar, klicka här och klicka sedan på knappen "download".

Jag är realist. Jag menar, få ids väl läsa en pdf-roman av en okänd författare. Med det sagt så är det ett kärt projekt jag nu rott i land. Det hela är liksom "östfrontsaktigt". Det handlar inte om Sovjet-Nazityskland, upplägget Gondavien-Mirotanien borgar för det, men i övrigt är det vidder, pansarkrig, parabellumpistol och kamouflagekolt som kan erinra om Sven Hassel, Willi Heinrici och Theodor Plievier. Alla dessa herrar får dock här sin överman; med mitt annorlunda upplägg, men med bevarad essens (krig på 40-talsnivå), undviker jag alla klichéer.

Så vill du ha klichéer, läs inte "Camouflage".

ISBN 978-91-978651-8-0


Relaterat
En pansargrenadjärinfanterifänrik vid namn Camouflage
"Camouflage", fri pdf
Den omöjliga friheten
Ekon i gaturummet
Utbrytningen
Illustration: André Franquin

söndag 30 oktober 2011

På fredag börjar Hajj


4-9 november infaller årets Hajj. Källa Då samlas hundratusentals pilgrimer i muslimernas heligaste stad, Mekka. dn dn dn dn svd exp

Hajj är som alltid ett religiöst hjärtevärmande event där muslimerna får idka fromhet under rituella former. Dock behöver man inte vara ett snille för att räkna ut att årets Hajj kommer att bli laddad. Så var det 1979 och 1987 och så kommer det kanske att bli i år också. Det börjar som antytt på fredag, 4 november.

Jag har uppmärksammat årets Hajj förut. Då gällde det förutsägelser om Mahdin. Nu är det ju så att han sägs ska komma ett jämnt år. Så 2011 kanske inte blir mytiskt såtillvida. Men nog är det intressant i alla fall. Här är några reflektioner jag gjorde i juni om detta. Är till exempel Tolkiens Ringtrilogi en indikator i Mahdifallet; är som någon sa Sauron Antikrist, Gandalf Mahdin och Aragorn Kristus? Som tolkning betraktat är det rätt tjusigt måste jag säga. Mer här.

Det handlar om islam, en religion som existerar i Mellanöstern. Vad är då Mellanöstern? Hör till exempel Nordafrika dit? Jag hävdar det. Och i Nordafrika ligger ett visst land kallat Libyen där det krigats en del i år. En viss Khadaffi har visst stupat i kampen...! Av en händelse har jag bloggat även om det. Och då anmält min skepsis gällande den officiella bilden av detta krig.

Mellanöstern: jag har studerat regionen av och till under tjugo års tid, som lekman. För vad det är värt ger jag här en översikt över Mellanösterns historia. Så är det: historien existerar, och den är ALLT som existerar som Lovecraft sa. Ni måste bilda er. Ni måste acceptera att det förflutna spelar roll. Vi lever i arkeofuturistiska tider: det gamla (arche, grek, början) koexisterar med det kommande, framtiden (fr. la futur). Det förflutna spelar roll, såsom historia och traditionell religion. Islam uppstod på 600-talet och präglar sedan dess Mellanöstern. Pilgrimsfärd till Mekka har företagits sedan dess. Detta är viktigt.

Jag säger det igen: detta är viktigt. Själv är jag förvisso kristen. Som omvärldsanalytiker måste jag dock ge islam erkännande att den existerar och att den präglar MENA. Som sagt: varje år företar muslimerna vallfärd till Mekka. Så vad kan man säga om årets Hajj? Det inlägget skrevs i mars i år, före Breivik, före Libyenkrigets slutfas, före Londonkravallerna, före Occupy Wall Street. Nu har allt detta skett men Hajj återstår ännu. Det ska bli intressant att följa.

Relaterat
Mellanösterns historia
Mahdin
Eurasien

Kritik mot Breivik


I Norge börjar man nu kritisera polisinsatsen i samband med Breiviks dåd 22 juli. Själv är jag också kritisk, mot själve gärningsmannen denna gång. svd dn dn ab


1. Kritik mot Breivik

Man kan kritisera Breivik för ett och annat. Till exempel är hans inställning mot islam extrem. Han låter den inte ens existera i Mellanöstern.

På sidan 1322 i manifestet yttrar han tankar som att den muslimska världen ska isoleras tills islam slutar existera. Västra Turkiet ska annekteras, en kristen assyrisk nation ska skapas samt en iransk zoroastrisk. - Nog är det så att islam idag diskriminerar kristendom och mazdaism. Det är allvarligt. Det ska sluta. Men islam i sig kan i mina ögon få ha MENA. Där kan de ha sin islamism och sharia. MENA är islams naturliga biotop.

Man får som invandringskritiker inte bli alltför anti-islamsk och tro att alla problem med massinvandring från MENA försvinner bara för att islam i sig försvinner. Vi ska inte ha sharia här, islam ska vänligt men bestämt få satta gränser kring sig, men i övrigt kan man ju inte utplåna religionen.

Att kritisera Breivik? - Man kan förvisso kritisera honom för att vara
militärwannabe. Samt för att ha brackig smak (Lacostetröjor, Breitlingklocka (såld för 1800 euro före kuppen), en viss porslinsservis han var stolt över att äga). Uppkomlingsstil, noveau riche.

Detta är smått graverande. Möjligen hade han även en lätt musisk ytlighet. När han nämner favoritfilmer är det synnerligen hastigt avklarat: "300, futuristic, sci-fi, zombie, Lord of the Rings, Star Wars, Passion of the Christ”. Jag gillar själv kristusfilmer och sf, men nog finns det mer här i livet än Larger Than Life-epos. Tarkovskij...?

Breivik namedroppar. Hans favoritböcker sägs vara dessa: "1984", Thomas Hobbes, "Leviathan", Ayn Rand, "Atlas Shrugged", "The Fountainhead", Clausewitz, Bibeln, "Fursten", Shakespeare, Homeros, Dante, Toynbee, "A Study of History". Några analyser av verken bestås vi dock inte med. Men det är väl manifestförfattarens privilegium att namedroppa lite, lägga ut ett vitt nät och sedan vänta på reaktionerna. Som denna: hey Breivik, you suck!

Sedan hade Breivik också en felaktig syn på hur framtiden kommer att bli. Han räknar med ett långt och utdraget krig. Själv tror jag kriget är över på ett par år. Å andra sidan, har man hans långa räkning så blir ju scenen bra beredd för renässansen 2165 så som jag extrapolerat det här.



2. Jämförelse melllan Breivik och andra

Nu byter jag omärkligt ämne. Nu ska det handla om olika figurer som Breivik associerar till. Det är nämligen så att Breivik kan få en att associera till olika personer. Om vi då börjar med fiktiva gestalter får man till exempel dessa:
. Dr. Mabuse - som i Fritz Langs film "Dr. Mabuses testamente" satt och skrev om "attentat mot industrier, kraftverk och kemiska anläggningar". Och Breivik talar om att slå mot broar, höghus och oljeriggar (avdelning 3.54 i manifestet).

. Hannibal Lecter - i bemärkelsen "farlig kriminell som hålls isolerad". Annars skulle jag hellre möta Breivik än Lecter på tu man hand.

När det gäller verkliga kriminella påminner Breivik om dessa:
. Timothy McVeigh - politisk massmördare, sprängdåd.

. Mihail Mihailovic - angriper socialdemokratin med symboliskt våldsdåd.

. Albert Spaggiari - intelligent högerradikal, leende brottsling.

. Carl Sumonja, Mats Rimdal - militär approach till brottet.

Ska man nämna en tredje kategori Breivik påminner om får det bli gurus. Breivik påminner nämligen om Helena Blavatsky, som också skrev en tjock bok och snodde passager till denna: "The Secret Doctrine" del I och II. Breivik påminner förstås också om UNA-bombaren och Ulrike Meinhof. Viss likhet även med Mattias Flink, som i juni 1994 mördade sju människor. Mördar man fler än fyra räknas man som massmördare enligt FBI:s definition. Breivik dödade 77. Ett herostratiskt rekord.

Men likheten med Flink får sägas vara avlägsen. Både han och Breivik har mördat flera, iofs; de gjorde det och ansvarar för det. Flink handlade dock utan planering: han fick spel, begav sig till regementet, hämtade sitt vapen och började skjuta alla han såg. Breivik däremot planerade sitt dåd under år. Flink var i så fall en massdråpare, Breivik en massmördare.

Relaterat
Breivik jämförd med Kaszynski och Meinhof
Breivik = militärwannabe

lördag 29 oktober 2011

Ett nytt Saratoga?


President Obama sägs ligga bra till inför valet 2012. Han har vad som behövs: karisma och pengar. Han sägs ha 90 miljoner dollar i kassan, mer än de republikanska kandidaterna har tillsammans. svd

Personligen ogillar jag Obama. Jag tycker han är medioker, en svag ledare som tycks mer intresserad av att spela golf än åhöra politiska referat. Han ser inte ut som en ledare. Han försvinner bredvid generaler och utrikesministrar. Men han kommer nog att vinna ändå. Han är ju framtidens man: obestämd i etnicitet, religion och åsikter, kan presentera en polerad yta men har noll substans.

Polerad yta och massor av stålars: så köper man ett presidentval. Obama lär ställa till med ett veritabelt Saratoga för sina motståndare. Mitt Romney är mormon, en synnerligen suspekt gruppering om man får tro Bill Schnoebelen (som varit med, se denna pdf där han talar om Romney och mormonernas planer för det framtida USA). Ron Paul är ärlig men orealistisk som kandidat (för gammal, för libertariansk). De andra kandidaterna vet jag inget om.

Obama ger väl sin motståndare ett saratoga. Det blir en defivitiv seger, en avgörande seger, inget småfippel. I USA:s valkretsar gäller "winner takes all", ingen proportionalitet. Och om vi ska tala med Clausewitz så var Saratoga ett slag av typen ”förintelseseger”, ett där ena parten helt utmanövreras och inringas. Det är en strategisk seger, en seger att bygga vidare på, medan en ”ordinär seger” inte leder någon vart. Så härmed lite OT om slaget vid Saratoga 1777.

Bakgrunden till Saratoga var annars den att engelsmännen hade en grandios plan: att från sina båda baser Kanada i norr och New York i söder skära de upproriska kolonierna itu, bryta förbindelsen mellan de båda rebellägren New England och Virginia. Det skulle ske genom att erövra den så kallade Hudsonlinjen, alltså Hudsonflodens nord-sydliga dalgång. Det såg nog bra ut på papperet och hade kanske fungerat i Europa, i pastoral landsbygdsterräng, men i den amerikanska vildmarken var planen svår att effektuera. Dessutom kom den avsedda anfallskolonnen från New York aldrig iväg, dess styrkor var ute och seglade för operationer i söder, så general Burgoyne i Kanada gav sig ensam ut på sitt anfallsföretag.

- - -

Det var i juni 1777. Burgoynes styrka var 7 000 man varav hälften tyska legotrupper. Man intog fort och stödjepunkter under marschen söderut men försvagades av att behöva bemanna dessa. Man sinkades också av att rebellmilisen fällde träd över vägen samt av inre slitningar, bland annat i form av bråk med de indianer Burgoyne hade med sig. Och så var det detta med terrängen vilket påverkade förråden: man kunde inte här som i Europa proviantera och furagera medan man gick, det fanns inga välmående bygder med bönder att pressa eller köpa varorna av, för detta upstate New York var rena vildmarken vid denna tid.

Det var sensommar och Burgoyne befann sig nu i orten Saratoga vid Hudsonfloden, staten New York. Han försökte ta ett förråd vid en plats kallad Bennigton, 30 km bort; dett detachement avdelades för uppgiften, men det besegrades av rebellerna och Burgoyne förlorade 500 man och fyra kanoner på kuppen. Han resterande styrka var nu endast 5 700 man. Rebeller hade hade för sin del 14 000 man i området, milis och regluljära trupper under Horatio Gates. Denne ordinäre general kompletterades av Benedict Arnold som varit i hetluften ända sedan 1775, en sann kämpe som bland annat sårats i benet i det misslyckade fälttåget mot Kanada. – Burgoyne ville nu bryta sig ut från Saratoga för att nå de styrkor han trodde var på väg från New York, men Gates hindrade honom genom att gruppera på en viss höjd som behärskade aktuell väg. Höjden hette Bemis Heights. Innehavet av höjder är för sin del en grundbult i klassisk taktik, även om det på dagens stridsfält kan vara farligt att gruppera där eftersom de tenderar att dra till sig artillerield.

Hindrad på detta sätt försökte Burgoyne kringgå fiendens vänsterflank, men detta upptäcktes av Arnold som bad Gates om tillåtelse att slå undan detta hot. Därvid stötte engelsmännens kringgångsstyrka, grenadjärer och lätt infanteri, samman med den amerikanske överste Morgans kår, bland annat bestående av Dearborns lätta infanteriregemente. Man stötte ihop i gläntan Freeman’s Farm; jänkarna engagerade rödrockarnas högerflygel och center och striden böljade fram och tillbaka i timmar med nbajonettanfall och hård arrield, allt ägande rum i svår, skogig terräng. Idealet för ett fältslag är som alla förstår ett fält, öppen terräng där man har överblick; så har det alltid varit i krigshistorien, igår som idag. Arnold sände för sin del nyanlända förstärkningar till platsen men något avgörande nåddes inte; Burgoynes legoarmé gav sig inte så lätt och var möjligen på väg att få övertaget.

- - -

Resultatet av denna dags strider var 300 man i amerikanska förluster och 600 för britterna. Bland de sistnämnda var många officerare som blivit mål för rebellernas jaktgevär. Detta var den berömda Frontier Gun eller Kentucky Rifle, en långpipig räfflad pjäs som var mer träffsäker än den traditionella militära musköten; den senare var mer till för att avge samlade eldskurar än enstaka, dödande skott. – Gates hade för sin del reserver att ta av medan Burgoyne hade inga, men hans armé hade förvisso sin anda i behåll där man slog läger på slagfältet och Gates oroade sig för förnyade anfall. Burgoyne levde på hoppet att undsättare skulle komma från söder, från New York längs Hudsonfloden, och nu var det så att Clinton lämnat staden med en arméstyrka för att möta Burgoyne men den skulle inte hinna fram i tid.

Andra stridsdagen var den 7 oktober. Med endast 1 500 stridsdugliga återupptog Burgoyne anfallet och återigen lanserade Arnold motanfall. Burgoyne retirerade så medan Arnold ansatte honom, trakasserade honom innan han hunnit konsolidera sin nya ställning. Därmed går vi fram till 9 oktober då britterna retirerat ytterligare, till sitt basläger; (med endast 3 500 man på fötterna och) omringad av 20 000 man kapitulerade Burgoyne och överlämnade sin värja till Gates. Därmed hade rebellerna vunnit en rejäl seger, utplånat en engelsk armé i ett regelrätt fältslag, och effekterna lät inte vänta på sig. Fransmännen fick nu upp ögonen för rebellernas stridsförmåga och snart sände man en flotta med trupper över till Amerika, ett helt avgörande tillskott till en seger. På kort sikt betydde Saratoga att engelsmännen inställde vidare angreppsföretag från Kanada. Dock hade engelsmännen fortfarande New York som bas och därifrån kunde man lansera amfibieoperationer i stort sett vart man ville. En dylik operation företogs till exempel 1779, då Cornwallis landsteg i södern för att omvända denna landsända till lojalismen.

Saratoga utkämpades i skogig terräng. Bortsett från det var det ett gammaldags slag med fältherren överblickande hela sin armé, men vid samma tid hade de europeiska arméerna växt så pass att de måste delas upp i divisioner. Ledningen blev svårare och större staber måste till för att bistå generalen i hans beslut. Dock var de europeiska slagen ännu under Napoleonkrigen rätt överblickbara, från en central utkikspunkt kunde man se hela drabbningen. Operationerna på denna tid har kallats ”en punkt på jakt efter en annan punkt”; många slag under inbördeskriget var av denna typ. Men i detta krigs slutskede ser man embryot till kontinentala frontlinjer och omöjlighet att överblicka ett slag från en punkt.

- - -

Saratoga var kolonisternas första stora seger i frihetskriget. Den andra var Yorktown, efter vilken fred slöts 1783. Jänkarna hade vunnit sin självständighet. Vad gäller frihetskriget i sig kan ett och annat meddelas som folk i regel inte känner till. En sak var att entusiasmen för det hela ofta var rätt låg, folk i gemen brydde sig knappt, oavsett alla filmbilder som visar oss jublande folkmassor och brännande av kungens bild in effigie. Många var lojala med engelska kronan och de flesta levde under måttot ”vänta och se”. Vidare var sammanhållningen mellan kolonierna löslig, man ville för Guds skull inte bilda en enhetsstat som slogs mot England för det vore alltför diktatoriskt. Efter kriget försökte man bedriva sin befriade nation som en löslig federation men det gick inte, anarki höll på att bryta ut. Man fick kort sagt gå åstad och bilda Amerikas Förenta Stater, USA. Under kriget yttrade sig den lösa sammanhållningen på olika sätt, till exempel i att kongressen inte kunde tvinga enskilda kolonier att bidra med förnödenheter till trupperna, de måste övertalas till det. Ett ohållbart sätt att bedriva krig men på något sätt gick det.

Om man varit ljumma till kriget medan det pågick så var man desto ivrigare patrioter efter det. Veteranföreningarna huserade 100 000-tals medlemmar, ofta folk som bara deltagit några dagar i en viss kampanj; då var man veteran. Kärnan i armén var de reguljära trupperna som hade låg status för legotrupper ansågs inte rumsrena i denna fria republik: sådant var en europeisk kvarleva, ett på sin höjd nödvändigt ont.

Relaterat
Obama: medioker man
Little Bighorn
Amerikanska frihetskrigare i Airfix' tappning.

Sverige Sverige sagoland


Annie Lööf: hon ler och hon ler. Hon är en värdig representant för dagens lobotomist-Sverige, ett veritabelt operettkungadöme. Det är en halvt overklig liten stat med fantasipengar, löjligt liten armé som krigar i fjärran land och ett samhällsklimat som hatar sig självt och dyrkar allt utländskt. ft svd svd svd dn dn dn ab

Varje morgon går Stefan Ingves ut i skogen och hugger träd. Sedan tar han träden och gör papper av dem. Sedan tar han på sig trollkarlshatten och skriver imaginära värden på papprena. Sedan skriver han under med sitt namn och vips är papperslappen värd det som står skrivet på den: en skuldsedel utan täckning som folk ändå sätter värde på.

Så Stefan Ingves är en beundransvärd man, en häxmästare av sällan skådat slag! Han trycker pengar, sätter ett godtyckligt värde på dem och garanterar dem i kraft av sitt chefsskap för Sveriges Riksbank. Nå, han bör då se till att kunna stå för vad det nu är han lovar, för pengarna backas ju inte upp av något. Det finns ingen pant som motsvarar siffran som står på sedeln. 500 kronor i vad? 500 kronor luft, ”a pie in the sky”, det är vad det är. Förr backades varje krona upp av en viss kvantitet guld. Den spärren togs bort 1975. Sedan dess är kronan en värdelös papperslapp. Dess enda värde består i dess imaginära värde, det värde folk anser kronan har – ”appreciated value”.

Detta är en modern form av hokus-pokus: papperspengar gäller som betalningsmedel eftersom folk anser att de gör det. En magisk cirkel.

Man behöver inte vara fantasyförfattare idag för att roa folk. Det räcker med att berätta om Sverige 2011: bankchefer som skapar pengar ur tomma intet, generaler som försvarar Sverige i Afghanistan, politiker som hatar sitt eget land och sitt eget folk, domare som frikänner invandrare men dömer svenskar till hårda straff. Lägg till det en riksbank som anser att ”vi har för mycket guld” när guldpriset samtidigt stiger, som säljer delar av vår guldreserv eftersom de tror att guld är värdelöst, och du har en fantasysaga mer intrikat än allt vad Tolkien och Moorcock kunnat hitta på.

Välkommen till Soria Moria land. En trollkarl har hand om skattkistan, premiärministern hatar sitt land, riksmarsken krigar i Långtbortistan, domarkåren är korrupt och kungen har ingen makt. Alla är under makt av en Kyrka som predikar självhat, kryperi för främlingar och ner med alla traditionella värden. Vilken skitsaga.

Men kan man inte dikta en bättre saga? Vad med Sveriges fantasyförfattare? Men de rör sig ju bara i ”mörker” och ”vinter”. Vad sägs om ”Svavelvinter” (Erik Granström 2004), ”Ondvinter” (Andreas Björkelid 2009) och ”Midvintermörker” (Lars Wilderäng 2010)…? Rena natta som ni ser. Jag kan iofs själv gilla svärta, jag frossade i den i "Eld och rörelse" 2007, men dess titelberättelse skrevs ju 1990. Så hur är det med svenska författare, var är visionerna? Förmågan att se lite ljus i eländet? Nog är Granström och c:o skickliga skribenter men det räcker inte, vi behöver även ett ljus över tingen, en känsla av mening och ”trots allt”. Och fantasyböcker som inte alltid har ”vinter” i titeln.

Nej, det måste till lite zweilicht, ett annorlunda ljus över tingen. Ljus och skugga. Som i "Antropolis" som gavs ut 2009. Där fantiserar jag om en stad i framtiden. Mer info här.

Så där ja, lite egoboosting och reklam för en egen bok, passar bra på lördagen eller hur...? Men jag tvingar ingen att klicka på länken. Förresten så har jag pdf:en till "Antropolis" för gratis nedladdning så klaga inte.

Relaterat
Resan till Ghislane
Rosen i Solgläntan
Pdf till Antropolis

fredag 28 oktober 2011

På väg ut i Terra Incognita


Breiviks försvarsadvokater har dragit upp sin strategi. Trots det grova brottet (mord på 77 personer) vill de ha straffrabatt. Breivik har till exempel erkänt sina brott och beredvilligt förklarat hur han planerat dem. Detta är förmildrande omständigheter enligt norsk rättspraxis. Åklagarsidan ser saken annorlunda. Bland annat det faktum att Breivik valde 22 juli som attentatsdag var graverande. Då skulle nämligen förre statsminister Gro Harlem Brundtland besöka Utöya. Därför valde Breivik det datumet säger åklagaren: döm honom hårt! svd svd exp exp ab dn dn exp

Vi lever i märkliga tider. Breiviks dåd är en del av denna "märklighet".

Låt mig förklara!

Och låt mig att börja med att citera Gösta Borg. Denne skrev i "Det röda massanfallet" (1951) om detta att gå till anfall medan flygande fästningar sopar rent i terrängen. Han syftade på hur amerikanska armén anföll åren 1944-45, i andra världskrigets slutskede. Har man tungt understöd av både arri och flyg medför det ett speciellt sätt att strida, ett som har föga likheter med ett svenskt läge med knapphet på resurser. Vi hade då inget att lära av detta; vi måste nyttja terrängen mer aktivt, hushålla med resurser och vara beredda att byta rum mot tid.

Med det sagt så är bilden av hur jättebombplan understödjer infanteriet med massivt bombardemang intressant. Den är elementär, sagolik: hur liksom titaniska monster strider på ens sida. Och det är en sådan psykosocial verklighet vi lever i dessa dagar: elementära, planetära förvandlingar är igång. Då ska man som individ inte uppröras över detta utan i rimlig mån dra nytta av det hela och rycka fram i skydd av denna eldstorm. "I rimlig mån": man får nämligen inte själv förvandlas till ett titaniskt monstrum, bli en Breivik som trodde att han var något slags übermensch. Nietzschean var han väl inte men hans andliga credo var lite märkligt. Han gillade kristendomen i vid mening men kristen var han inte. Han trodde på ansamlad godhet som en brahmansk hindu eller gammaltestamentlig troende.

Breivik är som han är, lätt rubbad. Men Breivik som person är ointressant; han har förvandlats till ett emblem som är en del i denna elementariska omvandling som är på gång, denna planetära metamorfos vi står inför. Tänk er Utöya efter dådet: 69 lik liggande utspridda medan gärningsmannen sitter och väntar på att bli haffad. Denna bild är 2011 i ett nötskal. Man ska inte demoniskt acceptera bilden, nihilistiskt dyrka detta kainitiska dåd, men existensiellt vinner man en del om man förstår att vi idag lever i skuggan av detta dåd. Vi lever i världen efter Breivik. Si monumentum requiris, circumspice.

För att överleva i 2011 och bortom måste man till viss del internalisera Utöya. Man måste förstå att vi lever i polariserade, okonventionella tider. "Vi är på väg ut i Terra Incognita och där överlever bara den som har tillgång till dolda, andliga reserver." Detta sa Ernst Jünger en gång i tiden. Det är den attityden vi behöver: vi är på väg genom Uncanny Valley och för att inte försvinna i dess dimmor måste man vara beredd på det värsta.

- - -

Jag talade inledningsvis om bombplan som förvänder terrängens verklighet. Idag är det kanske så att man, så att säga, måste bli en infanterist på titanernas slagfält. Att leva som en enkel man som kilar undan för jättar. Att vara ett pälsdjur i dinosauriernas tid, en varmblodig kaippare som reder sig ett bo medan jätteödlor faller.

Infanterist! Ryck fram medan flygande fästningar möblerar om i terrängen! Det är måttot för 2011.

Si krebabomben brisera, si krebastormen rasa... Jag duckar för stormen, jag tar nytt sikte, navigerar mellan tromberna i en annorlunda dag.

- - -

”Never let a good crisis go to waste" sa en viss Rahm Emanuel. Det kan man tänka på i skuggan av Breivik. Hans dåd har försvårat det för islamkritiker och traditionalister. Vi beskylls för att vara hans gelikar. På detta kan man lugnt replikera att för oss gäller fredlig, metapolitisk kamp. Och när det är sagt kan man notera att det psykopolitiska landskapet förändrats och att polariseringen, energinivån och den allmänna intensiteten i livsrytmen ökat. Man kan inte helt ignorera Breivik. Dådet och manifestet har blivit en del av tidsandan, like it or not.

- - -

Här har vi något intressant. Det är ”The Breivik Action: The First Archeofuturist Victory”, en artikel på den engelska sajten Majorityrights. Den säger bland annat att Breiviks dåd spolar bort ”all these Geert Wilders”. Dit kan även SD räknas. De som försöker driva invandringskritik i det politiska finrummet har idag mött ett svårt motstånd. Även här i Sverige är ju främst SD måltavlan för PK-medias motoffensiv, dess motreformation mot denne ”terror-Luther” som Breivik kan sägas vara.

Majorityrights kallar inte Breivik Luther men jag gör det. De följande åren blir som reformationen, franska revolutionen och andra världskriget ihop. SD lever än men kanske är deras dagar räknade, kanske är det lönlöst att försöka manövrera sig in i politikens finrum. De får ju höra "rasist" även om de inte har någon raspolitik i programmet. SD kör ju linjen "alla är svenskar", man har ingen invändning mot invandring per se, även om man vill att den ska begränsas.

SD och Geert Wildersarna försöker distansera sig från Breivik men görande så trasslar de bara in sig. Enligt Majorityrights (MR) öppnar läget istället för Fayes arkeofuturism: en radikal syntes av nytt och gammalt, inte bara reformering av det som varit. MR kallar Breiviks dåd en arkeofuturistisk seger, vare sig man gillar Tempelherreriddare eller inte. "Seger" är kanske att ta i. Jag tycker dådet var onödigt. Men med det sagt är det ändå så att gjort är gjort. Breivik har fört oss över Rubicon säger MR. Han har fört oss in i Uncanny Valley säger jag.

Breiviks dåd och dess svallvågor kommer i en tid av peak oil och peak everything, miljöförstöring, knapphet med resurser och hotande depression säger MR. Nu lever vi i en ny verklighet à la post-9/11, dock en ekonomiskt och realpolitiskt mer labil tid än 2001.

Från kommentarerna till MR:s artikel: ”ABB är anarkist. Anarki föregår alltid den revolutionära perioden.” Detta är sant i så måtto att det alltid finns anarkister, fria andar svåra att förutsäga i varje stor kamp. Black Swan event...? – Händelsen i sig, THE EVENT finns där säger artikelförfattaren Sebastian Ronin. Han säger att en journalist en gång frågade premiärminister Macmillan vad som är den största utmaningen för en statsman. Macmillan svarade: ”Events, my dear boy, events.”

- - -

Att gå till anfall medan flygande fästningar möblerar om i terrängen. Att utnyttja det titaniska, ontologiska i Breiviks dåd utan att själv förvandlas till en ansiktlös, själlös titan.

Jag flyger under radarn. Utöya har förändrat det politiska landskapet. Till det sämre för radikala partier (SD, ND, Fremskrittspartiet) samt för ”finrumsskribenter med kritisk ådra” som Per Gudmunsson, Marcus Birro, Janne Josefsson och Alexander Bard (men det sistnämnde klarar sig nog för han är musiker också). Men Utöya, ABB och ”2083” verkar kanske på lång sikt i metapolitisk favör, i favör för anti-islamism och traditionalism. Att vistas i den gråzon ABB stakat ut. Kontra-jihadism och traditionalism är satta på dagordningen tack vare ”2083”.

- - -

Han hade oss på kroken där ett tag Breivik. Man kunde tro att regimkritiken dött över en natt. Sedan visade det sig att detta inte var något sedvanligt False Flag följt av drakonisk lagstiftning. Istället skapade Breivik en värld som är alldeles, alldeles – annorlunda. En gråzonsvärld, en "Ghost World". Beyond Uncanny Valley.

Saker och ting har förändrats. En ny verklighet, en ny konstitution:
I’ll tip my hat to the new constitution,
take a bow for the new revolution,
smile and grin at the change all around me,
pick up my guitar and play
just like yesterday
and I’ll get on my knees and pray...!

Stormen rasar. Så det gäller att rycka fram och ta begränsade mål medan krebabomber sopar rent i terrängen.

- - -

Man kan säga: ABB är ”history in the making”. Quo vadis? "Väktare, vad lider natten?" - Revolutionen har börjat, reformationen är på väg. Snart får vi tyngre tornados men då är det bara att rycka fram som en infanterist medan flygande fästningar sopar rent i terrängen.

Stormen rasar, krebabomber faller. Från KREtsBAna faller skrot som blir till BOMBER när de landar. Om det har jag skrivit här. Nu blir det hela psykosocial verklighet, på jorden år 2011. Den där norrmannen har skapat science fiction av sitt dåd.

- - -

I juli 1944 fann sig amerikanerna fångade i Normandie. Tysken försvarade sig bra. USA hade överlägsna arméstyrkor men tysken höll ändå emot, bjöd honom spetsen i Normandies terräng av buskar och snår, åkerlappar och småfält. Lösningen på det hela blev att kraftsamla och det rejält: man lät strategiska bombplan bomba en liten del av fronten, 1 kvadratkilometer stor. Man lät flygande fästningar bomba. Efter flera försök, bland annat med egna trupper som träffades, slogs en bräsch.

Det var titaniskt - och slåss man med titaner på sin sida får man betala priset, som missriktade bomber som dödar de egna. Men när man bombat klart hade fienden i sektorn helt pulveriserats. Det var bara att rycka fram. Man bröt upp, lämnade Normandie och kom ut i en ny verklighet, ett slättland mer ägnat manöverkrig. Ställningskriget var förbi, det var en ny verklighet - en titanisk verklighet där flygande fästningar kunde kallas in som understöd och vända upp och ner på terrängen, förvända alla begrepp om en hanterbar verklighet.

Relaterat
McVeigh, Kaczynski, Spaggiari...
Breivik och paranoia
Målning: Caspar David Friedrich.

Grekerna lider under den tyska stöveln


EU pressar Grekland. Då passar man på att ge igen och likna EU:s toppar vid nazister. Det är bara en av dagens nazitexter i MSM. Vi läser även om Hergés verkande under naziockupationen samt Polens fortsatta utredning av Auschwitz. svd svd svd e24 dn

Media skriver om nazism. Men vad med de riktiga nazisterna då? Sådana som Albert Speer? Denne var arkitekt och industriman, inte i förstone politiker, men med i nazistpartiet var han.

Han var medlem. Och han byggde hus åt nazisterna. Få finns bevarade idag. Rikskansliet är rivet. Tribunen vid Zeppelinfältet i Nürnberg finns dock kvar.

Gällande Speer och naziarkitektur kan man säga: om Hitler planerar att bygga ett jättehus, då är det storhetsvansinne och fanatism. Men om Stalin bygger ett jättehus då är det fint och bra, lite kultigt sådär, lagom för en David Nessle att guida turer till. Hyckleri och dubbelmoral säger jag.

Christer Bergström ondgör sig i SvD över Hitlers och Speers projekt för Germania, den nya rikshuvudstaden. Die Grosse Halle med sin kupolspets 290 m över marken var nog i grövsta laget. Berlins sanka mark hade som Bergström förmäler inte heller tålt ett sådant bygge. Så om bygget blivit av hade man nog fått skala ner det. Så är det alltid när man tar projekt från papperet till verkligheten, vare sig det gäller design av bilar och symaskiner eller av hus och monument. Men det har liksom ingen betydelse här. När det gäller Hitler och nazism ska det peppras med negativa adjektiv. Då får man kulturpoäng. Öppet mål.

Albert Speers bästa projekt var antagligen ljuskatedralen över Zeppelinfältet vid partidagarna i Nürnberg. Detta var något kvalitativt nytt. Hans övriga verksamhet med rikskansliet i 30-talsklassicism och Germanias praktbyggnader är inte så epokgörande. Inte ens upprörande, som vissa vill ha dem till. Liknande risaliter, kolonner och fritrappor byggdes över hela västvärlden vid samma tid. Klassicism, remember. Den gifter sig även med viss funktionalism. Gunnar Asplunds statsbibliotek och annat är mer eller mindre i samma skola som Speer. Asplunds verk är ingen lobotomerad funkis utan en traditionsmedveten, lätt moderniserad klassicism. Speer för sin del var ingen reaktionär utan en man som tekniskt hängde med i sin tid.

Om man sedan ska hylla allt Speer gjorde, likt Leon Krier i hans "Albert Speer Architecture" (1987), det är tveksamt. Krier väckte onekligen debatt med sin bok. Men genom debatten sattes fokus på frågan hur mycket av Speerstilen som var unikt och hur mycket som var vid tiden vedertaget. Speer kommer alltid att vara kontroversiell genom sin medlemsskap i nazipartiet och sin roll som rustningsminister 1942-45, men om konstnären Speer är sista ordet inte sagt. Konst är en evigt pågående dialog mellan nu och då, skapare och mottagare. Och med dagens öppenhet för gångna stilar så kommer ett principiellt avståndstagande till allt vad Speer gjort ingen vart.

Relaterat
Grekland i uppror
Hur var Hitler?
Bild: detalj av Grosse Halle.

torsdag 27 oktober 2011

Guld, inte låtsaspengar


EU-länderna har "gjort upp". Man har "räddat Grekland med ett krispaket". Man har "löst landets skuldkris". Antagligen genom att sedvanligt ha skapat X antal miljarder med en knapptryckning. Och Riksbanken fipplar med räntan som om detta är något att hänga i gran: på sikt är detta bara abstraktioner i det blå. Ränta har med skuld att göra och dagens pengaväsen är en maskin driven av skuld. dn dn dn dn dn svd svd svd svd svd svd svd exp exp ab ab ab

Greklanduppgörelsen är en Pyrrhusseger för låtsasekonomin, den ekonomi som bygger på skuld, förhoppningar och papperspengar. Förresten finns knappt några sedlar längre, bara 30% av penningmängden är sedlar. Resten skapas än artificiellare med en knapptryckning.

Men en mer elementär pengaform är guld. Även i guld kan det laddas förväntningar och hopp, jag vet det. Men guldet har den fördelen att mängden är begränsad. Det är en värdemätare som fungerat i 5000 år. Papperspengar däremot återgår alltid med tiden till sitt rätta värde, noll.

Guld är skuldfria pengar, pengar frikopplade från det skulddrivna fiatsystemet. Dina sparpengars värde urholkas med inflationen men guld står fritt från det där. Guldets värde kan fluktuera men det är en stabilare sparform än bankkonto.

Guldet står idag i 1724 dollar per ounce. I april stod det i 1465.

På 1960-talet fick svensken inte äga investeringsguld. Hur mycket valuta man fick föra med sig utomlands var även strikt begränsat. Det var hårda tider det. Idag är det annorlunda. Vem som helst får köpa guld på Guldcentralen eller Liberty Silver. Jag är inte sponsrad av dessa men länkar ändå. Så'n e ja.

Varför guld? För guld är som solen, centrum. Och då kan man säga: en heliocentrisk ekonomi värderar allt i relation till guld. En geocentrisk ekonomi däremot, en efterbliven sådan som vi har idag, den värderar allt i en viss fiatvaluta som exvis SEK. Den leder med andra ord fel. För allt kretsar kring solen, guldet är alltings mått. Med guldstandard får man till exempel ett ganska stabilt oljepris genom åren sägs det.

IMF tillåter medlemmar att stödköpa olika valutor (obligationer) för en viss del guld. Man kallar det bedrägligt ”att sälja guld”... Det var bland annat vad Sverige gjorde kring år 2000. Man ”sålde guld för att det var gammaldags av centralbanker att äga guld”... I själva verket var det stödköp av dåliga valutor. Guldet behåller alltså sitt värde, även centralbanksnissar erkänner det, dock inte öppet.

Vi lever i en värld av fiatvaluta, papperspengar, pengar ur tomma luften, banker som lånar ut tio gånger mer än de äger -- ”allt bygger på att människor tror att det ska fortsätta fungera och inget annat.” Det sa signaturen Olof Trätälja på Skalmanforum. Det var även han som gjorde liknelsen med guld som heliocentrisk faktor.

- - -

Man hittar många kloka ord på nätet om dagens ekonomi. Se till exempel denna kommentar på Cornucopia 16/5 2011 av Anonym: ”Vi lever ju i en kollaps dold av fiktiva pengar.” Och: ”Fattar man inte att fiatekonomin dog 2008 är man nog hjälplös. Den borde dött 2001 redan.”

Och Cornu själv sa 13/1 2011: prisökningar pga brist är inte inflation. Det där tyckte jag LS lät klokt. Dock har det kanske inte har med guld att göra.

En kommentator sa för övrigt på Cornucopia 2/6 2011, i inlägget ”Dubbeldipp och börs-TA”: om guld skall bli valuta igen, måste det stiga till ofantliga höjder så att det kan spridas ut i åtminstone några gram/invånare. Detta kan också vara en vägande visdom. Det visar både på potentialen för guldvärdet att stiga samt nödvändigheten för kreti och pleti att ha guld. I Zimbabwe måste man ha guld om man ska gå och handla. Man måste gå och vaska guld innan man kan köpa mat. Annars är det (ännu) dollar som gäller. Eller Krügerrand, som är guldmynt (med en gnutta koppar för att göra dem slitstarka).

Mina sista ord i ämnet för denna gång får bli dessa. Någon sa nämligen (möjligen på Cornbus blogg) att guldvärdet baseras på ”förtroende, föreställning, förväntan”. Det kan rasa till noll på ett ögonblick. Formellt bättre än guld är i så fall industriellt användbara metaller som koppar, silver, platina, zink. Dessa har fler användningsområden än guld. – Men jag LS skriver inte under på denna skenbart förnuftiga, verklighetsnära, nödvändighetspräglade attityd. Ty förnuft är inte allt när guld är med i bilden, dess pris kan stiga kraftigt i relation till fiatvalutor.

Guld har som sagt varit en värdemätare i 5000 år. Generellt kan man därför säga att guld är stabilt, fiatvalutor däremot tappar alltid i värde. Återigen, som Voltaire sa: Papperspengar "återvänder förr eller senare till sitt rätta värde, noll."

Relaterat
Kerubernas svärd
Nîkaupproret 532

onsdag 26 oktober 2011

Låt MENA ha sin sharia


Västliga bedömare står som handfallna: MENA vill ha islamism. MENA vill ha sharia. Att bli indignerad över detta är vad som ger goodwill-poäng i väst. Bloggare, MSM-krönikörer, alla ser bekymrade på att Mellanöstern vill ha sin "old time religion". Jag däremot upprörs inte. Ända sedan 2008 har jag förutspått detta. dn dn dn dn dn dn dn svd svd svd svd exp ab ft

I Libyen och Tunisien råder nu en variant av demokrati. Det finns ett brett folkligt stöd för sharia. Då ska de väl få ha det. Vi i väst ska inte föreskriva hur de ska leva. Det är slut med det.

Puritanismen ligger i tiden. Man vill gå back to basics, ta bort främmande inflytanden och idka hardcore religion. Rigorismen regerar från Marocko till Afghanistan, från Iran till Egypten, om inte till gagnet så i alla fall till namnet.

Radikal islamism ligger i tiden där nere. Det hör till den rådande tidsandan: die Zeitgeist. Även de så kallat moderata krafterna i själva MENA är passé. Någon veto-kupp à la Algeriet 1991 kan till exempel inte komma ifråga längre. Mellanöstern har politiskt levat i en kompromissande, halvislamsk tid ett bra tag. Khadaffi var en sådan måttlighetsmuslim: vissa delar av Koranen accepterade han, andra inte (se hans "Gröna bok"). En annan MENA-ledare som utmålade sig som traditionell och lagom muslimsk var Saddam Hussein. Men hans religiositet, yrvaket uppvisad från cirka slutet av 80-talet, kändes inte äkta. Nu är båda dessa herrar historia. Och nu heter tidsandan total, puritansk islamism. Den här utvecklingen har jag känt på mig sedan 2008, då jag skrev denna artikel.

Själv trivs jag med den variant av demokrati vi har i Sverige. Sentiment och opinionsläge åsido så gäller fortfarande Tryckfrihetsförordningen. Man får säga vad man vill. Och det gör jag på denna blogg. Vill jag då inte ge MENA-folk samma rättigheter? Kanske. Men de vill ju inte ha dem! Det är demokrati det.

Och förstås ska vi inte ha någon islamism i Sverige. Ingen halalslakt, inga heltäckande niqaber, ingen sharia. Svensk lag och svenska seder ska gälla i Sverige. Religionsfrihet må vi ha men vi måsta sätta gränser för islamismen.

Islamismen kan dock få ha sin gång i Mellanöstern. Där är det ju som så att religiositet regerar, sekularism är ute. Det är en fas man går genom. Jag tror förvisso det uppväxande släktet i Mellanöstern är mindre entusiastiska för sharia. Men det får tiden utvisa. Dagens puritanism är en nödvändig fas för att bereda marken för en ny era. Jag tror även vi får se en ökad traditionalism och puritanism i väst inom kort. Liberalism och modernism känns lite ute. Strängare, lödigare, mer traditionalistiska tongångar väntar. Sedan kan även vi gå mot friare tider, mot en global era av förståelse. Men först det här: ökad puritanism! Sök dina rötter! Begränsa främmande inflytanden, stå på egen grund!

Relaterat
Vad vilja Al-qaidisterna?
Kerubernas svärd

Glädjen i att flyga: ett inlägg som utmynnar i en presentation av min novell "Saab Kliszow"


Flygvapnets ära solkad! Den svenska JAS-division som baserats på Sicilien under Libyenkriget misstänks för smuggling. I transportplanen sägs folk ha smugglat hem sprit, vin och leksaker. Har de brutit mot några regler ska de såklart straffas, även om jag tycker graden av allvarlighet i en sådan här affär är låg. Krigsrubriker behövs inte här, kriget är ju slut...! svd dn exp

Jag har annars ett gott öga till det svenska flygvapnet. Det grundades 1926 genom sammanslagning av arméns och flottans flygkårer. Under beredskapen 1939-45 gjorde FV god neutralitetsvakt, delvis med svenska konstruktioner som Saab B 17 och B 18 samt FFVS J 22. Under efterkrigstiden växte FV till en av de största flygstyrkorna i världen.

En man som för mig förkroppsligar det svenska flygvapnet, från beredskap till sent 80-tal, är Ulf Björkman. Han skildrar sin bana i "Ett liv i det blå". Här har vi en man som blev stridspilot 1943 och sedan spakade sig igenom Mustang och alla jetplan som kom. Han var därtill en oregerlig typ som ofta fick disciplinstraff varför karriären gick lite knackigt. Jämför med en sådan som Charles Yeager, en annan "jaktbuse" som dock aldrig strulade till det och därför befordrades. Men han och Björkman är samma andas barn: födda piloter, snitsiga snajdare.

Björkmans bok är bland det bästa jag läst - ja, generellt bland memoarer, inte bara vad gäller flygböcker. Han har en och annan vitsighet att dela med sig av, à la "äktenskapet slutade lyckligt, det vill säga med skilsmässa", "stadens han- och honoratiores", och "overheadapparat = ombudsmannarespirator"...

Mitt eget flygande då? Tja, som ung var jag flygtokig, läste Pilot och planerade en karriär som stridspilot. Sedan fick jag glasögon och tänkte nu är det kört - men kanske transportpilot går an, kanske kan man få flyga Hercules, där är månde kraven inte så hårda...?

Så kallades jag in i armén och glömde allt flygtrams, armismen blev min ledstjärna. Men en och annan flygbok har man väl läst sen dess och än behåller denna värld sin fascination. Det är ju så eteriskt och finkulturellt att vara pilot, tänk bara på Saint-Exupéry och Richard Hillary, filosofer i sittbrunnen... Flygning fascinerar mig fortfarande. Jag har till exempel lagt upp en novell här på bloggen om en snubbe som gjort lumpen i flygvapnet. Berättelsen börjar när han är på väg till F 16 för att lämna igen sin gamla utrustning.
Fartvinden blåste mig i ansiktet. Ringledens gula ljus bildade ett pärlband mot mörkrets hjärta. "Full moon is rising, wind’s in my eye, the engine roars between my thighs…"

Jag nådde landsvägen och tog till höger, småputtrade fram med min gamla Sefton T-98, en av de finaste motorcyklar som gjorts. Jag spanade efter en viss avtagsväg, det skulle stå ”Brallinge 3” på den.

På pakethållaren hade jag en militärkoffert, innehållande diverse utrustning från min tid i flygvapnet. Jag hade varit basunderofficer, gruppchef för klarering av Viggar och Drakar, men i och med nedskärningarna hade jag strukits ur rullan. Nåväl, all things must pass – så nu fick Gripenfolket ta över, lika bra det.

Jag hade fått ett meddelande om att all eventuell utrustning jag hade hemma skulle återlämnas. Det skulle göras i nämnda Brallinge, på kvällen dessutom; man sa att materielförvaltningen outsourcats och att onsdagar 18-21 vore tiden att lämna igen materiel. Nu var klockan halv sju en onsdagkväll om hösten; jag hade lämnat min bostadsrätt i Fålhagen, tagit på mig den gammaldags designade hjälmen med så att säga öppet ansikte, kickat igång min gamla hoj och styrt söderut genom Uppsalas mellanzon.

Så vad händer? Han kommer till ett upplag med gamla flygplan. Här möter han även en figur som visar sig vara synnerligen gåtfull, ja riktigt egendomlig och bisarr. Huvudpersonen finner sig nämligen efter ett tag vid spakarna till en Saab Kliszow, på väg till ett rendez-vous med äventyret...! Färden tar honom till en parallellvärld där inget är som det ska men allt ändå är välbekant. Novellen finns här.

Relaterat
Vetenskapens trollkarl
Solarium
Saab Kliszow
Arthur C. Clarke
Stridsmiljö 2500
Jim Ballard
Bild: en grupp J 29 Tunnan från F3 Karlsborg.

tisdag 25 oktober 2011

Porträtt: Norman Schwarzkopf


Detta inlägg tecknar ett porträtt av den amerikanske generalen Norman Schwarzkopf. Källan är hans memoarer, "Man behöver inte vara hjälte" (1993). Han började sin bana i amerikanska fallskärmstrupperna på 1950-talet. Sedan tjänstgjorde han i Tyskland, i Vietnam, i Alaska, under Grenadainsatsen 1983 samt i USA:s ökenkommando Southern Command. Som dess chef ledde han den allierade insatsen mot Saddam Hussein 1990-91. -- Edit 28 december 2012: DN meddelar idag att Schwarzkopf avlidit i en ålder av 78 år. Han föddes den 22 augusti 1934 i Trenton, New Jersey, och dog den 27 december 2012 i Tampa, Florida,




1. Fallskärmsjägare

Under det amerikanska inbördeskriget fanns det ett nordstatsförband som hette Iron Brigade. De hade en maskot vid namn ”Old Abe”, en vithövdad örn av sedvanlig amerikansk typ, och denna kom med tiden att utgöra förbandssymbol för 101:a luftburna divisionen, Screaming Eagles. 101:a räknade nämligen sitt ursprung till denna Iron Brigade. Vad gäller det moderna smeknamnet så kallas den vithövdade örnen förvisso skrikörn, det är ett vedertaget namn i faunan.

101:a blev USA:s första fallskärmsförband under andra världskriget – jämte 82:a divisionen, den så kallade ”All American”-divisionen som hade två A:n i sin symbol. Om 101:as öden under andra världskriget har jag talat tidigare, och här kan nämnas att förbandet levde vidare efter detta och att en viss Jimi Hendrix anmälde sig frivillig hit i början av 60-talet. Dock tröttnade han efter ett tag och ville hellre bli rockmusiker, så han ordnade avsked på grund av att han skadat foten under utbildningen. Enligt en annan teori så fick han avsked på psykologiska grunder när han sa till en läkare att han var homosexuell, en säker metod att bli fri från sitt kontrakt på den tiden.

Till denna division, stationerad i Fort Campbell, Kentucky, kom 1957 den stadige, klart lysande New Jerseybon Herbert Norman Schwarzkopf. Det berättar han i självbiografin "Man behöver inte vara hjälte" från 1992. Han hade själv valt fallskärmsjägarna efter sin krigsskoleexamen; ingenjörstrupperna verkade nämligen för tråkigt och han var för stor i växten för pansartrupperna. Allt annat lika låg hans val i tiden; ingenjörstrupper hade haft hög status ännu före andra världskriget men i och med detta krig hade jägarförband seglat upp som det vassaste. Med rätta innebär tjänst i jägarförband ett bra steg i en officerskarriär, så i utlandet som i Sverige. Det anses fostra den rätta, aggressiva ledartypen. Å andra sidan innebär detta att vara general att kunna operera med förband ur alla truppslag, det ligger ju själva ordet: general = generell. Så ingenjörer, signalfolk, pansarkillar och alla andra har även de sin del i framtidens arméer, såväl som ledare som på underordnade positioner.

Infanteriet och armén i stort skulle med tiden bli framtidsbranscher, men när Schwarzkopf kom till 101:a var armén lågt prioriterad. Världsläget var förhållandevis lugnt och Eisenhower förlitade sig på atombestyckat flyg som huvudvapen; när bombarna förvandlade fiendeland till en atomöken skulle armén vara åskådare, för att sedan bara gå in och säkra terrängen. Utvecklingen av armémateriel stod stilla, man hade i princip samma vapen som i slutet av andra världskriget: M-1 karbin och M-1-gevär, Bazookan som knappt kunde skada lacken på en T-34:a, få pansarfordon. Det var först på 60-talet man insåg att armén och dess ryggrad infanteriet hade en roll att spela även i efterkrigstiden, och på 70-talet började man förnya materielen mer målmedvetet – som vi ska få se. – Schwarzkopf blev fänrik och utbildare på 101:a, han hade sin kompanichef över sig men Norman fick ändå göra det mesta själv. Som många andra i dåtidens armé var kompanichefen alkiholist, och han mobbade vår hjälte för att denne legat vid West Point, ”den där tennsoldatsskolan vid Hudsonfloden” – men självklart var kadetten ifråga användbar när det gällde att planera övningar och utarbeta kartor... En annan officer man hade var rädd att hoppa fallskärm, tro det eller ej – men enligt vår sagesman hade han misslyckats med en civil karriär efter andra världskriget, och sedan hade han kommit till 101:a men aldrig riktigt lyckats förlika sig med tanken på att hoppa ut ur ett plan, så varje gång det var fallskärmsdags kom han med ursäkter: ”Jag känner mig lite krasslig idag, pojkar, men hoppa ni...”

Denna Schwarzkopf första stationering påminner slående om serien ”Knasen”, som tillkom just under 50-talet: det är det legendariska Träsklägret upp i dagen, en sömnig bas, ett bakvatten, en reträttpost för övertaliga veteraner, detta trots att fallskärmsjägare ska vara elittrupp. På denna tid hade man dessutom värnplikt, soldatmaterialet var inte alltid det bästa – så på det hela var väl detta humble beginnings för vår huvudperson.



2. Vietnam

1965 åkte Schwarzkopf till Vietnam som rådgivare åt Sydvietnams armé. Han placerades i en bataljon fallskärmsjägare, inhemska trupper; Norman fick äran att bära batchefens 20 kg tunga radio. En av uppgifterna var att vara eldledare, kalla på eldunderstöd från grk och artilleri. En egenhet med förbandet ifråga, var att när man gav sig av på sina ibland veckolånga uppdrag hade man inte konserver som mat utan levande ankor. Dessa bars hängande i stridsbältet med näbbarna ihopknutna, därmed kunde de inte väsnas men de kunde andas. Uppenbarligen fungerade det hela men hur bekvämt det var för ankorna ska jag låta vara osagt.

I början av juli 1965 belägrade FNL-gerillan ett sydvietnamesiskt läger i Duc Co, beläget nära kambodjanska gränsen och alldeles norr om Ia Drangfloden som var en brännpunkt vid denna tid. Lägret hade upprättats för att hindra gerillan från att korsa gränsen, FNL hade nämligen baser i kambodja, men det hade omringats och isolerats under sommaren så nu måste området rensas. Fienden beräknades ha två bataljoner där, omkring 700 man. – Enligt en ursprungsplan skulle man landsätta fallskärmsjägare med helikopter i vildmarken en mil nordost om Duc Co, för att därifrån ta sig till lägret i en kringgående rörelse under vilken man rensade terrängen från fiender. Flyget skulle bomba området före detta och under hela operationen skulle bombplan, artilleri och en bataljon vietnamesiska jägare i orten Pleiku väster om Duc Co finnas tillgängliga som understöd. Allt detta lät ju bra, men när Schwarzkopf begav sig till Pleiku för att tala med den ansvariga amerikanska staben för att få det hela bekräftat, då sa de att de inte hade något flyg tillgängligt nästa dag som var dagen D. Artilleri fanns inte heller, endast en grk i det omringade lägret med högst 20 granater kvar! Till råga på allt visade sig den utsedda landningszonen vara ren skog, inte en glänta som man trott. En ny landningszon – LZ – utsågs därmed men den låg på andra sidan Duc Co, 24 km sydost om lägret. Senare visade sig jägarbataljonen vara hemma på permission, omöjlig att återkalla på mindre än tre dagar, så därmed var hela den grandiosa planen söndersmulad.

Planen hade varit en ren skrivbordsprodukt, skapad av militärrådgivare utan stridserfarnhet. Som sanna stabsmänniskor behövde de inte kontrollera alla fakta, de skulle ju inte hamna i smeten under operationen, det var Schwarzkopf och hans bataljon. Allt fick ställas in och arbetas om. Med en reviderad plan som Schwarzkopf dragit upp kunde man så tre dagar senare ilasta bataljonen i 40 UH-1:or, rymmande tio soldater var; man flög rakt mot lägret, landade under fientlig grk-eld men tog sig vad det led in i skydd. Lägret i sig var en trekantig inhägnad av taggtråd, mindre än en fotbollsplan. Schwarzkopf möttes av en fänrik, lägrets amerikanske rådgivare, som var glad över att ha fått undsättning. Men det var nu det hela började: området skulle rensas från fiender och nästa dag lämnade man lägret för att göra detta, genomströva terrängen i en rörelse norrut, sedan västerut mot gränsen, och sedan söderut-österut för att sist nå lägret igen.

Man var två bataljoner, dels lägerstyrkan dels den nyanlända styrkan med Schwarzkopf och c:o. Dessa två styrkor lämnade lägret på enkel kolonn med Normans bataljon först, och på eftermiddagen med två mil bakom sig hördes eldgivning från täten; man var nu mindre än åtta km från den kamodjanska gränsen. Det var FNL som anföll en masse, men Norman med sin radio kallade in helikoptrar som stöd varvid hotet undanröjdes, Gatlingkulsprutorna rensade i bushen. Dessa hade sex roterande 20 mm pipor som gav en eldhastighet av 50 skott i sekunden, vilket inte är lite; en normal ksp skjuter ”bara” tio skott i sekunden.

Sedan attackhelikoptrarna gjort sitt jobb kunde Schwarzkopf ta sig fram mot täten, där tre man visade sig ha stupat. Liken fördes bakåt med en helikopter som Schwarzkopf tidigare kallat till platsen för att leverera ammunition. Så vandrade bataljonerna vidare på sitt uppdrag. Väl framme vid kambodjanska gränsen slog man läger, med garden uppe för att inte bli överraskade av ett fientligt överfall. Inget hände under natten men otaliga är de berättelser från detta krig om patruller som fredsmässigt kamperat och sedan utplånats eftersom man slarvat med försvaret. Man måste vänta det oväntade, i små strider som stora – tänk Shiloh, Kasserine, Ardennerna... – På morgonen gav man sig av igen, med Schwarzkopf i mitten av kolonnen; man arbetade sig söderut längs snåriga djungelstigar, klockan blev tolv – och då hamnade man i ett bakhåll. Automateld och grk-eld drabbade dem men bambusnåren var så täta att man inte kunde slänga sig i skydd; grönskan var som en vägg kring dem. Men dessa vietnamesiska jägarsoldater var av hårt virke och väntade bara ut överfallet.

Nu gällde det att ta sig tillbaks till lägret före natten, innan fienden hann gruppera för ett anfall mot lägret som kunde hota att slå ut det. Men under den följande marschen sinkades man av ideliga bakhåll, djungeln var ju som gjort för det, och varje gång måste Norman radiera om flyganfall som rensade terrängen och sedan se om kusten var klar. Men batchefen, major Nghi ville bara skynda på och komma till Duc Co så fort som möjligt, hellre det än att vara 100% säker på att terrängen var rensad, så det slutade med att denne med sin stab helt enkelt gick ifrån Schwarzkopf. Denne anslöt därför den bataljon som kom sist i kolonnen.

Efter ännu ett överfall angjordes så Duc Co på kvällen. Huvudstyrkan var i tryghhet men en del av arriärbataljonen var kvar ute i busken och skulle få svårt att hitta tillbaka, fick man höra på radio. Samtidigt befarade soldaterna i lägret fientligt angrepp så man var lätta på hanen, allt som rörde sig i skogen riskerade att beskjutas. Vem skulle då få den impopulära uppgiften att gå ut och leda hem utestyrkan? Det blev Schwarzkopf så klart, och med hjälp av radio och signalraketer gick det det vägen, den strandade styrkan påträffades och lotsades hem.



3. Lägret omringat

Men än var lägret omringat, 40 jägare hade stupat och dubbelt så många var sårade och flygevakuering var vansklig. Men ett Herculesflygplan kom, landade och flög iväg med sårade i lasten trots fientlig eld. Sedan sände man ut patruller som fick hjälp av eldledare i små Cessnaplan för att få koll på den belägrande fienden; eld leddes mot dessa truppkoncentrationer. Lägret låg under grk-eld dag som natt, brunnen utanför lägret kunde endast nås med stridspatruller och maten började ta slut. Efter en dryg vecka kom dock undsättning i form av vietnamesiska marinsoldater som ryckte fram från öster. Fienden tvingades omsider bort av dem, bort över kambodjanska gränsen, och nu visade det sig att den första uppskattningen om två FNL-bataljoner varit för snål; det hade varit två hela regementen ur NVA som belägrat Duc Co.

Hela affären var en temporär seger för sydsidan, men på hösten fortsatte nordsidan att operera i regionen; man sände tre NVA-regementen ner till detta Sydvietnams centrala högland via Kambodja med uppgift att fortsätta mot kusten och skära av landet på mitten. Huruvida NVA var i stånd att ”skära av landet” rent strategiskt är ovisst men det hela var ett hot som USA inte kunde ignorera, man hade ju reguljär trupp ilandet nu och det hela var upplagt för ett större slag: slaget i Ia Drang-dalen. Det var den helikopterburna 1:a kavalleridivisionen som i november sändes mot denna dal söder om Duc Co, nära Kambodjas gräns; det skulle bli U. S. Armys första sammanstöt med NVA, tidigare hade man endast stridit mot gerillan. Enheten var den Air Cav med anor från 7:e kavalleriet som jag nämnt tidigare. – När slaget var över hade amerikanerna lyckats hindra offensiven, om det nu varit en sådan; kanske var det bara en krigslist i form av att locka amerikanen till sig och sedan försvinna. Alla NVA-förband hade dock inte lyckats ta sig tillbaka till Kambodja, den trygga basregionen, och de sydvietnamesiska fallskärmsjägarna sattes nu in för skära av deras reträtt. 2 000 man inklusive Schwarzkopf sändes iväg, landsattes med helikopter och fick omedelbart känning med fienden. Dalen hade fått namn av Ia Drang-floden, och där denna rann västerut in i kambodja var dalen cirka två mil bred. Här antogs fienden befinna sig, retirerande genom den täta djungeln mot Kambodja och säkerheten – för väl i Kambodja kunde man antingen bege sig till egna basläger där, eller vandra Ho Chi Minh-leden norrut och omsider komma till Nordvietnam. Den sydvietnamesiska brigaden upptog ställningar på ett berg söder om floden, och stabschefen en överste vid namn Troung, planerade att sända ut en bataljon som spärr i väster och en i öster, varvid fienden skulle vara fångad och brigadens två resterande bataljoner skulle kunna anfalla frontalt efter lite arribombardemang.

Dagen D sändes flankeringsbataljonerna ut och allt gick som planerat, underligt nog! Vad man lär sig av krigshistorien är annars att planer ofta måste revideras under slagets gång, som Moltke observerade. NVA-förbanden växlade eld med bägge bataljonerna, med den västra klockan 8 och den östra klockan 11 – och även detta hade Troung förutsett, ända ner till klockslagen. Fienden var fångad och han betedde sig som förväntat: efter att ha försökt fly mot väster vände han sig mot öster för att finna bägge vägarna spärrade. Efter amerikansk arrield i en halvtimme, anropad av Schwarzkopf, kunde de två frontala bataljonerna anfalla och när Norman och Troung kom till platsen på eftermiddagen såg man fienden sönderslagen av elden. In alles ett unikt exempel på hur en plan går i lås; som sagt är detta ett undantag från regeln, kanske var terrängen särskilt lämpad för just denna operation och den fiende man hade emot sig kunde ju inte slå tillbaks, han var uttröttad, var långt från sin bas och saknade tungt understöd. Annars är det farligt att utgå från att fienden kommer att handla precis så som man förväntar sig.

Under sin nästa vända i Vietnam fick Schwarzkopf befälet över ett eget förband, precis så som han ville. Scenen i memoarerna när han tar över sin bataljon är som Patton i Nordafrika i miniatyr: en stursk officer kommer till en avkrok för att rycka upp en nergången enhet. För där kommer han i sin helikopter, Schwarzkopf, och dirigeras till marken av en föga förtroendeingivande typ med röd snusnäsduk om huvudet.

Det visar sig vara plutonchefen.

Schwarzkopf går runt på posteringen och tittar. vaktposten har en rostig kulspruta, transistorradio att roa sig med – och ett decimetergrunt värn. Norman tror knappt sina ögon. Han säger till vakten: ”Okej, nu övar vi. Skydd!” Vilket denne så klart inte kan göra, han står där bara fåraktigt i sin grunda grop. – I samma läger går folk runt utan hjälm och vapen och är orakade och otvättade, larmmineringar hänger och rostar, vaktposter står fel. Schwarzkopf samtalar bland annat med en kompanichef som inte bär hjälm; denne säger frankt att han inte har någon. ”Va, ingen hjälm?” säger Schwarzkopf, och kaptenen svarar att man inte använder hjälmar, deras uppgift är ju... varvid Schwarzkopf avbryter och säger: ”Kom inte och lär mig hur man leder operationer i fält!”

Han hade fått arméns sämsta bataljon på sin lott. Fienden kunde i princip vandra rakt in, slänga handgranater och meja med Kalashnikov och sedan försvinna i mörkret. Så ett hårt uppryckningsprogram fick sättas in, bland annat genom att fortbilda de yngre officerarna. Dessa var i regel sådana som blivit officerare bara för att de snart skulle bli inkallade och sända till Vietnam, och då var det lika bra att ha gått reservofficerskursen på college för att slippa släpa som menig skyttesoldat. Men befälskvaliteter saknades i regel, de var bara ett slags korpraler som av en händelse fått kommission ansåg Schwarzkopf. Man led vidare brist på kompetenta underofficerare, sergeanter och fanjunkare som varit med ett tag; men de han hade att tillgå hade bara 1-2 års erfarenhet jämfört med de 10-20 år som är önskvärda. ”Slag vinns eller förloras av generaler, krig vinns eller förloras av sergeanter” heter det ju, och bortsett från att Vietnamkriget kan sägas ha förlorats på grund av oklara mål och bristande politisk vilja så säger detta mycket om den undervegetation som behövs för att en armé ska fungera. Man måste ha kompetenta underbefäl, man kan inte bygga förband på lösan sand.



4. Arméns sämsta bataljon

Bataljonen var förlagd i mellersta Vietnam, söder om gränsen mellan nord och syd – DMZ, De-Militarized Zone. Gerilla och NVA opererade i trakten och bataljonens uppgift var att hindra den från det. Det var en polisiär, territoriell uppgift, alltså ingen stridsuppgift i operativ mening. Det påminde lite om armén i västern under 1800-talet: patrullera området och se till att ordning råder. Den vietnamesiske fienden var för sin ofta osynlig, det fanns inga traditionella fronter och basområden även om det i vid mening kan sägas att DMZ var frontlinjen och att denna kringgicks av fienden via Ho Chi Minh-leden, och att basen då var Kambodja i första hand och Nordvietnam i andra hand. USA-arméns förband skulle då hålla kontroll över det sydvietnamesiska territoriet, men var bakbundna i och med att Kambodja inte fick anfallas, dess neutralitet skulle respekteras av USA medan Nordvietnam bröt mot den dagligen. När Nixon till slut invaderade Kambodja 1970 bröt ett ramaskri ut i den amerikanska opinionen.

Vad gäller anti-subversiv krigföring (counter insurgency warfare, COIN) så utfördes den av Schwarzkopfs och andra styrkor genom att patrullera landsbygden, söka upp och förstöra gerillabaser och förråd, utföra bakhåll samt hindra att man själv hamnade i bakhåll. Att man misslyckades med att hindra att Sydvietnam infiltrerades kan ha berott på att landet var tämligen stort och folkrikt (80 miljoner invånare idag) förutom det att fienden hade övertaget med att smyga in i och ut ur landet via den kamodjanska bakvägen. Annars hade COIN lyckats här och där under efterkrigstiden, som för britterna i Malaya och jänkarna själva på Filippinerna; det sista rörde något som kallades Hukupproret. Här slog man ner uppror genom att använda små specialstyrkor, och att det lyckades här berodde dels på att båda länderna var väl avgränsade områden, Malaya en halvö och Filippinerna en ögrupp, samt vad Filippinerna beträffar att landet hade styrts av amerikanerna sedan seklets början, varvid en stor del av folket var positivt inställda till dem. I Vietnam var ju jänkarna mer av främmande fåglar.

Schwarzkopfs bataljon framsläpade sina dagar med COIN, ett ständigt harvande som det finns föga att säga om, och utöver det ryckte han upp förbandet och inskärpte i manskapet att man alltid måste bära hjälm, vapen och skyddsväst – ungefär som den regim Patton införde i Nordafrika när det begav sig. Norman förbättrade även den grundläggande utbildningen med bland annat skjutövningar. Arbetet bar sedan frukt, så pass att fienden fick för sig att en ny bataljon ersatt den gamla; denna förmodan fick sig Schwarzkopf till livs genom några erövrade dokument, ett gott betyg på hans arbete.

Efter något år lämnade Schwarzkopf sin bataljon, han lyfte i sin helikopter och gjorde tummen upp åt de församlade soldaterna, en i sammanhanget passande gest som han trodde. Året var nu 1970 och kriget gick på det hela taget dåligt, Nixon hade bestämt sig för att dra tillbaka USA-trupperna efterhand men hårda strider återstod, de amerikanska förlusterna 1969-73 var högre än dem 1965-69. Norman hade för sin del trott att kriget kunde vinnas, han kunde inte föreställa sig att stora USA kunde få stryk av tredjevärldsnationen Nordvietnam; ingen fransk reträtt här inte! Ho Chi-Minh förutspådde dock att amerikanerna skulle gå samma väg som fransmännen, men Norman avfärdade privat detta när han fann ett dokument med denna utsaga: USA går dock inte att jämföra med Frankrike! Men långt senare, 1975, då han satt hemma i Staterna och såg TV-bilderna från saigons fall, var han tvungen att erkänna att Onkel Ho haft rätt. Som amerikan var han bedrövad, han söp sig full berättar han i memoarerna när han såg de kaotiska scenerna med civila som stuvas in i transportplan, helikoptrar som räddar personal från ambassadens tak och så vidare. Men personligen kunde Schwarzkopf räkna sig till godo väl utförda uppdrag, hans karriär hade inte tagit skada av Vietnam, tvärtom: att vara major med fronterfarenhet och service with distinction ledde snart till överstegraden. Bidrog gjorde också att han mellan utrikesvändorna gått krigshögskolan i Fort Leavenworth. Denna General Staff And headquarter’s School är nödvändig för att nå topposterna i armén, med kurser i högre stabsarbete och förmågan att leda alla arméns truppslag samt samverka med flotta och flyg.



5. Army War College

Det var i juli 1970 som Schwarzkopf kom hem från Vietnam. Frun hette Brenda och de fick sammanlagt två döttrar och en son. Man bodde nu i Virginia och Norman arbetade nu i Washington på det så kallade Infantry Branch, en byrå som fördelade kommenderingar till infanteriofficerare. Noga räknat låg byrån inte i byggnaden Pentagon utan strax intill. Vid den här tiden hade man börjat ta hem folk från Vietnam, och arbetet på Infantry Branch bestod till stor del i att avgöra vad man skulle göra med alla övertaliga officerare. Senare gick Schwarzkopf det så kallade Army War College, en påbyggnadskurs till krigshögskolan avsedd för toppgeneraler. Även här kom Vietnam med i bilden – för U. S. Army i stort hade förfallit under den tid kriget varat, materielen började bli urmodig, baser fick sitt underhåll eftersatt och arméns förmåga att föra krig överhuvud hade gått ned, och allt detta präglade stämningen på AWC:s kurser. Lärarna hade för sin del en ljus bild av läget, som en som drog upp ett scenario där Warzsawapakten anföll Europa vilket skulle leda till planmässig NATO-reträtrr, förlustern kunde förvisso bli stora men sist skulle man nå Spanien – och dit skulle tarnsportplan från USA komma och skeppa in reserver. Eleverna varibland Schwarzkopf ifrågasatte denna glädjekalkayl, med tvivel på om dessa transportplan skulle finnas tillgängliga i krisens ögonblick, om landningsbanornahade rätt kapacitet eller om ens reserver i form av manskap och utrustning skulle finnas. Läraren bara viftade bort detta med ett: ”Det var då ena riktiga defaitister vi har här idag!” Men som vi sett från Vietnamn gjorde Norman rätt i att ifrågasätta alltför blåögda stabspåhitt.

AWC låg i orten Carlisle, Pennsylvania. Syftet med skolan var att vidga perspektivet hos eleverna, att få dem att se mer än militära ting och ta i betraktande historia, internationell politik, amerikanskt beslutsfattande och annat. Kursen beskrevs av en av lärarna som ”en mil brett och en tum djupt”, så det var möjligen en på ytan lättsinnig lärdomsanstalt, men har man generaler i skolbänken är det inget West Point det gäller. Studietvång fanns inte men de föreläsningar och seminarier man hade torde ha sått ett och annat frö. – Efter AWC kom Norman till pentagon och biträdde i förnyelsen av arméns materiel; man studerade utkast till Abramsstridsvagnen, Bradley-pbv:n och helikoptrarna Apache och Blackhawk; dessa skulle på sikt ersätta M-60-stridsvagnen, M-113-pbv:n, Cobra- och Hueyhelikoptrarna. Dessutom började man ta fram prototyper till luftvärnsmissilen Patriot, känd från Gulfkriget, samt kryssningsmissilen Pershing. Norman hade nu varit överstelöjtnant i sex års tid, och detta parat med att han gått AWC gjorde att han automatiskt befordrades till överste.

Schwarzkopf vantrivdes i Pentagon men räddningen var nära: han fick 1974 kommendering till armébrigaden i Alaska. Det var ett bakvatten men det var samtidigt trupptjänst, det där som räknas i de rätta kretsarna, så Schwarzkopf trivdes. Friluftsliv med fiske och fjällvandring gjorde även sitt till. Brigadchefen i Alaska var för sin del nykterist, han rökte inte och ansåg att befälet skulle gå i kyrkan varje söndag – bra for truppandan ansåg han. Dessutom var konditionsträning viktigt: 5 miles in 50 minutes, alltså 8 km på 50 minuter var kravet som alla i brigaden måste kunna. Denne Latham hade nämligen i Korea sett hur amerikanska soldater helt enkelt blivit efter under reträtten från Yalu på grund av dålig kondis så detta var ett livskvarv, här som i alla andra arméer.

Efter Alaska förflyttades Schwarzkopf till delstaten Washington i USA:s nordvästra hörn; här fick han befälet över en av tre infanteribrigader, en enhet med låg moral som han piskade upp till elitnivå på sedvanligt sätt. Denna brigad jämte de två andra utgjorde 9:e divisionen, en av U. S. Armys tio divisioner i första linjen med stationering hemma i USA. Plus sex andra (en i Korea, en på Hawaii och fyra i Västtyskland) hade armén däremd 16 divisioner i första linjen, 16 stående divisioner med värvat manskap – för man hade frångått värnplikten vid den här tiden, draft eller conscription som varit rådande sedan andra världskriget var nu ett minne blott, och de meniga soldaterna anställdes på kontrakt som löpte på tre år i taget. Denna värvade stående armé med sina 16 divisioner plus en del fristående brigader och bataljoner av typen jägare och Special Forces var på bortåt 800 000 man, med 500 000 man stationerade i USA och resten på andra sidan haven. Den viktigaste overseas-styrkan var som antytt Europaarmén med över 200 000 man. Sex av USA-arméns divisioner hade dessutom sina huvudsakliga förråd i Europa, varvid de vid en konflikt skulle kunna sändas dit tämligen snabbt per flyg. Utöver denna stående armé (Regular Army) fanns nationalgardet (Army National Guard), vars förband i fredstid var underställda respektive delstat och i krig avsågs att stärka den stående armén; nationalgardet bestod vid denna tid av sammanlagt åtta divisioner och 25 brigader, utgörande cirka 400 000 man. Därtill fanns reservarmén (Army Reserve), omfattande cirka 200 000 man i olika understöds- och underhållsenheter. Med alla dessa förband blev arméns styrka cirka 1,4 miljoner, och med marinkåren därtill (totalt fyra divisioner om 200 000 man) blev USA:s markstyrkor än större.



6. US Army: vapen och materiel på 70-talet

Nationalgardet var andra linjens trupper med äldre materiel på sin lott, men ser vi till första linjens divisioner av den typ Schwarzkopf tjänstgjorde vid i staten Washington, får vi följande bild av organisation och materielläge. Några av de 16 divisionerna var fallskärms- eller helikopterburna; Normans gamla enhet, 101:a, var vid denna tid helikopterburen kan jag meddela. Dessa jägarförband var lätt infanteri som snabbt kunde sättas in, men de saknade tyngre understöd av typen bandartilleri och tunga stridsvagnar; i strategisk mening är en luftburen jägardivision föga mer än en ”flygplatsvakt” som en general träffande sa. Vidare fanns pansardivisioner med sex pansarbataljoner och fyra pansarskyttebataljoner, samt pansarskyttedivisioner med sex psk-bataljoner och fyra pansarbataljoner. Huvuddelen av den stående arméns divisioner var av dessa tunga typer. Psk-division bestod för sin del av divisionsstab samt brigadstaber och signalförband, bandartilleri i form av pansarskyddade kanoner på larvfötter, samt luftvärn av typen Vulcan med den bekanta 20 mm Gatlingkulsprutan på ett M-113-chassi. Dessutom fanns lv-robotar. Vidare fanns underhållseneheter (sjukvård, transport, repararation, ammunition, drivmedel, mat) samt ingenjörsförband.

Ryggraden i divisionen var pansarskytteförbanden, där varje skyttegrupp stred från en 12 tons pbv av typen M-113, som i andra versioner var lavetter för granatkastare och pv-robotar. Infanteriet i sig hade understöd i form av M-60-kulsprutor, lätta granatkastare och pv-vapen av engångstyp – LAW, Light Anti-tank Weapon. Vad gäller pansarförbanden så hade de 46 tons M-60-stridsvagnar med 105 mm pjäs, en lv-ksp av typen Browning M-2 samt en med pjäsen koaxial M-60-ksp. Vagnen hade 4 mans besättning, hade en aktionsradie på 500 km och kunde köra i 48 km/h på väg. Utöver M-60 fanns i pansarbataljonen den lätta Sheridanstridsvagnen, en gammal klassiker på 16 ton som moderniserats genom att eldröret kunde skjuta pv-robotar, systemet Shillelagh. Divisionen hade även ett antal helikoptrar: attackhelikoptern Cobra, grupptransporthelikoptern Iroquois (gemenligen kallad ”Huey”) och spaningshelikoptern Hughes Cayuse.

1978 blev Schwarzkopf utnämnd till Brigadier General, den lägsta generalsgraden. Att bli general är för vissa som om himlen öppnat sig, äntligen har man nått toppen och allt är tillåtet, som att börja vänsterprassla med envart tjusigt fruntimmer som kommer i ens väg, men Schwarzkopf med kolleger fick sig en föreläsning som sa åt dem att behålla fötterna på jorden, ni är inte så unika som ni tror: ”Om ni 50 sattes på ett plan som störtade, skulle vi hur enkelt som helst hitta 50 andra överstar att befordra!” Nödvändiga ord, en behövlig kalldusch. – Schwarzkopf fick snart en central post, nämligen som biträdande divisionschef i Västtyskland. Tyskland var dåtidens strategiska knutpunkt, troligt slagfält i det väntade kriget mot Sovjetryssland. Ett oprovocerat ryskt anfall västerut på denna tid var i och för sig osannolikt, detta skulle ju blotta Ryssland för anfall från både Mellanöstern och Kina, men visst skramlade Kreml med sina vapen så en hög gard var nödvändig. Schwarzkopf fick 24 000 man under sitt befäl, ett rejält förband att leda. En lustig episod under denna stationering var när han märkte att divisionens helikoptrar inte höll måttet, alltför många var på reparation. Skälet visade sig vara att flygbataljonen jobbade efter en gammal norm, en som sa att det räckte med att ha 70% användbara maskiner för godkänt, medan den nya normen var inget mindre än 75%. Norman sa då helt enkelt åt teknikerna att nu är det 75% som gäller – och vips kom det fler helikoptrar i luften, flygbataljonen klassades snart som stridsberedd. Divisionschefen förvånades å sin sida storligen över detta, han trodde att Schwarzkopf kommit på något nytt sätt att underhålla maskinerna, upptäckt något nytt sätt att ställa in turbinerna – men det handlade alltså bara om att höja ribban.

Vid denna tid började arméns anslag att höjas: ny materiel började tillföras och baser och serviceanläggningar för personalen som sjukstugor och daghem kunde rustas upp. 70-talet hade varit en extrem nedgångstid för armén; downperioder hade förekommit förr (Koreakriget, tiden efter första världskriget), men då riktades allmänhetens missnöje mest mot den politiska ledningen. Nu, efter Vietnamkriget var armén i sig rejält impopulär hos gemene man. Det var därför bland annat svårt att fylla leden med duglig personal. Men på 80-talet vände det, opinionen svängde av flera skäl och rekryteringen började gå bättre.



7. Grenada

En dag 1983 fick Schwarzkopf ett telefonsamtal: ”du ska ut på hemligt uppdrag, varaktighet cirka tre veckor” var innebörden. Schwarzkopf bekräftade, lämnade över befälet för den division han då chefade och begav sig till Atlanta, Georgia för briefing. Uppdraget visade sig gälla ön Grenada i Karibien, där en vänsterregim tagit makten genom en militärkupp. USA:s flotta beordrades då gå iland och återinsätta den gamla regimen. Reagan ville med andra ord hindra uppkomsten av ett nytt Kuba, och vis av misslyckandet med Grisbukten 1961 på detta Kuba och Desert One i Iran 1980, såg man till att satsa rejält vad gällde truppstyrkor; hade man väl beslutat sig för insats var det lika bra att ta till lite i överkant, var resonemanget.

Schwarzkopf skulle i Grenadaaffären bli rådgivare åt flottan, som förutom sin marinkår hade flera arméförband under sig i operationen, bland annat 82:a divisionen. Norman anade för sin del att han inte skulle vara välkommen hos flottan på grund av den mångomtalade rivaliteten mellan vapengrenarna, den himlastormande interservice rivalry som rått från republikens första tid, och han gissade rätt. Grenada blev ett skolexempel i barnsligt kiv mellan armé och flotta; i fredstid kan man acceptera viss tävlan men i krig måste man inse vad det i förstone gäller, nämligen att lösa uppgiften. Schwarzkopf kom nu att fungera bra under den amiral han tjänstgjorde hos, en newengländare vid namn Metcalf, men andra episoder var oroande – som när Schwarzkopf på det hangarfartyg där han befann sig fick se ett dussintal helikoptrar stå parkerade. Varför inte använda dem för att frakta soldaterna till ön? Men aktuell marinkårsöverste vägrade, man tog inte armésoldater i marinhelikoptrar sa han... Och han stod på sig: om hkp:arna nödvändigtvis måste användas skulle det vara marinsoldater i dem; marinsoldater måste utföra uppdraget ifråga, även om det tog avsevärt längre tid. Till slut gav han dock med sig. – Vid ett annat tillfälle uppmanades Metcalf av flottans ekonomichef i Washington att inte tanka några arméhelikptrar, eftersom det ännu var oklart hur armén skulle betala för det – men Metcalf lär förnuftet råda och gav dem bränsle.

Så där höll de på och tjafsade. Samma sak såg man i Khe Sanh i Vietnam där marinkår och armé stred på samma avsnitt: de ville väl hellre beskjuta varandra än NVA gissar man. Problem av denna typ skulle elimineras om alla marktrupper, även marinkåren, organiserats av armén. Men kåren hade sina traditioner och blev egen vapengren på 90-talet, och detta var bra av ett annat skäl för då var man fyra vapengrenar i försvarsmaktens ledning: armé, flyg, flotta och marinkår, varmed en viss balans uppnåddes. I tvistefrågor kunde därmed armé och flyg gruppera sig mot flotta och marinkår, eftersom flyget stammade från armén på samma sätt som USMC stammade från flottan.

Vad gäller Grenada så var ön i amerikanernas händer efter ett par dagar; fientligheterna upphörde officiellt den 2 november. Som motståndare hade man bland annat haft Grenadas egen armé på 2-3 000 man samt militärutbildade kubanska byggnadsarbetare. Även om detta operativt sett var en försumbar affär så höjde den USA:s självförtroende. Den var symboliskt viktig, man hade börjat exorcise the ghost of Vietnam; intervention var åter en möjlig väg att gå. Grenada var med andra ord en liten seger, liten men naggande god...

Efter detta satte sig Schwarzkopf i Pentagon och såg ny materiel som Bradley-psk-vagnen, Apachehelikoptern och Abramsstridsvagnen komma ut på förbanden. Arméns budget var på 73 miljarder dollar på denna tid, inte lite. Nu drog det ihop sig till Irakkriget och då måste vi gå tillbaka i tiden litegrann. Redan i början av 80-talet hade Schwatzkopf fått stationering i det så kallade Central Command hemma i USA. Grunden till detta Command hade lagts redan av Jimmy Carter under slutfasen av hans presidentperiod; efter Sovjets inmarsch i Afghanistan och revolutionen i Iran, vilken sistnämnda berövade USA en viktig allierad, alarmerades han över hur instabil situationen i Mellanöstern blivit. Behovet av en styrka som kunde sättas in för att hejda en framstöt mot Saudi-Arabiens oljefält blev uppenbart. Iran kom nu inte att bli sovjetallierat, men man oroades ändå över att Sovjet skulle bli i stånd att tränga fram till Persiska viken; det strategiska läget var hur som helst osäkert, och Carter formulerade sin doktrin i termer av att varje makt som försöker ta kontrollen över området ska mötas av en amerikansk intervention – och sedan kom förvisso en annan makt att hota regionen, nämligen Irak år 1990. Grunden för den intervention som kom att ske detta år lades alltså redan av Carter, som först lät sätta upp en stab med rätt att rekrytera allehanda trupper för en dylik insats: Rapid Deployment Force. Carter började också att upprusta försvaret i allmänhet under sina sista år vid makten, liksom det som alltid bedrevs forskning för framtagande av nya vapen under honom – så även om Carter i huvudsak varit för naiv gentemot ryssarna så visade dessa aktioner att han inte var alldeles blind för realiteterna. Afghanistan hade varit en alarmsignal för honom. Vad gäller RDF så blev detta senare till Central Command, som under sig fick förband med materiel öronmärkt för Persiska viken. En yttring av detta var till exempel att man vid Desert Storm hade både ökenmålade stridsvagnar och ökenuniformer; allt var med andra ord förberett för en intervention, det var inte så att man råkade ha speciella ökenuniformer liggande eller att man snabbt svabbade på ljusbrun färg på tanks man hade stående – o nej!



8. Mellanöstern kallar

Schwarzkopf blev på denna post chef för 24:e psk-divisionen, som ihop med 82:a Airborne och 101:a Air Assault divisionerna skulle flygas till Mellanöstern i händelse av kris; tung utrustning skulle föras dit på fartyg. Basen för 24:e divisionen låg för övrigt i Savannah, Georgia, målet för Shermans marsch mot havet 1864. Den kallas Savannah-la-Mar och Savannah-by-the-Sea för att skilja den från andra städer med samma namn, till exempel Savannah i Missouri. – I juli 1988 blev Norman chef för hela Central Command, och samma år slutade kriget Iran-Irak som avsevärt stärkte Irak och fick det att se sig om efter nya erövringar. Vad gäller Iran så hade det nött ut sina resurser i kriget genom att betona anda och revolutionär glöd, viktiga faktorer förvisso, men det får inte ske på bekostnad av militär sakkunskap vilket skedde här. Irak ägnade för sin del tiden efter kriget till bygga upp krigsmakten ytterligare och i augsti 1990 erövrade man det sydliga grannlandet Kuwait. Ockupationen var fullbordad på några dagar, och därmed kontrollerade Irak 20% av världens oljetillgångar – och om Irak gick vidare och anföll även Saudi-Arabien, skulle man kontrollera än mer i den vägen. Detta kunde tolkas som att Irak med Saddam Hussein i spetsen försökte ta kontroll över Persiska viken, och därmed trädde Carterdoktrinen i kraft för USA: att hindra varje makt som försökte skapa sig en dylik hegemoni i området. Därvid sändes Schwarzkopf och Central Command till Saudi-Arabien; enorma mängder trupp sändes in, främst från USA men även från arabstater som Egypten, Oman och Syrien samt från England och Frankrike. En stor del av USA-trupperna kom från reserven; preisdent Bush hade låtit kalla in 200 000 reservister tämligen tidigt, vilket var ett rätt drastiskt steg – för något liknande skedde ju aldrig under Vietnamkriget, då man istället valde att sätta upp helt nya förband för insatsen i Sydostasien. Att sätta in nationalgardet i en nationell kris kan vara känsligt eftersom gardena har lokal förankring, de identifierar sig med den delstat där de sätts upp – och får hemmafronten sedan reda på att ett visst förband haft höga förluster i striderna, kan i delstaten ifråga krav på att ”sända hem våra grabbar och tjejer” uppstå. Det är därför, föreställer jag mig, som mobiliserandet av nationalgardet för krigsuppgifter är så känsligt och det var därför som man avstod från det under Vietnamkriget – men nu var man så illa tvungen att göra det eftersom man behövde stora truppstyrkor på en gång. Vardera sidan nere vid Persiska viken kom vid slutet av 1990 att räkna cirka halvmiljonen var, med viss övervikt för de allierade. Irak hade dock fler stridsvagnar, 5 500 mot 4 000, men de allierade hade fler flygplan – totalt 1 850 mot 550.

Vad var då Schwarzkopfs roll i det hela? Hans första uppgift var att försvara Saudi-Arabien, vilket han trodde sig kunna göra en bit in på hösten med de styrkor han hade. Därefter antog FN – som redan fördömt Iraks invasion av Kuwait enhälligt – en resolution som sa att Kuwait skulle bedrias, om inte Irak lämnade landet frivilligt; därmed skapades den så kallade FN-alliansen, utgjord av de länder som skickade trupp till området, och Schwarzkopf blev som ÖB för den amerikanska styrkan ledare även över dessa. Men styrkeuppbyggnaden gick sakta, och den första plan Schwarzkopf presenterade möttes med missnöje av den politiska ledningen – eftersom planen gick ut på ett frontanfall mot Kuwait, det enda som gick att göra med de till buds stående medlen. Men när man nått överlägsenhet i styrkor kunde en mer trovärdig plan utarbetas, en som gick ut på att finta mot Kuwaits sydgräns och kust medan huvudanfallet skulle sättas in i irakiska öknen väster om Kuwait; därmed kunde fienden anfallas i flanken och ryggen, och med lite tur komma att inringas och utmanövreras. Detta var ett skolexempel på manövrering och terrängen var förvisso lämpad för det – det var sandöken. En plan för flyginsatsen gjordes också.

Schwrazkopf ledde planeringen och grupperingen av förband inför anfallet. När alla förberedelser var klara, i januari 1991, fick Irak den passande frågan om det tänkte lämna Kuwait. Svaret blev nej. Då drog FN-alliansens flygoffensiv igång och i början av februari hade drygt 60 000 uppdrag utförts, med mål både i det omedelbara operationsområdet samt inne i Irak. Naiva bedömare som såg denna förstörelse från luften trodde att kriget nu var över men Schwarzkopf visste bättre, han förstod att även en markoffensiv måste till. Det var den gamla truismen om att tvinga upp fienden ur hans skyttegrop så att han kunde skriva under kapitulationen.

Kriget var inte över än. I slutet av januari kom Saddam till exempel med en överraskning i form av Scudmissiler, skjutna mot Saudi-Arabien och Israel. Scud var en rysktillverkad robot med 500 km räckvidd, med en stridsspets med vanliga sprängämnen. När dessa nu slog ner i saudi-Arabien så dödades bland annat några amerikanska soldater i ett läger, allvarligt nog, och de som träffade Israel var än allvarligare eftersom detta land nu hotade att vedergälla. Hade Israel gjort detta – exempelvis med flygattacker mot Scudramper – skulle koalition ha brutit samman eftersom arabländerna i FN-alliansen deltog på vilkkoret att Israel inte skulle ställa sig på samma sida. Krisen löstes genom att USA övertalade Israel att låta dem, USA, göra jobbet; en tredjedel av alliansens flyguppdrag omdirigerades till Scudbombning, brittiska och amerikanska kommandostyrkor begav sig in i öknen för att söka efter Scuds, och lv-robotar av typen Patriot levererades till skydd för de israeliska städerna. Denna robot var egentligen avsedd att slå ut vanliga stridsflygplan, vilket den förmodligen var bra på att göra genom att med värmesökare komma planet nära och väl där avge en svärm av stålkulor som slog sönder målet, fick det att störta – men att som nu använda roboten mot en missil var ett vågspel och i verkligheten gick det inte så bra, bara 30% av alla inkommande Scud sköts ner av Patriotsystemet. Vid tiden sa man dock att 90% sköts ner vilket var en i sammanhanget nödvändig lögn – för Scudhotet hade skärrat alliansen rejält, opinionen i väst och Israel hade temporärt bringats ur fattningen av detta vapens uppträdande.

Flygoffensiven hade främst slagit till mot irakiska staber, den hade isolerat stridsområdet och bekämpat det irakiska luftvärnet. Under flygoffensivens sista dagar inriktade man så bekämpningen mot irakiska divisioner i norra Kuwait, fiendens strategiska reserv, samt såg till att mjuka upp de främre irakiska ställningarna. När så markoffensiven inleddes den 24 februari var fienden knappt i stånd att slå tillbaka; operationen varade endast 100 timmar, under vilka förband väster om Kuwait gjorde den planerade kringgående rörelsen och nådde floden Eufrat, samtidigt som marinkåren fintade en landstigning mot kuwaitiska kusten. Dessutom, sedan kringgången påbörjats, överskreds kuwaitiska sydgränsen av egyptiska och panarabiska förband liksom två divisioner ur marinkåren. Man var speciellt noga med att kabla ut TV-bilder på hur de arabiska trupperna på detta sätt deltog i offensiven, samtidigt som några bilder på de tunga, avgörande förbandens framryckning inte kablades ut; av propagandaskäl skulle det se ut som om de arabiska trupperna spelade huvudrollen medan amerikaner, engelsmän och britter som bar 90% av bördan fick finna sig i att verka i det dolda.



9. Markoffensiven

Man mötte föga motstånd under markoffensiven. Flyginsatsen hade gjort sitt till för att lamslå ledningen och hindra tillförsel av reserver. Men om Saddam haft kem- eller atomvapen i sina Scuds skulle spelet ha ändrats fundamentalt; möjligen skulle segern även då ha tillfallit alliansen, den hade till exempel en betryggande överlägsenhet i flyg och hangarfartyg utöver arméerna, men kem- och atombeläggning kunde ha framtvingat andra framryckningsvägar, som genom norra Irak. Allt skulle ha tagit mycket längre tid, kanske ett år. Så något normalt krig var inte detta Gulfkrig, Schwarzkopf kunde mer eller mindre ostörd planera sina drag, medan det i ett allvarligare krig är mer krisartat och man måste ta besluten snabbt och under tidsnöd. Det normala kriget försiggår som en duell med stötar och motstötar, revidering av planer och improvisering, medan Gulfkriget gick mer eller mindre på räls. För den skull är inget krig att betrakta som en picknick, inte ens denna ojämna kamp, för i varje krig måste man till slut ge sina soldater ordern att rycka fram, ut i det okända – för att gå i närkamp med fienden och vrida vapnet ur hans hand, besegra honom och få honom att kapitulera.

Detta skedde förvisso, Gulfkriget leddes till ett segerrikt slut. Markoffensiven lyckades: 4 000 av Iraks 5 500 stridsvagnar ska ha förstörts i striderna och Iraks miljonarmé reducerades med hälften. FN-alliansen å sin sida förlorade bara cirka 150 man, många av egen eldgivning. Operativt sett var kringgångsrörelsen lysande utförd, fienden utmanövrerades och blev ur stånd att fortsätta kriget. Det var ett sant förintelseslag: fiendens förmåga att fortsätta striden utplånades.

Den framtoning Schwarzkopfs generalsskap hade är intressant, och jag menar då inte hans imponerande kroppshydda och beslutsamma min utan det faktum att han ledde kriget från källaren till ett kontor i Riyad, Saudi-Arabiens huvudstad. Så är det för alla moderna toppgeneraler, de leder från ett kontor omgiven av sin stab. Om så är möjligt ska förstås en general ha ett taktiskt högkvarter, helikopterburet eller med markfordon; en Monty hade en sådan rörlig chefsomgång medan huvudstaben fanns bakom fronten. Så är även det moderna idealet, generalen ska känna striden på pulsen och inte isolera sig i ett slott som en Maurice Gamelin.

Kriget vanns av FN-alliansen, Irak kapitulerade så gott som villkorslöst; man lämnade Kuwait och läget före kriget återställdes. Irak var ur stånd att hota omgivningen för lång tid framåt. Schwarzkopf tog för sin del avsked ur armén efter denna seger, rådd därtill av Powell: det jobb som väntade i den fredstida armén var ju bara av negativ art, som att nedrusta armén efter Sovjets sammanbrott. Det var lika bra att kröna sin karriär med en operation av detta slag, lyfta på hatten och elegant tåga in i Historien. Schwarzkopf pensionerades mycket riktigt i augusti 1991. Han var föddes för övrigt 1934 i New Jersey och hade en far som också varit general, dock aldrig en kommenderande sådan: en general utan armé. Han hade tllhört ockupationstrupperna i Tyskland efter första världskriget samt varit miliärattaché. Den senare funktionen hade han bland annat i Iran under andra världskriget, och sonen var med honom på denna stationering. En gång besökte man Irans centralbank för något ärende, man fick komma ner i valvet, och där beskådade man landets alla kronjuveler från safavidernas till Abbas den stores dagar. Normans blick fångades av en jordglob i massivt guld, med haven gjorda av smaragder, landytan av rubiner och Iran självt med briljanter. Han pekade förundrat på den och försökte säga något till en bankman, som bara sa: ”Jaså den? Det är bara något vi gjort av överblivna juveler!”

En officer måste vara lite buffel, han får inte vara rädd att komma med tuffa order. Till sina soldater i Vietnam som frågade honom varför disciplinen var så hård, varför man jämt måste gå med hjälm, vapen och skyddsväst, svarade Norman till exempel att så är det bara, detta är krig: ”Jag är inte här för att vinna någon popularitetstävling!” Så ska en officer vara om ni frågar mig, detta är bellatorattityden i ett nötskal.




Relaterat
Dak To 1967
Colin Powell
Vietnam
Gulfkriget 1990-91
Den omöjliga friheten
Detalj från affischen till "Hamburger Hill" (1987), en film om ett slag i Vietnams högland 1969.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)