söndag 5 december 2010

Lennart Svensson: Galen polis (kortnovell)


Det händer att man skriver kortare noveller ibland. "Flash fiction" kallas de visst, saker på mindre än tusen ord. Här är ett försök av mig, tidigare publicerad i samlingen "Eld och rörelse".




En viss kriminalkommissarie Rimhede levde och verkade i Sålunda, en stad i Sveriges hjärtland. En gång var det så att Rimhede undersökte ett mordfall - men tyvärr blev han galen på kuppen, stackars man, så en annan kommissarie, Mullebo, tog över fallet. Denne försökte tyda Rimhedes virriga anteckningar, spanade vidare och fann omsider ett spår som ledde till en villa på Granvägen 3. Där skulle mördaren, en viss V. Hosacka bo. Mullebo tog sin bil och åkte dit.

Mycket riktigt stod adressen "Granvägen 3" angiven på den brevlåda som den aktuella villan hade bredvid sin garageinfart. Men när Mullebo gick runt gathörnet fann han där ännu en brevlåda, en bredvid plattgången som ledde till samma hus' huvudentré. Här var adressen Klossgatan 9. Det var i och för sig logiskt för det var ju olika gator och huset låg i ett gathörn - men varför två brevlådor till samma hus?

Mullebo gick och ringde på vid huvudentrén. Öppnade gjorde ingen mindre än Rimhede, den galne polisen. Efter ytterligare spaning drog Mullebo slutsatsen att Rimhede, under pseudonymen "V. Hosacka", han som alltså bodde "om hörnet" fast i samma hus, var mördaren.

"Minsann", sa sig Mullebo när fallet var löst och han satt på sitt tjänsterum och tände sin segercigarr, "det var ett märkligt fall. Man skulle kunna kalla det hela: en kriminalvariant med psykopatologiska undertoner (schizofreni), på temat "brandman som också är pyroman". Här handlade det ju om en polis som var kriminell, själve min kollega Rimhede."

Mullebo drog ett bloss, lät röken simma i munhålan och blåste sakta ut. Man ska inte dra halsbloss med cigarrök, nämligen.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

fredag 26 november 2010

Topp 5 regler för en författare


Alla bloggande författare brukar förr eller senare ha inlägg om Hur Man Skriver. De har Skrivarskolor och Brorduktiga Råd För Blivande Författare och allt. Jag har länge planerat en dylik text och nu kan jag inte kan stå emot längre. Även jag vill magistralt säga er Hur Det Är i denna fråga, hur man blir skönlitterär författare. Men för att lyckas måste man bara följa dessa fem regler.




1. Skriv

Sitt inte på fiket och snacka om den roman du ska skriva En Vacker Dag. Istället ska du dricka upp, betala och gå hem och börja skriva - nu.



2. Skriv färdigt det du påbörjat

Gör färdigt det du påbörjat, då kan du bedöma verkets värde mycket bättre än om du bara lämnar en halvfärdig ruin efter dig.



3. Skicka in det du skriver

Det är sant att förlagen blivit strängare mot "lovande debutanter" nuförtiden, men försöka duger.



4. Ändra aldrig annat än på redaktionell uppmaning

En regel given av Heinlein (liksom regel 1-3, kan jag erkänna). Är ditt verk klart, håll inte på och peta i det även om du möter refuseringar. Det tar förstås en tid innan man lär sig "när verket är klart", men här kan ett tips vara att låta verket ligga till sig ett tag innan slutversionen skrivs ut.



5. Vill ingen förläggare ha dig, publicera dig själv

Om du sedan väljer att ge ut ditt verk i pappersform eller som e-bok bestämmer du.



- - -



Där har ni reglerna, svårare än så är det inte. Regel 1-4 fick jag som antytt från Heinlein. Det var i talet "Roadmarks". Det där med att man måste skriva samt fullborda det man gjort är de bästa råd jag fått, enkla men genialiska. Alltför många författarråd går in på teknikaliteter som första eller tredje person, hur man beskriver miljö osv. Men sådant lär man sig snabbt; det viktiga är att ha en vision och fullborda den.

Fullborda dina verk! Plastmodeller man bara byggde halvfärdigt orkade man ju sällan fullborda, och detsamma sker med noveller som fått ligga för länge på hårddisken. Förbehållet är förstås att texter, som antyddes i punkt 4, mår bra av att ligga till sig innan slutversionen görs. Men nödvändigheten av en sådan mognadsprocess ska för den skull inte göra lättjan till en dygd.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Métrostationen Arts et Métiers, designad av serietecknaren François Shuiten.

lördag 20 november 2010

Min privata Operation Barbarossa



En gång pratade jag med en kompis. Han sa att Armégrupp Nord, som 1941 anföll Leningrad (S:t Petersburg idag), tänkte ha sin segerbankett på Hotell Europa. Detta fäste jag mig vid: det blev som en symbol en förlorad dröm. Man intog ju aldrig staden.

Dock intog jag själv staden under en resa 1987. Jag besåg bland annat Isaakskatedralen, en rundkyrka i klassisk, europeisk stil. Nu har jag länkat det med diverse andra intryck och det har resulterat i denna dikt, som jag kallar "Min privata Operation Barbarossa":

Jag går in i en jättesal
och dricker ur Den Heliga Graal,
vin ur en gyllene pokal
i Isaaks katedral...

Jag dricker segerskål
för jag har vunnit, jag
har fullbordat mitt korståg,
min privata Operation Barbarossa...
jag har besegrat negativism och
mörka tankar, jag har funnit
Gud inom mig... och målet –
Den Heliga Graal – i Isaaks
katedral...

Nu går jag fridsäll på gräsmattan
framför denna Leningradkatedral...
jag dricker solljus, badar i
gyllene ljus i kvällningen...
en liten promenad på Vasilijön
bara, längs Neva innan kvällens
segerbankett på Hotell Europa –
där jag ska hålla hov – som
norrlänning, svensk, europé...




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

söndag 7 november 2010

"Tempel" - en finurligt illustrerad poesisak


Jag går genom tempel och trädgårdar, jag
ropar till Jesus under ekande valv -



Under Polstjärnan och Orion är min gång,
i flygande fläng jag sjunger min sång -



Vad månde jag se, ja me oh my,
Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ -




Tempel. Jag gillar tempel. Jag vandrar i
kyrkor, bor i kyrkor, sover i kyrkor -



Jag bloggar om tempel lite då och då,
klicka på länken så kan ni förstå...




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

onsdag 3 november 2010

På Tempelberget (svit)


Härmed en något längre dikt. Jag väljer att kalla den - "På Tempelberget".
Den är tung, den är lätt, den är lång, den är kort - och den är min, mitt uttryck för en evangelisk fosterlandsstiftelse.




1.

Jag bad i drömmen, bad till Gud
och det lät så här, jag minns det så:
”Plocka mig upp – och placera mig på mitt berg.”
Jag bad denna bön. Och när jag vaknade
var jag på BERGET, mitt berg, Tempelberget.
Det var en höjd, en hel kulle med tempel
och palats, dammar och trädgårdar.
Jag gick mot ett tempel, ett dunkelt kloster,
en gotisk kyrka där ljuset sken inifrån. Jag föll på knä
och tackade Gud för att han placerat mig här,
på Tempelberget, mitt sanna hem, min religiösa
tillflykt i en sinnesslö, timlig värld. Nu skulle
det bli andra ord i spelet, andra toner i trilogin.




2.

Jag vandrade i trans mellan husen och blommorna,
insöp dofterna, hörde humlornas surrande. Jag
tog ett äpple från ett träd, satte mig i en lund och
åtnjöt det hela, tog en slurk vatten från en
källa, vaggades till sömns av vattnets porlande.
Sedan vaknade jag. Igen. Men jag var ännu
på berget, på Tempelberget. Jag gick runt
i templen, sjöng i valven, hyllade solen
bland murar och torg, statyer och brunnar.
Berget var övergivet, husen stöd öde, fåglar
kvittrade i kyrksalarna.




3.

Jag såg guld överallt, guld på korsen,
på inskriptionerna, på ljusstakarna,
i fönstren och på taken – överallt guld, Ofir och
Atahualpa, solens gyllene äpplen. Jag kvad:
Jag är guldet på domkyrkans kors,
guldet på Broder Nathanaels kors,
guldet på Födelsekyrkans kors –
jag är guldmaskinen, alkemisten, den
som gör varje dag till sol, varje ögonblick
magiskt, varje ögonblick värdefullt när
jag åkallar min Gud. Jag vänder mig
till Gud som en blomma vänder sig till solen.




4.

Sådant är livet på Tempelberget: jag sjunger
för min Gud, hyllar honom så ofta jag kan.
En religiös fantast med huvudet bland molnen,
det är jag – för jag har ett mantra inom mig,
en ständig ramsa – och den är – JAG ÄR –
JAG ÄR – JAG ÄR. Sådant är livet här,
och om du vill kan du besöka mig här,
bara gå över nejden, följd den inre lanternan –
eller gör som jag, be till Gud i drömmen att
han plockar upp dig och placerar dig på
berget, Tempelberget, ljuva psalmodiers kulle.
Och väl här kan du, om du vill, be med mig.
Vill du det? Inte? Då får du gå. Men om
du vill så bed min vän bed, världen må vara vred –
men med intoning på Skaparen din gud kan
du ändra allt, du kan ändra dig själv: ”I’m
looking at the man in the mirror, just look
at yourself, now, there’s a change”...




5.

Jag bor på mitt Tempelberg, är religiös som få
och det skrämmer er kanske. Religion och
dogmer, det formella och etablerade:
så hemska saker... Nej hellre då
vara vardagsman som frossar i det världsliga,
som är sekulariserad och dann. Ja – men
ändå finns det mycket religiöst i det synbarligen
världsliga, i poplåtar inte minst. Ta bara HEY JUDE,
ta A SAUCERFUL OF SECRETS, ta Enyas album,
ta vad ni vill: här och där finns HYMNERNA, det sant
sakrala utom till namnet. Och ibland når det formellt
religiösa även in i texterna, som i Judas Priest och
deras SOLAR ANGELS, i Procul Harums A WHITER
SHADE OF PALE, i Jimi Hendrix ”electrical church
music”. Så ni kommer inte undan, det religiösa
finns överallt. Ta bort allt religiöst, allting fromt och
hängivet, allt esoteriskt och himmelshyllande ur
kulturen och kvar blir aska, grus och mull. De säger att
”djävulen har alla bra låtar” men det är fel, så fel.
Vad är ”Party till you puke” mot ”Well the world
it keeps on turning / people keep on learning / it’s
crazy to be earning / all the money that you’re burning”...
Det är David Coverdale det där, ”Money To Burn”.
Nu vet ni det. Gud välsigne er.




6.

Jag lever på Herrens måltid och tror på Korsfästelsen.
Och du? Äter piller och tror på Förintelsen?




7.

Du tror på förintelse och äter piller – 
du lever i aska i din bedrövelse. 
Jag tror på föralltelse och skådar upp mot stjärnorna;
du gråter. Men du måste inte gråta.
Kom till Tempelberget
så ska jag visa dig Gud.
Men om du inte vill –
så ska du veta –
att dörren står alltid öppen –
för dig – min bror.
Min dörr står alltid öppen
för en Förlorad Son.




8.

Tänk "ljus" och du ska få
ljus. Tänk shânti, peace,
samâdhi-stha -- na hanyate hanyamâne
sharîre...
Templet på berget väntar,
dörren är alltid öppen, för enskild
meditation tages ingen entréavgift --

det sa de i Stockholms domkyrka när jag
var där sist, jag uppskattade det, detta
är den fädrens kyrka jag lever i --
vare sig jag är i templet eller inte,
vare sig jag vaknar upp på Tempelberget
eller i mitt condominium i Byzantium --
där jag går från rum till rum, tänkande
på ett mysterium, gåtan Universum.






Relaterat
Wilcock: The Source Field Investigations
Melina Starr, 35, kriminalpolis
Melinas resa
Castaneda: A Separate Reality (1971)
Castaneda: citat
Castaneda: The Eagle's Gift (1981)

fredag 29 oktober 2010

Sippen Brago




Jag hyllar Kristus som soldeva. Jag erkänner honom som Guds son. Jag är esoterisk och metafysisk, ser bortom vår fysiska verklighet – ty Gud är över allt – han är överallt.

Ni förstår. Jag ser ”beyond the Beyond”. Tillvarons grund är andlig, transcendental och icke-materiell. Dock har vi en del materialister här i Härnösand, absurda människor som tror på ”vetenskap” per se. ”Vetenskap” är för dem lika med empirisk vetenskap. Allt vi kan veta nås av dem via prövning (”prövning” av grek ”peirô”, därav ”em- peiro”, ordagrant in- prövning) av vad vi uppfattar genom de fem sedvanliga, yttre sinnena. Då kan det heta: ”Empirisk kunskap nås via empirisk forskningsmetod, ergo är det enda som existerar den empiriska verkligheten”.

Men detta är, som alla kan se, ett cirkelbevis.

De härnösandsbor som hävdar dylikt kallar sig scientister. Deras ledare, Sippen Brago, säger: ”Kunskap om yttervärlden nås via yttre, materiella sinnen, ergo existerar denna yttervärld och bara den.” Och det är en snarlik cirkel, en ogiltig bevisföring. Liksom detta som Brago sa på Karusellkvällen nyss: ”Jag iakttar betingad värld med mina betingade sinnen, ergo existerar den betingade världen och inget annat.”

Ja dessa scientister: man reducerar alla iakttagelser till empiriska sådana, gör en metodologisk reduktion av omvärlden – men därav följer inte att omvärlden är beskaffad på detta vis. Man gör metodisk redux till ontologisk och förväxlar därmed (som någon sa) undersökningsmetoden med det som undersöks, vilket är ännu ett felsteg. Vad är verkligt? Brago svarar: ”Det materiella, ty jag reducerar mina iakttagelser blott till vad jag kan uppfatta med mina fem, materiella sinnen...”

Men materialism är bara EN möjlig tolkning av omvärlden. Att nyttja det sjätte sinnet, intuitionen, ingivelsen och andra namn för våra obetingade sinnen – detta leder till helt andra tolkningar av varat. Som jag själv erfarit, som den esoteriker jag är.

Bragos gäng, empiristerna och scientisterna är emellertid dolda esoteriker.

Jag menar så här:

Givet att de går runt och har sin empiriska kunskap, så måste de ju förutsätta någon som har denna empiriska kunskap, ett kunskapssubjekt, ett jag. Men jagets existens är esoterisk och transcendental, den kan inte bevisas via yttre iakttagelser. Svårigheten i att förneka jagets existens erkändes till och med av den där Sartre, annars en nihilist av stora mått. Brago inser inte svårigheten i att reducera subjektiva erfarenheter till rena hjärnprocesser: jaget är nämligen irreducibelt.

- - -

Det finns mer att säga om denna irreduciblitet, omöjligheten att reducera vissa fenomen. Sippen Brago dyrkar till exempel Darwin, en känd reduxkonstnär.

Ta bara detta med irreducibel komplexitet, naturens komplexitet som Darwin vägrar erkänna. Darwin själv sa, att med existensen av ”...något komplext organ, som omöjligen kan tänkas ha tillkommit genom otaliga, på varandra följande små anpassningar, skulle min teori utan tvekan falla samman.” Så vad med mitokondrier, biokemiska nanomaskiner, cellens miniatyrfabrik och ögats uppbyggnad, vad säger darwinister om dem...? Vad sägs om ÖGAT? Om HJÄRNAN???

Scientister som Brago har för sin del materialismen som hypotes, som icke-empiriskt antagande. Alla andra antaganden anses icke-vetenskapliga. Det får en att tänka på Huxley: ”Vetenskap börjar som kätteri och slutar som vidskepelse.” Att intressera sig för materiell verklighet var i idealismens tidevarv kätteri, men idag liknar det hela vidskepelse. Här i Solarium har vi såklart vår andliga klangbotten, vår soldeva som vi hyllar och våra andliga danser, men ändå finns det en väldig beröringsskräck gentemot det ideella.

Darwinismen åter: vem har sett de avgörande mutationerna? Fossiler tenderar att dyka upp fix färdiga och förblir sedan oförändrade i sina gestalter. Ad hoc som motargument...

Livets mästerliga former sållas fram planlöst, utan syfte (enligt Darwin), men ger fabulösa resultat...

Darwin gjorde förresten många icke-empiriska hypoteser, han tog till fria tolkningar, som att ”universum har tillkommit planlöst, utan syfte” och ”människan är en produkt av blinda processer i naturen”.

Slump må finnas, men den är blott medel för en högre vilja, för Planen. Den är inte en suverän orsak.

- - -

En favoritbok jag har, ”Samtal med Gud”, säger följande om evolution och Darwin, jag refererar:

Evolution kan sägas vara en process, men vad är det då för en princip som vägleder denna process?

Evolutionen innebär att ”den lämpligaste överlever”. Men det är fortfarande något processartat, ett sätt som evolutionen yttrar sig på – en så kallad ”modalitet”.

Det skulle innebära att ”evolution” och ”de lämpligastes överlevnad” är synonymer. Då kan man inte hävda att ”de lämpligastes överlevnad” är en vägledande princip, för det vore som att hävda att ”en av evolutionens vägledande principer är evolution”. Återigen en cirkel.

Vi utvecklas, men till vad? Enligt esoterismen, enligt dem som TROR, kan vi själva styra vår evolution. Nietzsche tycks ha hävdat detsamma; han ogillade Darwins mekanistiska världsbild där allt bara sker av nödvändighet.

Återigen:

En darwinist säger: ”vi utvecklas enligt principen om utveckling”.

Men vad är egentligen den grundläggande principen?

Det esoteriska svaret vore: Evolutionen är något vi kan styra, enligt vissa principer. Det kan kallas medveten evolution. Enligt ”Samtal med Gud” (bok 3) befinner sig människan blott i början av denna.

- - -

Men vad anser JAG om allt detta då? Vad har jag att säga alla materialister och nihilister?

Vad är min rungande replik till Brago och hans anhang?

Men jag har redan sagt mitt om materialism, det sa jag innan ”Samtal med Gud”-referatet. Men mer på den vägen vore: all sann vetenskap, all spekulation och högre abstraktion måste se något mer än ”materia”. Blotta praktiken med idéer, teorier och konceptualisering av verkligheten, det är ju något immateriellt. En idé är en idé, inget fysiskt objekt. Alltså är alla vetenskapsmän idealitser, inte materialister.

Man måste abstrahera, esoterisera. Öppna dörren för fria flygturer i högre eteriska sfärer. Den högre matematiken sägs ju för övrigt ha detta postulat: man får inte anta att verkligheten existerar! Inga antaganden om den fysiska verklighetens existens får göras i högre matematik, annars flyger inte ekvationerna.

Vad gäller min världsåskådning i stort, min syn på livet och tillvaron, så tänker jag: antingen så tror man eller så gör man det inte. Antingen ser man DET OSYNLIGA eller så gör man det inte. Antingen anar man UNDRET, GÅTAN, FÖRTROLLNINGEN i att existera, i att livet, naturen, allt levande frodas omkring oss – eller så är man blind som en nyfödd mus för allt detta.

Men visst finns det möjligheter – möjligheter för de blinda ATT SE. Som jag sa tidigare är scientisterna dolda metafysiker. De förutsätter ett JAG som är transcendentalt till sin natur. Well, accepterar de detta, att jaget är något väldigt gåtfullt, då har de grunden lagd till ett metafysiskt credo.

Och vägrar de att gå den vägen, då kan jag bara säga: vetenskapsgänget borde bli mer esoteriska för det finns egentligen ingen motsättning mellan vetenskap och esoterism. Alla söker vi kunskap om varat, kunskap om det absoluta.

Vad är då detta absoluta?

Man kan säga: allt liv emanerar från Det Absoluta (= Gud) och finner sin plats i det Oändliga.

”Det oändliga” – det är ett svårt ord, ett stort begrepp...! Men likväl ett faktum bortom stadens gränser, bortom jorden och vårt solsystem. Bortom Bortom. Vi är ensamma, du är ensam!

Sicken ångest. Men väl ute i detta stora Bortom, i Avgrundens tomhet likaväl som på torget i Solarium en tidig morgon, ja även hemma i våra hem när katten är ute och din käresta stuckit, ska vi finna att det inte finns någon ensamhet eller åtskildhet, att allt är förbundet med allting annat. Och det är esoterismens enhetstanke, Unus Mundus: inget är avskilt från något annat, allt hör ihop. Inget är avskilt från Gud, Han genomtränger allt.

onsdag 27 oktober 2010

Ode till en plastsoldat i skala 1/32


Härmed en dikt jag skrivit.




Jag publicerar här nedan en dikt, ett litet poem ur djupet av mina dagar. Det handlar om plastsoldater och vad de symboliserar.
O lilla plastgubbe, du som springer med ditt gevär
i evigt anfall, i evig åtbörd att gå fienden inpå livet...

Du är en AFRIKA KORPS i skala 1/32,
du bär skidbyxor och vapenrock, skärmmössa
och gevär och stridssele och gasmask på ryggen.
Jag köpte dig och dina bröder 1978,
det var i ÖVIK en sommardag. Ni kom i
en kartong från AIRFIX, ni var i plast och ni
var brungula till färgen; jag målade er och
hyllade er, lät er kriga i mitt fiktiva krig.
Sedan gick åren. Jag drog själv på mig
vapenrock och kängor, tog hjälm och kpist och
krigade i ett annat krig, det var LUMPEN
och SOLLEFTEÅ och I 21 och infanteri,
patrull och bevakningssoldater, GU-bat
och bandvagn och tomhylsor i diket.

Åren gick. Så kom jag hem en dag,
hem till pojkrummet i ÖVIK – och jag
fann mina AFRIKA KORPS i en låda – och jag
tog med mig dem, hem till mitt nya hem,
till HÄRNÖSAND – och jag målade dem, ja jag
målade dessa gubbar, målade dem snyggare än förr.
Jag målade dem i olika mönster, inte bara i öknens
beiga blekhet utan även i grönt och grått, i svart
som det anstår SVARTA GARDET samt,
la pièce de résistance, en figur med byxor
i ockragrått, vapenrock i nötbrunt och mössa
i gråbrungrönt – för därmed blev allting VERKLIGARE,
det blev en ökensoldat med NYANSER, allt var
inte längre khakigult som på kartongen.
Det blev en sann soldat och inte längre
en plastsoldat.

O ökensoldat som springer med ditt gevär, o
sinnebild för varje soldat, för SOLDATEN –
du är mig en evig inspiration, du är essensen av
dikt och liv, av seklers historia, inte bara
ökenkrigets – för du lever i evighet, lever på
min kryddhylla, lever i mina drömmar – som
symbol för krigaren, samurajen, bushidomannen –
den alltid beredde, det förhöjda medvetandet,
den högre energinivån, den nivå som alla
HANDLINGENS MÄN befinner sig på, alla
medvetna aktörer, inbitna tänkare och gudsmän.
Du är inbegreppet av alltsammans, o plastsoldat
där du lever på min kryddhylla – du är soldatlivet
och historien, du är ÖVIK och SOLLEFTEÅ och
HÄRNÖSAND, du är natten och dagen, du är
khaki och gråbrunt, du är allting, du är jag.




Relaterat
Arméstaben: SoldF 1957
Tidningsbud: så funkar det
Graninge kyrka

måndag 25 oktober 2010

Vårfrukyrkan



Detta är Vårfrukyrkan i Enköping. Se hur morgonsolen gjuter graniten till guld! Denna kyrka är vanligtvis en grå byggnad, man ser den som inget särskilt. Snygg men grå. Men här är magi med i spelet - det är samma magiska glädje som Heliga tre konungar kände - då de fick se Betlehems stjärna - och överfölls av en stor glädje.



Detta är en interiör ur samma kyrka som ovan, Vårfrukyrkan i Enköping. En gång bodde jag i denna stad, läs mina memoarer i detta inlägg.



Detta är en glasmålning i Vårfrukyrkan. Väl bekomme.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

torsdag 21 oktober 2010

Inte helt perfekt = perfekt


I våras jobbade jag på en krog. Vi gjorde mycket köttfärsrätter: det var ungersk färsbiff, dragonbiff, pannbiff... och köttbullar så klart.

Och det är så här: när man lagar mat, även husmanskost, ska man vara noggrann. Men bara till en viss gräns – för gör man allt för fint, formar man pannbiffen alltför regelbundet, ser gästen inte att den är hemlagad. De tror den är fabriksgjord!

Detsamma kan gälla potatismos man gör från scratch: man kokar potatis, mosar den och har i mjölk och kryddor. Men har man mosat alltför noggrant kan kunden misstänka att det är ”köpes”. Däremot: några smärre potatisbitar i moset, några ”missar”, det är tecken på äkthet.

Några missar är tecken på äkthet, äkta vara. Det är som med smaragder: dessa, sägs det, får gärna ha lite brister i den inre strukturen: det är tecken på äkthet. Är kristallen däremot för perfekt signalerar det ”syntetisk”.

Detsamma kan gälla övriga hantverk än matlagning: lite fel och brister, en och annan fadäs är bara tecken på äkta vara. Som Herodotos ”oinfriade löften”, en miss med penseln på en tavla och så vidare. Perfektionism är ett ideal men det får inte bli analt. "Go all the way, then step back" som Harley Earl sa.

Mer finurligheter här.

Målning: Robert Svensson

onsdag 20 oktober 2010

Landet (dikt)


Jag skriver Zonen, jag gestaltar ett krigarliv i evokativa scener och passager. Jag målar med grönockra, läderbrunt och kanvasgrått, jag spänner upp min segelduk och glider bort i skymningen; jag längtar till Landet som inte är, ty allt som är är jag trött att begära.




Jag rör mig i Terra Incognita, i Zonen, Stridszonen, Ingenmansland – i Landet som inte är, Det hemliga landet, Landet. Där utspelar sig mitt krig: i Landet.

Landet. Jag går i landet. Jag stöter på pansarvrak, skyttegravar, ser tomhylsor i diket...

Landet. Går i Landet.
Jag kommer till Punkt 567, ser
de övergivna byggnaderna.
Vad allt är ofattbart
och längesedan.
Furir P, var är du nu...?
Stupad som alla andra.
Kaptenen, korpral L,
Desto, Ärransiktet –
stån upp för att kämpa ännu en dag
i Landet...!

Landet. Går i Landet.
Jag går genom tempel och trädgårdar,
genom sjukhus och f-platser,
genom staber och förråd,
hela tiden sökande Den Omöjliga Friheten –
friheten på barrikaderna, friheten på
patrullstigarna, friheten i befälsbunkern
klockan tre på natten med kartor och
k-pist, kaffesurr och bondtobak...

Landet. Går i Landet.
Jag går över flygbaserna, hör
motorernas rytande, ser bomblastade
jabos lyfta för insats mot arribatt,
truppsamling, förråd, marschkolonn.
Jag går genom städerna, över ruinhögarna,
genom huskulisserna, ser klagande finger
mot skyn och en hund som springer lös.

En dörr som står och slår –
En gardin som fladdrar –

Landet. Går i Landet.
Pansarkolonner möter,
fasta blickar, fasta handslag,
dunk i ryggen och honnör.
Jag går i Landet, går genom
all världens stridszoner, hem till
ett Gudshus bland gröna ängar –
ett hus att bedja i, att leva i.
Frälsningen finns. Men vägen går
visst genom Landet, Zonen,
Stridszonen, Landet som inte är.

Landet, Landet. Jag går i Landet.
Jag minns mitt gamla granris, vapenfett,
segelduk och k-pistmagasin med ”36 patroner
som brinner av, jag vill inte längre va’ din slav”...
Landet, eviga Land av tusen sjöar och tusen åsar,
tusenmila skog och tusenmila slätter, städer, byar...
Land av kust och hav, land av berg, av öken...
Land av sten, land av jord. Land av blommor och leenden,
land av död och sand, land av benpipor och avsprängda träd,
land av krutgas och trotyl, nabit och dynamex.

This is the dead land
This is cactus land –


Landet. Går i Landet. Jag går som
en zombie genom stridande zoner,
”fully dead, at last, and wonderously alive!”
Jag går, jag åker, jag flyger i natten
som ett moln över staden,
speglar mig i fönstret till ett brunrappat hus –
”kastar en stråle in i ditt rum
av evighet och mysterium –
men innan du fattar vad du ser
försvinner jag och är ej mer” –
ty jag svävar vidare över Landet,
över batgränser och b-linjer, över
floder och berg, över stridslinjer
och etappområden, med
mål fiendens fältarméer och
riktning evigheten.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
Eld och rörelse: fri pdf

måndag 18 oktober 2010

Uselt


Här på Svenssongalaxen har jag en tråd som heter "uselt". I den skriver jag om allt som är uselt, dåligt och fult -- men det är inga hatharanger, nej allt görs med punch. Och med bilder som visar vad som är så fult: fula skepp, fula bilar och, som på bilden idag, ett fult plan.




Det är en variant av det i sig snygga planet Hurricane, ett lågvingat monoplan, här försett med en extra vinge för att öka stigförmågan bland annat. Väl uppe på de sublima höjderna skulle övervingen kastas av...

Fult och dåligt, funkade aldrig.

Mer som är dåligt? Uselt?

Vi kan ju snacka TV. En rysning jag fick nyligen var när jag i tablån läste "Säsongsstart: Chuck". Detta är en usel actionserie på TV6, tråkig och enahanda. Och med en troskyldigt gloende Zachary Levy i huvudrollen. Han är tråkig och ful och denna serie bör begravas i tysthet.

Annat dåligt på kanal 6 är Simpsons, den borde ha lagts ner för länge sedan. Nu har manusen kapats av PK-fanatiker också. Det har iofs alltid varit PK-varning i den serien, PK kryddat med vassa skämt. Family Guy är i så fall bättre, där tar man ut svängarna mer. Och man har Stewie och Brian, 'nuff said.

Men nu har Paradise Hotel knuffat bort Family Guy ur tablån... suck. "Du vet att du vill titta" -- knappast. Jag såg 20 minuter av hotellet och det räckte. Unga människor på artificiellt internat super och knullar. Dock har jag inget emot idén som sådan, jag tyckte till exempel Big Brother var kul att se ett tag. Och det inte bara för spriten och lönskaläget. Men det var då det.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

fredag 15 oktober 2010

Sången i drömmen (dikt)


Tänk så märkligt att sjunga en sång i drömmen
och sedan vakna med samma sång:
att fortsätta sjunga samma sång
som man nyss sjöng i sin dröm.

Jag drömde i natt att jag sjöng en sång
och den gick, ja den gick så här...
Rytmen den var som denna dikt,
den var rytmisk, ni fattar nog...

Ja jag sjöng denna sång uti min dröm
fast med lite annan text;
det var intoning på Herren Gud,
det var kosmisk energi.

Jag har bevarat drömmen här,
den lever i denna dikt.
Melodin och rytmen, allting jag fann
finns nu att läsa för varje man...!

tisdag 12 oktober 2010

Zonen (prosaskiss)


Jag är i Åsele, södra Lappland. Jag har övernattat i en sommarstuga.

Jag har bott i en stuga, jag går upp. Jag går ut på nejden, ett gåtfullt land, en Zon om man så vill: Zonen. Söråsele. Jag går över ett fält och in i en skog, en grusväg genom en skog. Barrskog.

Jag passerar ängar, torp. Jag kommer ut på Doroteavägen: ljunghed, berg i fonden. Men jag går bara tio-tjugo meter längs denna strada, sedan tar jag av till vänster ner på en gammal vägstump.

Det är en vägstump, en bit gammal väg som blivit över när man dragit nya Doroteavägen, en bredare och rakare väg,

Det är en vägstump, en halvkilometers asfalterad, svagt böjd sträcka. Man når den via den nya vägen. Man når den, jag når den – jag går i landet och har nu nått denna vägstump.

Jag går längs stumpen. Efter 150 meter kommer jag till en lada, inklämd mellan den nya och gamla vägen. Ladan omges av björkar och tallar. I sanden snett framför ladan, i vägstumpens ren, står ett handgranatsmål. Det är en träruta genom vilken man ska kasta handgranater.

I sanden ligger några dylika granater, attrapper. Äggmodellen. Blind övningshandgranat. Grönmålad.

Jag tar upp en attrapp, beundrar den gröna färgen och metallen som lyser igenom, färgen bortnött.

Vädret är halvklart till mulet. Ljuset är fibröst och fint, skarpt men vilsamt. Och där står jag och tittar på en övningsgranat, en blind atrapp, en 300 grams äggformad gjutjärnspjäs, och det är som om Universums Gåta fått sin lösning. För där är jag – i Zonen – på vägstumpen – med en bild av universum i handen, det kosmiska ägget, Det Som Fanns I Början innan det utvecklades till kosmos med all sin tomhet, sina galaxer och sin sfäriska musik.

Och bortom kosmägg-liknelsen är det en väldigt ren och tjusig form, denna handgranat. Symboliska föremål som berättar om en värld, ett land, det Hemliga Landet – landet där all vår längtan blir sann, där alla våra drömmar blir verklighet.

Eller så är det bara ett mål i sig: att stå på en sommarväg och beundra en ägghandgranat, grönmålad, attrapp, blind. Att stå på en glömd sidoväg och betrakta ett glömt föremål, en kvarglömd attrapp. Namnlös och odödlig – namnlöst ögonblick bevarat för evigheten, försmått föremål gjort till Dyrbar Skatt, som ett barn som hittat fallna lönnlöv och tycker det ser ut som guld – eller tomhylsor i mossan – eller lerduvor i ljungen – eller ammoaskar i soptunnan, färgglada pappaskar för pistolskott i kal. 5,56.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)
Eld och rörelse: fri pdf
(Bild: Fotoakuten)

lördag 11 september 2010

Recension: Wizardry and Wild Romance (Moorcock 1989)


Härmed en titt på fantasygenrens utveckling. Det sker genom att fokusera på så kallade "Amadisromaner", lyfta i Michael Moorcocks "Wizardry and Wild Romance".




Låt oss tala om Amadisromaner. Dessa florerade på 14-1500-talet. I och med "Don Quijote" fick de sig en knäck, den sorglige riddaren med rakfat som hjälm hade förläst sig på just Amadisromaner. Men allt var inte löje och förnedring; heroismen i dessa stories var sann, den talade till något metafysiskt äkta. Här skildrades drömmar som väntade på att förverkligas. Amadisromanerna, döpta efter verket "Amadis de Gaul", inspirerade ju conquistadorerna i deras jakt på sagostäder i nya världen, och man fann förvisso sina Cuzco, Tenochtitlan och Teotihuacan. "Diktning måste gå före de konkreta världshändelserna", som Jünger sa.

Förutom det var Amadisromanerna de första fantasyromanerna om man så vill. Det började med "riktig litteratur", med Eschenbachs Graalsstory, Tristan och Isolde, Mabinogion och andra innebördsrika verk, riddarlegender med en ideell kärna. Så kom flotta epiker och äventyrssugna swashbucklers och skrev fler berättelser om riddare, med element tagna från de gamla goda verken men nu berövade sin innebörd. Det var äventyr för äventyrets skull och "marvels upon marvels", såsom jakt på skatter, besök på förtrollade öar, möten med trollpackor och kamp mot odjur.

"Marvels upon marvels": detta var vad medeltidens riddarromaner urartade i. Det säger Michael Moorcock i "Wizardry And Wild Romance". Denna historik över fantasygenren utkom i förstone 1989 och finns nu i en reviderad utgåva (2004).

Så var hamnar vi? Den "episka", heroiska fantasylitteraturen levde förvisso vidare: det kom fler moderna verk skrivna med medeltidsepos som förebild -- även om det rådde ett visst interregnum mellan 1500-talet och det sena 1800-talet, då William Morris drog igång med sina historicismer. Moorcock skildrar genrens framväxt i sin bok men han gör sig som antytts ingen illusion om deras beständighet: det är bara äventyr, "marvels upon marvels". Det hindrar inte att det kan finnas en hel del innebörd i dem ändå, som i Tolkiens verk. Nog bör man se dem som de romaner de är; man ska undvika att jämställa dem med arkaiska legender à la Mabinogion, Conte de Graal osv, men för den skull behöver man inte slänga ut barnet med badvattnet. Det finns ingen lag som säger att all 1900-talsprosa måste vara degenrerad.

Man kan hitta ett och annat även i föregivet ytliga fantasyromaner -- ja, även i den cyniske Moorcocks egna texter! Han har utmålat sig själv som luttrad hackwriter, only in for the money med sina Eternal Champion-serier, men ibland finner även en blind höna ett korn. von Bek i "The War Hound and the World's Pain" finner ju sin Graal och ser även en skymt av himlen på slutet, överfalls av en känsla av förståelse. Och protagonisten i "The Dream of Earl Aubec" kommer till ett slott vid världens ände, och möter där en kvinna som manar honom att fortsätta ut i Kaos för att lägga nya länder under kunskapens spira; låt Ordning emanera ut mot kosmos ändar, från sanningens urkälla som är det Ena. Och i "The Sailor on the Seas of Fate" sitter några hjältar strandsatta och försöker förgäves finna vägen till Tanelorn, sanningens pleroma -- tills någon kommer på att de måste söka sanningen inom sig. Och vips står den skimrande staden för deras blickar.

Se där vilka esoteriska växlar man kan dra på en föregivet nihilistisk författare. Men författaren vet inte alltid vad han skriver; i skapandets högvarv befinner han sig i trans, onåbar för sina vardagliga fixa idéer. "When I am open I am the Artist, when I am closed I am Brion Gysin" sa denne poet.

Författaren kan hävda att han avser det ena och det andra med sin text, men som littvetare får man inte fastna i denna fälla. Sådan där intentionell kritik är ingen kritik alls; försöket att fundera ut vad författaren avsåg med sitt verk leder ut i blindo. Nej, man måste istället fokusera på VERKET, se texten i sig. Och Moorcocks texter i sig, granskade här och där, säger mig att där finns esoteriska spånor. Som jag försökt visa ovan.

Moorcocks fantasy är som Amadisromanerna, med en liten gnutta Don Quijote: det är riktiga äventyr men med en omisskännlig ironisk touch här och var. Och så finns här ju en hel del annat som gör dem värda sitt salt: rapp och elegant stil, behändigt format (inga tegelstenar) och förekomsten av roliga cross-overs à la Marvel. Och inte minst idén om Multiversums parallella världar: oändliga möjligheter, oändliga drömmar. Allting finns i Multiversum, i Guds minne går inget förlorat!




Relaterat
Svenska folksagor
Nibelungens ring: hela scenariot

måndag 6 september 2010

Hårdrockens ABC


Jag har gillat hårdrock ända sedan jag var barn. Nazareth och Black Sabbath trängde ner ända till min barndoms trumhinnor. Här har jag kokat ihop en ABC-lista på temat hårdrock och den är hård.





AC/DC behöll sin popularitet från medio av 70-talet över 80-talets nya HM-våg och vidare. En grupp som diggades både av punkare och hårdrockare, en bedrift de delade med Motörhead.

BIOGRAFI -- en bra biografi över en heavy metal-artist är Mark Putterfords "The Rocker" om Phil Lynott. Tragedi på slutet (han dör) föregått av en brokig karriär. Dylan ansåg till exempel att Lynott var ett geni.

THE CULT var ett vanligt rockband, men ett stormigt sådant. Vid ett tillfälle lämnade trummisen bandet och gick med i Guns 'n' Roses istället, för att få lite lugn...

DEATHMETAL, mörk metall skapad av Black Sabbath. Vad denna dödsdyrkan kan säga en esoteriker som mig vet jag inte, men kanske: för att se ljuset måste man ha sett mörkret.

ELEKTRISK KYRKOMUSIK var vad Jimi Hendrix kallade sin musik. Ett annat namn var "free feeling"...

FLARES eller vida byxor användes inom hårdrocken ännu 1975 (se till exempel Jimmy Page i "The Song Remains the Same"), men med punkens ankomst förstod man vad klockan var slagen och övergick till stuprörsbrallor.

GLASÖGON bärs inte ofta av hårdrockare, men dock: Noel Redding, basist åt Jimi Hendrix, Ian Paice, trummis i Deep Purple samt sångaren i Linkin Park, har glömt namnet.

HEADBANGING -- uppfanns av Ozzy Osbourne, som ett sätt att skaka av sig svetten och kyla ner sig.

IRON MAIDEN klottrade Ozzy Osbourne en gång på en vägg i sin hemstad Birmingham, långt innan själva bandet Maiden bildades i London. Annat han skrev var "Ozzy -- Iron Man"...

JUDAS PRIEST - en biografi över detta band har skrivits av Neil Daniels. Den heter "Defenders of the Faith -- The True Story of Judas Priest" och fokuserar på de tidiga åren då en viss Al Atkins var med, han slutade efter andra LP:n.

KERRANG! -- punkens ikonografi speglades väl i fanzines och NME:s dagstidningspapper, men den nyuppväckta hårdrocken krävde glansigare papper; säga vad man vill om den nya metallvågen, men den hade en aura av fest och show. Därför startade Kerrang! som en fyrfärgsbilaga till Sounds 1980, och snart blev den en egen, bivecklig blaska. Det är än idag roligt att läsa dess texter av Mick Wall, Sylvie Simmons och Dave Dickson.

LOUDNESS var ett japanskt heavy metal-band på 80-talet. Det svängde rejält kan jag meddela.

METAL som i "heavy metal", ett namn på aktuell genre som kommer från Steppenwolfs "Born to Be Wild" om MC-åkning: "heavy metal thunder". Sandy Pearlman ska senare ha applicerat termen på hårdrock. Eller om det var någon Rolling Stone-skribent som hade ett finger med i spelet också.

NU-METAL är dagens hårda rock, 2000-talets "ännu hårdare, ännu tyngre, ännu mer komplicerade" rockmusik... Svarta kläder och rakade skallar, street credibility som i en liten ask. Och sedan drar alla åstad och gör ett konceptalbum över Moby Dick, följt av samarbete med symfoniensemble; hårdrocken är sig lik, igår och idag...

OLJUD, att spela på hög volym. Inlett av Hendrix som drog upp stärkarna på 10, följt av Spinal Tap som drog upp dem på 11. Idag tycks även poppigare band spela rätt högt, det är tidens melodi kort sagt.

PUBLIKSURFNING - uppfanns av Ozzy Osbourne.

QUEEN - att Queen har rötterna i hårdrock är ingen hemlighet, Brian May gör sina solistiska metalluppvisningar - men in alles har denna grupp brutit genregränserna och inkorporerat det mesta i sin musik, även opera, jazz och vaudeville förutom sedvanlig pop och schlager.

RIOT som i Quiet Riot, ett amerikanskt metalband som definierade genren i början av 80-talet. Covrade Slade, "Com On Feel the Noize" var det väl.

STAGEDIVING -- uppfanns av Ozzy Osbourne...

THIN LIZZY -- deras namn kommer sig av en seriefigur i "The Beano", en "Tin Lizzie" som är ett vedertaget namn för "Plåtlisa". Därav kallas även T-Forden för "Tin Lizzie", men Lynotts grupp fick inte sitt namn av bilen om någon nu trodde det.

UFO var ett engelskt hådrocksband som levde under de svåra åren från mitten av 70-talet till 80-talets början. Men hur svåra dessa år var kan diskuteras; hårdrock var förvisso ute från 1977 och framåt, kritikerna svek och något nytt skapades sällan, men publiken var trogen och hård musik dånade ännu över västvärldens villaförorter och höghusområden...

VAN HALEN var liksom UFO ett late seventies rockband, med ett speciellt sound skapat av gitarristen Eddie van Halen. Han nyttjade bland annat flagelott-toner, som uppstår om man lägger fingret löst på vissa punkter av gitarrsträngen.

X som i Racer X, det band som Judas Priests nuvarande trummis tidigare spelade i. Travis är amerikan och bevisar återigen att USA tagit ledningen över England som metalland; även de gamla englandsbanden måste söka sig västerut för nytt blod...

Y&T var ett amerikanskt band i tidigt 80-tal, lett av Dave Menketti och med minnesvärda låtar såsom "Meanstreak" och "Forever".

ZZ Top med sin boogierock gouteras av de flesta hårdrockare. Någon sa att deras "Eliminator" från 1983 var "ljudet av kassaapparater världen över" -- men om det nu är så lätt att skapa ett kommersiellt sound, varför kunde inte denne någon profitera på det själv och skapa en succé? Svaret är att ZZ Tops 80-talssound var resultatet av mångårigt lirande, slutprodukten av en intern, gåtfull process. Det är som träsnidaren som fick frågan hur man gör en dalahäst, på vilket han svarade: "Man tar bort det som inte är häst..." På "Eliminator" hade ZZ Top tagit bort det som inte var "ZZ Top"...




Relaterat
Priest: Sin after Sin
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)

fredag 3 september 2010

"Eld och rörelse" rosad


Sommaren 2007 gavs "Eld och rörelse" ut. Det är en novellsamling. Vill du ladda ner pdf:en gratis, gå hit.




"Eld och rörelse" har recenserats lite här och där. Fler än en skribent har satt tänderna i denna min novellsamling. Senast var det signaturen Nordbo på bloggen Gudomlig Komedi. Om titelberättelsen säger han bland annat:
Det finns ett jüngerskt drag i berättelsen genom att den är befriad från sentimentala åtbörder. Vissa skulle kunna uppleva det som obehagligt, men jag tycker det är en styrka att författaren inte försöker manipulera läsarens känslor.

Om resten av samlingen säger Nordbo:
Texterna gav mig en upplevelse av att jag kan vila i dem. De har en slags frid. Den upplevelsen tror jag kommer dels av att författaren är opretentiös. Och dels av just det att han inte försöker styra läsarens känslor. Trots att novellerna är sinsemellan mycket olika så känns samlingen förvånansvärt jämn. Det måste bero på att Svensson behärskar sitt hantverk väl.

Hela recensionen finner ni här. PDF:en för boken finns länkad här.




Fler recensioner:
Marmeladkungen
BTJ
Nova SF
Elektrubadur







onsdag 1 september 2010

Bertil Mårtensson: Maktens vägar


Bertil Mårtensson är ett centralt namn i svensk fantastik. Kring 1980 gav han ut sitt magnum opus: "Maktens vägar".




Led Zeppelins musik brukade beskrivas som tight but loose. Det var tät musik, stringent rock av proffsiga musiker, men ändå lös och ledig och lekfull. Detsamma kan sägas om Bertil Mårtenssons fantasytrilogi "Maktens vägar": den är tight but loose, har tät spänning parad med prosalyrik, ett modernt idiom med lekfullhet och snits.

Mårtensson har sagt sig ogilla jämförelser med Tolkien. Men det får han tåla. Skriver man en fantasytrilogi om kamp mot en tyrann så kommer jämförelser med förebilden som på posten. Mårtensson har dock, medvetet eller omedvetet, distanserat sig från Oxfords store son. Ty här, i Maktens vägar, har språket en lätt modern klang, det är förhållandevis korta meningar -- medan atmosfären såklart är helt gammeldags och arkaisk.

Här finns förvisso mycket; det är valuta för pengarna, lön för fantasymödan. Det är faktiskt "ett sagoaktigt myller" här, klichén stämmer. Och, som sagt, syntaxen är lätt modern, det finns inget "lundensiskt silverlatin" här trots författarens skånska rötter. Jag menar, det kunde ju i en viss Tolkiens efterföljd vara roligt att skriva långa meningar, "ohlmarxa" stilen med pynt och rysch, låta berättelsen skrida fram med långa perioder som hos Frans G. Bengtsson. Men Mårtensson har motstått frestelsen -- eller helt medvetet valt en mer nedtonad klang, en klang som ändå växer och blir musikalisk. Han är musiker och sa även någonstans att trilogins delar har varsin tonart. Och det stämmer.

- - -

Om jag ska komma med lite kritik kan sägas: verket har tre delar (Vägen bort, Vägen tillbaka, Vägen ut), men när jag läst ut del två kändes sagan tämligen komplett. Del tre kan trots det vara en god bok, jag har ännu inte läst den. Jag bara sätter ett litet frågetecken ifall verkets treklang bär.

Sedan kan man tycka att naturen borde ha mer skog, det är lite för mycket slätter. Men det kan vara författarens skånska miljöer som gör sig gällande och det må vara. Förresten sa han sig vilja ge lite Tusen-och-en-natt-feeling åt det hela som spärr mot alltför mycken tolkienism, så naturen kanske är medvetet vald. Hur som helst, jag kan bara lyckönska den som inte läst verket än, det är en guldgruva detta, här finns många godbitar. En viss unik ton dröjer sig kvar efter läsningen, och det är bra gjort eftersom prosan inte är utpräglat musikalisk utan enkel. Musiken finns där liksom immanent.

Verket finns att låna på bibliotek lite varstans. Samt som e-bok på Adlibris.

- - -

Ett citat kan ges för att visa på stilen:
... det rådde ett allmänt larm överallt på det stora torget i stadens mitt. Det var marknadsdag och här såldes och köptes allt som finns att köpa och sälja: matvaror, vapen, smycken, stolar, mattor och längst bort människor, såväl till arbete som till nöje.

Överallt, tätt packade, fanns stånd överfyllda med varor, staplade på brädor som låg över träbockar eller upptravade lådor. Och överallt, tätt packade även de, fanns människor som sålde, bjöd, prutade och köpte. Det var ett virrvarr, ett helvete för den känslige som älskar tystnaden och den rofyllda ensamheten, men ett paradis för den som älskar stoj och mynt. Marknaden på Albazdat är den största marknaden i landet och många säger att det är den största marknaden i det landet och många säger att det är den största marknaden i alla länder.

[Kapitlet "Albazdat" i Maktens vägar -- vägen bort]
"Maktens vägar -- vägen bort" och "Maktens vägar -- vägen tillbaka" är eminent läsvärda. Och de är inte linjärt förutsägbara med "kamp mot ondskan", utan har överraskande intrigtvistar, flott flödande miljöer och väsen, och personer med roliga namn som "Jore Duff", "Jarel" "Andira" och "Vaaz Algaz deRuin".

(Not: trilogin gavs först ut i början av 80-talet på Bokád. En nyare, lätt omarbetad version gavs sedan ut på Replik. Jag har läst den äldre versionen.)




Relaterat
Mårtensson som kritiker
Mårtensson: Vakthundarna
Jim Ballard

lördag 28 augusti 2010

lördag 21 augusti 2010

Leksaksbilar


Jag äger många bilar.




På min kryddhylla vid köksfläkten har jag inga kryddor. Men jag har leksaksbilar där.

De pryder sin plats må jag säga. Som smycken och skarabéer: läckert lackröda metallvarelser som drömmer bak juvelskimrande lyktor, de jewelled headlights som Corgi Toys hade före 1975.

Vissa av bilarna är från min barndom, vissa har köpts senare. Men jag är glad att några av min barndoms bilar överlevt hit till min kryddhylla; många gick annars åt i sandlådor och lera, de målades om eller blev kvar hos den där kompisen man lekte hos och sedan aldrig besökte mer. Nåväl: jag har skattat några från förgängelsen, jag har dem ännu i min ägo. Jag beundrar varje dag karosslinjernas former, förundras över fenor och lister och hjulupphängningar och allt.

Som antytt: leksaksbilar har det tufft, inte alla överlever barnaårens stormar. Men några gör det trots allt...! Det är ungefär som med riktiga bilar: de flesta rostar bort och skrotas efter en tio-tjugo år, men några bevaras av samlare och blir klenoder, veteranbilar att visas upp på sommarmöten och muséer.

Men man kan fråga sig: borde inte relativt fler leksaksbilar överleva än riktiga bilar? Leksaksmodellerna är ju så små, så lätta att förvara. En riktig bil däremot måste ha garage, gärna uppvärmt; den måste ha försäkring mot allehanda olyckor som kan drabba den. En leksaksbil däremot kan slumra i en låda i åratal, kan glömmas bort och sedan dyka upp igen som en relikt. Och, om vi jämför leksakbilen med andra leksaker och modellföremål, så är den rätt tålig: till skillnad från plastmodellen håller den sig väl, ungefär som en skalbagge håller sig bättre än en fjäril i en insektssamling.

Så min gissning är, att i en fjärran – eller kanske inte alltför fjärran – framtid när vi inte längre har bensindrivna fordon, när avgaslukt och motorvägar och allt annat som hör till bilismen såsom själva dessa bilar är ett minne blott – då kommer modellbilarna att leva vidare, de kan fortfarande komma att existera i ett eller annat exemplar. De metallbilar i skala 1/43 som en gång gjordes av Corgi Toys, Matchbox och Tekno och som bevarats av någon hängiven samlare – eller som bara råkat läggas i en låda, glömts bort och sovit vidare på en vind genom åren – de torde kunna klara sig genom framtidens stormar, de kan bli påminnare för morgondagens människor om vad detta med bilism var. Och nu kommer bara de vackra dragen av fenomenet att återstå, bara skönheten i karosslinjer och lack och briljantslipade jewelled headlights.




Relaterat
Om Hadrianus' Tivolivilla
Bysantinsk roman
Åselehaiku

torsdag 12 augusti 2010

Dikt: Den soldyrkande systern


Det är sommar och sol, guld och Ofir, flödande nåd och godhet i oändlighet. Det är solen genom en björk, glänsande sund och horisonten fjärran, fjärran - och på en klippa står en kvinna med uppsträckta armar, formande en perfekt Y-runa - och jag tänker oh my God, det är DEN SOLDYRKANDE SYSTERN...!

Jag kysser dig, min soldyrkande syster
solen går upp i dina ögon...

Du är jorden, du är vattnet, du är sanden,
du är melodin genom tidshavet
soldyrkande syster;
du är regnbågen på berget,
ordet som viskades,
fåglar i skymningen,
blygrått vatten.

Jag kysser dig, min soldyrkande syster
i drömmens stund är du med mig...
I städer på bergen,
i hemliga länder,
där vid affären,
solens syster –
i drömmens stund är du med mig.


Så diktar jag. Fler dikter av min hand hittar ni här, och här har ni en diktsamling av mig i pdf-format, gratis att ladda ner. "Grönt ljus" heter den.

lördag 7 augusti 2010

J. G. BALLARD: originell man


1.

Det är eftersommar nu, ty. Nachsommer, det gör sig så bra i munnen: Naaachsommer, man riktigt suger ur den sista musten ur värmen och grönskan.

Den dyraste bok jag äger är Jim Ballards samlade noveller. Den är bra men lite tjock: 1000 sidor. En annan bra bok jag äger är samme mans "The Atrocity Exhibition". Jag äger också mindre bra böcker av mannen, det kan ni rota fram om ni läser denna tråd.

Men visst är han bra! I stora drag, sett som helhet. Jag är inte ironisk, jag gillar J. G. Ballards lek med symboler, föremål och konkretioner.

Det är ett skönt frosseri i rymdskeppsvrak, sanddyner, betongöknar och tomma swimmingpooler, hans trasiga jukeboxar, öde nattklubbar och militärbaser, ja rostig industri och skrot i största allmänhet. Det är som hos van Vogt symboler som talar till ens undermedvetna, hieroglyfer ur samtidsskatten. En "sann" drömvision av vår värld, som någon sa.

Jag vet ingen annan än Ballard som omhuldar formellt fula miljöer, såsom moderna industrilandskap, motorvägar och höghus av betong. Han omfattar dem med kärlek skulle jag vilja hävda, han erkänner deras existens och berikar därmed vår syn på omvärlden.

Att läsa Ballard kan vara befriande: ahh, ännu en som noterat formrikedomen i den moderna världen tänker jag, ännu en som ger vardagsprylar mytologisk status...!




2.

Någon sa att Ballard skildrade det urbana landskapet som en vildmark, tekniken som urtidslandskap. Något liknande sa ju också Apollinaire om Paris: "Här tillhör till och med bilarna urtiden"... Se där en övning i att öva upp "den oförlikneliga blicken" som Rimbaud talade om. Vad var då det? Jo, det var att medvetet hallucinera över synbart banala ting så att "en kabaréaffisch får håret att resa sig på ens huvud". Det påminner om conscious unreality à la Lovecraft.

Detta att ha drömtung blick på betongmiljöer: det kan få en att tänka på Robert E. Howard, som hade förmågan att se in i "förundrans länder" enligt E. Hoffman Price. Dunsany ska ha haft samma förmåga: den där drömska blicken. Även Ernst Jünger sägs ha haft en drömmares ögon.

Nåväl, men är vi inte långt från Ballards eländesprosa nu, hans frosseri i undergång och död? Han hade förvisso en dragning åt hopplöshet, åt makabra detaljer och defaitism, åt kapitulation inför titaniska makter. Detta får honom på sätt och viss att likna Lovecraft.




3.

Ballard kan påminna om Lovecraft. Ballard kan börja en novell med ett berättarjag som säger sig vara på väg att ta självmord, på väg att dö av letala skador eller redo för psyket, vilket tycks mig vara Lovecraft upp i dagen. Se till exempel HPL:s "The Hound" från 1922.

Ballard går i närkamp med vårt välplanerade Kosmopolis, mot den "luftkonditionerade mardröm" vi tycks leva i. Romanen "Super-Cannes" från 90-talet kan sägas sammanfatta detta. Den skildrar en gated community i en dal strax norr om Cannes, en perfekt bostadsanläggning för högborgerliga typer - men just på grund av att allt är så perekt riskerar dess pipel att bli galna, så huspsykologen leder dem ut på stöldraider och annat hyss för att de ska bevara stimulansen i sina liv.

Det kan behövas sån medicin för att hålla nihilister vid liv. Annars tycks mig Ballard ha kört slut på sina idéer; javisst, moderna samhällen kan ha sjuka drag - men vad ska vi ha istället då? Han nämner vagt något om hur mycket bättre det var i 30-talets urbana grannskap, där man hälsade på varandra och var aktiva i intresseföreningar. Låter som en väl diffus vision, en gamlings utopia; han är reaktionär den gode Ballard, hatar datorer och är i otakt med tiden.




4.

Det räcker inte med att gnälla, man måste ha något positivt att säga också. "Que est-ce qu'on faut dire les hommes?" som Saint-Exupéry sa. Vad ska man säga till människorna? Ballards budskap är detsamma som det alltid varit: allt är elände. Men man får medge att han turnerat detta budskap genom åren, han har ibland förädlat sin defaitism till pessimism. Det var Jünger som gjorde distinktionen mellan dessa begrepp; pessimism innebär nämligen att ändå ha något slags vision, man har sett igenom optimismen och hoppas på något bättre. Pessimism är därför bättre än defaitism, som ju bara är kraftlöshet och uppgivenhet.




5.

JGB har yppat vissa visdomsord. Som:

. In a totally sane world, madness is the only freedom.

. Endast sf har den vokabulär av inre bilder som krävs för att skildra nuet, för att inte ens tala om framtiden.

. Den enda verkligt främmande planeten är jorden.

Han rör sig i psykologiska landskap, nejder där yttre och inre geografi möts. Sinnet projicerar landskapet och landskapet präglar sinnet, i ett evigt tvåvägsflöde. Någon gräns mellan inner- och yttervärld finns inte, det ena ger det andra.

Ta alltså en promenad i ditt psyke med Ballard som vägkarta, förslagsvis med stories som "The Voices of Time", med laboratorier, tomma swimmingpölar och radioteleskop i meningsfull hieroglyfskrift. Eller "The Ultimate City" som är en kortroman om en öde stad, ett måste för sådana som jag (q v "Eld och rörelse" och dess öde stadslandskap) - eller "The Last World of Mr. Goddard", om ett miniatyrlandskap som blir verkligt - eller "The Terminal Beach" och "My Dream of Flying to Wake Island", med stillahavskrigets titaniska betongöar som psykiska scenerier.




Relaterat
Robert Holdstock: Mythago Wood
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Lindbohm: Jagets eld
Eden utan Adam, Stjärnpesten, Domens stjärnor
Frostens barn
Bilden visar en BAC Jaguar, putsad och lackad och utställd på Tate Gallery. Den fanns att se där i skrivande stund 2010 i alla fall.

onsdag 14 juli 2010

"Skönhet och harmoni råder överallt"




Dessa bilder är från Hadrianus' villa i Tivolibergen. Man kanske skulle skriva "så kallade villa", för det var en stor anläggning när det begav sig, en hel mängd hus och byggnader, bland annat det Canopus med sina fonder och vattenspeglar vi ser skymta ovan.




Anläggningen beskrivs bra av Bjöl/Hjortsö i "Romarriket" (1981):

Skönhet och harmoni råder överallt. - - - Idag finns där bara ruiner, men platsen präglas ännu av ett upphöjt lugn. - - - Ännu idag är det en märkvärdig upplevelse att vandra omkring i dessa drömska ruiner, som speglar en människas hela livssyn och längtan efter ensamhet. En liten värld, påtaglig, men skapad av en fantasi som sökte sina förebilder långt från den romerska vardagen, i kulturens Grekland eller det exotiska Egypten. /Sjön/ Canopus kan man se som en liten kopia av Nilstranden överflyttad till Italiens jord.


Så säger dessa danskar om det hela. Det är alltså bara ruiner och nog kan man förföras av talet om "längtan efter ensamhet" och "en liten värld... skapad av en fantasi", men i ett annat textavsnitt sägs helt korrekt att det hela varit ett större komplex med palats, villor, gymnasium, bibliotek, termer et cetera. Anläggningens skala framgår bra av en modell jag sett avbildad på annan plats. Där får man nämligen se ett komplex som är mer än en simpel villa, det blir ett slags antikens Versailles... och det kan ju göra en besviken, här hade jag nästan förletts att tro att Hadrianus byggt en eremitboning åt sig där han kunde uppfylla sin ovannämnda längtan efter ensamhet. Det hade varit fantasieggande, en kejsare över ett världsrike som helst uppehöll sig i en enkel villa på landet. Men det gick så klart inte, en kejsare måste bo ståndsmässigt, måste ha utrymmen för viss regeringsapparatur även i en villa på landet. Privatpersonen Hadrianus hade kanske velat bo i en eremitstuga men det gick inte för sig för kejsaren Hadrianus, så det fick bli en kompromiss.

Detta åsido speglade nog denna villaanläggning sin skapares karaktär, den konstgjorda sjön med mera röjer ju en kultursinnad ande, och Hadrianus var verkligen musiskt lagd med måleri, diktande, skrivande och sång på programmet. Så oavsett Tivolivillans rätt väl tilltagna proportioner så är det en musiskhärskares boning, att jämföra med exempelvis Diocletianus' kejsarresidens i nuvarande Split på Balkankusten. Detta hade å sin sida byggts med ett fältläger som plan, en fyrkant indelad i raka gator, en soldatkejsares boning och inget annat. Men Hadrianus åter var för den skull ingen världsfrånvänd drömmare eller Nero (qualis artifex...), utan en helgjuten statsman som reste runt i sitt rike och ofta besökte trupperna; dessutom hade han delatagit i Trajanus' fälttåg i Dakien och Mellanöstern. In alles torde Hadrianus för sin tid ha varit så nära den ideale härskaren man kan komma, en mångsidig kejsare med håg för både det musiska och det administrativa.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

söndag 11 juli 2010

Credo



En japan sa: "Det är lättare att göra ett hus varmt på vintern än att göra det svalt på sommaren."

Det kommer jag att tänka på under rådande hetta. I Japan var lösningen på problemet med svala sommmarhus att bygga dem i papper. Själv bor jag inte i ett pappershus - men mina fönster vetter mot norr, det gör boningen hyfsat sval.

Idag är det söndag.

Denna blogg har många läsare, nya och gamla. Och till eventuellt nytillkomna läsare kanske det vore på plats med en liten introduktion, en presentation av min världsbild. "Om mig" kan ni läsa i högerspalten, just där alltså, men för en mer filosofisk exposé över mig och mitt, kan sägas att jag är en vaken typ, en smart man. Jag är en fritänkare som tänker själv. Det innebär att jag tror på allt som sas till mig i skolan och sväljer allt som står i tidningen; då är man fri. Bunden är man däremot om man tror på liv efter döden, på Gud, på att ens handlingar spelar roll (karma) och på änglar, devas och andra väsen.

Jag accepterar alltid den mest jordnära förklaringen. Stonehenge? Stenar uppförda för att markera en handelsplats. Pyramiden? Gravkammare över farao, ungefär som att Uppsala domkyrka är gravplats för Gustav Vasa. Att sedan domen har fler roller än så, kultplats, andaktsrum, Gudshus, fattar jag inte för jag är en jordnära typ.

Jorden minsann! Man kommer av mull och blir det åter vid döden. Kroppen dör och materien sönderfaller, det är mitt credo. Hur uppstod vi då? Slump så klart, en bekväm ad hoc-förklaring jag brukar ta till när jag blir svarslös.

Har någon sett något konstigt, något oförklarligt? Då är det hallucination. Att dylika syner dels kan vara vilseledande, dels upplysande, förstår jag inte. Att det behövs en vidare vokabulär än "hallucination" går jag inte med på, då kan man ju inte stämpla alla icke-positivister som idioter. Att vissa oförklarliga syner lett mänskligheten framåt förtiger jag. Jag bejakar framsteg inom etik, såsom allt vad I viljen och älska dina fiender, men att dessa skulle ha religiös, transcendental källa förnekar jag. Jag kan helt enkelt inte tänka i de termerna, jag är tvärsnittsförlamad i hjärnan.

Jag är av min utbildning och uppfostran betingad att reagera på vissa stimuli, som "vetenskap - bra", "religion - dåligt". Då rinner snålvattnet på mig och jag belönas.

Jag är lobotomerad och glad för det. Jag ser allt i platta, materiella termer. Enligt mig uppstår allt - tillvaron, allt vi ser - allt uppstår på jorden, betingat av något annat. Allt som sker är fysiskt, allt är materiell rundgång. Gudomlig inspiration vet jag inte vad det är, obetingade inflytanden finns inte i min bok - för jag har inte läst i Livets bok, jag har aldrig sett Livets träd.

Människan uppträdde hux flux ur en bubblande pöl med sörja. Flygplan skapades av en uppfinnarjocke som bara slängde ihop några delar han hade liggande. Att krukan beror av krukmakaren är bara en lek med ord. Dikter är bara slumpvis hopkomna ord. Själv är jag också bara en slumpvis hopkommen gestalt; vad konstigt då att jag inte bara försvinner när som helst, som en slump - poff?

måndag 5 juli 2010

Fenor och krom



En orgie i färg och form, plåt och bakelit, lack och läder. Det är de amerikanska bilarna från storhetstiden 1950-1970.




Jänkebilarna är ute och luftar sig. Härnösands gator livas upp av jänkebilarna, 50-60-70-talare med V8-muller, krom och tjusig design.

Så märkligt: många är stora som hus men ser slimma ut ändå, ja gracila.

Och många är cabbar. Sommarbilar? Ja sicken lyx.

Men det är som sagt gamla bilar det gäller. Efter oljekriserna hämtade sig aldrig USA-bilen. Den saknade då flair och zest, appeal och pizzazz. Den saknade det.

- - -

Så vad hände egentligen? Vad blev det av jänkebilen som begrepp?

Jag menar, ända från T-Fordens dagar stod "amerikansk bil" för lyx och glada dagar, vräkighet, styrka och kvalitet. Det var något extra med en jänkare helt enkelt, hade man råd la man pengarna på en USA-bil.

Jag kommer här osökt att tänka på min salig morfar som hade ett snickeri, ett enmansföretag; kanske hade han lite klöver över ty faktum är att han ägde en hel rad jänkare. Först var det en Studebaker Commander med "spinner" i kylaren och panoramabakruta, avantgardestuk i tidigt 50-tal. Sedan blev det en grön Cheva '55, en stor bil, en riktig fullsizare (men vars sexcylindriga motor i kombination med 15-tumshjul på grusvägar kanske inte var så bra, bilen "åt däck" sägs det).

Sedan blev det en Valiant '61 att åka med där i Sörbynejden. Denna röda vagn ägde han ett bra tag, ja till och med jag själv åkte i den och njöt av sexans fina gångkultur, den plastiga galoninredningen och den stora kupén. Och detta var en stor bil i våra ögon, en jättemaskin trots att amerikanerna själva höll den för småbil, "compact".

Morfars sista bil blev en vit Volvo 142. Det var slut med jänkebilsägandet och något senare tappade "Made in USA" på bilområdet sin lyster rätt allmänt; det var 70-talskrisen som jag antydde i början. Ungefär samtidigt började de japanska bilarna höja sin image, både här och i USA. En och annan ny Camaro och Corvette må ha skrynklat asfalten här i Sverige sedan dess, men generellt har jänkebilen förlorat sin aura.

Och det är samma sak över där: ska en amerikansk rikisunge önska sig en bil blir det antagligen en Range Rover, en BMW eller Mercedes, inte en Jeep, Cadillac eller Lincoln. De tre sistnämnda är inte kattskit, ånej, men "Made in Europe" är nu högsta mode när den rike amerikanen väljer bil. Och Volvo och Jaguar osv har sina givna marknadsandelar.

- - -

Att USA-bilar kunde vara rätt dåligt monterade vet alla som läst om dess bilindustri från 50-tal till 70-tal, bland annat Iacoccas memoarer och Halberstams "The Reckoning". Det var massproduktion för dess egen skull (bra för aktiekursen...), det var efterkoll av kvalitet och växande berg av osålda bilar, år för år. Japanerna å sin sida hade kvalitetskollen inlemmad i produktionen, montören kollade sitt eget monterande så att säga, ansvar var nyckelordet. Sedan lärde sig européer och amerikaner samma sak.

Och idag är USA-bilarna som antytt färglösa, designen tar sig aldrig. Då kan man ju vända på steken och säga att USA-bilen under sin storhetstid var överdesignad: enkel konstruktion med separat ram, som en prärieskonare, och så en kaross med diverse barock formgivning. Men att designa barockbilar är en konst i sig - för i slutet av 50-talet kom ju i USA dels snygga kreationer, som Chevrolet '57, Oldsmobile '58 och Ford '59, men också rena horreurer som Nash och Studebaker.

En skapelse som Chevrolet '57 kommer alltid att leva, en bil som är snygg både framifrån och bakifrån: "sweet, smooth and sassy" som reklamen sa.




Relaterat
Channeling, sectioning, chopping...
Illustration: Robert Svensson