fredag 17 december 2010

Här publicerar jag en födelsedagsdikt och lite annat


Den 17:e december är min årsdag.

Jag fyller år idag. Det firar jag med följande rader:
Årskalas i Svenssonland
på Storgatan i Härnösand;
45 år, jag kan knappt sitta still,
nu planerar jag för 45 till -
för jaaag
ja vill vaaa
Svensson jag.

Melodin är "Anarchy In The U. K.".

Mer som är? Tja, varför inte fortsätta med diktandet. Här följer ett försök att bli Norrlandsdiktare, bli en ny Helmer Grundström, Pelle Molin eller Birger Norman. Det är suset från moarna, det är draget att bli en NORRLANDSBJÖRN, allt fångat i denna skiss:
Jag är en Norrlandsbjörn och det kan ingen ta ifrån mig.

Jag är en vandrare på mon, en resenär i skogiga landskap. Jag är en stugsittare och släntrare, en skidåkare på moss och myr, i skogsbryn och backe, rytande i natten som en slagbjörn: skriet från vildmarken.

Jag är månen och solen, guldet på tallarna. Jag är silversnö och natt, svart natt – och svart is – och kyla. Jag är värmen i stugan, frostblomman på rutan. Jag är slyet i snåret, hästen på fältet, Norrland igår och Norrland idag. Jag är arkaiska fläktar, Beorn i Beornorth, en skäggman i yllekofta, storstövlar och storväst. Jag är bönen i natten och guldet i solen.

Norrlandsbjörn för evigt, Norrlandsbjörn 1965. Norrlandsbjörn 2010 och vidare.

Och vad ska kröna detta inlägg, fullborda triaden? - Jag tror jag citerar en sak från min engelska blogg, en vision av Härnösand i gåtfulla rader:
I'm in love with her and I feel fine -
living in this Midsummer Century -
praying at The Watering Place Of Good Peace -
under The New Improved Sun.

Hela historien bakom denna dikt finner ni här.

Relaterat
Konsten att skriva födelsedagsdikter
Bibliografi
Mina memoarer
Nibelungens ring: hela scenariot
Svenska folksagor

torsdag 16 december 2010

Här talar jag om Kristi eteriska kraftfält och en del annat som kan vara intressant för er, mina bröder och systrar


Talar man om subtila kroppar brukar de flesta läsare stänga av mentalt. Talar man eterkropp, astralkropp osv tänker ”mannen på gatan” att nu är det foliehatt på, dags att dra.

Men så dra då, på med foliehatten och stick! Ni andra, stick around...

Och då säger jag så här: vi har alla en fysisk kropp, eller hur? Och det som närmast påverkar denna fysiska kropp, dess hälsa, är eterkroppen. Och det som i sin tur påverkar etekroppen är astralkroppen och det som påverkar astralkroppen är jaget eller anden, men strunt i det nu. Vi ska tala om eterkroppen.

Vi ska tala om eterkroppen och Kristi påverkan på denna. Därmed kommer vi att se det unika i Kristus och allt han gjorde och var. Varför har vi tempel över hela västvärlden, resta till hans ära? Varför detta tal om Kristus jämt? Vad var så speciellt med honom?

Det ska jag nu tala om. Det hela baseras på Rudolf Steiners "Johannesevangeliet".

Det var ju nämligen så att Kristus, genom att han levde och dog i en mänsklig kropp, gav nytt liv åt människans eterkropp. Vid tiden – antiken kring år 0 – höll människans fysiska kropp på att degenerera. Hur? Genom att hennes eterkropp, som är avsedd att ge den fysiska kroppen livskraft, höll på att sammansmälta med den. Det var solidifiering på gång, förstelning och död. Människans postmortala medvetande var i fara; efter döden gick vi till mörker och förvirring, som den Akilles i Hades som Odysseus en gång möter. Före Kristi gärning, före hans död på Korset, for den som dog till en region mycket lik grekernas Hades. Vi mötte inte Kristus, vi kunde inte tillgodogöra oss vår karma.

Låter detta invecklat? Förklara själv då vad Kristus liv och gärning betydde.

Men som sagt: Kristus levde och dog som människa och återuppstod – i synbarligen mänsklig form – eftersom hans eteriska kraftfält kunde anta hart när fysisk gestalt. (Den fysiska kropp han haft som Jesus från Nasaret uppslukades av en jordbävning sedan den lagts i graven.) Och därmed skedde märkliga ting: människans eterkropp räddades, gavs nytt liv, regenerades. Hur? Tja, man kan säga att mänskligheten vitaliserades genom beröringen med Kristi egna livskrafter, med det unika eteriska kraftfält som uppstod genom att han levde ett liv som människa. Det mänskliga livet kunde sedan fortsätta att spira i reinkarnationens kedja, nyttjande den fysiska kroppen som redskap. Vi kunde efter döden gå till ljuset i Himlen, möta Kristus – Ljusvarelsen i många nära-döden-berättelser – och ta med oss våra erfarenheter från föregående liv till nästa.

Invecklat? Men det hela förklarar även vissa dunkla Bibelord. Vem vet till exempel vad ”Fader, förhärliga ditt namn” betyder? Jo, Rudolf Steiner, som alltså är upphovsmannen till allt detta tal om Kristi eterkropp med mera. Det var ju så att Kristus (som enligt Steiner inkarneras i Jesus i dopet i Jordan) hade omdanat Jesu eterkropp så att den även kunde ge den fysiska kroppen nytt liv. Kristi nya eterkropp uppstår i Johannesevangeliets ord:
”Fader, förhärliga ditt namn.” Och en röst från Himlen sa. ”Jag har förhärligat det och ska förhärliga det igen.”

Det grekiska ordet för ”förhärliga” är ”doxason”.

Fler punkter i sammanhanget:

. Till och med Lasaruskapitlet utvecklar Kristus gradvis den fysiska, eteriska och astrala kropp han övertagit från Jesus. Och på korset är det fullbordat: Lucifer-Ahriman utestängs ur Jesu kropp. Och genom att ta emot Kristusimpulsen kan vi som människor göra samma sak. Men hur görs det? – Allt som krävs är viljan att ta emot denna Kristusimpuls.

. I Lukas 2.57 talas i förtäckta ordalag om dessa steinerska subtila kroppar. Jesus utvecklade ju sin astralkropp (visdom) och eterkropp (gestalt) för att kunna mottaga Kristus (det som skedde vid Jordandopet). Och Lukas’ formulering om Jesu ”kroppsliga skönhet” visar hur den fysiska kroppen återspeglar allt detta.

. Fotismos, upplysning, sker när astralkroppen dyker ner i eterkroppen och den fysiska kroppen.

Mer kan sägas om Steiners kristologi. Men inte idag.

onsdag 15 december 2010

Det finns idag 986 inlägg på Svenssongalaxen


Det finns 986 inlägg på den här bloggen. Det är inte lite. Men mycket.

Det är mycket - med tanke på att den absoluta majoriteten av inlägg är "riktiga artiklar", genomarbetade inlägg av den ena eller andra sorten. Enradingar typ "kolla den här videon" eller "tjena läget" finns INTE på Svenssongalaxen.

Så hur ska jag ge er tillgång till alla dessa feta inlägg? "Kolla tagmolnet i högermarginalen" kan man ju alltid säga, men vem ids det? Och väl där, vad säger henne etiketter som "NDW", "konsten att slå en tennisserve" och "small candies"?

Men visst, gå till tagmolnet och botanisera. Eller gå till denna tråd, en tråd specifikt ägnad åt länkar. Där finns inlägg som diskuterar och länkar till olika etiketter här på bloggen - till noveller och dikter, till artiklar om litteratur och historia - till allt. För i Svenssongalaxen finns allt - eller nästan allt.

Så du som är nytillkommen läsare här, enjoy.

tisdag 14 december 2010

Svensson om Spengler


Varför läsa Oswald Spengler? Är han inte en vilsegången systembyggare, en 1800-talsmässig tänkare som ”konsekvent missbrukar en terminologi han uppfunnit enkom för detta syfte”?

Visst tar Spengler i lite för hårt ibland. Som när han säger att den antika västkulturen (Grekland och Rom, ”den apollinska kulturen”) är ett helt eget system, en helt egen planet, varifrån intet, säger intet, förs vidare till nästa kultur, dvs vårt moderna västerland. Men han medger ju samtidigt att ett sådant drag som ”herostratisk ryktbarhet”, detta att ”bli känd för att bli känd", är ett typiskt TIDLÖST västdrag, påvisbart sedan antiken och sedan dess fortlevande även i det moderna väst, i ”den faustiska kulturen” som han kallar nya tidens västvärld.

Herostratos ville bränna ett Artemistempel bara för att ha gjort det, bara för att bli berömd. Samma drag finner man ju hos den lakej som var uppe i ett torn med Karl V och började skratta. Förklaringen, sa mannen, förklaringen till detta skrattanfall var att han funderat över vad som skulle hända om han greppat kejsaren och störtat med honom till marken till en säker död. ”Herostratos” var svaret, denne lakej var en Herostratos' like, en som ville utföra något just for the hell of it. Och än idag lever Herostatos’ ande här i väst, med seriemördare, terrorister, stalkers, presidentmördare med fler avvikare, samt, i en mer salongsmässig kontext, folk som är ”kända för att de är kända”: premiärlejon, socialites, dokusåpastjärnor med mera.

Värdet med att läsa Spengler? – Han påpekar att kulturer ibland går under, att de kör slut på sitt krut. Rom gjorde det på 400-talet, vi håller på att göra det idag. Den Lycko-Per som anser att väst inte kan gå under, att vi nu lever i en ny hellenism eller renässans, kan behöva sig en dos Spengler för att få en mer autentisk, tragisk syn på tingen.

Dylik tragik, dylik domedagskänsla, sägs vara typiskt höger/konservativ/icke-liberal. Nåväl, då är jag skyldig till dylik högeravvikelse. Men på sikt är jag optimist: kulturen måste gå under för att något nytt ska spira. Jag är, som man sa om Nietzsche i något sammanhang, tragisk optimist. Jag ser tingens förgänglighet men essensen förblir.

- - -

Vi har kört slut på krutet säger Spengler, det sluttar neråt. Väst, den faustiska kulturen, stod på topp kring 1600-talet, sedan märker man dekadansfenomenen. Ett sådant är den romankultur som uppstår på 1800-talet. Vi får ”klassiker”, ”stora” berättelser om beklämmande småborgare, demimonder och frigjorda kvinnor. ”Den nya tidens epos ska fokusera på intressena hos en Nana, Bel-Ami och en Hertha, och alla är de ofruktsamma.” (ungefärligt citat). Den moderna romanen är en stadsprodukt och kommer inte att ha något att säga morgondagens människor, som kommer att få börja om med en mer jordnära kultur. Vår civilisation idag är, säger Spengler, ”en internationell världsstadskultur”. Vi styrs av en elit som far från storstad till storstad; de känner sig främmande så fort de beger sig ut på närmsta landsbygd. Detta skrev Spengler redan 1918 och det gäller än idag. Det är i kapitlet ”Stadens själ” i ”Västerlandets undergång” och här får vi hans civilisationskritik i ett nötskal. Staden uppstår som en utvidgad by, växer till sig under medeltiden, blomstrar under barocken och förfaller successivt under rokkoko och följande tider – förfaller, inte på ytan, men i sitt inre eftersom något nytt inte skapas efter ett tag, allt blir stilupprepning, nostalgi, romantik.

Att vi idag lever i stilupprepningarnas tidevarv är uppenbart för alla. Allt är pastisch, ironi, återskapande av föregående storheters verk. Kravet på ”originalitet” har försvunnit för länge sedan i kulturutmattningens tecken.

Spengler påpekar dylikt för oss. Han må generalisera för hårt ibland men på det hela är hans verk mycket upplysande. Han lär oss se, lär oss tänka i större termer än liberalismens ”eviga utveckling, eviga framsteg”. Han är ett salt och en oslipad diamant, en ikon för en tragisk optimist som undertecknad.
Oswald Spengler: Västerlandets undergång (Der Untergang des Abendlandes, 1918-22)

Relaterat
Spengler hyllade västerlandet
Historia in nuce

bildkälla

måndag 13 december 2010

En ålderdomlig framtid


Ett nytt begrepp gör sitt segertåg i dagens debatt: arkeofuturism. Det innebär i korthet att kombinera ålderdomliga drag med modern teknik. Mannen som myntade det heter Guillaume Faye. Han tycks med det hela åsyfta att vi rör oss mot en framtid som inte är linjärt modernistiskt, utan som genomgår en megakris (sju kriser ihopbakade till en) och därefter rekonstrueras på delvis moderna, delvis ålderdomliga grunder.

Detaljerna åsido så är konceptet användbart när man ska se på en sådan roman som Frank Herberts "Dune" (1965). Fler än jag har kallat hans roman "arkeofuturistisk", som till exempel bloggaren Wodinaz i februari 2010. Jag är tacksam för denna impuls. Att kalla "Dune arkeofuturistisk klargör Herberts attityd till sf-skapandet, den förädlar detta att ha ålderdomliga inslag i en framtida berättelse. Annars tenderar detta med förekomsten av svärd och feodalism i en sf-berättelse att behandlas styvmoderligt och med överseende. Så att lyfta in arkeofuturismen i sf-diskussionen är ett vällovligt konceptuellt genombrott skulle jag vilja säga.

Herbert målar upp en framtid med både rymdskepp och svärd, ett rymdimperium som inte styrs formalistiskt av byråkrater utan mer ålderdomligt med feodala län. Datorer har man märkligt nog inte (orealistiskt, en kvarleva från 60-talets datanoja) men i övrigt en hel del modern teknik, framför allt rymdskepp och allt vad därtill hör.

Är det hela trovärdigt då? "Svärd och rymdskepp" har man ju sett förr (Blixt Gordon etc). Men jag får nog säga att det hela är rätt tankeväckande. Herbert tar i vart fall INTE för givet att framtiden ska vara enbart urban och ekonomistisk; hans framtid baseras på icke-ekonomiska relationer mellan människor, fotad i länstrohet och uppoffring. Hela den herbertska galaxen andas i forntida yra, med ormdyrkan, drogesoterism och överhuvud en religiös känsla. I en modernistisk framtid, så som i Asimovs med flera, finns bara maskiner och politikpratande nihilister. I Herberts framtid finns fläktar från det arkaiska.

Man har sin "ormdyrkan", sina på planeten Arrakis subterrana sandmaskar man växelverkar med. Konceptet med dessa varelser och allt vad de innebär är mer än arkeofuturism, det är mytologi. Oavsett om Herbert skriver lite stelt så kvarstår sandmaskarna som SINNEBILD sedan man läst boken. De lever för evigt. Kan man skapa sådant måste man ha något att komma med anser jag.

Jag har skrivit flera inlägg om Herberts "Dune" på denna blogg. Ni finner dem här. Och Guillaume Fayes bok finns på svenska och du köper den här.

söndag 12 december 2010

Vinterland


Jag har varit ute och rest i NORRLAND, mellan Härnösand och Övik.

Många reflektioner inställer sig. Kort sagt, man tänker mycket medan man åker buss och ser landskapet fara förbi.

Det var kallt. Jag reste genom ett kylslaget land. Men det var klart väder. "Kallfint" som pappa brukar säga.

Jag är född i Norrland (Åsele) och i Övik bodde jag 1975-85 så detta är hemtama marker. Vackra marker. Skog och åter skog, inbäddade gårdar, vissa övergivna, andra med lysande fönster. Förr brukade jag bli beklämd av bådadera, både av ödehus och bebodda hus. Jag tänkte: än varar civilisationen - men för hur länge...? Kommer inte FASAN, KRIGET, NÅGOT HEMSKT snart...?

Men det där är en projektion. "Som vi är, ser vi." Nu är jag en något mer disciplinerad människa, jag kan tänka: såja, var inte så negativ...

Så något slags VÄLVILJA härskar väl över alltsammans...? Guds hand...? Varje gran, varje snöflinga som bevaras i Guds minne...?

Öde skogar, här och där små samhällen - Docksta, Nordingrå, Bjästa. Här och där kyrkor (Docksta, Själevad), här och där åkrar, bondgårdar, stiliga hus. Här och där sjöar, här och där kalhyggen-grustag-hästar som går ute... ja det är inte klokt vad här är. Här har jag i alla fall växt upp, här vill jag leva. Jag kan se gårdarna tåga förbi, jag ser tallarna vandra förbi, jag ser allt dra förbi utanför mitt bussfönster. Jag lever i denna utbygd, Norrland, Härnösand. Och här, har jag märkt, kan man TALA MED FOLK, folk är inte så urbaniserade att de bara skyndar förbi. Det är lite lantligt, bondskt. Ett tilltalande drag.

Jag har ingen storståtlig poäng med denna text. Jag vill bara säga att jag lever här och kommer att förbli här. Jag är en Norrlandsbjörn, en resare i skogiga marker. Jag har mina föräldrar i Övik och ser till dem då och då, som nyss - som denna resa till Övik jag refererar till, det som triggade detta inlägg.

Country roads take me home...

Men jag ÄR hemma. I mig själv. Jag reser inte till kärlek, som i den där Edin-Ådahl-låten. Jag reser i kärlek. Jag inbillar mig att även jag, likt varje gran och tall och gulnat grässtrå som jag sett utanför bussfönstret, bevaras i Hans minne.

Det om detta. Jag flyttade hit till Härnösand i mars i år, och om det skrev jag här. Och här är en annan resenär, en viss Melina Starr i en bloggföljetong. En berättelse om en new age-nunna med avsnitten i fel, top-postad ordning; det kan inte bli bättre eller hur.

tisdag 7 december 2010

Elegi (dikt)


Det är dags att publicera en dikt, ett poem. Det är koncentrerade rader av andlig styrka, ägnade att utgöra ett rungande påstående om världen och min relation till den. Och detta, "världen och ens relation till den", makrokosmos i relation till mikrokosmos, det är väl vad allt handlar om egentligen? Att länka sin egen värld till den stora världen, balansera stort med smått, privat med offentligt...?

Mitt liv är en elegi...
Jag är lycklig men ändå sorgsen,
undrar vart allt är på väg.

Min privata värld: under kontroll.
Världen i stort: you’re out of control!

Krig och rykten om krig,
konspirationer, giftskandaler,
porr, hat, våld...

Ni har hört det förr. Nu får
ni höra det igen: världen är
galen. Men jag blomstrar,
hos mig är det vår. Tål
ni höra det, står ni ut att
höra mig predika glädje?
Nej, det gör ni inte. Ni
vill höra en svavelpredikan,
lyssnar ni. Då säger ni:
”hör, så han dånar... en tuff
man, han går i närkamp med
världens ondska, han siar
om krig och elände”...!
Profeten orerar men
hälsan tiger still.

Så där har jag kanske min
framtid, där har vi en lovande genre:
domedagsprofetior. Att bli
ännu en Cassandra, Jesaja,
Nostradamus. Men idag
lämnar jag walk-over på
domedagskravet, idag
sjunger jag sol och vår,
fibonacciserien i en solros
och den goda doften hos
luften här i staden, den
påminner mig om min
barndom:
det är tallar
och kåda, det är skog och
friluft. Sådan är min
vardag, sådant är mitt
liv – ett friluftsliv, ett liv
med fritt syre, fritt vivre
och fritt järnvägsvagn.

söndag 5 december 2010

Lennart Svensson: Galen polis (kortnovell)


Det händer att man skriver kortare noveller ibland. "Flash fiction" kallas de visst, saker på mindre än tusen ord. Här är ett försök av mig, tidigare publicerad i samlingen "Eld och rörelse".

En viss kriminalkommissarie Rimhede levde och verkade i Sålunda, en stad i Sveriges hjärtland. En gång var det så att Rimhede undersökte ett mordfall - men tyvärr blev han galen på kuppen, stackars man, så en annan kommissarie, Mullebo, tog över fallet. Denne försökte tyda Rimhedes virriga anteckningar, spanade vidare och fann omsider ett spår som ledde till en villa på Granvägen 3. Där skulle mördaren, en viss V. Hosacka bo. Mullebo tog sin bil och åkte dit.

Mycket riktigt stod adressen "Granvägen 3" angiven på den brevlåda som den aktuella villan hade bredvid sin garageinfart. Men när Mullebo gick runt gathörnet fann han där ännu en brevlåda, en bredvid plattgången som ledde till samma hus' huvudentré. Här var adressen Klossgatan 9. Det var i och för sig logiskt för det var ju olika gator och huset låg i ett gathörn - men varför två brevlådor till samma hus?

Mullebo gick och ringde på vid huvudentrén. Öppnade gjorde ingen mindre än Rimhede, den galne polisen. Efter ytterligare spaning drog Mullebo slutsatsen att Rimhede, under pseudonymen "V. Hosacka", han som alltså bodde "om hörnet" fast i samma hus, var mördaren.

"Minsann", sa sig Mullebo när fallet var löst och han satt på sitt tjänsterum och tände sin segercigarr, "det var ett märkligt fall. Man skulle kunna kalla det hela: en kriminalvariant med psykopatologiska undertoner (schizofreni), på temat "brandman som också är pyroman". Här handlade det ju om en polis som var kriminell, själve min kollega Rimhede."

Mullebo drog ett bloss, lät röken simma i munhålan och blåste sakta ut. Man ska inte dra halsbloss med cigarrök, nämligen.

(Som sagt finns novellen utgiven i en bok. Läs mer om den här. Och fler noveller på bloggen finner ni här.)

fredag 26 november 2010

Topp 5 regler för en författare


Alla bloggande författare brukar förr eller senare ha inlägg om Hur Man Skriver. De har Skrivarskolor och Brorduktiga Råd För Blivande Författare och allt. Jag har länge planerat en dylik text och nu kan jag inte kan stå emot längre. Även jag vill magistralt säga er Hur Det Är i denna fråga, hur man blir skönlitterär författare. Men för att lyckas måste man bara följa dessa fem regler.



1. Skriv

Sitt inte på fiket och snacka om den roman du ska skriva En Vacker Dag. Istället ska du dricka upp, betala och gå hem och börja skriva - nu.



2. Skriv färdigt det du påbörjat

Gör färdigt det du påbörjat, då kan du bedöma verkets värde mycket bättre än om du bara lämnar en halvfärdig ruin efter dig.



3. Skicka in det du skriver

Det är sant att förlagen blivit strängare mot "lovande debutanter" nuförtiden, men försöka duger.



4. Ändra aldrig annat än på redaktionell uppmaning

En regel given av Heinlein (liksom regel 1-3, kan jag erkänna). Är ditt verk klart, håll inte på och peta i det även om du möter refuseringar. Det tar förstås en tid innan man lär sig "när verket är klart", men här kan ett tips vara att låta verket ligga till sig ett tag innan slutversionen skrivs ut.



5. Vill ingen förläggare ha dig, publicera dig själv

Om du sedan väljer att ge ut ditt verk i pappersform eller som e-bok bestämmer du.



- - -



Där har ni reglerna, svårare än så är det inte. Regel 1-4 fick jag som antytt från Heinlein. Det var i talet "Roadmarks". Det där med att man måste skriva samt fullborda det man gjort är de bästa råd jag fått, enkla men genialiska. Alltför många författarråd går in på teknikaliteter som första eller tredje person, hur man beskriver miljö osv. Men sådant lär man sig snabbt; det viktiga är att ha en vision och fullborda den.

Fullborda dina verk! Plastmodeller man bara byggde halvfärdigt orkade man ju sällan fullborda, och detsamma sker med noveller som fått ligga för länge på hårddisken. Förbehållet är förstås att texter, som antyddes i punkt 4, mår bra av att ligga till sig innan slutversionen görs. Men nödvändigheten av en sådan mognadsprocess ska för den skull inte göra lättjan till en dygd.




Relaterat
Multiversums mytolog
van Vogt
Dune
Métrostationen Arts et Métiers, designad av serietecknaren Francois Shuiten

måndag 22 november 2010

Treårsjubileum


Jag minns det som igår. Det var en kulen höstdag. Jag bodde i Eriksberg i Uppsala, en fulfager betongförort. Men denna dag, den 22 november 2007, såg jag varken betong eller tallar, himmel eller helvete - för jag satt vid datorn och hade äntligen nått fram till Bloggers inloggningssida. Och efter ett tag var BLOGGEN skapad, och den skulle såklart heta SVENSSONGALAXEN. Jag skrev ett testinlägg och efter det en hel radda till, just denna dag.

Det var ett uppdämt behov kan man säga. Drömmen att kunna skriva artiklar och få dem publicerade direkt, online, var förverkligad. Jag hade redan då många idéer om vad man kan skriva om: reflektioner och dikter och dagboksrelaterat, politiska inlägg och bokrecensioner, noveller och annonser för mina böcker och vad mer. Viss emfas på olika typer av inlägg kan finnas vid olika tider (2008 skrev jag mycket om sf, nu skriver jag mycket dikter), men Galaxen är en mix av allt detta, av fakta och fiktion, högt och lågt, nu som i begynnelsen.

Och begynnelsen var som sagt den 22 november 2007. Det är exakt tre år sedan. Så idag, cirka tusen inlägg senare och med operationsbasen flyttad till det sant fagra Härnösand, kan jag fira treårsjubileum. Så det blir de ordspråkliga pukorna och trumpeterna, triumftåg genom stan, tal till massorna från residensets balkong med mera med mera...

Så hur känns det då...? Ja kan säga att det känns - kul. Kul att ha bloggen, kul att driva den. Men istället för att orda om hur fantastisk denna blogg är tänkte jag här länka till diverse artiklar och trådar, till något av det som gör bloggen till det den är, till det svåröverskådliga arkiv som är Galaxens historia. Väl bekomme.

Min favorittråd, den om Åke Ohlmarks. Jag brukar klicka på den här när jag behöver muntra upp mig

En rätt fet artikel om folkrätten i krig

En tråd med mina memoarer

En tråd med diverse länkar till bloggen. Överst är det ett inlägg om bloggens fem mest lästa artiklar

En tråd om epos som "Beowulf" och "The Rime Of The Ancient Mariner", exempel på bloggens kulturella djup

Det om detta. Väl bekomme som sagt.

lördag 20 november 2010

Min privata Operation Barbarossa


En gång pratade jag med en kompis. Han sa att Armégrupp Nord, som 1941 anföll Leningrad (S:t Petersburg idag), tänkte ha sin segerbankett på Hotell Europa. Detta fäste jag mig vid: det blev som en symbol en förlorad dröm. Man intog ju aldrig staden.

Dock intog jag själv staden under en resa 1987. Jag besåg bland annat Isaakskatedralen, en rundkyrka i klassisk, europeisk stil. Nu har jag länkat det med diverse andra intryck och det har resulterat i denna dikt, som jag kallar "Min privata Operation Barbarossa":

Jag går in i en jättesal
och dricker ur Den Heliga Graal,
vin ur en gyllene pokal
i Isaaks katedral...

Jag dricker segerskål
för jag har vunnit, jag
har fullbordat mitt korståg,
min privata Operation Barbarossa.
Jag har besegrat negativism och
mörka tankar, jag har funnit
Gud inom mig. Och målet –
Den Heliga Graal – i Isaaks
katedral...

Nu går jag fridsäll på gräsmattan
framför denna Leningradkatedral.
Jag dricker solljus, badar i
gyllene ljus i kvällningen.
En liten promenad på Vasilijön
bara, längs Neva innan kvällens
segerbankett på Hotell Europa –
där jag ska hålla hov – som
norrlänning, svensk, europé.


(Ikonostasen i Isaakskatedralen, omgiven av kolonner av malakit och lapis lazuli)

onsdag 17 november 2010

Tre systrar

Jag har många systrar, ja hela världen
är full av dem, men här ska jag
berätta om tre av dem.


1.

Hon är Frou-Frou, hon e go’...
Hon har en hatt på sig, en stilig
hatt, lite gammaldags. Men hon gillar
den, är den inte snygg säger hon
och ståtar i hatt och snörkängor –
högklackade, nätta kängor – och kjol
och sidenblus, jacka och scarf.

Sådan är Frou-Frou: en liten
mamsell på bal, en mamsell
på café, en mamsell på varité –
så vän och snäll, så kokett.
Så, med ett ord: Frou-Frou
är en kokett kokott och av
henne kan man få smått
och gott.




2.

Min syster Catalina lever
i soliga nejder, hon smeks
gyllene av solen bland palmer
och duner. I guldgul bikini
lapar hon sol, blir en guldkvinna
i dyrkande åtbörd, en soldyrkande
syster
om jag någonsin hade en.

På sin slimma Ferrari sitter hon
i solens sken, min mörkögda
syster, min svarthåriga bronsgudinna –
och i solenedgången försvinner hon
bort på en solstråle, solens dotter,
till sin första hembygd, Solia land.



3.

Lavinia! så vill jag sjunga
till dig min syster i din vita
klänning, skyggt viftande med
din vimpel i salens ljus. Du flaggar
för blygsel, harmoni, den lugna
kraften:
”vad stort sker sker tyst”.

Så vandrar du genom salar och gemak,
genom tempel och trädgårdar och
når Stillhetens Kapell i skimrande
fröjd – där du böjer knä – och
sjunger en hymn – för Livets
Triumf i kvinnlig briljans,
kvinnligt beskydd, kvinnlig natt –
för natten är du, egyptiska Nut,
stillhet, tomhet, akâsha, rymd.
Universum är kvinnligt,
rymden är rund.

söndag 14 november 2010

Den röda planetens blues


Jag har läst lite webbsidor med de senaste Marsfotografierna. Det är spännande. En och annan anomali framträder - för den som inte är akut tvivelsjuk vill säga. Se ovan.


En annan bild jag fann var denna, en dataanimering av sfinxen i Cydonia sedd från marken. Den ligger vid vad som sägs vara Mars gamla ekvator (planeten kan ha tiltat sedan dess) så därför kunde man se jorden gå upp ur dess mun. Detta och annat inspirerade mig till dessa rader:
Jag sitter vid en Marskanal
och spelar metallmandolin.
Jag ser upp mot Cydoniasfinxen
och ser jorden stiga ur dess mun –
och, i skyn, jagar
Phobos och Deimos varandra.

Jag spelar på min mandolin,
det är Spotnicks gamla låt ”Rocket Men”.
Ty jag åkte hit med en raket,
en brons-och-glas-och-aluminium-raket.
Sedan landade jag och gick ut
på planeten, det röda Mars, sjungande
”Röda Mars välkommen”, en gammal
melodi, ”Sköna Maj” ni vet.

Nu sitter jag här och spelar min musik,
knäpper på min luta medan
kanalerna flyter förbi,
månarna jagar och Jorden stiger
ur munnen på Cydoniasfinxen.

tisdag 9 november 2010

Även med känsla


Ni tror att ni känner mig men ni känner mig bara till hälften...

Ni tror att jag är en gentleman som bara säger trevliga saker. En psalmsjungande kristolog från vita nejder. Men där har ni fel. Läs till exempel detta kapitel ur min senaste roman, "Till Smaragdeburg":

Jag vandrade genom natten, en natt som aldrig tog slut. För månen gick ner och solen gick upp – men det var en kall sol, blott en skarp liten lampa i en mörk himmel.

Vad var nu detta, tänkte jag; oändlig natt, oändlig öken? Jag frös inte annat än andligen: jag rös.

Jag gick under den debila himlen, försökte tänka positivt, försökte sjunga, men det ville sig inte. Detta var Nattlandet.

En mörk stad dök upp vid horisonten, jag gick in i den och kom till ett torg. Där mötte mig råttor; de sprang förbi mig.

Jag gick in i ett hus, och på en stol satt en mumie, ett svartnat lik, fastbundet på stolen. Vad var meningen? Korrespondensen?

Här hjälpte inga glada miner. Eller gjorde det? Var detta en projektion av min ångest?

Jag stirrade in i mumiens ögonhåla. Mörkret växte, drog mig till sig, absorberade mig fullständigt och allt blev svart.

I nästa ögonblick stod jag på en terrass. Man hade utsikt över Nattlandet och den mörka staden, med grå huskuber och gatuschakt. Intill mig stod en vithårig, blek man.

- Du är Döden, sa jag.

- Korrekt, sa mannen. Han hade varken kåpa eller timglas, inte ens lie. Bara svart kavaj, kritvitt hår och bleka ögon.

- Vad vill du mig? sa jag.

- Jag vill bara göra min existens påmind. Du tar för lätt på allt.

- Gör jag? sa jag. Ja, det kanske jag gör. Jag tänkte på mötet med Joschua nyss, jag hade nämnt hur lätt jag tyckte min vandring gick. Var detta ett replik på detta, ett sätt att pröva mig? Kanske, men jag orkade inte tänka på det. Istället sa jag till Döden:

- Jag är en fri man, fri att känna glädje.

- Men nu känner du ångest.

- Så det här är ett sätt att pröva mig, ett sätt att lära mig "livets realiteter"? Men jag har redan betvingat dödsfruktan inom mig.

- Har du?

- Jodå.

- Verkligen? Du har kanske insett tillvarons elände i teorin - men existensiellt? Lever du som du lär? Betyder död och smärta något för dig eller är det bara ord?

Jag blev honom svaret skyldig. Antagligen var denna stad en spegling av mitt psyke, en externalisering av min ångest.

- Okej då, sa jag, ibland känns det mörkt. Men man får inte låta sig dras ner i svärtan, inte frossa i den. Jag vidhåller: jag är en fri man, vara och tänka är samma sak. Mitt ledmotiv är sång och dans, fromhet och sol. Smaragdljus -

Jag avbröts av buller. Döden pekade på en procession nere på gatan: sjuka, halta och lytta passerade.

- Vad har du att säga till dem?

- Inget, sa jag. Men jag kan lyssna till dem, höra vad de har att säga.

- Originellt svar, sa Döden. Vi gick iväg från terrassen, kom ner på gatunivån och mötte processionen, de lidandes tåg. De visade oss sina sår, sitt elände – så vad skulle man göra? Svar: visa deltagande. Jag frågade ut dem, hörde mig för om deras lidandes historier, lyssnade och hummade. Det var inte mycket jag gjorde, men för den skull inte intet.

Sedan förde mig Döden till ett rött hus som ångade av smärta eller av lust, det var svårt att avgöra. En bordell eller en tortyrkammare? Nakna kroppar, piskor och stön, blod på väggarna. Skulle jag gå här som en ontologisk turist och bara iaktta, eller skulle jag gripa in och rädda folk? Eller bara visa deltagande?

Jag måste göra något. På en brits låg en kvinnsperson, insvept i ett lakan. Lidelserna var skrivna i ansiktet. Jag böjde mig ner och frågade vad hon hette; "Belladonna" blev svaret.

- Själv är jag Pilgrim, sa jag. Upp med dig, följ med mig istället. Bort från detta elände.

- Nej, va, aldrig. Här har jag det bra. Här njuter jag.

- Du ser ut att lida, sa jag.

- Jag njuter av att lida, lider av att njuta. Har du aldrig gjort det? Aldrig njutit av sken och villa, av tidens förgänglighet? Aldrig lidit av närheten till en vän, lidit av vetskapen att när hon inte är här, då lider jag?

Det var knepigt! Visst hade jag känt så. Men på sistone hade jag försökt komma bort från det, från det jag lämnat Metallstaden. Försökte leva i nuet istället.

- Visst finns det glädje i det du säger, sa jag, smärta i njutning och så vidare. Men den yttersta njutningen måste ju vara att leva i nuet, obetingat. Apatia.

- Njutning i ögonblicket, apatia? Nej, det låter tråkigt. Njutning måste ju vara betingad, påverkad av något yttre: mat och dryck, sex och samlevnad. Och apropå det sista får du ursäkta, för nu ska jag delta i en orgie.

Belladonna reste sig från britsen, gick mot ett rum som ångade av stånk och stön. Kanske härliga nejder, kanske inte; jag lämnade huset, fortfarande med Döden bredvid mig. Nu kom vi till ett torg, ett där åter en massa människor uppehöll sig – men dessa gick varken att tala med eller lyssna till för de irrade hit och dit utan att verka uppfatta omgivningen. Vissa gick runt och grubblade med bekymrad uppsyn, andra sprang runt och skrek som vansinniga, åter andra kokade av återhållen ilska: man såg vitnade knogar och sammanbitna miner.

- Vad är detta? sporde jag Döden.

- Det är ensamma människor. Alla går runt här, ovetande om den andre; alla är uppslukade av sitt inre, av grubbel, planer på hämnd och ömkan över den egna olyckan. De har förskansat sig i sin ensamhets borgar, de försvarar den avundsjukt, gör vad som helst för att slippa koppla av, slippa erkänna att det finns mer än det egna jaget.

Jag antog att detta talade för sig själv. Så fortsatte vi att vandra runt i Nattstaden, Döden och jag; vi skred över kyrkogårdar och genom kryptor, såg beknotor och skelett, dödskallar och timglas, bleka fanor och antika vapen, allehanda vanitas.

Vi gjorde halt i stadens utkant.

- Vad mer? sa jag. Vad vill du ha sagt med allt det här? En vacker dag dör man; ska jag dö nu?

- Nej. Du tycks ha besegrat mig, besegrat dödsångesten. Men vad säger du om det här då - det är människans verk!

Vi såg ut över öde land med kala träd, torr jord och svart himmel. I luften dödsfåglar.

- Ja vad? sa jag. Människan har en fri vilja. Vi kan inte anklaga högre makter för att vi föröder jorden, lika väl som tjuven inte kan anklaga polisen för att han stjäl.

Döden nickade, det var tydligen rätt svar. Han gled ifrån mig, vinkade sakta; änglavinkning.

Själv rös jag ånyo, gick ut i den förödda Nejden, gick genom Nattlandet. Plockade upp en pinne, tog den som vandringsstav.


Det var hela kapitel 18, "Nattlandet", ur romanen "Till Smaragdeburg". Boken handlar om en pilgrim på väg till en strålande stad i fjärran. På vägen träffar han på diverse ting, som Nattlandet. En länk till en bloggtråd om boken gavs ovan. Vill du köpa boken så maila mig (se listen överst), priset är 70:- inkl porto.

(Washington Allston, "Elijah Fed By The Ravens")

söndag 7 november 2010

"Tempel" - en finurligt illustrerad poesisak


Jag går genom tempel och trädgårdar, jag
ropar till Jesus under ekande valv -



Under Polstjärnan och Orion är min gång,
i flygande fläng jag sjunger min sång -



Vad månde jag se, ja me oh my,
Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ -




Tempel. Jag gillar tempel. Jag vandrar i
kyrkor, bor i kyrkor, sover i kyrkor -



Jag bloggar om tempel lite då och då,
klicka på länken så kan ni förstå...

Relaterat
Min bibliografi: allt jag gett ut
Clark Ashton Smith
Lord Dunsany
Tempel och trädgårdar

fredag 5 november 2010

På den här bloggen


På den här bloggen finns det lite grann av varje. Det finns noveller, ja faktiskt mer än en novelltråd. Det finns desutom en tråd om musik samt en massa annat, som denna tråd.

Idag är det fredag.

Nyss var jag i Åsele. Jag lånade ett hus av en bekant, ett snyggt gammalt trähus ett stenkast från stadshuset. Där bodde jag, där levde jag, där dansade jag i kreativ yra. Dagarna spenderades med att göra fotomontage.

Jag var också ute och gick. En dag knallade jag ner till Trillen, den gamla nöjesparken nere vid flodkröken.

Det var en dag i oktober, mild och mulen. Väl nere på detta övergivna nöjesfält, Trillen, gick jag ner till dansbanan. Jag såg på dess öppna utrymme med pyramidformat tak, där inne kan man dansa, det finns till och med en liten scen för musiker. Men jag gick inte in på dansbanan, jag fortsatte ner till stranden. Jag lutade handen mot en tall, skådade ut mot vattnet och såg dess lugna yta – lugn om än strömmande, sakta flytande fram i sin majestätiska krök. Ångermanälven.

Jag såg tvärs över älven mot ridåer av tallar och framskymtande hus. Jag såg mot norr, följde älvens lopp norrut och anade bron där borta, landsvägsbron.

Jag fick en impuls att vända mig mot stan, vända mig helt om – och då såg jag ett gigantiskt krucifix torna upp sig, en korsfäst Kristus som överskuggade hela stan. Och en jättelans stötte i hans sida – och blod rann ut – en hel störtflod som det var, en gigantisk blodström som for ut och nådde marken och hela stan dränktes och jag med den.

- - -

I nästa ögonblick var jag hemma igen, hemma i mitt lånade hus där i Åsele. Jag irrade genom rum, jag drogs mot ett fönster, såg gyllene gryning. Jag ställde mig vid fönstret, försökte som i ett töcken gripa ljuset, supa in solstrålarna, dagens första. Och där, över bergen, såg jag den bryta fram, solen, dess gyllene skiva. Den belysete mig, bländade mig. Jag insöp solljuset, närde mig av energin direkt.

Detta är Solarium. Det är soldevans makt, soldevans ande, Kristi solande som fyller mig – och jag tar emot, jag erkänner det. Jag bejakar Logos inom mig, bejakar min Kristusnatur.

Jag gick ut i trådgården. Jag såg en blomma i en rabatt och kom att tänka på dikten:

Jag ser Hans ansikte i varje blomma,
Hans blod i varje ros...


Jag gick vidare i trädgården och såg ett äppelträd, det fick mig att tänka på detta, kanske ur samma dikt:

Jag ser Korset i varje träd...


Så kan det gå till i mitt liv, under mina resor. Det är sol, Kristusande, uppenbarelser och meditationer. Så är det att vara Svensson.

(Rubens, "Coup de Lance")

onsdag 3 november 2010

På Tempelberget (svit)


Härmed en något längre dikt. Jag väljer att kalla den - "På Tempelberget".
Den är tung, den är lätt, den är lång, den är kort - och den är min, mitt uttryck för en evangelisk fosterlandsstiftelse.




1.

Jag bad i drömmen, bad till Gud
och det lät så här, jag minns det så:
”Plocka mig upp – och placera mig på mitt berg.”
Jag bad denna bön. Och när jag vaknade
var jag på BERGET, mitt berg, Tempelberget.
Det var en höjd, en hel kulle med tempel
och palats, dammar och trädgårdar.
Jag gick mot ett tempel, ett dunkelt kloster,
en gotisk kyrka där ljuset sken inifrån. Jag föll på knä
och tackade Gud för att han placerat mig här,
på Tempelberget, mitt sanna hem, min religiösa
tillflykt i en sinnesslö, timlig värld. Nu skulle
det bli andra ord i spelet, andra toner i trilogin.




2.

Jag vandrade i trans mellan husen och blommorna,
insöp dofterna, hörde humlornas surrande. Jag
tog ett äpple från ett träd, satte mig i en lund och
åtnjöt det hela, tog en slurk vatten från en
källa, vaggades till sömns av vattnets porlande.
Sedan vaknade jag. Igen. Men jag var ännu
på berget, på Tempelberget. Jag gick runt
i templen, sjöng i valven, hyllade solen
bland murar och torg, statyer och brunnar.
Berget var övergivet, husen stöd öde, fåglar
kvittrade i kyrksalarna.




3.

Jag såg guld överallt, guld på korsen,
på inskriptionerna, på ljusstakarna,
i fönstren och på taken – överallt guld, Ofir och
Atahualpa, solens gyllene äpplen. Jag kvad:
Jag är guldet på domkyrkans kors,
guldet på Broder Nathanaels kors,
guldet på Födelsekyrkans kors –
jag är guldmaskinen, alkemisten, den
som gör varje dag till sol, varje ögonblick
magiskt, varje ögonblick värdefullt när
jag åkallar min Gud. Jag vänder mig
till Gud som en blomma vänder sig till solen.




4.

Sådant är livet på Tempelberget: jag sjunger
för min Gud, hyllar honom så ofta jag kan.
En religiös fantast med huvudet bland molnen,
det är jag – för jag har ett mantra inom mig,
en ständig ramsa – och den är – JAG ÄR –
JAG ÄR – JAG ÄR. Sådant är livet här,
och om du vill kan du besöka mig här,
bara gå över nejden, följd den inre lanternan –
eller gör som jag, be till Gud i drömmen att
han plockar upp dig och placerar dig på
berget, Tempelberget, ljuva psalmodiers kulle.
Och väl här kan du, om du vill, be med mig.
Vill du det? Inte? Då får du gå. Men om
du vill så bed min vän bed, världen må vara vred –
men med intoning på Skaparen din gud kan
du ändra allt, du kan ändra dig själv: ”I’m
looking at the man in the mirror, just look
at yourself, now, there’s a change”...




5.

Jag bor på mitt Tempelberg, är religiös som få
och det skrämmer er kanske. Religion och
dogmer, det formella och etablerade:
så hemska saker... Nej hellre då
vara vardagsman som frossar i det världsliga,
som är sekulariserad och dann. Ja – men
ändå finns det mycket religiöst i det synbarligen
världsliga, i poplåtar inte minst. Ta bara HEY JUDE,
ta A SAUCERFUL OF SECRETS, ta Enyas album,
ta vad ni vill: här och där finns HYMNERNA, det sant
sakrala utom till namnet. Och ibland når det formellt
religiösa även in i texterna, som i Judas Priest och
deras SOLAR ANGELS, i Procul Harums A WHITER
SHADE OF PALE, i Jimi Hendrix ”electrical church
music”. Så ni kommer inte undan, det religiösa
finns överallt. Ta bort allt religiöst, allting fromt och
hängivet, allt esoteriskt och himmelshyllande ur
kulturen och kvar blir aska, grus och mull. De säger att
”djävulen har alla bra låtar” men det är fel, så fel.
Vad är ”Party till you puke” mot ”Well the world
it keeps on turning / people keep on learning / it’s
crazy to be earning / all the money that you’re burning”...
Det är David Coverdale det där, ”Money To Burn”.
Nu vet ni det. Gud välsigne er.




6.

Jag lever på Herrens måltid och tror på Korsfästelsen.
Och du? Äter piller och tror på Förintelsen?




7.

Du tror på förintelse och äter piller –
jag tror på föralltelse och dansar under stjärnorna –
medan du äter aska och dricker tårar i din bedrövelse.
Men du måste inte gråta.
Kom till Tempelberget
så ska jag visa dig Gud.
Men om du inte vill –
så ska du veta –
att dörren står alltid öppen –
för dig – min bror.
Min dörr står alltid öppen
för en Förlorad Son.




8.

Tänk "ljus" och du ska få
ljus. Tänk shânti, peace,
samâdhi-stha -- na hanyate hanyamâne
sharîre.
Templet på berget väntar,
dörren är alltid öppen, för enskild
meditation tages ingen entréavgift --
det sa de i Stockholms domkyrka när jag
var där sist, jag uppskattade det, detta
är den fädrens kyrka jag lever i --
vare sig jag är i templet eller inte,
vare sig jag vaknar upp på Tempelberget
eller i mitt condominium i Byzantium --
där jag går från rum till rum, tänkande
på ett mysterium, gåtan Universum.






Relaterat
Wilcock: The Source Field Investigations
Melina Starr, 35, kriminalpolis
Melinas resa
Castaneda: A Separate Reality (1971)
Castaneda: att vara krigare
Castaneda: citat
Castaneda: The Eagle's Gift (1981)

fredag 29 oktober 2010

Sippen Brago


Jag hyllar Kristus som soldeva. Jag erkänner honom som Guds son. Jag är esoterisk och metafysisk, ser bortom vår fysiska verklighet – ty Gud är över allt – han är överallt.

Ni förstår. Jag ser ”beyond the Beyond”. Tillvarons grund är andlig, transcendental och icke-materiell. Dock har vi en del materialister här i Härnösand, absurda människor som tror på ”vetenskap” per se. ”Vetenskap” är för dem lika med empirisk vetenskap. Allt vi kan veta nås av dem via prövning (”prövning” av grek ”peirô”, därav ”em- peiro”, ordagrant in- prövning) av vad vi uppfattar genom de fem sedvanliga, yttre sinnena. Då kan det heta: ”Empirisk kunskap nås via empirisk forskningsmetod, ergo är det enda som existerar den empiriska verkligheten”.

Men detta är, som alla kan se, ett cirkelbevis.

De härnösandsbor som hävdar dylikt kallar sig scientister. Deras ledare, Sippen Brago, säger: ”Kunskap om yttervärlden nås via yttre, materiella sinnen, ergo existerar denna yttervärld och bara den.” Och det är en snarlik cirkel, en ogiltig bevisföring. Liksom detta som Brago sa på Karusellkvällen nyss: ”Jag iakttar betingad värld med mina betingade sinnen, ergo existerar den betingade världen och inget annat.”

Ja dessa scientister: man reducerar alla iakttagelser till empiriska sådana, gör en metodologisk reduktion av omvärlden – men därav följer inte att omvärlden är beskaffad på detta vis. Man gör metodisk redux till ontologisk och förväxlar därmed (som någon sa) undersökningsmetoden med det som undersöks, vilket är ännu ett felsteg. Vad är verkligt? Brago svarar: ”Det materiella, ty jag reducerar mina iakttagelser blott till vad jag kan uppfatta med mina fem, materiella sinnen...”

Men materialism är bara EN möjlig tolkning av omvärlden. Att nyttja det sjätte sinnet, intuitionen, ingivelsen och andra namn för våra obetingade sinnen – detta leder till helt andra tolkningar av varat. Som jag själv erfarit, som den esoteriker jag är.

Bragos gäng, empiristerna och scientisterna är emellertid dolda esoteriker.

Jag menar så här:

Givet att de går runt och har sin empiriska kunskap, så måste de ju förutsätta någon som har denna empiriska kunskap, ett kunskapssubjekt, ett jag. Men jagets existens är esoterisk och transcendental, den kan inte bevisas via yttre iakttagelser. Svårigheten i att förneka jagets existens erkändes till och med av den där Sartre, annars en nihilist av stora mått. Brago inser inte svårigheten i att reducera subjektiva erfarenheter till rena hjärnprocesser: jaget är nämligen irreducibelt.

- - -

Det finns mer att säga om denna irreduciblitet, omöjligheten att reducera vissa fenomen. Sippen Brago dyrkar till exempel Darwin, en känd reduxkonstnär.

Ta bara detta med irreducibel komplexitet, naturens komplexitet som Darwin vägrar erkänna. Darwin själv sa, att med existensen av ”...något komplext organ, som omöjligen kan tänkas ha tillkommit genom otaliga, på varandra följande små anpassningar, skulle min teori utan tvekan falla samman.” Så vad med mitokondrier, biokemiska nanomaskiner, cellens miniatyrfabrik och ögats uppbyggnad, vad säger darwinister om dem...? Vad sägs om ÖGAT? Om HJÄRNAN???

Scientister som Brago har för sin del materialismen som hypotes, som icke-empiriskt antagande. Alla andra antaganden anses icke-vetenskapliga. Det får en att tänka på Huxley: ”Vetenskap börjar som kätteri och slutar som vidskepelse.” Att intressera sig för materiell verklighet var i idealismens tidevarv kätteri, men idag liknar det hela vidskepelse. Här i Solarium har vi såklart vår andliga klangbotten, vår soldeva som vi hyllar och våra andliga danser, men ändå finns det en väldig beröringsskräck gentemot det ideella.

Darwinismen åter: vem har sett de avgörande mutationerna? Fossiler tenderar att dyka upp fix färdiga och förblir sedan oförändrade i sina gestalter. Ad hoc som motargument...

Livets mästerliga former sållas fram planlöst, utan syfte (enligt Darwin), men ger fabulösa resultat...

Darwin gjorde förresten många icke-empiriska hypoteser, han tog till fria tolkningar, som att ”universum har tillkommit planlöst, utan syfte” och ”människan är en produkt av blinda processer i naturen”.

Slump må finnas, men den är blott medel för en högre vilja, för Planen. Den är inte en suverän orsak.

- - -

En favoritbok jag har, ”Samtal med Gud”, säger följande om evolution och Darwin, jag refererar:

Evolution kan sägas vara en process, men vad är det då för en princip som vägleder denna process?

Evolutionen innebär att ”den lämpligaste överlever”. Men det är fortfarande något processartat, ett sätt som evolutionen yttrar sig på – en så kallad ”modalitet”.

Det skulle innebära att ”evolution” och ”de lämpligastes överlevnad” är synonymer. Då kan man inte hävda att ”de lämpligastes överlevnad” är en vägledande princip, för det vore som att hävda att ”en av evolutionens vägledande principer är evolution”. Återigen en cirkel.

Vi utvecklas, men till vad? Enligt esoterismen, enligt dem som TROR, kan vi själva styra vår evolution. Nietzsche tycks ha hävdat detsamma; han ogillade Darwins mekanistiska världsbild där allt bara sker av nödvändighet.

Återigen:

En darwinist säger: ”vi utvecklas enligt principen om utveckling”.

Men vad är egentligen den grundläggande principen?

Det esoteriska svaret vore: Evolutionen är något vi kan styra, enligt vissa principer. Det kan kallas medveten evolution. Enligt ”Samtal med Gud” (bok 3) befinner sig människan blott i början av denna.

- - -

Men vad anser JAG om allt detta då? Vad har jag att säga alla materialister och nihilister?

Vad är min rungande replik till Brago och hans anhang?

Men jag har redan sagt mitt om materialism, det sa jag innan ”Samtal med Gud”-referatet. Men mer på den vägen vore: all sann vetenskap, all spekulation och högre abstraktion måste se något mer än ”materia”. Blotta praktiken med idéer, teorier och konceptualisering av verkligheten, det är ju något immateriellt. En idé är en idé, inget fysiskt objekt. Alltså är alla vetenskapsmän idealitser, inte materialister.

Man måste abstrahera, esoterisera. Öppna dörren för fria flygturer i högre eteriska sfärer. Den högre matematiken sägs ju för övrigt ha detta postulat: man får inte anta att verkligheten existerar! Inga antaganden om den fysiska verklighetens existens får göras i högre matematik, annars flyger inte ekvationerna.

Vad gäller min världsåskådning i stort, min syn på livet och tillvaron, så tänker jag: antingen så tror man eller så gör man det inte. Antingen ser man DET OSYNLIGA eller så gör man det inte. Antingen anar man UNDRET, GÅTAN, FÖRTROLLNINGEN i att existera, i att livet, naturen, allt levande frodas omkring oss – eller så är man blind som en nyfödd mus för allt detta.

Men visst finns det möjligheter – möjligheter för de blinda ATT SE. Som jag sa tidigare är scientisterna dolda metafysiker. De förutsätter ett JAG som är transcendentalt till sin natur. Well, accepterar de detta, att jaget är något väldigt gåtfullt, då har de grunden lagd till ett metafysiskt credo.

Och vägrar de att gå den vägen, då kan jag bara säga: vetenskapsgänget borde bli mer esoteriska för det finns egentligen ingen motsättning mellan vetenskap och esoterism. Alla söker vi kunskap om varat, kunskap om det absoluta.

Vad är då detta absoluta?

Man kan säga: allt liv emanerar från Det Absoluta (= Gud) och finner sin plats i det Oändliga.

”Det oändliga” – det är ett svårt ord, ett stort begrepp...! Men likväl ett faktum bortom stadens gränser, bortom jorden och vårt solsystem. Bortom Bortom. Vi är ensamma, du är ensam!

Sicken ångest. Men väl ute i detta stora Bortom, i Avgrundens tomhet likaväl som på torget i Solarium en tidig morgon, ja även hemma i våra hem när katten är ute och din käresta stuckit, ska vi finna att det inte finns någon ensamhet eller åtskildhet, att allt är förbundet med allting annat. Och det är esoterismens enhetstanke, Unus Mundus: inget är avskilt från något annat, allt hör ihop. Inget är avskilt från Gud, Han genomtränger allt.

(Bilden föreställer ett soltempel. Mer om "Samtal med Gud" här.)

torsdag 28 oktober 2010

Galaxen snart tre år


Den här bloggen startades den 22 november, 2007. Så det är snart treårsjubileum.

Det finns idag 966 inlägg på bloggen. 966! Det är inte lite. Och de flesta är genomarbetade artiklar. Några enraders "kolla-in-det-här" med bifogad länk finns inte, det kan jag lova. Vissa kortare texter finns så klart men allt har själ vill jag mena, allt andas kvalitet, vingmutter och hylozoism.

Så jag presiderar över en fet guldgruva här. Det enda problemet är att det är lite svårt att hitta, även för mig. Det finns så satans mycket här. Eller vad sägs om detta taggmoln:

A-Z (4) aktuellare böcker (25) alkibiades (2) Andersson (1) Antropolis (16) apatia (10) att vara Svensson (154) Ballard (13) berättelser från Rokkana (19) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (18) bing (165) bloggish (31) Blue Öyster Cult (5) Borges (1) Castaneda (10) Den musiske matlagaren (16) Den sjungande sjustjärnan (1) Dick (6) dune (6) Eld och rörelse (40) en gatas melankoli (12) En novell om Babylon (4) esoterica (85) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (35) gambla fiina versepos (2) Gripenbergs sol (4) historia in nuce (67) hårdrocken rockar hårt (41) intr. mus (17) Jünger (66) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (16) Kristus (20) lee (3) lite litteratur (83) ljus (1) Lovecraft (10) Maiden (8) Melinas resa (8) memoarer (8) multiversums mytolog (7) NDW (2) Nietzsche (6) Ohlmarks (5) ori ett lag (35) Phil Lynott (1) Poe (1) poesy (28) politikka (60) Priest (11) rymd (10) sanskrit (9) sf man minns (85) small candies (108) Smaragdeburg (4) Stratopias gåta (24) Sveriges störste poet (7) Swedenborg (4) tempel (22) Tolkien (4) typer (15) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (6)


Där har ni etiketterna på denna blogg. För att nå dem och klicka på dem, gå till högerspalten och neråt en bit. Där kan ni browsa bäst ni vill i Sveriges mesta blogg, i en obeskrivlig djungel av smartness och fikonspråk.

Där har ni bloggen sammanfattad! Alltifrån Nietzsche och Tolkien till film och TV, versepos, Babylon och Castaneda. En galax av ämnen sannerligen. En Svenssongalax.

Så bloggen är som den är, obeskrivbar. Jag menar, kudos åt alla som har sina nischade bloggar - modeblogg, politikblogg osv - men denna blogg kommer aldrig att inskränka sig till ETT ämne. Det må förekomma perioder då jag bloggar om en viss grej, men metabudskapet i denna blogg är - inget budskap. Det är jag helt enkelt. Take it or leave it.

(Katedralen i Brasilia)

onsdag 27 oktober 2010

Ode till en plastsoldat i skala 1/32


Härmed en dikt jag skrivit. Den ingår i samlingen
"Tempel och trädgårdar" (2011).

Jag publicerar här nedan en dikt, ett litet poem ur djupet av mina dagar. Det handlar om plastsoldater och vad de symboliserar.
O lilla plastgubbe, du som springer med ditt gevär
i evigt anfall, i evig åtbörd att gå fienden inpå livet...

Du är en AFRIKA KORPS i skala 1/32,
du bär skidbyxor och vapenrock, skärmmössa
och gevär och stridssele och gasmask på ryggen.
Jag köpte dig och dina bröder 1978,
det var i ÖVIK en sommardag. Ni kom i
en kartong från AIRFIX, ni var i plast och ni
var brungula till färgen; jag målade er och
hyllade er, lät er kriga i mitt fiktiva krig.
Sedan gick åren. Jag drog själv på mig
vapenrock och kängor, tog hjälm och kpist och
krigade i ett annat krig, det var LUMPEN
och SOLLEFTEÅ och I 21 och infanteri,
patrull och bevakningssoldater, GU-bat
och bandvagn och tomhylsor i diket.

Åren gick. Så kom jag hem en dag,
hem till pojkrummet i ÖVIK – och jag
fann mina AFRIKA KORPS i en låda – och jag
tog med mig dem, hem till mitt nya hem,
till HÄRNÖSAND – och jag målade dem, ja jag
målade dessa gubbar, målade dem snyggare än förr.
Jag målade dem i olika mönster, inte bara i öknens
beiga blekhet utan även i grönt och grått, i svart
som det anstår SVARTA GARDET samt,
la pièce de résistance, en figur med byxor
i ockragrått, vapenrock i nötbrunt och mössa
i gråbrungrönt – för därmed blev allting VERKLIGARE,
det blev en ökensoldat med NYANSER, allt var
inte längre khakigult som på kartongen.
Det blev en sann soldat och inte längre
en plastsoldat.

O ökensoldat som springer med ditt gevär, o
sinnebild för varje soldat, för SOLDATEN –
du är mig en evig inspiration, du är essensen av
dikt och liv, av seklers historia, inte bara
ökenkrigets – för du lever i evighet, lever på
min kryddhylla, lever i mina drömmar – som
symbol för krigaren, samurajen, bushidomannen –
den alltid beredde, det förhöjda medvetandet,
den högre energinivån, den nivå som alla
HANDLINGENS MÄN befinner sig på, alla
medvetna aktörer, inbitna tänkare och gudsmän.
Du är inbegreppet av alltsammans, o plastsoldat
där du lever på min kryddhylla – du är soldatlivet
och historien, du är ÖVIK och SOLLEFTEÅ och
HÄRNÖSAND, du är natten och dagen, du är
khaki och gråbrunt, du är allting, du är jag.
Det om detta. Dikten finns samlad i en pdf med några andra texter. Du finner den länkad i detta inlägg.

Relaterat
Tempel och trädgårdar (dikter 2011)
Arméstaben: SoldF 1957
Övre Norrlands försvar
Tidningsbud: så funkar det
Graninge kyrka

tisdag 26 oktober 2010

Stadens vackraste trädgård


Den vackraste trädgården här i Härnösand ägs av Walter Thymian. Hemligheten är att han odlar med devas och tomtar, han söker hjälp från naturandar säger han. Det hela ska ha börjat efter en våt natt då han vaknat i ett märkligt tillstånd, klar men ändå lite utom sig om ni förstår. Han hade druckit och nått en annan medvetandenivå. Nåväl, han fick lust att korsa kanalen och gå bort i skogen, och där, i en solbelyst glänta, träffade han på en tvättäkta skogsalv, en tomte, en naturande som hade som uppgift att få växter att spira. Ett samtal utspann sig och Thymian fick veta ett och annat om nödvändigheten av intoning och harmoni, om att länka in sitt sinne på osynliga breddgrader.

För att göra en lång historia kort började han sedan den dagen att odla upp sin trädgård. Dittills var det mest halvhjärtat, han skötte om de buskar som fanns runt hans hus. Nu blev det fler odlingar – blommor och trädgårdsland, bönor och klängrankor, stockrosor och spirea – och han gjorde det i samklang med osynliga väsen, småknytt och tomtar, devas och änglar. Det låter som en saga men är faktiskt sant; det är bara att gå ner till honom på Breviksvägen 11 och se själv. Det är ett liv som på första dagen, surrande humlor och kvittrande fåglar och grönt, överallt grönt: pergolas och tunnlar, bersåer och ridåer, blommor som blommar från maj till augusti. Nu är det oktober och rosorna har precis blommat ut.

Mer kunde sägas om denna odlingsform, denna devaprocess. Jag har försökt den själv så smått i min egen trädgård. Kanske behövs det även en kvinnas hand till det hela. Sant är i alla fall att detta är vägen att gå: vi kan inte bara vara stadsmänniskor, idka stadsbaserad kunskap. Vi måste även ut i skogen och lära, bokstavligt talat lyssna till vad tomten har att säga och ta med oss lärdomarna i våra trädgårdar. Vi måste erkänna tomtens närvaro även i vår moderna värld.

Och för den som tror att jag och Thymian är de enda profeterna härvid, läs om Findhorn i Skottland. Det började som en hed bevuxen med ljung och gräs och är idag ett blomstrande Eden.

måndag 25 oktober 2010

Vårfrukyrkan



Detta är Vårfrukyrkan i Enköping. Se hur morgonsolen gjuter graniten till guld! Denna kyrka är vanligtvis en grå byggnad, man ser den som inget särskilt. Snygg men grå. Men här är magi med i spelet - det är samma magiska glädje som Heliga tre konungar kände - då de fick se Betlehems stjärna - och överfölls av en stor glädje.



Detta är en interiör ur samma kyrka som ovan, Vårfrukyrkan i Enköping. En gång bodde jag i denna stad, läs mina memoarer i detta inlägg.



Detta är en glasmålning i Vårfrukyrkan. Väl bekomme.

söndag 24 oktober 2010

Lennart Svensson: Rosen Som Aldrig Vissnar (novell)


Jag var ute och gick häromdagen, iförd ridbyxor och jaktrock. Varför? Säg det.

Detsamma frågade mig en ängel som plötsligt gick vid min sida:

- Varför ridbyxor? Du rider väl aldrig?

- Inte så ofta, det medges, sa jag. Men jag kan rida.

- Jaha, sa Doriel som ängeln hette. Men vi kan väl pröva om de duger att rida i?

- Va?

- Kom.

Han tog mig med till ett stall. Där stod två hästar redo. En ridknekt ledde fram dem och vi satt upp, red iväg över ett fält under en flammande himmel. Genom dunkla länder for vi, över slätter och genom skogar.

Till sist nådde vi en kulle - på vilken var upprest tre kors - på vilka tre män var uppspikade, en på varje.

En legionär kom just och stötte sin lans i sidan på den korsfäste i mitten. Blod rann ut ur såret och nådde marken. Just där spirade en blomma upp, en röd ros. Jag lydde en impuls, gick fram och plockade den. Just som jag gjort det blickade jag upp mot Honom - och en tår blänkte i ögat - och han log. Kontakt var upprättad, en ny strömkrets blev aktiv.

Symboliskt accepterade jag Kristi gräning, tog emot hans nåd. Han är min Frälsare. Han är sinnebilden för det mänskliga, han är det Logos som finns i oss alla. Utan honom är jag intet.

- - -

Det är annorlunda nu säger ängeln. Du har rosen i fickan, rosen som aldrig vissnar, rosen du plockade vid Hans kors.

Du har rosen, du har tron, du är aldrig mer rädd. Tidigare bekämpade du ångesten med Vilja, nu bekämpas den med Nåd.

Du är som ett lamm
i Den Gode Herdens famn –


Det är annorlunda nu. Ljungen på heden, jagande moln, en dörr som står och slår: ständigt desamma och evigt nya fenomen. Det är ständigt nya hieroglyfer av välbekant slag, evigt återkommande symboler på din himmel, evigt desamma och evigt förnyade: samma bilder som förr men med ny innebörd. Förr var innebörden Vemod, nu är innebörden Frid.

Det är annorlunda nu. Nyss var det ångest för att dö, ångest för att leva, ångest för vad nästa ögonblick skulle bära i sitt sköte. Nu är det likgiltighet och harmoni, en stilla glädje i ögonblicket - ett ögonblick som må vara regnig natt eller solmorgon, snörassel eller aftonbris.

Det är annorlunda nu: ett ansikte som gjuts till brons, metall som rinner ut i formen, ett ansikte med glansdagrar och skugga. Ett ansikte med karaktär.

Det är annorlunda nu. Du har rosen i innerfickan, nära hjärtat. I din innerficka ligger rosen du plockade vid Hans kors, en blodröd ros, en ros som spirade ur Hans blod. Du tog emot denna ros och stoppade den i fickan, denna evigt röda ros vars närvaro leder dig alltsedan dess. Det är annorlunda nu för du har rosen i fickan, rytmen i blodet, tungan i munnen och guld i stunden, i ögonblicket: den enda stunden, den bästa stunden, den gyllne morgon som kommer med sin glans då även du kan räkna dig som en av Hans...

Det är annorlunda nu. Nu får kreti och pleti komma med sina visioner, nu har de snackat färdigt, nu är det nya tider - gamla tider på nytt, nya tider som gamla. Du begraver ditt gamla jag och dina gamla fixa idéer, nu kan du se världen med obeslöjad blick, tala klarspråk på ett helt annat sätt än förr. Du kan spela spelet till slut och låta energin löpa i sina spår, du kan låta spelet spela sig själv och delta som om du brydde dig, vilket du inte gör – men du är likafullt med och spelar med bravur så länge du spelar...

... och så tömmer du skålen för allt du har fått
innan ljusen släckas i salen.


Det är annorlunda nu. Ett annorlunda liv i annorlunda land, samma land men ändå inte.

Ett annorlunda liv för ett annorlunda jag: samma jag men ändå inte. Pånyttfödd men ändå densamme, semper idem men med en ny, annorlunda tonart i livsmelodin.

Det är annorlunda nu.

- - -

Jag har funnit identitet. Och det, det är något annat än att vara självisk och dann. Det är att finna sitt ”högre jag”. Ens lägre jag kan då kallas ”ego” och någon egodyrkare är jag sannerligen inte.

Jag har trygghet – styrka – och makt – makt över mig själv och min värld. Jag har energi, den högre energi som kommer sig av att leva med Gud, leva med frälsarens blodröda ros i fickan: Rosen Som Aldrig Vissnar.

- - -

Jag står på en väg under en omöjlig himmel. En bit bort står en man i vit särk. Det är Doriel. Han säger:

- Här skiljs våra vägar.

- Ja, ängel, säger jag.

Molnen går, vindarna spelar upp till dans. Till satanspolka eller till sommarbris...?

- Jag ska lämna dig, säger ängeln. Så Gud välsigne dig, mannen! Gud välsigne dig!

Jag bugar. Vad svarar man? ”Gud välsigne dig”?

Men när jag tittar upp är ängeln borta. Kvar är bara molnen i skyn - och den blå himlen - och ett grönskande träd, löven prasslande i vinden.

(Detta var en novell av min hand. Fler noveller här.)

fredag 22 oktober 2010

Jag tror på 2012


"Domedagsprofetia" -- smaka på ordet. Det är inget man vill komma dragande med i polite society, inget man snackar om vid kaffet, i vart fall inte om man vill vara populär.

Ändå grasserar domedagsvisionerna idag, det är cassandror till höger och vänster. Det är inte bara extremister och grönanarkister, inte bara Bibelvrängare och apokalyptiker -- nej även bland ekonomer spås den ena och andra krisen, megakrisen och hyperinflationen.

Så om du har kaffepaus nu, sluta läsa. Jag vill inte störa din doppekoppefrid! Ni andra kan lyssna till min predikan -- mitt påstående, mitt ställningstagande, min audition för rollen som Cassandra. För själv är jag förstås med på tåget; jag ser sannolikheten i såväl ekonomiska krisbilder liksom i "2012", jag ser sannolikheten i världskrig och miljökollaps, oväder och storm.

Storm: det blir storm. Det säger jag i min roman "Antropolis". Vi måste uthärda en storm, en fet kris innan världen bättrar sig.

Man kan tala om detta länge. Men som den poet jag är vill jag ge en bild, ett inbegrepp för mitt utvakade sinne, min redan genomlevda kris. Och det är friden över Pompeji (se bild), fluffiga moln på drift över ruinerna. En gatas melankoli, en gata där skriken tystnat -- för evigt?

Pompejus Pompejanus, svavel från skyn och eldstorm över bukten...! Nu drar det ihop sig igen! Vi bjuder upp till dans i dimensionen, Shiva Natarâja leder långdansen i ett hav av flammor, Satanspolkan går och Horgalåten ljuder i natten, makabra danser till fet mans ära:

Satanspolka – dödsdans – danse macabre –

Orkestern spelar upp.

”Den västerländska kulturens svanesång”.

Dissonanser och harmonier om vartannat,
ett ledmotiv som fulländas, tvärvänds
och körs baklänges.

Det blåser upp till storm:
- ... torrento!
- What’s he saying?
- There’s a storm coming up.
- I know.
(”Terminator I”)

”Bryt ut, efterlängtade oväder!” (Chateaubriand)

Stormavstånd.

Soundtrack till undergången:
satanspolka – dödsdans – danse macabre.


Denna dikt heter "Stormavstånd". Den förekommer i min diktsamling "Grönt ljus".

torsdag 21 oktober 2010

Inte helt perfekt = perfekt


I våras jobbade jag på en krog. Vi gjorde mycket köttfärsrätter: det var ungersk färsbiff, dragonbiff, pannbiff och köttbullar så klart.

Och det är så här: när man lagar mat, även husmanskost, ska man vara noggrann. Men bara till en viss gräns – för gör man allt för fint, formar man pannbiffen alltför regelbundet, ser gästen inte att den är hemlagad. De tror den är fabriksgjord!

Detsamma kan gälla potatismos man gör från scratch: man kokar potatis, mosar den och har i mjölk och kryddor. Men har man mosat alltför noggrant kan kunden misstänka att det är ”köpes”. Däremot: några smärre potatisbitar i moset, några ”missar”, det är tecken på äkthet.

Några missar är tecken på äkthet, äkta vara. Det är som med smaragder: dessa, sägs det, får gärna ha lite brister i den inre strukturen: det är tecken på äkthet. Är kristallen däremot för perfekt signalerar det ”syntetisk”.

Detsamma kan gälla övriga hantverk än matlagning: lite fel och brister, en och annan fadäs är bara tecken på äkta vara. Som Herodotos ”oinfriade löften”, en miss med penseln på en tavla och så vidare. Perfektionism är ett ideal men det får inte bli analt. "Go all the way, then step back" som Harley Earl sa.

Mer finurligheter här.

(Tavla av van Gogh, jag har glömt titeln)

onsdag 20 oktober 2010

Landet (dikt)


Jag skriver Zonen, jag gestaltar ett krigarliv i evokativa scener och passager. Jag målar med grönockra, läderbrunt och kanvasgrått, jag spänner upp min segelduk och glider bort i skymningen; jag längtar till Landet som inte är, ty allt som är är jag trött att begära.

Jag rör mig i Terra Incognita, i Zonen, Stridszonen, Ingenmansland – i Landet som inte är, Det hemliga landet, Landet. Där utspelar sig mitt krig: i Landet.

Landet. Jag går i landet. Jag stöter på pansarvrak, skyttegravar, ser tomhylsor i diket...

Landet. Går i Landet.
Jag kommer till Punkt 567, ser
de övergivna byggnaderna.
Vad allt är ofattbart
och längesedan.
Furir P, var är du nu...?
Stupad som alla andra.
Kaptenen, korpral L,
Desto, Ärransiktet –
stån upp för att kämpa ännu en dag
i Landet...!

Landet. Går i Landet.
Jag går genom tempel och trädgårdar,
genom sjukhus och f-platser,
genom staber och förråd,
hela tiden sökande Den Omöjliga Friheten –
friheten på barrikaderna, friheten på
patrullstigarna, friheten i befälsbunkern
klockan tre på natten med kartor och
k-pist, kaffesurr och bondtobak...

Landet. Går i Landet.
Jag går över flygbaserna, hör
motorernas rytande, ser bomblastade
jabos lyfta för insats mot arribatt,
truppsamling, förråd, marschkolonn.
Jag går genom städerna, över ruinhögarna,
genom huskulisserna, ser klagande finger
mot skyn och en hund som springer lös.

En dörr som står och slår –
En gardin som fladdrar –

Landet. Går i Landet.
Pansarkolonner möter,
fasta blickar, fasta handslag,
dunk i ryggen och honnör.
Jag går i Landet, går genom
all världens stridszoner, hem till
ett Gudshus bland gröna ängar –
ett hus att bedja i, att leva i.
Frälsningen finns. Men vägen går
visst genom Landet, Zonen,
Stridszonen, Landet som inte är.

Landet, Landet. Jag går i Landet.
Jag minns mitt gamla granris, vapenfett,
segelduk och k-pistmagasin med ”36 patroner
som brinner av, jag vill inte längre va’ din slav”...
Landet, eviga Land av tusen sjöar och tusen åsar,
tusenmila skog och tusenmila slätter, städer, byar...
Land av kust och hav, land av berg, av öken...
Land av sten, land av jord. Land av blommor och leenden,
land av död och sand, land av benpipor och avsprängda träd,
land av krutgas och trotyl, nabit och dynamex.

This is the dead land
This is cactus land –


Landet. Går i Landet. Jag går som
en zombie genom stridande zoner,
”fully dead, at last, and wonderously alive!”
Jag går, jag åker, jag flyger i natten
som ett moln över staden,
speglar mig i fönstret till ett brunrappat hus –
”kastar en stråle in i ditt rum
av evighet och mysterium –
men innan du fattar vad du ser
försvinner jag och är ej mer” –
ty jag svävar vidare över Landet,
över batgränser och b-linjer, över
floder och berg, över stridslinjer
och etappområden, med
mål fiendens fältarméer och
riktning evigheten.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (12) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)