Härmed ett inlägg om några av Dénis Lindbohms sf-romaner.
Dénis Lindbohm (1927-2005) skrev ett antal sf-romaner. Men är det "levande litteratur"? Kan man ta upp en random Lindbohm-roman och njuta av den som underhållning?
Det är inte lätt att säga. Han skrev inte alltid så njutbart. Men han hade ofta något att berätta. Så han kan vara värd att kolla in. För den esoteriskt lagde med sinne för sf.
Man kan preliminärt säga: Lindbohm skrev en roman jag kan rekommendera, med vissa reservationer.
Och den romanen är Frostens barn från 1980.
I övrigt är hans romaner ett något betänkligt opus. De kan likt Frostens barn ha ljuspunkter. Men de är generellt inte några konstnärliga eller konceptuella triumfer. Dock hade Lindbohm sina ess i rockärmen.
- - -
Denna titt på tre av Lindbohms romaner omfattar:
. Eden utan Adam. Stockholm: Regal, 1975. 155 s.
. Stjärnpesten. Stockholm: Regal, 1975. 154 s.
. Domens stjärnor. Stockholm: Delta, 1978. [Jag har läst onlineversionen men i bokform kan den ha varit på cirka 170 s.]
- - -
Eden utan Adam. I vid mening är det en OK roman. Dispositionen är vettig, berättelsen har rimligt tempo. Och stilen har viss attityd. Det här är inte "politiskt korrekt". -- En ensam rymdman återkommer till Jorden. Genom någon olycka har hans farkost varit borta längre än väntat så den framtid han möter är speciell, den är gentemot hans referensramar främmande. Ty Jorden befolkas nu av enbart kvinnor.
Det förklaras i romanen varför detta förhållande råder. Men jag är inte intresserad av att redogöra för det här. Sf-texter av typen "män kommer till värld enbart befolkad av kvinnor" (à la "When It Changed" av Joanna Russ och "Houston, Houston, Do You Read" av Alice Sheldon) är inte min kopp te.
Det må vara att upplägget som sådant är sf-mässigt motiverat: man gestaltar en idé i form av en spekulativ berättelse. Här "kampen mellan könen". Men själv skippar jag gärna denna subgenre av sf.
Visst är jag delvis part i målet när jag anser att Sheldons berättelse ifråga är vidrig. Den antyder på slutet att män bör barmhärtighetsmördas. Jag är emot detta för att jag är man. Men även i vid mening är Sheldons berättelse vidrig. Det antydda påståendet à la Sheldon torde nämligen strida mot FN:s konvention mot folkmord (CPPCG, antagen 1948).
Dock: i jämförelse med nyssnämnda författare ("värld utan män = önskvärt") är Lindbohm mer diversifierad. Jag kan relatera till hans man som möter kvinnovärlden. Hans berättelse är rimlig. Och ja, det förekommer en del könsumgänge också. Det är inte mer än rätt givet upplägget. Det piggar onekligen upp. Lindbohm skrev även porr för H:son när det begav sig. Så han ror detta i land. Inte så att Eden utan Adam är någon porrbok men.
Summering: Eden utan Adam är inte en dålig roman. Den kan allmänlitterärt sägas vara "över medel" i Lindbohms författargärning. Den har visst tempo och snits. Dock blir det aldrig en favorit för mig. Temat är inte angeläget. Att notera vad som skiljer män och kvinnor, på ett och annat sätt, är naturligtvis en evig drivkraft för konsten, igår, idag och för alltid. Men sf som explicit tematiserar "könskampen" får mig bara att somna.
Varför köpte jag denna bok då, när jag visste att den handlade om "war between the sexes"...? Svar: jag köper alla 10:- Lindbohm-böcker jag kommer över. Ty i stort är han värd att äga och läsa.
- - -
Stjärnpesten. Liksom med mitt ex av Eden utan Adam köpte jag denna för 10:- nyss. För detta pris kan jag inte motstå böcker av en av Sveriges få esoteriskt lagda författare och legendarer.
Men som berättelse lockar Stjärnpesten mig inte: större delen av mänskligheten har dött i ett gåtfullt virus. En liten grupp överlevare organiserar sig och anträder vägen tillbaka till civilisationen. Som "operativ berättelse" är det väl OK. Lite Frostens barn-vibbar såtillvida. Men pessimistiska romaner är anatema för mig. Jag hatar världsundergång, "doom and gloom".
Att jag inte kastar bort Stjärnpesten beror helt enkelt på att Lindbohm ändå är Lindbohm.
- - -
Domens stjärnor. Denna roman har ett intressant, upplyftande tema rent generellt: rymdforskning, rymdresa, mänsklighetens första möte med aliens. Men i övrigt är den stelt berättad och negativ mot mänsklig strävan. "Alien god, människa ond" för femtielfte gången. Aliens-arten man möter är oss överlägsna i esp-förmågor (telekinesi, telepati). Och den människa som är huvudperson sitter passivt och lyssnar på den alien som undervisar honom. Stel disposition, tondöv prosa, betänklig premiss (människan värdelös, alien överlägsen = hotande nära "passiv nihilism").
Slutet är abrubt: efter en portion s.k "action" och interstellärt ståhej uppstår en ny mänsklighet -- och den blir hermafroditisk. Detta är för sin del en vilsegången, monstruös utveckling som ingen esoteriskt begåvad människa kan stödja. Hermafrodit-upplägget är en helt poänglös vidrighet, här och överallt annars.
Men på det esoteriska planet har denna roman sina poänger. Utomjordingarna kan ju psi och det är ett vällovligt tema, ett fruktbart fält att plöja. Som kanske den ende sf-författaren i vår galax skriver nämligen Lindbohm om sådant som "att behärska materien med viljan" (kap 4), ”transmutera grundämnen på psykisk väg” (kap 6) och psionisk kraft = "psykisk makt, inte bara över materien utan även människor".
Förekomsten i romanen av dylik tankekraft är något man måste applådera. Ty tankekraft är enligt mig grunden för en ny vetenskap, besläktad med den som av Serrano omtalades som “a new spiritual science, of the disintegration and reintegration of matter, of levitation, anti-gravity, the vimanas, the dematerialization and materialization of the physical body, making oneself invisible with the Tarnkappe of Siegfried”. [The Ultimate Avatar, s 183, Hermitage Helm 2014]
Så Domens stjärnor är inte att rekommendera som underhållning för den allmänt intresserade sf-fanen. Men den läsare som står ut med den stela dispositionen och undermåliga stilen kan hitta guldkorn här. Det är inslag som de ovannämnda -- psi, mobilisering av tankeviljan -- som får en att aldrig sluta tro på Lindbohm. Om så bara i dessa esoteriska inslag så är hans sf-texter framåtsyftande. Ingen annan sf-författare skriver ju seriöst om tankevilja som grunden för psi. Annars är telepati mm. i sf i regel bara teknikaliteter, instrument bland andra, som ett psykiskt teleskop eller mikroskop, frikopplat från mänsklig viljekraft och inlevelse.
Projekt Runeberg har hela texten till Domens stjärnor online.
- - -
Mer finns att säga om Lindbohms sf. Han skrev ju även noveller. Några Lindbohm-noveller behandlas i detta inlägg.
2005 gav till exempel Aleph ut Världar runt hörnet, en vällovlig samling Lindbohmare på 140 s, en smärre kulturgärning. I min samling fanzines har jag genom åren även stött på X antal Lindbohm-noveller, en del riktigt bra. Han var som antytt ojämn men när han var bra var han oslagbar.
Mina åsikter om dessa Lindbohmare finner du här.
Relaterat
Sf från höger
Lindbohm: Frostens barn
Bertil Mårtensson
Redeeming Lucifer
Jag och sf-fandom
Lindbohms esoteriska böcker
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar