måndag 16 februari 2009

Antropolis' stadsbild


Det gäller min nyutgivna roman "Antropolis". En finess är skyddsomslagets insida som har en karta över staden där det hela utspelas, en idé jag fick från Jüngers "Heliopolis" (förstaupplagan 1949).

Ni ser min Antropoliskarta här ovan. Vad är det då vi ser? Vi ser en flod med en ö på vilken huvudpersonen bor, och vi ser en korp till vänster vilket symboliserar den teknologiska enklaven Teknoron. Enhörningen med regnbågen står för new age-enklaven Elysia. Romanens upplägg är att dessa båda strider om medborgarnas själar och att huvudpersonen, Jenro Klao, försöker medla mellan de tu.

Ska man nämna något mer om själva stadsbilden, staden Antropolis layout, kan man citera följande ur romanen; det är när Klao en morgon lämnar sitt hus på ön för att gå till sitt universitetsjobb:

Nästa dag hade jag en föreläsning, men jag hade god tid på mig så jag beslutade mig för en liten omväg under promenaden ner på stan. Längs en gångväg släntrade jag därför söderut över ön, passerade villatomter som min egen, tog sedan till höger och passerade över en spång kallad Pecos' bro. Staden brusade i morgonrusning, och hela nejden var invärvd i det softa soldis som man bara kunde beskriva som antropolitanskt; det fick en att tänka på "morgon, början, ljus" som poeten sa.

Jag fortsatte längs Reons västra strand och tog mig under Nybrons viadukt, som bar upp Avenyn där den korsade floden. Jag blickade upp mot Regementets stad, med sina gula kaserner badande i förmiddagssolen, och släntrade in i Örnparken. Där växte lönnar och lindar och någon enstaka bok.

Inför granitörnen i sin fontän satte jag mig och mediterade några minuter, lät vattenbruset sprida tankarna. Det hela var en rundel med sagda fågel i mitten, en vattenkonst från gamla tider som vi åter satt i stånd.

Jag återkom ur min trans, återvände liksom yrvaken till vardagen. Svalkande vindar drog upp från hamnen, vår havsvik med sin flodmynning. Viken omgavs av bebyggda kullar; i norr var det den så kallade Gräddhyllan, med lyxvillor för stadens rikisar, och i söder var det Terrasserna med billigare hus, bebodda av tjänstemän och arbetare. Själva staden hade så klart också boningshus, flerfamiljshus av det ena eller andra slaget. Det största bostadsområdet var Habiton i skuggan av Jonbar.

Huruvida Gräddhyllan var en kulle eller ett berg kunde man ju tvista om. För att vara en höjd intill en vik var den förhållandevis brant. Man kan också fråga sig hur präglad vår stad var av att ligga vid en vik, en havsvik. Men snarast var det väl en bred flod; Reon mynnade i en hamnbassäng, segelbar för havsskepp, men för att nå havet måste man färdas åtskilliga kilometer. En synnerligen långsmal vik, det var vad som började här i Antropolis, det var vad som omgavs av nämnda Gräddhylla och Terrasser.

Jag reste mig från bänken och tog bron över till handelskvarteren, även kallade Commersia. Jag såg svävare och jetcyklar i skyn, fiskebåtar i hamnen, full kommers på Salutorget och fotgängare på trottoarerna, upptagna människor på väg till sina jobb liksom jag. Själva vägbananorna upptogs dels av cyklar, vanliga velociper alltså, samt av markrullande svävare. De hade sin landningszon i mitten av gatorna. Vad gäller dessa svävare så hade de karosser från gamla metropolitanska bilar eftersom det var brist på metall. Det var vår käre Fripp som hade konverterat dem, så nu såg man i skyn Mustanger, Jaguarer, Volvos och Mersor och annat; stan var ett eldorado för en bilhistoriker.

Jag vek av mot norr, lämnade handelskvarteren och kom till stadsdelen Justitia. Här fanns diverse institutioner, kommunala verk och kontor, närmast döpt efter domstolen som låg här. Det var värdiga hus i grått och vitt, i aluminium och platina, dekorerade med pilastrar, blinderingar och väggfält.


Så ser det alltså ut, en liten fingervisning om romanens miljö. Vill ni läsa mer om denna sköna story så klicka här.

onsdag 11 februari 2009

Stram elegans




"Antropolis" heter boken och den har slagit landet med häpnad, utgiven som den är i januari 2009. En fet roman om dagens ödesfrågor: global uppvärmning, esoterism, maskinteknologi och vegomat. Och så här ser den alltså ut: överst skyddsomslaget, därefter klotbandet med stadskarta på skyddets insida, och så baksidan.

Omslaget är skapat av Robert Svensson, kartan av Anatol Boström och bilderna är tagna av Björn Lindström.

Och vill ni läsa mer om denna fantastiska bok så klicka här.

söndag 8 februari 2009

Recension: Parabellum (Jonason 1947)


"Parabellum" av Olov Jonason är en subtil sak. Den är annorlunda: det är inte bara "beredskap, jobbigt" som i sedvanlig realism. Jonason skildrar visserligen beredskapens tillvaro men det görs originellt.




I Lars Ericsons bok om den svenska värnpliktens historia nämns ett antal böcker i ämnet, romaner i svensk militärmiljö. Utan någon som helst ordning, här är de:
. Ivar Lo-Johansson: Soldaten, 1959
. Helmer Lindström: Grå män vid gränsen, 1943
. Evertz Arnesson: Skall ske, sergeant, 1973
. Erik Eriksson: Allting har hänt, 1989 (utspelas i kustartillerimiljö)
. Jan Olov Ekholm: Pang du är död, 1969 (Ravlunda skjutfält)
. Märtha Burén: Garnison i norr, 1948
. Lars Widding: svit om mellankrigstidens Umeå
. Jan Fridegård, Äran och hjältarna, 1936 (K4 Umeå)
. Sam Lidman: I dödens väntrum (K1 Stockholm)
. Per-Olof Ekström: Den blomstertid nu kommer, 1951 (K3 i Skövde, livhusarerna)
. Olov Jonason: Parabellum, 1947
Detta må vara hedervärda berättelser. Men de saknar visst raffinemang. De har inte SPRÅKET. Men det har den sistnämnda, Jonasons novellsamling "Parabellum".

Ni har kanske sett den moderna utgåvan, EnBokFörAlla, billig sak som finns på alla Loppis; ja ni ser den ju ovan. Jag gillar denna design med sin pistol m/40 i stram men färgrik inramning. Originalutgåvan från 40-talet hade bara en tuschteckning av samma pistol, stramt det med. Men med mindre "impact" än det nya omslaget.

Men texten då, inlagan? Novellerna? De handlar dels om värnplikt under beredskapen, dels om "allting annat": kärlek, livet i Stockholm som ung. Beredskapsnovellerna är tajta och bra, de undviker "Någonstans i Sverige"-jargongen; Jonason har avgränsat sig, har motat enfalden i grind och går in på kärnan. Genom Verfremdung av känt slag (q v "Eld och rörelse") får han svensk beredskap att bli ett Okänt Land.

En okänd värld, en värld att leva i. En bok om "en generation döpt i kulspruteolja"; komisstygets sträva behag, lukten av naftalin, kordit och tjära. Spårljus i natten.

Vill man ha svensk militärfiktion med lite schvung, då ska man läsa Jonason: 40-talism, språklig medvetenhet, ångesten bubblar under ytan. Fast det är inte nattsvart ångest hela vägen, här finns också ett märkligt ljus över tingen, vare sig det är på kaserngården eller i Stockholmsvimlet.

Jonason skrev en bra bok med en slagkraftig titel: Parabellum. Termen i sig är beteckningen på den typ av pistol som omslaget avbildar, en term som är latin och betyder "för kriget". Som boktitel är den kongenial.




Relaterat
Hassel: Döden på larvfötter
Eld och rörelse

lördag 7 februari 2009

Antropolitanska profiler 3: Gotsis Fripp


Jenro Klao har kommit till Antropolis och bosatt sig i dess gamla katedral. Men han får inte vara ensam länge, fler söker sig dit, och vi låter Klao själv berätta:
En dag då jag satt i ett av sidokapellen och läste Bhagavad-gîtâ hörde jag steg i kyrkan. Jag klev upp och varsnade i gången en lång herre, som sakta skred fram och såg sig förundrat omkring. Han var mager, hade yvigt rött hår och bar blygrå, sömlösa kläder som gav ett märkligt intryck. En välskräddad man.

Jag kom honom till mötes; vi blev stående inför sydfönstret med sin glasmålning, föreställande Frälsaren som förkunnar läran. Mannen stod där andaktsfull, pekade på glaset och sa:

- Det är fantastiskt...

- Ja, sa jag. Mycket var trasigt här när jag kom men fönstret var helt. Kanske dess aura skyddade det.

- Dess aura? Nja, snarare finns väl strukturella orsaker...

Detta var Gotsis Fripp, teknikern, ingenjören. Vi började gå längs koromgången och såg in på sidokapellens gamla sarkofager, snidade pelare, glasfönster och annat.

- De gamla katedralbyggarna kunde sina saker, sa Fripp. Men också vi kan bygga monument...

Han syftade väl på det Centralverk han skulle bygga. Där och då tänkte jag att denne man kunde bli en tillgång för vår stad.

Fripp blir omsider stadens chefsingenjör, en analytisk maskinbyggare som pendang till den esoteriske Elander Lysion som jag berättat om tidigare i dessa profiler.

Scenen är beredd, dramat kan börja: ska Antropolis bli ännu en skimrande maskinstad eller ska den bli ett grönskande new age-paradis? Eller ska det hela utmynna i något åter annat, något som bara Jenro Klao har planen till?




(Karl Blechen, Gotische Kirchenruine)

fredag 6 februari 2009

Robert E. Lee (slutet)


Här följer upplösningen på min biografi över Robert E. Lee.




Lee hade lett sina styrkor till seger vid Chancellorsville. Allt såg ljust ut; nu var tiden inne för ett avgörande slag, ett coup de main som skulle avgöra kriget, ett förintelseslag som inringade nords armé och fick dem att erkänna konfederationen som en suverän stat. Syd hade haft ett år av framgångar, man kände sig som frihetskämpar med rätten på sin sida – och för övrigt hade man inget annat val än att våga en stor drabbning, man led av unionens blockad och saknade nords reserver i manskap.

Stridstrumpeten ljöd och styrkorna samlades, och Lee besteg sin trogne Traveller och tågade norrut denna sommar 1863. Målet var Washington och marschriktningen var fiendens armé. I början av juli möttes så sydarmén och nordarmén i trakten av Gettysburg, Pennsylvania. Nu hade nord den fördel som Lee haft vid Sharpsburg och Fredericksburg: förberedd försvarsställning. Lee måste anfalla Meades långa linje på Cemetary Ridge, och det misslyckades så klart. Men han hade inget val, han måsta väga ett försök, för utan anfall kan fienden inte besegras.

Slagfältets herre var de nya gevären, mynningsladdade som musköter men med räfflade lopp. Men generalerna inklusive Lee förstod inte detta, de hade alltid bajonettanfall för ögonen, detta skulle avgöra varje slag trodde de. Så när flankanfall visat sig omöjliga där vid Gettysburg måste man anfalla i centern, och det blev ett stormanlopp känt som Pickett’s charge efter brigadchefen. Det blev kulmen på slaget lika väl som på syds segersvit: ett sista rebel yell, anmarsch i kulregn och druvhagel och led som tunnas ut, och några få som når ända upp på kullen för att vaja med Stars And Bars - och därefter reträtt och nederlag.

Förutom den fantasilösa generalplanen, var möjligen Lees gentlemannamässiga ledarstil bidragande orsak till nederlaget. Det saknades som så ofta en fast hand. Hans order löd aldrig ”ta byn eller dö”, utan mer i stil med ”om det är möjligt, kan du då erövra byn”...

---

Gettysburgs gamla slagfält är idag en naturskön plats, väl ägnad åt turism och filosofiska vandringar. En som vandrat runt där är Kent Gramm, så den som gillar att bry sitt huvud över ”varför” och ”hur kunde det hända”, uppmanas läsa hans ”Gettysburg” (1998). Inbördeskriget var ett lika stort trauma för amerikanen som första världskriget för oss, det förstår man när man tagit del av denna ”meditation on war and values”.

Men det är inte bara Thoreaucitat och stipendieprosa man bjuds, här finns även konkreta fakta. Som att den berömda bilden av ett visst Gettysburgfält bestrött med lik, inte föreställer döda ur 24:e Michiganregementet som det brukar stå. Det rör sig istället om döda från Kershaws Sydcarolinaregemente. Vidare meddelar oss Gramm att nordstatssoldaterna hade bläckhorn av glas, sysdstatarna däremot av lera; en hjärtevärmande handfast upplysning.

En i allo läsvärd skildring av inbördeskriget är annars ”Storm over the land” (1939) av Carl Sandburg, poet och svenskättling. Här finns både överblick och detaljer; vad det sistnämnda beträffar minns man till exempel den sårade pojksoldatens replik efter Bull Run: ”It grows very dark, mother, very dark”...

Slutligen något för den svensksinnade: Alf Åbergs ”Svenskar under stjärnbaneret” (1994), en bra översikt över kriget förutom upplysningar om immigranter och Sverigebaserade frivilliga i detta krig. Dock sätter jag ett frågetecken för Åbergs kritik av U. S. Grants självbiografi; han säger att detta är en död text, endast för yrkesmän. Jag har förvisso inte läst den – men krigshistorikern och generalen J. F. C. Fuller höjer den till skyarna för sin klarhet, precision och strategiska utblick.

Strategi: det var det som skilde Grant från Lee. Lee var en briljant taktiker, en som kunde vinna fältslag i Virginia med omnejd. Grant hade en större uppgift: att föra upp kriget på kontinental nivå och skapa en strategi för seger.

---

Vi hade kommit till slaget vid Gettysburg. Det hela blev ett nederlag, men mitt i eländet visade sig Lees storhet. Han tog på sig ansvaret för det hela och höll huvudet kallt, samlade sig till ordnad reträtt och undkom. Unionens George Meade var nämligen en försiktig general som inte vågade förfölja, han hade vunnit en taktisk seger och var nöjd med det. Lincoln propsade så klart på skoningslös förföljelse, att sätta efter syds härjade skaror, och alla skrivbordsgeneraler brukar säga att kriget hade kunnat avslutas denna eftermiddag om bara Meade jagat efter Lee.

Men det hela var enklare i teorin än i praktiken. Den småbrutna terrängen med skog och öppna partier om vartannat gynnade helt klart den försvarande, vilket i detta fall vore syd. Det var inget europeiskt napoleonkrig detta med öppna vidder och utblick från en kulle, utan ett krig i övervägande skogig terräng som försvårade samband och ledning.

Sydstatsarmén tågade hem och fortsatte striden under Lee två år till. Nu hette motståndaren U. S. Grant, som samtidigt med Gettysburg vunnit segern vid Vicksburg borta vid Mississippifloden. Grant var just den general Lincoln väntat på: äntligen hade han en man som obetingat lydde order, som inte betedde sig som en primadonna, som slogs med det han hade och som inte hade några illusioner om vad kriget gällde - annat än ovillkorlig kapitulation. Detta begrepp har en dålig klang hos den sedvanlige historikern, men vad beträffar detta krig så var ovillkorlig kapitulation nödvändig. Minsta eftergift åt syd hade inneburit ett erkännande av dem som självständig stat, ett godkännande av secessionen som princip, men det var inte vad Lincoln hade i sinnet. Han slogs enbart för ett bevarande av unionen, inga halvmesyrer.

---

Lee och Grant stred nu mot varandra i Virginia, möttes i olika fältslag på våren 1864 som mest hade karaktären av trista hamranden. Lee avvärjde så gott han kunde och retirerade, och det var gott och väl: ”man vann så länge man inte förlorade”. Dock hade Grant sett till att binda Lees rygg genom att sända William Tecumseh Sherman på marsch från mellanvästern mot Atlanten, och därifrån upp mot Carolinastaterna och Virginia. Pressen skulle vara konstant, Lee skulle inte kunna skicka reserver till den punkt som för tillfället var hotat. Han skulle förnekas fördelen av inre linjer.

Detta var en framgångsrik strategi, för på våren 1865 blev Lee tvungen att uppge försvarsverken framför Richmond, där ställningsstrider pågått sedan sommaren 1864. Nu tänkte han tåga västerut för att förena sig med Johnston, som stred mot Sherman någonstans i Nordcarolina. Men det var långt dit, och på vägen ansattes Lees eftertrupper. Så blev det lugnt några dagar – men det berodde endast på att Grant höll på att kringgå Lee i ett försök att omringa honom, hans 9 000-mannaarmé, The Army of Northern Virginia som en gång räknat hela 80 000 man.

Grant lyckades med sin manöver, Lee inringades och insåg att allt var förbi. Han bad att få träffa Grant för att kapitulera, vilket kom att ske vid Appomattox Court House. hans 9 000-mannaarmé, The Army of Northern Virginia som en gång räknat hela 80 000 man.

Grant lyckades med sin manöver, Lee inringades och insåg att allt var förbi. Han bad att få träffa Grant för att kapitulera, vilket kom att ske vid Appomattox Court House. Men innan man gick in på väsentligheter kunde man prata gemensamma minnen från mexikanska kriget. Detta skedde i april 1865. Inbördeskriget var slut och unionen återupprättades, slaveriet avskaffades.

---

Lee var kanske inte den störste general som levat, han gav underlydande för fria händer och Gettysburg var ett rungande nederlag. Men han var briljant som taktiker och vann många eleganta segrar. Och han hade karisma, nästan kunglig utstrålning om ni frågar mig. Han var lång och reslig, hade grått hår och helskägg; det enda som störde bilden var möjligen hans små fötter. Vidare ogillade han att hålla tal, men det är kanske i sig ett kungligt drag; dessa ska ju härska genom utstrålningen i första hand.

Efter nederlaget arbetade Lee som skollärare, och blev genom hela sitt väsen en värdig representant för ett slaget folk. Han såg inte ut som en bruten man, vägrade spela rollen av förlorare. Han sa också att man inte behövde skämmas, man hade slagits för något man trott på. Vad han menade med detta kan man tvista om, men det torde inte ha varit slaveri för han hade själv frigett sina slavar innan kriget. Kanske menade han det mer vaga ”sydstatsnationalism”, att det varit en strid för deras egen unika ”livsstil” som det brukar heta.

Allt annat lika stärktes sydstatarna av detta Lees exempel i nederlagets tid. Man accepterade fait accompli utan att gräma ihjäl sig, så att säga.




Relaterat
Gulfkriget 1990-91
Krigscykler
Min svenska historia

torsdag 5 februari 2009

Som medeltida kyrkomålningar


"Eld och rörelse" är en bok. Den skrevs av mig och den finns att ladda ner gratis. Du gör det här.




För halvtannat år sedan gav jag ut novellsamlingen "Eld och rörelse", en bok som sakta men säkert funnit sina läsare. Folk har läst den och gillat den, nu senast Karolina Bjällerstedt-Mickos. Hon är författare till trilogin "Till Esperani" (Måni förlag 1998-2004). Hon mailade mig detta och tillät mig att citera det, så varsågoda:
Jag har läst ut din novellsamling nu. Mycket intressant och givande läsning! Så egensinniga historier, omväxlande humoristiska och brutala på ett torrt och drastiskt sätt. Ibland som medeltida kyrkomålningar, ibland som drömspel och ibland som någon film om Vietnamkriget, med känslan av både begynnande vansinne och glasklar tankeskärpa. Alltid med ett ganska abrupt slut, precis som livet. Jag gillade framför allt berättelsen om "Lappsjukan".

Sweet music med andra ord. Mer om boken här.




Relaterat
När man hetsade till krig mot Iran
Carlos Castaneda
Erik Andersson
Camouflage
Stridsmiljö 2500
Bild: Albertus Pictor, Härkeberga kyrka

tisdag 3 februari 2009

Antropolitanska profiler 2: Elander Lysion


Jag satt intill en syrénhäck där några fåglar sjöng. I övrigt såg man en allé med äppelträd, grönsaksodlingar inramade av järnek och en damm där det simmade änder och svanar. Bortom det fanns en liten äng där några ungdomar klädda i vitt kastade frisbee.

Det var en idyll -- men så var det ju också i det berömda Elysia jag befann mig, Elander Lysions enklav norr om staden. Jag satt på uteplatsen till deras restaurang och åt middag med mannen himself, den tunnhårige, något fete gurun. Han var klädd i orange kaftan, med ett broderat enhörning-och-regnbågs-emblem på ena bröstet. Vi hade just avslutad en gräddkokt grönkål med friterad fårost, strimlad paprika och brödkrutonger. Jag drack av det ljusgröna vinet och sa "utsökt". Lysion nickade och sa:

- Vårt kök är berömt över hela stan. Med detta menade han vårt vegetariska kök, ty här åt man inte ens fisk. I Antropolis var annars kött rätt sällsynt; slakterier fanns inte, och det var bara om någon fått tillstånd att skjuta ett rådjur, en hare, en ripa eller annat vilt som kött förekom på våra bord.

Det här är ett citat ur "Antropolis", kapitel 12: "Lysion". Denne Elander Lysion är en viktig figur i "Antropolis"; han är en new age-guru, en lätt byråkratisk bulldozer till guru, med idéer om att tekniken bör vara människocentrerad: meditationsteknik, studieteknik, alternativ medicinalteknik. Han har inget till övers för den pryl- och maskinteknik som ingenjören Gotsis Fripp sysslar med.

Dessa två har var sin enklav i staden, på var sida om floden; Lysion ett tempel i vit korrugal, Fripp ett Centralverk i svart smiss. Mitt emellan de båda, på en ö kallad Sarum, bor så romanens huvudperson, berättarjaget i texten ovan som heter Jenro Klao. Han försöker medla mellan de två, och det för honom ut på en dimensionell resa med hållplatser som Leningrad, Stockholm, Paris och andra metropolitanska städer.




(Bilden föreställer Antropolis "Gamla tempel", en pendang till Lysions "Nya tempel".)