måndag 16 februari 2009

Antropolis' stadsbild


Det gäller min nyutgivna roman "Antropolis". En finess är skyddsomslagets insida som har en karta över staden där det hela utspelas, en idé jag fick från Jüngers "Heliopolis" (förstaupplagan 1949).

Ni ser min Antropoliskarta här ovan. Vad är det då vi ser? Vi ser en flod med en ö på vilken huvudpersonen bor, och vi ser en korp till vänster vilket symboliserar den teknologiska enklaven Teknoron. Enhörningen med regnbågen står för new age-enklaven Elysia. Romanens upplägg är att dessa båda strider om medborgarnas själar och att huvudpersonen, Jenro Klao, försöker medla mellan de tu.

Ska man nämna något mer om själva stadsbilden, staden Antropolis layout, kan man citera följande ur romanen; det är när Klao en morgon lämnar sitt hus på ön för att gå till sitt universitetsjobb:

Nästa dag hade jag en föreläsning, men jag hade god tid på mig så jag beslutade mig för en liten omväg under promenaden ner på stan. Längs en gångväg släntrade jag därför söderut över ön, passerade villatomter som min egen, tog sedan till höger och passerade över en spång kallad Pecos' bro. Staden brusade i morgonrusning, och hela nejden var invärvd i det softa soldis som man bara kunde beskriva som antropolitanskt; det fick en att tänka på "morgon, början, ljus" som poeten sa.

Jag fortsatte längs Reons västra strand och tog mig under Nybrons viadukt, som bar upp Avenyn där den korsade floden. Jag blickade upp mot Regementets stad, med sina gula kaserner badande i förmiddagssolen, och släntrade in i Örnparken. Där växte lönnar och lindar och någon enstaka bok.

Inför granitörnen i sin fontän satte jag mig och mediterade några minuter, lät vattenbruset sprida tankarna. Det hela var en rundel med sagda fågel i mitten, en vattenkonst från gamla tider som vi åter satt i stånd.

Jag återkom ur min trans, återvände liksom yrvaken till vardagen. Svalkande vindar drog upp från hamnen, vår havsvik med sin flodmynning. Viken omgavs av bebyggda kullar; i norr var det den så kallade Gräddhyllan, med lyxvillor för stadens rikisar, och i söder var det Terrasserna med billigare hus, bebodda av tjänstemän och arbetare. Själva staden hade så klart också boningshus, flerfamiljshus av det ena eller andra slaget. Det största bostadsområdet var Habiton i skuggan av Jonbar.

Huruvida Gräddhyllan var en kulle eller ett berg kunde man ju tvista om. För att vara en höjd intill en vik var den förhållandevis brant. Man kan också fråga sig hur präglad vår stad var av att ligga vid en vik, en havsvik. Men snarast var det väl en bred flod; Reon mynnade i en hamnbassäng, segelbar för havsskepp, men för att nå havet måste man färdas åtskilliga kilometer. En synnerligen långsmal vik, det var vad som började här i Antropolis, det var vad som omgavs av nämnda Gräddhylla och Terrasser.

Jag reste mig från bänken och tog bron över till handelskvarteren, även kallade Commersia. Jag såg svävare och jetcyklar i skyn, fiskebåtar i hamnen, full kommers på Salutorget och fotgängare på trottoarerna, upptagna människor på väg till sina jobb liksom jag. Själva vägbananorna upptogs dels av cyklar, vanliga velociper alltså, samt av markrullande svävare. De hade sin landningszon i mitten av gatorna. Vad gäller dessa svävare så hade de karosser från gamla metropolitanska bilar eftersom det var brist på metall. Det var vår käre Fripp som hade konverterat dem, så nu såg man i skyn Mustanger, Jaguarer, Volvos och Mersor och annat; stan var ett eldorado för en bilhistoriker.

Jag vek av mot norr, lämnade handelskvarteren och kom till stadsdelen Justitia. Här fanns diverse institutioner, kommunala verk och kontor, närmast döpt efter domstolen som låg här. Det var värdiga hus i grått och vitt, i aluminium och platina, dekorerade med pilastrar, blinderingar och väggfält.


Så ser det alltså ut, en liten fingervisning om romanens miljö. Vill ni läsa mer om denna sköna story så klicka här.

5 kommentarer:

perraj sa...

Hej Lennart!

Det här romanupplägget låter utan tvekan mycket intressant! Jag utgår från att det råder en strid mellan de här enklaverna om synen på människan som materiell kropp kontra andlig varelse?

Anonym sa...

Ja, i korthet är det så.

Teknoron är materialister, ser teknik som synonymt med byggande av maskiner. Elysia däremot har en andlig grundsyn och ser teknik även immateriellt så att säga, som studieteknik, tänk-teknik osv.

Intresserad av ett friex? Du kan få det utan motkrav; kanske bara mot ett omnämnande på din blogg (bild av omslag plus länk, typ).

Bortsett från det står det mer om boken under etiketten "Antropolis", här på denna blogg. Där stöter man även på en länk till ett kapitel som finns utlagt.

/svensson

perraj sa...

Hej Lennart!
Tja, varför inte? Det jag läste verkar bra, och idén är cool! Tack för erbjudandet.
Jag slänger iväg ett mail sedan.

Christian R. Conrad sa...

Lite lustigt -- var det din avsikt att kartan och det citerade stycket skulle påminna läsaren om broarna i Königsberg (och därmed vidare till Kant), eller snurrar mina associationsbanor här utan din förskyllan?

Svensson sa...

Well, jag tänkte inte på dessa broar när jag citerade detta och la upp bilden. Men vad läsaren väljer att associera till kan inte jag bestämma, det är fritt.

Som en kuriositet så läste jag nyss Wikipedias sida om Köningsbergsbrogåtan, här. Jag har inget att säga om det just nu, annat än att jag snubblade över sidan när jag forskade kring saker jag skrev om i Timewave Zero-inlägget, där jag nämnde en sådan som Mandelbrot som också hade öga för grafiska gåtor. (Som "hur lång är England kust", svar: oändlig, eftersom det beror på hur obruten (= "rak") eller fraktal man väljer att göra den uppmätta linjen!)

OnT: det finns dock en underliggande mening med Antropolis ö i strömmen. Boken skrevs 2008. Då visste jag inte att jag skulle flytta till Härnösand 2010, en stad jag aldrig bott i. Nu bor jag här och finner mig leva ett stenkast från Mellanholmen som är en dylik ö mellan två flöden som Antropolis ö i Rumon.