söndag 25 april 2010

Bertil Mårtensson: Vakthundarna


Jag har just erhållit en bok av Bertil Mårtensson. Det är en diktsamling, ”Vakthundarna” från 1979.




Mårtensson känner jag hittills som en prosapoet, en man vars berättarstil kan röra sig på lite högre nivåer utan att det blir patetiskt. För traditionell ordkonst har han en säker blick och det ser vi även i denna samling, här där det rör sig om REN POESI och inte något prosaiskt:
Rymdskeppen reste sig stolta högt över trädens gröna kronor.
Så börjar en dikt och detta är för mig poesi. Det är ett odefinierbart poetiskt anslag. Det har inget med metaforer eller förkonstling att göra, det är ”medfött handlag” skulle jag vilja säga. Även denna bild som inleder ”Skogsnymfen” visar på säkert handlag inom den traditionella skolan:
När natten faller tyst över klargrön sjö,
och daggens tunga friskt fuktar alla strån,
och månens gyllengula skiva
speglar sig trolskt i de mörka vattnen –
Men det är inte bara ljuv musik. I ”Vakthundarna” anslås ett enkelt tonfall – enkelt men omisskännligt poetiskt:
vårt eget försvarssystem
är perfekt: RADARN
varnar oss om någonting skulle komma
som inte identifierar sig
med en KODSIGNAL
(vilken skiftar varje timme
enligt ett hemligt programmerat
mönster, som är alltför komplicerat för att
tillräckligt snabbt
kunna sönderanalyseras, innan
ett nytt mönster tar vid
i serier av skenbara regelbundenheter)
Det handlar om några män på en övervakningsstation i omloppsbana. De ska övervaka fientliga kärnvapenanfall. Men ändå bryter kriget ut och allt går åt pipan. Att förmedla den där apokalyptiska tragedin är nu inte lätt, det visar även denna dikt, men det ska inte förta att dikten visar på att episk, berättande poesi fortfarande går att skriva. Episk och ENKEL poesi, som ni ser i citatet. Inga liknelser, inga sökta bilder, bara ”rapportprosa” - nej, rapportpoesi! - som ges klang av något immanent. Poesi i sak.

Denna samling har lite av varje. Det finns en stilla humor i vissa dikter, något som K. G. Johansson och Gunilla Dahlbom ogillade i sin recension i tidskriften Summa när det begav sig. Själv tycker jag det lätta handlaget piggar upp. Tänk bara på Södergran och Heidenstam, även de kunde skoja till det ibland.

Mårtensson är poet, sann poet. Men ibland räcker inte ens det. Jag saknar en esoterism, en djupare världsbild. Vissa dikter utmynnar i hopplöshet och förtvivlan och där hänger jag inte med. Nej, det gör jag inte! Men man får vara glad att han inte frossar i undergång och svartsyn – glad att han inte drar på med de stora, nihilistiska kanonerna. Han kan mer än så, hans credo har TROTS ALLT vissa högvibrerande, förtröstansfulla, kosmiska toner:
Den dag rymden kom
var alla stilla,
träden blå.
En viskning spred sig genom natten
och allt var här.
Jag kan inte tänka mig ett bättre uttryck för helhet, mening, här-och-nu. Detta är zenbuddhism, frid och ro.

Att Mårtensson har vissa meditativa reserver vet jag sedan förr, baserat på de prosaverk jag läst av mannen. Nu ska jag inte göra honom till esoteriker och fullblodsmystiker; vi rör oss nog inte riktigt i samma skogar. Men i den poetiska transens ljuva nejder ser jag uttryck jag till fullo kan ta till mig. Mårtensson har nämligen blick för DET OSYNLIGA, han har i tillvaron sett NÅGOT. Han har lagt örat mot kosmos och hört universums hjärtslag:
Vi drömmer om nya världar,
vi drömmer om expansion.
Vi drömmer om att överskrida ljusbarriären
och besegra universums sista horisont.
Den horisont där allt förskjuts mot rött.
Den är begynnelsen och slutet
för vår längtan.

Det spegelteleskopet inte ser
det hör vi i radion,
ett brus som verkar vara
världalltets andetag.
(”Stjärnorna väntar”)
Det om Mårtenssons diktsamling. Han har förekommit tidigare här på bloggen, bland annat här och här, där jag citerade ur hans sf-kritik.

torsdag 22 april 2010

"Smaragden" recenserad


Nyss gav jag ut romanen "Till Smaragdeburg". Den handlar om en pilgrims väg till ett fjärran mål och de personer han träffar på vägen.

Boken fann genast sina läsare. Nu har den även recenserats, och det av ingen mindre än Peter Öberg på bloggen Spektakulärt.

Öberg har ett och annat kritiskt att säga om boken. Fattas bara annat. Men han tycks ha gillat det höga tempot i romanen, mångfalden i möten. Trots "en viss repetivitet".

Romanen sammanfattas så här:
Pilgrim lämnar Metallstaden för att finna det mytiska Smaragdeburg. Ömsom vandrande, ömsom nyttjande något transportmedel (allt från tåg till flygande hästar) träffar han på sin resa den ena personen/personligheten efter den andra. Vissa har sina förebilder bland filosofer och historiska personligheter, andra är påhittade av författaren. Alla kommer de med en kort filosofisk utsago om Smaragdeburg eller livet i allmänhet.
Det är väldigt koncist och träffande. Och slutsatsen:
Vad Smaragdeburg är och om staden överhuvudtaget finns har karaktärerna i boken olika uppfattningar om. Kanske är staden en symbol för någon sorts slutmål eller tillfredställelse, en släkting till Nirvana eller Michael Moorcocks stad av vila, Tanelorn. Poängen verkar vara att det är resan som är viktig.
Hela recensionen finner du här.

lördag 17 april 2010

Judas Priest: ett porträtt


På den tid det begav sig frågade jag mig ofta: vilket är egentligen det bästa metalbandet, Priest eller Maiden...? Idag, 30 år och många lyssningar senare, kan jag svara: Priest.




Det är JUDAS PRIEST som är rikslikaren, grundbulten, mitt sine qua non i livet. Inget ont om Iron Maiden -- men -- det där lilla extra får man från Priest: poesi, fantasy och en ojämförlig frontman.

Och med det sagt kan man ju fråga sig hur detta band började en gång i tiden...?

Då svarar jag: Judas Priest bildades i Birmingham, England, 1969. Det var klasspolarna Ian Hill och Kenny "K. K." Downing som var trötta på skolan och industriatmosfären och ville ge sig ut i musiska marker. Det enda de tyckte var roligt var att spela -- "och inte ens det kunde vi på den tiden" sa K. K. i en intervju ("The Hammer" 5/84).

Kenny kom på namnet, såklart inspirerad av filmen "Exorcisten", för när Max von Sydow anlänt säger man där: "The judas priest is here..." Möjligen är detta fel, kanske kommer bandnamnet från en Dylanlåt: "The Ballad of Ricki Lee and the Judas Priest".

Nåväl. Den förste sångaren var med i bandet sex månader, sedan begick han självmord. Via en bekant fick man så tag på Rob Halford som sjöng i bandet Hiroshima, "ett stort namn på en liten grupp" enligt Rob (ibid). Strax fick man skivkontrakt och bolaget Gull ville att de skulle ta in en keyboardist för att bredda sig. Men Priest sa nej, så det fick bli ännu en gitarrist istället: Glenn Tipton från The Flying Hat Band.

Man gick in i studion och spelade in "Rocka Rolla" men resultatet blev påvert, vilket delvis var producentens fel. Han förstod sig inte på tung rock och ditchade de snygga, invecklade kompositionerna som "Tyrant", "Genocide" och "Victim Of Changes", som kom först på den andra LP:n. Men gruppen själv var också lite otajt, man saknade den där extra lilla skickligheten som behövdes för att nå fram.

Den andra LP:n blev i alla fall "Sad Wings of Destiny" 1976. Den har ett klassiskt omslag av Patrick Woodroffe: en fallen Lucifer som hamnat i helvetet, omvärvd av lågor. Här tog fantasyrocken fart och gruppen kunde visa upp sig från sin ekvilibristiska sida, ja även på uppföljaren "Sin After Sin" och "Stained Class", betraktad som en klassisk trilogi av de inbitna fansen. Musiken var ganska invecklad med tempobyten och 48 riff, det var preludier och helvetesbesök, men även stilla ballader och rakare rock.

- - -

Man jobbade på och bytte trummis oftare än Spinal Tap. Så hade man ett tag irländaren Les Binks som plågade skinnen på "Stained Class", "Unleashed In The East" och "Killing Machine", men gruppen gillade egentligen inte hans stil, han var för teknisk. Man ville ha en enklare, mer hårtslående kille -- och det fick man till slut med Dave Holland från Trapeze. I denna grupp var också Glenn Hughes, känd från Deep Purple, med en gång, liksom Maidentrummisen Clive Burr vill jag minnas.

Holland intog trumpodiet, man skrev 1980 och gruppen fick sitt genombrott med "British Steel". Som vi sett hade det gått halvknackigt ända sedan starten -- och det antagligen för att man var den sista gruppen i den första generationen hårdrocksband, man kom med på sluttampen i vågen Purple-Sabbath-Zeppelin och marknaden var mättad. Ungefär samtidigt som Priest kom Thin Lizzy och AC/DC, men dessa lyckades faktiskt skapa sig en nisch innan punken kom och frös ute halvetablerade hårdrockare som Priest.

Så var det. Men från 1980 och framåt var det bara uppåt, en ny hårdrocksvåg hade startat och Priest fick en flygande start. Den klassiska sättningen från denna tid var Ian Hill, bas, Dave Holland, trummor, Kenny Downing, gitarr, Glenn Tipton, gitarr och Rob Halford, sång.

- - -

Låt oss titta närmare på 80-talets Judas Priest. "British Steel" från 1980 recenserades här. Så vi går vidare till "Screaming for Vengeance" från 1982, en annan höjdpunkt. Här gillar jag "Riding on the Wind", "Electric Eye", "Pain and Pleasure", "Take these chains", "Devil's Child" och "Fever", ja jag har långt om länge börjat gilla även "You've Got Another Thing Coming". Denna har länge haft klassikerstatus men har inte funnit nåd hos mig: den har ju ingen refräng... Men tack vare sitt idéinnehåll uppskattar jag numera denna låt högt och rent. Viljestyrka och vision.

Titellåten på denna 1982-platta är såklart imponerande. Men favoriten är nog "Riding on the Wind". "Electric Eye" är för sin del Priest-poesi av ädlaste märke:
I'm made of metal,
my circuits gleam,
I am perpetual,
I keep the country clean.

I'm elected, electric spy,
I'm protected, electric eye...
Och slutet:
Protected - Detective - Electric Eye.
Denna passage visar var skåpet ska stå, liksom.

- - -

Från 1984-plattan har vi "Heavy Duty/Defenders of the Faith" som är en lovsång till kampen:
Let's all join forces,
rule with an iron hand,
and prove to all the world
metal rules the land!
"Defenders of the Faith" från 1984 är litegrann "more of the same" enligt Priest-receptet. Ett brittiskt HM-sound anpassat för USA. Låtar som "Freewheel Burning" och "The Sentinel" är snabbrock och våldsrock. OK. Men "Rock Hard Ride Free" har sin elegans: en midtempo låt med långt solo -- gitarrduell. Den sammanfattar Priest väldigt bra må jag säga. Sedan har vi boogiegunget i "Love Bites". Ihop med det överstyrda gitarrsoundet är detta nästan åt ZZ Top-hållet.

- - -
In the cities of the world,
you know every boy and girl
goes crazy to the beats of rock'n'roll.
And as the volume's soaring,
all the crowd is roaring:
"Let it roll!"
Så låter "Rock You All Around the World" från "Turbo", 1986. En trallvänlig sak från en melodiradioanpassad skiva, inte min favorit men okej ändå. Tuff är till exempel "Private Property", och "Parental Guidance" är en allsångstjoare mot Tipper Gores städprojekt: ingen censur, men varningsetiketter på hård musik. Hon hade ju velat förbjuda "Eat Me Alive" från föregående Priest-LP:n, dumfjollan, hon fattade inte vad metaforer är...

Bäst på "Turbo" är "Reckless". Denna (liksom, från övriga plattor, "Grinder" och "You've Got Another Thing Coming") är Actionism i heavy metal-form.

Vi går till "Ram it Down" från 1988. Här var det hårdare tongångar, även om allt i grunden är melodisk hårdrock av beprövat snitt. "Monsters of Rock" är en lätt parodisk sak om hårdrockens födelse i "the Black Country", den reella Birminghamnejden som här blir mytisk: ett rockmonster föddes, och "millions cheered this spectacle on stage, as it bellowed out in rage"...

"Blood Red Skies" är tung kamprock, och titellåten harmonisk snabbrock. Generellt speglar plattan hårdrockens övermognad, mid-to-late-eighties var inga kreativa guldår, det var bara mer av samma medicin.

Efter "Ram It Down" så har jag inte följt bandet.

- - -

Hur ska man karaktärisera Priest, vad är det speciella med dem? Tung, ekvilibristisk rock hade spelats före Priest, som gjorde vad det kunde med sina långa låtar, tempobyten och pompa och ståt -- men det höll inte hela vägen, det lät inte riktigt bra. Men det var den förkättrade punken, den som körde ut dem i kylan, som bar på svaret: ökat tempo och kortare låtar. Den speciella Priestmixen står klar på "Killing Machine" och "British Steel", med låtar som "Hell Bent for Leather", "Running Wild", "Rapid Fire", "Grinder" och "Steeler": det är punk spelad av hårdrockare, på samma sätt som Nirvana tio år senare var hårdrock spelad av punkare.

Nämnda Priestlåtar har vissa invecklade drag, vissa tvära kast och finesser, men allting döljs under en polerad yta av rostfritt stål. Man märker inte strukturen, ser inte stålkonstruktionen under alla dessa riff och rytmer, denna maskinpoesi.

Jämte detta har man också kvar sina stilla ballader, sina något längre låtar ("Victim of Changes" på sju minuter osv) och partyrökare, men kärnan i Priestsoundet är snabbrock spelad med total ekvilibrism. Punkinspirerat, men utan all punkens svagheter: nihilismen, motviljan att bli skicklig på sitt instrument och motviljan att ge ut mer än fyra album.

Judas Priest: de är inte kungar, de är gudar -- metallgudar -- Metal Gods, marching in the streets, dragging iron feet!




Relaterat
Halford som poet
Sin After Sin (1977)
Blue Öyster Cult

fredag 9 april 2010

I rörelse


Här handlar det om min novellsamling "Eld och rörelse". Pdf:en finns att tanka ner gratis här.




Det finns en författare som heter Fredrik F. G. Granlund. Nyss vann han Vetsagas essätävling. Tidigare har han publicerat diktsamlingen "Annorlunda men ensam". Han är dessutom verksam med bloggen Marmeladkungen.

Granlund har nu på sin blogg recenserat min novellsamling "Eld och rörelse". Han siktar in sig på bokens titelberättelse, kortromanen "Eld och rörelse". Så här säger han bland annat:
Den avslutande kortromanen ”Eld och rörelse” är kafkaesque. Stilistiskt lik många av Franz Kafkas verk – huvudpersonen tituleras till och med F. Jag erinrar mig att författaren läst ”Processen” flertalet gånger – samt förstått dess innebörd. För den här texten nyttjar i och med att läsaren dras med i en krigssituation någonstans, i någon tid, Kafkas styrka i berättandet, då man som läsare inte vet vem som krigar mot vem, vart det utspelas och om huvudpersonen F. är ond eller god. Slutet är dessutom allt annat än man tänkt sig, vilket är en STOR styrka! Men under tiden är det vemodigt, ödesdigert, synnerligen medryckande och gripande (även när man inte förstår militärjargongen).
Sedan går Granlund i närkamp med texten:
Svensson utnyttjar samtidigt extrema berättargrepp som jag inte är säker på om han själv reflekterade över vid skrivandes stund. Det är välskrivet men skiftar kraftigt (!) i tempus. Här följer ett exempel där jag skriver ut tempusskiftningarna i versaler:

"Han HEJDAR sig där vägen LÖPER in i skogen; trädkronorna STRÄCKER sig mot varandra och BILDAR en tunnel – långt därborta ÖPPNAR sig terrängen igen, därifrån och bortom Bortom kan han i andanom se träkors utan tal, rad efter rad av kopplade gevär, demolerad fiendemateriel, fångkolonner, nedslagsbrisader, framryckande låglinjer, retirerande soldater, ambulanser i skytteltrafik, ksp-soldater med ammoband i kors över bröstet, pansarspetsar, attackflyg, söndersprängda kroppar, trotylsvarta himlar, vita vajande fanor.

Plötsligt STANNADE motorcykeln med ett hostande. F. VAKNADE upp ur sin dagdröm och KICKADE igång maskinen, DROG upp halsduken över nästippen och STYRDE tillbaka till förläggningen. Han SER tysta trädridåer fladdra förbi, han KÄNNER en bitande vind, han HÖR ventilernas sång. Maskinen HAR tydliga växellägen, distinkta bromsar och lågt lufttryck i däcken." (sid 126; recensentens egna versaler)

Saken är den att detta ovan påpekande av hur det skiftar i tempus faktiskt fungerar. Men det borde inte göra det. Hade jag inte recenserat den här boken hade jag förstås ändock observerat det. Men då främst i kapiteluppdelningen, för vartannat kapitel berättas i presens, vartannat i imperfekt. Efter några kapitel blandas dock detta mitt i kapitlen. Kanske sådant en van läsare, kanske rentav en kritiker, märker, tänker du nu. Men så är inte fallet. Här skiftar och varierar Svensson mellan presens och imperfekt lite hur som helst genom denna berättelse.

Så en vägande passage i recensionen. FG:
Göran Lundstedt, kritiker på SydSv, har noterat ”en genomgående känsla av ödslighet i Svenssons noveller, en hård värld där drömmen flytt”. Titelstoryn jämförde han med Ernst Jüngers ”Sturm”. Och undertecknad kan bara hålla med. Kortromanen Eld och rörelse ska publiceras igen!
Detta säger Grandlund om mitt opus. Och han säger än mer:
... skillnaden gentemot andra novellsamlingar (av debutanter) är att vi här har en titelnovell som är såpass bra att med lite redaktörskap, en typograf, och annan kunnig förlagspersonal skulle kunna bli en klassiker. Ändå finns här ingen charm. Bara ödslighet. Hade författaren ifråga publicerat denna kortroman alléna i bokform hade jag imponerats mer än jag gör av novellsamlingen per se. Därmed inget illa sagt om novellsamlingen i sig; det är bara det att jag vill ge närmast all kudos till titelnovellen, för just så bra är den.
Där har ni det hela från en säker källa.

Boken är annars på 146 sidor och har omslag i svartvitt av Anatol Boström, föreställande sökarljus mot en nattlig himmel. Innehållet består av 14 noveller, med titlar som "Synkrongeneratorn", "Ett svenskt Roswell", "Latonia", "Kvartsklippan" och "Åsiktskonstnär", förutom titelstoryn och lite annat.

Granlunds hela recension läser ni här. Och hans egen diktsamling finns recenserad här.




Relaterat
Pdf:en direkt, från Dropbox
Eld och rörelse, fri resurs