Äntligen här - Lex Breivik

En lag har kommit i Norge och den kallas "Lex Breivik", men den rör regler för intagna, hårdare villkor för psykpatienter osv. En bunker för Breivik beslutad nu, före domen, så att man inte ska anklagas för retroaktiv lagstiftning. svd dn dn

Jag bloggar om Breivik och är kontroversiell som få. Se här. Men bortsett från det kan denne Breivik verkligen få en att undra. Han mördade 77 men sitter nu lugn i rätten. Folk tycks vänta på att han ska bryta ihop men det kommer sannolikt inte att ske. Hur är det möjligt? Hur stålsätter man sig för vidrigheterna i att döda oskyldiga, och hur återvänder man till en tillvaro där man - som Breivik idag - synbarligen är lugn och samlad? Han svarar på rättens frågor, han småpratar med sin biträdande advokat Vibeke Hein Bära, han ler. Ja sicken gåta.

Det är ett slags mental träning involverad. Breivik kallade det "avemotionalisering" och det är en del av det hela: hur man tar sig över spärren att döda. Men det är mer än så: hur man i tiotalet år lägger upp en plan, ordnar finansiering, skriver ett manifest, gör video, köper en gård för att ha som täckmantel i sprängämnestillverkning osv. För detta krävs - allt annat lika - ett fokuserat psyke, en viljestark typ. En som inte bryter ihop. Och Breivik vet att han är stark. Han skriver i manifestet: "I have a very strong psyche, stronger than anyone I have ever known." Så jag tror inte rättegången kommer att få honom att bryta ihop. Breivik har av naturen ett starkt psyke. Och han har tränat det. Nu är han på en annan nivå, bortom påverkan av fredlig samvaro. Nu går det hela automatiskt.

Breivik har förvandlat sig till en titan och bosatt sig i ett titaniskt land, Gråzonen, Terra Incognita där han härskar oinskränkt. Han är ohotad i sitt eget land. I SvD skrev nämligen Isabella Varricchio 8/5 att Breivik numera är suverän, han har skapat sig en egen stat som är ointaglig. Dådet har fört upp honom på en nivå i paritet med den norska staten. Han har erkänt dådet, domen ändrar inget i hans ställning som regimens motståndare, en privatkrigande enmansstat som konceptuellt kan komma och gå som han vill. Han kan svara på rättens frågor, han kan ignorera dem, han kan le, han kan sitta med ett neutralt uttryck. Allt är lika irriterande för dem som inte delar hans analys. Som SvD:s Göran Eriksson som idag gör vad han kan för att kalla Breivik löjlig, mammaberoende och annat dylikt, normalkrönika typ 1A sedan Breivikrättegången började. Det är nålstick som inte når vederbörande. Breivik är suverän. Hans kritik av islamkram, multikulti och Frankfurtskola som han ville få ut genom dådet, den når idag ut. Han ville krossa glastaket, få media att skriva om massinvandring och islamism, få regimen att erkänna att frågor om etnicitet och traditionell kultur också spelar roll.

Kanske lyckades han krossa glastaket. Kanske är en öppning i debatten på väg. Kanske är det slut med islamkram och multikulti för hela slanten. SD går upp i SvD/Sifo som publicerades idag 13/5, en statistiskt säkerställd ökning på 1,9%. Och detta trots elitens dagliga försök att kalla SD varg i veum och parias. Hur som helst lever Breivik i sitt titaniska land och han har dragit oss med dit, såväl PK-ister som anti-PK:are. Detta okända land, Breiviklandet, Terra Incognita skrev jag om i oktober förra året. Det hela är titaniskt, bisarrt, märkligt. Indeed, och för att precisera mig, konkretisera karaktären i detta Okända Land hänvisade jag till Gösta Borg; jag tog det hela upp till taktiska nivåer, andra världskrigets variant:

[L]åt mig att börja med att citera Gösta Borg. Denne skrev i "Det röda massanfallet" (1951) om detta att gå till anfall medan flygande fästningar sopar rent i terrängen. Han syftade på hur amerikanska armén anföll åren 1944-45, i andra världskrigets slutskede. Har man tungt understöd av både arri och flyg medför det ett speciellt sätt att strida, ett som har föga likheter med ett svenskt läge med knapphet på resurser. Vi hade då inget att lära av detta; vi måste nyttja terrängen mer aktivt, hushålla med resurser och vara beredda att byta rum mot tid.

Med det sagt så är bilden av hur jättebombplan understödjer infanteriet med massivt bombardemang intressant. Den är elementär, sagolik: hur liksom titaniska monster strider på ens sida. Och det är en sådan psykosocial verklighet vi lever i dessa dagar: elementära, planetära förvandlingar är igång. Då ska man som individ inte uppröras över detta utan i rimlig mån dra nytta av det hela och rycka fram i skydd av denna eldstorm. "I rimlig mån": man får nämligen inte själv förvandlas till ett titaniskt monstrum, bli en Breivik som trodde att han var något slags übermensch. Nietzschean var han väl inte men hans andliga credo var lite märkligt. Han gillade kristendomen i vid mening men kristen var han inte. Han trodde på ansamlad godhet som en brahmansk hindu eller gammaltestamentlig troende.

Men det stannar inte vid det. Mer finns att säga. Nu bär det ut i okända marker, mörka marker vi nu lämnat. Men Breivik håller oss kvar:

Breivik är som han är, lätt rubbad. Men Breivik som person är ointressant; han har förvandlats till ett emblem som är en del i denna elementariska omvandling som är på gång, denna planetära metamorfos vi står inför. Tänk er Utöya efter dådet: 69 lik liggande utspridda medan gärningsmannen sitter och väntar på att bli haffad. Denna bild är 2011 i ett nötskal. Man ska inte demoniskt acceptera bilden, nihilistiskt dyrka detta kainitiska dåd, men existensiellt vinner man en del om man förstår att vi idag lever i skuggan av detta dåd. Vi lever i världen efter Breivik. Si monumentum requiris, circumspice.

För att överleva i 2011 och bortom måste man till viss del internalisera Utöya. Man måste förstå att vi lever i polariserade, okonventionella tider. "Vi är på väg ut i Terra Incognita och där överlever bara den som har tillgång till dolda, andliga reserver." Detta sa Ernst Jünger en gång i tiden. Det är den attityden vi behöver: vi är på väg genom Uncanny Valley och för att inte försvinna i dess dimmor måste man vara beredd på det värsta.

Det om detta. Så kan man säga.

- - -

Bilden med bombplan i skyn, den som jag drog i början, fångade mig. Så jag fortsatte i mitt oktoberinlägg:

Jag talade inledningsvis om bombplan som förvänder terrängens verklighet. Idag är det kanske så att man, så att säga, måste bli en infanterist på titanernas slagfält. Att leva som en enkel man som kilar undan för jättar. Att vara ett pälsdjur i dinosauriernas tid, en varmblodig kaippare som reder sig ett bo medan jätteödlor faller.

Infanterist! Ryck fram medan flygande fästningar möblerar om i terrängen! Det är måttot för 2011.

Si krebabomben brisera, si krebastormen rasa... Jag duckar för stormen, jag tar nytt sikte, navigerar mellan tromberna i en annorlunda dag.

Jag associerade till detta i sammanhanget. Antagligen kommer tjänsteförrättande moralist att anklaga mig för det här. OK, gör det då. Ingen bestämmer vad jag får skriva. Inte MIUN, inte Mittnytt. Och inte du.

- - -

Åter till politiken, till världshändelser. Man kan lugnt säga: förändringar är på väg i världen. Det skrev jag i aktuellt inlägg, med visst stöd av artikeln "The Breivik Action" på sajten Majority Rights (länk följer):

De följande åren blir som reformationen, franska revolutionen och andra världskriget ihop. ... Breivik har fört oss över Rubicon säger Majority Rights. Han har fört oss in i Uncanny Valley säger jag.

Breiviks dåd och dess svallvågor kommer i en tid av peak oil och peak everything, miljöförstöring, knapphet med resurser och hotande depression säger MR. Nu lever vi i en ny verklighet à la post-9/11, dock en ekonomiskt och realpolitiskt mer labil tid än 2001.

Detta är intressant, detta beskriver vår tid väldigt bra. Sedan återger jag från samma källa en poäng om vad vi kan kalla Breiviks portalroll. Han är en galen mördare, visst, men också något mer. Jag fann detta i kommentarerna till MR:s artikel:

Från kommentarerna till MR:s artikel: ”ABB är anarkist. Anarki föregår alltid den revolutionära perioden.” Detta är sant i så måtto att det alltid finns anarkister, fria andar svåra att förutsäga i varje stor kamp. Black Swan event...? – Händelsen i sig (...) finns där säger artikelförfattaren Sebastian Ronin. Han säger att en journalist en gång frågade premiärminister Macmillan vad som är den största utmaningen för en statsman. Macmillan svarade: ”Events, my dear boy, events.”

Sedan kom jag med följande ontologiska rader. ABB = Anders Behring Breivik.

Man kan säga: ABB är ”history in the making”. Quo vadis? "Väktare, vad lider natten?" - Revolutionen har börjat, reformationen är på väg. Snart får vi tyngre tornados men då är det bara att rycka fram som en infanterist medan flygande fästningar sopar rent i terrängen.

Stormen rasar, krebabomber faller. Från KREtsBAna faller skrot som blir till BOMBER när de landar. Om det har jag skrivit här. Nu blir det hela psykosocial verklighet, på jorden år 2011. Den där norrmannen har skapat science fiction av sitt dåd.

Så kan man säga. Det är ontologiska makter. Det är mörkt. Breivik var old school. Han såg inte ljuset.

Men jag dömer inte. Jag moraliserar inte. Inte här. Istället citerar jag aktuellt inlägg och dess sluttamp som återvänder till andra världskriget och dess taktiska verklighet:

I juli 1944 fann sig amerikanerna fångade i Normandie. Tysken försvarade sig bra. USA hade överlägsna arméstyrkor men tysken höll ändå emot, bjöd honom spetsen i Normandies terräng av buskar och snår, åkerlappar och småfält. Lösningen på det hela blev att kraftsamla och det rejält: man lät strategiska bombplan bomba en liten del av fronten, 1 kvadratkilometer stor. Man lät flygande fästningar bomba. Efter flera försök, bland annat med egna trupper som träffades, slogs en bräsch.

Det var titaniskt - och slåss man med titaner på sin sida får man betala priset, som missriktade bomber som dödar de egna. Men när man bombat klart hade fienden i sektorn helt pulveriserats. Det var bara att rycka fram. Man bröt upp, lämnade Normandie och kom ut i en ny verklighet, ett slättland mer ägnat manöverkrig. Ställningskriget var förbi, det var en ny verklighet - en titanisk verklighet där flygande fästningar kunde kallas in som understöd och vända upp och ner på terrängen, förvända alla begrepp om en hanterbar verklighet.

Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)