Strangulator Jugulator

Det finns grupper vars sound och spelstil är helt egna. Det kan medföra att de blir lite udda, andra förmår inte göra covers på deras låtar -- men den positiva sidan är så klart att de blir begrepp, de blir unika. Det är musik som står sig, outslitliga legender som bara växer med tiden. -- Grupper av detta slag är i mina ögon Beach Boys, Iron Maiden och Stranglers: nischgrupper, silmässiga solitärer. Här tänkte jag kolla in de sistnämnda.

The Stranglers... de var inte precis punk, men man fick skivkontrakt i punkvågens början.

Man gav ut inte mindre än fem LP 1977-79.

Sättningen var:

. Hugh Cornwell, elgitarr och sång

. Jean Jacques Burnel, elbas och sång

. Dave Greenfield, keyboards

. Jet Black, trummor

De har jämförts med The Doors, och det är mycket träffande: det här är Doorspunk, keyboardförgylld tungrock med tvära kast och infall. Första skivan "Rattus Norvegicus" anger tonen: det är mörka draperier med snygg dekor, en powerkvintett som levererar, bas-sång-trummor-och-allt får sitt, det finns ingen förgrund eller bakgrund, allt är synligt i 360 grader. Lyssna på "Hanging around", "Down Into the Sewer", "Goodbye Toulouse" och "London Lady", de två sistnämnda rätt softa låtar.

- - -

"No More Heroes" är en strålande uppföljare, varierad och tuff med silverstänk i marginalerna, dissonans och harmoni om vartannat. Man kan sina instrument, man är ypperliga instrumentalister som även vissa punkgrupper var, till exempel The Clash -- men Strummers pojkar skämdes en aning för detta, medan Cornwell & c:o kör sitt rejs och visar upp allt vad man kan om än med strama tyglar. Hör basens tvärvändningar, orgelns driv och gitarrens blänk, det är som sagt svårt att avgöra för- eller bakgrund, allt är lika viktigt. Man kan knappt avgöra vem som är kapellmästare, vilket instrument som regelmässigt slår första takten; hos Stones är det till exempel Keiths gitarr, men i Stranglers verkar till och med denna funktion vara roterande.

Låtarna? "English Towns" har en bister text à la "there is no love inside of me, I gave it to a thousand girls..." -- och vilken låt, vilket skymningslandskap: "We've built towers of saddened ivory, in our English towns..."

Titellåten, "Dead Ringer" och "I Feel Like a Wog" vinner också mitt gillande; man har något eget att komma med, man spelar "hård rock" men förfaller inte till klichéer och poser. (Även om jag gillar sedvanlig hårdrock också.)

- - -

"Black and "White" nådde för sin del skivdiskarna i maj 1978. Detta var något speciellt: A- och B-sida fanns inte, istället hette de svart och vitt, med motsvarande vit eller svart text på sleeven. Hård attack och mörka draperier även här, men kolla även in "Outside Tokyo" med sin valstakt och gåtfulla, trankila atmosfär.

Och är man väl i Japan måste man så klart nämna hyllningen till Yukio Mishima:

I was attracted to a midnight torch parade
and there I came...

DEATH AND NIGHT AND BLOOD!
DEATH AND NIGHT AND BLOOD!

Home is a black leather jacket fitting sweetly
to my brain...

And we decided to die,
there was no greater love...

Verklighetens Mishima sa sig verkligen ha svårt att stilla sin längtan efter "död och natt och blod"...

Detta är rigorism och chauvinism i samurajförpackning, denna längtan att tåga i mörkret under konstgjort månljus -- jag lever i exakt samma stämning, yttrat i berättelsen Eld och rörelse...

Stranglers tar oss genom ljus och skugga, svart och vitt. Up-tempo bjuder man på i "Rise of the Robots" (med Laura Logics vilda punksaxofon). Och i "Sweden: All Quiet on the Eastern Front" (en replik åt de raggare som snodde deras instrument under en spelning i detta land). Slutspårets "Toiler on the Sea" är ett miniepos med svävande gitarr- och orgelintro, full gas i jetpacket och ödesmättade, poetiska rader från en sjöman på annorlunda hav, "a sailor on the seas of fate".

- - -

Från senare plattor finns låtar som "Turn the Centuries Turn", en instrumental kringgång, "The Men in Black", om väntan på att dessa gåtfulla alienmänniskor ska komma och knacka på, och "Golden Brown", om mötet med en drog som renderade både Black och Cornwell fängelsestraff (q.v. böckerna "Much Ado About Nothing" och "Inside Information").

Stranglers fortsatte in i 90-talet med fler LP:s, och vad som sedan hänt vet jag inte. Jag vet bara att jag gillar gruppen än; ända sedan brorsan spelade "Black and White" på sin Marantz-stereo 1979 har jag varit fångad.




Relaterat
Accept: Breaker
Min biografi
Kopisten i Babylon
Tidslinje: konservativ fantastik

Illustration Robert Svensson