J. G. Ballard: Solens rike

J. G. Ballards mest berömda roman kom 1984. Den heter "Solens rike".

B-29:or som släpper kanistrar över nejden, kanistrar med konserver och chokladkakor och Reader's Digest: det är en bild som etsar sig fast.

Den hungrande Jim kastar sig över innehållet, äter sig mätt under sin irrgång i risfältens ingenmansland. Sedan ser han ett ljussken i fjärran, och då är det samma B-29:or som fällt atombomb över Hiroshima. Liv och död, uppdrag som uppdrag...

Redan före Pearl Harbor och japanernas intåg i Europeiska enklaven är denne Jim flygintresserad. Och krigsintresserad: närvaron av japanska soldater känns bara exotisk. Så kommer 7 december 1941 och tillvaron rasar samman, det blir skilsmässa från föräldrarna och kringdrivande i Shanghai, kamp för tillvaron - och slutligen internering. Men riktigt hemskt är aldrig kriget, nej han gillar att se planen starta från flygbasen intill, han hurrar åt såväl Zeropiloter som Mustanger som anfaller basen.

Lägret är framför allt trygghet: man får ett mål mat om dagen, bättre än ingenting. Så när japanerna slutligen ger sig av sommaren 1945 kommer tuffare dagar: kringirrande i risfältens landskap, ett externaliserat psyke, en tidlös geografi. Döden ligger på lur, bland parkerade bilar på en stadion, i kanalerna och i lastrummen till B-29:orna, samma B-29:or som fäller förnödenheter. En paradox, en oxymoron som "tung lätthet", "rörelsen som tillstånd", "en sorg i rosenrött"...

Spielbergs film av denna "Solens rike" håller jag ganska högt, en av hans bättre filmer måste jag säga (jämte "Duellen" och "Närkontakt av tredje graden", ja "Hajen" var också bra). Men J. G. Ballards roman ger mycket den också, den rör sig på en nivå där "japanskt fångläger"-romanen annars inte rör sig:

Väster om kajerna, i en grund lagun, låg det utbrända skalet av en B-29 vars stjärtparti höjde sig i dunklet likt en annonspelare av silver som gjorde reklam för sina egna flottiljemblem.

---

... det dis som blåste upp från de blekta fälten, stridsvagnsdikena och gravhögarna - samma ljus som Jim hade sett från olympiastadion, som förebådade slutet på ett krig och början på nästa.

---

B-29:orna ingav Jim vördnad. De väldiga, strömlinjeformade bombplanen var själva sinnebilden för Amerikas hela styrka och skönhet. Vanligtvis flög B-29:orna högt över den japanska luftvärnselden, men bara två dagar tidigare hade Jim sett en ensam flygande fästning sväva över risfälten väster om lägret, bara hundrafemtio meter ovanför marken. Två av dess motorer stod i brand, men åsynen av detta enorma bombplan med dess höga, svängda stjärtparti övertygade Jim om att japanerna hade förlorat kriget.

---

[Tidningarna] var fulla av rubriker och slagord från en världhan aldrig lärt känna och en massa obegripliga namn - Patton, Eisenhower, Himmler, Belsen, Jeep, AWOL, Utah Beach, von Rundstedt, Ardenneroffensiven och tusentals andra detaljer om kriget i Europa. Tillsammans beskrev de ett heroiskt äventyr på en annan planet, fyllt med scener av offer, stoiskt mod och ofattbar djärvhet, ett universum skilt från det krig Jim lärt känna på stränderna av Yangtsekiang.

Övergången är svårast, otryggheten finns i interregnumet. Sommaren 1945 på Kinas landsbygd flyter allt, man vet inte om kriget är slut eller om ett nytt just börjat, om atombomben skapat en ny värld eller ett nytt krig. Det är civilisationens sammanbrott, om än för bara några veckor; det är kaos och anarki, ljuva att drömma om i centralvärmens gos men mindre trevliga att utsättas för som 12-årig pojke i främmande land.

Det är som antytts en veritabel subgenre detta, berättelser från japanska fångläger. Titlar som "Kejsarens gäster", "Bron över floden Kwai" och Clavells "King Rat" kommer för en, liksom filmerna "Merry Christmas, Mr. Lawrence" och "Fem vilda höns". Ballards bok rör sig som sagt på en mer avancerad nivå än dessa, stilen är förhållandevis koncentrerad och metaforrik. Egentligen gör sig Ballards prosa bäst i novellformat, jag har aldrig riktigt gillat hans tidiga katastrofromaner ("The Drought", "The Wind from Nowhere" etc) eller Afrika-fantasin "The Chrystal World" (det finns en novell på samma tema, "The Illuminated Man" som ger romanen in nuce) - men i denna roman kommer Ballards prosa till sin rätt, de litterära piruetterna kryddar anrättningen som i övrigt är ganska rapp; stilen i stort är ordinär och det är som det bör vara, man måste kunna slöläsa en roman anser jag - men tack och lov finns här ingen sidutfyllnad, narrativet är koncentrerat.

Med andra ord: en hörnsten i varje sann Ballardälskares bokhylla.

(Not: Originalet hette "Empire of the Sun" och kom 1984, den svenska översättningen 1986. Spielbergs film kom 1987.)




Relaterat
Hieroglyfer i ett landskap
Ballards sämsta
Lär dig sanskrit
Evola: Metaphysics of War (2011)