Ellison och Simak

Harlan Ellison och Steve McQueen var ute i öknen och hajkade en gång; Ellison säckade ihop direkt men McQueen var stursk och bara knallade på.

Vad vill jag då ha sagt med det här? Inget annat än att det är en rolig bild. Men det spär väl också på bilden av författare som ena hösäckar; ta till exempel när Ernst Brunner skulle samla kolleger till ett lag för "Fångarna på fortet", då var det nästan ingen som ville ställa upp - och när de väl tävlade så misslyckades de... De knäckte inte koden, fick ingen skatt som belöning för allt slit. Det var nog enda gången det hände, alla andra lag brukade ju få jackpot på slutet.

Ellison åter förde in en ny ton i amerikansk sf, det blev lite fränare och ångestmättat. Ta bara novellen "I Have No Mouth And I Must Scream", om några människor fångade i en elak dators virtuella landskap. Han tänjde språkets gränser, experimenterade och gav sig ut på hal is. Titeln vill jag minnas är berättarens sista ord: "I have no mouth. And I must scream." Laddat.

En annan novell av Ellisons hand är "Repent, Harlequin, the Tic-toc-man Said". Den handlar om något slags pajas i en framtida diktaturstat, "en Pan som kastar gröna melodier över maskinerna" för att tala med Lundkvist. Denne pajas far runt i sin jetscooter över den grå betongen och kastar godis på en rad köande människor: "Take that, Wonderheart!"

Ellison var en gång på kongress, en sån där mytologisk sf-festival som de har i Staterna och även vi i våra länder ibland. Ellison var i alla fall där och stod vid ett tillfälle utanför en hiss, och ut träder vad om inte en snygg, storbystad blondin; Ellison tänder på alla fyra och frågar "How 'bout little fuck?", varpå blondinen säger:

- Fuck off, "little fuck"!

Hårda tag i skiffybranschen! Antagligen på samma kongress skulle Ellison hålla ett föredrag, kanske ett hedergästtal eller liknande, och han stegar in i en filmsal och ropar "Turn off that damn projector!" För nu skulle The Man hålla tal, nu fick man lyssna noga, nu blev det gott och blandat med farbror Hal.

Han höll så sitt föredrag, läste sin novell och skrek och ylade och levde ut sin prosa in persona, spelade över bara så som han kan göra. En patetisk person kanske, en brekäftad amerikan, men tack vare sina goda noveller får han spela rollen av bildstormare och ångestfajtare hur mycket han vill. Han har täckning för det han gör.

En gång i världen brukade Ellison skriva noveller inför publik. Det var ett sätt att vidga författarrollen, att göra den till showmanship om inte annat, detta att sitta i bokhandelsfönster och plita: "Oh, titta, en sån där författare! Och magin händer nu, han skapar Stor Konst inför våra ögon!" Lite spel för gallerierna var det väl, och man får gissa att han tänkt ut synopsis i förväg - men in alles var det en lovvärd grej tycker jag, en ball sak för en rebellisk tuffing, detta att ta sig ur potatissoffan (se inledning!) och göra författeriet till en "performing art".

Ellison är en stor filmfan. En gång åkte han till exempel till en stad i Kanada, ett litet blåshål mitt i vintern, bara för att få se en av Leones Dollar-filmer. Han satt där insönad i flera dar, åkte dit enkom för denna begivenhet. Heder åt en sådan man.

Det sägs att Ellison slänger ner fans i hisschakt på kongresser...

Ännu en Ellisontext är "A Boy and His Dog", om en framtid då civilisationen brakat samman och en viss överlevare och hans hund hankar sig fram. Temat var inte nytt när han skrev den 1964, men Ellison bringade sin attityd och djävlaranamma till texten och skapade därmed en ny nisch. Kalla det livsstils-prosa om du vill; något slags nerv och substans hade han ändå den gode Ellison, något slags ärlighet. Det var inte överlägsen, ironisk prosa av en filosofie doktor som bara vänt bokblad i sitt liv, utan orden hos en man som "rivit sina naglar blodiga mot tillvarons mur".

---

Enoch Wallace deltar i amerikanska inbördeskriget, men lever och har hälsan även hundra år senare..

Nu blev allt gåtfullt och mystiskt, det blev upplagt för fantasterier och "ödesdigra tre punkter"... just det, precis dessa... för vad hände sen, vad var bakgrunden till denna roman... ni blev allt nyfikna på det hela, blev ni inte...

Det handlar om Clifford D. Simaks "Way Station" från 1963, på svenska som "Porten till stjärnorna". Agenten Lewis får upp ögonen för mysteriet och börjar snoka, börjar slå sina lovar kring Wallace' ensliga hus i Wisconsin - och det visar sig att Wallace är föreståndare för en galaktisk mellanstation, en "way station". Rymdsnubbar mellanlandar där medels teleportation på sin väg till och från andra planeter i den galaktiska federationen, en grupp där människan inte får vara med för hon är för dum!

"Way Station" bjuder på funderingar kring liv på andra planeter, naturlyrik, bergen och skogarna, vidderna: gamla hus, saktmodiga män och det enkla livet; postbefordran per ponny, framsidesaltaner och gungstolar. Möjligen hade intrigen kunnat behöva någon mer hisnande idé, för med det referat jag gett är mycket av den sense of wonder boken bjuder uttömd. Det kanske är både styrkan och svagheten hos idélitteratur: själva vitsen med den är ofta utomlitterär, den är hieroglyfisk som i Blish' New York som förvandlas till rymdskepp och lyfter mot skyn, eller som med Herberts "Dune" med sina sandmaskar, eller Nivens "Ringworld". Dessa skapelser är fängslande för sinnet, men huruvida sedan själva narrativet, själva boktexten ger samma kick är inte givet. Sf har ju så sällan minnesvärda stilister.

En styrka och svaghet detta - men styrkan är då att man kan läsa referat, katalogsnuttar och baksidesblurbar och nöja sig med det, man suger ut essensen av böckerna på så sätt och får sin hunger på idéer, bilder och visioner stillad. Sf lämpar sig för sån här destillering, sån här kondensering mer än vanlig fiktion vill jag hävda - för den, "mondänlitteraturen" eller "mainstream", lever mer på sitt språk och sin gestaltningsförmåga och mindre på originella idéer per se, mindre på "känslan av under", överraskande visioner och intrigvändningar.

Ett roligt sätt att destillera böcker, eller att stickordsmässigt minnas dem, är förresten att nämna namnen på huvudpersonerna. Ta bara "Stiftelsen" av Asimov där det förekommer en "Hober Mallow"; jag tycker det är ett skönt namn, en trop rik på alla de associationer som finns hos denna roman. "Salvor Hardin", "Joord Fara" och "Bel Riose" är andra namn ur denna trilogi, grejer man minns sedan mycket av resten falnat.

Heinleins figurer hade också stunsiga namn: vad ryms inte i koder som "Michael Valentine Smith", "David Delos Harriman" och "Starman Jones", eller i Haldemans "menige Mandela", eller i Lovecrafts "Denys Barrys", "St John" och "Erich Zann"... Här finns mycket: Jerry Cornelius, Arthur Dent, Pete Garden, Teela Brown osv osv; varje namn är en värld i sig, en trigger för världar utan gräns.