Styrelions undergång

Härmed en berättelse om Crispus Fanta, en kerubisk aktör i en metafysisk värld.

1.

Crispus Fanta stod utanför Vinterpalatset, en lyxkrog i centrala Styrelion. Taxibilar kom och gick, festklädda människor steg ur och lät sig beses av pöbeln. Bland denna pöbel befann han sig, Crispus, en ärrad, kerubliknande man som såg igenom detta skådespel. Han tänkte: "Nog är det en härlig teater ikväll, nog strutsar och fjollar sig en massa urbana idioter här utanför finkrogen. Men imorgon?"

Crispus tog sig ur folkmassan, gick längs öde gator i månens sken tills han kom till en flod. Denna korsades på en smäcker valvbro; månglitter på vattenytan. Sedan traskade han genom cypresslundar upp på en kulle där han hade sitt hus. Det hade en altan längs hela framsidan med bra utsikt över nejden; han kallade stugan Bredablick. Fint ska det heta.




2.

Dag. Och framåt eftermiddagen en tur ner på stan, det strålande Styrelion - som nu var öde! Husen var tomma, gatorna tomma. Folket hade flytt, drabbade av akut galenskap. Urbana fetknoppar, självgoda stroppar, ironiska översittare; alla var borta. Så Crispus hade staden för sig själv. Han flanerade bland kopparhus och guldhus, körde bilar hit och dit, gick ner till ett tivoli vid flodkröken och åkte karusell.

Molnen gick i skyn.

Crispus nådde psykiskt noll, blickade runt sig med frånvarande blick - helt borta, och mer närvarande än någonsin.

Omgivningen blev hans psyke, inre och yttre geografi möttes.

Det stolta Styrelion hade gått under, dess invånare hade infererat till en lägre existensnivå. Deras vara hade absorberats av etern och kvar var den ende verklige: Crispus. Han var nämligen mannen som projicerade den verklighet som var Styrelion. Och nu tog han sig en vandring i sitt psyke, släntrade förbi gula fasader, öde hus med tomma rum, och steg ut på ett torg, lät världen rotera runt sin axel och allting centrera kring honom. Solipsismen triumferade.




3.

Crispus återvände till centrum, stod utanför det övergivna Vinterpalatset och tänkte:

- Förvisso var detta inbegreppet för en slutande stadskultur, en tom nihilistgrotta, en blanknött le-i-mjugg-pjunkare, en förgrämd ångestblaffa som dolde sin rädsla bakom lager av attityd. Men nu är allt borta, kvar är bara jag, Styrelions samvete. Det känns som en seger, en triumf; lite ensamt är det dock. Men då hämtar jag kraft ur nuet, säger "ett liv, ett andetag" och går lugn vidare.

Han gjorde så, gick vidare. Han gestaltade sitt psyke, projicerade former ur sig, såg gudinnan och hennes moster, såg ryttare i skyn, UFO:s, järtecken och flygande gitarrer. Han dansade two-step och hambo och for runt som en galen Dionysos, därtill inspirerad av den Nietzsche han likt alla andra hundkokare hade som idol. Han sjöng fram sin väg där han gick, insöp den tomma atmosfären och trakterade lungorna med fritt syre.




4.

Crispus for genom ljus och mörker och liv och död, såg universums begynnelse och slut och landade i en tom ändlöshet. Där levde arkonter som ville hjälpa människan, givande de godas namn åt morgondagens barn. Crispus växlade några ord med dem, bytande latinska citat likt skolpojkar som byter hockeybilder i ett hörn av skolgården. Sedan återvände han till Solarium, gick upp på Tempelplatsen och dansade för devas, tomtar och stadsrån. Det var en syn för gudar!

Klar med dansen gick Crispus på ett fik, bryggde sig kaffe och hittade lite skorpor i en plåtburk. Då fick han syn på en figur i salongen, en tvåmeters prisse i kalikå och pillerburkshatt vid namn Hyder. Crispus tog kaffekanna och skorpor, slog sig ner, bjöd och bad den andre berätta om stadens fall. Hyder sken upp och började berätta:

- Man såg inte skriften på väggen, den som sa: den som ber han får, den som söker han finner, den som klappar på, för honom ska vara upplåtet. Man hade glömt lärarens ord: ge det som tillhör kejsaren åt kejsaren, det som tillhör Gud åt Gud - och det som är mitt, ge mig det.

- Är det så? sa Crispus, förstummad av den andres svada.

- Visst är det så, sa Hyder. Dessutom hade solarierna glömt sentensen: "När ni gör två till ett ska ni bli människans barn. Och om ni säger 'berg, flytta dig', ska det flytta sig."

Man fikade vidare under tystnad. Crispus tyckte sig känna igen något gnostiskt evangelium i Hyders tal, men allt var ändå rätt gåtfullt. Vilken direkt bäring hade det på Styrelions fall? Nå, möjligen detta: man hade levat ogudaktigt, därför hade staden gått under. Synden straffar sig själv.

Crispus gick omsider tillbaka till Bredablick, sitt ägandes hus. Han ställde sig på altanen, såg ut över berg och flod, stad och skog. "Fina grejer", tänkte han, "fin utsikt. Jag mår fint. Morfinbas."




5.

Crispus stod på sin altan, såg solen gå ner och hamnade i mild extas. Han drog sig till minnes gnostiska evangelier, påverkad av mötet med Hyder, och sa:

- "Skåda den Levande, så sant ni lever, på det att ni inte må dö - och sök att se honom."

En fågel i skyn svarade:

- "Många står vid porten, men de ensamma - monakós - är de som ska gå in i brudgemaket."

Fågeln landade på altanräcket, och Crispus sa:

- Bra sagt, fågel! Själv drömmer jag om det ljus som är över oss alla - det glorifierade alltet, den som alltet utgått ur och som det ska återgå till. Klyv ett träd och det är där, lyft en sten och ni ska finna det där.

Fågeln drillade till svar, sjöng i högan sky, lyfte och försvann. Crispus åter såg ner på Styrelion i solnedgången, värmdes i själen av denna syn, och tänkte att en vacker dag kanske staden skulle leva igen. Tills dess ägnade han en tanke åt sin transcendentale Fader, som förlät alla som smädade honom - men de som smädade mot det heliga inom sig, de skulle inte förlåtas. Och detta var problemet med solariumborna, fetnihilisterna som nu förgåtts; detta var själva anledningen till att de förtvinat och dött ut. De hade syndat mot det heliga inom sig.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf

"Utfärd". Målning av Robert Svensson