lördag 24 oktober 2026

Dagbok 24/10 2026

Idag är det lördag.








Staden är öde.

Månen vandrar sin tysta ban.

Jag äter en sur jordgubbsbanan.

+++

Dagens dikt (melodin är People Need Love av Abba):
Farao begravdes gladeligt en dag i trekammargrav,
sedan var han fri, med sitt menageri, att ge järnet i Sankt Tropez.

(Refräng:) Tralla en trall, rocka en robin,
ingen kan leva på bara mat
:||:


+++

Härmed något on fri energi. Élan vital. Quinta essentia.

Quinta essentia är det femte elementet. Det femte grundämnet jämte eld, luft, vatten och jord.

Därtill vill jag säga:

Quinta essentia är kvinna essentia.

Ty kvinnlig energi har betydelse. Såsom att universum i sin innersta natur är kvinnligt. Universum är ju runt, den sant kvinnliga formen. Därtill måste den Heliga Gral hanteras av en kvinnohand. Och Gralen är för sin del gjord av detta urämne, av quinta essentia, od, ka, chi, qi.

+++

Quinta essentia. Det femte elementet.

Det är detsamma som od, ka, vril, chi, qi.

Det är detsamma som ungdomens källa, de vises sten och livselixiret.

Det är detsamma som prima materia för magnum opus.

Det är kundalini, prâna, akâsha.

Det är Helige Ande, Anima Mundi, Världssjälen, Venus Urania.

Det är Abraxas.

Det är skaldemjödet, vafurfloden, regnbågsbron till Asgård.

+++

Quinta essentia är kvintessensen.

Det är ankh-korset. Regnbågen. Livets träd, livets flod. Gral. Vit sten med ett nytt namn.

Det är vafur, orgone, libido, mâna och manna. Det är soma, ambrosia, eldvatten, vigvatten, livets dryck: uisce beata.

+++

Det är, i vetenskapen, lika med "gravitationen, gravitationsfältet, etern, action-at-a-distance". Det är den femte kraften bortom gravitation, elektromagnetism och stark och svag kärnväxelverkan.

Det är nollpunktsenergi.

Det är, i Blavatskys terminologi, sideriskt ljus, den himmelska jungfruns mjölk, kaos, sankt elmseld, Apollos fackla, pingstens eldtungor, samt Exodus' brinnande buske och eldstoden.

Det är vitalism. Det är troende helande -- faith healing.

Det är Faradays diamagnetism och Spinozas conatus.

Det är parabeln om den osynlige trädgårdsmästaren.

Det är Isis slöja och Cybeles mantel.

Det är Flann O'Briens omnium.

Det är Dénis Lindbohms "alpha och omega".

Det är Bertel Gripenbergs "hemliga glöd".

+++

Dikter på temat vril. Är nu ämnet.

Vi kan ta den nyssnämnde Gripenbergs dikt på temat. Alltså titeldikten i hans samling från 1925, Den hemliga glöden. Där läser vi:
En dyrkar solen,
en annan den bleka månen
och en de dimmiga stjärnorna.

En dyrkar havet,
en annan den tunga jorden
---

En dyrkar vindarna och luften
och en annan elden,
den livgivande och förstörande.

Men jag dyrkar den hemliga glöden
som jag döljer i mitt hjärta.
[Jag har dyrkat den]
i ensamhet och hemlighet,
jag har suttit och stirrat
ner i djupet,
och på bottnen av avgrunden
har jag sett den glöda och glöda
i tysta nätter.


+++

Härmed en dikt av mig. På temat ifråga. På engelska.
I have mastered the use of Vril.
I am the Vril Commander.

I control the power within.
I am the Duke of Vril.

As I'm walking though this world,
nothing can stop the Duke of Vril...

With willpower and vision
and by standing still
I get my fill -- of Vril.

Where anything is, Vril is --
and with Willpower and Vision
I have mastered the power within me --
the power of Vril.

"By standing still"...?
Yea, verily. For Vril is equal to
the Chinese Chi, as in Tai Chi, a
technique to acknowledge the subtle
power within you -- and it's done
by standing still, just having equal
weight on both legs, the right hand
over your tummy and the left on top
of the right -- just stand in that
way and breathe slowly. Then you
acknowledge the power within --
the power of chi, qi, ki -- of od, ka
prâna, orgone - ot Vril.








Relaterat
Det indiska sättet att hälsa
Ett rike utan like
Fornnordisk vurm i Uppsala 1856
SF Seen From the Right: presentation på svenska
Eurocon 2011
Mitt liv som sf-fan
Heinlein inspirerar svensk höger med Starship Troopers

söndag 18 oktober 2026

Diary 18/10 2026

The date of the day is 18 October.








Today it is Sunday.

It is autumn. Maple gold leaf are on the wind.
-- Do you always drink Scotch in the morning...?

-- Only when I've got a cold.
And that was an immemorial line by Barbara Stanwyck.

+++

I've visited the internet. And browsing it I've learned about historical mysteries.

One case strikes me as especially captivating. This one:
On 12 November 1947 John Smurd of Anytown, Virginia, went out to buy a quart of milk.

He never returned.

Since then, whenever someone mysteriously disappears in the November fog, it's called "pulling a Smurd".


+++

Hereby a little study of history for you.

Theory: events of even decades, ending in -7, are auspicious. Contrariwise, events of odd decades similarly ending, are inauspicious.

Take the Thirty Year's War. It started near -17 (1618) but ended in an even decade, 1648. And Luther's rebellion against the papacy in 1517 led to a long period of war.

The year 1937 was the virtual beginning of the World War II congflagration; by then peace was a pipe dream. And the troubled state of the world only lifted about ten years later.

Events of even decades, ending in 7, are auspicious. As I said. Examples:
1807 – peace of Tilsit between France and Russia. Prussian reform period begins (von Stein, Scharnhorst, Clausewitz), soon leading to Prussian liberation from French rule.
1847-48 – European liberal revolution.
1867 – Meiji period begins in Japan, enabling development in all aspects of national life. – US buys Alaska from Russia; the price is a bargain in view of the gold soon found there. – Diamonds discovered in South Africa. – Das Kapital by Karl Marx, per se an apt description of how capitalism works.
1947 – US-South American pact (Rio pact). OAS in Africa unites the states of the continent. Peace treaty Finland-Soviet.
1967 – Summer of Love proclaimed, leading to a major creative boost in all Western world societies. An irresistible impulse leads to the creation of psychedlic music, a decidedly spiritual pop music.
1987 – treaty US-USSR of limiting nuclear arms. Cold War ends. A similar upsurge like the 1967s wave in psychedelia in music and literature (like surrealist poetry).
(2025 – inauguration of Donald Trump, promising to take down the Deep State.)
2027 – next year, due for beneficial change à la the above...?
+++

Writing about stuff. That's what I do. And now I'm writing about being strong and shiny.
I am strong and shiny –
I drink from the well of Glastonbury...
I go by the trail of Shasta –
Lake Titicaca –
Ayer’s Rock...
and then by the trail of Lake Titicaca –
Glastonbury – Mount Kailash – and
Ayer’s Rock once again...
Overlapping snake waves,
Sine waves enveloping the earth,
the whole planet...

+++

I am superman –
I have an āśram in the heartland,
a golden palace in Antropolis...

+++

I am the greatest story ever told...
I am Svensson... I am successful...
strong and shiny... majestic...

+++

Fanaticism, hubris and megalomania...
a journey that begins in fanaticism
and continues in fanaticism...
Symbol, vision, will...
holy, holy, holy...

+++

I am grand, ambitious, glorious –
grandiose, imposing, lofty –
I am palatial, august, elevated –
rich, opulent, eminent –
stately, luxurious, regal –

I am majestic.
I am sublime.
I am something else.

+++

With roots in Hell, I’m growing up into Heaven,
With roots in Earth, I’m striving for the Sky...
My feet in Hell, my head in Heaven –
and my heart in between:
the marriage between Heaven and Hell.

+++

By my very existence
I have enormous powers...
Point of Willpower,
TIOHAN

+++

Build the ashram and Svensson will come...

+++

Fanaticism, hubris and megalomania...
a journey that begins in fanaticism
and continues in fanaticism...
no rest for the wicked,
only Rest In Action... RIA

+++

JC, prophet of Christianity...
Paul Atreides, prophet of Dune...
and me, prophet of Actionism...
+++

I teach and I preach. I'm not an intellectual, driven by ressentiment. I'm a magician, shaping my being positively.

And in this vein I preach; in this way I state the following:

I stand for willpower versus desire.
I stand for beauty versus ugliness.
I stand for memento mori versus ignoring death.
I stand for ratio versus irrationalism.
I stand for responsibility versus irresposibility.
I stand for health versus sickness.
I stand for order versus chaos.
I stand for life versus death.

+++

These days I'm thinking of a song. I first heard it in Swedish a long time ago, "Morgon mellan fjällen" -- a psalm, a glorified gospel, sung officially in the Church of Sweden. A wonder of evocative imagery its origin is American, Morn Amid the Mountains. Voilà:
Morn amid the mountains,
lovely solitude!
Gushing streams and fountains,
murmur "God is good,
God is good".

Now the glad sun, breaking,
pours a golden flood.
Deepest vales, awaking,
echo "God is good,
God is good".

Hymns of praise are ringing
through the leafy wood,
songsters sweetly singing,
warble "God is good,
God is good".




In Swedish it reads:

Morgon mellan fjällen,
hör, hur bäck och flod,
sorlande mot hällen,
sjunga: Gud är god,
Gud är god.

Se, hur dagen bräcker,
fram går ljusets flod.
Dalen, som den väcker,
svarar: Gud är god,
Gud är god.

Skogens grenar glittrar,
och med gladligt mod
fåglarna, som kvittrar,
sjunger: Gud är god,
Gud är god.


+++

Hereby a wisdom gathered from the Internet... JRR Tolkien once wrote a poem about the Rings, stating the myth of his epic novel Lord of the Rings:
Three Rings for the Elven-kings under the sky,
Seven for the Dwarf-lords in their halls of stone,
Nine for Mortal Men doomed to die,
One for the Dark Lord on his dark throne
In the Land of Mordor where the Shadows lie.
Now, beyond the saga this poem was also prophetic for Tolkien's own life -- it predicted his year of death.

Because the poem mentions the figures 3, 7, 9 and 1; take them in reverse and you get 1973. The year he died.

+++

In this July post I made an overview of the Situation.

I said that stagnation prevails -- in the arts, in science, in politics. But the doings of DJT are a light in the dark.

And recently (16 October) DJT intimated that disclosure will come. It wasn't direct, he was beating-round-the-bush, but nontheless, the cat is out of the bag -- this thing About UFOs. Or UAP; "Unidentified Anomalous Phenomena" as the current label is. See this tweet, featuring a circa two-minute clip from an interview with the man.

And if so, if, say, the truth is disclosed about Roswell (info about this in relevant entry in this Galaxy post) -- then it will change everything.

It will not just be "one of these things"

It will be Biblical...!

For if UFO disclosure comes -- then it will be implied -- that the government has lied about this for over 70 years. You know the drill: "It wasn't alien craft, it was gas from a weather balloon" and all that -- the government cover-up, disclosed, will mean that everything is thrown into the crucible. Everything that the Powers That Be have advocated since 1945 will be questioned. The JFK murder, the Palme murder, and diversity-equity-inclusion, mass-immigration etc. UFO disclosure isn't just about things in the sky, it will affect the whole creed guiding our culture.

So the coming years will be interesting. Already at his installation in 2025 DJT said that he would take down the deep state. After that not much happened. But maybe now the system really is breaking.

It is still time for revolution. I mean, don't think we're living in ordinary times. A president at his inaugural saying he will take down a system of conspiracy, affecting the whole government -- that ain't ordinary. But DJT said it and he's still alive, having survived repeated assassinations for this ambition.

Change will come, even if you believe it or not. And re "disclosure and aliens waiting in the wings", it ain't about Zeta Greys (see their entry in this Galaxy post). They're gone from earth now. So please don't repeat that old narrative, which was true but is irrelevant to the current happenings. Now it's about Pleiadian Elohim. Angels basically. As DJT also intimates in the interview at hand.







Related
Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)
A Portrait of Julius Evola (2026)
Some notes on Guénon

onsdag 14 oktober 2026

Svensson: artiklar i Nya Tider: lista

Detta är en lista över mina artiklar i Nya Tider.
















Nya Tider är en svensk tidskrift. Den startades 2012. Redaktör sedan starten är Vavra Suk.

Den kallar sig oberoende. Och presenterar "news and views" från en, låt säga, Sverigevänlig och samhällskritisk synvinkel.

Nya Tiders webbsida har exempel på artiklar. Den ger också info om prenumeration. Med mera.

Undertecknad har skrivit där på frilansbasis sedan 2013. Se nedan. En del av texterna finns online. I inlägget finns det, i förekommande fall, länkar för det.















2013

Nr 7. Recension av Thomas Nydahls Black Country (2012) (”Birmingham – tredje världen i ett västland”)
Nr 9. Recension av Guillaume Fayes Why We Fight (2001) (”Recension: Why We Fight”)
Nr 10. Recension av Kaj Karlssons Operation Nordvind (2011) (”Operation Nordvind – thriller om en svensk elitsoldat på glid”)
Nr 11. Recension av Carl-Göran Heidegrens Ernst och Friedrich Georg Jünger: två bröder, ett århundrade (2011) (”Ett århundrade med bröderna Jünger”)
Nr 13-14. Recension av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelins Invandring och mörkläggning (2013) (”Invandringen och mörkläggningen”)
Nr 15. Debatt (”Stormen kring Billström”)
Nr 16. Om William Gibson (”William Gibson – mannen som uppfann cyberspace”)
Nr 29. Recension av Juha Snellmans Trasiga liv och bristande bot (2013)
Nr 35. Recension av Per Engdahls Det nödvändiga greppet (2013) (”Recension av Per Engdahls Det nödvändiga greppet”)
Nr 39. Recension av Thomas Nydahls Medborgaren, makten och moskén (2013)
Nr 47. Recension av Fredrik Reinfeldts Det sovande folket (1993) (”Ungmoderaten Reinfeldts politiska vision”)
Nr 49. Recension av Jan-Olof Rönns Utan media kan du inte starta ett krig (2013) (”Utan media kan du inte starta ett krig”)







2014

Nr 3. Recension av We Are Generation Identity (2013) (”We Are Generation Identity”)
Nr 6. Debatt (”Fem skäl till att PK-regimen är slut”)
Nr 12. Debatt (”Tidsandan idag är emot krig”)
Nr 13. Recension av Lovisa Lamms Ambassaden i paradiset (2012) (”Nordkorea är skyldigt Sverige 2,6 miljarder”) Nr 15. Recension av Nikola Majstrovics Sanningen bakom Kreugerkraschen (2013) (”Nya dokument i fallet Kreuger”) Nr 18. Recension av Marie Stensbys Den skelögdes son (2013) (”Antiken lever vidare”)
Nr 21. Recension av Thomas Nydahls Identitärt (2014) (”Nydahl granskar identitärerna”)
Nt 21. Historiskt om Norges 17 maj (”200 år sedan Grundloven antogs”)
Nr 30. Recension av Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins Invandring och mörkläggning 2 (2014) (”Massinvandringens orsaker”)
Nr 31. Valextra / partihistorik (”Socialdemokraterna – landsfäderna som svek sitt folk”)
Nr 32. Valextra / partihistorik (”Vänsterpartiet – det röda partiet med den brokiga historien”)
Nr 34. Valextra / partihistorik (”Moderaterna – ombytta roller”)
Nr 35. Valextra / partihistorik (”Centerpartiet – bondepartiet som vill urbanisera”)
Nr 36. Valextra / partihistorik (”Folkpartiet – nu måste alla anpassa sig till vad ’vi’ har uppnått”)
Nr 37. Valextra / partihistorik (”De nyaste partierna”) (dvs MP, KD och SD)
Nr 41. Recension av Jan Gillberg (red), Den svenska mediecensuren (2013) (”Ett ljus i det svenska debattmörkret”)
Nr 43. Historiskt (”Baltiska utställningen 1914”)
Nr 47. Recension av Gunnar Walls 11 september (2014) (”Kritisk granskning av 9/11”)
Nr 51. Debatt (”Globalismen och nationalismen”







2015

Nr 1-2. Recension av David Baas Bevara Sverige svenskt (2014) (”Baas granskar Sverigedemokraterna”)
Nr 4. Krönika (”Kinberg Batra som ny moderatledare”)
Nr 6. Recension av Jüngers Skogsvandringen (2014) (”Jünger som stigman”)
Nr 8. Recension av Per Svenssons Vasakärven och järnröret (2014) (”SD:s lundensiska bakgrund”)
Nr 12. 100 år sedan The Birth of a Nation hade premiär (”Omstridd film fyller 100 år”)
Nr 13. Recension av Markus Anderssons och Magdalena Nordins utställning på Galleri Granen, Sundsvall, 14/3 2015 (”Konstnärer målar av varandra”)
Nr 16. Recension av Jan Sjunnessons The Swedish Story (2013) och Framtidsmannen (2014) (”Sjunnessons syn på Sverige”)
Nr 18. Debatt (argumentation mot för tjocka böcker) (”Kris i samtidens litteratur”)
Nr 19. Recension av Thomas Nydahls Antecknat i krigstid (2015) (”Nydahl om en upplevd krigstid”)
Nr 19. Debatt (”Världsläget idag är ej en ’krigstid’ ”)
Nr 20. Recension av Anders Jallais trilogi Spionen på FRA (2010), Landsförrädaren (2011) och Natoagenten (2012) (”Anders Jallai – en modern äventyrare”)
Nr 26. 125 år sedan Rütger Essén föddes (”Rütger Essén – oförtjänt bortglömd?”)
Nr 29. Recension av Carl Björemans Var vi redo (2013) och Soldat och general under kalla kriget (2005) (”Björeman summerar kalla kriget”)
Nr 40. Recension av Curzio Malapartes Kaputt (2010) (”Läsvärd klassiker från en krigskorrespondent”)
Nr 52-53. Recension av Ernst Jüngers Eumeswil i engelsk utgåva (2015) (”Jüngerklassiker i nyutgåva”)







2016

Nr 4. Recension av Lars Holger Holms Provinsen (2011) (”Lars Holger Holm skildrar Sverige”)
Nr 6. Krönika om John-Henri Holmberg (”Besök i litteraturens katakomber”)
Nr 13. Recension av Mikael Holmströms Den hemliga alliansen (2011) (”Holmström hittar hemligheter”)
Nr 16. Debattartikel om Horace och Ebba Witt-Brattström (”Kulturkrig i ankdammen”)
Nr 37. Recension av C. H. Wahlunds Tre avtryck av himlen och Johan Fricks Enkel biljett till nattens ände (båda 2015) (”Svensk sci-fi övertygar”) Länk till artikelns början
Nr 42. Recension av August Strindbergs Tschandala (1888; 2007) (”Strindbergklassiker i nyutgåva”)







2017

Nr 18. Recension av Guillaume Fayes Archeofuturism 2.0 (2016) (”Fayes första roman)
Nr 40. Artikel om Härnösands domkyrka (”Sveriges minsta domkyrka”)
Nätupplagan:
. 19 juni, krönika: ”Samtal med författaren X”
. 7 november, recension av Juha Snellmans Slavarnas tidsålder (2016) (”Svensk fantasy övertygar”)
. 19 december, recension av Carl Oscar Anderssons Gautica (2017) (”Gotisk renässans”)







2018

Nr 8. Recension av Nietzsches samlade verk (”Nietzsche vitaliserade filosofin – komplett nyutgåva på svenska”)
Nr 9. ”Anders Åberg – en legend”
Nr 10. ”Lars Holger Holms essäer”
Nr 19. Recension av Jason Jorjanis Prometheus and Atlas (2016) och World State of Emergency (2017) (”Jason Jorjani – storpolitik och andlig syn på vetenskap”
Nr 50-52. Recension av Teodor Werelius’ Noll Plus Noll (2018) (”Svensk framtidspoesi”)
. Nätupplagan, augusti: Om Esséns De släckta metropolerna (1937) (”En svensk science fiction-klassiker”)
. Nätupplagan, december: ”Berlin”







2019

. Nätupplagan, februari, Recension av Carl Oscar Anderssons Tankar bortom röken (2018) (”Koncentrerad visdom”) Länk till artikelns början
Nr 10. Recension av Juleigh Howard-Hobsons Our otherworld (2018) (”Det ålderdomligas mystik”)
Nr 12. ”Filosofen Guillaume Faye död”
Nr 31. Recension av J. I. Jönssons roman Panteon (2017) (”Panteon – fascinerande idéroman”)
Nr 32. ”Rutger Hauer död” Länk till artikelns början
Nr 33. Recension av Thomas Nydahls Från All My Loving till Allahu Akbar (2019) (”Ett återbesök i eländet”)
Nr 38. ”Simon Stålenhag – svensk succékonstnär”
Nr 41. Recension av Robin Carells Rusäventyret (2016) (”Ett tänkvärt rusäventyr?”)
Nr 47. Recension av Lars Wilderängs Stjärnklart (2014) (”Världsundergång à la Wilderäng”)







2020

Nr 3. Porträtt av Yukio Mishima (”Mishimas märkliga öde”)
Nr 6. ”Actionism – ny livsfilosofi på traditionell grund”
Nr 34. Recension av Ashlee Vance' Elon Musk – Tesla, SpaceX och jakten på en fantastisk framtid (2015) ("En samtida hjältesaga") Länk till artikelns början
Nr 36. Recension av Thomas Roths Den svenska krigsmakten under kalla kriget (2014) ("Kallakrigsnostalgi")
Nr 49. Recension av Holmbergs Häpna-antologi (2015) ("Legendarisk tidskrift hyllas")
Nr 51-52. Recension av Håkan Matsons Så befriades tigern (2019) ("Volvos dramatiska överlevnad")

[Hädanefter anges publiceringsdatum på nätet, även om en bivecklig pappersutgåva alltjämt finns parallellt.]







2021

21 november: recension av Jomsvikingasagan ("Klassisk vikingasaga i nyutgåva")







2022

16 januari: recension av Katerina Janouchs Ingen kvinnas land (2021) ("Det hettar till i Janouchs roman")
5 februari: recension av Nils Melzers Fallet Assange (2021) ("FN:s specialrapportör för tortyr om fallet Assange") Länk till artikelns början
7 maj: "Bakhålls utgivning av Philip K. Dick"
12 augusti: recension av Maria Küchens Rymdens alfabet (2019) ("I rymden med Maria Küchen")







2023

18 maj: recension av Magnus Stenlunds Blodet och jorden (2022) ("Nationalromantikerna hade rätt") Länk till hela artikeln
2 juli: recension av William H. Pattersons Robert A. Heinlein: In Dialogue With His Century (2016) ("Tegelstensbiografi över en intressant man")
30 september: recension av Torbjörn Kjölstads Den ensamme resenären (2019) ("Äntligen -- en Malmbergbiografi")







2025

4 april: recension av Björn Fajerssons En optimists bekännelser och reflektioner (2023) ("Medryckande biografi från ett liv inom internationell business")
8 maj: recension av Henrik Berggrens Spanska inbördeskriget (2022) ("Spanska inbördeskriget i svensk utgåva -- bättre än Beevor")
1 oktober: recension av Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige (2022) ("Postmodernismen granskas")







2026

11 februari, recension av En satir om SE-folket (2024) ("Satir om dagens Sverige")
30 mars, debatt: Forntidskultur murbräcka för Sverigevänlig attityd Länk till hela artikeln
19 maj, debatt: "Klassisk arkitektur kommer tillbaka" Länk till artikelns början
20 september, debatt: "Tyskland återupprustar" Länk till hela artikeln















Relaterat
Nya Tiders hemsida
PK-ismen är låst: tre indicier
PK-regimen är ett skräckvälde
Samnationalism -- en möjlighet
Sverige behöver en ny berättelse

måndag 5 oktober 2026

Dagbok 05/10 2026

Det är åter dags för ett dagboksinlägg på svenska.








Det är en dag om hösten.

Katten har fått mat.

Molnen går.

Jag vill idag i förstone predika om ett fenomen. Ett fenomen jag nyss studerat. Nämligen svensk pop, om skivbolaget Polar och dess toppnamn: Abba och Ted Gärdestad.

Båda två är pophistoria. Båda två lanserades hårt under 70-talet och var svåra att undgå, även för mig som då växte upp från femåring till femtonåring.

Båda utmålades som världens frälsare, båda tvångsinfördes i den svenska dieten. Så att säga.

Men om jag kort ska göra en skillnad mellan de två så är det: Abba betydde föga för mig, då som nu. Men Ted... han var förvisso inte min idol när det begav sig -- men -- hans väsen är en helt annan myt, legend, religiös uppenbarelse än Abba.

Abba är musisk talang, teater, business. Och detta är per se en intressant saga. Men i fallet Ted finns det mer att skriva hem om.

Vi fokuserar alltså på Ted Gärdestad. Och faktabasen för min dragning är boken Jag vill ha en egen måne: boken om Ted Gärdestad, en biografi skriven av Teds bror Kenneth Gärdestad och vännen Keijo Liimatainen (2005). Även detta radioprogram, om Teds episod som medlem i sekten Bhagwan, har gett nyttig information i fallet. Samt denna Youtubefilm som är en TV-dokumentär från 2024.

+++

Ted G. (1956-1997) är något av en svensk Syd Barrett (1946-2006). Pink Floyd-grundaren Syd hade en livssaga som i stort påminner om Teds: begynnelse med kreativ spontaniet, yttrad i storsäljande skivor. Sedan vilsenhet, stagnation, ett läge där kreativiteten blir en börda.

Detta är det viktiga i båda fallen: kreativiteten blir en börda. Vederbörande "pallar inte trycket". Vad som varit en glädje blir till en plåga. Och sedan till sinnessjukdom.

Det finns skillnader. Syd tog drogen LSD i sådan mängd att han blev ett psykfall. Ted drogade sig inte till debilitet men han var psykiskt labil. Och pga olika faktorer blev han sedan kliniskt mentalsjuk.

Teds labila natur: den kom till synes tidigt. Då kunde den bortförklaras med galna upptåg. "Den killen är crazy". Som att han inför en fest han skulle ha, cirka 1980, köpte enorma mängder dricka och tilltugg; enligt Per Ragnar skulle det ha räckt i ett halvår. Och även den gode Ragnar anmärkte i återgivandet att detta var tecken på osunt beteende.

Ännu ett tecken på Teds obalanserade natur. -- 1976-1978 var han gift med Lotta Ramel, dotter till Povel. Fadern nämnde i Limatainens bok att han minns detta om Ted: att han bredde fem limpsmörgåsar på morgonen. Allt annat lika är detta ett tecken på mental obalans. Ingen behöver fem mackor på en gång.

+++

Vidare i Teds psykopatologi: han skydde konflikter. Han "ville ha en egen måne kan kunde åka till, tills allting ordnat sig"...

Så lät det ju på debuten.

Och detta har också allvarligare aspekter. Hellre än att ta ett svårt beslut kunde han skada sig själv för att slippa. Exempel: han skulle i början av 80-talet, lockad av en tysk vän, fotvandra till Indien för att finna sig själv. Sedan blev tanken på denna resa inte så lockande -- men han sa inte till vederbörande att han drog sig ur. Nej, han, Ted, såg till att falla ner från ett träd och bryta armen! Då så, klart; resan inställd av ett föregivet Force Majeure. Men det var självskadebeteende.

Detta yttrade sig i samma fas, tidigt 80-tal, som att han skadade sin hand. Enligt radiodokumentären var detta mycket allvarligt utfört. Och poängen är: detta var före han varit i USA hos Bhagwankulten, det som annars skylls för att ha förvandlat Ted från en sprudlande musisk människa till ett nervvrak. (Även senare, efter hemkomsten från USA, i slutet av 80-talet, skadade han sin hand, nära nog med fatal verkan; handen blev aldrig bra igen efter detta oväntade möte med en osthyvel. Se Limatainens bok för detta.)

+++

I början av 80-talet: Ted var inte i psykisk balans då.

Min tes är alltså: redan innan Bhagwan var Ted psykiskt labil, en övervintrad Wunderkind med självskadebeteende.

Sedan, på plats i USA, i Oregon, i Rajneeshpuram, i sekten, så psykades Ted på olika sätt. Ty det var en osund miljö: paranoia styrde, exemplifierat i Aids-propaganda och regimentering av medlemmarna, och så fanns det federala myndigheter som trakasserade platsen med sådant helikopterspaning. Av allt detta blev Ted psyksjuk på riktigt. Paranoia, förföljelsemani och överdriven renlighetsiver utbröt, i ett psyke som redan var i obalans och disponerat för självskadebeteende.

En stukad Ted kom hem till Sverige. Men Bhagwan-episoden var bara en kortsiktigt utlösande faktor för hans tillstånd. Grunden var redan lagd.

Huvudsaken i sjukdomen var: kreativitetens krav blev för stora, så han inbjöd undermedvetet "vrånghetens demoner" för att slippa vara kreativ.

+++

Detta är min tes.

Psyksjukdomen möjliggjordes av subjektet själv. Den inte "bara kom". Och det var inte Bhagwans fel. Bhagwan som guru och vishetslärare lärde Ted om själens inneboende kraft och om meditationens välgörande effekter. Men Bhagwan-rörelsen så som den var i medio 80-talet var en hårt styrd community präglad av paranoia, strikta krav och beväpnade vakter. Det var en miljö som strök hans inneboende psykiska obalans medhårs. För Ted var Bhagwan-upplevelsen i Oregon den sista knuffen in i paranoians hörn.

+++

Kreativitetens krav: jodå. De finns. Och så här ser ekvationen ut i Teds fall.

Han är en klart begåvad musisk 15-åring, och han kräver att bli upptäckt av ett skivbolag. Och efter lite påstötningar blir han det. Och Polar ger så ut LP:n Undringar 1972. Succé och hysteri i folkparkerna.

Sedan blir den fortsatta rutinen med ny platta, ny turné för krävande. Skivbolaget kräver nytt material. Och Ted spelar med till cirka 1980. Då han vill bryta sig ur musiklivet. Och kanske bli skådis; han sökte till scenskolor (Kalle Flygare; Statens scenskola). Och när det inte gick så fanns den andliga domänen. Som i någon mån gjorde honom vis. Men socialt var andligheten, så som han mötte den, en farlig väg. En hård väg.

Ted på slutet av sin livsbana påminde annars om Syd Barrett: omgivningen tubbar honom att göra ny musik. I båda fallen är artisten svår att jobba med, tankspridd, med död blick. Men glimtar av den gamla storheten skymtar också.

+++

Jag övergår nu till den tidlöse Ted, låtskatten Ted. Den helige Ted. Ja, jag anser oironiskt att han var en helig man, en förkunnare av en evig nordisk idyll.

Man kan säga: jämfört med Abba, hans samtida, hans producenter på första LP:n (Björn och Benny) -- så stod de för teatralisk autencitet, medan Ted stod för subjektiv autencitet. Abbas och Teds respektive tidiga låtar, det som definierar dem, är dels Ring, ring, Waterloo, Dancing Queen och King Kong Song, lättsmält partymusik; dels är det Jag vill ha en egen måne, Jag ska fånga en ängel, Sommarlängtan och Sol, vind och vatten; kontemplativ vispop.

Man kan vidare säga: jag har personligen aldrig hört någon bekant återge en Abba-text spontant. Men en flicka jag kände brukade sjunga "Jag, jag tror på kärleken jag lever i"... Spontant och oironiskt kvittrade hon det av och till. Alltså en rad ur Sol, vind och vatten.

Detta är en symbol för hur Teds musik tagits emot -- som något i god mening kvasireligiöst, något som kräver andakt. Jag menar, Abbas musik har också levt vidare men den är inte kryptoreligiös på samma sätt som Teds låtar.

Tänk här på hur Janne Schaffer brukar spela Jag vill ha en egen måne som hyllning till kompositören. Han spelar den långsamt, vilket höjer det hela till en sakral nivå, ungefär som Elvis sjöng How Great Thou Art väldigt långsamt. Elvis tog denna svenska psalm, fokuserade på första versen och sjöng saaaakta. Då framträdde dess egenart, dess helighet, eminent väl. Och detsamma gäller Schaffers instrumentala tolkning av Jag vill ha en egen måne. Det är en världslig svensk psalm, en andlig tondikt.

+++

Teds centrala låtar är musik av en fritt strövande skogsflanör som bara tänker på kärlek, sol och fågelsång. Hans bror må ha skrivit texterna men denne ställde ju helt in sig på Teds modus. Kenneth G. såg upp till sin bror, trots att denne var yngre. Eftersom Ted hade den där medfödda genialiteten och heligheten.

Hela Teds artistpersona har något helgonlikt över sig. Han är en sentida Orpheus, en skönsjungande Balder i en evig svensk sommarskog.

+++

Syd Barrett har efter sin död blivit en Legend. Floyd-medlemmarna Waters och Gilmour har hyllat honom, jämte många andra. Och Ted, å sin sida, har fått en film gjord om sig (Ted -- för kärlekens skull, 2018). Och otaliga tribute-konserter med Ted-låtar har avhållits.

Med andra ord: Ted dyrkas än idag kvasireligiöst och det gläder mig.

+++

Jag byter ämne. Och publicerar en dikt. Om färgrikedomens helgedom, full av tomhet, paripûrna akâshavat -- men bara skenbart tom ty allt, rymden omkring oss och alla objekt från organiskt till inorganiskt, genomträngs av eterisk kraft, subtil kraft, vrilkraft:
Jag dyrkar i ett rött tempel
med blå matta, gula väggar
och grönt tak --

ett tempel av rubin
med safirmatta, topasväggar
och taket av turmalin.

Och i detta tempel härskar Helig Ande,
Anima Mundi, Venus Urania. Jag säger:
Spiritus Sancte, veni in templum meum.

Här härskar den lugna kraften, "la force
tranquille" -- vilket är detsamma som
vril, od, ka, chi, qi -- detsamma som
tåren från Horus öga, Abraxas,
Azoth, astralljuset, direkt
elektricitet i atmosfären.

Det är krafternas kraft, målens mål, alltings
syfte och mening: ungdomens källa,
de vises sten, prima materia för magnum opus.

Ja mer än så: det är kundalinikraften,
färgerna på regnbågen, livets träd, den
himmelska fåglalåten och den vita stenen
med ett nytt namn
som omtalas i Apokalypsen.

Det är skaldemjödet, sampo,
vrilstaven och "the steel commander", ett
vapen som bara kan hanteras av Den Rätte,
mannen med viljestyrka-och-vision, med
själen och anden integrerade, med
sinnet lugnt och väsendet i balans.

Det är élan vital och prâna,
det är "the power of the coming race" --
sannmänniskornas kraft, den subtila kraft
man får ur luften -- ren luft,
frisk luft... bara stå still, slappna av
och andas genom näsan -- då fylls
ditt system av Venus Urania, Anima
Mundi, Helig Ande.


Helige Ande kom...!
Helige Ande kom...!
Kom och rör vid oss...!
Kom och uppfyll våra liv...!

Kom och mätta vår hunger,
vår hunger efter livskraft,
eterisk kraft, lugn kraft --
la force tranquille.

Sådan är min religion, sådant är
mitt tempel. Där finns subtil
kraft och där finns färger --
där finns demonisk rött och
heligt blått och, däremellan,
neutralt grönt -- och gult,
vem kan i sammanhanget motstå gult,
"mellow yellow", yellow submarine
och allt det där -- min kult är
färgrik och nu ska jag gå och
lägga till allt jag ännu inte nämnt
i färgväg, såsom purpur, turkos,
brandgult, gräsgrönt, rosa och malva,
ja även azur och reseda, brons och
silver, och alla toner ska pryda
mitt tempel där jag far runt
i virvlande dans i vrilkraftens
osynliga men påtagliga flöde.

+++

För övrigt tänker jag idag på detta: 2011-2012 som en brytningstid.

Jag har predikat om det förr.

Som i detta inlägg om "timewave zero". Terence McKenna, en vishetslärare avliden 2000, hade gjort research. Den baserades primärt på I-Ching, men även på världshistorien sedan 1945. Atombomben över Japan var en märkeshändelse. Och med I-Ching-variabeln ifråga kom McKenna fram till att 2012 skulle bli ett viktigt år. Han sa iofs "världens undergång". Men jag ser det snarare som ett skifte från gammal energi till ny.

Detta, ett skifte till en ny tid, såg för sin del Carl-Johan Calleman (* 1950) i en studie av Mayakalendern (The Mayan Calendar and the Transformation of Consciousness, 2004; finns även på svenska). Och detta skifte kom år 2011. Efter detta är allt nytt -- i mänsklighetens utveckling, yttrat i historien.

Detsamma ansåg Matthew, känd för "Matthew's Messages" på nätet. Han sa att oktober 2011 innebar ett skifte från materialism till en högre andlighet (uttryckt som "Earth ascending from 3d to 5d).

Summa summarum var 2011-2012 ett skifte. Och jag själv brukar säga: efter Libyen, hösten 2011, då Khadaffi avsattes av Makterna, kan hela länder inte invaderas på detta sätt. Detta var den sista old-school invasionen.

Det blir inte storkrig. Detta har jag predikat sedan 2013.

Och jag har fått rätt.

Till exempel: krigshandlingarna mot Iran förra året och i år var inte invasioner. Det var flyganfall, förödande sådana, men likväl saknande den där totalkrigsaspekten som en markinvasion som kulmen innebär.

Kriget Ryssland-Ukraina från 2014, i skilda repriser, är iofs rätt drabbande. Men storkrig...? Jag anser att det inte är storkrig i faggorna, inte i betydelsen världskrig.

Detta är mitt grundbudskap om krig i världen. Det blir aldrig världskrig; det kan inte bli det idag. Ibland blir det "något hetare". Men inte Harmageddon.

Däremot är "hot om storkrig" en realitet idag.

Med andra ord så råder idag ett allomfattande propagandakrig (även känt som psykologisk krigföring, kulturkrig, frekvenskrig, Weltanschauungskrieg, Fourth Generation Warfare). Som jag skrivit om i Astral War (2024).

Pskykkriget rasar alltså. Men det kan man stå ut med. När man väl insett att allt i princip rör sig om tomma hot. Ty ett allomfattande "hett" krig blir det inte. Eftersom 2011-2012 var ett skifte till ny energi, en ny tid, en ny era för mänskligheten.






Relaterat
Timewave Zero -- en utredning
Astral War -- presentation på svenska
Viktor Rydberg är i ropet igen
Gudomlig vind
Diverse fanzines jag gett ut