Jag var rätt aktiv som sf-fan en gång i tiden. Det var den litterära sf-rörelsen, den med anor i sf-magasin och böcker (och inte sf-filmer och tv-serier).
Bakgrund
När science fiction-litteraturen började leva sitt eget liv uppstod en smärre kult kring den -- en intresseförening, en fanrörelse.
Det blev ett veritabelt fankungadöme: en fan kingdom -- en fandom. Det tog sin början i USA där det på 1930-talet fanns hemmagjorda fanzines, klubbar och kongresser i ämnet. Till Sverige kom fenomenet på 1950-talet. Då hade redan magasinet JVM (Jules Verne-Magasinet) under 40-talet berett marken. Och nu, på 50-talet, alstrade det nya magasinet Häpna aktivitet hos läsarna. Häpna startades 1954.
Detaljer åsido levde svensk sf-fandom upp i hägnet av Häpna och övrig sf-utgivning. Svenskutgiven sf, med beteckningen "science fiction" klart utskriven på böckerna, började komma på 50-talet. Det var ganska livaktigt ett tag med flera bokserier med översatta amerikanska storheter som Heinlein, Asimov och van Vogt. Sedan sjönk utgivningen under 60-talet. Det enda som gavs ut var finkulturellt erkänd sf som H. G. Wells, Orwell och Boye (men utan "science fiction" angivet på omslaget -- viktigt).
Men 1973 kom ett renodlat svenskt sf-förlag, Delta, som även utgav en ny version av JVM. Övrig svensk sf-utgivning växte parallellt, och beteckningen "science fiction" satte sig definitivt i folks sinnen med storfilmer som Närkontakt av tredje graden och Star Wars (1977). Samt TV-serier som Månbas Alpha, Star Trek och Buck Rogers.
Detta innebar att det tidiga 1980-talet såg ett slags genombrott för svensköversatt sf. Ett exempel: på den litterära fronten såg 80-talet ännu en svensk sf-tidskrift födas, Nova Science Fiction. Dess första nummer kom 1982. Med både JVM och Nova som prozines var Sverige rätt unikt; England vid tiden hade ju bara en jämförbar sf-tidskrift, Interzone.
Svensk sf-fandom frodades i denna miljö. Det gavs ju även ut semiprozines som Summa och Science Fiction Forum, offsettryckta tidskrifter av nära professionel karaktär. Och det gavs ut en rad andra blad, de egentliga fanzinen, i stenciltryck och med innehåll av allt ifrån bokrecensioner, essäer och noveller till rapporter från livet som fan med kongressreportage, fanskvaller och annat, högt och lågt.
Det var i denna kontext jag kom med i fandom.
Fanzineutgivning
Som skolgrabb hade jag läst en del sf och fantasy. På Öviks stadsbibliotek lånade jag sedan mer sf, som Asimovs Stiftelsen. De hade även magasinet JVM för utlåning. 1982 tipsades jag dessutom av en utgivare av punkfanzines om sf-fanzinet Der Leuchturm, utgivet av Erik Andersson. Jag beställde ett ex i december detta år. Jag lånade även fanzines av Johan Frick (författare av Enkel biljett till nattens ände, 2015) som gick i min parallelklass på gymnasiet.
Via fandomspalten i JVM visste jag redan att det fanns folk som gav ut fanzines, stencilerade amatörblad om sf. Summa summarum: med bekantskapen med fanzines gjord på detta sätt, så beslutade jag mig för att själv pröva lyckan med det. Målet var kreativitet, skapande och energi. Sf i litterär form, förverkligad med skrivmaskin, tuschteckningar, klipp och klistra.
Jag totade ihop mitt debutfanzine Åstundande i mars 1983, 50 ex i fotostat, och sände det till övriga fanzineutgivare. Adresserna fann jag i JVM och i Fanytt. Det sistnämnda var ett nyhetsfanzine som jag då började prenumerera på.
Jag fick en del respons och fanzineaktiviteten fortsatte. Mina skriverier blev rätt berömda. Till exempel blev min 12-sidors kongressrapport från GöCon 1 i maj 1984 omtalad. Man citerade ur den, man parafraserade den och gjorde även en film om den. Det låg en underström av hån och parodi i denna uppmärksamhet. En nytillkommen fan som skriver 12-sidors conrapport, plocka ner honom...! Men så är det ju alltid. Den som sticker ut hakan får snabbt sitt pass stämplat av Makterna.
Men "hellre ökänd än okänd," det har jag alltid sagt.
De fanzines jag tillverkade skrevs i regel i spontana utbrott av kreativitet. Något totande med utkast och manus förekom knappt. Nej allt skulle ner på stencilen i "first draft". Med tiden fick man känsla för det hela, en stil som var "tight but loose". Se till exempel mitt zine Smoltsovrapporten, nio nummer utgivna juni-november 1990.
Zineutgivandet var en förskola i skrivande. In alles gav jag ut över 500 fanzinesidor (gäller alltså antal originalsidor, ej räknat hur mycket det duplicerades i vilket blir tusentals).
Mina fanzines spreds i en upplaga om typ 50 ex. Det var inte mycket. Men heller inte möjligt att helt förneka, varken för mig som person eller för fandomhistorien i stort. Kretsen av innefans, tongivande fans, fans som skrev och kommenterade fanzines och gick på kongresser, var vid denna tid högst 150 pers. Egentligen var de kanske bara 25 pers. Men med lite generös definition kunde man finna 50 namn som fattade vad det handlade om, och således sända fanzinet till dem med hopp om respons. Responsen var insändarbrev och byte av fanzines.
Jag sysslade alltså med detta, skrev och gav ut personligt hållna fanzines. De skrevs snabbt men de hade i regel nerv, ibland till och med substans. Så om ni mot förmodan stöter på en bunt gamla sf-fanzines och i den hittar blad betitlade Bing, Den stumme astronautens blues, Hornblower, Turbinbil osv. osv., och undrar om dess redaktör "Lennart Svensson" är identisk med undertecknad, så kan jag svara: ja. Det är jag som skrivit dem.
Utmärkelser
GöCon-rapporten blev som sagt berömd. I fanzinet Fandoms listbok (red M&M Andreasson, 1990) nämndes den som en av nio legendariska kongressrapporter, jämte texter av storheter som Erik Andersson och David Nessle.
Stora saker indeed, odödlig ära i fandomens nejder. Jag fick ju även pris som "årets mest talangfulle neo" i Larvaromröstningen på SweCon 83, Stockholm i december 1983. Priset var en flaska öl som jag halsade som tack.
Samma pris -- öl, varsågod och drick -- fick jag på LunCon 3, Lund 1987. Det var en omröstning med olika kategorier och jag vann denna: "Vem skulle du helst vilja skicka tillbaks till LunCon 1, 1956?"
Ära och berömmelse, det är vad som driver en. Och mina fandomår bjöd på sin beskärda del av detta.
Kongresser
En strategisk del av fanens liv, då som nu, är att gå på kongresser.
Framtoningen av denna typ av sf-festival kunde variera. Alltifrån seriösa evenemang med tätt program i dagarna tre, till mer informella tillställningar. Men normalconen hade iaf filmer, föredrag, paneldebatter och informellt umgänge, med bar och utskänkning av rusdrycker som smörjmedel. I slutna sällskap som dessa får man ju sälja öl och dylikt.
Jag besökte en del kongresser genom åren. Och det var rätt trevligt. Ja mer än så; de tidiga eventen, då man var ny och inte hade något att jämföra med, var omtumlande händelser, en storm av intryck och stimulerande kontakter. SweCon 83 och GöCon 1 var sådana event. Träffa folk man bara läst om eller fått brev av; gå i bokrummet och browsa titlar, distribuera sitt fanzine hands-on och få andra fanzines, se storheter som Bertil Mårtensson i vimlet, allt detta komprimerat till ett tredagars-event... Detta satte spår i ett ungt sinne.
Det fanns förstås höjdpunkter även senare. SweCon 85 var iaf strikt organiserad och varierad. Och NasaCon 11 hade ett slående kongresspalats i form av Nacka Gymnasium. GöstaCon 90 i Uppsala var liten men hög på energi och social trevnad. Jag var även med och arrangerade där och kunde bland annat laga kongressmiddag. Den blev omtyckt. Maten var ju varm och vällagad och alla fick sin mat samtidigt. Jag kommer alltid att vara stolt över denna insats...!
Kontext 2008 i samma stad var även najs. Mer om den här.
Från och med SweCon 83, december 1983, till och med EuroCon 2011, juni 2011, har jag inalles bevistat 20 kongresser. En var i Norge (KringCon 88, Oslo), resten var i Sverige.
Kreativitet
Mer kunde sägas om min fandomtillvaro. Som att jag var med att driva en förening (Fantasyföreningen Hyboria, inriktad på sword & sorcery à la Howard och Moorcock). Och att jag under hela tiden i fandom behöll intresset för sf och fantasy. Jag var iofs en så kallad "fannisk fan," en som intresserade sig mer för fandom i sig än sf och fantasy. Jag var inte med i fandom för att diskutera sf. Jag var med för den sociala flowen, för livsstilen. Men visst läste jag en del seriösa fanzines (som Summa). Och visst läste jag, då som nu, sf och fantasy. Inte enbart, men sf/f är och förblir en omisskänlig del av min läsdiet.
Mitt seriösa sf-intresse bar dock frukt långt senare. Det var på 2010-talet när jag skrev Science Fiction Seen from the Right. Där samlade jag alla mina reflektioner och påståenden om sf/f som jag gått och grunnat på sedan jag började läsa sf.
Och vad gäller mitt skrivande av fiktion, av noveller och romaner, så kom detta i stort sett att bedrivas utanför fandom. Trots att fandomen som en amatörnisch borde uppmuntra till amatörskrivande.
Dvs., i mitt debutfanzine Åstundande hade jag tre noveller av sf- och fantasykaraktär. Hoppet om positiv respons var stort...! Men responsen från läsarna var negativ. Jag fick rådet att istället skriva recensioner, kåserier och rapporter.
Det var kanske ett sunt råd. Fanzines fylls bäst med featurematerial. Så fort det blir noveller blir det pretentiöst. Den stilmässiga fallhöjden är stor. Ena stunden är man visionärt ute i det blå, i sin intrig i en stålblank framtidsmetropol -- och sedan får man höra att ens text om detta är det värsta skit som någonsin skrivits...
Sådant kostar på att få höra. Hårda bud i litteraturbranschen.
Jag menar, nog ska fiktionen få spira i amatörkretsar. Ray Bradbury och Lovecraft publicerade sig ju i fanzines innan de blev professionella. Men generellt måste amatören få veta att inte alla gillar att läsa hans verk.
- - -
Amatören ska gå i en hård skola. Trots negativ kritik måste han fortsätta skriva, för byrålådan om så krävs, och lära sig vad som funkar litterärt och inte. Mitt eget fiktionskrivande bedrevs efter mars 1983 tämligen sällan i fanzineform. Men ambitionen att skriva fiktion fanns kvar. Och skrivandet av kongressrapporter och kåserier i fanzines övade upp uttrycksförmågan.
Så in alles var fandomen en god förskola i skrivande. Och en kreativ zon rent allmänt. Man talade om "fannisk råkraft" och den fanns förvisso. Det var inte bara BS-jargong. Det var en omisskännlig kreativ närvaro som alstrades av sf, fanzines, kongresser, fans, författare, levande och döda, svenska och utländska; och allt i ett och ett i allt.
Fandom som företeelse kan vara lite inkrökt och sekteristisk. Men sektbildande är inte enbart dåligt. I en sekt kan man piska upp energi och kreativitet som annars förblir slumrande.
Ingen lek
Jag kommer alltid att se med nostalgi på mitt liv som sf-fan. Det var ett kreativt kraftfält. Och en introduktionskurs i publicering: detta att skriva egna fanzines och få respons, läsa Nova och JVM och höra anekdoterna om SamJ, Delta och allt det där, få en inblick i översättande mm. Info om dylikt fick man genom att nätverka i fandom.
Men man ska inte tro att fandomen är någon lek hela tiden. Fejdande har förekommit -- och då menar jag inte kärleksfullt gnabb utan en strid på kniven med stämningshot hängande över alltsammans. Och de ideologiska striderna kan vara hårda. Se bara på Science Fiction Seen from the Right, som handlar om detta.
Se här även på fenomenet Hugo Wars, som jag skrev om på Motpol 2015. Detaljer åsido är detta en kulturkamp som ännu rasar. Ska Politisk Korrekthet för alltid styra sf-fandom...?
Fandomen av idag lider under åsiktsförtryck. Och utan frihet, ingen kreativitet.
- - -
Det må vara att "fandoms framtid" är en chimär. Det är ju så att media och kultur idag fragmentariserats. Sf-fandomens klassiska tid, senare hälften av 1900-talet, inföll före internet. Sf-fandom spirade i insändarspalter i sf-magasin och i pappersfanzines. Ordet predikades från en handfull magazines och fanzines.
Så var det då. Idag är sf ännu populärt. Men fandomen som en (i god mening) kyrka driven av en tro -- detta har begränsad lockelse idag när "alla kör sin grej".
På gott och ont råder idag medial fragmentering. Några i klassisk mening dedikerade, "way of life"-fans -- av den typ som dominerade det sena 1900-talets fandom -- finns knappast längre.
- - -
Dessutom har den tro som drivit sf-samfundet på sistone stelnat i reduktionistisk vetenskapstro. När det begav sig kunde ju även föregivet vetenskapsortodoxa namn som Heinlein, Clarke och Asimov ha mystiska drag i sina texter (Assignment in Eternity av Heinlein; Nine Billion Names of God och 2001 av Clarke; Foundation's Edge av Asimov där galaxen sägs ha ett Gaia-medvetande).
Och i Sverige hade vi Dénis Lindbohm, en fandomlegend och sf-författare som kunde kombinera mystik och esoterica med naturvetenskap och teknik.
Men idag är sådant knappast gångbart. Inte inom sf-paradigmet, inte inom "sf-kyrkan".
Sf av idag, även med "right-wing resurgence à la Sad Puppies" (q.v. Hugo Wars), är en i filosofisk-metafysisk mening något sklerotisk företeelse.
Så jag hävdar, för att ge denna text en allmängiltig slutkläm: ett holistiskt paradigmskifte måste till för en ny kreativ guldålder, för sf och för kulturen i stort.
Relaterat
Sf från höger
Dénis Lindbohm
Kontext 2008
EuroCon 2011
Detaljer åsido levde svensk sf-fandom upp i hägnet av Häpna och övrig sf-utgivning. Svenskutgiven sf, med beteckningen "science fiction" klart utskriven på böckerna, började komma på 50-talet. Det var ganska livaktigt ett tag med flera bokserier med översatta amerikanska storheter som Heinlein, Asimov och van Vogt. Sedan sjönk utgivningen under 60-talet. Det enda som gavs ut var finkulturellt erkänd sf som H. G. Wells, Orwell och Boye (men utan "science fiction" angivet på omslaget -- viktigt).
Men 1973 kom ett renodlat svenskt sf-förlag, Delta, som även utgav en ny version av JVM. Övrig svensk sf-utgivning växte parallellt, och beteckningen "science fiction" satte sig definitivt i folks sinnen med storfilmer som Närkontakt av tredje graden och Star Wars (1977). Samt TV-serier som Månbas Alpha, Star Trek och Buck Rogers.
Detta innebar att det tidiga 1980-talet såg ett slags genombrott för svensköversatt sf. Ett exempel: på den litterära fronten såg 80-talet ännu en svensk sf-tidskrift födas, Nova Science Fiction. Dess första nummer kom 1982. Med både JVM och Nova som prozines var Sverige rätt unikt; England vid tiden hade ju bara en jämförbar sf-tidskrift, Interzone.
Svensk sf-fandom frodades i denna miljö. Det gavs ju även ut semiprozines som Summa och Science Fiction Forum, offsettryckta tidskrifter av nära professionel karaktär. Och det gavs ut en rad andra blad, de egentliga fanzinen, i stenciltryck och med innehåll av allt ifrån bokrecensioner, essäer och noveller till rapporter från livet som fan med kongressreportage, fanskvaller och annat, högt och lågt.
Det var i denna kontext jag kom med i fandom.
Fanzineutgivning
Som skolgrabb hade jag läst en del sf och fantasy. På Öviks stadsbibliotek lånade jag sedan mer sf, som Asimovs Stiftelsen. De hade även magasinet JVM för utlåning. 1982 tipsades jag dessutom av en utgivare av punkfanzines om sf-fanzinet Der Leuchturm, utgivet av Erik Andersson. Jag beställde ett ex i december detta år. Jag lånade även fanzines av Johan Frick (författare av Enkel biljett till nattens ände, 2015) som gick i min parallelklass på gymnasiet.
Via fandomspalten i JVM visste jag redan att det fanns folk som gav ut fanzines, stencilerade amatörblad om sf. Summa summarum: med bekantskapen med fanzines gjord på detta sätt, så beslutade jag mig för att själv pröva lyckan med det. Målet var kreativitet, skapande och energi. Sf i litterär form, förverkligad med skrivmaskin, tuschteckningar, klipp och klistra.
Jag totade ihop mitt debutfanzine Åstundande i mars 1983, 50 ex i fotostat, och sände det till övriga fanzineutgivare. Adresserna fann jag i JVM och i Fanytt. Det sistnämnda var ett nyhetsfanzine som jag då började prenumerera på.
Jag fick en del respons och fanzineaktiviteten fortsatte. Mina skriverier blev rätt berömda. Till exempel blev min 12-sidors kongressrapport från GöCon 1 i maj 1984 omtalad. Man citerade ur den, man parafraserade den och gjorde även en film om den. Det låg en underström av hån och parodi i denna uppmärksamhet. En nytillkommen fan som skriver 12-sidors conrapport, plocka ner honom...! Men så är det ju alltid. Den som sticker ut hakan får snabbt sitt pass stämplat av Makterna.
Men "hellre ökänd än okänd," det har jag alltid sagt.
De fanzines jag tillverkade skrevs i regel i spontana utbrott av kreativitet. Något totande med utkast och manus förekom knappt. Nej allt skulle ner på stencilen i "first draft". Med tiden fick man känsla för det hela, en stil som var "tight but loose". Se till exempel mitt zine Smoltsovrapporten, nio nummer utgivna juni-november 1990.
Zineutgivandet var en förskola i skrivande. In alles gav jag ut över 500 fanzinesidor (gäller alltså antal originalsidor, ej räknat hur mycket det duplicerades i vilket blir tusentals).
Mina fanzines spreds i en upplaga om typ 50 ex. Det var inte mycket. Men heller inte möjligt att helt förneka, varken för mig som person eller för fandomhistorien i stort. Kretsen av innefans, tongivande fans, fans som skrev och kommenterade fanzines och gick på kongresser, var vid denna tid högst 150 pers. Egentligen var de kanske bara 25 pers. Men med lite generös definition kunde man finna 50 namn som fattade vad det handlade om, och således sända fanzinet till dem med hopp om respons. Responsen var insändarbrev och byte av fanzines.
Jag sysslade alltså med detta, skrev och gav ut personligt hållna fanzines. De skrevs snabbt men de hade i regel nerv, ibland till och med substans. Så om ni mot förmodan stöter på en bunt gamla sf-fanzines och i den hittar blad betitlade Bing, Den stumme astronautens blues, Hornblower, Turbinbil osv. osv., och undrar om dess redaktör "Lennart Svensson" är identisk med undertecknad, så kan jag svara: ja. Det är jag som skrivit dem.
Utmärkelser
GöCon-rapporten blev som sagt berömd. I fanzinet Fandoms listbok (red M&M Andreasson, 1990) nämndes den som en av nio legendariska kongressrapporter, jämte texter av storheter som Erik Andersson och David Nessle.
Stora saker indeed, odödlig ära i fandomens nejder. Jag fick ju även pris som "årets mest talangfulle neo" i Larvaromröstningen på SweCon 83, Stockholm i december 1983. Priset var en flaska öl som jag halsade som tack.
Samma pris -- öl, varsågod och drick -- fick jag på LunCon 3, Lund 1987. Det var en omröstning med olika kategorier och jag vann denna: "Vem skulle du helst vilja skicka tillbaks till LunCon 1, 1956?"
Ära och berömmelse, det är vad som driver en. Och mina fandomår bjöd på sin beskärda del av detta.
Kongresser
En strategisk del av fanens liv, då som nu, är att gå på kongresser.
Framtoningen av denna typ av sf-festival kunde variera. Alltifrån seriösa evenemang med tätt program i dagarna tre, till mer informella tillställningar. Men normalconen hade iaf filmer, föredrag, paneldebatter och informellt umgänge, med bar och utskänkning av rusdrycker som smörjmedel. I slutna sällskap som dessa får man ju sälja öl och dylikt.
Jag besökte en del kongresser genom åren. Och det var rätt trevligt. Ja mer än så; de tidiga eventen, då man var ny och inte hade något att jämföra med, var omtumlande händelser, en storm av intryck och stimulerande kontakter. SweCon 83 och GöCon 1 var sådana event. Träffa folk man bara läst om eller fått brev av; gå i bokrummet och browsa titlar, distribuera sitt fanzine hands-on och få andra fanzines, se storheter som Bertil Mårtensson i vimlet, allt detta komprimerat till ett tredagars-event... Detta satte spår i ett ungt sinne.
Det fanns förstås höjdpunkter även senare. SweCon 85 var iaf strikt organiserad och varierad. Och NasaCon 11 hade ett slående kongresspalats i form av Nacka Gymnasium. GöstaCon 90 i Uppsala var liten men hög på energi och social trevnad. Jag var även med och arrangerade där och kunde bland annat laga kongressmiddag. Den blev omtyckt. Maten var ju varm och vällagad och alla fick sin mat samtidigt. Jag kommer alltid att vara stolt över denna insats...!
Kontext 2008 i samma stad var även najs. Mer om den här.
Från och med SweCon 83, december 1983, till och med EuroCon 2011, juni 2011, har jag inalles bevistat 20 kongresser. En var i Norge (KringCon 88, Oslo), resten var i Sverige.
Kreativitet
Mer kunde sägas om min fandomtillvaro. Som att jag var med att driva en förening (Fantasyföreningen Hyboria, inriktad på sword & sorcery à la Howard och Moorcock). Och att jag under hela tiden i fandom behöll intresset för sf och fantasy. Jag var iofs en så kallad "fannisk fan," en som intresserade sig mer för fandom i sig än sf och fantasy. Jag var inte med i fandom för att diskutera sf. Jag var med för den sociala flowen, för livsstilen. Men visst läste jag en del seriösa fanzines (som Summa). Och visst läste jag, då som nu, sf och fantasy. Inte enbart, men sf/f är och förblir en omisskänlig del av min läsdiet.
Mitt seriösa sf-intresse bar dock frukt långt senare. Det var på 2010-talet när jag skrev Science Fiction Seen from the Right. Där samlade jag alla mina reflektioner och påståenden om sf/f som jag gått och grunnat på sedan jag började läsa sf.
Och vad gäller mitt skrivande av fiktion, av noveller och romaner, så kom detta i stort sett att bedrivas utanför fandom. Trots att fandomen som en amatörnisch borde uppmuntra till amatörskrivande.
Dvs., i mitt debutfanzine Åstundande hade jag tre noveller av sf- och fantasykaraktär. Hoppet om positiv respons var stort...! Men responsen från läsarna var negativ. Jag fick rådet att istället skriva recensioner, kåserier och rapporter.
Det var kanske ett sunt råd. Fanzines fylls bäst med featurematerial. Så fort det blir noveller blir det pretentiöst. Den stilmässiga fallhöjden är stor. Ena stunden är man visionärt ute i det blå, i sin intrig i en stålblank framtidsmetropol -- och sedan får man höra att ens text om detta är det värsta skit som någonsin skrivits...
Sådant kostar på att få höra. Hårda bud i litteraturbranschen.
Jag menar, nog ska fiktionen få spira i amatörkretsar. Ray Bradbury och Lovecraft publicerade sig ju i fanzines innan de blev professionella. Men generellt måste amatören få veta att inte alla gillar att läsa hans verk.
- - -
Amatören ska gå i en hård skola. Trots negativ kritik måste han fortsätta skriva, för byrålådan om så krävs, och lära sig vad som funkar litterärt och inte. Mitt eget fiktionskrivande bedrevs efter mars 1983 tämligen sällan i fanzineform. Men ambitionen att skriva fiktion fanns kvar. Och skrivandet av kongressrapporter och kåserier i fanzines övade upp uttrycksförmågan.
Så in alles var fandomen en god förskola i skrivande. Och en kreativ zon rent allmänt. Man talade om "fannisk råkraft" och den fanns förvisso. Det var inte bara BS-jargong. Det var en omisskännlig kreativ närvaro som alstrades av sf, fanzines, kongresser, fans, författare, levande och döda, svenska och utländska; och allt i ett och ett i allt.
Fandom som företeelse kan vara lite inkrökt och sekteristisk. Men sektbildande är inte enbart dåligt. I en sekt kan man piska upp energi och kreativitet som annars förblir slumrande.
Ingen lek
Jag kommer alltid att se med nostalgi på mitt liv som sf-fan. Det var ett kreativt kraftfält. Och en introduktionskurs i publicering: detta att skriva egna fanzines och få respons, läsa Nova och JVM och höra anekdoterna om SamJ, Delta och allt det där, få en inblick i översättande mm. Info om dylikt fick man genom att nätverka i fandom.
Men man ska inte tro att fandomen är någon lek hela tiden. Fejdande har förekommit -- och då menar jag inte kärleksfullt gnabb utan en strid på kniven med stämningshot hängande över alltsammans. Och de ideologiska striderna kan vara hårda. Se bara på Science Fiction Seen from the Right, som handlar om detta.
Se här även på fenomenet Hugo Wars, som jag skrev om på Motpol 2015. Detaljer åsido är detta en kulturkamp som ännu rasar. Ska Politisk Korrekthet för alltid styra sf-fandom...?
Fandomen av idag lider under åsiktsförtryck. Och utan frihet, ingen kreativitet.
- - -
Det må vara att "fandoms framtid" är en chimär. Det är ju så att media och kultur idag fragmentariserats. Sf-fandomens klassiska tid, senare hälften av 1900-talet, inföll före internet. Sf-fandom spirade i insändarspalter i sf-magasin och i pappersfanzines. Ordet predikades från en handfull magazines och fanzines.
Så var det då. Idag är sf ännu populärt. Men fandomen som en (i god mening) kyrka driven av en tro -- detta har begränsad lockelse idag när "alla kör sin grej".
På gott och ont råder idag medial fragmentering. Några i klassisk mening dedikerade, "way of life"-fans -- av den typ som dominerade det sena 1900-talets fandom -- finns knappast längre.
- - -
Dessutom har den tro som drivit sf-samfundet på sistone stelnat i reduktionistisk vetenskapstro. När det begav sig kunde ju även föregivet vetenskapsortodoxa namn som Heinlein, Clarke och Asimov ha mystiska drag i sina texter (Assignment in Eternity av Heinlein; Nine Billion Names of God och 2001 av Clarke; Foundation's Edge av Asimov där galaxen sägs ha ett Gaia-medvetande).
Och i Sverige hade vi Dénis Lindbohm, en fandomlegend och sf-författare som kunde kombinera mystik och esoterica med naturvetenskap och teknik.
Men idag är sådant knappast gångbart. Inte inom sf-paradigmet, inte inom "sf-kyrkan".
Sf av idag, även med "right-wing resurgence à la Sad Puppies" (q.v. Hugo Wars), är en i filosofisk-metafysisk mening något sklerotisk företeelse.
Så jag hävdar, för att ge denna text en allmängiltig slutkläm: ett holistiskt paradigmskifte måste till för en ny kreativ guldålder, för sf och för kulturen i stort.
Relaterat
Sf från höger
Dénis Lindbohm
Kontext 2008
EuroCon 2011
Bilderna föreställer sf-fanzines jag gett ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar