Sverige deltar i Libyenkriget. En Jas-division flygspanar. Insatsen ska vara till och med 24 oktober men kan förlängas. Libyenkriget är inget stort krig. Nej det är "ett skitkrig". Men stort krig eller inte; här tänkte jag tala om de cykler krig kan uppträda i. Det rör Europas krig från 1500-talet till 1945 så Libyen nämns inte alls i det följande. Således: ni som vill veta mer om Libyen, sluta läs nu. Ni andra, bered er på en fascinerande inblick i "vad som sker i det som synes ske". dn dn svd svd ab exp
1.
"Krig är hemska. De förstör arméer..."
Detta lär en rysk officer ha sagt, möjligen syftande på Napopelonkrigens förödelse. Totala krig är så elementära och svårhanterliga, de är som naturfenomen. Bättre då med begränsade krig, överblickbara manövrer och kabinettspolitisk kannstöpning. Där vet man ungefär vad som är att vänta.
I alla fall, härmed en titt på europeiska krig och hur totala krig växlar med mer begränsade. Det vill säga, en titt på fenomenet
krigscykler. Det är skillnad på krig och krig: dels har vi de som är totala och allomfattande, dels har vi de som är mer begränsade till sin natur. Detta växlar med en viss regelmässighet vill jag hävda.
Att göra en dylik studie är riskabelt. Ty den vedertagna historiesynen idag verkar vara linjär. Jag hävdar ett annorlunda synsätt, ett cykliskt. Jag tänker för den skull inte ställa upp en tes och leda denna i bevis steg för steg. Istället skildrar jag de europeiska krigen från 1494 och framåt och lägger pussel. Jag försöker fånga en stämning, ett sentiment, en mentalitet: vad det är som gör att vissa krig är långa och förbittrade medan andra är kortare och mer gentlemannamässiga till sin natur.
Man kan säga: den antika sinnebilden för det hela är peloponnesiska kriget. Det varade cirka 30 år, fördes med förbittring och hade en "falsk fred" mitt i (Nikiasfreden). Och slutade med villkorslös kapitualtion (för Athen). Detta må vara några kriterier på vad jag söker teckna här.
Fokus ligger på krigen i Europa under nya tiden. Det tycks vara så att de stora krigen infaller med cirka 100 års mellanrum; utbrotten av totalt krigande har sina 100-årspauser, sina intervaller. I sig varar dessa storkrig cirka 30 år.
Betrakta följande uppställning:
. Renässanskriget 1494-1527
. Trettioåriga kriget 1618-1648
. Koalitionskrigen 1792-1815
. Första och andra världskriget 1914-1945 (hädanefter
världskriget)
Vi har här tre saker att utreda. Krigens längd (som antytt cirka 30 år), intervallerna (som antytt cirka 100 år) samt vad som kännetecknar dessa krig, det "totala" i dem.
2.
Låt oss behandla krigens längd först. Trettioåriga kriget behöver ingen mer utredning. Renässanskriget (ett namn jag lanserar här) håller sig någorlunda inom ramarna: 33 år varade det. Koalitionskrigen brukar vanligt vis inte ses som ett krig, man särar på dem som revolutions- och napoleonkrigen, men alla förstår ju att de hör ihop. Så här slår jag ihop dem till ett 23 års krig. Inte så illa.
Världskriget, slutligen, har sin långa fredperiod i mitten, hela 20 år. Det är en anomali i sammanhanget. Jag medger det. Men denna fredsperiod naggas i kanten dels av ryska inbördeskriget med flera 1918-22 samt spanska inbördeskriget 1936-39. Börskraschen 1929 medförde för sin del en tid av
strukturellt våld, triggat av krigsekonomin mm. Att se första och andra världskriget som ett enda, sammanhängade 31-årigt krig är jag nog inte den förste att göra.
Intervallerna så, 100-årsperioderna av relativ fred. Mellan renässanskriget och trettioåriga kriget är det 91 år, inte så långt från 100. Mellan trettioåriga kriget och koalitionskrigen är intervallen 144 år -- väl mycket. Men mellan koalitionskrigen och världskriget är intervallen 99 år, så medianvärdet blir just 99 år.
Så till det specifika med dessa krig, deras totala karaktär. Vad gäller mitt på egen hand döpta renässanskrig så förtjänar det nog att avgränsas. Den franske kungen Karl VIII sägs till exempel ha förvånat italienarna när han tågade ner i Italien 1494 och började kriga, ty dessa fransmän stormade städer och tog fångar, något hittills okänt i kondottiärernas manöverkrig. Men italienarna lärde sig snabbt det totala krigets språk (Montgomery 1970 s 212). Italien blev nu skådeplatsen för ett långt och blodigt krig som liksom alla krig i vår lista handlade om vem som skulle ha makten i Europa; det var inget bara ett kabinettspolitiskt schackspel. Stora slag stod i Ravenna 1512, Novara 1513 och Marignano 1515. Århundradets största slag stod vid Pavia 1525. Krigets slutpunkt markerades av Roms plundring 1527. (Formellt avslutades det hela med fördraget i Cambrai 1529, kallad "kvinnofreden" eftersom förhandlingarna sköttes av kvinnor.)
Efter Pavia blev stora fältslag mycket sällsynta, skriver Montgomery (ibid s 222), med Ceresole 1554 och Nieuport 1600 som enda undantag. Jag tolkar det som att Europa var krigstrött, som att det gick in i en fas av manöverkrig och kabinettspolitik. Maktkampen fortsatte som alltid; vem skulle ha makten i Europa? På denna tid var det Frankrike mot kejsardömet, Valois mot Habsburg. På det hela var dock perioden efter renässanskriget fredlig; i den mån man krigade var det inte totala krig.
Trettioåriga kriget var för sin del ett brott mot denna tendens. Åter blev kriget totalt. Arméerna växte: Wallensteins första armé räknade till exempel 150 000 man, den största armé Tyskland sett (Weibull 1962 s 94). Städer intogs och sattes i brand; förra gången var det Italien som drabbades, nu var det Tysklands tur. Arméerna tilltvingade sig furage, proviant och kontributioner av städerna. Konst plundrades; svenskarnas plundring av Prag är härvid symbolhändelsen (se nedan). Om plundring i stort under detta krig tänker jag på denna rad: "Med Guds milda välsignelse i kriget förvärvad," en rad som Kluge anför gällande en viss "general von Ha." och hans släkts förmögenhet. Kriget sägs här uttryckligen vara trettioåriga kriget.
3.
Trettioåriga kriget bilades med westfaliska freden. Följande krig slutade ofta med status quo enligt denna fred. Sverige var till exempel en av garanterna för westfaliska freden; vårt deltagande i både svensk-brandenburgska kriget samt sjuårskriget skedde på basen av detta, att vi skulle spela vår gamla roll av westfaliska fredens garant. Trettioåriga krigets status quo skulle bevaras. Detta krig var den tidens emblematiska krig, "der grosse Krieg" helt enkelt. Allt annat var ringa jämfört med det.
Vi såg, med andra ord, efter 1648 en fas med begränsade krig, kännetecknad av arméer som nog plundrade ibland, men som regel inte konst och annan lyx -- viktigt. Enligt Boberg (1985) var taktiken under 1700-talet övervägande defensiv. Avgörande slag undveks medan manövrering blev huvudsak. Militär förrådshållning ersatte i hög grad plundring; arméernas förflyttningar planerades utifrån förrådsbaser. Mer än fem dagars marsch från en sådan bas borde en armé inte befinna sig, och nya baser tog tid att bygga upp. Förrådshållningen medförde att civilbefolkningen i princip skonades från plundring.
Konkret kan om denna tid sägas att en Marlborough krigade hårt men inte så brutalt. Och Moritz av Sachsen (1696-1750) var en fältherre som sa att man kunde vinna krig huvudsakligen genom att manövrera, inte strida (Beaufre 1966 s 58). Nå, under denna tid gick det, eftersom Europa var krigstrött efter trettioåriga kriget; eftersom man var i en intervall mellan två totalkrigs-perioder. Det är i detta ljus man bör se alla dessa
tronföljdskrig (de pfalziska, spanska, polska, österrikiska) och sjuårskriget. Man hade till exempel Preussen på fallrepet i slutet av det sistnämnda men man underlät att härja det med eld och svärd. Det tycks under epoken finnas ett "gentlemen's agreement", medvetet eller inte, att hålla krigen begränsade. "Kabinettspolitik" var ett namn på den rådande stilen. Ett schackrande och manövrerande med små steg. Man kan säga att Europa under denna intervallepok undermedvetet räddes 30-åriga krigets spöke och gjorde vad det kan för att undvika det.
Denna småstegspolitik slogs i spillror när den franska republiken översvämmade Europa med sina massarméer i slutet av 1700-talet. Åter hade vi totalt krig. Krig med plundringar och förödelse, symboliserat av att Napoleon marscherade utan tross (jämför här Wallenstein som sa att arméer över en viss storlek föder sig själva...). Plundring av konst blev vanligt igen under dessa koalitionskrig (konstplundring som fenomen behandlas utförligare nedan).
En symbol för den brutala tidsandan är när fransmännen 1806 intog Lübeck och utsatte staden för tre dagars plundring, vilket inte är lite.
Cry havoc, and let slip the dogs of war...! Bland annat härjades det hus som tillhörde en viss Friedrich Philipp Victor von Moltke, far till de senare berömde Helmuth von Moltke, segraren vid Sedan 1870. (källa Moltkeboken).
Man finner sig, som sagt, åter vara inbegripen i ett totalt krig. Alla den franska nationens resurser inriktades på kriget. 1793 drev massutskrivningar den franska republikens armé upp till en miljon man. Och kunde fienden inte besegras militärt skulle han krossas ekonomiskt. Detta kännetecknar för mig det totala kriget. Kan man tänka sig exempelvis det österrikiska tronföljdskriget med alleuropeisk varublockad, medborgararméer och en krigsminister Carnot arbetande dag och natt för att organisera landet i krig? Nej, det kan man inte, för det österrikiska tronföljdskriget var ett begränsat krig. Revolutionskriget var totalt.
Ett citat typiskt för dessa år var den engelske statsmannen Pitts yttrande efter Austerlitz: "Roll up that map; it will not be wanted these ten years." Detta symboliserar för mig ett läge av "Europa i stöpsleven, kabinettspolitikens död". En situation sådan som det totala kriget alstrar.
Typiskt för totalkrigsepoken är att de freder man sluter är "Nikiasfreder". Med "Nikiasfred" menas en uppgörelse med högst temporär varaktighet. Termen kommer alltså från Peloponnesiska kriget, varom mer nedan. "Nikiasfreder" slutna under koalitionskrigen är i mina ögon alla de som slöts från 1797 till och med 1809: Campo Formio, Lunéville, Amiens, Tilsit och Schönbrunn.
4.
Med Wienkongressen 1815 började en ny epok, huvudsakligen fredlig, och de krig som utkämpades var återigen begränsade. Preussens krig 1864-71 var nog så totala för
det landet, men länder som inte hotades undvek att intervenera. Man ville inte ha ett alleuropeiskt krig på halsen igen; därtill hade man koaltionskrigen i alltför färskt minne.
Krimkriget och fransk-österrikiska kriget hade något av 1700-talets kabinettskrig över sig, enligt Alf W. Johansson (1994). Och de preussiska krigen hade sina kabinettsartade, "begränsade-krig"-inslag. Såsom det synbarligen kontrollerade diplomatiska spelet, schackdragen som går Bismarck vägen (även om han så klart inte planerade allt i förväg). Samt det faktum att man inte höll någon segerparad genom Wien 1866 -- och att den som hölls i Paris 1871 var synnerligen begränsad, allt på Bismarcks inrådan. Han var ingen total krigare, han ville begränsa de hårda känslorna, och denna tid möjliggjorde dylika band på känslorna. Det var en tid av begränsade krig. Sentimentet var sådant. Man hade koalitionskrigen i alltför färskt minne för att vilja ha det totala, alleuropeiska kriget tillbaka.
Tiden efter 1815 påminner starkt om tiden efter 1945 (föga förvånande, det är ju samma läge i cykeln med "efter Actium"-stämning): två maktblock framträder, varande till Krimkriget, ett öst och ett västblock: Ryssland, Preussen och Österrike respektive England och Frankrike. En viss likhet alltså med det kalla krigets öst och väst, eller hur -- kalla kriget, som var ennan tid av begränsade krig. Post-1945 som "efter Actium", remember...! (För detaljer om denna 1800-talets blockpolitik, se Andolf 1976 s 106 ff. Det var ju annars så att Ludvig Filip på Talleyrands inrådan närmade sig England och en "Entente Cordiale" till allt utom namnet kom till stånd. Sedan gick man skilda vägar (men man blev för den skull inte fiender) för att först 1904 formligen ingå sin Entente Cordiale. Ryssland, Österrike och Preussen kan fram till 1850 sägas vara en konservativ allians.)
1914 bröt det totala kriget ut igen. "Nu släckas ljusen i Europa och vi ser dem inte tändas mer i vår tid", sa lord Grey -- med rätta. Kriget varade inte bara fyra år, det varade i 31 år som jag utvecklat ovan. Versailles var ju "... inte ett fredsavtal, det är ett vapenstillestånd på 20 år" som Ferdinand Foch sa.
Med andra ord, Versailles var en Nikiasfred. Ännu en slående indikation på detta är en skämtteckning från den tid det begav sig. De som dikterat freden som fjättrade Tyskland i evig förnedring, "de fyra stora," Lloyd George, Woodrow Wilson, V. E. Orlando och Clemenceau, kommer ut ur sessionssalen ifråga och får se en pojke gråta i ett hörn. Clemenceau säger, "Curious, I seem to hear a child weeping!" Pojken har "årsklass 1940" skrivet ovanför sig, med betydelsen att denne kommer att få gå i krig om 20 år tack vare fredens hårdhet, dess karaktär av blott temporär lösning. Rubriken på teckningen är: "Peace and Future Cannon Fodder".
Det var en Nikiasfred, en tillfällig uppgörelse i en period av totalt krig. Tyskland hade trots freden ännu inte sett sig besegrade. Man ville ha makten i Europa och startade därför kriget igen, stegvis (Rhenlandet, Sudetlandet, Tjeckoslovakien, Polen), liksom det hade slutat stegvis 1918-1922. USA och England beslutade sig med tiden för att stå emot Tyskland och se fiendens "ovillkorliga kapitulation". Något man förvisso fått kritik för -- "så oförsonligt!". Men något annat kan man inte strida för när det är totalt krig. Peloponnesiska kriget slutade på samma sätt; den Sparta-ledda alliansen tvingade Athen till villkorslös kapitulation.
Efter 1945 har det i huvudsak rått fred i Europa. De konflikter som varit har förts med begränsade medel, i så måtto att krigförande parter inte använt allt de har. Ett exempel, kanske extremt, torde vara att Nato inte använde kärnvapen när det intervenerade i Jugoslavien. Inte heller i Vietnam och Irak änvände man dem, även om man lär ha hotat med dem. Allmänt om tiden post-1945 är det väl så att det rått en viss krigströtthet; ingen regim, varken i öst eller väst, har kunnat mobilisera befolkningen för ansträngningar av världskrigsdimensioner. Inte minst detta är viktigt när man betraktar tiden efter 1945 i Europa.
Och efter 2011-2012 anser jag att storkrig är omöjligt.
Se här. Så mönstret med krigscykler ovan kan inte tillämpas numera. Lyckligtvis.
5. Konstplundring
Låt oss nu titta närmare på
ett kännetecken för det totala kriget, antytt ovan:
konstplundring. Kanske kan denna specialgranskning belysa det komplexa fenomen som det totala kriget är.
. Sverige plundrade rätt friskt från kejsardömet i slutskedet av trettioåriga kriget, i samband med stormningen av Prag. Bland annat böcker såsom Silverbiblen och bronsstatyer som idag står i Drottningholms slottspark.
. Under 1700-talets krig förekom enligt Boberg 1985 föga plundring av konst och litteratur. Konstintresserade furstar köpte sina objekt istället för att röva dem. Fredrik den store intog ju Dresden två gånger men lät konstsamlingarna vara ifred. Och ryssar och österrikare som trängde in i Berlin 1760 lämnade då dess konstföremål i fred.
. Koalitionskrigen däremot såg en ny våg av konstplundring. Vägröjare för denna stil var Napoleon som 1795-99 krigade i Italien på den franska republikens anstiftan. Förutom att pressa ur de italienska staterna reda pengar i form av "kontributioner" så plundrades konstföremål och manuskript som fördes till Paris. Och (enligt Boberg 1973) fick Napoleon order av franska regeringen ("direktoriet") att göra detta. Louvrens konstmuseum blev förvaringen för många av dessa objekt. Och Frankrike tvingades lämna igen många av dem efter 1815. Detta var en av de få punkter där under fredsförhandlingarna Talleyrand var oense med Wellington, sägs det.
. Om Napoleonkrigens plundringsstil kan man läsa i Dumrath (1899). "Kriget skulle föda kriget" sas det. Det var för armén inte tal om att ha förrådsbaser eller betala för sig. Plundring ansågs som soldatens rätt. Armén plundrade, officerare plundrade, soldater plundrade. I denna atmosfär ansågs det även rätt för generaler att ta för sig, inklusive genom konstplundring. Ett exempel är marskalk Soult som såsom prokonsul i Andalusien samlade på sig konstföremål, bland annat Murillos madonna som han sedan sålde till Louvren för dyra pengar.
. Att Nazityskland plundrade konst under andra världskriget, och fick lämna igen det 1945, är allmänt känt. Göring tog ju för sig en del. Ryssland tog även en del konst av Tyskland 1945 som informellt skadestånd, såsom "bärnstensrummet" of Preussian fame.
6.
Fredrik den store lär ha sagt om krigshistorien att
förhållanden kan vara likartade men sällan identiska. Detta om krigskonsten, om striden per se, konsten att vinna fältslag. Men för krigshistorien i vid mening gäller samma tendens, man ser vissa drag återkomma utan att förhållandena är identiska.
Detta kan bli en tumregel när det cykliska synsättet ska tillämpas. De totala krigen liknar varandra men är inte identiska, på samma sätt som de långa perioderna av fred liknar varandra utan att vara identiska. Man skulle i så fall kunna säga att historien är cyklisk, inte i den meningen att allt återkommer, utan i så måtto att utvecklingen går framåt i en spiralrörelse. Exempelvis liknar tiden efter 1945 tiden efter 1815 -- men -- de mellanliggande 130 åren kan för den skull inte ignoreras, 1945 är inte samma punkt som 1815.
Få i historikersamfundet tycks vilja anlägga något som helst cykliskt betraktelsesätt på historien. Istället gäller med varianter den linjärt eskatologiska modellen, där allting utvecklas linjärt och steg för steg mot någon dunkel fulländning, vare sig sedd som katastrof eller himmelrike. Är man vänster ser man ljust på läget, allt blir bättre, är man höger ser man mörkare på saker. Den linjära synen har man dock gemensam. Cykliskt synsätt existerar inte, det är en nullitet och absurditet bland mainstreamforskare.
Man ser det hela linjärt. Och därför, vill jag mena, ser så få likheterna mellan exempelvis perioden 1648-1792 och 1815-1914: "intervaller" enligt mitt system, perioder med begränsade krig. Poletten trillar inte ner. Nej, istället söker man ad hoc-förklaringar, som att den förra periodens anda förklaras med upplysningsidéernas välgörande verkan, den senare med Wienkongressen och "den europeiska koncerten". Men upplysningsidéerna brukar också användas för att förklara koalitionskrigens brutalitet...!
Att man, för att belysa fredsperioderna både efter trettioåriga kriget och koalitionskrigen, använder förklaringen
krigströtthet, en medvetenhet om vad det totala kriget är och en outtalad vilja att förhindra detta, det har jag aldrig stött på i litteraturen. Den kan skymta, som i Alf W. Johanssons "Europas krig", men den dominerar aldrig. Nej, som antytt kan inte samma förklaring tillämpas på två skilda men likartade perioder med det linjära synsättet, eftersom med detta allting utvecklas, förändras, blir med tiden irreversibelt annorlunda.
Ännu ett exempel på ad hoc-förklaringarnas välde i avsaknad av cyklisk klarsyn, är hur man förklarar förekomst av plundringar. Det har till exempel sagts att det trettioåriga krigets plundringar berodde på att regementena värvades av överstarna själva, inte av staten. Men under koalitionskrigen sattes regementena upp av staten men det hindrade dem minsann inte från att plundra, med de franska revolutionshärarna som paradexempel. Själva direktoriet beordrade ju Napoleon att plundra Italien på konst. Då får man hitta på en annan förklaring, som revolutionsidéernas inflytande eller vad det kan vara. Att säga att det berodde på det totala krigets omvälvning av sederna, "disruption of the social fabric" i båda fallen -- det tycks ingen kunna tänka sig.
Coda
Under antiken utkämpades det peloponnesiska kriget mellan Sparta och Athen. Det varade 431-404 f Kr, 27 år. Det var ett för sin tid totalt krig av den typ jag behandlat ovan, med inslag som ödeläggelse av landsbygd, demagoger, belägrade städer och allmän förbittring. Och det hela slutade med villkorslös kapitulation för Athen. Så ni ser: detta med förödande 30-årskrig är inte ett fenomen som bara hör nya tiden till.
Att utöver detta söka utröna veritabla krigscykler under antiken må vara vanskligt. Men visst fanns det fler totala krig då än det peloponnesiska: första och andra puniska krigen, "Medelhavskriget" 168-133 och inbördeskriget 49-31 var nog så totala krig om ni frågar mig. Jag har redan nämnt tropen "efter Actium", syftande på det sjöslag som lyktade inbördeskriget och inledde kejsardömets Pax Romana. Och 1945 sa ju en viss Ernst Jünger passande nog i sin dagbok att vi nu befinner oss "efter Actium". Det är känslan av en epok som passerar, en tid av totalt krig som lyktar.
Peloponnesiska kriget är som jag sa i början rätt användbart som mall för det totala kriget. Jag återvänder här till begreppet
Nikiasfred. Efter ett par års strider i peloponnesiska kriget slöt nämligen Sparta och Athen fred, mäklat av athenaren Nikias. Men freden varade inte. Den visade sig blott provisorisk. I så fall kan man återigen säga om våra europeiska krig att Amiensfreden och Versaillesfreden var typiska Nikiasfreder.
Beträffande antiken kan avslutningsvis en mytologisk reflektion göras. Om vi säger att det totala kriget har en omvälvande karaktär, att det är ett krig av den typ som "förstör spelet", ett krig som lever sitt eget liv, kan detta sägas vara
ett krig i Ares' anda. Denne gud stod ju för
den oordnade striden medan en
Pallas Athena stod för
den ordnade, regelmässiga striden. Och i den mån någon planerar ett krig så är det hennes krig man vill ha: begränsade krig, strategi, överblickbarhet -- och inte totala krig, förödande krig, krig som förstör arméer och ändrar historiens gång.
Tid av totalt krig
. "Areskrig"
. "bryta och böja" (Clausewitz)
. plundring av konst
. regelmässig plundring av förnödenheter
. stora fältslag, stora arméer
. freder som sluts i tider av totalt krig tender att vara av typen "Nikias-fred"
. slutar med slag typ "Actium" och en attityd av "villkorslös kapitulation" mot den förlorande
Tid av begränsat krig
. "Pallas Athena-krig"
. "observera och förhandla" (Clausewitz)
. krigföring som "manövreringskonst"
. arméerna betalar för sina förnödenheter
. kabinettspolitik
. reducering av arméernas storlek
. inleds med "efter Actium"-atmosfär
Litteratur
Andolf, Göran: Historien mellan 1815 och 1870. Stockholm: Esselte studium 1976
Beaufre, André: Modern strategi för fred och krig (Introduction à la strategie, 1963) Stockholm: Prisma 1966
Boberg, Stig: 1700-talets historia. Stockholm: Esselte studium 1973
Boberg, Stig: Upplysningstiden. Stockholm: Bonnier 1985
Dumrath, O. H: Det XIX:e århundradet. Stockholm. Geber 1899
Johansson, Alf W: Europas krig. Stockholm: Tiden 1989
Kluge, Alexander: Slaget. Stockholm: Norstedts 1964
Moltke, Helmuth von: Lefnadssaga, bref, tal m.m. Sine loco et anno
Montgomery of Alamein: Krigskonstens historia (A History of Warfare, 1968). Militärlitteraturföreningen: Lund 1970
Weibull, Curt: Historiska problem och utvecklingslinjer. Stockholm: Aldus / Bonnier 1962
Relaterat
Inga fler storkrig idag
Det röda massanfallet
