Idag är det måndag. Amen.
Ära vare Gud i höjden och frid på jorden.
Amen.
+++
Detta är en helgad uppdatering.
Om -- immer -- Ymir -- Omma...Och så predikar jag. Amen.
Detta är heliga helhets salvation --
för saltets helgon i helgens Helgoland,
det saliga saltets salut...
Detta är helig hälsa i Halland -- Hallsberg -- Hälsingegåva.
+++
Alfred Schuler ansåg att modern arkeologi borde vara mer from. Som att ha mer respekt för de gravar man gräver ut.
Man bör som arkeolog vara andligt präglad, låta mindfulness göra aktiviteten till något annat än modern gravplundring. Man bör vid utgrävning av gammal grav understryka att man erkänner dödens majestät. För som det är idag är arkeologer ibland föga mer än just gravplundrare, blanknötta nihilister som bara jagar föremål och fakta. Detta är ett av många exempel på att vår kultur behöver "återhelgas". Den behöver ”resacralization”.
Vad samhället behöver tillskott av i fall som dessa är alltså fromma ceremonier. Och ett exempel på, trots allt, iakttagen fromhet i ett dylikt sammanhang är det följande: en egyptisk mumie fraktad till Paris för en undersökning 1976 fick en mottagning värdig en statschef. Med Bruno K. Öijers ord:
... när farao Ramses mumie
flögs från Egypten till Paris
för en medicinsk undersökning
som skulle hindra kroppens förfall
mötte en militär hedersvakt upp
ute vid flygplatsen
som vid ett utländskt statsbesök
jag såg något hoppfullt i det här
oklart vad
(namnlös dikt i Svart som silver, W&W 2008)
+++
En skribent och caféhjälte, Klaus Mann, var en av de många Mann.
Man kan säga: i det virtuella "Mannheim" har vi först Thomas Mann, Nobelpristagare. Sedan har vi Heinrich Mann, dennes broder och författare till romanen Der Blaue Engel. Sedan har vi Klaus och Golo Mann, söner till Thomas. Klaus skrev för sin del romanen Mefisto, om en skådespelare i Tyskland med Gustaf Gründgens (†1963) som förebild. Den blev även en film på 80-talet med Klaus Maria Brandauer i huvudrollen. -- Klaus Mann är fokus för denna text. Ty han gjorde en gång ett försök att spela historiskt orakel. Året var 1932, platsen var München, och på ett café såg Klaus detta:
Där satt han, omgiven av ett par gynnade kumpaner och lät sig jordgubbsbakelserna väl smaka. Jag tog plats vid ett bort intill dem, knappt en meter bort. Han mumsade i sig ännu en jordgubbsbakelse med vispgrädde... sedan en tredje – om det inte redan var den fjärde.Det var alltså Klaus Mann, sittande på Carlton Teestube i München 1932, som gjorde ovanstående reflektion. Citerat efter Hans Villius "Makten, äran och helvetet" (1959) -- Man kan säga att Mann är som Eliots diktfigur Sweeney: "I've measured my life in coffee spoons". Detta försök till profetia över AH är helt enkelt kaffeprat och jargong. Men av etablissemangsskribenter av idag hyllat som en idealisk fri essästil. Ty jag har sett texten citeras av andra dinosaurier som Helig Skrift, såsom Sankt Peter Englund.
Jag äter själv ganska gärna sötsaker, men anblicken av hans halvt infantila, halvt rovdjursmässiga glupskhet betog mig aptiten. För övrigt ville jag, då slumpen nu en gång fört mig dit, koncentrera hela min uppmärksamhet på läckergommen vid bordet bredvid mig – vilket knappast skulle gått för sig, om jag själv smort kråset.
Han föreföll] vara av en synnerligen oädel materia och beskaffenhet – en otrevlig bracka med hysteriskt grumlad blick i det bleka och pussiga ansiktet. Ingenting tydde på storhet eller ens på begåvning!
Det var sannerligen ingen behaglig känsla att sitta i närheten av en sådan varelse; och ändå kunde jag inte se mig mätt på det vidriga plytet. Särskilt tilldragande hade jag aldrig tyckt honom vara – vare sig på bilder eller i den upplysta talarstolen, men den fulhet som jag nu hade mitt emot mig överträffade ändå alla mina förväntningar. Vulgariteten i hans anletsdrag lugnade mig och verkade välgörande. – – – Ta du dig en jordgubbsbakelse till, Schicklgruber – det är väl den femte? Om ett par år kan du inte längre kosta på dig det: du kommer att vara en tiggare, en bortglömd man om några korta små år. Du kommer aldrig till makten!
+++
Lyckans dagar, energins och styrkans -- den sublima dyrkans dager -- säger "Om -- om -- om"...
Jag kommer härmed spontant att tänka på sublim litteratur. Jag kommer att tänka på några spridda läsvärda sannmänskliga stormän och deras verk. Jag framhåller härmed storskogens basunljudande litteraturklang, framförd med puka och dans.
Om vi håller oss till detta inläggs osökta tyska tema, så har vi i ämnet en sådan som Ernst von Salomon. Han är en av få tyskar förutom Ernst Jünger från den generationen som från höger gjorde intryck rent skönlitterärt. Med Die Geächteten ("De föraktade", finns på engelska som The Outlaws) skildrar von Salomon Weimartiden ur desperata högerradikalers synvinkel. Organisation Consul. Lönnmord. -- I Pegaser och käpphästar (1950) ägnar Sten Selander en essä åt detta verk.
Om vi stannar kvar i Tyskland har vi här en strilbriljant essä: Preussentum und Sozialismus av Oswald Spengler. Den har, än idag, relevans. Så här är det: Spenglers magnum opus Untergang des Abendlandes har nog goda enskildheter, men är något tungrodd med sin kvasimetafysiska överbyggnad (dikotomin "vardande och vordet", det sämsta draget i Nietzsches filosofi). Bättre då med Preussentum och Sozialismus, som koncentrerar sig på att teckna den tyska särarten. Jag menar, ser man på Tyskland efter 1945, dess näringslivstriumf, så är det ju tack vare en "soldatiskt" lojal arbetsstyrka som segrar vunnits. Detta är ett av de avgörande skälen till att sådant som den tyska bilindustrin blivit Europas bästa och ofta sätter trenden för hela världen (premiumbilar). Detta ska ses till skillnad från framför allt Englands bilindustri, som trots goda designkoncept helt saknade produktionsteknisk talang och, viktigt, vars arbetsstyrka var radikal-illojal och lagd för strejker titt som tätt. De dåtida, "pre-Thatcher" engelska fackförbunden hade politiska ambitioner, man var influerade av vänsterism, man var i krig mot företagsledningarna. Resultatet vet vi: man strejkade sönder sin bilindustri. Man saknade lojalitet. Man saknade "preussentum" i sin socialism.
+++
Härmed mer ur världslitteraturens skattkammare, nu sådant som jag nyligen läst. Och alltfort med anknytning till Tyskland.
Beevor, Kreta (2007). Tredje omläsningen; Beevors stil är bra nog för att jag ska hylla denna bok. Strider 1941 på stenig medelhavsö mellan tyskar och samväldestrupper. Med många intressanta porträtt av medverkande, mest britter; Beevor förmår elegant ge både ris och ros åt det engelska sättet att föra krig. Speer, Memoarer (1967). Berättelsen börjar först 1937. Det var en besvikelse. Kort sagt, dåligt och fegt att på detta sätt undvika begynnelsen -- så för Speers ungdom och avgörande första tid under AH måste man gå till Fests Speerbiografi. I övrigt ges det intressant info i självbiografin hur byggnaderna ifråga kom till. Och intressant hur man med ordets gåva tar sig ur en anklagelse, det som all Speers möda efter 1945 gick ut på.
Related
Sankt Peter, svensk författare
Fenor och krom
Mythago Wood
Ballard
Reportage: kyrkogården
Edith Södergran: krigiskt sinnelag
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
Engdahl: Cigaretten efteråt
Some notes on Spengler: my own round-up of ideas about Spengler
Evola: Pagan Imperialism
Evola: Absolute Man
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar