måndag 24 februari 2014

Anekdoter om P. G. Gyllenhammar, Axel Johnson och Marcus Wallenberg senior


Näringslivet är en basal kraft i vårt land. Härmed några anekdoter om diverse näringslivssnubbar.



Jag ska nu granska diverse sammanhang. Jag börjar med en titt på P. G. Gyllenhammar.




P. G. Gyllenhammar

Volvochefen P. G. Gyllenhammar (1935-) granskade en gång en av företagets årsredovisningar. På en bild upptäckte han en Scanialastbil som hamnat där av misstag. Scania var ju den stora konkurrenten. Hela upplagan på 80.000 ex fick förstöras.

Så var det ofta med Gyllenhammars ledarstil, han ägnade sig åt symbolfrågor med viss frenesi. Själva produktionen kom ibland i andra hand. Tekniskt kom Volvo på efterkälken under PG:s tid jämfört med det tyska BMW. BMW var ju, fram till cirka 80-talet, ungefär lika litet som Volvo men är idag i en helt annan division. PG var en skicklig administratör och ledare men den där passionen för produkten i sig, bilarna, hade han inte.

Denna försummelse har, enligt bedömarna, lett till Volvos kriser och dess uppköpande av än Ford, än kinesiska Geely Automobile. Sic transit gloria mundi.

Men detta gäller personbilarna. Det avknoppade företaget Volvo Lastvagnar är ännu i någorlunda bra form, så vitt jag vet.




Axel Ax:son Johnson junior

Johnsonkoncernen grundades av "generalkonsuln", Axel Ax:son Johnson senior (1876-1958). Hans äldste son hade samma namn och kallades junior. ”Bergsingenjören” var ett annat tillnamn hos denne som efterträdde fadern som koncernchef och levde 1910-1988.

Johnsons var konkurrenter till Wallenbergarna, men i tysthet beundrade man deras stil. Likt Marcus Wallenberg var bergsingenjören noga med klädseln. Det läser jag i Bengt Ericsons bok om Johnsonkoncernen (1982). Mörk kostym, vit skjorta och slips skulle det vara. Till exempelvis brun kostym skulle man ha bruna skor och brunt skärp. En gång skulle bergsingenjören med två medarbetare till ett viktigt möte. De båda ställdes upp och mönstrades. Den ene gavs pengar för att köpa nya strumpor, dem han hade på sig var alldeles för färgglada. Den andres klädsel var däremot felfri så han gavs pengar för att, när han ville, köpa sig två skräddarsydda kostymer.

En anekdot i samma anda är när bergsingenjören träffade en före detta anställd. Denne jobbade nu i ett företag med liberalare dresskod än vad Axel Johnson & Co hade. Mannen hade för dagen på sig sina vanliga arbetskläder: svart blazer, grå byxor, svarta loafers och ljusblå skjorta med slips. Bergsingenjören sa. ”Nej men käre vän – har du semester...?”

Bergsingenjören var som sagt son till koncernens grundare, generalkonsuln.




Marcus Wallenberg senior

Marcus Wallenberg senior levde 1864-1943. Han lär ha hållit attraktionen mellan könen för ”en form av oförnuft”. Han var gift med Amalia Hagdahl, dotter till kokboksförfattaren Charles Emil Hagdahl. Paret fick sex barn, fyra döttrar och två söner.




Relaterat
Melina Starr, agent i befrielsen av Sverige
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
"Det röda massanfallet"
"Trotylstorm i öster" (2018)
Kaninbibeln

fredag 21 februari 2014

På gamla kyrkogårdar står det ibland: "Tänk på döden"


Härmed ett reportage från en dödlig verklighet.



”En man bör leva så att han i varje ögonblick är beredd att dö” sa Konfucius. Det var bra sagt.

Döden talar man inte ofta om. Den är tabu. Döden är ett tungt ämne, men att tänka på döden då och då kan väl inte skada. Jag tycker det är sunt.


Vissa älskar döden. Som legosoldater med sitt ”vive la mort”. Och Edith Södergran i sina sista dikter. Andra vågar inte ens tala om döden, inte ens på dödsbädden.

Man ska inte frossa i död. Inte skapa någon dödskult. Men man ska acceptera döden.

Kort sagt: tänk på döden. Som det står på Härnösands kyrkogård (överst). Och Stampens kyrkogård i Göteborg (undre bilden).




Relaterat
Reportage: kyrkogården
Edith Södergran: krigiskt sinnelag
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)

tisdag 18 februari 2014

Svensk arméuniform 1700: några anteckningar


Jag bloggade nyss om Karl XII:s bana. Om Kliszow och Poltava och lite annat. Härmed något om de svenska uniformerna vid tiden. Det vill säga i början av 1700-talet.



År 1678 bestämdes att alla svenska infanterister skulle ha samma uniform. Dittills hade varje regemente sett annorlunda ut i röda, grå, blå och så vidare rockar med stor variation i färgen på fodret. Fodret visades i ärmuppslag och skört. Rockskörten veks undan för att underlätta marsch.

Uniformsrockens sedvanliga kläde, alltså tättvävd ylle, skulle nu vara blått. Uppslag, foder, skinnväst och skinnbyxor skulle vara gula. Västen var för sin del ganska lång, den räckte till strax ovanför knäna. Den kunde, liksom byxorna, ibland vara av tyg. Byxorna räckte en bit nedanför knäna; därtill bars strumpor som räckte en bit ovanför knäna. De hölls uppe av läderremmar med mässingsspännen. ”Skorna var raka och lika för höger och vänster fot. En del av soldaterna skaffade själva sådana långa stövlar som officerarna brukade bära.” [Alf Åberg, "Karoliner", s 23]

- - -

Halsduk och rundskuren kappa ingick även i munderingen. På huvudet bars en svart filthatt med brättena uppvikta, alltså en trekantig hatt eller tricorne. Pälsmössa eller karpus förekom ibland. I en axelrem bars ett så kallat patronkök med krut och kulor. I en annan axelrem bars en ränsel där soldaten bar underkläder, proviant och småsaker. Över bandolären och vid midjan, bars ett slags livrem i vilket värjan hängde i sin balja; det kallades svärdsgehäng. Alla fotsoldater bar värja. I övrigt var beväpningen musköt eller pik. På musköten kunde man fästa en bajonett som blankvapen. Efter 1709 tycks detta system ha utträngt piken.

Rytteriet bar samma mundering som fotfolket. En skillnad var emellertid att rockarna hade blå uppslag. På fötterna bars kragstövlar, lika för höger och vänster fot. Ryttarna var beväpnade med värja samt två pistoler eller en karbin.




Relaterat
Karl XII:s död 1718 vid Fredrikshald
Karl XII i Turkiet
Min bibliografi
Bild: karolinsk officer

lördag 15 februari 2014

Fakta om Harry Järv: frontsoldat och författare


Edit 2018: i år gav Logik förlag ut min historiska essä över östfronten. Den heter "Trotylstorm i öster -- östfronten 1941-45". Mer info om denna ypperliga bok ges i detta blogginlägg. Boken innehåller mycket, bland annat några rader om den finländske officeren Harry Järv. Följande inlägg återger dessa rader. -- Jag forskar ibland om östfronten. Om de finska och tyska striderna i öster 1941-44. En överbliven faktabit i mina studier är denna om Harry Järv.



Harry Järv (1921-2009) var en legendarisk patrullchef på finska östfronten. Han fick utmärkelsen Frihetskorset tre gånger. Dessutom, enligt uppgift, det tyska Järnkorset. Detta har hans fiender på senare tid lagt honom till last, men förgäves. Får man som finländsk soldat en medalj av en allierad krigsmakt så tackar man och tar emot. Något annat vore ju vansinne. Detta förstår alla utom bolsjevistiska intellektuella.

Järv var ofta ute på patrull. Något skulle man ju fördriva tiden med under det låsta läget från 1942 och framåt. Han var en elitsoldat, en som kunde det här med patrullverksamhet och närstrid. Se till exempel ”Permanent patrullverksamhet” (2000) och ”Oavgjort i två krig” (2006).

Filmen "Framom främsta linjen" (2004) bygger på Järvs fronterfarenhet.

- - -

Under en patrull i september 1943 sårades Järv i benet så att det måste amputeras. Då var det slutkrigat för ”Järven”. Men han var även en boksynt, lärd man som omsider blev bibliotekarie på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Han gav ut flera litteraturhistoriska verk och studier, bland annat ”Klassisk horisont” (1960), ”Introduktion till Kafka” (1962) och ”Läsarmekanismer” (1971).

- - -

Som skribent torde Järv kunna kallas bildningshumanist och kulturliberal. Han var inte på långa vägar någon bolsjevik-vänster. Han var solitt borgerlig. Han kunde sina saker som bibliotekarie och Kafka-kännare, bland mycket annat. Den ovan nämnda "Oavgjort i två krig" analyserar också Finlands utrikespolitik 1939-44 och försvarar den politik som fördes.

Jag lyfter på hatten för "Järven". Han försvarade västerlandets ideal både som soldat och skribent.




Relaterat
Trotylstorm i öster (2018)
Kluge: Slaget (1964)
Sinerma: Adolf Ehrnrooth (1983)

torsdag 13 februari 2014

Nollpunktsenergi och kristallteknik: vad är det?


Två centrala begrepp inom ny teknik är 1) nollpunktsenergi och 2) kristallteknik. Härmed något om detta.



För ett tag sedan skrev jag en tidningsartikel. Den handlade om vår tids politik, om den globala utvecklingen på alla plan.

En redaktör tittade på artikeln. Han reagerade över att jag i en bisats nämnt "nollpunktsenergi och kristallteknik". Så dessa två ord ströks. Men for the record frågade han mig vad jag visste om dessa saker så jag forskade lite privat om det hela. Och detta var vad jag, mellan tummen och pekfingret, fann.



Nollpunktsenergi

Först en titt på nollpunktsenergi. Det engelska begreppet "zero point energy" brukar bl.a appliceras på idéer av den amerikanske fysikern Nikola Tesla (1856-1943). Han sa bl.a: "Electric energy is everyhere present in unlimited quantities and can drive the world's machinery without the need for coal, oil or gas". En länk till debattforumet Above Top Secret som diskuterar Teslas idéer om detta är denna.

Idén med gratis energi enligt detta koncept har även tagits upp av debattfilmen "Thrive". Jag vet inte så mycket mer om detta projekt än att det är igång. Det är, vad mig beträffar, en teori möjligen värd att granska. Länk.



Kristallteknik

Så vad gäller kristallteknik. Man kan säga så här: två märkliga fenomen i mineralriket är magneter och kristaller. Hittills har vi t.ex lagrat data med magnetiska medel. Kan man även göra det med kristallinska? Kanske. Här är en artikel i Scientific American om datalagring av ljus (= fotoner) med hjälp av kvantminnen som arbetar med kristaller. Länk.

Man kan säga: ljus är information (och mörker är frånvaro av information). Den partikel som förmedlar ljus är fotonen. Men fotonen är snabb (300.000 km/sek) och försök att hejda den och lagra den tenderar att förstöra den. Men med kristaller kan man sakta ner fotonen och avkoda den dess information. Så ungefär skriver Scientific American om detta.

För övrigt är laser ett exempel på kristallteknik. Excitering av en rubinkristall ger dessa synkade ljusvågor.

EDIT 14/2 2014: Idag läste jag detta i ämnet, om Hitachi som tagit fram en liten skiva glaskvarts med märkliga datalagringsmöjligheter.




Relaterat
Omstridda fenomen: Loch Ness osv.
Melinas resa
Modern asatro
Project Montauk
Skeppsbron, Härnösand

tisdag 11 februari 2014

Reflektioner kring C. O. Hulténs "Regnskogen"


Carl Otto Hultén är en svensk målare. Hans motiv har fantasiprägel. Det är andra världar än vår egen som skildras. Hultén föddes 1916 i Malmö.




C. O. Hultén påverkades en del av sin tid i Afrika. Jag fastnar till exempel för bilden ”Regnskogen” (1974, se bild ovan).

På denna målning ser vi ett oregelbundet, gåtfullt klot, svävande över en frodig, grön djungel. Klotet och vegetationen är i sig realistiskt återgivna. Skuggor och högdagrar är anbringade enligt klassisk västerländsk oljemåleriteknik, en teknik utvecklad från Italien via Flandern över sydtyska mästare till Frankrike, där det omsider upplöstes i impressionismen. Hultén ingår i denna tradition. Och ”Regnskogen” är formellt realistisk. Hultén är ingen upplöst impressionist. Inte här i alla fall.

- - -

Att måla skenbart realistiskt men göra motivet overkligt kan sägas stamma från Salvador Dalí, hos vilken man kan finna realistiskt återgivna, ”vanliga” landskap och himlar, parat med ”det där overkliga” som gör det till surrealism. Se till exempel Dalis ”Crucifixion” där ett kors med Kristus svävar i rymden ovanför en sjö. Sjön med båtarna, bergen och himlen är oerhört väl fångade i traditionell, med ändå fantasieggande stil (en detalj av Dalis bild återges här). Det är den dramatiskt svävande, i sig lika realistiske korsfäste som ger det hela lyftning. Men en galen idé är inte allt, hantverksskicklighet måste till också. Det ser man hos Dali och det ser man hos Hultén.

Enligt Wikipedia påverkades Hultén bland annat av Max Ernst, en surrealist i klass med Dalì. Wikipedia kallar Hulténs Afrikabilder för verklighetsanknutna, men med en overklig stämning. Och det kan man ju hålla med om.



Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

fredag 7 februari 2014

Lästips: vänsterterrorism, Beevor, Plutarchos


Jag har läst böcker. Härmed några tips.




Jag sitter här och tänker på terrorism, vänstervarianten på 70-talet. Jag kan att börja med ge tre boktips i ämnet:

- "Baader-Meinhof: sju år som förändrade förbundsrepubliken" (1985) av Stefan Aust. Om Baader-Meinhofligan 1970-77. En tung bok, ändå minns jag den som fullt läsbar.

- "Vedergällning" (1975) av George Jonas. Om israelisk spionkrigshämnd efter München 1972-massakern. Hur Mossad opererade mot PLO-aktivister får man veta i denna bok. Som läsning är det rätt medryckande, även om det hela förstås är ett kontroversiellt ämne: mord och kontramord.

- "Kommando Holger Meins" (2011) av Dan Hansén och Jens Nordqvist. Om ambassadsdramat i Stockholm 1975 då en tysk terroristgrupp ockuperade tyska ambassaden. Ockupationen misslyckades, men det var inte på grund av svenska polisens effektivitet. Vi hade ju ingen antiterrorist-styrka då. Terroristerna sprängde sig själva i luften, mer eller mindre. Boken är rätt bra, den ger rapportmässigt allt och lite till om denna affär. Dessutom berättas om Norbert Kröchers aktiviteter i Sverige samma tid: hans planer på att kidnappa Anna-Greta Leijon. Han greps 1977 och utvisades till Västtyskland.

Ambassadsockupanterna hade visst samröre med Baader-Meinhof-ligan, som nämndes i samband med Austs bok. Ockupanterna krävde att medlemmar av denna liga skulle friges. Om Baader Meinhof, som alla kanske inte vet vad det var, skriver jag halvvägs ner i detta inlägg:
Baader-Meinhof ville bekämpa den USA-imperialism man såg i Vietnam och i amerikansk närvaro i Tyskland. Att sedan Vietnamkriget slutade och majoriteten av tyskar ville ha US Armys närvaro som stöd mot ett aggressivt Sovjet, i en tid när status quo dessutom gav gemene man ett rätt gott liv, gjorde att inget som helst stöd fanns för Baader-Meinhof hos de breda massorna. Boken "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt" (Cavefors 1976) gav förvisso förläggaren problem här i Sverige men utöver det tror jag inte Ulrike Meinhofs samlade krönikor hade sådan sprängkraft. Visst hade hon rätt i tankefoster som detta: "Om stadsgerilla dödar en människa är det terrorism, om USA dödar tusentals är det statsnytta". Men hennes bok och vänsterpräglade "befrielseteori", hennes och andra RAF:ares idé att våldsdåd skulle visa samhällets förtryckarnatur varvid folk skulle resa sig i revolt, fungerade inte. RAF dog i Stammheim 1977 och med den vänsterterrorismen.
Om både vänster- och högerterrorism så säger jag: de brukar inte ge resultat. Fredlig kamp, upplysning och metapolitisk verksamhet är vad som ger resultat. Ur det rena våldet kan inget spira.

- - -

Nu över till en bok om Stalingrad.

Vid Stalingrad 1942-43 utplånades en tysk armé. Den inringades med en klassisk dubbel omfattning, som slaget vid Cannae i jätteskala. Erkännas ska att även tyskarna gett ryssarna ett ”Cannae” 1941, vid Kiev, Minsk och Smolensk, en jättemotti väster om Dnjepr-Dvina-linjen, precis som planerat. Ryssarna slogs dock inte ut permanent av detta. Man överlevde och slog tillbaks vid Moskva. Och Stalingrad.

Ryssarna hade på senhösten 1942 lärt sig av sin läromästare. Anfallstäter med pansar skulle gå före och riva upp grupperingen och skapa kaos. Sedan skulle infanteriet komma efter, snitsla av inringningen och sluta säcken. Dessförinnan, ända från senommaren 1941, hade ryssarna försökt sig på motanfall. Men dessa var inte så sofistikerade och förslösade dyra resurser. Man spelade anfallaren i händerna, ryssarna ”anföll sig till döds”. Nu, hösten 1942, hade man Georgij Zhukov som fältherre. Han hade tidigt förstått pansarets roll i modern krigföring. Vid Stalingrad vann han sin första seger. Sedan ledde han sin ryska armégrupp ända till Berlin 1945.

Men vad gäller inringningar så försökte sig ryssarna sällan på dessa. Man gjorde aldrig någon så avancerad som i Stalingrad igen. Man gjorde antingen begränsade mottis eller så drev man fienden framför sig och/eller malde ner honom.

Anthony Beevor har skrivit böcker om ett och annat. ”Stalingrad” var hans första bestseller. Den kom 1998 och berättar allt man behöver veta i ämnet. Plus bakgrunden med Operation Barbarossa, Hitlers anfall på Sovjetunionen sommaren 1941. Beevors bok är OK. Ja kanske mer än så. Annars finns ju Heinz Schröters ”Stalingrad ... bis zur letzten Patrone” (1970) och Geoffrey Jukes ”Stalingrad – vändpunkten” (1972). En intressant studie i tysk militärmentalitet, med Stalingradslaget som utgångspunkt, är för sin del Alexander Kluges ”Schlachtbeschreibung” (ty 1964, sv 1965 som "Slaget".). I nyenkel 60-talsstil, med frågor-svar och korta stycken går Kluge in på djupet av militarismen.

Beevor berättar med exempel ur striderna. Citaten är belagda. Konkretionerna står som spön i backen. I detta inlägg förekommer en del citat ur Beevors bok.

- - -

Slutligen något om antiken.

Ska man läsa en antik historiker, bara en, ska man läsa Plutarchos. Han är, vad gäller översatt slöläsning, min antike favorithistoriker. Han slår dem alla: Livius, Herodotos, Arrianos, Tacitus och Thukydides. Och jag lärde mig gilla honom i Penguin Classics som hade ordnat biografierna i epoker -- romerska republikens fall, Alexanders tid osv. Originalupplägget, detta parallellställ romare-grek ansågs lite främmande för moderna läsare. Rätt tänkt av Penguin.

Det var schvung i stilen, det var skitbra helt enkelt. Plutarchos Penguinböcker heter:

. The Fall of the Roman Republic

. The Age of Alexander

Plus en bok om Athens klassiska tid. Och en om early Rome. -- Ett urval plutarkiska biografier finns nyutgivna på svenska av Daidalos. Titel: "Levnadsteckningar".

Jag har gett ut en essäsamling som pdf (och epub). Där, på s 34 ff, berättar jag om antika historiker med tonvikt på Plutarchos. Du finner pdf-filen fritt nedladdningsbar i detta inlägg. Den heter "Skallet från den kapitolinska varginnan". Den handlar om antikens historia, litteratur och samhällsliv, framställt i tematiska essäer. Bertil Mårtensson kallade den "en oerhört kunnig essäsamling".




Relaterat
Breivik jämförd med UNA-bombaren och Ulrike Meinhof
Kluge: "Slaget"

onsdag 5 februari 2014

Obama rustar ner flotta, flyg och armé


OM USA rustar ner så är det bra. Med färre stridskrafter kan landet inte hota sin omvärld så mycket. Håller Obama på att rusta ner Busharnas krigsregim?




Jag säger som i Hedebyborna: "Det är nya tider nu, baron...!" Och de tider vi ser idag är fredligare tider. Obamas nedskärning av USA:s krigsmakt är ett exempel på det. Ett annat är att det inte blev någon intervention i Syrien förra hösten. Att vi som protesterade mot krigsgalningarna segrade, det är ett annat indicium på denna fredstendens.

Härmed en översikt över vad USA rustade ner förra året, 2013:

. Flyg – från och med den 9 april 2013 beslöt USA:s flygvapen att markställa 17 divisioner. En division kan innehålla 12-24 plan. USA har inte råd att ha dessa plan i luften. Och man behöver dem inte. De enda divisioner som ska vara operativa är sådana som är insatta i till exempel Afghanistan. -- Källan till detta är flygtidskriften The Aviationist. Rubriken på dess artikel var pessimistisk: ”The U.S. Air Force as you knew it no longer exists: beginning today, 17 combat units grounded”. Men för oss andra, vi som vill ha fred, är detta goda nyheter.

. I februari 2013 lät USA även ta hem fem hangarfartyg (USS Dwight D. Eisenhower, USS Harry S. Truman, USS George HW Bush, USS Enterprise och USS Abraham Lincoln). De fördes till östkustens marinbas Norfolk för rutinundersökning. Vad detta betyder vet jag inte. Men jag är optimist och ser det som led i att rusta ner USA:s krigsregim. Ty i Air Force Monthlys aprilnummer stod att det som dessa (delvis andra) fartyg bär, vissa marina flygdivisioner, kommer att dras in.

. Fyra av USA:s sju hangarfartygsflottiljer kommer att dras in. Kärnan i de flottiljer som dras in är hangarfartygen USS Ronald Reagan, USS Dwight D. Eisenhower, USS John C. Stennis och USS Carl Vinson. Källa Air Force Monthly, april 2013.

- - -

USA:s flotta och flyg har alltså reducerats. Sedan förr är även dess armé på reträtt. Den är åtskilligt nerskalad de senaste åren. Se här till exempel. Här återger jag det linjetal Obama höll i januari 2012. Sedan dess är krig på marken ned- för att inte säga bortprioriterat för USA.

Del av denna strategi är att armén övergett Irak. Där sköter privata säkerhetsföretag ruljansen. Det är illa nog. Men Pentagon dansar inte längre efter skuggregeringens pipa. Pentagon domineras numera av ”white hats”, goda krafter, beslutna att göra det de ska: försvara konstitutionen. Inte kriga över hela världen åt New World Orders maktgalna furstar.

Och i detta komplex är jag försiktigt positiv till Obamas agerande.




Relaterat
Svensson: biografi
Eld och rörelse: fri pdf
Thomas Cole: "The Return" (1837)

måndag 3 februari 2014

Recension: Dietrich Eckarts onda öga (Landin 2009)


Per Landin (1956-) brukar skriva intressanta reportage och essäer från Tyskland ("Sista tangon i DDR", "Münchhausens äventyrligheter"). Nu tar jag en titt på en bok som Atlantis gav ut 2009.




En av Adolf Hitlers gurus var Dietrich Eckart. Han var en äldre figur som dog redan 1923. Eckart påverkade Hitler i bland annat antisemitisk riktning. Och jag försvarar inte Eckarts rasanta antisemitism. Men Per Landins inläsning av ondska och "inre paranoia" i Eckarts assymetriska anletsdrag -- det blir för mycket...

Jaja, vi vet att dessa tider var mörka, och jaja vi vet ett och annat idag. Men jag kan inte instämma i Landins ord om hur Eckarts ögon ger olika intryck, hur det "... vänstra blickar vänligt och avspänt på betraktaren, och det är först när man täcker över det som det andra ögat framträder: uppspärrat, aggressivt, vresigt, strängt och stickande av fanatism."

Med ett ord: detta är övertolkning.

Annars var Eckart intressant av andra skäl. Sitt genombrott fick denne litteratör när han gjorde en ny, något fri översättning av Henrik Ibsens drama "Peer Gynt". Denna version av dramat blev sedan flitigt spelad i Tyskland under mellankrigstiden. Gynt är en rebell som går ut i världen och låter allt strömma emot sig. Han går inte runtom ("udenom"), så som omgivningen råder honom, utan rakt på sak...!

Eckarts läsning av Peer Gynt-dramat blir något av sin tids dynontologi: att aktivt gestalta livet, att skaffa Kunskap genom att bedriva Operationer och inte sitta letargisk och liknöjd, vara "sig själv nog" så som Ibsen kallade det.

Landins skildring av denna sida hos Eckart är intressant och tankeväckande. Och det finns mer intressant i denna bok ("Dietrich Eckarts onda öga"). Som en titt i en dagbok som Oswald Spengler ("Västerlandets undergång") skrev före genombrottet. Spengler var kronvrak och fick inte vara med i skyttegravarna 1914-18. Man möter i dagboken en kraftlös kverulant, fjärran från huvudverkets auktoritative magister. I övrigt skildrar Landin andra mer eller mindre fascinerande figurer från tysk mellankrigstid, som kolonialvurmaren Hans Grimm ("Volk ohne Raum"), Jüngervännen och frikårsmannen Ernst von Salomon, Moeller van den Bruck (som myntade begreppet "Tredje Riket") och några till.

- - -

Landin har tidigare skrivit om udda men intressanta tyskar från tidigt 1900-tal. Bland annat i "Wagners mörka punkt" (Symposion 2001). En helt förbluffande berättelse är den om mannen som titeln syftar på. Nej det är inte kompositören. Det är massmördaren Ernst August Wagner. 1913 mördade denna stillsamme skollärare sin fru och fyra barn och for ut för att döda än fler. Han hann skjuta ett tjugotal personer varav nio dog. Wagner skulle sedan ha skjutit sig själv, men han övermannades. Och spärrades in, förklarad paranoid. Han blev straffri på så sätt, men satt naturligtvis på sinnessjukhus hela livet till sin död. Han levde 1874-1938.

Wagner var komplex. Bland annat hade han skrivit skådespel som inte nått berömmelse. Ett handlade om Nero, ett annat om Jesus. Den uteblivna framgången, plus diverse annat som hände i hans liv, gjorde Wagner galen: inte öppet, men med tiden. Han levde ju stillsamt som familjefar och lärare.

Landin gör en dragning med hur denne Wagner var en klar förelöpare till Hitler. Och det hör väl till stilen i böcker som dessa. Visst kan parallellen göras. Men frågan är hur man som författare gör det gestaltningsmässigt övertygande. Kanske kan en "less is more"-strategi vara bättre här, som att nöja sig med att nämna att Wagner gick med i nazipartiet 1930, stolt förklarande sig vara sinnessjukhusets förste nationalsocialist... Landin nämner detta och en sådan faktabit kan ju, för den som så önskar, vara belysande nog -- belysande för att skriva en sådan här text i genren "tysk demonologi".

Landins böcker om tysk historia har sitt värde. Men stilen...? Jag kan bara säga: mer subtilitet i presentationen av fakta, "less is more"... dvs, "go all the way, then step back". Den här ständigt närvarande indignationen däremot, dessa karaktärsmord med akademiskt tonfall, får en ju att tänka på sådana som Peter Englund, Göran Dahl, Carl-Göran Heidegren och Bosse Schön.




Relaterat
Motpol: en granskning av Peter Englund