måndag 28 september 2020

Bismarck och hans arv: några reflektioner



In Swedish. -- Härmed några rader om Otto von Bismarck och hans verk.





Otto Eduard Leopold von Bismarck-Schönhausen var en tysk politiker. 


Han levde 1815-1898.


Och han var den dominerande gestalten i skapandet av Tyska riket, det nya, preussiska kejsarriket, det Andra riket att ersätta medeltidens Första rike.

 

Bismarck, preussisk junker och stolt över det, hade i och för sig börjat sin politiska bana med att se positivt på Österrike. Kring 1850 kunde han tänka sig ett Tyskland lett av Österrike. Men snart insåg han att Österrikes och Preussens intressen skar sig.


- - -

 

Det viktigaste draget i Bismarcks ideologi var antiliberalism. Hans läggning var feodal och monarkisk. Något nytt Frankfurtparlament skulle det inte bli, det ”professorsparlament” från 1848 som med allmän rösträtt, diskussion och majoritetsbeslut drev sin politik. 


Inget sånt...!


Ty armén är statens ryggrad, ansåg Bismarck, yttrat i sentensen: ”Tidens stora frågor avgörs inte genom tal och majoritetsbeslut – det var misstaget 1848 och 1849 – utan genom järn och blod.”


- - -

 

Detta sa Bismarck 1862. Och då var han verkligen på väg att realisera detta, att ena Tyskland med svärdsmakt. 


Tre krig krävdes för att ena Tyskland under Preussens spira. Mot Danmark 1864, mot Österrike 1866, mot Frankrike 1870-71. Det progressiva i det hela var att lägga till nationalism i mixen. 

 

Tysk nationalism hade funnits sedan 1500-talets början, med sådant som tillägget ”av tysk nation” i kejsarrikets namn ("Sacrum Imperium Romanum Nationis Germaniae"). Samt Luthers aktivitet som översättare av Bibeln till tyska. Sedan kom romantikens skede med opera på tyska (Mozart), en nationallitteratur att tala om (Hölderlin, Goethe, Schiller). Samt en idérörelse som helt enkelt sa att nu får Tyskland rycka upp sig, skapa en stat där tyskheten värnas, ett enat fädernesland. 

 

Den nationalsång Tyskland ännu har skapades vid denna tid, 1841, ”Deutschland über alles”. Idag sjungs bara tredje versen (”Einigkeit und Recht und Freiheit, für das Deutsche Vaterland”). Men sången har verkligen slitstyrka; den sjöngs i det vilhelminska Tyskland från 1890, den var officiell i Weimarrepubliken och den sjöngs i Nazityskland.

 

Nationalismen var på 1800-talet i stigande. Men den var en rebellrörelse. Bismarcks geniala idé var nu att inkorporera den i sitt statsbygge. Det gällde inte, i förstone, några liberala, kulturella reformer i denna riktning – nej – det gällde att mobilisera nationalismens elementära kraft och spänna den framför statens kärra.


- - -

 

Inför kraftmätningen med Frankrike kunde man fråga sig detta: om de sydtyska staterna skulle hålla sig kallsinniga mot Preussen. Det hade de gjort 1866, när Preussen knäckte Österrike. Men inför 1870 hade tidsandan omärkligt svängt. Man kan säga: i en kombination av respekt och vördnad för den nya stormakten, samt en outtalad, elementär känsla av att Tyskland borde stå enat, allt hjälpt på traven av det aggressiva Frankrike samt Bismarcks vision av ett enat Tyskland, ställde sig södra Tyskland på Preussens sida i fransk-tyska kriget.

 

Man vann över Frankrike och kunde i Versailles utropa ett tyskt kejsarrike. Österrike ställdes utanför och Preussen kom att dominera detta tyska statsförbund. Man hade riksdag och regering under kejsarens krona men parlamentarism rådde inte. Konservativa ministärer styrde, arbetarna hölls nöjda med reformer, katolicismen som politisk kraft bekämpades. Alla, liberaler som konservativa, stödde Bismarck, som var rikskansler. Även efter hans avgång 1890 levde staten vidare, den blomstrade ekonomiskt och var en politisk stormakt, dock isolerad. Den hade bara Österrike att ty sig till, en black om foten.


- - -


Efter 1918 gick det som med Preussen efter 1806, det föll ihop. Fredrik den stores hand behövdes för att styra den staten, och man kan säga att Bismarcks hand behövdes för att styra det Tyskland han skapat.

 

Men Tyskland överlevde trots allt. Som enat rike med Berlin som huvudstad.


Detsamma ser vi ju idag, efter 1900-talets stormar: ett enat Tyskland med Berlin som huvudstad.


Vad än framtiden bär i sitt sköte så blir det ingen återgång till splittring i småstater. Alltså det där som länge var den tyska statliga verkligheten.





Relaterat

Tyskland idag

Trotylstorm i öster

Kungliga slottet i Berlin, rivet 1950, nu återuppbyggt som museet "Humboldt Forum"...

lördag 12 september 2020

Svensson: Segerherren av Rhannon (novell)


In Swedish. – Härmed en novell. Den berättar om ett äventyr i en parallell värld. Genren kan beskrivas som fantasy. -- En tidigare fantasynovell på bloggen var denna, betitlad "Det flammande svärdet". Fler noveller, då typ science fiction, finns länkade här.

 



 

En ung grabb vid namn Robert Lunk kavade fram på sin tioväxlade cykel genom ett villaområde. Det var kväll, det var fredag och det var vår. Men den unge mannen var nu inte på väg ut för att roa sig, glida runt i vårkvällen med kompisarna, slå dank eller hitta på dåligheter. Nej, han skulle bege sig till sin skola för att hämta några kemikalier att använda i ett av sina privata experiment. 

 

Han cyklade den sista biten, fick syn på skolan, parkerade cykeln i ett ställ, vandrade upp till den klossformade byggnaden och gick in. Han hade nyckel.

 

I ett rum i skolbyggnaden satt just då Anna Maria Vladovsky och rättade ett kemiprov för 9C, den klass Robert gick i. Hon hade bara ett prov kvar – och sedan, när hon var färdig, samlade hon ihop proven och gick ut ur rummet. Hon var 32 år gammal, hade mörkt långt hår och sneda tänder. Hon var ny som lärare och hade nyss flyttat till staden där detta utspelar sig, Sålunda.

 

Gående genom den halvdunkla korridoren hörde Anna Maria ljud från dess bortre ände. Hon gick dit med raska steg och när hon kom fram fick hon syn på Robert. Med ens frågade hon:

 

”Vad i herrans namn gör du här?”

 

”Jag? Ähh, jag skulle bara hämta en grej.”

 

”Men hur kom du in? Det brukar ju vara låst så här dags.”

 

”Jag tog morsans nyckel”, svarade Robert. ”Hon är städerska här.”

 

Direkt efter det han sagt ”här” illuminerades det halvmörka kapprummet av ett grönt ljus. Det kom inte från någon lampa utan från något annat, oförklarligt. Samtidigt hörde de röster som kallade på dem.

 

I nästa stund var de förflyttade – bort från skolan till en annan värld.

 

Denna värld visade sig för dem som en grönskande lund med höga träd och frodigt gräs. Himlen var blå, solen sken – men de trodde inte sina ögon när de därtill såg två månar på himlen, två gråbleka skivor, den ena lite större än den andra.

 

Robert reste sig upp och såg sig omkring. Han såg en stig leda bort mellan träden. Han sa åt Anna Maria att komma, och så gick de iväg längs stigen. Den ledde ut på en äng som sluttade ner mot en bäck. Bäcken var kantad med träd och när de kommit dit tog Robert av sig sin dunjacka, som han knöt om livet med ärmarna. Sedan gick de längs stigen uppför en kulle.

 

Från kullen hade de en god utsikt över nejden. Det var ett bördigt landskap med gröna skogar, åar, bäckar och fält, allt belyst av solen och med de två månarna som påminnelse om den främmande karaktären i det land de hamnat i. 

 

Den kulle de stod på var bara en i en vid cirkel av kullar. I mitten av cirkeln låg ett par hus bland en grupp träd. De gick dit med en försiktighet man ofta får när det gäller något okänt. 

 

När de närmade sig husen hörde de skratt och prat. Och när de visade sig utbröt en märklig reaktion. Byinnevånarna kom emot dem och ropade:

 

”De har kommit! De har kommit!”

 

Robert och Anna Maria såg oförstående på varandra. Mot dem kom nu en man som var cirka en och femtio lång. Han var klädd i ett par säckiga byxor, en mörkbrun tröja och en ljus väst. Ansiktet var åldrat och rynkigt. Han bar ljust skägg och han log:

 

”Välkomna hit”, sa han. ”Nu ska vi ställa till med en fest till er ära!”


- - -

 

Ett stort bord ställdes fram mellan husen. Stora fat med något som såg ut som kyckling och vildsvin dukades fram. Även lite annat smått och gott radades upp på bordet.

 

Robert och Anna Maria placerades på hedersplatserna. På de andra platserna satt byinnevånarna. De var ganska korta och klädda på samma sätt som den gamle mannen. 

 

Robert högg genast in på maten men Anna Maria var som förstummad. Hon åt bara litegrann. Som dryck fick de ett blekgyllene vin. 

 

När måltiden var avslutad blev bordet snabbt avdukat och den gamle bad dem sitta kvar. Han sa:

 

”Egentligen hade vi bara tänkt ta hit Robert, men...”

 

”Hur kan du veta mitt namn?” sa Robert.

 

”Det är en annan historia”, sa den gamle. ”Jag heter förresten Manolas. Får jag nu fortsätta. Vi hade bara tänkt ta hit Robert men Anna Maria kom med av misstag. Vi har inget behov av dig. Vill du stanna kvar här, Anna Maria?”

 

”Nej, jag har ju mitt jobb att sköta!” sa hon.

 

”Då så”, sa Manolas. ”Vi skickar tillbaks dig och du kommer inte att minnas någonting. Dessutom blir du sänd till en tid några minuter före det du försvann, så ingen tid kommer att gå förlorad.”

 

Robert kände sig lite lättad sedan Anna Maria lämnat platsen. Visserligen var hon inte en av hans värsta fiender, men ändå. 

 

Då sa Manolas:

 

”Nu ska jag förklara varför vi tagit dig hit, Robert. Detta land kallas Rhannon och vi är rhannonier. Det förhåller sig så, att en gång i månaden färdas vi rhannonier till våra gruvor i Mörka Berget. Där bryter vi den för oss värdefulla mineralen molmit. Utan den klarar vi inte vårt leverne här i byn. Men nu har de ondskefulla ortzogerna erövrat våra gruvor. Det är här du kommer in i bilden, Robert. Vi hade tänkt vinna tillbaks gruvorna med din hjälp. Vårt folk är alltför småväxt för att ha en chans mot ortzogerna. Du däremot verkar ha en god fysik. Nå, ställer du upp? Vi ger oss av i gryningen.”

 

”Jag ställer gärna upp”, sa Robert.

 

”Då ska du få lite andra kläder innan vi kryper till kojs”, sa Manolas.

 

De förde Robert till en liten bod där de provade ut lämpliga kläder. Han fick ett par mörkgröna byxor, en långärmad tröja, en väst och en välsmidd kyrass som skydd för överkroppen. Han behöll sina skor, ljusbruna kängor med vit sula och snörning, så kallade ”truck driving boots”. Ty han var mycket förtjust i dessa skor.

 

Som beväpning erhöll han ett svärd med ett kraftigt gehäng.


- - -

 

Sedan Robert fått sina kläder visades han till ett rum med skinnfällar på golvet och en öppen eld i hörnet. Detta skulle bli hans sovplats för natten. Rummet var timrat och golvet var gjort av ohyvlade tiljor. Det var cirka sexton kvadratmeter stort och två och en halv meter i höjd. Han somnade ganska snart.

 

När han vaknade nästa morgon gick han ner till en bäck och vaskade av sig. Sedan fick han en frukost bestående av getmjölk, vitt färskt bröd och frukt.

 

När han avslutat målet mötte han Manolas och två andra personer. Manolas sa:

 

”Det här är Tah och Jac. De är bra bågskyttar och de ska följa med oss på färden.”

 

Därefter gick de till stallet där Robert fick en gråspräcklig hingst som färdmedel. De andra tre fick var sin ponny. Hästarna var redan lastade och de gav sig genast av.

 

De skrittade först upp på kullarna och därifrån ner på en färdväg.

 

”Hur långt är det till Mörka Berget, Manolas?” frågade Robert.

 

”Det brukar ta ungefär två dagar att komma dit”, svarade mannen.

 

Vägen de färdades på ledde in i en skog och där var det tämligen mörkt. De var ute ur skogen efter en timme och då kom de ut på en slätt. I fjärran kunde de se en flod, Silverfloden.

 

När de kom fram till floden utbrast Tah:

 

”Flotten är borta!”

 

”Det är säkert ortzogerna som tagit den”, sa Jac.

 

Men de blev inte rådlösa för det. De satte genast igång med att tillverka en ny flotte för överfarten av den strida floden. Flotten blev högst provisorisk och enkel men den var tillräcklig för sitt ändamål.

 

Först klev Roberts häst ombord, sedan ponnyerna och sist folket. Manolas ställde sig längst bak med en stör och sköt ut flytetyget. Han sa:

 

”Vi driver med strömmen cirka en halv kilometer. Sedan, när vi kommit in på lugnare vatten, tar vi oss över till andra sidan.”

 

Färden gick som beräknat. De förtöjde omsider flotten vid ett utskjutande träd. De beslöt att äta lunch vid stranden och lösgjorde för detta syfte sina sadelväskor. Robert fick en smärre chock när han tittade på sin nerpackade proviant. Han utbrast:

 

”Det här är ju alldeles för lite!”

 

Han märkte då hur oartigt det han sagt låtit. Men sagt var sagt. Manolas svarade honom:

 

”Den proviant vi fått är särskild färdkost. Den räcker långt!”

 

Robert tog stillatigande upp en skorpa ur väskan och åt. Han märkte plötsligt hur mätt han blev och kunde inte få i sig mer.

 

Då sa Jac:

 

”Låt oss fortsätta!”

 

- - -

 

De red över stock och sten ända till kvällen och slog läger vid en kulle. Platsen hade en installation med bautastenar i en oval ring. Robert funderade på vad det kunde betyda tills han somnade.

 

När de vaknade skrek Manolas högt av förtvivlan:

 

”Dvärgarna kommer!”

 

Nu var det ingen lek längre. De anfölls av dvärgar, små rackare – små men dödliga.

 

Tah och Jac tog värn bakom var sin sten; de lade båda an en pil på bågen. Robert tog fram sitt svärd och sprang mot den anstormande hopen dvärgar. De var klädda i mörka djurskinn och hade korta sablar i högsta hugg. 

 

Tack vare Robert blev flera dvärgar skrämda och ivägjagade. Han fällde även ett par stycken. Till slut var det bara en dvärg kvar och han gav sig. Han sa:

 

”Ni kanske undrar varför vi anföll er? Jo, det är så att ni har övernattat på vår offerplats och det måste straffas med döden. Förresten, vilket öde väntar mig nu?”

 

”Du får naturligtvis löpa fri”, svarade Manolas. Dvärgen blev överlycklig och han skuttade snabbt iväg.

 

De packade ihop sina saker och fortsatte sedan färden. Efterhand kom de in i bergigare trakter och vägen blev smalare och smalare. Till slut kom de till ett smalt pass och då sa Manolas, pekande mot en höjd en bit bort:

 

”Där har vi Mörka Berget...” 

 

Berget var ganska högt och hade brutna, klippiga branter. Här och där växte tallar; det hela såg ogästvänligt ut. Vid foten av berget syntes en öppning. Den var bevakad av två resliga ortzoger i full rustning. Nu gällde det att ha en krigsplan. Manolas framlade följande:

 

”Till vänster om öppningen har vi en extraingång. Ortzogerna känner säkert inte till den så jag föreslår att vi tar oss in där. Vad säger ni andra om det?”

 

”Vi har inga invändningar”, svarade Tah.

 

”Precis”, sa Jac.

 

”Då lämnar vi hästarna här och tar oss ner till extraingången”, sa Manolas.

 

De fick smyga väldigt tyst för att undgå upptäckt men som tur var så var det skymning. Extraingången var täckt av en lövruska som Tah nu avlägsnade. Robert, Jac, Tah och Manolas kröp in i nu nämnd ordning. Grottan var svagt upplyst av irrbloss och det hjälpte sällskapet att orientera sig. Tah fick syn på en patrullerande ortzog. Tah sände iväg en pil mot honom. Pilen blev dödande och sällskapet kunde fortsätta.

 

Omsider kom de fram till en grovt tillyxad dörr. De stannade upp framför den. Manolas tyckte att han hörde röster där inne. Han sa:

 

”Nu har vi bara en sak att göra. Där inne sitter nog ortzogernas kung. Så vi måste anfalla!”

 

Med sin kängbeklädda fot sparkade Robert in dörren. Sedan stormade han in i salen. Han vevade på med sitt svärd samtidigt som Tah och Jac lät sina bågar spela. Ortzogerna föll som käglor och deras kung försökte fly. Kungen stoppades emellertid av Manolas tankekraft; han föll stumt ner på golvet. 

 

När alla fiender var nergjorda sprang sällskapet vidare i grottgångarna. De sökte upp ortzogerna i gruvgångar och salar och dödade alla de kunde. Striderna var korta och intensiva. Efter fem timmar var alla fiender antingen döda eller ivägjagade. De syntes aldrig mer till i trakten kring Mörka Berget.

 

Återfärden förlöpte utan missöden och de fyra hyllades som hjältar när de återvänt till byn. Vad Robert beträffar så beslöt han sig för att stanna i Rhannon. Han kallades nu inte längre ”Robert” utan Kredelion, som betyder ”den storväxte”. Vid tjugosju års ålder blev han högste ledare i Rhannon och han regerade klokt i många år.





Relaterat

Det flammande svärdet

Länk till tre sf-noveller på bloggen

Min bok om fantastika, presenterad på svenska

Min fantasyroman Redeeming Lucifer, presenterad på svenska

Illustration: Robert Svensson

fredag 4 september 2020

Rob Halford: A Great Poet


This is a post about a poet. 




Rob Halford is the singer and frontman of British band Judas Priest. 

 

Also, he has penned most of the band's lyrics. 

 

And some of these lyrics are more than mere "singable rock lyrics". They are poems in their own right. 

 

In this post I will try to prove this. This is a survey of the best Halford lyrical passages, from 1976 through 1988.   

 

We will primarily focus on the lyrical, ringing, sounding aspects of the words of Halford. However, we will also mention some wise Halford lyrics, poems teaching the listener Actionism.

 

- - - 

 

In the late 70s Priest rose to fame as a band, with words and music creating a new brand of fantasy rock. Focusing on the lyrics we can begin by looking at Stained Class (1978). On this album Halford’s lyrical ability is working overtime, especially in these lines of the title track:   

 

Wild-eyed and tight fisted, I'm fused to the bone 

I stand contemplating, reacting alone 

Impaled with betrayal 

The tourniquet turns 

Society's creation 

Pole-axed out and burnt 

 

From the same song we get this bridge with the words kind of crammed in, however, in a lyrical, ringing fashion: 

 

Lethal, deadly, hung, drawn and quartered 

He slaughtered and faltered and altered the world 

But by doing so smashed all his hopes and utopian dreams 

Whipping, stripping, peeling the flesh off, relentless and senseless 

His lust snapped like vipers whose fangs sank in deep 

To infest and decay from the core   

 

From the same album we have Exciter, depicting the progress of a Flaming Sword-type of guy. In my eyes poetical, in themselves ”musical” lines, are the following: 

 

Everything he touches 

Fries into a crisp, 

Let him get close to you 

So you're in his trip, 

First you'll smoke and smoulder 

Blister up and singe 

When ignition hits you the very soul of your being will cringe… 

 

In the chorus we then have the deathless words, ”Who is this man? … You'll never see him // But you will taste the fire upon your tongue”   

 

And more fiery poetry follows, like ”Predominant complacency // Leads to beguiling lies”… and the ending lines: 

 

When he leaps amidst us 

With combustive dance 

All shall bear the branding 

Of his thermal lance, 

Cauterizing masses 

Melting into one 

Only when there's order 

Will his job be done. 

 

- - -   

 

Next from Stained Class we have White Heat, Red Hot, a lot of quotable stuff in that one but we’ll limit ourselves to the first verse: 

 

The father's son, thy kingdom come, electric ecstasy

Deliver us from all the fuss and give us sanctuary 

Lead us all into arena, magnificent in death 

Well let us serenade the sinner, we'll follow in his step   

 

These are strong words, kind of Actionist in nature, along with the mere ring of the words.  

 

A final lyrical highlight from Stained Class is this passage from Invader: ”I came across a smoking field, pulsating afterglow // I saw a seering flash of light erupt and skyward go // I staggered back in dazed surprise / What was it I had seen? // And as I stood there mesmerized I heard my spirit scream”   

 

- - -   

 

In the same year as Stained Class (1978) we got the album Killing Machine. From the opening track (Delivering the Goods) we get these lines, the group describing its way of being: "Charging, vein faced, as active as one-hundred solid proof // Megaton, Leviathan, we're ready to hit the roof"   

 

Action as being, be strong, shine – that’s the Actionism of Judas Priest, visible here and in Take on the World from the same album: ”Sing your song, we'll listen to you. // Sing your song, the spotlights on you.”   

 

More Actionist poetry is given in the title song, Killing Machine: 

 

I never give true answers, I never tell no lies 

I never walk a straight line, so never get surprised

I don't ask no favors, so don't get abused 

I learned to win when I was young 

So I'm never ever gonna lose 

 

- - -   

 

So, where shall we go now? 

 

Backwards or forewards? 

 

We kind of began in the middle of the group’s career. And, now I feel like going backwards... which will lead us to 1977 and the album Sin After Sin.  

 

In the opening track we hear of “The Sinner” that “… roams the starways // Searching for the carcasses of war // But if it's hungry then its very presence // Disrupts the calm into the storm”… 


These are authoritative lines from a divinely inspired writer.

 

In Raw Deal we get this deathless impression of a drug-induced pandemonium: ”I'd had too much, floating around // Statues alive, seconds are hours”… We also get this immortal line, just right in the fragmentic collage of images: ”I guess I dream in pictures, not colors”…    

 

This is poetry and nothing else.   

 

- - -   

 

Halford was good at nonsense lyrics – meaningless and yet musical, like the opening line of Dissident Aggressor: ”Grand canyons of space and time universal”… 


We also mean that the mere title of this song (Dissident Aggressor) is poetical.   

 

Equally poetical is the very title of the previous album, Sad Wings of Destiny (1976), where Halford treats us to more lines in the area of surreal fantasy poetry. First, ”Skyrider, supersonic flyer // Nightdriver, demon of desire” (Island of Domination); and also, ”Solar winds are blowing // Neutron star controlling … Meteors fly around me // Comets die, and then they // And then they, you wanna see how they try to surround me” (Deceiver).   

 

Quotable as a more sober passage, still poetical, is this from Dreamer Deceiver:    

 

… in the cosmos is a single sonic sound 

That is vibrating constantly 

And if we could grip and hold on to the note 

We would see our minds were free... oh they're free   

 

For its part, this mirrors the Hindu idea of shabda, the primordial sound from which everything has been manifested.   

 

- - -   

 

Now let’s go forward in the catalogue. We’ve already covered 1978 so this will take us to British Steel of 1980.  

 

This album was a big hit and it’s got lyrics to match it. 

 

We get it all here; the nonsense (”From a fireball we came, ’cross sea and mountain // we were drinking beauty with our eyes,” The Rage); and the chauvinism (”Chopping away at the source soon the course will be done // Leaving a trail of destruction that's second to none,” Rapid Fire); and the supermanism (”Been inclined to wander // Off the beaten track // That's where there's thunder // And the wind shouts back,” Grinder); and the science fantasy (”fearing for our lives, reaped by robot scythes … meeting with our death, engulfed in molten breath”).   

 

The last quote was from Metal Gods -- and more on the divine side we got on the following album (Point of Entry, 1981). In Solar Angels Halford maybe had his lyrically finest moment, a hymn praising gods of light. Reportedly Halford is the son of a minister and you could say that it shows in lines like these:   

 

Golden halos radiating higher 

Diamond visions softly breathing fire 

Sky processions we are watching you arrive 

 

Silver crystals arching beams below 

What light spirals lifting up to go 

Glass formations solar angels spread their wings   

 

From the next album (Screaming for Vengeance, 1982) we’ll limit ourselves to quoting the final line of Electric Eye. Depicting the harsh reality of electronic surveillance the robotic eye itself takes the floor: ”Electric eye, in the sky, feel my stare, always there,” and then the authoritative ending: ”I'm elected, electric spy // I'm protected, electric eye // I'm elected, electric spy // I'm elected -- protective, detective, Electric Eye!”   

 

This is having a way with words. This is poetry – for, in themselves, even beyond the accompanying music, these lines sing.   

 

- - -  

 

Look before you leap has never been the way we keep 

Our road is free 

Charging to the top and never give in 

Never stops the way to be 

Hold on to the lead with all your will and concede 

You'll find there's life with victory on high…   

 

These powerful lines we find in the song Freewheel Burning on Defenders of the Faith (1984). Indeed, as the lyric intimates, victory is a must; an Actionist must always envision victory and not be dragged down by myopic everyday thought, by ”down-to-earth wisdom” saying that you can’t always win. Instead, you must always envison victory, laud victory, praise victory – like Halford is doing here and on a 1988 song, Hard as Iron: “And I’ll destroy, last thing you’ll hear me cry, is victory, is victory…!”    

 

In the just cited cases the poetry and the wisdom merges. The same is the case with Reckless from Turbo (1986), an Actionist paean if there ever was one: 

 

Around me I feel the shock waves, 

Building for the energy 

A force field no one can break through 

Solid as rock no wonder 

I am indestructible 

First placed in everything I do…

 

“First placed in every thing I do”: there we have it again, the unmitigated worship of victory!   

 

- - - 

 

Above we have given you some immortal Halford musical poetry. But he also writes prose poetry. Like this little blurb from Defenders of the Faith:  

 

"Rising from darkness where hell hath no mercy and the screams of vengeance echo on forever, only those who keep the faith shall escape the wrath of the Metallian..."  

 

This was signed, "Master of all Metal"... and I seem to trace the hand of Halford behind this.   

 

On the previous album, the one with the fearsome metal eagle on a yellow background, we had a similar sketch:  

 

"From a distant land came a winged warrior. Nothing remained hallowed, nothing remained sacred as it uttered its battle cry: Screaming for Vengenance." 

 

And the last three words was also the title of the album in question. All told, these little prose poems paint an unequalled aura of majesty and fantasy. Like the best of Rob Halford's rock lyrics. 

 

- - - 


With this we must lay down our pen. The brilliance of the Halford lyrics are stunning. Along with a strong, Actionist message we also, especially on the early albums, get a metal-sounding fantasy poetry with spiritual overtones, a crossing between Mayakovsky, William Blake and Samuel T. Coleridge.  




Related

Actionism -- How to Become a Responsible Man (2017)

The Flaming Sword

In Swedish: Översikt över Judas Priests historia