In Swedish.-- Härmed några ord om Isaac Asimov.
Asimovs språk är rent och klart. Men hans sf var inte "vetenskaplig", snarare "vetenskapsaktig".
Många av hans påfund är ren fantasi. "Positronisk hjärna i människoliknande robot" -- det är bara fantasier. Fria fantasier. Asimovska robotar, som tenderar åt sådant som kvinnlighet och intuition (Kvinnlig intuition i samlingen Främlingen i paradiset) och religiositet (Reason) -- det är fiction endast.
Och Stiftelsen, med sin "psykohistoria" som gör att man kan förutsäga framtiden -- ren fantasi.
Asimov hade som författare den alkemiska-konstnärliga förmågan att få robotar, och vintergatsimperier, att verka trovärdiga.
Som fictionförfattare må han leva. Som fackskrivande intellektuell -- var han däremot tämligen o-originell. Ateism, jordens undergång, ersätt människan... vi behöver inte ännu en sådan predikant.
Som sf-romanförfattare briljerade han, på alla sätt, 1942-1957. The Naked Sun från det senare året var en elegant sak. När han sedan återkom till romankonsten på 70-talet var magin i stort sett borta.
+++
Asimov skrev några romaner som ännu håller. De är bra nog ur allmänlitterär synvinkel. Och tidlösa ur en sagomässig-mytisk synvinkel.
Som till exempel Världar i krig (The Stars, Like Dust, 1951). Intrigen är smått banal: maktkamp mellan rymdstater. Men det hela har charm och snits. Detta är en uppgraderad space opera, fri från rymdprinsessor och lull-lull, men ändå tidlös som Blixt Gordon och John Ulnar.
Dömd planet (The Currents of Space, 1952) är en annan Asimovare om maktkamp i rymden. Men nu är det hela på ett annat plan, ett mer raffinerat plan. Intrigens bas ligger i vetenskaplig spekulation (moln av materia som kan hota planeter) och mot denna bakgrund målas händelser med inlevelse och charm, minnesvärda typer och en gnutta hot och våld. Jag dyrkade denna roman som ung och gladdes åt att kunna läsa om den härom året, med i stort sett samma utbyte.
Tidens död (The End of Eternity, 1955) var också en favorit då det begav sig. Omläsningsförsöket nyss gav dock inget, jag tappade lusten -- nihilismen i boken avskräckte. Men visst hade han säker stil, den Gode Doktorn. Det märks bland annat i början; han skildrar sterila framtidsmiljöer som ändå har fängslande detaljer. Det är modernism med släta ytor som ändå har artikulering, så att säga.
Skippa kan man även Förbjuden värld (Pebble in the Sky, 1950), där intrigelementet kärnenergi, kärnkatastrof förstör allt för mig. Jag kan inte läsa romaner om kärnvapen och kärnenergi, dödens energi.
+++
Praktverket i den asimovska romankonsten är förstås Stiftelsen (1951-53). Man kan som sf-sugen läsare fokusera på första boken; resten blir lite omtag. Ty den första boken har något unikt -- en vetenskaplig attityd till samhällsutveckling och historia, för sin del långt mer avancerad än vad Gibbon kunde drömma om -- Gibbon, vars verk sägs ha inspirerat boken. Asimov överträffar allt -- Gibbon, dåtida space opera; ja, han blir nästan en framtidens Spengler, allt i läsbar fictionform. Här är ordet klassiker motiverat.
Del fyra i Stiftelsen (Stiftelsen och tiden; Foundation's Edge, 1982) var annars stel och tråkig. Men som estoteriker gläds jag åt att materialist-nihilisten Asimov måste ta till en esoterisk idé ("Gaia-galax", galaxen är besjälad) för att få intrig-patiensen att "gå ut".
Även i The Robots of Dawn, 1982, har han ett bärande intrigelement som är anatema för envar rättänkande "skol"-vetenskapsman, nämligen telepati. Förekomst av telepati i en roman gläder en esoteriker -- men -- visst är han inkonsekvent rent programmatiskt, den Gode Doktorn, om han i sina vetenskapsspalter i F&SF predikar reduktionism men i sina romaner ibland har holismen som grund.
En tidigare robotroman, The Naked Sun (1957, Den nakna solen) utnämns av Brian Aldiss till Asimovs bästa roman. Och visst är det en sjusjungande, men nedtonad, briljantslipning i centrala kosmiska nejder. Vi får här en relaterbar kriminalintrig i modernistiska miljöer, underbart levande.
Slutligen anser jag att The Gods Themselves (1973, Själva gudarna) var ett sömnpiller. Utomjordingars sexliv, förmedlat via antiseptisk labbmiljö -- nej tack.
Relaterat
Sf från höger
Tidslinje: fantastik
Starship Troopers (1959)
