onsdag 1 augusti 2018

Heinlein: Starship Troopers (1959)


This is a post in Swedish. About Heinlein. A post in English about him can be found here. -- Härmed en titt på romanen Starship Troopers av Robert Heinlein.




Starship Troopers är en odödlig sf-klassiker. Och en högerklassiker. Man kommer inte undan den i ämnen som "sf från höger" och liknande.

Gällande svenska utgåvor av romanen så kan detta sägas. En svensk utgåva från 90-talet har sin titel på engelska, uttryckligen "Starship Troopers". Det var väl för att associera till filmen som då var aktuell. Sedan finns det en svensk utgåva från 80-talet som heter Stjärnsoldaten. 90-talsutgåvan torde vara något bättre översatt.

Så vad ska man säga om boken annars då, så här inledningsvis...? -- Jag kan bara säga: du som är högerradikal "måste" läsa denna bok. Den har mycket att ge vurmaren för krig och heroism. Dessutom ger den argument för ett auktoritärt styrelsesätt.

Det är ju till exempel så att denna bok har fostrat en ny generation svenska högerradikaler. Det kan jag själv vittna om. Många har hört av sig till mig och sagt att Heinleins bok var en ögonöppnare.

Och dessa högerradikaler var inte libertarianer eller moderater. Ånej, mer än så: anti-PK-höger, det var vad de var.

Så Heinleins gångbarhet i radikala kretsar ska inte underskattas. Hans opus från 1939 till 1959 var ett under av radikalkonservatism. Det hävdar jag i boken Science Fiction Seen From the Right.

- - -

Starship Troopers utspelar sig i en interstellär framtid. Människan har råkat i krig med en aggressiv art. Totalt krig råder. Och vi får följa menige John Rico där han tar värvning i "mobila infanteriet", en rymdskeppsburen stormbrigad som slår till än här, än där mot fiendens planeter.

Boken är spännande och realistisk. Heinlein hade varit sjöfficer och kunde sina saker i ämnet "hur en flotta opererar". Heinlein kan berätta, han ger oss interiörer från Ricos bana vid värvningen, i grundutbildningslägret och i stridszonen.

Berättarperspektivet är första person. John Rico för ordet. Stilen kan nog bli lite överdrivet tuff här och där. För en genuint "civil" person kan det ta lite tid att vänja sig vid stilen. Såsom inledningskapitlet furiösa action. Men överlag är bokens stil "helt rätt". Heinlein låter inte kriget bara bli en antiseptisk, lättöverskådlig verksamhet såsom Gordon Dickson i sin militära sf (Dorsai, Tactics of Mistake). Här är det liv och blod och kriget som totalt, elementärt, man vill nästan säga mytiskt fenomen.

Boken är även teoretiskt intressant. Samhällsteori diskuteras och det görs relativt lättåtkomligt. Heinlein har den stil som krävs för att ledigt stoppa in seriösa resonemang i berättelsen. Frågan som främst diskuteras är: hur skapar man ett styre som förenar auktoritet med ansvar? Diskussionen i romanen sker dels i form av lektioner hållna av en skollärare, återgett som Ricos minnen av hans skoltid. Dels i form vad som sägs av en lärare i det militära. Båda påverkar bokens huvudperson, båda belyser ämnet "ansvar" ur olika synvinklar.

Så in alles är detta en tidlös klassiker inom sf, ja litteratur överhuvud taget.

- - -

Ska man nämna fler av Heinleins böcker som torde passa för en svensk högerradikal så finns det förvisso mycket. Om lätt episodiska men ändå matnyttiga rymdresor, med konservativa visdomar portionerade ut medan ljusåren piskar rymdskeppsskroven, handlar romaner som Varning för okänd planet och Stjärnorna väntar.

Sjätte kolonnen handlar för sin del om hur USA invaderas av ett asiatiskt imperium. I frigörelsen från detta diskuteras bland annat rasliga skillnader mellan vita och gula. Ingen annan sf-författare än Heinlein har behandlat ras så öppet. Så denna roman är rätt unik av detta skäl. Och läsvärd även i övrigt som en operativ studie av en motståndsrörelse som tar tekniken till hjälp.

Novellsamlingarna Bortom jorden och Mannen som sålde månen är inte så kontroversiella. Men Bortom jorden är för sin del ett fint exempel på Heinleins vision av en framtid i solsystemet. Och Mannen som sålde månen är åter en sådan där "operativ" story. I projektet "hur ta sig till månen och tillbaka" ger Heinlein sin nyktra version, med teman som ingenjörskonst, finansiering och hur man leder en komplex organisation. -- Dessa två böcker må vara en aning tekniskt passé men det stör verkligen inte. Nerven och energin i berättandet är tidlös.

Den sista rejälare Heinleinboken var Revolt mot jorden från 1966. De som kom senare bör undvikas av den seriöse högerradikalen. Hans bästa verk skrevs 1939-1959. Men då var å andra sidan praktiskt taget allt bra. Så där har man en 30 böcker att botanisera bland.

- - -

Och en bok om att ta värvning i rymdkåren och ta ansvar och bli en man, lite som Starship Troopers men mer som en ungdomsbok, är Rymdkadetten. Som roman är den ändå utmärkt. Den är tämligen trovärdig i sin skildring av hur man tar sig igenom grundutbildningen, och upp i graderna, i det miliära.

Rymdkadetten skrevs 1948 och då höll Heinlein igen lite på de soldatiska attityderna. 1959, då han skrev Starship Troopers, gick han "all in" och struntade i konsekvenserna. Han skrev nu medvetet lite på gränsen, lite chauvinistiskt. Mycket riktigt ville inte hans förläggare tills dess, den som gett ut Rymdkadetten med mera (Scribner's), ge ut Starship Troopers. Den fick ges ut på ett mer vuxenorienterat förlag. Och blev en klassiker för tid och evighet.




Relaterat
Om Heinlein i "Science Fiction Seen From the Right" [blogginlägg på engelska]
Sf från höger [engelska]
Tidslinje: konservativ sf

Inga kommentarer: