söndag 29 april 2012

Detta kommer att hända


Stefan Löfvén? Oh please. Ska han styra landet framöver får han komma upp till bevis. Men OK, allt kan hända. En viss norrman är en fotnot i vad som ska komma. Vi snackar nu massiva världsförändringar. DN.se tiger om detta, man skriver idag endast om bisarra piller och om småbrott här och där. OK, det sista var ett mord i USA. Men USA är viktigt i vad som ska komma. Vi kan kalla det Händelsen. Jag har skrivit om det här. Nu läser jag på bloggen 2012 Portal om tågordningen för det hela - för "The Event" - Händelsen. -- Edit 27 augusti 2012: som synes har inget av nedanstående hänt. Jag återgav denna Cobras förutsägelse utan så värst mycket förbehåll, jag har den stöddiga rubriken "Detta kommer att hända" osv... Men inlägget får kvarstå för att visa 1) jag är inte ofelbar 2) jag tror ändå att något kommer att hända framöver och denna tågordning är en bra sammanfattning av vad som behöver göras. Slut edit.

Det handlar om ekonomisk omdaning, slut på fraktionell bankverksamhet, slut på papperspengar och bedrägeri. Fokus ligger på USA som är världens hegemon. Det hela lär dra igång efter 5 maj någon gång. Den första dagen, säger Cobra som driver denna 2012 Portal, kommer detta att hända:
When the critical mass of pressure is exerted upon the Federal Reserve it will be forced to repay debt that it owes to people due to its fraudulent operations. Since Fed does not have money to repay that debt, it will go bankrupt. This will trigger a chain reaction of BIS, IMF, World Bank and all central banks worldwide going bankrupt also.

Extreme volatility in markets will result in a worldwide stock market crash. Stock exchanges will close, including NYSE. All financial instruments such as options and credit default swaps will be zeroed out.

All shadow accounts will be closed and zeroed out. All public bank accounts of the Cabal will be seized. All foreclosures will be frozen, as well as all public and private debt (mortgages, loans, credit card debt).
De följande veckorna bjuder för sin del på detta:
Multinationals will be obliged to buy back their shares and this will effectively force them to go bankrupt. They will be split and healthy portions of those companies will be nationalized in their own countries.

(...)

Global Settlement funds will be used for many purposes. First, all national, public and private debt will be paid off worldwide. After that, all people will receive restitution for all theft and criminal activity against them by the former Cabal. Then prosperity funds will be released and humanitarian, environmental and new advanced technology projects funded. Part of the money from Saint Germain Trust will go directly to Lightworkers, the rest of it will fund projects connected to the introduction of the First Contact.
"Positive Military" som nämndes nyss är goda krafter i USA:s väpnade styrkor. Och "First Contact": det innebär astrala dimensioner, avslöjanden om UFO:s och möten med Uppstigna Mästare. Ni är väl med? Om inte, vill ni hellre försvara Bernanke & c:o...? Rothschild och Kissinger...? Bush och Clinton...? Det är bara att välja, det är ett fritt land. Själv kommer jag att bejaka Händelsen. Jag välkomnar detta slut på materialism, slut på nihilism. Och slut på PK!

Nu blir det räfst och rättarting för bedragare och plutokrater. Man kan säga: hela världen kommer att förändras till det bättre. Lite friktion kommer att uppträda, lite skakningar, men det är ett rimligt pris för sanning och frihet.

Relaterat
Ascension: metafysiska aspekter
Exopolitisk närvaro
Galactic Superwave
Indicier på ascensions realitet
Timewave Zero
Dresden i månljus

Wagner: Nibelungens ring: hela storyn


Jag är möjligen en av landets ledande Wagnerexperter. Jag har i alla fall skrivit en biografi över honom. -- Denne Richard Wagners magnum opus är operan "Nibelungens ring". Den har fyra delar: "Rhenguldet", "Valkyrian", "Siegfried" och "Ragnarök". Här tänkte jag berätta om dem, om alla delar i detta grandiosa operaverk.




Richard Wagner

Han hette Richard Wagner och levde 1813-1883. Med musikverket ”Nibelungens ring” skapade han ett storverk i flera bemärkelser: det är fyra helaftonsföreställningar. Och det har levat vidare alltsedan uruppförandet i Bayreuth 1876; operorna sätts idag upp över hela världen, den är varje operaregissörs dröm. Varje operahus med självaktning vill ha sin egen ”Ring”. Göteborgsoperan satte upp en förkortad version år 2000, till exempel.

Det är stort i bemärkelsen brett: både musik och dikt, både toner och ord, både symfoni och epik. Vad gäller tonerna har enstaka musikstycken blivit klassiska som ”Sorgemarsch” ur "Ragnarök" och ”Waldweben” ur "Siegfried”. Just detta Skogsliv älskar jag: här finner man i ett nötskal den nordiska sagokänslan, den germanska skogen som tidlös arketyp. Vi vet alla vad en nordisk barrskog är och efter att ha hört ”Waldweben” vet vi än mer.

Men jag ska inte behandla Ringen som musikverk här. Jag ska se till dikten, själva berättelsen. Wagner har här sammanfört Eddans Sigurdcykel med Völsungasagan och den sydtyska Nibelungenlied. Dessa är ju redan besläktade, Wagner utgick från ett existerande, sammanlänkat sagostoff, men hans syntes har gett nya dimensioner åt det hela. Porträtten av den grubblande härskaren Wotan, den äventyrliga dottern Brynhilde och rebellen Siegfried är fyndiga nytolkningar av traditionella gestalter.

Det finns vissa luckor och onödigheter i Wagners Ring men det är randanmärkningar. Wagner ger oss en vision av hur Wotan styr världen i relation till jordgudinnan, asagudar, människor, dvärgar och valkyrior. Nietzsche blev t.ex ganska gripen av Gaias uppträdande. Allt är arkaiskt och fornt, Wagner var ingen modernistisk ödeläggare så som hans sentida tolkare och regissörer. De kan gestalta det i moderna kläder och i glas och krom om de vill; verkets kärna är sund och den kan inte fuskas bort. Vi får hela det mänskliga spektrat med kamp, äventyr, kärlek, grubbel över världsläget, uppror och naturvistelse. Skogen spelar stor roll: det är den germanska sagoskogen, den tidlösa spelplatsen för alla våra drömmar och arketyper.




1. Rhenguldet

Den första delen av fyra i denna operacykel heter som sagt ”Rhenguldet”. Berättelsen om denna guldskatt är tetralogins röda tråd. Det är förbannat: den som äger det måste frånsäga sig kärlek och leva i girighet. Men det gör inte dvärgen Alberich något: i första akten av ”Rhenguldet” stjäl han det från Rhendöttrarna och gör en hjälm och ring av det. Han härskar i Nifelhem och styr över dess dvärgar, Nibelungarna. Därav verkets titel: ”Nibelungens ring”, tyska ”Der Ring des Niebelungen”. Nifelhem är dimmornas värld, jfr ty. Nebel, dimma.

Med sin magiska hjälm och ring är Alberich oövervinnelig: han kan bli osynlig och förvandla sig till en drake. Det sista gör han för att skrämma Loke och Wotan. Dessa har en dag kommit på besök i hans klyfta. Den listige Loke säger sig vara imponerad. Men kan inte Alberich förvandla sig till något riktigt litet också...? Det kan dvärgen. Han förvandlar sig till en groda. Då håller Wotan fast grodan. Denna återtar mänsklig gestalt men tvingas, kopplad av Wotan, att ge ifrån sig hjälmen och ringen. Dvärgen ger gudarna föremålen men ropar en förbannelse efter dem att Rhenguldet bara ska bringa elände över dem som äger det.

Men Wotan och Loke hör inte på det örat. De beger sig norrut till en viss Fafner för att köpa gudinnan Freja fri med guldet. Det var för detta de kom till dvärgens tillhåll: de har fått sig gudasätet Valhall byggt av två jättar, Fafner och Fasolt. Men dessa har lurats på belöningen av den svekfulle Loke och tagit Freja som gisslan. För att lösa henne vill jättarna ha Rhenguldet. Väl framme i frostjättarnas karga nord överlämnar så Wotan ringen och hjälmen till Fafner och Fasolt. De bländas av klenodernas skimmer och börjar strida om det. Fafner dödar omsider sin bror och drar till skogs med guldet. Men gudarna har fått sin Freja och de beger sig nu till Valhall som de äntligen kan flytta in i, alla asagudar som Wotan och Frigga, Loke och Sigyn, Tor och Siv och alla andra. Men Wotan kan inte riktigt vara glad, han grubblar över guldets makt. Han måste söka upp någon som kan skydda honom mot de faror som torde vänta honom eftersom han en gång ägt det förbannade Rhenguldet och därtill fått det genom svek. Han tar avsked av drottning Frigga och ger sig ut att vandra, ensam på jakt efter ett skydd mot guldets förbannelse.




2. Valkyrian

Fafner fick som sagt guldskatten och förde den till en grotta. Han förvandlade sig till en eldsprutande drake som ingen vågar komma nära. Jo, något senare kommer en gudaättling och hjälte, en människa att våga sig dit men det händer senare i eposet, i den tredje operan kallad ”Siegfried”. Nu förestår del två, ”Valkyrian”.

Wotan har sedan sist hittat väktare för Valhall, valkyriorna, kvinnliga gudaväsen som även får i uppgift att hämta fallna kämpar till Valhall. Wotan behöver nu någon som kan besegra Fafner och återta skatten. Med en jordisk kvinna får Wotan sonen Siegmund som verkar lovande. Han får växa upp ovetande om sitt gudalika ursprung hos en skogvaktare och dennes dotter, Sieglinde.

Siegmund får i unga år maktlös åse hur Sieglinde rövas bort av jägaren Hunding. Han svär att när han blir vuxen ska han befria systern. En dag får han så hjälp från gudarna. Det är Wotan som lämnat ett papper på vilket det står att han ska sända honom ett mäktigt svärd till hjälp den dag han behöver det. När Siegmund vuxit upp beger han sig ut på sitt sökande. I en hydda djupt i skogen finner han omsider en blond kvinna och en kraftig jägare. Det är Sieglinde och Hunding. Men han känner inte igen dem utan berättar för dem om sitt sökande.

Då förstår Hunding vem Siegmund är. Men han får märkligt nog stanna ty sådan är den germanska gästfriheten. Men i gryningen ska de kämpa!

Siegmund går och lägger sig. På natten får han besök av Sieglinde som tipsar honom om ett svärd som finns i hyddan. Likt Excalibur sitter det fast och går inte att rubba, detta svärd sitter dock instucket i den ek runt vilken hyddan är byggd. Bara den rätte kan dra loss svärdet säger kvinnan. Men Siegmund fattar hjaltet och börjar dra och han lyckas få loss vapnet. Det är Wotans svärd Nothung, det förstår han.

Han beslutar sig för att fly med Sieglinde, det skulle bli mindre blodigt så. Hon kan nämligen nu anses tillhöra Hunding, det anser även gudinnan Frigga som hindrar Wotan att sända en valkyria till de unga tus hjälp. Denna valkyria, Brynhilde, ger sig ut i sitt lovliga värv att hämta fallna krigare till Valhall. På vägen får hon dock se Siegmund och Sieglinde i en bergstrakt dit de flytt. De är nu upptäckta av Hunding som tänker döda dem. Brynhilde känner sympati med paret. Hon ska till att hjälpa Siegmund i duellen mot jägaren då Wotan uppenbarar sig; han lägger sitt spjut över hjältens klinga varmed jägaren fritt kan döda Siegmund.

Detta var för att upprätthålla rättvisan. Sieglinde ansågs tillhöra jägaren efter alla år hon bott med honom. Men Wotan är ångerfull och hans vrede går ut över Hunding, som faller död till marken efter att ha nåtts av gudens ljungande blick. Brynhilde vet att även hon är illa ute, hon har brutit mot Wotans order genom att närvara och känna sympati för Siegmund och Sieglinde. Så hon tar hjältens lik, lyfter upp det på sin häst och flyr. På en enslig plats begraver hon Siegmund. Men Wotan är henne på spåren. Denne är vred på detta lydnadsbrott och vill bestraffa Brynhilde med att sova en förtrollad sömn. Den som kan väcka henne kan ta henne till brud.

Men Brynhilde är en stolt krigarnatur och ber om detta: hon vill bli väckt av den tappraste mannen. Wotan nickar och ser till att den förtrollade sömnen sker inom en cirkel av höga flammor. Bara den modigaste krigaren kan våga sig in i denna ring. Med hjälp av Loke, en asagud med ett nära förhållande till elden, slår han eld ur berget. En ring av flammor uppstår som omger den redan sovande Brynhilde.




3. Siegfried

Opera nummer tre i denna svit heter ”Siegfried”. Här kommer en ny person in i handlingen: Mime, bror till den Alberich som fann Rhenguldet och bringade det in i dvärgars, gudars och människors värld. Som den smideskunnige dvärg han är bygger Mime en smedja i skogens djup där han börjar smida ett svärd med vilket Fafner ska kunna dödas. Mime tänker även värva en hjälte att strida för honom med löfte att få svärdet, men sedan ska Mime döda hjälten och ta guldet. Varifrån ska han få sin kämpe då? Av en händelse kommer en dag en medtagen kvinna med ett spädbarn på armen till smedjan. Det är Sieglinde. Valkyrian Brynhilde hjälpte henne fly i samband med slutuppgörelsen i ”Valkyrian”. Sieglinde blev gravid sedan hon och Siegmund legat med varandra, alltså begått incest. I skogshyddan säger nu Sieglinde om sitt barn att detta är Siegfried, han är av hjältars ätt, sonson till Wotan. Hon antyder att då hon dött kommer denne hjälte att göra Mime stora tjänster.

Så blir det: kvinnan dör och barnet växer upp hos dvärgen. Mime smider svärd men Siegfried får dem alla att brista när han prövar dem. Mime ger dock inte upp och till slut har han fått fram svärdet med stort S. När det provas mot städet klyvs detta i två delar. Detta och det följande är direkt ur Eddans Sigurdssaga. Därnäst gäller det alltså att ge sig bort i bergen och döda Fafner. Man beger sig dit och en heroisk duell människa-drake äger rum. Till slut har dock Siegfried begravt svärdet i drakens kropp. Denne hinner varna honom för Rhenguldets förbannelse innan han dör.

Siegfried får även rådet av draken att rosta och äta dennes hjärta. När han gjort det förstår han fåglalåt. Det är bra för nu föräras han av Mime en bägare gift. Han ska till att släcka törsten då en fågel i ett träd varnar honom för brygden: ”Mime vill döda dig och ta hela skatten själv” säger fågeln. Siegfried gör då processen kort med sin fosterfar. Han dödar honom. Fågeln å sin sida vill belöna hjälten för att ha befriat världen från en ond varelse. Som belöning för han honom genom länderna till en fager mö, omvärvd av flammor. Det är alltså valkyrian Brynhilde.

Men vi är inte där än. För på vägen möts Siegfried av Wotan som vill fråga ut honom. Siegfried känner dock inte igen sin farfar utan säger, ”Undan gamling!” Wotan korsar då hans väg med sitt spjut. Men Siegfried hugger sönder det med svärdet. Wotan ser sig då besegrad, en gud av en människa. Siegfried har utmanat ödet – och vunnit...? Han kommer i alla fall till Brynhildes sovplats därnäst, den med ringen av flammor. Han går orädd in i flammorna, kysser Brynhilde och väcker henne. De fattar tycke för varandra. Brynhilde, redan utstött ur gudarnas värld, vill nu leva som människa med Siegfried.




4. Ragnarök

Siegfried och Brynhilde har spenderat natten i en grotta. Man kan anta att Brynhilde nu blivit havande med Aslaug, en figur som inte nämns här men som förekommer i sagan om Ragnar Lodbrok. Siegfried ger Brynhilde ringen som tecken på deras kärlek. Han tar hennes sköld och sin häst, Grane. På en flotte på Rhen beger han sig mot nya äventyr, egentligen mot nya eländen. Det sker till tonerna av ”Siegfrieds Rhenfärd”, ett ljust och heroiskt stycke. Wagner lär efter detta ha lämnat komponerandet av sitt verk ett tag, han visste inte hur det skulle fortsätta. Men snart tog sig kompositören samman igen och kopplade eposet till Nibelungenlied. Nu blir det hovintriger och världsundergång, skildrade i operans del fyra som heter ”Ragnarök”.

Kung Günther styr Gibichungerna vid floden Rhen. Halvbrodern Hagen Gronje, son till den onde Alberich, får reda på Siegfrieds läge. Han vill ha guldskatten och får en idé: han råder Günther att finna en maka för sig och en make för deras syster Gudrun. Brynhilde kunde bli Günthers fru och Siegfried Gudruns make. Gudrun får en glömskedryck hon kan ge Siegfried så att denne glömmer Brynhilde. Under inflytande av samma drog kan Siegfried ordna så att Brynhilde ges åt Günther. Gudrun och Günther går med på denna plan.

Siegfried anländer till Gibichungernas rike. Han tas emot av kung Günther och möter även Gudrun, som ger honom kärleksdrycken. Han glömmer då Brynhilde helt. Så när Günther berättar om denna kvinna lovar Siegfried att vinna henne för Günther, som nu även är hans blodsbroder.

Som ni minns smiddes trollhjälmen Tarnhelm av Alberich och rövades av Siegfried sedan Fafner dödats. Tarnhelm brukar översättas med ”trollhjälm”. Den kan förvandla bäraren, som när Alberich förvandlade sig till drake inför de Nifelhemsbesökande Wotan och Loke, men tycks i den äldsta sagan enbart ha varit en osynlighetshjälm. Tarnung är tyska för ”skydd, kamouflage”; en kamouflagerock är till exempel en Tarnkappe och ett fartyg med Stealth-teknik är ett Tarnkappenschiff. Nåväl: Siegfried äger denna hjälm. Och för att hjälpa sin blodsbroder Günter tar han nu på sig hjälmen och antar Günthers gestalt, anländer till Brynhildes grotta och tar hennes guldring. Han för henne till den riktige Günther för att bli dennes maka och antar sedan sin rätta gestalt som Siegfried. När Brynhilde nu ser ringen på Siegfrieds hand förstår hon sveket: hon har lurats av sin forna älskade. Sorglöst beger sig Siegfried till hovet med Gudrun.

Väl i slottet håller kung Günther en fest för att fira det stundande bröllopet med Brynhilde. Hon hatar Siegfried och blir ett lätt byte för Hagen som planerar att komma åt ringen. Han lurar Brynhilde att Siegfried bedragit henne. En liten olycka skulle kunna ordnas under nästa dags jaktutflykt. Brynhilde är helt införstådd med detta.

När jakten börjar nästa dag skiljs Siegfried från de andra. Jagandet efter en björn för honom bort i skogens djup och vidare till Rhenstranden. Där möter han de tre Rhendöttrarna. De vet att Siegfried bär ringen. Nu vill de ha den tillbaka.

Siegfried vägrar dock. Ringen sägs av döttrarna vara förbannad och leda till undergång. Hjälten skrattar åt detta och går vidare. Men hjälten har förföljts av Hagen Gronje. I ett obevakat ögonblick kastar han ett spjut som fäller Siegfried. Hagen ska just fram och ta ringen av den döde då han i skogsbrynet ser kung Günther med följe. Upptäckt och avslöjad...!

Brynhilde å sin sida inser nu Hagens komplott. Det är ringens förbannelse som är skuld till allt. Kung Günther lovar att straffa Hagen. Siegfried läggs på en sköld och bärs ner till stranden. Där läggs han på ett bål. Sedan Brynhilde tänt likbålet förenar hon sig med sin älskade i lågorna. Allt slutar där det började, med floden Rhen: de tre vattennymferna rider på en våg som tar med sig Siegfried och Brynhildes kroppar. Guldringen återtas av nymferna. Hagen kan dock inte motstå åsynen av den glimrande klenoden utan försöker slita åt sig ringen. Men då dras han ner i djupet av jungfrurna. Sedan sjunker allt ner i Rhen, skatten återtas av flodens nymfer, dess rättmätige ägare och sedan dess har Nibelungens ring aldrig setts till i människans länder.

Samtidigt som Siegfrieds bål flammar ser man hur Valhall antänds i bakgrunden. Det är Wotan som inte ser något annat slut för sig och gudarna. På så sätt kopplar Wagner i sin final ihop gudavärlden med människornas värld. Om det är motiverat vet jag inte, det blir lite väl teatraliskt och teleskoperat: världens slut sker i anslutning till att Rhenguldsberättelsen slutar. Men det måste väl till eftersom Wagner kopplat eposets begynnelse, Rhenguldets upptäckande, med gudavärldens begynnelse och byggandet av Valhall i svitens del 1. Berättelsen kräver en dylik grand finale oavsett om den mytiska grunden medger det eller inte. Eddan, en av Wagners källor, har onekligen sin ragnarök men den torde komma senare, vid tidens slut.

Nåväl. Med ett Valhall som går upp i lågor kunde man ge eposets sista del en rungande titel, ”Ragnarök”, lika med världsundergång. Som helhet är det ett mäktigt verk som lever vidare i nya tolkningar för varje tid. Wagners verk lever; på 70-talet ansågs det till exempel högst kontroversiellt att gilla Wagner. Idag är han dock accepterad som mainstream. Om vi bara kunde slippa överdrivna modernismer och ironiska tolkningar. Det är åter dags för en traditionellt kostymerad Ring med skogsdekor, borgar och medeltida kläder. Så såg operorna också ut i början. Men den den traditionella, 1800-talsaktiga dekor man dittills använt i Bayreuth plundrades ju av amerikanska soldater vid offensiven in i Tyskland 1945.

De gamla kostymförråden spreds för vinden. Brynhilde med flätor och hjälm skattades åt förgängelsen. Det var kanske lika bra. Då uppstod i alla fall en ny trend i operan, lanserad av 1950-talets Werkstatt Bayreuth: scendekor och kostymer skulle vara sparsmakade, ljuseffekter ersatte kulisser. Det blev ganska lyckat ibland. På 1980-talet kom så den postmoderna vågen med dekor i form av nedgången industri, moderna husinteriörer och en Wotan i vardagskläder. Var sak har sin tid. Men nu har spelet gått varvet runt och det är åter dags för en traditionellt kostymerad Ring, en Ring för rollspels- och fantasy-generationen. En Ring med koltar och brokor, vinghjälmar och särkar, mantlar och livgehäng. Bara vi slipper en Brynhilde i flätor så ska det nog gå bra.

Jag menar, allt behöver inte se ut som förr. Det ska kännas gammeldags, det är det viktiga. Sagan om Ringen-filmerna gav ju den medeltidsaktiga världen en fräsch framtoning, man gav oss en varsamt uppdaterad medeltidslook, och det borde även en modern operaregissör kunna ge.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia
In English: My Wagner Biography
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Holdstock: "Mythago Wood"
Illustration: Mime smider sitt svärd

lördag 28 april 2012

Dagens on dits 4


Det har åter blivit dags att göra ett nyhetssvep. Eller rättare sagt, ett svep med länkbara nyheter jag kan spåna om.

Vi går först till DN.se. Clas Barkman skriver om Raoul Wallenberg och dennes ställning som hjälte. Han erkäns inte officiellt, Alfred Nobel är mer erkänd. Och Barkman säger då, kanske finns det inte plats för svenska krigshjältar. Industriman eller dylikt ska man vara. Må så vara. Men jag hyllar en svensk krigshjälte: Orvar Nilsson. Jag gjorde det på min motpolsblogg förra året. Jag sammanfattade där Nilssons gärning:
Män som Nilsson har formellt räddat den svenska AVK-äran. Han har symboliskt visat att när det gäller kan nordmannablodet brusa, dock inte högljutt utan i ordnade, fältmässiga former. När det gäller kan en svensk man dra ut i striden och säkert lösa de uppgifter han får sig förlagda. Nilsson är ett prov på detta och hans bok, ”Finlands sak blev min”, är en svensk ”I stålstormen”.

Nilsson föddes 1919 och deltog som frivillig i finska vinterkriget och fortsättningskriget.

En annan sak jag läser i DN är denna: privatperson köpte kyrka. Det är den övergivna Örja kyrka i Landskrona som sålts. Läget är intill en motorväg. Och den används inte. Jag säger inget om det. Det är som en annan Skånekyrka: Maglarp. Den revs. Men den var också oanvänd. Också det en nygotisk kyrka för övrigt. Nåväl, hoppas Örja kan bli bostad för den som köpt den. Jag är troende och gillar att gå i tempel, uppleva stillheten och Gudsnärvaron, men man får vara pragmatisk. Står tempel oanvända ska de kunna avhelgas och bli bostad för den som så önskar. Själv skulle jag älska att bo i en kyrka. Jag skrev ju om det i "Antropolis", där i början när huvudpersonen kommer till sin ruinstad. Han tar boning i kyrkan:
Templet hade för sin del stora hål i taket och tjocka spindelvävar i hörnen. Där fanns sprucket trä, spruckna fönster, mögeldoft och vattenpölar. Men det stod ännu, för det skulle mycket till innan ett sådant hus brakade samman, byggt i grå sandsten och med strävbågar och strävpelare som det var. Jag lyckades lappa lite hål i taket, städade ur den värsta bråten och tog mig min boning i sakristian vid norra sidoskeppet, ett grönt rum utan inredning, utplundrat. Från vaktmästeriet bar jag dit en säng och ett bord, och det blev med tiden rätt hemtrevligt.

Jag tog min boning i kyrkan, levde där; jag gjorde långskeppen och sidoskeppen till mitt hem, vandrade under ribbvalven, kröp i kryptan och satt vid orgeln och spelade.

Slutligen en titt på Svd.se. Där skrivs om fynd av vin från skeppsvrak. Att ha flaskorna liggande i vatten är tydligen bra. Det hela får mig att associera till vrak i stort, detta med skeppsvrak och skattbärgning. Jag var nämligen lärarassistent tidigare i år (inte längre dock, nu har jag ett annat jobb). Ett barn som var elev på aktuell skola var mycket inne på detta med skepp, vrak och allt. Det var filmen "Pirates of the Caribbean" som var populär hos honom och hans kompisar (barnförbjuden film!!!) Och när han blev stor skulle han skaffa ett skepp och segla runt sa han. Han skulle 1) haffa pirater och 2) bärga skatter. Skatterna skulle han skänka till muséer. Han frågade mig om t.ex böcker håller sig i vatten; om han fann gamla värdefulla böcker, skulle de hålla sig i vattnet? Jag sa ja, om de var skrivna på pergament = skinn, så kanske de höll.

Han hade koll för att vara sjuåring. Han kände även till "skeppet Gustav" som han sa. Jag korrigerade och sa: "Skeppet Vasa hette det". Just så.... kul. Om Vasa mer här, dock om personen och inte skeppet.

Relaterat
Stridsmiljö 2500, fri pdf
Epub-fil
Krigskorrespondent
Arthur C. Clarke
Neuromancer
Örja kyrka, Lunds stift

fredag 27 april 2012

Breiviks analys


Breiviks analys låter i sammanfattning: ner med mångkultur, ner med islamism, ner med Frankfurtskolan. Då tänker man osökt: mångkultur och islamism är rätt välbekanta saker. Men vad är egentligen Frankfurtskolan? svd dn dn dn

"Frankfurtskolan" är i vid mening en negativ analysmodell, en massa ingrodd kosmopolitskit som inte gör någon glad. Den går ut på att skuldbelägga vita, ge dem skulden för kolonialism och nazism, ja kanske även stalinism. Den ser den vite mannen som skurken och övriga grupper, som kvinnor, invandrare och minoriteter, som offer. Offren ska göra uppror och befria sig, oväsentligt hur: de ska skudda av sig det upplevda förtrycket av andlighet och ordning och leva i hedonism, materialism och sinnesslöhet. Det är sant! "Kritisk teori" är så här: negativ mot allt som gör livet värt att leva: heroism, esoterism, ledarskap, europeisk etnicitet, hierarkier.

Så jag håller med Breivik i hans angrepp på Frankfurtskola och kulturmarxism. Det är en vänsterfilosofi inspirerad av vissa drag i marxismen (som "kapitalismens förtryck") men frikopplad från den ekonomiska analysen. Typiskt: för Marx per se beskrev kapitalismen rätt OK, han kan användas för att förstå 1800-talsekonomins struktur och problem. Men Gramsci, Horkheimer, Adorno m.fl gav sig ut i det blå när de skapade sin negativa agenda, en kryptoreligiös frälsningsväg som blev hippierörelsens ledstjärna när den gjorde uppror mot västvärldens tro, trygghet och tradition. Det enda snälla som kan sägas om Frankfurtskolan är att man huserade Walter Benjamin, som skrev om 1800-talets Paris i en rätt finurlig studie. Mer här.

- - -

Frankfurt är ute. Här ser ni en video om det hela av William Lind som kan sina saker. Se den, den är välgjord: det är intervjuer varvat med stillbilder och Lind själv som berättar. Den är drygt 22 minuter lång. Och nyligen publicerade Fria Tider en artikel av Paul Gottfried som gör processen kort med Frankfurtskolan. Dess nihilism och negativism skildras ingående av denne skribent vars artiklar jag lärt mig uppskatta på den amerikanska sajten Alternative Right.

Frankfurtskolan är i vid mening blott negativism. Det är PK-ismens huvudkälla: en negativ agenda, en agenda mot tro och tradition och därför till sin karaktär svag, livlös och parasitisk. Den är inte aktiv, den är reaktiv. Den kommer inte med något eget. Den är emot vita folk, emot traditionell kultur, emot andlighet. Så att, som sagt, länkar till denna begreppsvärld gav jag nyss, ni kan klicka på dem om ni orkar med denna "kosmopolitskit" som jag så träffande kallar den. Men vill ni ha något mer upplyftande att bära er genom livet, något positivt och affirmativt med rötter i västvärlden, drömmen och sagan, läs då här om sagor, eller här om "Mythago Wood". Det är den eviga, susande, mytologiska SKOGEN som närvarar i alla dessa texter, milsvitt från Frankfurtskolans nihilism som är det som driver Lady Gagas torrjuckande på MTV.

Relaterat
Gustaf Tenggren målade bakgrunderna till Snövit
Mythago Wood
Pusslet Anders Behring Breivik
Breivik och science fiction
Kulturkamp
Breivik var för otålig
Breivik: mina inlägg 2
Breiviks manifest, fritt nedladdningsbart från Zero Hedge

torsdag 26 april 2012

Breivik - nationalist...?


Breivik, är han nationalist? Möjligen extremnationalist. svd svd svd svd dn dn dn dn dn
Breivik är extrem. Han begick massmord för att krossa glastaket och sätta nationalism, islamkritik och kritik av Frankfurtskolan på dagordningen. Jag skulle ha föredragit en fredligare strategi.

Mord och våld är förkastligt. Breivik korsade gränsen till nihilismens land.

- - -

Jag står för en fredlig nationalism. Jag står för ett positivt, affirmativt vurmande för den egna nationen och folket. Tänk Selma Lagerlöf, stolthet, historia. Det utesluter för sin del inte uppskattning av andra kulturer. Bara så ni vet. Samnationalism kallas det.

Nationalism! Det är en sund känsla för det egna. Man är sig själv närmast. Ska det vara så svårt? Ja det ska det tydligen. Anti-nationalism har ju varit en sport här länge. Den har gällt i väst sedan 1945. Jag skrev följande i detta inlägg:
Rådande ideologi från 1945 till idag har förvisso varit negativ mot traditionell nationalism av typen historievurmande och bugande för tron och altare. Men man har rest nya altare: internationalism, FN-engagemang, vurm för tredje världen...! Olof Palme fick en rad gator och torg uppkallade efter sig sedan han mördats, är inte det storhet så säg? Kanske det: den enda storhet och heroism som är tillåten i vår förflackade tid. Att däremot vara stolt över ”en här som frös och svalt men segrade ändå”, över den svenska bushido som skapade historia vid Breitenfeld och Narva, vid Helsingborg och Lund, det är inte lika comme-il-faut. Att vurma för svenska kyrkobyggnader och de genier som ritade dem, att känna sig gripen av den drift som odlat upp de svenska bygderna, att svärma för gamla tiders kunskapare som Olof Rudbeck, Emanuel Swedenborg och Johannes Buréus, det ses som blott kuriöst. Men att lobotomera sig och lämna allt det gamla bakom sig, att ”upplyst” vurma blott för svenska bragder sedan 1945, som industriella landvinningar och Palmes tête-à-têtes med diktatorer som Nyerere, Castro och Honecker, det ses som höjden av storhet och bildning.

Och så där har det hållit på. Antinationalism är trenden. Eliten vill inte att vi ska få ha vår nation. Ett mångkulturellt samhälle ska råda. Vissa turbodemokrater känner sig tryggare med aggressiv mångkultur på dagordningen. Jag känner mig otrygg med det. Jag vill ha en nation att ty mig till. Jag är svensk och har rätt till mitt land. Vissa vill förmena mig den rätten. En Gina Dirawi kan säga: "Det här är inte svenskarnas land längre." Nähä. Kom och ta det då tjejen.

- - -

Nationalismen är satt på dagordningen. Jag bloggade om den redan i slutet av juli i kölvattnet av Breiviks dåd. Se här. Jag har sedan dess skrivit en hel svensk historia och postat på bloggen. Här är tråden. Överst är del 30 som är efterkrigstiden. Tar vi ett kliv bakåt kan ni t.ex här läsa om Ynglingaätten, och här om Sverige i urtiden, här om Fyrisvalls säd (= Rolf Krakes saga) och här om gamla platser och knutpunkter med Geijer som ciceron. Och här kan ni läsa om frihetstiden, här om Karl XI och Karl XII och här om Gustav II Adolf.

Det var mycket på en gång det. Och det finns mer - mycket mer. Jag har t.ex skrivit om modern svensk historia också. Som tiden efter 1945, utvecklingen under 1800-talet och Karl XIV Johan.


Jag har också några tematiska inlägg. Här kan ni till exempel kolla in den svenska armén från medeltiden fram till frihetstiden. Läs om uppbådet, riddare, legoknektar, utskrivningar och indelta soldater. Här, slutligen, är ett inlägg om utvecklingen i armén från frihetstiden och framåt. Läs om landstorm, värnplikt och glada dagar.

Nationalismen är satt på dagordningen. Identitära frågor växer sig starka. Den där norrmannen har sett till det. Man vill inte gärna förknippas med denne våldsman men nu är det som det är. Det är spänningens strategi à la Carlos Marighella: öka polariseringen, tvinga samhället att reagera. Så nu är det nationalism det gäller, folkens kamp. Och folkens kamp är folkens hopp - deras hopp i striden mot plutokrater och kosmopoliter som vill ta ifrån oss vår tro, trygghet och tradition.

Relaterat
Sverige existerar: 40 kommentarer
Anti-vitt sentiment
Det är lugnt idag
Reinfeldt är ljum
Vilhelm Moberg: Svensk strävan
Vikingamotiv, linoleumsnitt av min pappa. - Gustav III, teckning av E. Berggren

onsdag 25 april 2012

Breivik: mina inlägg 16


Det är dags för dagens Breivikare. Orkar du mer? Om inte, sluta läs. Du är i gott sällskap. SvD:s kulturblogg orkar inte mer. Min pappa orkar inte mer. De vill inte höra mer om en norsk terrorist som står inför rätta i Oslo, anklagad för att ha dödat 77 personer. svd svd svd svd svd dn dn dn dn dn

Jag tänker tillbaka. På mina gamla, högklassiga inlägg om Breivik. Den 18 november skrev jag till exempel en berättelse om en fiktiv resa till Norge. Den hette "Norge, sagornas land". Jag varvade fiktion med fakta. Klara papper: att jag går fjällvägen till Norge och ser Breivik i ett järnfängelse, det förstår alla är påhitt. Men mina reflektioner, med och utan länkar, är autentiska.

Jag började osökt:
Norge är sagornas land. Senast har vi till exempel filmen "Trolljägaren", en modern skräckfilm med sagovinkel. I en avlägsen norsk bygd skildras trollens verksamhet under nätterna; stilen är dokumentär och det hela verkar rätt roligt, lite "Blair Witch Poroject" möter FX-film. Så man har nära till sagorna i detta land. Som sagoläsare gillar jag även Asbjörnsen och Moes sagor som ibland har episk känsla. "Soria Moria slott" är en favorit.

Norge, sagornas land! Så låt oss bege oss dit. Jag blir er ciceron. Jag tar på mig vadmalsrocken och storstövlarna, tar näverkonten på ryggen och staven i handen och vandrar iväg längs Ångermanälvens dalgång. Sollefteå, Junsele, Åsele, Vilhelmina passeras. Vi lämnar Malgomaj bakom oss, vi går ut på fjällvidden. Snart passerar vi ett röse med en järnplåt som har Norges riksvapen, tre gyllene lejon på röd grund.

Nu är vi i sagornas land. Vi går ner i en dalgång. Och där, i en skog, står en stor bur av stål. Och i den sitter han, riksfången, riksdåren, die blonde Bestie himself: Anders Behring Breivik.

Vilken dåre tänker jag, mörda 77 människor så där. Ja då får man stå sitt kast. Jag skymtar fången bak galler; iförd påsbyxor och lusekofta sitter han i sin bur och äter gröt. Buren omges av vakter, kungariket Norges Fältjägercorps med sina typiska hattar. Den har nämligen en buske med gröna tuppfjädrar, med förebild i de italienska bersaglieris, bergsjägare. Denna hatt togs på sin tid fram av unionsmonarken Karl XV.

Så skrev jag. Jag skrev mer också. Detta:
Vakterna vaktar Breivik. De är noga med att hindra både hans flykt samt att omvärlden ska meddela sig med honom. Så jag avviker ner i bya, tar in på ett värdshus och beställer en kopp öl. Medan bägaren töms reflekterar jag över Breivik, Norge och allt.

Man kan säga: Breivik har landet i ett visst grepp. Jag ska inte säga "järngrepp". Men vad han gjort påverkar landet. Nyss avgick justitieministern Knut Storberget. Han ska till exempel ha påverkat de mördades advokatrepresentant att dämpa kritiken av statens agerande strax efter Breiviks dåd. Sådant går inte för sig i en demokrati.

Man kritiserar agerandet hos myndigheter och polis mot Breivik, eller deras brist på agerande. Här måste jag säga att kritiken är lite orättvis. Formellt är den korrekt men när en dåre som Breivik begår ett dåd som han planerat i åratal så har han ett taktiskt försprång. Han vet så att säga att det är krig, fienden vet det inte. Han har initiativet, han har handlingsfrihet. Polisen vet inte vad som händer, de saknar operativ strategi. De kan bara reagera på order som, "GM är där och har gjort det", men vad ska de göra då? Släppa allt och jaga en förmodad massmördare?

Såframt man inte har en krigsförklaring på halsen, ja då blir polisarbete som gensvar på en beslutsam galnings dåd till sin natur ofta ineffektivt. Jämför Palmemordet: man kritiserade polisen för dess handlande under mordnatten men vad skulle de göra då? Spärra av Stockholms innerstad? Med vad, hur länge? Det är lätt att kritisera polisen i kölvattnet av ett angrepp av Breiviks typ.

Jag får medhåll av Magnus Norell i denna åsikt. Enligt DN:s Erik Helmerson sa Norell på ett Fores-seminarium nyss detta:
... en särskild sorts terrorism är omöjlig att gardera sig mot. Anders Behring Breivik agerade helt ensam, han var inte kopplad till någon grupp och hade vinnlagt sig om att inte synas på någon terrorradar. Inköp av konstgödsel kan skapa misstankar. Vad gjorde han? Köpte en bondgård.

Terroristen som ensamvarg är extremt ovanlig, konstaterade Norell. Man kanske skulle kunna stoppa honom med extrema kontrollmetoder. Men vem vill leva i ett sådant samhälle? Förenligt med mer demokrati och öppenhet vore det sannerligen inte.

Breivik har landet i ett visst grepp. Alla är ense om att fördöma dådet men vad ska göras konkret? "Mycket konsensus och lite verkstad" sa den norske statsvetaren Petter Hojem om en stortingsdebatt i ämnet. Repliken återges i nyssnämnda referat av ett seminarium hos tankesmedjan Fores. "100 dagar efter Utöya" var artikelns rubrik.

Detta skrev jag alltså i november, i denna min novell om ett Norgebesök i Breiviks tecken. Jag infogade även denna reflektion om rättegången. Jag gissade hur den skulle bli. Och jag fick rätt:
Hur blir rättegången? Jag skulle vilja säga: tuff. Omhäktningen i måndags, ett slags genrep för det hela, var lätt tumultartad. Och för processen i april är Breivik beredd, han vet vad han ska säga. Att döma av manifestet kommer han att utmåla sig som krigförande i ett krig av multikulturen mot de vita, av kulturmarxister mot traditionalister, av nihilister mot kristna. Att föranstalta massinvandring och sedan tysta dess kritiker med brännmärkning, att hjärntvätta folket så att debatt omöjliggörs, detta är ett krigsliknande tillstånd. Sådan är Breiviks bild av läget och jag tycker den har vissa intressanta drag.

I manifestet har Breivik skisserat sin rättegångsmässiga försvarsstrategi. Har åklagarsidan läst den? Det har de säkert. Har de något att bjuda emot?

En berättigad fråga, då som nu!

Men det återstår en del. En slutsats och en hemfärd:
Min öl är uppdrucken. Jag betalar och lämnar värdshuset. Det är dags att återvända hem - hem till Sverige efter detta besök i sagolandet Norge.

Jag går tillbaks till skogen och passerar Breiviks järnfängelse, vaktat av Fältjägarecorpset. Jag tänker på något som sas i Helmersons artikel gällande hur Norge förändrats efter dådet: det har blivit mer likt Sverige. Nämnde Hojem sa nämligen på seminariet att "fler norska politiker har fått livvakt och det har införts ingångsspärrar vid regeringsbyggnaderna". Ökad säkerhet i kölvattnet av dådet alltså, ungefär som USA fick mer säkerhetstänk efter 9/11. I sak är detta oviktigt men det säger något om sentimentet i den tid vi lever i. Det är krigsaktiga tider, spärrar och portar, hårda tider. Fienden lyssnar, en terrorist kan bo i varje buske. Men själv är jag ju härdad som få inför dylikt krigssentiment, jag har ju mer eller mindre levat i det sedan 80-talet och den nystart som kalla kriget fick då. Invasionen i Afghanistan, nertystad av dåtidens svenska MSM-elit och kulturskribenter från DN och Expressen till Aftonbladet, dock reell med ett samtidigt hot mot Sverige på Sovjets nordflank, ja, detta krigssentiment har liksom påverkat mig. Och Falklandsöarna, Beirut 1983, Grenada, lumpen, Gulfkriget och privata krig som "Eld och rörelse" och "Camouflage", fullbordade i jämnhöjd med den multikultismens kulturkamp som nu rasar, gör att jag tar eventuell sentimentsterror med ro. Säg att det är krig, vem bryr sig, det rasar i vart fall inget krig inom mig.

Världen må vara krisartad och krigsaktig men inom mig har jag frid. Så kom an bara, kulturmarxister, plutokrater och bankirer beyond the sea, jag är beredd, jag ska nog bjuda er spetsen!

Med dessa tankar i mitt sinn styrde jag stegen upp ur dalen och ut på kalfjället. Jag korsade gränsen, lovade Herren i himlen och stannade för en dryck ur en fjällbäck. Jokk Bärdryck!

Detta var min Breiviknovell, betitlad "Norge, sagornas land". I morgon fortsätter rättegången. Den pågår till slutet av juni, dvs 8 1/2 vecka till. Bäva månde eliten.

Relaterat
När Svenssonaffären rasade
Breiviks Terra Incognita
Kerubernas svärd
Breivik: mina inlägg 1
Breivik: mina inlägg 2
Målning: J. C. Dahl, "Trolltindene", 1823.

tisdag 24 april 2012

Breivik: mina inlägg 15


Ute lyser solen men jag ska gå in i zonen. I gråzonen. I Breivikzonen. Det görs genom att titta på ett inlägg jag postade i november förra året. Det är bloggens mest lästa inlägg alla kategorier. svd dn dn dn

För nytillkomna läsare: förra året postade jag inlägget "Breivik var för otålig". Tekniskt sett gjorde jag det medan jag var praktikant på Mittuniversitetet, MIUN. Det gillade man inte. Man sa att jag därmed bröt mot universitetets värdegrund. Jaha. Jag tackade för mig och återvände till Västra kanalen för att röka cigarr, se på stjärnorna och fortsätta blogga.

Det gjorde jag också. Efter någon vecka skrev TT om att jag sparkats från MIUN. Det blev en smärre affär av det hela: säkerhetsrisk, Mittnytt, svt.se, Säpo, Expo. Den affären ska vi inte prata om här. Det ska handla om inlägget som startade allt, "Breivik var för otålig".

Där skriver jag att Breivik var för otålig. Han skulle ha låtit världen förändras av sig själv istället för att krossa "glastaket" med sitt dåd. Men gjort är gjort och Breivik analys per se anser jag korrekt till 90%. Jag skrev inledningsvis om det krig han ansåg sig inbegripen i:
[Breivik] såg inget slut på multikulti och islamkram. Fredligt bloggande och metapolitisk verksamhet ansåg han lönlös: ingen lyssnade, regimen framställde kritiken som direkt ond och hotade att brännmärka envar oppositionsman. Därför beslöt sig Breivik för att gå i krig. Regimen var fientlig mot tro och tradition ansåg han. Som etnisk norrman kände han sig hotad av massinvandring och kulturmaxistisk nedmontering av alla värden.

Han gick i krig, mördade 77 människor. Han ansåg dock inte det var mord. Han ansåg det var krigsoffer. Kriget har ju redan skördat offer i det Serbien som 1999 inte fick fördriva sina muslimer för Nato. Kriget har redan skördat offer som Inger Wickman, Elin Krantz och Cajsa Jonsson som dödats av invandrare.

Kriget har i så fall börjat. Breivik såg sig som soldat i det kriget. Men otåligheten då? Ja, själv anser jag att PK-regimen kommer att falla inom de närmsta åren, falla på sin egen orimlighet. Den saknar moralisk överlägsenhet...

Breivik var för otålig. PK kommer att dö av sin inneboende svaghet:
Han hade kunnat ge sig till tåls några år och se PK-regimen och islamkramandet ge med sig av sig själv. För i folks sinnen vaknar nu, oberoende av Breivik, insikten att massinvandring och Frankfurtskola är absurda påfund. Traditionell kultur, tro och trygghet är vad folk vill ha. Man väljer denna väg trots risker för brännmärkning och utstötning. Men, tror jag, det är inte så brännande längre. Skitbygget "post 1945-order of things", förnekande av nationell identitet och etnicitet och massinvandring till alla lycka bär - det funkar inte längre. Regimen kan inte längre smutskasta alla som håller på traditioner som extremister. Vinden har vänt.

Breivik var för otålig. Hans krig är ideellt berättigat men det borde ha förts med fredliga medel. Det är en otacksam väg att blogga, propagera och visa på absurditeter i dagens regim. Men samtidigt får man ju medhåll också, folk inser att det kan inte fortsätta som idag med en okontrollerad import av en Ersatzbefolkning.

Så min slutplädering. Den är en svidande vidräkning med islamkram, nihilsim, materialism, traditionshat och antinationalism. Det är, på sätt och vis, den analys Breivik gör. Fråga: gör detta mig till "Breivikanhängare"? Jag menar, jag stödjer ju inte våld. Jag är inte på långa vägar någon terrorist. Men i dagens debattklimat är det hårda papper som gäller. OK, bring it on. Vi får väl se vem som tar hem spelet: min form av nationalism och traditionalism eller regimens traditionshat och nihilism.

Min slutplädering i "Breivik var för otålig":
Tolerans, tolerans... det talar dagens regim om. Man anser sig förespråka tolerans på officiellt håll. Men kärnan i dagens regimer är inte tolerans utan våld, strukturellt våld. Massinvandring vilar inte på tolerans utan på ett strukturellt våldsgörande på vårt folk och våra traditioner.

Regimen utövar våld mot oss, strukturellt våld. Den regimen är essentiellt inte en demokrati längre. En demokrati bygger på debatt och dialog, återkoppling och feedback, ett givande och tagande av skäl. En demokrati använder inte systematisk hjärntvätt. Regimen hatar oss som betecknar oss som etniska svenskar, vi som vill bevara vår etniska särart. Vi lever under en totalitär hatideologi som utplånar allt i sin väg, all kultur som bejakar tradition och tro.

Regimen utövar lågintensivt våld, bedriver ett infrakrig. Den utsätter oss för strukturellt våld i form av massinvandring. Men - det är mitt basala budskap - jag tänker inte svara med privat våld mot detta. Jag svarar på ett ideellt och metapolitiskt plan, utnyttjar min germanska rätt att fritt yttra mig på tinget.

Regimen bygger på lögn. Jag ska störta den med sanning. Sanningen ska göra er fria. Sanningar som att massinvandring pågår, att traditionell tro är värd att värna och att Sverige historiskt sett är ett bra land och en bra kultur, överlägsen den kreolkultur dagens regim håller på att skapa.


Där har ni det. Sweet music, isn't it...?
.


Relaterat
Utfrysning av Bo Cavefors 1979
Breivik och paranoia
Negativ legitimering
När MIUN fick spader
Svenssonaffären, dag 6: understöd från internet

måndag 23 april 2012

Breivik: mina inlägg 14


Den andra veckan i rättegången mot Breivik har inletts. Jag har inget att säga om dagens förhandlingar per se. Istället sitter jag här och tänker på Breiviks natur, hans eventuella likheter med andra terrorister. Om de effekter som terrordåd ger eller inte ger. Jag bloggade om det i december så härmed ett referat. svd svd svd svd dn dn dn dn

Inlägget jag talar om hette "Anarkist i Harens år". Jag la upp det på bloggen den 28 december 2011. Jag återgav där reflektionen att ensamma terroristdåd sällan ger effekt, Kaczynski och Baader-Meinhofs gärningar ledde till intet. Men i en kommentar hade...
... signaturen Utlandssvensk [sagt] att det är fel, tänk på Princip! Gavrilo Princip var en lönnmördare som fick Österrike att starta krig mot Serbien vilket drog med sig resten av Europa i krig. (Princip var österrikisk undersåte men bosnisk separatist, han ville att hans hemland Bosnien skulle tillhöra Serbien istället för Österrike.) Vi har även, sa Utlandssvensk, en sådan som John Brown som utförde ett attentat i amerikanska södern på 1850-talet. Det bidrog till att skärpa läget mellan nord och syd och trigga inbördeskriget.

Det var början av mitt decemberinlägg. Det angav tonen. Jag sa vidare detta, som mynnade ut i en reflektion om hur rättegången antagligen kommer att bli:
Så man ska inte räkna ut ensamma aktörer, eller synbarligen ensamma med viss uppbackning. Princips medlemsskap i ett hemligt sällskap som ville Bosniens frihet är till exempel dokumenterad; han var med i "Unification or Death" (Ujedinjenje ili Smrt), känd som Svarta Handen. Källa. - Ensamma dåd, "black swan events" med våldsprofil, galna anarkister som slänger bomber och skakar samhället. Och Breivik har förvisso skakat Norge. Kanske får hans dåd än större effekt med tiden. Hamnar man i tidningen en gång i veckan betyder det NÅGOT.

Man är rädda för Breivik. Jag säger som Goten sa i sin kommentar till samma inlägg: "Det kommer nog aldrig att hållas någon rättegång mot Breivik i Norge. Norrmännen kommer inte klara av det, så man får ordna det på något annat sätt."

Man vill inte att Breivik ska stå i vittnesbåset och tala. Han är nämligen förberedd. Regimen vill nog helst låsa in honom som galning och hålla honom där med diverse förvaltningsbeslut. En rättegång med Breivik blir explosiv: tänk TV och tidningar, tänk alla bloggar, tänk alla utspel om alla detaljer, tänk påfrestningen på samhället, på det norska och svenska, ja hela västvärlden...

Sedan kom jag med en disclaimer av en typ som kan vara nyttig, nu som förr:
När jag skriver om Breivik, och genomsnittsläsaren läst så här långt, brukar helvetet bryta lös i deras sinnen. Jag har inte bett om ursäkt för Breiviks dåd! Inte tagit avstånd! Inte frånsagt mig delaktighet i idén om politiskt våld som framkomlig väg! Jaha. Detta är min länk till er.

Nu närmar vi oss 2012, Drakens år i kinesiska kalendern. Redan 2008 diktade jag om detta år, ett gammalt inlägg som nu mysteriöst seglat upp på Topp 10 här på bloggen.

Nästa passage utvecklar detta om tidsandan. 2012 är som sagt Drakens år, det är vårt innevarande år det. Året när det citerade inlägget skrevs var 2011, Harens år, som...
... kännetecknades av att det "tar stora språng framåt". Det stämmer nästan bra det! Året har sett en på många håll regimförändrad Mellanöster, den har sett kravaller i London och Athen och andra europeiska städer. Det är ingen lek längre, sentimentet har hårdnat. Och samtidigt fått folk att förstå att, till exempel, invandringskritik inte är rasism.

2011 for fram i snabba hopp: euron är skrotfärdig, USA lämnade Irak och inget blev säkerhetsmässigt bättre där (inte ens de skitdyra säkerhetsföretag som styr landet uträttar något av värde).

Och slutsatsen, i vilken jag även fick med terroristtemat:
Hela världen är på väg att omstöpas och 2012 blir spännande. Jag har talat om detta länge. Jag kommer att känna igen mig.

2011 var Harens år. Och nu blir det intressant...! Haren kännetecknas i kinesisk myt som "trickster", en joker, skämtare och ful figur, en man inte riktigt vet var man har. En liknande trickster har visat sig i år i form av Guy Fawkes-masken, den har setts i demonstrationer i västvärlden som Occupy Wall Street (...). Maskens ursprung är att den används av huvudpersonen i filmen "V for Vendetta". Denne är terrorist, tänka sig, dock en fin vänstervariant. Men i alla fall: han är ensam aktör, han har sin sardoniskt smilande mask, han är en trickster och Breivik var möjligen i samma division. Det var portalhändelsen, den anarkiske föregångaren till Stora Förändringar. Väktare, vad lider natten? Vad lider natten?

Relaterat
Ombord på ett brinnande rymdskepp
Breivik var för otålig
Breivik och paranoia
Kulturkamp
Biografi

söndag 22 april 2012

Inför andra veckan


Detta skrivs på söndag kväll, den 22 april 2012. I morgon är det måndagen den 23 april. Då fortsätter rättegången mot Breivik. dn svd

Förhandlingarna mot Breivik fortsätter. Men ingen vill höra honom prata. Alla tycks vilja få det hela överstökat. Det kan man förstå. Ingen i Tyskland ville höra rapporter från Baader-Meinhof-rättegången heller. Och de slapp. Det var locket på där. Här i Oslo är det dock öppna dörrar. Varför? Ingen vill ju höra Breivik tala. Han är värre än Hitler. Inte vill man låta Hitler tala? Men detta är Norge och här har man valt att ha en öppen rättegång. Kanske har man inte de juridiska instrumenten att lägga locket på som man hade i Tyskland 1977, som då hade upplevt terrorism i ett antal år.

En annan fråga: varför går Breivik klädd i kostym? Varför är han inte fångklädd som amerikanska åtalade? Svaret är: detta är Norge och inte USA. Proper klädsel anses i Norge uttrycka vördnad för domaren och rätten. Så sas det i veckan.

- - -

Breivik var för otålig Han såg inget slut på PK-regimen. För att bryta igenom muren begick han ett vansinnesdåd. Vansinnigt så att folk och stat reagerade. Men hade han gett sig till tåls hade han sett världen förändras ändå. Det har vi redan sett. Se här.

Breivik sa sig vara extremnationalist. Han är ingen vanlig nationalist som jag. Jag är stolt över mitt land och dess historia. Se här, här och här. Men jag mördar inte folk för rätten att säga det.

Relaterat
Det rasar en kulturkamp idag
Breivik och science fiction
Breivik var för otålig
Breivik: mina inlägg 1
Breivik: mina inlägg 2

lördag 21 april 2012

Analys idag


Den första rättegångsveckan är över. Denna vecka var planenligt vikt åt förhör med gärningsmannen. Kanske fortsätter Breivik att utfrågas även nästa vecka. Men snart torde offer och anhöriga få vittna. I skiftet maj/juni blir det så försvarets vittnen. Och allra sist, i slutet av juni, blir det psykiaternas tur. De ska svara på frågan om Breivik är frisk eller inte. Vilket ska ligga till grund för om han är straffbar eller inte. Om han ska ha straff eller vård. svd svd svd dn dn dn dn

Rättegången åsido, vad kan man säga om dådet, Breivik och allt? Jag vill säga: det avgörande med Breivik är att hans dåd kommer i en tid av recession, kris, peak oil, omdaning. Baader-Meinhof agerade i en tid som bättre motstod påfrestningen. Dessutom var BaaderM överambitiösa, de trodde att revolution skulle utbryta när folk fått upp ögonen för förtrycket genom repressionen av dåden. Breivik och UNA-bombaren Kaszynski är smartare eftersom de är metapolitiska: det är manifesten det gäller primärt, inte en fysisk revolution.

Breivik har nått alla sina mål. Manifestet läses och regimen är rädd för honom. Media hårdpluggar offren men nämner inget om det stöd för Breiviks åsikter som finns i folkdjupet. Många är t.ex likt Breivik emot massinvandring. Men detta får inte sägas. Varför?

- - -

Breivik har nått nivå på sitt dåd. Han sa att dödar man färre än 12 är det misslyckat. Well, han nådde högre än så. Och oavsett om Oslobomben inte gav den effekt han ville så nog orsakade den synlig förödelse. Man talar t.ex om att riva det där regeringshuset han sprängde. Oy vey. Och Utöya: antingen ska man försöka fortsätta använda det som förr. Omöjligt säger jag, det kommer att vara dåliga vibbar där. Mordet kommer att sitta i väggarna.

Men lika omöjligt är att bara lämna Utöya som det är som ett megamonument. Någon föreslog ju det hela som fruset monument, lämpligt för vallning av skolklasser, men detta stärker ju också bara monumentaliteten i dådet. Man har dock satt upp en minnessten vid färjestället i land. Det är en värdig artefakt. Texten lyder: "Om en man kunde visa så mycket hat, hur mycket kärlek ska inte då vi kunna visa?"

- - -

Man kan säga: Breivik har delvis lyckats med sina föresatser. Han har redan erkänt, han är beredd att ta sitt straff. Nu får han predika. Det ska bli intressant att följa rättegången.

Breivik kommer i framtiden att ses som galen oavsett. Dock kommer hans idéer att vara mer eller mindre accepterade: ner med frankfurtskolans absurdism, ner med islamism, fram för traditionella västerländska värderingar. Fram för en sund, vital nationalism. Fram för ett vaket studium av våra traditioner och vårt förflutna. Ungefär som detta inlägg om frihetstiden, detta om Karl XI och Karl XII och detta om Gustav II Adolf.

Det var allt ena stormaktsmässiga inlägg det...! Men jag har skrivit om modern svensk historia också. Som efterkrigstiden, utvecklingen under 1800-talet och Karl XIV Johan.

Och för diggare av det forna Sverige har vi dessa inlägg:

. Sverige, del 1: svioner är svear

. Sverige, del 2: Ynglingasagan

. Sverige, del 3: Rolf Krakes saga

. Sverige, del 4: Bråvalla slag

. Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok

Det rör sig om inlägg på denna blogg. Jag postade dem tidigare i år. In alles är detta en svensk historia med traditionell vinkel. En historia som inte ber om ursäkt. En historia som säger att Sverige existerar, har gjort det sedan Hedenhös och kommer att fortsätta existera - om vi som traditionella svenskar vill det. Mörka krafter vill idag ta ifrån oss rätten att vara ett folk med ett eget land, med Breivik som argument - "se hur det går om man är nationalist!" - men de ska inte vinna den kampen. De har redan förlorat. Ty vinden har vänt. Nationalismen lever. Sverige lever. Och internet lever. Det leve!

Relaterat
Pusslet Anders Behring Breivik
Breivik och science fiction
Kulturkamp
Breivik var för otålig
Breivik: mina inlägg 2
Breiviks manifest, fritt nedladdningsbart från Zero Hedge
Bild: en stad i Norrland

fredag 20 april 2012

Om Breivik


I andanom lägger jag ner en krans för Breiviks offer. De åtta som dog i Oslos centrum och de 69 på Utöya. Och idag utfrågades Breivik om detta Utöya. Det hela innehöll inga direkta nyheter. Det är mest detaljerna man kan uppmärksamma, som om Breivik är på väg att bryta ihop eller inte. Jag tror dock inte att han kommer att bryta ihop gällande de känslor han kan ha för sina offer. Han gjorde det inte under dagens förhandlingar. Och han kommer inte att göra det framöver heller. Han har, som han säger, avemotionaliserat sig. Det återstår för oss andra att ägna offren en tanke. Om vi kan det. svd svd svd dn dn dn dn dn
Kan vi det? Jag har åtminstone försökt. Se här. Det postades i början av augusti förra året, strax efter dåden. Var var ni då, mina kritiker och belackare? Ni som kallat mig "Breivikanhängare". Var har ni visat minsta vördnad för offren, Expo och ni andra, som bara kapitaliserar på dåden som verktyg för er agenda, er anti-nationalism och anti-traditionalism, er 100% negativa, icke-produktiva blodsugaragenda.

Var var ni då, Verdens Gang och Mittnytt? Var var ni då, svt.se? Ni kallar mig 45-åring, hot mot demokratin och allt. Ja ja, fortsätt bara. Någon vördnad för offren har ni dock inte visat.

Vördnad, finns vördnad för offren? Finns det i media? Vad gör de för offren? De gör ingenting. De bara profiterar på artiklar om Breivik. Dessutom kan man misstänka att deras rapportering kan inspirera till liknande dåd.

Men media kan inte sluta. De fortsätter att rapportera om Breivik. Nåväl, då gör jag det också. Vi får väl se hur det går den här gången. Förra gången förlorade jag jobbet. Och nu? Stay tuned.

- - -

När jag i höstas bloggade om Breivik kom fan lös. Jag framstod som "en fara för samhället":

"---SVT: Kan bloggaren som mannen i Härnösand utgöra en fara för samhället?

- Samhället bör bevaka alla som motsäger demokratin och som förespråkar och uppmanar till våldshandlingar - oavsett om det är enskilda individer eller organisationer, säger Alexander Bengtsson.---"

Så skrev svt.se 18/11 2011. Jag tar avstånd från våld och hyllar demokrati och fritt meningsutbyte - men i deras ögon var jag ett Monstrum som ska behandlas som Det Värsta Sedan Hitler. Om man som jag får en sådan reaktion, ja då har man påverkad sin motståndare kan jag meddela. De försöker både måla upp mig som hot och tysta mig och avhumanisera mig, men den taktiken kommer inte att lyckas. This time they've fucked with the wrong guy.

De kan inte tysta mig. Även om jag skulle beslås med munkavle så skulle mina barn föra min talan.

Och den demokrati jag är ett hot mot - jag frågar mig, vilken demokrati? 2000-talets modell med propaganda, hjärntvätt och brännmärkning av avvikare? Det finns ingen demokrati längre, den är ett sedan länge försvunnet ideal. Vad som återstår är Orwells 1984: Två minuters hat varje dag av någon vilsegången nazifigur. Krig är fred: Libyenkriget var "upprätthållande av flygförbudszon". Okunnighet är styrka: utbildning ersatt av inprägling av betingade reflexer.

- - -

Ett fel med den rådande analysen av Breivik är att man psykologiserar Breivik. Man försöker härleda hans kriminalitet till svår barndom etc. Denna tendens märker man av och till. Man gjorde samma fel med Ulrike Meinhof när man i svensk media recenserade "Ulrike Mienhofs förbjudna tänkesätt" 1976. Meinhof sågs där inte som en revolutionär som tog till vapen för att hon ville omstörta samhället, nej hon sågs som "ett offer", "huvudperson i en tragedi", hon "revolterade mot sitt borgerliga förflutna". Mer om Meinhofreceptionen här.

Meinhof var på sina premisser fullkomligt rationell vill jag hävda. Likt Breivik. De ansåg sig vara i krig och drog i fält. Att det är onormalt är underförstått, visst, men det är inte kliniskt irrationellt eller möjligt att bortförklara med för få kramar från mamma.

Bespara oss "goody-good-argumenten" tack. Man kan säga: Breivik och Meinhof reagerade sjukt på sjuka samhällen, låt dem stanna i galningsfacket, men please, se dem även som kyliga analytiker med viss metod i galenskapen. Dra inte ner allt till soffhörnsanalysens nivå. De samhällen de levde i kan inte uteslutas ur analysen. Då gör man sig skyldig till kriminell förnekelse och kognitiv blindhet av första rangen.

Relaterat
Expo kallar mig en fara för demokratin
Den svenska receptionen av Meinhof
Mourn the dead
Breivik: mina inlägg 1
Breivik: mina inlägg 2
Illustration: M. C. Escher

Att blogga om Breivik

Det är fredagen den 20 april. Idag ska förhöret mot Breivik fokusera på Utöya. Utöya är en ö. Där höll Arbeiderpartiet sommarläger i juli 2011. Dit kom Breivik med sin ak och dödade 69 människor. svd svd


Jag bloggar om Breivik. Det har jag gjort sedan juli förra året. Det kallas yttrandefrihet.

Men så enkelt är det inte. Jag förlorade jobbet pga detta bloggande. Se här. Vissa vill inte att man ska få kommentera Breiviks dåd. Påbudet tycks vara "fördöm Breivik, resonera icke" eller "om du bloggar om Breivik, ta konsekvenserna". Jag har fördömt Breivik men valt att utöver det analysera dådet. Jag har också tagit konsekvenserna av det i Stasi-Sverige: brännmärkning och utfrysning. Och brunpixling.

Analys av dådets politiska nivå tillåts inte. Det är den Lex Breivik som jag är offer för. Det är så typiskt svenskt. Hade jag i min analys valt att dra ner det på privat nivå, säga att det bottnade i svår barndom, misslyckanden i privatlivet och annat så hade min analys tagits emot med öppna armar i fjollornas land. Det var samma med Ulrike Meinhof. När "Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt" recenserades 1976 sa alla att hon var ett offer och störd. Man tillät inte det privata att bli politiskt, man underkände hennes analys av samtiden, och detta i en tid av Vietnamkrig, dödsskjutningar och förbud för det tyska kommunistpartiet att finnas.

Återigen, Breivik är sjuk, man ska inte mörda oskyldiga. Både RAF:s och Breiviks dåd är förkastliga. Men man kan inte avfärda dem på grunderna att de själva är offer eller vilseledda av utompolitiska faktorer.

Man måste få se den politiska dimensionen i dessa fall. Men i Sverige går inte detta. Allt ska dras ner till soffhörnsanalysens nivå, allt ska avmagnetiseras och desarmeras. Ni kommer väl ihåg hösten 2011, Valerie Solanas och SCUM-manifest. Detta sas av Turteatern vara parodi och satir. Jag tror Solanas skulle protesera mot den tolkningen. Hon var militant feminist och förtjänar att bemötas på de grunderna.

Relaterat

Utfrysning av Bo Cavefors 1979

Negativ legitimering

När MIUN fick spader

McVeigh, Kaczynski, Spaggiari...

Breivik och paranoia

torsdag 19 april 2012

Breivik: mina inlägg 13


Anders Behring Breivik föddes 1979 i Norge. Förra året dödade han 77 människor. Nu står han inför Oslo tingsrätt och förklarar sig. svd svd svd svd dn dn dn

Hur tänkte han? Tänkte han? Well, rätten ger honom nu en chans att förklara sig. Så OK, låt rättens kvarnar mala.

Ett antal mord, en rättegång. Där står vi idag. Men fallet Breivik innebär mer än så. Den 28 oktober förra året försökte jag fånga vissa ontologiska implikationer i detta komplex kallat "Breivik-Utöya-multikulti".

Inlägget hette "På väg ut i Terra Incognita". Det är nämligen okända länder framöver. Vi lever i märkliga tider, och jag hävdade att Breivik är del av denna märklighet. Det hela är titaniskt, bisarrt, märkligt. Indeed, och för att driva min tes hänvisade jag till Gösta Borg; jag tog det hela upp till taktiska nivåer, andra världskrigets variant:
[L]åt mig att börja med att citera Gösta Borg. Denne skrev i "Det röda massanfallet" (1951) om detta att gå till anfall medan flygande fästningar sopar rent i terrängen. Han syftade på hur amerikanska armén anföll åren 1944-45, i andra världskrigets slutskede. Har man tungt understöd av både arri och flyg medför det ett speciellt sätt att strida, ett som har föga likheter med ett svenskt läge med knapphet på resurser. Vi hade då inget att lära av detta; vi måste nyttja terrängen mer aktivt, hushålla med resurser och vara beredda att byta rum mot tid.

Med det sagt så är bilden av hur jättebombplan understödjer infanteriet med massivt bombardemang intressant. Den är elementär, sagolik: hur liksom titaniska monster strider på ens sida. Och det är en sådan psykosocial verklighet vi lever i dessa dagar: elementära, planetära förvandlingar är igång. Då ska man som individ inte uppröras över detta utan i rimlig mån dra nytta av det hela och rycka fram i skydd av denna eldstorm. "I rimlig mån": man får nämligen inte själv förvandlas till ett titaniskt monstrum, bli en Breivik som trodde att han var något slags übermensch. Nietzschean var han väl inte men hans andliga credo var lite märkligt. Han gillade kristendomen i vid mening men kristen var han inte. Han trodde på ansamlad godhet som en brahmansk hindu eller gammaltestamentlig troende.

Men det stannar inte vid det. Mer finns att säga. Nu bär det ut i okända marker, mörka marker vi nu lämnat. Men Breivik håller oss kvar:
Breivik är som han är, lätt rubbad. Men Breivik som person är ointressant; han har förvandlats till ett emblem som är en del i denna elementariska omvandling som är på gång, denna planetära metamorfos vi står inför. Tänk er Utöya efter dådet: 69 lik liggande utspridda medan gärningsmannen sitter och väntar på att bli haffad. Denna bild är 2011 i ett nötskal. Man ska inte demoniskt acceptera bilden, nihilistiskt dyrka detta kainitiska dåd, men existensiellt vinner man en del om man förstår att vi idag lever i skuggan av detta dåd. Vi lever i världen efter Breivik. Si monumentum requiris, circumspice.

För att överleva i 2011 och bortom måste man till viss del internalisera Utöya. Man måste förstå att vi lever i polariserade, okonventionella tider. "Vi är på väg ut i Terra Incognita och där överlever bara den som har tillgång till dolda, andliga reserver." Detta sa Ernst Jünger en gång i tiden. Det är den attityden vi behöver: vi är på väg genom Uncanny Valley och för att inte försvinna i dess dimmor måste man vara beredd på det värsta.

Det om detta. Så kan man säga.

Men bilden med bombplan i skyn, den som jag drog i början av inlägget, fångade mig. Så jag fortsatte lite OT:
Jag talade inledningsvis om bombplan som förvänder terrängens verklighet. Idag är det kanske så att man, så att säga, måste bli en infanterist på titanernas slagfält. Att leva som en enkel man som kilar undan för jättar. Att vara ett pälsdjur i dinosauriernas tid, en varmblodig kaippare som reder sig ett bo medan jätteödlor faller.

Infanterist! Ryck fram medan flygande fästningar möblerar om i terrängen! Det är måttot för 2011.

Si krebabomben brisera, si krebastormen rasa... Jag duckar för stormen, jag tar nytt sikte, navigerar mellan tromberna i en annorlunda dag.

Jag associerade till detta i sammanhanget. Antagligen kommer tjänsteförrättande moralist att anklaga mig för det här. OK, gör det då. Ingen bestämmer vad jag får skriva. Inte MIUN, inte Mittnytt. Och inte du.

- - -

Åter till politiken, till världshändelser. Man kan lugnt säga: förändringar är på väg i världen. Det skrev jag i aktuellt inlägg, med visst stöd av artikeln "The Breivik Action" på sajten Majority Rights (länk följer):
De följande åren blir som reformationen, franska revolutionen och andra världskriget ihop. ... Breivik har fört oss över Rubicon säger Majority Rights. Han har fört oss in i Uncanny Valley säger jag.

Breiviks dåd och dess svallvågor kommer i en tid av peak oil och peak everything, miljöförstöring, knapphet med resurser och hotande depression säger MR. Nu lever vi i en ny verklighet à la post-9/11, dock en ekonomiskt och realpolitiskt mer labil tid än 2001.

Detta är intressant, detta beskriver vår tid väldigt bra. Sedan återger jag från samma källa en poäng om vad vi kan kalla Breiviks portalroll. Han är en galen mördare, visst, men också något mer. Jag fann detta i kommentarerna till MR:s artikel:
Från kommentarerna till MR:s artikel: ”ABB är anarkist. Anarki föregår alltid den revolutionära perioden.” Detta är sant i så måtto att det alltid finns anarkister, fria andar svåra att förutsäga i varje stor kamp. Black Swan event...? – Händelsen i sig (...) finns där säger artikelförfattaren Sebastian Ronin. Han säger att en journalist en gång frågade premiärminister Macmillan vad som är den största utmaningen för en statsman. Macmillan svarade: ”Events, my dear boy, events.”

Sedan kom jag med följande ontologiska rader. ABB = Anders Behring Breivik.
Man kan säga: ABB är ”history in the making”. Quo vadis? "Väktare, vad lider natten?" - Revolutionen har börjat, reformationen är på väg. Snart får vi tyngre tornados men då är det bara att rycka fram som en infanterist medan flygande fästningar sopar rent i terrängen.

Stormen rasar, krebabomber faller. Från KREtsBAna faller skrot som blir till BOMBER när de landar. Om det har jag skrivit här. Nu blir det hela psykosocial verklighet, på jorden år 2011. Den där norrmannen har skapat science fiction av sitt dåd.

Så kan man säga. Det är ontologiska makter. Det är mörkt. Breivik var old school. Han såg inte ljuset.

Men jag dömer inte. Jag moraliserar inte. Inte här. Istället citerar jag aktuellt inlägg och dess sluttamp som återvänder till andra världskriget och dess taktiska verklighet:
I juli 1944 fann sig amerikanerna fångade i Normandie. Tysken försvarade sig bra. USA hade överlägsna arméstyrkor men tysken höll ändå emot, bjöd honom spetsen i Normandies terräng av buskar och snår, åkerlappar och småfält. Lösningen på det hela blev att kraftsamla och det rejält: man lät strategiska bombplan bomba en liten del av fronten, 1 kvadratkilometer stor. Man lät flygande fästningar bomba. Efter flera försök, bland annat med egna trupper som träffades, slogs en bräsch.

Det var titaniskt - och slåss man med titaner på sin sida får man betala priset, som missriktade bomber som dödar de egna. Men när man bombat klart hade fienden i sektorn helt pulveriserats. Det var bara att rycka fram. Man bröt upp, lämnade Normandie och kom ut i en ny verklighet, ett slättland mer ägnat manöverkrig. Ställningskriget var förbi, det var en ny verklighet - en titanisk verklighet där flygande fästningar kunde kallas in som understöd och vända upp och ner på terrängen, förvända alla begrepp om en hanterbar verklighet.

Där har ni det. Jag har gjort min framställning. Ni får göra er. Publish and be damned.

Relaterat
McVeigh, Kaczynski, Spaggiari...
Breivik och paranoia
Flashback
Incident i arbetslivet
Intervjuad av Mittnytt

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (12) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)