måndag 30 april 2012

Min svenska historia


Edit 2018: denna följetong om Sveriges historia postades först på bloggen 2012. Efter det har texten utökats väsentligt och kommit i bokform. Se här. Det är Logik förlag som gett ut verket som "Ett rike utan like -- Sveriges historia". Så verkets kanoniska, evigt giltiga form är denna bokform. Men för all del, vill du ha utdrag för nätläsning, läs den följetong som ges här. -- Det är Valborg. En traditionell, germansk högtid som regimen inte lyckats rasiststämpla. Walpurgisnacht! Låter det inte hemskt! Men själv hyllar jag våren och berusar mig idag på likörpraliner. För övrigt vill jag lyfta på hatten för kungen. Grattis på födelsedagen, Carl Gustaf. Du är en, ska vi säga, OK monark för Sverige. Jag är nämligen svensk. Jag gillar Sverige. Jag vurmar för dess traditoner, dess förflutna, dess historiska händelser, personer och miljöer. Och i detta inlägg följer länkar till allt detta: till min svenska historia, berättad för internetgenerationen. dn




Det finns många som skriver om svensk historia. Som Dick Harrison, välpublicerad och uppburen. Synd bara att han och hans gelikar vill bortdefinera oss svenskar från vår äldsta historia. Harrison förnekar t.ex att Tacitus sviones är detsamma som svear, dvs sedvaneursprunget för svenskar ["Boken om svensk historia", s 50]. Det är horribelt. Det är samma taktik som man haft mot polacker och tjecker: ni finns inte, nu tar vi ert land...!

Det är sant det jag säger. Och inte bara jag säger det. Sven Delblanc framhåller ju i romanen "Moria land" att man alltid börjar ockupationen av ett land genom att utplåna dess historia.

Så är det. Och ogillar ni min polemiska ton, var vänlig sluta läs, lämna bloggen och gå och sjung "Regnbågens barn" istället. För snart blir det ännu värre: ännu mer omhuldande av traditionell svenskhet. Kom bara inte till mig och klaga när ni hamnat i speglarnas vildmark, fråntagen ert land och er etnicitet, själva er identitet.

Jag är identitär. Jag söker min identitet i min särart - min svenska särart. Jag bejakar att jag fötts till den jag är. Jag ser positivt och affirmativt på det hela. Som jag skrev en gång här på bloggen:
Jag älskar Sverige och det traditionellt svenska. Man kan säga: jag är nationalist. Det är det som är skillnaden mellan mig och andra som skriver om svensk historia. Vardagsmuppen, PK-isten och den sedvanlige kunskaparen måste alltid lägga in förbehåll mot det svenska om han skriver om det. Han måste visa sitt salongsmässiga hat, sitt klädsamma avståndstagande mot den svenska nerven.

Detta är skillnaden mellan dem och mig: en avgörande skillnad. Både de och jag måste förhålla sig till fakta, både de och jag kan behöva skriva passager som "Karl XII segrade vid Narva 1700". Skillnaden är att jag inte är obekväm med en sådan sats, jag omhuldar och bejakar den positiva undertext som finns i en dylik faktabit (seger för svenska vapen). Muppen däremot känner sig obekväm med att förmedla dylika fakta. Vips är han där och ska linda in det hela i PK-ismens tarmludd, med ens står han där i förnekelsens tagelskjorta.

Muppen ber om ursäkt för allt som gjort Sverige stort och bra. Jag däremot omfattar det, utan att för den skull bli någon punschpatriot.

Detta skrev jag i oktober förra året. Inlägget hette "Sverige - en historia om suveränitet". Där sammanfattade jag det specifika med Sverige genom tiderna. Och det är att det bevarat sin självständighet genom alla skiften, från medeltid över stormaktstid och senare tid. På sistone har dock suveräniteten kommit i fara. Dagens massinvandringspolicy, antinationalism och andliga utarmning gagnar inte oss traditionella svenskar, inte ett dyft. Vi har blivit slavar under bankirer och plutokrater. Så är det, men JAG tänker i vart fall inte bli någon nyttig idiot under kosmopolitväldet. Jag protesterar. Genom att driva denna blogg. Och genom att omhulda det traditonella Sverige.

Detta traditionella Sverige skildrades på bloggen i 30 avsnitt tidigare i år. Här tänkte jag länka till alla dessa inlägg. Det är en svensk historia. Den tecknar utvecklingen från Hedenhös till idag, med polemisk udd mot modernistisk utarmning och med ett gott öga till sedvana och tradition. Håll till godo. Vi tar inläggen fem i stöten så blir det hanterligare. Först del 1-5 som handlade om urtiden.

. Sverige, del 1: svioner är svear
. Sverige, del 2: Ynglingasagan
. Sverige, del 3: Rolf Krakes saga
. Sverige, del 4: Bråvalla slag
. Sverige, del 5: Ragnar Lodbrok

Ni förstår upplägget. Det handlar om Sverige från begynnelsen och vidare. Nu har vi klarat av fornmedeltid och tidig vikingatid. Nu följer resten av vikingatiden till cirka år 1000:

Del 6 talar om hedendom versus kristendom
Del 7: slaget vid Fyrisvall
Del 8: Torgny Lagman
Del 9 ger en kulturgeografisk överblick av Sverige år 1000
Del 10 skildrar folkliv och seder i slutet av den hedna tiden

Då kommer vi till medeltiden. Se munkar i kåpor, hör skalmeja och flöjt, se korpar flyga över Wiks slott:
. Del 11, Birger Jarl
. Del 12 handlar om Magnus Eriksson, Albrekt av Mecklenburg och Engelbrekt
. Del 13 handlar för sin del om senmedeltiden
. Del 14 handlar om Gustav Vasa, mannen som räddade oss från dansk hegemoni
. Del 15 ägnas reformationen

Därmed är vi inne i nya tiden. De fem följande avsnitten handlar om Gustav Vasas arv och begynnande stormaktstid.

16: Västerås arvförening
17: Gustav Vasas söner
18: Karl IX
19: Gustav II Adolf
20: Sveriges armé från medeltida uppbåd till stormaktstidens indelta förband

Nu har vi stormaktsväldets höjdpunkt samt dess sista blomstring med Gustav III. Spännande!
. Del 21, Barocka tider
. Del 22, Karl XI och Karl XII
. Del 23, Frihetstiden
. Del 24, Gustav III:s statskupp
. Del 25, Gustav III:s regim

Nu kommer de fem sista delarna, om finska kriget och Gustav IV samt Karl XIV Johan, 1800-talet och 1900-talet.

26: Finska kriget 1808-09
27: Karl Johan
28: utvecklingen under 1800-talet och halva 1900-talet
29: framväxten av en modern armé
30: Efterkrigstiden

Där har ni min svenska historia, berättad för internetfolket.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia (2017)
Carlos Castaneda
Massinvandring
Uppsala högar med Gamla Uppsala kyrka. Teckning av E. Berggren

söndag 29 april 2012

Wagner: Nibelungens ring: hela storyn


Edit 2018: Göteborgsoperan ska sätta upp Wagners "Ring". Det börjar i år med prologen "Rhenguldet". Därför är nedanstående referat av handlingen mer än vanligt på sin plats. -- Jag är möjligen en så kallad Wagnerexpert. Jag har i alla fall skrivit en biografi över honom. Denne Richard Wagners magnum opus är operan "Nibelungens ring". Den har fyra delar: "Rhenguldet", "Valkyrian", "Siegfried" och "Ragnarök". Här tänkte jag berätta om dem, om alla delar i detta grandiosa operaverk.




Richard Wagner

Han hette Richard Wagner och levde 1813-1883. Med musikverket ”Nibelungens ring” skapade han ett storverk i flera bemärkelser: det är fyra helaftonsföreställningar. Och det har levat vidare alltsedan uruppförandet i Bayreuth 1876; operorna sätts idag upp över hela världen, den är varje operaregissörs dröm. Varje operahus med självaktning vill ha sin egen ”Ring”. Göteborgsoperan satte upp en förkortad version år 2000, till exempel.

Det är stort i bemärkelsen brett: både musik och dikt, både toner och ord, både symfoni och epik. Vad gäller tonerna har enstaka musikstycken blivit klassiska som ”Sorgemarsch” ur "Ragnarök" och ”Waldweben” ur "Siegfried”. Just detta Skogsliv älskar jag: här finner man i ett nötskal den nordiska sagokänslan, den germanska skogen som tidlös arketyp. Vi vet alla vad en nordisk barrskog är och efter att ha hört ”Waldweben” vet vi än mer.

Men jag ska inte behandla Ringen som musikverk här. Jag ska se till dikten, själva berättelsen. Wagner har här sammanfört Eddans Sigurdcykel med Völsungasagan och den sydtyska Nibelungenlied. Dessa är ju redan besläktade, Wagner utgick från ett existerande, sammanlänkat sagostoff, men hans syntes har gett nya dimensioner åt det hela. Porträtten av den grubblande härskaren Wotan, den äventyrliga dottern Brynhilde och rebellen Siegfried är fyndiga nytolkningar av traditionella gestalter.

Det finns vissa luckor och onödigheter i Wagners Ring men det är randanmärkningar. Wagner ger oss en vision av hur Wotan styr världen i relation till jordgudinnan, asagudar, människor, dvärgar och valkyrior. Nietzsche blev t.ex ganska gripen av Gaias uppträdande. Allt är arkaiskt och fornt, Wagner var ingen modernistisk ödeläggare så som hans sentida tolkare och regissörer. De kan gestalta det i moderna kläder och i glas och krom om de vill; verkets kärna är sund och den kan inte fuskas bort. Vi får hela det mänskliga spektrat med kamp, äventyr, kärlek, grubbel över världsläget, uppror och naturvistelse. Skogen spelar stor roll: det är den germanska sagoskogen, den tidlösa spelplatsen för alla våra drömmar och arketyper.




1. Rhenguldet

Den första delen av fyra i denna operacykel heter som sagt ”Rhenguldet”. Berättelsen om denna guldskatt är tetralogins röda tråd. Det är förbannat: den som äger det måste frånsäga sig kärlek och leva i girighet. Men det gör inte dvärgen Alberich något: i första akten av ”Rhenguldet” stjäl han det från Rhendöttrarna och gör en hjälm och ring av det. Han härskar i Nifelhem och styr över dess dvärgar, Nibelungarna. Därav verkets titel: ”Nibelungens ring”, tyska ”Der Ring des Niebelungen”. Nifelhem är dimmornas värld, jfr ty. Nebel, dimma.

Med sin magiska hjälm och ring är Alberich oövervinnelig: han kan bli osynlig och förvandla sig till en drake. Det sista gör han för att skrämma Loke och Wotan. Dessa har en dag kommit på besök i hans klyfta. Den listige Loke säger sig vara imponerad. Men kan inte Alberich förvandla sig till något riktigt litet också...? Det kan dvärgen. Han förvandlar sig till en groda. Då håller Wotan fast grodan. Denna återtar mänsklig gestalt men tvingas, kopplad av Wotan, att ge ifrån sig hjälmen och ringen. Dvärgen ger gudarna föremålen men ropar en förbannelse efter dem att Rhenguldet bara ska bringa elände över dem som äger det.

Men Wotan och Loke hör inte på det örat. De beger sig norrut till en viss Fafner för att köpa gudinnan Freja fri med guldet. Det var för detta de kom till dvärgens tillhåll: de har fått sig gudasätet Valhall byggt av två jättar, Fafner och Fasolt. Men dessa har lurats på belöningen av den svekfulle Loke och tagit Freja som gisslan. För att lösa henne vill jättarna ha Rhenguldet. Väl framme i frostjättarnas karga nord överlämnar så Wotan ringen och hjälmen till Fafner och Fasolt. De bländas av klenodernas skimmer och börjar strida om det. Fafner dödar omsider sin bror och drar till skogs med guldet. Men gudarna har fått sin Freja och de beger sig nu till Valhall som de äntligen kan flytta in i, alla asagudar som Wotan och Frigga, Loke och Sigyn, Tor och Siv och alla andra. Men Wotan kan inte riktigt vara glad, han grubblar över guldets makt. Han måste söka upp någon som kan skydda honom mot de faror som torde vänta honom eftersom han en gång ägt det förbannade Rhenguldet och därtill fått det genom svek. Han tar avsked av drottning Frigga och ger sig ut att vandra, ensam på jakt efter ett skydd mot guldets förbannelse.




2. Valkyrian

Fafner fick som sagt guldskatten och förde den till en grotta. Han förvandlade sig till en eldsprutande drake som ingen vågar komma nära. Jo, något senare kommer en gudaättling och hjälte, en människa att våga sig dit men det händer senare i eposet, i den tredje operan kallad ”Siegfried”. Nu förestår del två, ”Valkyrian”.

Wotan har sedan sist hittat väktare för Valhall, valkyriorna, kvinnliga gudaväsen som även får i uppgift att hämta fallna kämpar till Valhall. Wotan behöver nu någon som kan besegra Fafner och återta skatten. Med en jordisk kvinna får Wotan sonen Siegmund som verkar lovande. Han får växa upp ovetande om sitt gudalika ursprung hos en skogvaktare och dennes dotter, Sieglinde.

Siegmund får i unga år maktlös åse hur Sieglinde rövas bort av jägaren Hunding. Han svär att när han blir vuxen ska han befria systern. En dag får han så hjälp från gudarna. Det är Wotan som lämnat ett papper på vilket det står att han ska sända honom ett mäktigt svärd till hjälp den dag han behöver det. När Siegmund vuxit upp beger han sig ut på sitt sökande. I en hydda djupt i skogen finner han omsider en blond kvinna och en kraftig jägare. Det är Sieglinde och Hunding. Men han känner inte igen dem utan berättar för dem om sitt sökande.

Då förstår Hunding vem Siegmund är. Men han får märkligt nog stanna ty sådan är den germanska gästfriheten. Men i gryningen ska de kämpa!

Siegmund går och lägger sig. På natten får han besök av Sieglinde som tipsar honom om ett svärd som finns i hyddan. Likt Excalibur sitter det fast och går inte att rubba, detta svärd sitter dock instucket i den ek runt vilken hyddan är byggd. Bara den rätte kan dra loss svärdet säger kvinnan. Men Siegmund fattar hjaltet och börjar dra och han lyckas få loss vapnet. Det är Wotans svärd Nothung, det förstår han.

Han beslutar sig för att fly med Sieglinde, det skulle bli mindre blodigt så. Hon kan nämligen nu anses tillhöra Hunding, det anser även gudinnan Frigga som hindrar Wotan att sända en valkyria till de unga tus hjälp. Denna valkyria, Brynhilde, ger sig ut i sitt lovliga värv att hämta fallna krigare till Valhall. På vägen får hon dock se Siegmund och Sieglinde i en bergstrakt dit de flytt. De är nu upptäckta av Hunding som tänker döda dem. Brynhilde känner sympati med paret. Hon ska till att hjälpa Siegmund i duellen mot jägaren då Wotan uppenbarar sig; han lägger sitt spjut över hjältens klinga varmed jägaren fritt kan döda Siegmund.

Detta var för att upprätthålla rättvisan. Sieglinde ansågs tillhöra jägaren efter alla år hon bott med honom. Men Wotan är ångerfull och hans vrede går ut över Hunding, som faller död till marken efter att ha nåtts av gudens ljungande blick. Brynhilde vet att även hon är illa ute, hon har brutit mot Wotans order genom att närvara och känna sympati för Siegmund och Sieglinde. Så hon tar hjältens lik, lyfter upp det på sin häst och flyr. På en enslig plats begraver hon Siegmund. Men Wotan är henne på spåren. Denne är vred på detta lydnadsbrott och vill bestraffa Brynhilde med att sova en förtrollad sömn. Den som kan väcka henne kan ta henne till brud.

Men Brynhilde är en stolt krigarnatur och ber om detta: hon vill bli väckt av den tappraste mannen. Wotan nickar och ser till att den förtrollade sömnen sker inom en cirkel av höga flammor. Bara den modigaste krigaren kan våga sig in i denna ring. Med hjälp av Loke, en asagud med ett nära förhållande till elden, slår han eld ur berget. En ring av flammor uppstår som omger den redan sovande Brynhilde.




3. Siegfried

Opera nummer tre i denna svit heter ”Siegfried”. Här kommer en ny person in i handlingen: Mime, bror till den Alberich som fann Rhenguldet och bringade det in i dvärgars, gudars och människors värld. Som den smideskunnige dvärg han är bygger Mime en smedja i skogens djup där han börjar smida ett svärd med vilket Fafner ska kunna dödas. Mime tänker även värva en hjälte att strida för honom med löfte att få svärdet, men sedan ska Mime döda hjälten och ta guldet. Varifrån ska han få sin kämpe då? Av en händelse kommer en dag en medtagen kvinna med ett spädbarn på armen till smedjan. Det är Sieglinde. Valkyrian Brynhilde hjälpte henne fly i samband med slutuppgörelsen i ”Valkyrian”. Sieglinde blev gravid sedan hon och Siegmund legat med varandra, alltså begått incest. I skogshyddan säger nu Sieglinde om sitt barn att detta är Siegfried, han är av hjältars ätt, sonson till Wotan. Hon antyder att då hon dött kommer denne hjälte att göra Mime stora tjänster.

Så blir det: kvinnan dör och barnet växer upp hos dvärgen. Mime smider svärd men Siegfried får dem alla att brista när han prövar dem. Mime ger dock inte upp och till slut har han fått fram svärdet med stort S. När det provas mot städet klyvs detta i två delar. Detta och det följande är direkt ur Eddans Sigurdssaga. Därnäst gäller det alltså att ge sig bort i bergen och döda Fafner. Man beger sig dit och en heroisk duell människa-drake äger rum. Till slut har dock Siegfried begravt svärdet i drakens kropp. Denne hinner varna honom för Rhenguldets förbannelse innan han dör.

Siegfried får även rådet av draken att rosta och äta dennes hjärta. När han gjort det förstår han fåglalåt. Det är bra för nu föräras han av Mime en bägare gift. Han ska till att släcka törsten då en fågel i ett träd varnar honom för brygden: ”Mime vill döda dig och ta hela skatten själv” säger fågeln. Siegfried gör då processen kort med sin fosterfar. Han dödar honom. Fågeln å sin sida vill belöna hjälten för att ha befriat världen från en ond varelse. Som belöning för han honom genom länderna till en fager mö, omvärvd av flammor. Det är alltså valkyrian Brynhilde.

Men vi är inte där än. För på vägen möts Siegfried av Wotan som vill fråga ut honom. Siegfried känner dock inte igen sin farfar utan säger, ”Undan gamling!” Wotan korsar då hans väg med sitt spjut. Men Siegfried hugger sönder det med svärdet. Wotan ser sig då besegrad, en gud av en människa. Siegfried har utmanat ödet – och vunnit...? Han kommer i alla fall till Brynhildes sovplats därnäst, den med ringen av flammor. Han går orädd in i flammorna, kysser Brynhilde och väcker henne. De fattar tycke för varandra. Brynhilde, redan utstött ur gudarnas värld, vill nu leva som människa med Siegfried.




4. Ragnarök

Siegfried och Brynhilde har spenderat natten i en grotta. Man kan anta att Brynhilde nu blivit havande med Aslaug, en figur som inte nämns här men som förekommer i sagan om Ragnar Lodbrok. Siegfried ger Brynhilde ringen som tecken på deras kärlek. Han tar hennes sköld och sin häst, Grane. På en flotte på Rhen beger han sig mot nya äventyr, egentligen mot nya eländen. Det sker till tonerna av ”Siegfrieds Rhenfärd”, ett ljust och heroiskt stycke. Wagner lär efter detta ha lämnat komponerandet av sitt verk ett tag, han visste inte hur det skulle fortsätta. Men snart tog sig kompositören samman igen och kopplade eposet till Nibelungenlied. Nu blir det hovintriger och världsundergång, skildrade i operans del fyra som heter ”Ragnarök”.

Kung Günther styr Gibichungerna vid floden Rhen. Halvbrodern Hagen Gronje, son till den onde Alberich, får reda på Siegfrieds läge. Han vill ha guldskatten och får en idé: han råder Günther att finna en maka för sig och en make för deras syster Gudrun. Brynhilde kunde bli Günthers fru och Siegfried Gudruns make. Gudrun får en glömskedryck hon kan ge Siegfried så att denne glömmer Brynhilde. Under inflytande av samma drog kan Siegfried ordna så att Brynhilde ges åt Günther. Gudrun och Günther går med på denna plan.

Siegfried anländer till Gibichungernas rike. Han tas emot av kung Günther och möter även Gudrun, som ger honom kärleksdrycken. Han glömmer då Brynhilde helt. Så när Günther berättar om denna kvinna lovar Siegfried att vinna henne för Günther, som nu även är hans blodsbroder.

Som ni minns smiddes trollhjälmen Tarnhelm av Alberich och rövades av Siegfried sedan Fafner dödats. Tarnhelm brukar översättas med ”trollhjälm”. Den kan förvandla bäraren, som när Alberich förvandlade sig till drake inför de Nifelhemsbesökande Wotan och Loke, men tycks i den äldsta sagan enbart ha varit en osynlighetshjälm. Tarnung är tyska för ”skydd, kamouflage”; en kamouflagerock är till exempel en Tarnkappe och ett fartyg med Stealth-teknik är ett Tarnkappenschiff. Nåväl: Siegfried äger denna hjälm. Och för att hjälpa sin blodsbroder Günter tar han nu på sig hjälmen och antar Günthers gestalt, anländer till Brynhildes grotta och tar hennes guldring. Han för henne till den riktige Günther för att bli dennes maka och antar sedan sin rätta gestalt som Siegfried. När Brynhilde nu ser ringen på Siegfrieds hand förstår hon sveket: hon har lurats av sin forna älskade. Sorglöst beger sig Siegfried till hovet med Gudrun.

Väl i slottet håller kung Günther en fest för att fira det stundande bröllopet med Brynhilde. Hon hatar Siegfried och blir ett lätt byte för Hagen som planerar att komma åt ringen. Han lurar Brynhilde att Siegfried bedragit henne. En liten olycka skulle kunna ordnas under nästa dags jaktutflykt. Brynhilde är helt införstådd med detta.

När jakten börjar nästa dag skiljs Siegfried från de andra. Jagandet efter en björn för honom bort i skogens djup och vidare till Rhenstranden. Där möter han de tre Rhendöttrarna. De vet att Siegfried bär ringen. Nu vill de ha den tillbaka.

Siegfried vägrar dock. Ringen sägs av döttrarna vara förbannad och leda till undergång. Hjälten skrattar åt detta och går vidare. Men hjälten har förföljts av Hagen Gronje. I ett obevakat ögonblick kastar han ett spjut som fäller Siegfried. Hagen ska just fram och ta ringen av den döde då han i skogsbrynet ser kung Günther med följe. Upptäckt och avslöjad...!

Brynhilde å sin sida inser nu Hagens komplott. Det är ringens förbannelse som är skuld till allt. Kung Günther lovar att straffa Hagen. Siegfried läggs på en sköld och bärs ner till stranden. Där läggs han på ett bål. Sedan Brynhilde tänt likbålet förenar hon sig med sin älskade i lågorna. Allt slutar där det började, med floden Rhen: de tre vattennymferna rider på en våg som tar med sig Siegfried och Brynhildes kroppar. Guldringen återtas av nymferna. Hagen kan dock inte motstå åsynen av den glimrande klenoden utan försöker slita åt sig ringen. Men då dras han ner i djupet av jungfrurna. Sedan sjunker allt ner i Rhen, skatten återtas av flodens nymfer, dess rättmätige ägare och sedan dess har Nibelungens ring aldrig setts till i människans länder.

Samtidigt som Siegfrieds bål flammar ser man hur Valhall antänds i bakgrunden. Det är Wotan som inte ser något annat slut för sig och gudarna. På så sätt kopplar Wagner i sin final ihop gudavärlden med människornas värld. Om det är motiverat vet jag inte, det blir lite väl teatraliskt och teleskoperat: världens slut sker i anslutning till att Rhenguldsberättelsen slutar. Men det måste väl till eftersom Wagner kopplat eposets begynnelse, Rhenguldets upptäckande, med gudavärldens begynnelse och byggandet av Valhall i svitens del 1. Berättelsen kräver en dylik grand finale oavsett om den mytiska grunden medger det eller inte. Eddan, en av Wagners källor, har onekligen sin ragnarök men den torde komma senare, vid tidens slut.

Nåväl. Med ett Valhall som går upp i lågor kunde man ge eposets sista del en rungande titel, ”Ragnarök”, lika med världsundergång. Som helhet är det ett mäktigt verk som lever vidare i nya tolkningar för varje tid. Wagners verk lever; på 70-talet ansågs det till exempel högst kontroversiellt att gilla Wagner. Idag är han dock accepterad som mainstream. Om vi bara kunde slippa överdrivna modernismer och ironiska tolkningar. Det är åter dags för en traditionellt kostymerad Ring med skogsdekor, borgar och medeltida kläder. Så såg operorna också ut i början. Men den den traditionella, 1800-talsaktiga dekor man dittills använt i Bayreuth plundrades ju av amerikanska soldater vid offensiven in i Tyskland 1945.

De gamla kostymförråden spreds för vinden. Brynhilde med flätor och hjälm skattades åt förgängelsen. Det var kanske lika bra. Då uppstod i alla fall en ny trend i operan, lanserad av 1950-talets Werkstatt Bayreuth: scendekor och kostymer skulle vara sparsmakade, ljuseffekter ersatte kulisser. Det blev ganska lyckat ibland. På 1980-talet kom så den postmoderna vågen med dekor i form av nedgången industri, moderna husinteriörer och en Wotan i vardagskläder. Var sak har sin tid. Men nu har spelet gått varvet runt och det är åter dags för en traditionellt kostymerad Ring, en Ring för rollspels- och fantasy-generationen. En Ring med koltar och brokor, vinghjälmar och särkar, mantlar och livgehäng. Bara vi slipper en Brynhilde i flätor så ska det nog gå bra.

Jag menar, allt behöver inte se ut som förr. Det ska kännas gammeldags, det är det viktiga. Sagan om Ringen-filmerna gav ju den medeltidsaktiga världen en fräsch framtoning, man gav oss en varsamt uppdaterad medeltidslook, och det borde även en modern operaregissör kunna ge.




Relaterat
Ett rike utan like: Sveriges historia
In English: My Wagner Biography
Holdstock: "Mythago Wood"
Illustration: Mime smider sitt svärd

lördag 28 april 2012

Dagens on dits 4


Det har åter blivit dags att göra ett nyhetssvep. Eller rättare sagt, ett svep med länkbara nyheter jag kan spåna om.

Vi går först till DN.se. Clas Barkman skriver om Raoul Wallenberg och dennes ställning som hjälte. Han erkäns inte officiellt, Alfred Nobel är mer erkänd. Och Barkman säger då, kanske finns det inte plats för svenska krigshjältar. Industriman eller dylikt ska man vara. Må så vara. Men jag hyllar en svensk krigshjälte: Orvar Nilsson. Jag gjorde det på min motpolsblogg förra året. Jag sammanfattade där Nilssons gärning:
Män som Nilsson har formellt räddat den svenska AVK-äran. Han har symboliskt visat att när det gäller kan nordmannablodet brusa, dock inte högljutt utan i ordnade, fältmässiga former. När det gäller kan en svensk man dra ut i striden och säkert lösa de uppgifter han får sig förlagda. Nilsson är ett prov på detta och hans bok, ”Finlands sak blev min”, är en svensk ”I stålstormen”.




Nilsson föddes 1919 och deltog som frivillig i finska vinterkriget och fortsättningskriget.

En annan sak jag läser i DN är denna: privatperson köpte kyrka. Det är den övergivna Örja kyrka i Landskrona som sålts. Läget är intill en motorväg. Och den används inte. Jag säger inget om det. Det är som en annan Skånekyrka: Maglarp. Den revs. Men den var också oanvänd. Också det en nygotisk kyrka för övrigt. Nåväl, hoppas Örja kan bli bostad för den som köpt den. Jag är troende och gillar att gå i tempel, uppleva stillheten och Gudsnärvaron, men man får vara pragmatisk. Står tempel oanvända ska de kunna avhelgas och bli bostad för den som så önskar. Själv skulle jag älska att bo i en kyrka. Jag skrev ju om det i "Antropolis", där i början när huvudpersonen kommer till sin ruinstad. Han tar boning i kyrkan:
Templet hade för sin del stora hål i taket och tjocka spindelvävar i hörnen. Där fanns sprucket trä, spruckna fönster, mögeldoft och vattenpölar. Men det stod ännu, för det skulle mycket till innan ett sådant hus brakade samman, byggt i grå sandsten och med strävbågar och strävpelare som det var. Jag lyckades lappa lite hål i taket, städade ur den värsta bråten och tog mig min boning i sakristian vid norra sidoskeppet, ett grönt rum utan inredning, utplundrat. Från vaktmästeriet bar jag dit en säng och ett bord, och det blev med tiden rätt hemtrevligt.

Jag tog min boning i kyrkan, levde där; jag gjorde långskeppen och sidoskeppen till mitt hem, vandrade under ribbvalven, kröp i kryptan och satt vid orgeln och spelade.

Slutligen en titt på Svd.se. Där skrivs om fynd av vin från skeppsvrak. Att ha flaskorna liggande i vatten är tydligen bra. Det hela får mig att associera till vrak i stort, detta med skeppsvrak och skattbärgning. Jag var nämligen lärarassistent tidigare i år (inte längre dock, nu har jag ett annat jobb). Ett barn som var elev på aktuell skola var mycket inne på detta med skepp, vrak och allt. Det var filmen "Pirates of the Caribbean" som var populär hos honom och hans kompisar (barnförbjuden film!!!) Och när han blev stor skulle han skaffa ett skepp och segla runt sa han. Han skulle 1) haffa pirater och 2) bärga skatter. Skatterna skulle han skänka till muséer. Han frågade mig om t.ex böcker håller sig i vatten; om han fann gamla värdefulla böcker, skulle de hålla sig i vattnet? Jag sa ja, om de var skrivna på pergament = skinn, så kanske de höll.

Han hade koll för att vara sjuåring. Han kände även till "skeppet Gustav" som han sa. Jag korrigerade och sa: "Skeppet Vasa hette det". Just så.... kul. Om Vasa mer här, dock om personen och inte skeppet.




Relaterat
Arthur C. Clarke
Neuromancer
Örja kyrka, Lunds stift

fredag 27 april 2012

Breiviks analys


Breiviks analys låter i sammanfattning: ner med mångkultur, ner med islamism, ner med Frankfurtskolan. Då tänker man osökt: mångkultur och islamism är rätt välbekanta saker. Men vad är egentligen Frankfurtskolan? svd dn dn dn




"Frankfurtskolan" är i vid mening en negativ analysmodell, en massa ingrodd kosmopolitskit som inte gör någon glad. Den går ut på att skuldbelägga vita, ge dem skulden för kolonialism och nazism, ja kanske även stalinism. Den ser den vite mannen som skurken och övriga grupper, som kvinnor, invandrare och minoriteter, som offer. Offren ska göra uppror och befria sig, oväsentligt hur: de ska skudda av sig det upplevda förtrycket av andlighet och ordning och leva i hedonism, materialism och sinnesslöhet. Det är sant! "Kritisk teori" är så här: negativ mot allt som gör livet värt att leva: heroism, esoterism, ledarskap, europeisk etnicitet, hierarkier.

Så jag håller med Breivik i hans angrepp på Frankfurtskola och kulturmarxism. Det är en vänsterfilosofi inspirerad av vissa drag i marxismen (som "kapitalismens förtryck") men frikopplad från den ekonomiska analysen. Typiskt: för Marx per se beskrev kapitalismen rätt OK, han kan användas för att förstå 1800-talsekonomins struktur och problem. Men Gramsci, Horkheimer, Adorno m.fl gav sig ut i det blå när de skapade sin negativa agenda, en kryptoreligiös frälsningsväg som blev hippierörelsens ledstjärna när den gjorde uppror mot västvärldens tro, trygghet och tradition. Det enda snälla som kan sägas om Frankfurtskolan är att man huserade Walter Benjamin, som skrev om 1800-talets Paris i en rätt finurlig studie. Mer här.

- - -

Frankfurt är ute. Här ser ni en video om det hela av William Lind som kan sina saker. Se den, den är välgjord: det är intervjuer varvat med stillbilder och Lind själv som berättar. Den är drygt 22 minuter lång. Och nyligen publicerade Fria Tider en artikel av Paul Gottfried som gör processen kort med Frankfurtskolan. Dess nihilism och negativism skildras ingående av denne skribent vars artiklar jag lärt mig uppskatta på den amerikanska sajten Alternative Right.

Frankfurtskolan är i vid mening blott negativism. Det är PK-ismens huvudkälla: en negativ agenda, en agenda mot tro och tradition och därför till sin karaktär svag, livlös och parasitisk. Den är inte aktiv, den är reaktiv. Den kommer inte med något eget. Den är emot vita folk, emot traditionell kultur, emot andlighet. Så att, som sagt, länkar till denna begreppsvärld gav jag nyss, ni kan klicka på dem om ni orkar med denna "kosmopolitskit" som jag så träffande kallar den. Men vill ni ha något mer upplyftande att bära er genom livet, något positivt och affirmativt med rötter i västvärlden, drömmen och sagan, läs då här om sagor, eller här om "Mythago Wood". Det är den eviga, susande, mytologiska SKOGEN som närvarar i alla dessa texter, milsvitt från Frankfurtskolans nihilism som är det som driver Lady Gagas torrjuckande på MTV.




Relaterat
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
"Det röda massanfallet"

torsdag 26 april 2012

Breivik - nationalist...?


Breivik, är han nationalist? Möjligen extremnationalist. svd svd svd svd dn dn dn dn dn




Breivik är extrem. Han begick massmord för att krossa glastaket och sätta nationalism, islamkritik och kritik av Frankfurtskolan på dagordningen. Jag skulle ha föredragit en fredligare strategi.

Mord och våld är förkastligt. Breivik korsade gränsen till nihilismens land.

- - -

Jag står för en fredlig nationalism. Jag står för ett positivt, affirmativt vurmande för den egna nationen och folket. Tänk Selma Lagerlöf, stolthet, historia. Det utesluter för sin del inte uppskattning av andra kulturer. Bara så ni vet. Samnationalism kallas det.

Nationalism! Det är en sund känsla för det egna. Man är sig själv närmast. Ska det vara så svårt? Ja det ska det tydligen. Anti-nationalism har ju varit en sport här länge. Den har gällt i väst sedan 1945. Jag skrev följande i detta inlägg:
Rådande ideologi från 1945 till idag har förvisso varit negativ mot traditionell nationalism av typen historievurmande och bugande för tron och altare. Men man har rest nya altare: internationalism, FN-engagemang, vurm för tredje världen...! Olof Palme fick en rad gator och torg uppkallade efter sig sedan han mördats, är inte det storhet så säg? Kanske det: den enda storhet och heroism som är tillåten i vår förflackade tid. Att däremot vara stolt över ”en här som frös och svalt men segrade ändå”, över den svenska bushido som skapade historia vid Breitenfeld och Narva, vid Helsingborg och Lund, det är inte lika comme-il-faut. Att vurma för svenska kyrkobyggnader och de genier som ritade dem, att känna sig gripen av den drift som odlat upp de svenska bygderna, att svärma för gamla tiders kunskapare som Olof Rudbeck, Emanuel Swedenborg och Johannes Buréus, det ses som blott kuriöst. Men att lobotomera sig och lämna allt det gamla bakom sig, att ”upplyst” vurma blott för svenska bragder sedan 1945, som industriella landvinningar och Palmes tête-à-têtes med diktatorer som Nyerere, Castro och Honecker, det ses som höjden av storhet och bildning.

Och så där har det hållit på. Antinationalism är trenden. Eliten vill inte att vi ska få ha vår nation. Ett mångkulturellt samhälle ska råda. Vissa turbodemokrater känner sig tryggare med aggressiv mångkultur på dagordningen. Jag känner mig otrygg med det. Jag vill ha en nation att ty mig till. Jag är svensk och har rätt till mitt land. Vissa vill förmena mig den rätten. En Gina Dirawi kan säga: "Det här är inte svenskarnas land längre." Nähä. Kom och ta det då tjejen.

- - -

Nationalismen är satt på dagordningen. Jag bloggade om den redan i slutet av juli i kölvattnet av Breiviks dåd. Se här. Jag har sedan dess skrivit en hel svensk historia och postat på bloggen. Här är tråden. Överst är del 30 som är efterkrigstiden. Tar vi ett kliv bakåt kan ni t.ex här läsa om Ynglingaätten, och här om Sverige i urtiden, här om Fyrisvalls säd (= Rolf Krakes saga) och här om gamla platser och knutpunkter med Geijer som ciceron. Och här kan ni läsa om frihetstiden, här om Karl XI och Karl XII och här om Gustav II Adolf.

Det var mycket på en gång det. Och det finns mer - mycket mer. Jag har t.ex skrivit om modern svensk historia också. Som tiden efter 1945, utvecklingen under 1800-talet och Karl XIV Johan.


Jag har också några tematiska inlägg. Här kan ni till exempel kolla in den svenska armén från medeltiden fram till frihetstiden. Läs om uppbådet, riddare, legoknektar, utskrivningar och indelta soldater. Här, slutligen, är ett inlägg om utvecklingen i armén från frihetstiden och framåt. Läs om landstorm, värnplikt och glada dagar.

Nationalismen är satt på dagordningen. Identitära frågor växer sig starka. Den där norrmannen har sett till det. Man vill inte gärna förknippas med denne våldsman men nu är det som det är. Det är spänningens strategi à la Carlos Marighella: öka polariseringen, tvinga samhället att reagera. Så nu är det nationalism det gäller, folkens kamp. Och folkens kamp är folkens hopp - deras hopp i striden mot plutokrater och kosmopoliter som vill ta ifrån oss vår tro, trygghet och tradition.




Relaterat
Etnicitet på dagordningen
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Vikingamotiv, linoleumsnitt av min pappa. - Gustav III, teckning av E. Berggren

söndag 15 april 2012

Sången i drömmen


Idag tänkte jag lägga upp en dikt. Den heter "Sången i drömmen".




Det är dags för en dikt. En poetisk utflykt i väntan på den storm som ska komma. Det handlar om att minnas en sång man just drömt om -- och att försöka fånga denna sång i diktform, innan den rinner mellan fingrarna som fiskar man fångat med drömmens nät.
Tänk så märkligt att sjunga en sång i drömmen
och sedan vakna med samma sång:
att fortsätta sjunga samma sång
som man nyss sjöng i sin dröm.

Jag drömde i natt att jag sjöng en sång
och den gick, ja den gick så här...
Rytmen den var som denna dikt,
den var rytmisk, ni fattar nog...

Ja jag sjöng denna sång i min dröm
fast med lite annan text;
det var intoning på Herren Gud,
det var kosmisk energi.

Jag har bevarat drömmen här,
den lever i denna dikt.
Melodin och rytmen, allting jag fann
finns nu att läsa för varje man...!




Relaterat
Eld och rörelse: fri pdf

torsdag 12 april 2012

Larry Niven: space fiction


Dagens understreckare ger strukturella förklaringar till att det krigas allt mindre. Själv har jag andliga förklaringar på det. Se här. För det går en del rykten på internet idag. Om plejadisk approch. Med ett ord: rymdinvasion. Men det blir inte svarta naziskepp som i "Iron Sky". Det blir vita skepp. Plejadiska skepp, en rymdflotta från Plejaderna av andlig makt och styrka. Se här och här. Det är aliens som säger: "Greetings, earthlings! We come in peace!"




Sänk garden nu, det här kan bli skoj. För kanske säger de även något om energihöjning och förvandling av jorden, en ascension som innebär att de som inte förvandlas med Moder Jord hamnar utanför. Synd! Men de som protesterar och säger, "Vad är detta, vi har inte fått någon information", lär väl få höra av utomjordingarna: "Klaga inte, info om detta har funnits anslaget på kommunkontoret på Arcturus IV i 1000 år"... Och sedan höjs jorden till fjärde dimensionen och de som lever kvar i 3D hamnar på pottkanten.

Mer om detta med 3D osv i länkarna jag gav i början. Själv oroar jag mig inte. Allt detta är som mammas gata för mig: rymd, aliens och dimensionsportar. Jag har ju gillat science fiction sedan jag var ett litet barn. Jag har även skrivit odödliga sf-epos som "Stridsmiljö 2500" och "Antropolis".

Men nog om mig nu. Jag ska kolla in en annan författares bok. En sf-bok. En rymdbok. Det är Larry Nivens roman "Ringworld". Den handlar om aliens, en gåtfull rymdresa och annat. Det är en berättelse för vår tid. Läs den, vi kan behöva lite rymdfeeling för den utveckling som stundar. "Ringworld" är nämligen en arketypisk story om färden till ett fjärran Shang-ri-la, stöpt i rymdfrom. Mången amerikansk sf sägs gestalta dylika paradismyter, drömmen om bättre världar Där Ute: "West of Eden", "Farmer in the Sky", "The Highest Dive" osv osv. Och gärna det: det finns paradisiska världar där ute, befolkade av mänskliga aliens: våra bröder.

Vad vet Niven om detta? Säg det. Men visionen av hans Ringworld kommer att leva för evigt, den talar till ens undermedvetna på sant symboliskt vis. Detta artificiella paradis, denna konstgjorda satellit formad som ett tunnband och med en diameter på miljontals kilometer, kommer för alltid att kretsa sin sol Någonstans Där Ute.

- - -

"Ringworld" kom 1970. En annan bok av Larry Niven är "Tales of Known Space" från 1975. Det är noveller från samma universum som Ringworld: växelverkan med aliens, esoterism och dans. Här finns godbitar, här finns texter med en gnutta patos ("How the Heroes Die"), smarta idébubblor ("Eye of an Octopus"), Shakespeare-citat-i-rubriken ("There is a Tide") och snygga gitarrgrejer, sköna pusselbitar-som-läggs-på-plats. Man kan säga: diverse element presenteras, rörs ihop och får en elegant upplösning: "a good story, well told". Jag tvivlar dock på att någon kommer att läsa denna bok om 50 år, Niven är inte en sån visionär, han är nog rätt präglad av vad som för ögonblicket är ortodox vetenskap. Men han gör sina eleganta parader, man måste beundra fotarbetet.

"Cloak of Anarchy" är för sin del smart. Och den utspelas på jorden. Den skildrar en sedvanligt najs framtid, bland annat med motorvägar som blivit obsoleta och därför förvandlade till parker. Anarki-parker. Man får göra vad man vill där ty allt övervakas ändå av svävande övervakningskameror. Men vad om någon slår ut kamerorna då? En idyll förvandlas till en hotande matdröm. En dockskåpsversion av "civilisationens sammanbrott"; visst djup har han ändå, den gode Laurence van Cott Niven!

Och vem kan stå likgiltig inför slutet i "All the Myriad Ways" (ej med i aktuell samling). Det är ännu en framtid-på-jorden-novell, ej space fiction. Den börjar med en polis sittande på sitt kontor, görandes vapenvård. Han måste lösa gåtan kring oförklarliga självmord, och börjar ana att det beror på den strunt samma-attityd som utvecklats när man lyckats ordna resor till alternativa världar. Allting går, inget spelar någon roll - och i novellen grenar allting samtidigt ut sig i möjliga alternativa världar, en där polisen lägger ifrån sig pistolen och meddelar stationen att han kommit på lösningen, en annan där han trött sitter kvar och tänker att det spelar ingen roll, en tredje där han tar upp pistolen och blindavfyrar, en fjärde där han sätter den mot tinningen... och så vidare. Själva narrativet åskådliggör detta parallellvärldsförgrenande, detta spegel-mot-oändligheten-men-med-subtila-skillnader-i-varje-värld - och detta visat utan stora gester, nej det är väldigt matter of factly.




Relaterat
Arthur C. Clarke
Katedralbyggare och kritiker
Heinlein: Starship Troopers
Tolkiens verk
Lovecraft-böcker på svenska
Tidslinje: konservativ fantastik

onsdag 11 april 2012

Bilder på bilar



Jag skrev om bilar igår. Det gör jag idag också.





Det händer att man surfar runt på nätet och hittar roliga saker. Bilderna i detta inlägg hittade jag någonstans i cyberrymden, jag minns inte var. Men jag älskar dem, både för deras tjusiga perspektiv och för de vitsiga aforismerna. Speciellt gillar jag "It was the roar of your engine, not the ring of your cell phone": detta kan sägas skildra övergången från en maskinell, brutal kultur till en mer diskret, plipp-ploppande sådan. Vilken är bäst? Det vet jag inte men nog gillar jag designen på dessa bilar.







Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)

tisdag 10 april 2012

Japansk bilindustri


Det verkar vara nyhetstorka idag. Så jag väljer att skriva om bilar istället. Jag gillar nämligen det här med bilar: Detroitjärn och tysk precision, Volvos och Saabar, lätta och tunga lastbilar: JAG KAN DET DÄR. Bensinmackar, diamantkorsningar och motorleder, vägkrogar och motorhotell, det är mina jaktmarker. "I live for a life on the road." Så vad är då naturligare än att ge ett inlägg om BILINDUSTRI, och inte vilken som helst utan JAPANSK BILINDUSTRI




En bra historia förtjänar alltid att berättas igen, som detta med de japanska bilarnas segertåg över världen. Så nu ska jag berätta denna historia.

Det var så här: andra världskriget var slut och den japanska industrin kom så sakteliga på fötter. Bilar började lämna tillverkningsbanden hos Nissan, Mazda och Toyota. Men vem ville köpa dessa små bilar förutom japanerna själva? Man försökte sig på export till USA, men amerikanerna skämtade och sa att om man skrapar på plåten ska man se att där står "Made in USA"...

Men skrattet fastande snart i halsen. Det blev 70-tal och oljekris och efterfrågan på små bilar steg i väst. Försäljningen av japanska bilar ökade. Västfirmorna kunde även de tillverka små bilar, men nu hade kunderna börjat upptäcka den höga kvaliteten på Japanbilarna.

Detta kvalitetstänkande hade japanerna lärt sig av en amerikan vid namn Deming. Denne hade varit verksam i USA-industrin under kriget. Man märkte att alltför mycket av produktionen krigsmateriel hade för låg kvalitet, mycket fick ställas åt sidan och efterarbetas. Då lanserade Deming tanken på kvalitetskontroll inlemmad i produktionen: arbetaren som tillverkade sakerna skulle även kolla deras kvalitet innan han släppte iväg dem. Procenten produkter som inte klarade slutkollen sjönk därmed; det mesta hade hög kvalitet redan efter montering.

Så slutade kriget, USA:s industri började tillverka för konsumentmarknaden och kraven sjönk. Det var säljarens marknad, det mesta gick åt och kvalitetskollen sackade efter. Inom USA:s bilindustri vande man sig vid att en stor procent bilar måste efterarbetas sedan de var färdiga; det rörde sig nu om småfel så fabrikanterna tänkte inte så mycket på det, men med "många bäckar små" steg kostnaderna. Dessutom tenderade bilar med skavanker slippa igenom trots detta efterarbete. USA- och västbilar i stort fick rykte om sig att ha dålig finish jämfört med de japanska.

Hur kom då det sig? Jo, japanerna hade tagit Demings lärdomar till sig, kvalitetskollen som del av produktionen. Varje bilarbetare fick på sin lott att kolla kvaliteten förutom detta att svetsa, nita, skruva och kitta.

- - -

De japanska bilarna var bra. Och till slut nådde kunskapen om deras höga kvalitet biltillverkarna i väst. En belysande anekdot ges om Chrylser, ett företag med allehanda problem i slutet av 70-talet. En chef lät rulla in en Toyota i monteringshallen, arbetarna sattes att ta isär den och till slut utbrast en: "Herregud, de bilar vi bygger är faktiskt inte bra!"

Kunderna började omvärdera Japanbilar, från rullande skämt till bra, ibland ypperliga produkter. Några amerikanska bildirektörer nåddes av en röst ur konsumentdjupet, en kvinna som sa: "Blir jag utbjuden av en snubbe i en amerikansk bil åker vi kanske till en hamburgerbar, blir jag däremot utbjuden av en snubbe med en japansk bil blir det ett besök på en fin restaurang!"

Imagehöjningen var i full gång: "My Toyota is fantastic"...

De japanska biltillverkarna hade fler äss i rockärmen än kvaliteten; man rationaliserade bland annat sättet att konstruera bilarna. I väst körde man enligt stafettprincipen: först designades bilen, sedan konstruerades det tekniska, sedan räknade man ut hur det hela skulle produceras och slutligen monteras. I Japan integrerades alla led från början; det sparade tid och tid är som bekant pengar. Men väst sackade efter; ännu på 80-talet kunde exempelvis Saab använda staffettprincipen vid konstruktion.

Vidare kom någon i Japan på att lagerhållning av komponenter är dyrt, sådana man köper från underleverantörer, alltså borde dessa anlända till fabriken först när man behöver dem. Dylik "just in time"-leverans är nu standard i bilindustrin världen över.

Om japansk driftighet kan man tala länge: om den japanska industrins höga produktivitet, personalens lojalitet, deras relativt låga lönekrav osv. I vart fall blev allt detta en varningsklocka för väst, ett incitament för bland annat bilindustrin att skärpa sig - och man gjorde det, man tog till sig de japanska lärdomarna. På 80-talet trodde man till och med att de japanska bilfabrikerna skulle slå ut alla andra - men så började västfabriker köpa andelar i dem och vice versa (korsägande), så någon Japandominans är väl inte att befara längre. Men de japanska bilarna hann kapa åt sig en rejäl nisch innan dess, de var här för att stanna.

I andra sektorer blev japanerna nästan dominerande, som mc-branschen. Europeiska tillverkare tycks ha strukit med en masse (Norton, BSA, Triumph, Husquarna...) och amerikanska Harley-Davidson blev rejält nockat. De japanska motorcyklarna dominerar idag (år 2002) på den svenska marknaden; Yamaha, Honda och Suzuki har bortåt hälften av marknaden. Japanska industriprodukter är alltjämt attraktiva hos oss, trots allt tal om Japan av idag som krisland. Men denna kris är av finansiell och industripolitisk natur, inte produktionsrelaterad.

Så visst regerar japansk industri, visst gör de fantastiska bilar. Synd bara att de är så fula... Av och till kommer en snygg design, men det tycks mest vara lyckträffar. Någon japansk bil kommer aldrig att nå status av arketyp, av ikon, à la Mustang, Folkabubbla, Hundkoja, Jaguar E-Type och Saab Turbo. Bildesign ligger västerlänningen i blodet, det är dödligt allvar för henne; japanen däremot gör bilar mest som teknisk utmaning eller som födkrok. Skulle de tjäna mer pengar på tvättmaskiner skulle de övergå till det, hux flux och utan att fälla en tår.




Relaterat
Science fiction från höger
"Actionism" -- presentation på svenska
Ett rike utan like (2017)
Bilden visar en Toyota 2000 i Corgi Toys' version. Lacken är elektropläterad: verkligen spegelblank.

tisdag 3 april 2012

Obama: kanske


Valkampen går vidare. Var då? Jo, i USA. dn




Jag har som synes haft mina dubier kring Obama. Men enligt denna sajt har han ess i rockärmen. Så man kanske ska ge honom en chans.

Det sägs att Obama har omdaning i siktet. Räfst och rättarting med mörkerfurstar, illuminater och David Ickes ödlefolk. OK, låt gå. Jag ska inte döma ut Obama om han nu är en sådan fenomenal ljusets riddare.

Han har bevisat föga hittills. Hans kulturella sentiment är anti-vitt, anti-traditionalism. Tämligen PK. Bättring tack. Men i övrigt får man komma ihåg att presidenten inte har all makt. Makten sitter i byråkratin, i hemliga sällskap, i pyramiderna, i Bilderberger och Council on Foreign Relations, på Wall Street och i Bohemian Grove. Hans Pentagontal 5 januari i år kan ses som en balansgång: lagom krigiskt för att tilltala hökar men i grunden ett erkännande om att det är slutkrigat. En balans mellan illuminati och mörkerfurstar å ena sidan samt genuina fredssträvanden och ljusmakter på den andra. Svårt. Men kudos till Obama för detta kanske. Ljuset är på väg att vinna sägs det men man får ändå gå varligt fram som makthavare för det bisarra, sedan 2001 totalitära USA, om man ska vrida världen rätt.

Obamas State of the Union-tal 24 januari ska ha varit en grund för kommande arresteringar. Räfst med bankirer och plutokrater! Det sägs vara på väg. Med Obama vid rodret. Well well. Kanske det! Så I'll cut some slack och säger att Obama kanske har något på gång. John F. Kennedy hade det heller inte så lätt. Han ville dra USA ut i ljuset, vrida makten från krigshökar och illuminater. Han ville skapa räntefria pengar. Och se vad som hände.

Obama har en del att bevisa. Men visst, jag är inte fanatisk. Jag sätter honom härmed på min "kanske"-hylla.

- - -

Hänt sedan sist i världen: USA anklagar Royal Bank of Canada för svindlerier. Det tycks vara ännu en rättsprocess av den typ jag skrev om här: bankirer och plutokrater kallas inför rätta. Allt som ett led i att vända världen rätt, allt som ett led i astral omdaning. Se detta och detta inlägg för metanarrativet.




Relaterat
Återtåget är inlett
David Wilcock
Tolkiens verk
Lovecraft-böcker på svenska
Tidslinje: konservativ fantastik