Lovecraft på svenska 2008-2012

Här kollar jag in den senaste svenska Lovecraftutgivningen. Det är en rik skörd kan man säga. Visst gavs det ut översatta lovecraftare även förr. Som av Delta och Fakta&Fantasi. Typ på 80- och 90-talet. Men det förbigår jag här.

Det ges ut mycket H. P. Lovecraft på svenska nuförtiden. Denne amerikanske skräckförfattare tycks ha något att säga dagens bokläsande svenskar. Det är i och för sig inga jätteupplagor han säljs i. Men jag får för mig att böckerna går bra.

All denna utgivning kan delvis förklaras med att Lovecraft är copyrightfri. Det är över 70 år sedan han dog. Han lämnade det jordiska 1937. Därför gäller ingen copyright. Men detta är inte den enda förklaringen till vår Lovecraftvåg.

Det ges i alla fall ut Lovecraft i Sverige, bok efter bok. Utgåvorna talar sitt tydliga språk. Som hårdpärmsutgåvor från Bakhåll ("Pickmans modell" 2008, "Fasansfulla händelser i Dunwich" 2009 och "Sarnaths undergång" 2011).

Även Vertigo förlag har gett ut en lovecraftare mellan hårda pärmar, den välmatade antologin ”Skräcknoveller” (2011, 620 s). Det är en snygg bok; den skulle nog jag satsa på om jag inte läst någon Lovecraft förr. Jag köper mest inbundet idag nämligen. Vertigo gav även ut HPL-romanen "Fallet Charles Dexter Ward" 2008.

En fin mjukpärmsbok, en tjock samling även det, är för sin del ”Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter” från Hastur förlag 2011. Den är på 362 sidor och är alltså tunnare än Vertigos samling. Men här får man ändå typ samma mix: klassiska HPL-novellerna med sällsamma händelser, av och till med märkliga gudomar som väntar i kulissen på att ta över världen (”Cthulhu-mythos”). Man får allt detta och man får det förmedlat på ett annorlunda språk, ett gammaldags, barockt men fullt läsvärt språk som var Lovecrafts signum. Enda nackdelen är att den är i mjukpärm. Vertigos "Skräcknoveller" som jag nämnde nyss är snarlik men inbunden. Kudos för den detaljen säger jag.

Hastur förlag var jag nyss inne på. De har i år även gett ut Lovecrafts ”Mardrömsboken”. Det är en sammanställning av diverse mardrömmar som Lovecraft redogjorde för i sina brev. Breven är skrivna mellan 1916 och 1937. Originalantologin kom på engelska 1994. Svenska översättare är Fredrik Granlund och Arthur Isfeldt. Förord och kommentarer har skrivits av Martin Andersson. Om man gillar mardömmar ska man alltså kolla in denna bok. Jag har iofs inte läst boken. Jag kan bara säga gällande mardrömmar att de inte intresserar mig per se. Mardrömmens psykologi svär mot min nuvarande mer positiva, affirmativa läggning. I lovecraft-termer så gillar jag mer de ljusa, skira drömlandskapen från texter som "Celephais" och "The White Ship".

Detta är drömmens andra sida. OK, ibland är mardrömmar ihopflätade med positiva drömmar. Men i min bok pendlade Lovecraft mellan mörker och ljus, och i så fall är ljuset mer fruktbart att utforska. Man ska inte förneka det mörka men man ska heller inte frossa i det, som Lovecraft ibland gjorde.

Jag påstår inte att "Mardrömsboken" frossar i drömmar. Jag vill bara ha sagt att ljuset vinner över mörkret och att Lovecrafts ljusagenda bör lyftas fram mer än den görs idag.

- - -

"Mardrömsboken" är den nyaste lovecraftaren på svenska. Men det är inte allt vad gäller en total översikt av nyare Lovecraftutgåvor på vårt språk. För vi har även Alastor Press med böckerna "Skuggan över Innsmouth" från 2008, ”Vid vansinnets berg” från 2009 och ”Viskningar i mörkret” från 2010. Alltsammans är centrala, lite längre HPL-narrativ i svensk språkdräkt och med tjusiga omslag.

Lovecraft är en av de författare som fått ett adjektiv myntat av sitt namn, något han delar med bland andra George Orwell. Talar man till exempel om något ”orwellskt” menar man till exempel ett samhälle som präglas av tankepolis, riggat språk och en statsmakt som ser allt – alltså ungefär som vår tid, även om vi upplever ”sammetsvarianten” av detta i våra demokraturer. Något som är ”lovecraftianskt” är för sin del en skräckstämning som får djup genom namnen på vissa påhittade gudar och forskandet i gamla urkunder, förmedlat med massor av adjektiv och en gammaldags berättarstil utan dialog.

Textkroppen Lovecraft, Lovecrafts verk, har sitt värde. Vad det än är så är det irreducibelt, det är eget, det är personligt. Och personality pays som jag brukar säga. Men det är inte bara en egen och originell stil, det är en sann stil. Lovecraftprojektet företer en viss stelhet ibland. Lovecraft hade kunnat förenkla sin stil och fått budskapet att gå fram bättre. Men det är en randanmärkning. Lovecraft känns autentisk även om hans oevre kan få att tänka på ord som barock, överlastad och arkaiserande.

Summa summarum: Lovecraft är inte min favoritförfattare. Men han är en near great konstnär som i noveller som ”The High House in the Mist”, ”Celephais”, ”Polaris” och ”Sökandet efter det drömda Kadath” målade upp en fantasyvärld som inte var heroisk och inte efterbildade gamla epos, men som sökte något eget i osedda länder. Inflytandet från lord Dunsany i det här skira och romantiska ska förstås inte underskattas. Man kan säga att Lovecraft mixade Dunsany och Poe plus diverse andra weird fantasy-förebilder, la till av sin egen personlighet och sina egna visioner och skapade ett verk av bestående värde.




Relaterat
Drömlandskapen hos Lovecraft
Skuggan över Innsmouth
Tolkien och Jünger