Svenssongalaxen: Edith Södergrans krigiska sinnelag

onsdag 14 november 2012

Edith Södergrans krigiska sinnelag

Edith Södergran var en poet som levde 1892-1923. Hon gillade krig och skrev längtansfullt om eld och rörelse, blod och död. -- Källan för denna text är hennes samlade dikter (Wahlström & Widstrand 1996).

Edith Södergrans sinnelag var tämligen krigiskt. Hon dyrkade kriget som estetisk företeelse. Här ska det handla om hennes krigiska poesi. Och hur hon dyrkade Nietzsche, som också hyllade krig och eld.

Edith Södergran har poem som handlar om kamp, om att strida. Skimrande heroiska, ja mytologiska är rader som:

All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast, 
all litenhet vill jag hånande döda. 
Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd. 
O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig. 
Du skall icke vila
innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara
bägare.
[”Mysteriet” ur Framtidens skugga, 1920]

Det är som hämtat ur antiken, ur sagan eller, om man så vill, fantasyn. Att strida och sedan se världen förvandlad till en gudomlig dröm: få andra svenska poeter har uttryckt sig så djärvt.

Det var krig i världen när detta skrevs: första världskriget gick mot ett crescendo av offensiva blodbad och Södergrans eget Finland drabbades av inbördeskrig.

Södergran tog intryck av detta krigande. Och hon förde det till mytologiska höjder, ungefär som Tolkien speglade andra världskriget och fick det att bli en tidlös kamp mellan mytiska horder. Just det, tidlös: Aragorn och Gandalf kan dra ut i strid på nya slagfält. Filmen ”Arrivals” (q v Youtube) såg den förre som Jesus och Gandalf som mahdin, den tolfte imamen. Här finns potentialer för mytisering, inget är avgjort. Ringtrilogin kan ännu fascinera. Den skrevs under AVK men speglar inte detta enbart.

Men jag avviker. Edith Södergran var ämnet. En rätt verklighetsnära dikt är denna. Den ska ha inspirerats av avrättning av röda inbördeskrigare i närheten:

Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt.
På kopparbanor över sjön går en visshet fram:
lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.
Månen skall kasta sitt skönaste ljus på den sällsamma stranden.
Vinden skall gå som ett väckarehorn mellan tallarna:
Vad jorden är skön i denna ensliga stund.
[”Månens hemlighet” ur Septemberlyran, 1918]

Men mer jordnära än så blir det sällan. Södergrans naturliga hemort är sagan. Det är arketypiskt, tidlöst och mytiskt. Södergrans krigare gungar likt antikens ryttare i lösa sadlar, sjungande går de i striden: ”sångens anda är kriget.”

Detta fångar det bellatoriska sinnelaget, känt och upplevt av krigare från Marathon till Marsala, från Salamis till Salla. Det är Castaneda, indiankrigare och sanningen som bland annat kan ges till Kunskaparen, han vars sinnelag är som en krigare.

Södergran klädde sina krigsscenarios, sina stridbara scener i sagodräkt. Det finns ju risk att man försvagar dem därmed men Södergrans dikter är aldrig svaga. Det är skönheten hos brännförgylld brons. Så här beskriver hon en båtfärd nerför en virvelström:

Där står du själv, en hjälte med omfött blod.
Hänryckt i lugnet, ett fröjdebål på speglande is,
som vore dödens bud icke skrivet för dig:
saliga vågor föra din köl framåt.
[”Vanvettets virvel”, 1918]

Möjligen i samma anda, sagostil med kraft, är detta:

Marshjälmar i dimman...
Gäster sätta sig åter till kullvräkta bord.
Okända styra världen...
Högre, skönare, gudalika.
[”Stormen”, 1918]

Södergran kunde alltså dikta i fantasytermer. Men hon nämnde även moderna ting, moderna vapen, som ”Pansartåg”:

Femtio vagnar förhoppningar lät jag lasta till edert Amerika.
Hänsända vände de tomma...
Nu sänder jag pansartåg med stenhårda masker i hotande gluggar:
tusentals vagnar uppfyllelse vända de hem.

Södergrans krigiska sida brukar inte gillas av kritikerna. Den sägs vara en övergående fas, en labil andes gensvar på en stormig värld. ”Den sanna” Södergran utrryckte sig sedan i kontemplativa, kvietistiska termer: ”Sanningen fann jag i skuggan av hallonsnåret”. Men jag vill mena att hennes krigiska alster ännu lever, de speglar krigarens själ. ”Sångens anda är kriget” – kan det sägas bättre...

Och det behöver inte fungera som soldatinstruktion, som handbok för krig per se. Det kan elda en svag själ som behöver ta kommandot i sitt liv, som behöver leva mer autentiskt. Detta uppnås om man vet att man ska dö: memento mori. Med lite soldatiska förebilder därtill blir livet lättare att leva. ”Ta kommandot över ditt liv som kaptenen på skutan”, som Trevelyan sa.

- - -

Södergran var påverkad av Nietzsche: det handlar inte bara om att bearbeta inbördeskriget, det handlar om att likt många andra dåtida, ja även moderna européer som Evola och Jünger ta upp Nietzsches fallna mantel. Södergran gjorde det bättre än någon annan. Hon var mer nietzscheansk än Nietzsche själv. Hon uttryckte hans credo ut i sant musiska, sant poetiska alster. Nietzsches stilkrav känner vi, ”Zarathustra”-bokens pampiga inledning och övriga scener röjer en stilvilja, en ambition som emellertid inte alltid upprätthålls. Zarathustra föresläser, Södergran sjunger:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.
- - -
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.
[Triumf att finnas till” ur Septemberlyran, 1918]

En mer kontemplativ Nietzschedikt av Södergran är denna. Den heter ”Vid Nietzsches grav” och understryker att mannen ifråga var katalysatorn till denna stora lyrik. Södergran är en större diktare än Nietzsche, visst. Men en sak i taget nu. Nietzsche var unik, äras den som äras bör:

Den store jägaren är död...
Hans grav draperar jag med varma blomgardiner...
Kyssande den kalla stenen, säger jag:
här är ditt första barn i glädjetårar.
Gäckande sitter jag på din grav
såsom ett hån - skönare än du drömt dig.
Sällsamma fader!
Dina barn svika dig ej,
de komma över jorden med gudasteg,
gnuggande sig i ögonen: var är jag väl?
Nej, riktigt ... här är min plats,
här är min faders förfallna grav...
Gudar - hållen evigt vakt på detta ställe.
[Ur Septemberlyran, 1918]

Södergran hade alltid denna nietzscheanska ådra. Redan i debutsamlingen ”Dikter” från 1916 sa hon utan att blinka, utan att be om ursäkt:

[S]könhet är icke den tunna såsen i vilken diktare servera sig själva,
skönhet är att föra krig och söka lycka,
skönhet är att tjäna högre makter.

Det är rader som står sig än. De går på tvärs mot det som idag är det sedvanliga, det fina och påbjudna. Att vara from (= tjäna högre makter) och finna inspiration i kampens andliga höjning, det är sannerligen inte mainstream, comme il faut eller tillåtet i dagens salonger! Därför bör vi lyssna till Södergran.

Södergran är som Karin Boye: en amazon. Genom att de var kvinnor hade ingen krävt av dem att de skulle göra värnplikt, försvara sitt land med vapen i hand. Då kunde förhålla sig mer fritt till krigsmentaliteten, mindre tyngda av nödvändighetens spärrar. De behövde inte hålla igen, de kunde ge allt. Boye stred mot drakar och troll, ”min död var ädel och god”, det var rustning och blod och död. En man som skrivit det hade fått höra ”krigshetsare och våldsapostel”. En kvinna med samma repertoar riskerade inte sådana etiketter.

Det är en aspekt av dessa kvinnors krigslyrik. Södergran hade mer bredd än Boye, hon kunde dikta om allt, om kvinnors särart, om bergsbestigning, solar och stjärnor, om sagoslott i sjumilaskogar och jordens början och slut. Hon var kosmisk, elementär. Och en av många elementära attityder är krigarens och den speglade hon så som ingen speglat den på svenska förr:

Sångarna voro inga harpospelare,
nej – förklädda gudar – Guds spioner.
Gamla tiders sångare – trösten eder,
gott blod har flutit i edra ådror –
ymnigaste röda krigarblod.
Sångens anda är kriget.
[”Apokalypsens genius”, 1918]