Här ska det handla om Ike. Källan är Stephen E. Ambrose’ biografi ”Eisenhower – Soldier and President” (Touchstone Books, New York 1991). -- Edit 2018: med lite redigering, översättning mm. så har denna text nu blivit kapitel i en bok. Mer här.
This was his finest hour: tiden före D-dagen 1944. Då åkte nämligen Dwight David Eisenhower runt och talade med förbanden som skulle delta i invasionen. Han kunde vid lämpliga tillfällen samla manskapet omkring sig för lite informellare samtal. Detta var ett genidrag uppgav hans chef Marshall senare; det var något som ingav förtroende för ledaren hos den enklaste G. I. Joe. Det var samma chefsnärvaro som den som Rommel samtidigt utövade på den andra sidan. Före invasionen åkte ju Rommel runt och besökte alla tyska kanalkust-förband för lite management by walking around. Jünger noterade denna Rommels verksamhet i sin krigsdagbok och kallade den ett gammeldags drag, detta att vilja besöka varje soldat före slaget. Men bra ledning är det, om det utförs med den energi och närvaro som Rommel och Ike var mäktiga.
Eisenhower skulle leda den allierade invasionen, även om de huvudsakliga militära planerna utarbetats av Montgomery. Denne hade dittills inte varit så imponerad av ”Ike” som militär ledare, hans oerfarenhet var en visa. Ike hade till exempel inte deltagit i första världskriget och han hade inte sett stupade på ett slagfält förrän under Nordafrikafälttåget 1942. Detta fälttåg ledde han som ÖB. Före detta var han chef för den amerikanska militärmissionen till England, den som skulle bli deras invasionsarmé jämte den brittiska.
Med tiden blev Eisenhower ÖB för hela denna Operation Overlord, chef över amerikaner och engelsmän, flotta, flyg och armé. Och visst var han lite oerfaren i början men han blev bättre med tiden. Till och med Montgomery såg honom växa med uppgiften. För strax före D-dagen kände han på sig att man valt rätt man för uppgiften, en klippa som inte skulle svikta i prövningen. Ikes djärva beslut att lansera operationen trots vissa väderproblem var ett exempel på hans rätta virke, för vädret förbättrades snart och allt gick i stort sett som planerat.
- - -
Efter kriget blev Ike femstjärning general och USA:s försvarsstabschef, en post han innehade från december 1945 till oktober 1947. 1948 blev han så privatman och skrev sina memoarer, "Crusade In Europe". Man märker den politiska positioneringen här, han torde ha hoppats på att bli nominerad till det republikanska partiets presidentkandidat, men platsen gick istället till en viss Thomas Dewey istället varför Eisenhower fick hitta på något annat att göra. Det blev posten som chef för Columbiauniversitetet i New York, följt av tiden som NATO-chef i Paris 1951-52. På den tiden låg nämligen dess högkvarter i denna stad. Det var innan de Gaulle i nationell yra trädde ut ur NATO i fredstid och bad organisationen flytta, vilket blev till Bryssel 1967.
Det drog ihop sig till nytt presidentval och nu fick verkligen Ike den republikanska nomineringen. Utåt sett var Ike motvillig men det torde inte vara så djärvt att påstå att han själv också ville bli president. Fenomenet generaler som blir presidenter är lite kontroversiellt, för enligt en viss tradition ska generaler stå över all politik och bara ägna sig åt sitt yrke. Själv tycker jag det på ett mänskligt plan är sunt att även en general kan ha politiska, demokratiska ambitioner. Att Shermans beröma diktum – ”if nominated I will not run, if elected I will not serve” – ska vara det eviga idealet i denna fråga, det kan jag inte gå med på. För övrigt har vi ju generaler som Washington, Jackson, William Harrison, Zachary Taylor och Grant som blivit presidenter så den karriärvägen är etablerad i amerikansk historia.
Vad gäller Andrew Jackson så var denne president på 1830-talet. Han hade ingen formell militärutbildning, men under 1812 års krig var han högste chef för den amerikanska styrkan i New Orleans, en milisstyrka som må kallas armé i bemärkelsen ”självständig häravdelning” – och därmed var Jackson general, och inte minst viktigt var att man vid denna stad vann en viktig seger över engelsmännen vilket gav Jackson renommé som hjälte, ett plusvapen i presidentkampanjen. ”Old Hickory” var hans smeknamn. På 1840-talet blev så William H. Harrison president, en general som vunnit ett slag mot indianer i staten i Indiana; det var slaget vid Tippecanoe, och sedan Harrison nominerats av whigpartiet med en Tyler som vicepresidentkandidat, skrev man kampanjvisan med refrängen: ”Tippecanoe and Tyler too, Tippecanoe and Tyler too”... Om jag minns rätt ådrog sig Harrison en förkylning efter att ha hållit sitt installationstal i en snöstorm, han avled i sviterna och Tyler fick tillträda ämbetet. En släkting till Harrison var president i slutet av 1800-talet, Benjamin Harrison, men denne var ej general.
På 1850-talet satt whigen Zachary Taylor som president. Han hade utmärkt sig som ledare för den norra armén under Mexicokriget; den södra fördes av Winfield Scott, den som gick iland i Vera Cruz och som Robert E. Lee tillhört. Två inbördeskrigsgeneraler som blev presidenter var för sin del Hayes och Rutherford, republikaner båda liksom Grant som satt före dem, den gode generalen som blev en rätt dålig president. Avgående presidenten Truman hänvisade för övrigt till denne och spådde att Ike komme att bli en ny Grant, en låt vara kompetent general som går vilse i politiken och leder en korrupt administration. Så illa blev det nu inte. Ike besegrade demokraternas Adlai Stevenson och blev en hyfsad president.
- - -
Ike blev en medelgod-till-god president. Några större skandaler inträffade inte och någon Grantlik korruption förekom inte. Ike må ha blivit lite senil i slutet av sin andra period (han hade också genomlidit en eller två hjärtattacker, förtiget för allmänheten då det begav sig). Han införde dock bruket att ha en stabschef, en chief of staff som presidentmedhjälpare, med förebild i militär ledning av divisioner och uppåt. Alla mer komplicerade jobb kräver förstås en medhjälpare av detta slag och tidigare presidenter hade nog sina kanslichefer och dylikt, men Ikes administration med Sherman Adams som stabschef förde denna medarbetarfunktion till nya höjder. Kanske hade denne Adams mest en negativ roll, nämligen att som portvakt se till vilka som fick träffa presidenten. För att vara en funktionär som inte skapade policy utan bara hade hand om det formella så hade Sherman Adams rätt stor makt. Det har många senare stabschefer också haft. Som Nixons Bob Haldeman.
För övrigt hade Ike som person flera sidor, på gott och ont. Dels var han charmig och kunde vinna folk för sin sak, kvaliteter som gav honom jobbet som ÖB i Europa 1944-45: ”Ikes leende var värt tre armékårer” sa Marshall. Men samtidigt hade han koleriska drag och ”exploded in anger” då och då, som man ser i Ambrose’ biografi. Vidare var han hök i Vietnamfrågan och förblev i sin generalspersona långt efter det han gått i pension; jämför Marshall osom på ålderns höst hade förmågan att lägga det gamla bakom sig, inklusive karriären. – Ike stödde president Johnson i Vietnam, men Ikes gamle antagonist MacArthur var emot det. Den av många sedd som galne och överambitiöse Mac, urtypen för en hök, insåg att intervention i Vietnam var fruktlös. Det sa han i ett tal till West Pointkadetterna 1962. USA:s försvarslinje i öst borde bestå av Japan och Filippinerna medan fastlandet var en annan femma. Och hur rätt hade han inte. Men visst, Mac hade sina megalomaniska ögonblick när han var befälhavare under Koreakriget så hans dåliga rykte har viss grund.
En intressant detalj med Eisenhower är slutligen hans puritanska bakgrund i det Kansas där han föddes. Hans mor var aktiv inom mennoniterna, en sekt bildad av tysken Menno Simon en gång i tiden. Den kom att bli besläktad med amishsekten, den Midwest-baserade rörelse som lever ett fromt jordbrukarliv på 1800-talsnivå. Så att Eisenhower, mannen som sägs ha hotat koreanerna med atomvapen för att få slut på Koreakriget, nästan hade amishbakgrund – detta är en tanke som svindlar.
- - -
Ike föddes 1890, gick ut West Point 1915 och förblev i USA under första världskriget, bland annat som instruktör vid det skjutfält armén hade vid Gettysburgs gamla slagfält. 1925 gick han krigshögskola: US Army Command and General Staff College i Fort Leavenworth, Kansas. Åren 1929 till 1939 hamnade Ike i en smärre återvändsgränd, nämligen som major under Douglas MacArthur. Först var han assistent åt Mac som arméchef, därefter dennes adjutant som filippinsk militärbefälhavare. Ike var inte så förtjust i detta, han försmäktade under den caesariske MacArthur, men order var order. När Eisenhower skulle spela in TV-reklam för sin presidentkandidatur, sa han åt TV-folket att det här skulle nog gå bra; han hade ju gått scenskola i tio år, ”The MacArthur School Of Dramatic Arts”... Det var en hänsyftning på Macs teatraliska beteende, dennes hävdvunna sätt att stilisera sitt uppträdande i alla situationer.
När Ike återkom till Staterna blev han bland annat chef för ett regemente. En dag skulle han inspektera köket; han blev hungrig, så medan han gick där tog han upp en handfull köttfärs och en rå lök och smaskade på dessa medan han inspektera. En kock som såg det hela tänkte: ”Now there’s a tough guy!” Bland annat detta berättar Stephen E. Ambrose i sin biografi och jag tycker det är rätt roligt.
Relaterat
Commanders -- bok om amerikanska generaler
Actionism -- presentation på svenska
Mårtenssons sf-romaner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar