måndag 22 juli 2024

En intervju med Robin Carell: med anledning av hans senaste bok: Sceniet och geniet

Här intervjuas författaren Robin Carell. Han är en rätt intressant typ vars texter har ett odiskutabelt "något". De har substans. De har stilvilja. Därför ska han och hans författarskap, med fokus på hans kommande bok, granskas här. Carells åsikter i detalj får stå för honom; han ansvarar för dem. Galaxen ansvarar för artikeln i stort.




Robin Carell är skåning, sydsvensk. Detta är hans bakgrund. 2016 debuterade han med romanen Rusäventyret och de skeppsbrutna piraterna på Recito förlag. Det var en överlag realistisk roman om en ung mans resa in i de tunga drogernas värld. Vad som slår en i det hela är återhållsamheten. Många droger, och sköna damer, passerar revy på författarjagets väg, men det hela skildras med någon form av distans och måtta, samtidigt som inga spärrar finns för att låta dramats alla färger spela i ett apokalypsens färgspel.

Därtill är boken rolig. Den har sin beskärda del av anekdoter och träffsäkra iakttagelser.

Det om Rusäventyret. Men här ska det främst handla om Carells nya roman, Sceniet och geniet. Den är kreativt-narrativt i stort sett klar och är nu under produktion. Den beräknas utkomma 2025.

Sceniet och geniet handlar om Sebastian, en författare. Hans vardag består av skapande, kreativt skapande. Han är det faustiska geniet in spe. Därtill möter han människor. I sin vardag. Bland annat en kvinna vid namn Karolina. Detta upplägg får en att tänka på Huxley's The Genius and the Goddess; en författare ska ju alltid ha sin musa, verklig eller inbillad. Här är hon iaf konkret. Till detta kommer ett tämligen intensivt nyttjande av droger; det hela blir till en storm av kreativitet, kärlek, mörker och filosofiska begrepp som Sebastian försöker strukturera sin värld med. Detta är en filosofisk roman med verkligheten som symbol. Sebastian är en doer, en Actionist kan man säga. I romanen speglas ett yttre landskap i ett inre, och vice versa.

Man kan säga: texten vill något, den strävar efter stil. Och djup, doktrinärt djup. Här bestås vi esoteriska läror på gravens rand -- och bortom. Detta är ett slags Trad 2.0 med asatro som klangbotten: Oden rider i natten, Horgabrudar dansar på ängen, skaldemjödet serveras med varm hand.... denna feeling förmedlas, plus mycket annat i en gigantisk och kaotisk jazz.
Låter det dunkelt? Men då säger jag: romanen ger svar. Och författaren själv. Därför ska vi nu ställa honom till svars för detta verk. I denna intervju.

1. Din nya roman Sceniet och geniet skildrar händelser i Sverige idag, sett genom en ung mans ögon. Vilken är den speciella vinkel du har till detta verk? Är det rak realism? Eller är det något mer, något för svenska läsare ovanligt?

När jag påbörjade Sceniet och geniet var det tänkt att förlägga händelserna till en strikt fiktiv miljö. Under tiden som jag planade ut de tematiska idéerna till verket och lät dessa mogna i takt med min egen mognad (esoteriskt, stilistiskt och intellektuellt) under en räckvidd på tre år, så valde jag för att underlätta för läsarnas ögon att väva in huvudkaraktären i händelser som utspelas i vårat Sverige. I ett tidigt skede var boken överbelastad av esoterism, vilket hade förlänat den en plats i fantasy-hyllan. Men så hände något. Jag bröt alla dammar om övertygelse att detta var det enda sättet att skriva Sceniet och geniet, som har haft en så stor påverkan på mig både innan jag skrev den och efter, och valde att satsa på en mer magisk realism. Man kan kalla Sceniet och geniet för litteraturens neofolk. Vad gäller den stilistiska ådran kan jag säga så mycket som att det jag försökte med i Rusäventyret men inte lyckades med, på grund av en avsmalnad konstnärlig expertis och ett flackande intresse, har jag lyckats med i Sceniet och geniet. Boken är nämligen sprängfylld med ett drömskt och symboliskt språk.

Sceniet och geniet är på många sätt avhängig empiriska upplevelser som jag samlade på mig, likt biet som samlar honung till bikuporna. Dessa upplevelser utspelades under andliga resor, främst under året 2021. Jag har länge och med olika metoder försökt kontakta de högre sfärerna, men slutresultatet blev oftast som i sketchen med Liam Neeson och Ricky Gervais i tv-serien Life's Too Short. En dramatrött Liam Neeson söker sig till komedi och ber Ricky Gervais om hjälp. De kommer fram till att improvisera en sketch där Neeson spelar en frukthandlare och Gervais är en kund. När Gervais öppnar dörren till butiken säger Neeson bestämt och utan andetag “Vi har stängt”, varpå en smått desperat Gervais säger “Jag tror vi måste ha öppet för att göra denna sketch”. Lite så kände jag när jag inte fick något svar. Plötsligt när vintern brutit sig in på andra månaden under året 2021 överröstes jag av synkroniciteter och ett sammelsurium som inte kan beskrivas på annat sätt än en andlig berusning som kom ifrån ett annat ställe än mitt inre. Jag insåg snabbt att det som jag hade värderat föll sönder i mina händer likt sand. Vad jag kom till förståelse med var att inget verkligen var mer än symboler för att låsa upp hemligheter om universum; runorna var inget annat än symboler som ledde till andra symboler, gudar och myter var skapelser långt bortom nordanvindarna och har således aldrig existerat på jorden som vi känner till den, inget har ett autentiskt värde förutom evolution. Detta är insikter huvudkaraktären Sebastian har ärvt ifrån mig. Hans andliga kollaps beskrivs tydligt, när han trött efter att ha befunnit sig på det astrala planet inser att allt han har trott och försökt, på sitt eget lilla vis, leva upp till har visat sig vara en “rökridå”. Eller kanske är illusion ett bättre valt ord. Han känner sig ensam i världsträdet, och shamantrumman ekar ut i intigheten – det finns ingen där är allt han kan säga efter denna mäktiga upplevelse. Trots allt...

Sceniet och geniet är ingen hyllning till intigheten. Det väsen han möter är ett sätt för honom att motstå frestelsen att falla handlöst ner i denna avgrund. Detta väsen kan inte beskrivas i singular form och inte heller i plural form. Detta väsen har i stället en transcendental natur och kan som bäst beskrivas som det. Det uppenbarar sig som ett erotiskt väsen, det uppenbarar sig som Freja, det uppenbarar sig som den lärde. Oavsett vilken form det antar så är det bestämd att resa Sebastian högt på sina vingar för hans transpersonella utveckling. För vilket mål lämnar jag tills vidare eftersom det vore att avslöja allt för mycket. Vi rör oss nu i gränslandet till boken som idéroman. Varför just Sebastian blir den utvalda kan vi tvista om länge, men på samma sätt som chansen att man föds är en på miljarden och därmed irrelevant, ska man nog se på frågan varför Sebastian befinner sig vem han är. Vem han är? Jo, för Sebastians huvudbry vet han ju inte om han är martyr eller gud. Jag nöjer mig gott med det sistnämnda, det är ju trots allt en karaktär som jag värderar väldigt högt. Att han anser sig marterad är inte konstigt, visst tänker man på Oden som hänger i Yggdrasil, eller de väldigt otämjda initiationsriter som våra förfäder genomgick för att bli invigd i högre mysterium. Utan vidare notis.

Boken kan läsas på flera olika sätt, bland dessa som en psykologisk resa i Sebastians arketypiska rum, med premisserna att det som sker är projektioner som strömmar ur hans psyke, vilket på grund av ett mindre bra leverne är drabbat av skeppsbrott-eufori. Den kan också läsas ur ett perspektiv som avhandlar den objektiva verkligheten, där en dialog mellan Sebastian och väsendet har en stor inverkan på världen-som-sådan. Med utgångspunkt i det sistnämnda perspektivet är det alltså en idéroman vi läser. Jag vill inflika om att jag länge stod och stampade huruvida Sebastian skulle ha ett liv, ett förflutet, eller om boken enbart skulle vara en vision. I det förstnämnda kämpade jag länge med vad Evola tyckte om mänskliga relationer-fetischistiska böcker. Men så klarnade det för mig, Evola var nämligen inte heller mer än människa och hade sina egna böjningar. Han sa själv att han inte är profet, desto mindre gud (varken stort eller litet G). Givetvis ska Sebastian ha levt ett liv präglat av mening som uppenbarar sig när detta väsen, denna mäktiga gudinna gör entré. Och visst blir det så träigt att läsa ett helt verk om en vision. Därför ligger visionen och pyr under jordens yta, den är subtil, den är diskret, den är - lika förbannat den mest radikala vision vi har skådat. Ingen fanatiker, ingen tokmagiker, ingen besatt revolutionär har någonsin ens snuddat vid visionen som Sebastian delar med väsendet. "Fast, stopp nu... vid en närmare eftertanke möjligtvis en person". När jag började skriva på Sceniet och geniet var jag väldigt intresserad av Jason Reza Jorjani och hans radikala filosofi och extrema attityd till alla värderingar och politiska läggningar. Men jag tror inte ens att Jorjani i sitt mest filosofiska essä ens närmar sig vad Sebastian och väsendet strävar efter. Det är så radikalt, så transformativt, så... vågar jag säga det? -- egendomligt att människan hade blivit oigenkännlig, med sinnebilden av en avancerad utomjordisk ras.

2. Din första roman heter Rusäventyret och de skeppsbrutna piraterna och kom 2016. Den skildrade en psykisk resa in i de tunga drogernas land, och den gjorde det på ett tämligen intresseväckande sätt. Vad skiljer denna roman från Rusäventyret?

Rusäventyret var mitt förstlingsverk, och visst ser jag tillbaka på verket med ett stänk av vemod. "Det är en bok som bygger på fakta, det vill säga på riktiga händelser". Vilket innebär att jag hade ett ansvar för innehållet. Detta gjorde jag inte bra. Jag var heller inte redo för boken; den är slarvigt skriven och klangbotten är Burroughs, Bukowski och S. Thompson. Dessa herrar har jag lagt bakom mig (faktum är att de just nu ligger på soptippen). De tillhör ungdomens “svärmeri”. Om det finns någon läsare till just dessa herrar så uppmuntrar jag dem att fortsätta läsa deras böcker, det finns mängder med guldkorn. Som helhet har de däremot ingen plats i min hylla eller i min skrivarådra.

Om Rusäventyret var en bok som kretsade kring verkliga händelser så är Sceniet och geniet fiktiv. Det är endast Sebastians och gudinnans dialoger och de övernaturliga händelser som på ett förskönande vis berättas som har ett korn av sanning, om sanning nu definieras som empiriska upplevelser, vilket är en sedan gammalt omtvistad ontologisk fråga. Det närmsta vi kommer faktamässigt är att jag har gett gudinnan lite essens av min partner och livs stora kärlek, som jag också dedikerar boken till (förutom att den även är dedikerad min dotter). Sceniet och geniet är inte en sleazeroman, till skillnad från Rusäventyret. I denna bok har jag utövat mitt stilistiska fynd och låtit verket svälla till en idéroman.

3. Låt oss titta på den livsfilosofi som du utvecklat i andra sammanhang. Kan du kort ange vilka idétraditioner du ansluter dig till, respektive vilka du vill avgränsa dig emot? Vad är det unika i ditt credo?

För att utmejsla min livsfilosofi (om man ens kan prata om en sådan) så behöver jag göra en vandring genom mitt balsamerade minne. Kortfattat: jag blev intresserad av religion i tidig ålder, samtidigt som jag fattade tycke för nationalism. Dessa två var för många oförenliga eftersom idoldyrkan och blodsteism inte gick stick i stäv. Jag valde det senare, det vill säga blodsteism. Detta är det närmsta vi kommer dyrkan ifrån mitt håll (det är ju tämligen logiskt eftersom du inte undkommer vad som vilar i ditt DNA). Under senare år, när jag omvärderade alla värden, grävde jag inte längre efter skattkistor i jordens alla hörn. Jag tröttnade på allt som hade med människan att göra. Jag sökte efter något högre, mer autentiskt, än allt som var antropocentriskt.

Traditionalism tyckte jag om. Jag berusade mig dagligen på Evola. Jag tyckte om att tänka på solkungar, mystiska landskap, och en gyllene tid när vi levde nära gudarna och drack nektar ur floder. Världen kändes inte längre så avförtrollad och torftig. Traditionalism var mitt sätt att centrera mig och säga “Jag är”. Det skulle ta ytterligare några år innan jag lämnade Traditionalism i större drag. Jag erkänner inga kusinreligioner jämte de nordiska. Jag menar att jag är nordicist. Att det dyker upp en förklädd Oden i Indien under namnet Vishnu tyder bara på att vi har haft en trevlig handelsrunda med detta folkslag. Eller att vi lever i en datorsimulation som är symmetrisk. Hylozoiken fattade jag stort tycke för, men det var mest av “sentimentala” skäl. Jag fann denna livsfilosofi intressant i en tid av privata bekymmer. Det var en fin tanke, tyckte jag då, att blanda andlighet och materialism. Men när jag ser tillbaka på den så är den för abstrakt och inte genuint hållbar. Det döljer sig en annan värld bakom hylozoiken som är djupa hemligheter som Pythagoras bevarade, och som jag med hjälp av det intellekt jag i så mån besitter lyckats låsa upp som kanske inte många andra har gjort (planetariska interdimensioner som sväller in i varandra och liknande), men jag tycker att mycket av hylozoiken är “desperat”. Det är som om man har försökt ta olika begrepp som är helt olika varandra och blandat dessa för att framavla “andlig materialism”. Visst, kontraster kan vara underhållande att syntetisera, men det går inte att “ingjuta” som ett kategoriskt imperativ. Vad jag lärde mig av hylozoiken, däremot, var att meningen med livet är att utveckla medvetenheten. Jag tog med mig denna idé och bar den på mina axlar likt Atlas bär världen när jag startade en orden som ett aktivt konstprojekt. Detta konstprojekt var också ett syntetiskt projekt som stod bortom gott och ont. Under denna period utvecklade jag ett fanatiskt intresse för döden. Jag beskrev det som tydligast i podcasten Omega9Alfa, nämligen att orden de facto är en Dödsorden, att Döden är vår makt, att vår estetik är en dödsestetik och runt denna estetik bygger vi våra dygder.

Det fanns en hel del satanistisk filosofi och estetik som för min utveckling under denna tid var nödvändig. Det var en mörk drivkraft jag behövde som påminner om megalomani. Idag har jag lämnat både hylozoiken och denna mörka drivkraft bakom mig, och jag strävar inte längre efter en mening med livet utan lever i stället med meningar i livet. Likaså har jag förkastat all form av dödsdyrkan. Vad som föranledde detta går att förklara i korta ordalag. Under tiden jag utvecklade min fascination för döden (man bör minnas den jungianska satsen att människor inte har idéer utan idéer har människor) så levde jag invid dödens vägar. Jag använde mig av mängder med redskap för att närma mig döden, bland dessa var det en hel del rusmedel och upplevelser som bäst kan beskrivas som shakti yoga. Jag gjorde det av flera anledningar. En av dessa som sticker ut mest är att jag gjorde det för att bevisa att det inte fanns något bortom döden - ultima linea rerum. På så vis kunde jag förbanna gudarna att vara snåla. Jag ville bli mer än dödlig, mer än “blott människa”. Jag ville själv bli som en... gud. Varför inte? Jag bytte dödsestetik till livsestetik och tröttnade snabbt på all form av letargisk andlighet och underkastelsereligioner. Jag fann mitt elixir mot dödlighet: transhumanism.

Några sista ord om hylozoiken. Vat den också brister är den ringa förståelsen för viljan till makt. Inom hylozoiken är viljan till makt motsatsen till viljan till enhet, och detta är en misstolkning av Nietzsche och ett tydligt avstamp i makt som degenerativ och egoistisk. Vad makt egentligen är? Jo, det är inte bara det råa titaniska material som föder olympiska gudar. Det är även den kraft som genom individuation centrerar människan till en enhet. Makt är aldrig nedbrytande, eftersom den inte kan finnas i ett ofruktbart land. Viljan till makt är en metafysisk princip som är inneboende i alla väsen. Det är vingslagen som får örnen att sväva, blåsbälgen som underblåser elden, det är viljan till reproduktion och återkommande morgonrodnad. Makten finns inte bara i alla väsen. Den finns även i alla fenomen som uppenbaras överallt i och över naturen. Den finns i kärleken, mognaden och tålamodet. Den finns i nyfikenheten, upptäckarandan och rättvisan. Vad som inte är makt är krig och förtryck. Dessa härstammar ur förlusten av makt. I nästan alla krig saknas det operativa målet att vilja levnadsrum för liv. De föds ur girighet som är ett av de högsta kännetecknen för avsaknaden av makt. Vidare om hylozoiken så var det givetvis Lars Adelskoghs monumentala översättningsverk jag intresserade mig för. Jag minns hur iögonfallande titeln var på den första boken jag läste om hylozoiken: Förklaringen. Förklaringen. Det lät så klockrent. På samma vis var det när jag försökte komma fram till en titel till boken. Satyrens teater... nej, det låter för töntigt. Sebastians arketypiska rum? Nej, inte det heller. Det låter så högtidligt. Varför inte Sceniet och geniet? Det är ju begripligt. Vi har en gudinna som är ett sceni och en ung man som är ett geni.

Men -

Men det var inte förrän jag blev trettioett år fyllda (och nu återkommer jag till mina esoteriska resor) som jag exploaterade något för mig helt främmande, och som hade en enorm påverkan på mitt andliga livsrum (eller: metakognition som är sann till transcendens, eftersom jag i stora drag finner andlighet en urvattnad institution och ett alldeles för löst begrepp för det nya årtusendet). Jag började vandra i ockulta labyrinter och eldade ett intresse för traditionell satanism under ett enda livsråd: älska inget att du inte kan se det dö. Trots att jag saknade den enorma likgiltighet och avsaknad av moral som krävdes så gick jag långt. Man kan tycka att satanism är blasé och, ja, rentav infantilt. För mig var det på allvar. De transsinistra upplevelser jag genomgick var storartade och lämnade ett stort avtryck på mig. Således bestod min själsförmögenhet av sinistra tarotkort: den lidande mannen med fjäderpenna som sitter på en hög med döskallar... satyrer i pyramider... hermafroditer i underjorden... Satan, Satan, Satan...

Under mina ockulta utövanden övergav jag den objektiva verkligheten i förmån till en väldigt subjektiv tolkning av “livets och dödens safter”; statyn jag hade på Baphomet var inte längre Baphomet utan en representation av individuationsprocessen, till hälften man och hälften kvinna fanns en glimt av bland annat anima och skuggan. Satanism var så till den grad autentisk och inte bara en filosofisk spelplan, och inte heller hade jag enbart ett lekmannaintresse, att det skedde en alkemisk koagulation. Under denna tid var jag inte så lik den mäktiga Baphomet, utan påminde mer om Quasimodo. Det var vulgärt och smärtsamt. Vad som framavlades efter koagulationen var däremot något helt annat. Ockultism är sett ur en slags livsfilosofi ett viktigt inslag. Ockultism är tillsammans med transhumanism grundpelarna för min framtidsfilosofi. Jag motsätter mig dock det överrepresenterade materialistisk-reduktionistiska kollektivet inom transhumanism. Den transhumanism jag förespråkar är bioetnisk. Ett smärre tillägg: för moraliserande nationalister kommer jag aldrig att vara apologetisk vad gäller ockultism eller transhumanism, på samma vis som jag för vänstern aldrig kommer att vara apologetisk när det kommer till nationalism. Men just nu har jag fullt upp med mina projekt för att hinna med att träffa någon av dem. Om någon frågar var jag är, Svensson, så säg att du inte har sett mig på ett tag.

Med det sagt. I min livsfilosofi finns det inget utrymme för någon form av reduktionism. Jag är på så vis förtrogen det öppna kosmos och alla möjliga idéer som inte motsätter sig överlägsen skönhet, etik, sanning och rättvisa. Vad avstår jag ifrån? All form av surrealism, överdriven nihilistisk materialism, rotlös rationalism och den parasitiska relationen med abrahamitiska religioner (som har druckit sig feta av våra förfäders bägare. På samma vis som Gud inte lärde sig tillräckligt med grekiska så var problemet att dessa religioner inte visste hur man jäste skaldemjöd). Av flera skäl. Det första torde räcka: vår historia började inte i Jerusalem.

4. Vilka har varit dina litterära förebilder?

Det är inte en lång lista, eftersom jag hellre läser ett fåtal böcker av bästa kaliber än många böcker som är slaka och intetsägande. Visst var det intervjuaren som rekommenderade mig att inte behöva läsa alla dessa viktorianska tegelstenar när jag var en skrivaradept! För att komma till saken så är det givet att Ernst Jünger tillhör mina favoriter. Just nu har jag Det äventyrliga hjärtat vid min sida och ska slå upp första sidan när jag har avslutat dessa frågor. Trots att jag på senare tid, främst i alternativmedia, har kommit med viss kritik till Jünger och främst hans pessimism vad gäller teknologi, så älskar jag att fördjupa mig i det jüngerianska landskapet. Det finns, givetvis, många andra romanförfattare jag tycker om. Fjodor Dostojevskij är trevlig, han lämnar många tankeställare. Edward Bulwer-Lytton, å sin sida, har skrivit en av mina favoritböcker Vril. Dessa författare läste jag mycket i ungdomen. Men man slutar inte hitta nya favoriter bara för att man blir äldre. Häromdagen blev jag rekommenderad ockultisten Gustav Meyrinks böcker. Jag fattade stort tycke för hans kända Golem. Om Lovecraft är Gucci så är Meyrink Versace. Nu är jag inte modebög för att jag gör den liknelsen, men jag vill ju smälta in som en hamnskiftare vare sig det är på en hårdrockskrog eller i orten.

5. Du sa en gång att din ambition var denna: Att bli den svenska litteraturens Axl Rose... Är denna roman del i denna ambition?

Inget undslipper ditt minne. Det sa jag minsann. Jag var ju väldigt förtjust i GnR:s attityd och den hårdkokta stil de hade. Jag satt på en krog med en vän till mig för några år sedan. Han är sångare i ett dödsmetallband, med sitt germanska läderjacksblod, och med en intressesfär för metalband mer omfattande än ordförrådet lutade han sig över ölbordet och sa, appropå Guns N Roses, att det bara är hårdföra män som lyssnar på detta band. Detta ville jag återskapa i textformat. Men något hände på vägen. Jag började ta min roman på allvar och hittade min egen röst, min egen stil.

6. Apropå Axl Rose: är Guns'n'Roses ditt favoritmetalband från 80-talet? Eller har du någon annan favorit från detta gyllene decennium?

Guns’n’Roses är ett av mina favoritband över huvud taget. Axl Rose är härligt upprorisk. Om Kurt Cobain var en prästerlig shamanliknande entitet som i sin livslånga dvala kanaliserade något ifrån högre plan, så är det logiskt att Axl Rose var (kanske fortfarande är) en figur tillhörande krigarkastet. Annars är 80-talet rätt tråkigt för min smak. Jag är mer av en 90-talsperson; grungens ironiska dadaism, Red Hot Chili Peppers lekfulla funkrock, neofolkens förskönande militarism. Ja, detta är väl vad jag spelar dagligen.



Relaterat
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
Ballard: War Fever (1990)
Bilden föreställer som alla förstår Robin Carell.

torsdag 4 juli 2024

Treholt var skyldig

In Swedish. -- Härmed en text om en brottsling: Arne Treholt (1942-2023).




1985 dömdes norrmannen Arne Treholt för spioneri i en norsk domstol. Han fick 20 år men släpptes efter cirka halva tiden. 2010 bodde han i Ryssland. Senast i december 2008 försökte han få resning i målet, tydligen för att bli förklarad helt oskyldig. Men det avslogs. I februari 2023 avled han i Moskva.

Var Arne Treholt oskyldig? Så har det, ända sedan han dömdes, låtit i vänster- och mainstreammedia. Det senaste bokexemplet härpå är Gunnar Walls Historiens största spioner från 2007 där det gullas något oerhört med Treholt. Härmed därför ett klargörande, baserat på Charlie Nordbloms Industrispionage (1984) och Treholts memoarer från 1985, Ensam.

+++

Treholt var skyldig. Han hade länge spelat under täcket med KGB, som kontaktade honom för första gången 1967. Treholt var aktiv i en solidaritetskommitté för Grekland, där en högerkupp bringat militären till makten. Vänstermannen Treholt sympatiserade med oppositionen:

Treholt och kamraterna i ungdomspolitiken och Greklandskommittén uppvaktas av talangscouterna från KGB. De trakteras och bjuds ut, flertalet av dem håller stånd och avbryter snart allt samröre med ryssarna. Treholt däremot har redan sänkt sin gard. Han ser inga faror i umgänget med de hyggliga sovjetiska diplomaterna.

[Nordblom]


I memoarerna Ensam nämner Treholt hur han sedan länge, före 1967, beundrat Sovjet, det heroiska land som besegrade nazismen. Och enligt Nordblom stod i Treholts världsbild Sovjet för fred medan USA var aggressivt och stod bakom bland annat den grekiska militärjuntan. Och vid tiden (fortsätter Nordblom) hade Treholt även ekonomiska problem men ryssarna gav honom ett handlån. Treholt kunde även tala ut med sin ryske controller om sin skilsmässa (frun drack, de skilde sig 1967) och politiska ambitioner.

Med andra ord, ryssarna hade honom helt i sitt garn. Treholt var en sucker, ingen hjälte.

+++

Treholt värvas som agent:

Sommaren 1968 reser han till Wien där han förses med ett förfalskat pass innan han fortsätter in i Sovjetunionen. Där utbildar hans handledare från KGB honom i spionagets hantverk.

[ibid]


Så till en stor skandal, en präktig grej Treholt gjorde sig skyldig till... en skumraskaffär på högsta nivå... en sovjetvänlig manöver som Treholt stod bakom...

Och så här var det, med Nordbloms ord:

1971 blir Treholt rådgivare till Jens Evensen, Arbeiderpartiet. 1972 blir Evensen handelsminister, 1976 havsrättsminister och Treholt blir statssekreterare. Treholt lämnar ut kvalificerat norskt material till ryssarna i förhandlingen om gränsdragningen i Barents hav: ryssarna sitter praktiskt taget på bägge sidor om förhandlingsbordet har det sagts. Regionen är ekonomiskt viktig samt ger kontroll över förbindelserna mellan Europa och USA.

Under förhandlingarna i Moskva informerar Treholt ryssarna om den norska taktiken, resultat av geologiska prov och reträttpositioner i förhandlingarna; ryssarna har fulll insyn i sin motståndares kort. Evensen tvingas till större eftergifter än de som statsminister Nordli tillåtit som sista bud, men då är avtalet redan undertecknat i Moskva. De journalister som försöker snoka reda på hur förhandlingarna gått desinformeras av Treholt. Han utnyttjar sina kontakter och försöker sälja avtalet genom att utmåla det i en mycket positiv dager. De journalister som genomskådar hans försvar för eftergifterna gentemot Moskva söker han tysta ner.

[ibid]


+++

Treholt läckte alltså hemliga uppgifter vilket är straffbart. Men det kan å andra sidan vara svårt att bevisa konkreta överlämnanden av dokument etc. Så är det ofta i spionfall. Men hans roll i affären var som synes också att desinformera och vilseleda, klassiska uppgifter för en inflytelseagent. Så Treholt gjorde skäl för sin KGB-lön.

Avtalet om gränsdragningen blev ett norskt nederlag. Evensen kritiserades och fick avgå. Treholt däremot skuddade stoftat av sig och gled vidare på en räkmacka, härnäst som norsk FN-diplomat.

Men då började han även skuggas av norska säkerhetspolisen. Och 1984 greps han alltså. Och dömdes 1985 till 20 års fängelse för spioneri för Sovjets räkning. Han frigavs i förtid 1993.

Det finns bara en sak att säga om Treholt: han var skyldig!



Relaterat
Reportage: kyrkogården
Edith Södergran: krigiskt sinnelag
Bertil Malmberg hedras i Härnösand
Boye: Kallocain (1940)
Gedin: Verner von Heidenstam -- ett liv (2006)
Ballard: War Fever (1990)
"Burning Magnesium" (2018)
Bibliography of Svensson
Ernst Jünger -- A Portrait (2014)
Science Fiction Seen from the Right (2016)
Actionism (2017)