Jack Steelnack: a short story about an Absolute Man, Total Man, Magician Man: about a latter-day Superman, Overman, Man Plus

Hereby a story. By whom? By me, Svensson, yours truly. And regarding the story per se, you could say: it is about a proficiency for excellence. Enjoy.

1.

It is a placid afternoon, sometime in the fifth post-atlantean era. Sitting on the ramada of his bungalow, Jack Steelnack, dressed in riding boots and breeches, tunic, shirt, tie and a sidecap, says:

"I'm a genius. Now I'm waiting for my goddess. Her name is Amanda Impala and lives on 52 Main Street, Dharma Town, this very town I, too, live in."

Thus begins a stupendous adventure, an epic that came to encompass good and evil, right and wrong, wine and women, and more. It all ends on a lake shore in Outer Mongolia where the hero sat meditating, encompassing the whole universe in a final Amen.

Oh pattern, made by one above me --
at least I'm happy, oh happy I...!

This he meditates upon. He is a pious practitioner, a God-sent believer in God.

He comes to rest, finding sublime shânti and quietude under the parasol in his backyard patio this sunny day. He comes to rest in spontaneous meditation; he is the All, he is in contact with God, he is God, a lesser divinity under the All-God, a Tipareth avatar under the Prime Kether God, sephiroth number six under sephiroth number one.

+++

After a while he awakes from the trance, aware of his divine being. Picking up a staff he goes out in the nearby woods, singing:

Going through the woods, feeling divine-divine-divine...
Going to a show, feeling divine-divine-divine...
Going through the city, standing on a square,
seeing magpies flying 'round, feeling divine-divine-divine...

He goes into the forest to calm down. He was excited these days, excited by the love for his woman, by the inspiration he had for preaching and teaching to mankind.

He sits down on a bench. He exhales. Then he inhales. Through the nose. This ensures maximum vril ingestion. This he knows.

He sings as he sits by the bench, looking out over a sweet valley of buildings in a coniferous woodland:

Going to a go-go, banging on a gong,
holding a sermon, entrancing all...

He gathers himself. He prays to the Lord above, tuning into the cosmic vibrations.

He gets up, goes home, gets inside and puts on a gown that touches the ground. Then he hears the bell ring. A servant opens and greets Amanda Impala. She's a symphony of femininity, a blond bombshell, mucho quicho in the Nordic way, dressed in a straw hat and a print dress of flowery forms on white.

The woman says "Hello, Franz", gives her hat to the servant and goes inside. Seeing Jack she smiles and he, in turn, says:

"Adorable darling you; the shadow of your smile, the symphony of your gestalt, the united colors of your being -- who can describe it, what artist can put it in words...?"

"So don't" she says and kisses him.

They go out into the garden. In a lilac bower there's a table set with wine and confitures, waited on by another servant. He nods and invites them to sit down in sea-green chairs by the white marble table.

Having toasted his amour Jack says:

I am temple and tree,
the guru in the garden --

a golden guru going south,
a hat-clad don Juan,
Merlin the Magician --

a golden river flowing south,
arcane, hyaline, melting
the glacier of nihilism.

I am Martian Messiah,
Pleiadean Preacher --

"glowing God of Mars,
body burning bright" --

riding on the wind,
guided by the immemorial
voice of a myth --

teaching, preaching,
dreaming, scheming.

I am myth, math and metaphor,
the alchemy of time and
consciousness.

I am movement as a state
of mind: MAASOM.

I am a creative Self in
an ever-present Now.

Amanda, captured by the performance, comes out of her trance and says "Brilliant! Esplendido! Magnifico!"







2.

Jack appreciates this reaction.

He says:

"Want some more...? Some more free-form poesy, out-of-my-head rambles and recollections...?"

"I sure do", Amanda says. "Improvisational engravings upon the ether, shapely shapings out of the shapeless."

"OK then", Jack says.

He takes a deep breath, then he says "Om namo Narâyanâya" four times. Then he starts his improv session by saying:

"Woman doesn't have a soul, she is a soul, partaking in the archetype of Is-is."

"What?" says Amanda. "Aren't we women having a soul?"

"You're more than having a soul: you are a soul. Woman as intuitive superstar, 'women are never young, they are born a thousand years old' and all that."

"Oh I see... I am a soul... fantastic, you've turned my life around... I see things differently now... because my whole being is divine."

"You women indeed have that potential. Universe is female, space is round. The primordial silence was female. Nuit, Night. Then came will and reason uniting, and thereby God come to be, a more masculine energy it was."

"Brilliant", Amanda says. "Well what comes next in your deathelss improv jam session...?"

Jack looks into the sky for inspiration, seeing rotating galaxies, planets galore, and stars falling, and this gives him the impetus to following line:

"I am that I am in action here, now and forever."

And next he says this, away in an inspirational trance...

There is no choice between action and inaction -- we all have to act, like breathing to keep our body alive. We are all performing the Actionist doctrine.

Join me in the light.

Go with power.

Musicians don't dance.

The spirit of song is war.

Join me in the power.

Meditation mobilizes your inner forces.

As we are, so we see.

From out of the formless I create forms.

3.

Done with his declamation Jack grins like the feline being he is, born in the sign of Leo, with golden hair combed back, staying in place thanks to Dr. Dralle's Birkenwasser.

He drinks some wine -- hyaline green in color, in taste sweet with a faintly bitter aftertaste, reminiscent of jasmine.

Amanda, having heard the improv poetry, says:

"You're the king of swing of Linköping. Only you have the power to heal and reveal, to remedy this culture of stagnation. You are that warm wimd, melting the glacier of nihilism shaping everything right now."

"Thank you my dear", Jack says. "Things look grim, the world is rather worse for wear -- but -- with divine help, and with you by my side, things seem brighter. You're God-sent."

"And so are you" she says.

"We both live under divine influxus", the man says. "God on top of the triangle, and we, you and I, forming its base."

"À la bonheure!" Amanda exclaimes and raises her glass; Jack raised his and together they salute the glory of the moment.

Maybe they're right, maybe you are an axeldosy,
intent on fnasking the fnurg at every turn.
Going to a show, feeling divine, feeling feline, feeling fine...

4.

As you might have understood Jack Steelnack is the hero of this piece.

He lives in a palace, a bungalow, a high-end villa in the best part of Dharma Town.

He is a willful man. A strong man. A superman. A god.

He is the king of the heap. And he lets everyone know it.

To illustrate this, hereby his vocabulary in putting everyone else down:

Dolt, blockhead, dunce, simpleton, dimwit, dimlight, village oaf... dope, moron, hammerhead, dork, thicko, fatso, fat boy slim, tubby, chub-tub, obeast... naysayer, Worker Worrier, defeatist, loser... dud, drone, Banzai Washout...

More: microcephal, schmuck, clod, prat, imbecile... lightweight, ignoramus, jackass... goof, cretin, ignorant. Average, plain.

He is a superman, a man plus. An overman. He sings:

I am strong, where I belong; am I not superman?
I am god, worshipping God; am I not superman?

Thus proclaims Jack Steelnack.







5.

Our hero is Jack Steelnack. He is also known as “the Steeler” and “superman in a sidecap”.

That’s some of the nicknames he goes by.

He drives around town in his red coupé. He's standing in his mansion looking out over the urban vistas.

We know him that much.

But –- for a deeper probing of him and his worldview, hereby an interview with this living legend. It was done by a reporter for Dharma Town News. The reporter's name was Bulwer Nitton, a portly man wearing a fedora, a corduroy jacket, khaki pants, and engineering boots, well polished, not ragged and dusty like James Dean wears his in Rebel Without a Cause.

+++

Nitton's intro to his article. -- We’ve had the honor of interviewing Jack Steelnack, superman of the new age and an unforgettable player with his Steely ideology. The text will be reproduced below in Q/A form; needless to say, “Q” means our question, “A” means Mr. Steelnack’s answer.

Q: Starting at the beginning, at the nexus of all realities, I’d say: what’s your opinion of God?

A: I worship God. I live with his light before my eyes.

Q: You do?

A: Yes. God is within me, before me... He’s always there. You could say: from his Unfathomable Being a light shines forth, illuminating my mind. Giving me a path to follow.

Q: So faith in God is a centerpiece of your creed?

A: It is. My creed is called Steelism. It shimmers like blue steel in the night -- a hard creed -- a rigorous creed. Fight, strive... life is about being active, conducting operations. Action brings knowledge; conversely, to just sit and think doesn’t lead to true understanding. Contemplation must be balanced by action.

Q: Then Steelism, to me, seems like a hard creed, a creed for the active man... but there’s faith in God in it, too...? A: There is. Walking this hard road you can always draw strength from the Source, from God.

Q: Would you label yourself a shaman?

A: I would. A kind of magician, an alchemist; an active idealist, a fighter for truth.

Q: Fight to the death, eh...?

A: Fight for the fight itself. Keep always on the move. Never stop the action...

Q: Who are the worst enemies of the Western world?

A: Defeatism. Dejection. Weakness of will.

Q: You speak of will. Is will-worship compatible to God-worship?

A: It is. Will is always pure. It is desire we must avoid. Desire is materialistic. Will is spiritual.

Q: So Steelism is a kind of voluntarist theism?

A: Put academically – yes.

Q: Describe yourself in one sentence.

A: I walk around town with a body language that says, “I’m the man”...

Q: Really...?

A: Really.

Q: OK.

A: I’m the king of it all, that’s just it. The king of swing of Enköping. I envision grandeur, striving, man’s going off to create an empire among the stars. Like terraforming and colonizing Mars.

Q: Space is the place...!

A: It is; a unique endeavor for white man, Faustian man.

Q: I see. Now, further... you speak about Will-Thought, you speak about willpower and vision. However, others have done that before you.

A: Name one.

Q: OK, I can’t expressly do that.

A: Ha-ha. But I do admit that I have forebears in the rigorist realm. I stand on the shoulders of giants. Like Jünger.

Q: They call you superman.

A: And I am. With willpower and vision I shape reality. The fabric of reality obeys the will of a dedicated man.

Q: Indeed.

A: Indeed. I’m a myth, not a man; I’m spirit, not matter. I walk the hard road, not the soft and easy road.

Q: You’re superman, then... a virtual god...!

A: I am. “Have no fear, ‘cos Jack is here...”







6.

Jack Steelnack’s doctrine has now been presented to you, straight from the horse’s mouth. And that will serve us as a kind of introduction to this latter-day superman.

But there’s more... a lot more.

We’ll have to change the angle in trying to capture this strange man and his thought.

So how about a prose-poetic painting style...?

Like this...

The camera is soaring over the landscape, low-flying over Dharma Town’s cityscape, heading into a street canyon, seeing buildings passing it by, street traffic -- and slowly coming to a halt before Steelnack House, a colorful one-story building with a protruding wing on one side and a portico flanked by pillars and bronze plaques.

There he stands, Jack Steelnack, before his mansion -- an exclamation mark in the architecture, a union of time and space, past and present, history and future.

That’s him alright: that’s the Absolute Man, Total Man, Magician Man -- Sonnenmensch Divya -- the mindful superman -- the responsible man.

He’s simply the man. He’s simply Actionism embodied, Actionism personified, Actionism summarized in a human gestalt.

+++

Gestation period over -- now he’s here amongst us, revealed like a divinity, a superman, overman, man plus.

+++

One man, against the universe. A single gestalt symbolizing the Man to Come. A king, priest, and prophet in one. "I am the great god, the eternal king"...

There he stands like a high priest, conducting a ceremony -- a high priest, high on life -- a priest inaugurating the New Age.

+++

Absolute Man... Total Man... Magician Man.

+++

You might wonder, “What occupation has he, this indescribable Mr. Steelnack? He must be something extra, something exclusive, like an artist...”

Then we say: in the beginning of this story we showed to you that he's a poet and a preacher.

Above and beyond that, he himself is the artwork. His whole life is a stage of his I-me-mine antics.

He is form and content in one. What you see is what you get. He writes the way he looks. He looks the way he writes.

+++

He stands before his house, alone, creating the gestalt of a superman icon.

As a divine avatar he is a single god. But he also has his female dual, Amanda.

He stands alone in front of his house just as he meditates, sings, prophesies alone. But he can also preach before a crowd. And carouse with his paramour.

+++

Jack Steelnack is a living work of art. By merely living, talking, doing stuff he exudes divine power; he gives us “that old razzle-dazzle”, by merely going about his business in Dharma Town.

He is god. He is superman. He is victory... victory... victory.

He lives in a palace with infinite hallways, infinite tresures, infinite opulence.

He is superman -- overman -- man plus.

He talks to the animals, it’s incredible...

He has a female dual, like any god. Every god has his goddess, and Jack's dual is Amanda Impala, a superwoman for a superman. He adores her, she adores him... and the gods made love...

+++

He is art, he is myth, he is fairy tale come real.

And you, you who need problems, maladies, everyday nagging for a text to be relatable, I can only say: O ye of little faith.

You have no place in this -- just go, and let us be done with you -- you “Debbie Downers” and all like you: dolts and blockheads, naysayers and dimwits; all you nihilists, pessimists, and atheists, the golden triad of sophism.

This just ain’t for you. Jack Steelnack has got nothing to say to you.

He is fire and movement, ideas and inspiration. He is energy personified.

+++

Jack Steelnack is Actionism. Actionist No 1. Actionist paragon. Energist aestheticist. His life is his art and his art is his life. He just can’t avoid being artistic. Just take a look at his palace, just marvel at the wonders inside... of the gallery and the grand hall and the oratorium and the bathorium and the libratorium... with books of wonder for an age of wonder.

+++

Absolute Man... Total Man... Magician Man.

Moving in circles around you...
Processing data at lightning speed...
And sometimes he just sits there, observing you...

He doesn’t seek happiness, he has it already. In his ever-ongoing meditation, he embraces action, inaction, bliss, quietude, happiness. He is Movement As State, Action As Being.

+++

When he’s upset he takes a deep breath and says, “I AM”.

When he’s feeling low and dejected, he takes a deep breath and says, “I AM”.

So you see, whether he’s up or down he just meditates for a while, ending up in equilibrium: that’s samatva, that’s apateia, that’s superman equanimity through thick and thin.







7.

Now back to the scene of the beginning, with Jack and Amanda carousing in the bower. Done with this session they go inside the house and prepare for a ride downtown. Jack is going to give a speech.

Going in the red coupé they cruise into town, with Jack driving, Jack in charge, with visions of grandeur in his head -- of hubris and megalomania, egomania, monomania.

They go downtown in his fancy car, a chariot of the gods.

He sings,

If you’ve got a car, a trailer or a jeep,
Mercury Cougar, make sure it ain’t cheap,
Chevy Corvette, Metropolitan Met,
a Dodge or a Fudge –
then baby I can drive your car... I can drive your car...

And Amanda smiles at this spontaneous expression of musical artistry.

Jack drives downtown in his bronze-shimmering coupe, controlling it perfectly, reading the instruments: speed, 60 km/h, time, 1.30 PM, exterior temperature, 16 centigrade...

He eventually finds a spot to park the car in. Then the pair goes away through the urban labyrinth. And they enter a marble house and interact with people. Then Jack takes leave of Amanda and alone goes out unto a balcony and delivers a speech, saying, “I am the savior of the human race, bringing endless grace”...

Standing ovation from the crowd...

He waits for the commotion to die down. Then he continues:

"O all ye citizens of Dharma Town, ye married moms, soccer moms, divorced moms, queen-of-proms -- ye sf fans, fantasy fans, weird horror fans, crime fans, fans-n-slans -- ye altrighers and allrighters -- ye Nietzscheans and Switzerlands... all ye creatures great and small... I love you all, and I bless you all."

This he says.

And this he means: he is Total Man, Divine Man, he blesses us... rightly so... this is no mere show, no theatrical release... for in his being he has THE LIGHT... in him is engrained the I AM wisdom... thus, at the same time he is the most egoistic, and most pious person thinkable... he is God’s Stellvertreter on earth... God’s locum tenens.

He acknowledges God... and he, Mr. Steelnack, is a smaller numen under him...

God is God... and Jack is god, lower case g...

That’s the god and superman he is... he is god, worshipping God...

That’s the mindful superman in nuce.

+++

Jack continues his speech, and he says, “I will give you the stars. I will liberate you, and then show you the way to Mars... and then the stars.”

“I’m seeing the stars, like dust... I travel to Mars, if I must...”

Apprehensive silence from the crowd.

“First we crush antiwhiteism, then we’ll head for the stars... that’s the program... that’s my unique message... no one else on the whole planet says this... therefore, follow me... listen to my message... my basic message... which is... today the world, tomorrow the stars...”

“An unequalled renaissance will come... we shall raise the world from its lethargy."

+++

Thus proclaims Jack Steelnack.

Thus says the man who is Total Man... Absolute Man... Magician Man --

who is Astral Man... god-man... superman --

who is Sonnenmensch... overman... man plus.







8.

Now the reader might ask: where does this Steelnack fellow live? “Dharma Town” we've said says but that’s just the mythical framework, real enough, but what about the world he lives in? What can be said about the world of Jack Steelnack, the culture at large?

To this we say: he lives in the grey area. He lives in a ghost world. He lives in uncanny land, spectral land.

That's the epoch he lives in, as such, part of the fifth post-Atlantic era.

In other words, he lives in an era of advanced technology, a world of cars, of plans of going to Mars; that much is obvious; we’ve mentioned these things above. To this we can add: the dominating feature of the zeitgeist is that God is dead. That is the majority view. There is no God, no soul, no eternal ideas. No tradition, no history; what is called “history” and “tradition” are deemed irrelevant. The only thing worth pursuing in life is material goals, a “high standard of living”. “Modern conveniences – mod cons – all mod cons...!”

Now, as a private person Steelnack lives in a modern house; he has electricity and central heating. He’s not heading back to archaic living. But beyond that he disagrees with the zeitgeist. Like him stating that God does exist.

To him God isn’t dead.

As we said above: he is a superman, a “god”, worshipping God.

And this he does in Ghost World, Uncanny Land, Spectral Land. In a city called Dharma Town.

+++

He lives in Ghost World.

It is a land with no love, no truth, no meaningful language. A world with no common Leitkultur, no consensus. All is irony, subculture, parody, pastiche.

Ghost World, strange world, grey area...

It is a world without faith, without a creed. The official creed of materialism, for its part, is an anti-creed, a glorified absence of a doctrine.

Steelnack has no illusions. In his town, Dharma Town, he might get around, preach, and having his audience acknowledging his ideas -- but in the world at large there is no room for rumba -- there is no spiritual culture, no consensus about the need for re-sacralization, re-enchantment of an entzauberte world.

The world used to be magical. Gods dined with men, gods interceded for men, gods communicated with men. Then man decided that he was smarter than the gods, cut off the connection to higher realms, and said that matter is all that exists.

So to remedy this we need re-sacralization, re-enchantment.

And then you say, you can’t re-enchant a disenchanted world -- no Wiederverzauberung for an entzauberte world.

Well you might say that. But Jack Steelnack won’t -- because he believes in re-enchantment, re-sacralization, Wiederverzauberung.

It is about the succession of yugas. As one of the few men alive Jack Steelnack knows that we now live in Dvâpara Yuga, successor of Kali Yuga. Kali Yuga was the age of iron -- a time of wars, of slaying your brother. In Kali Yuga a general disenchantment existed -- but now, in this new era, Dvâpara Yuga, the spiritual bronze age, things can change.

It isn’t a silver or even a golden age They will come later.

But things have changed, re-sacralization is possible now -- and Steelnack is one of the first to notice it, sense it, feel the change in the earth and the wind and the rain.

Steelnack says:

“We live in an age of transition, a ghost world and a strange world, a glorified grey area. A time of doubt, confusion, irony, worldplay -- but it won’t last -- it will dovetail into a new time of faith, a new awakening, a new era of religious dedication -- of enchantment, of rebirth of truly creative powers.

"And divine influxus is the key to it all. You can’t have a culture without God. And that’s why my fundament is divine faith, divine reliance, divine influence.”







Coda Adoration of the adorable. A monolithic idolatry, a 100% enthusiasm for the hero –- the artist, genius and hero, all in one and one in all. A unified field of priestly, heroic and artistic attitudes.

Le voilà: enthusiasm and love, ideas and inspiration, fire and movement. That’s all there is...!

Where is the love...? -- Jack Steelnack is here to show you where.

Watcher, what of the night...? -- Jack Steelnack is the wathcher of the world, here to tell you of the night, yea, both night and day. Of both M. Night Shyamalan and Doris Day.















Related
Four November Poems
I Wanna Be Seen Green
Nordic Sphinx

Svensson: Berättelsen om hur Knugo Benz, en nordisk profet, for söderut för att se de yttersta tingen uppenbaras (novell)

Välkommen, lärjunge. Välkommen till denna novell. -- Jag har genom åren på denna blogg publicerat en liten men naggande god portion noveller, fiction, skönlitteratur av det narrativa, förföriska slaget. Man kan säga: noveller är inget dominerande inslag på Galaxen. Men det finns där. Och för att ge exempel på tidigare noveller kan man länka till detta inlägg från 2011; där länkas i sin tur till tre andra noveller på denna blogg. -- Och nu, i föreliggande inlägg i augusti 2026, är det dags för en ny novell. Det är dags för Knugo Benz' ojämförliga äventyr. Väl bekomme.

Kapitel 1.

Han är en gudsman, en adept, en glasögonprydd man som närsynt läser texter dagen lång.

Han har välvårdat, en aning vågigt hår, kritvitt på grund av diverse erfarenheter i astralvärlden.

Han är bara 44 men han har sett saker och ting andra inte gjort. Han är pyknisk, något välfödd. Han är därtill något undersätsig; han är 168 cm i strumplästen. Detta är emellertid inte så lite, inte så kort. Stalin och Churchill var också av denna kroppslängd.

Vår hjälte är dock ingen politiker. Han är som antytt religiöst begåvad. Och han heter Knugo Benz. Och han bor i en lägenhet på Folkungatan i Stockholm. Det är alltså på Söder, en ack så ljuvlig stadsdel, idag gällande som "radikal" på olika kontroversiella, uttjatade sätt. Men Knugo är den han är, en esoterisk adept som studerar arkana.

Det är en dag i hans privata bibliotek. Det är ett rum i hans paradlägenhet på den öst-västligt löpande paradgatan. Han har inte långt till Tegelviksplan eller Ica Pelikan.

Biblioteket: väggarna täcks av bokhyllor, fyllda med böcker i läder och med guldprägling. Benz sitter i en fåtölj och studerar en egenhändigt skriven bok, en grimoire. Han är klädd i mörk kostym, vit skjorta och sidenslips i grönt och rött.

Han nickar instämmande åt de kloka tankar som finns i det svarta klotband han läser. Och såklart är tankarna kloka; det är ju hans egna tankar, hans egen grimoire, hans egen ockulta dagbok. Han läser: "... från den solara sefiroth emaneras till den lunara, och från den till den jordiska -- och sedan uppåt igen, till solen och vidare till Primum Mobile".

Då får han en kallelse. En stor, reslig, skinande deva står plötsligt framför honom i hans bibliotek. Han är klädd i vitt och har ett gyllene bälte om livet. Benz faller på knä och säger "Helige Guds Fader!"

"Tack", säger gestalten med dånande röst. "Strängt taget är jag inte Primum Mobile själv. Jag är Samsan, Guds son, utsänd av honom. Man kan säga att jag för dig är ett Guds sändebud, en budbärare, sänd av Sthâpayitvâ himself."

Benz hör och förstår, och allt kan kan säga är: "Prisad vare Du, Samsan!"

Samsan nickar avmätt för att notera att han godtagit och gillat lovprisningen. Så säger han:

"Jag är inte här för ros skull. Lyssna nu: allting går söderut -- så gå söderut! Gå söderut och skåda stormen."

Sedan försvinner visionen, lika plötsligt som den börjat. Samsan är borta, blott lämmande ett minne av sublim strålglans. Benz inser dock att visionen varit verklig, att den hade innebörd.

Det var med andra ord dags för storm. Untergang. Det skulle "gå söderut" sa ängeln. Och alla tecken i samtiden tydde ju på det; allt såg mörkt ut enligt internets ofelbara gurus. I synnerhet kriget med Iran denna vår, 2026, hade bekräftat domedagsprofetiorna. Det ansåg Benz, trots att kriget ju bara varit begränsat och av kort varaktighet.

Han tror på Untergang. Så han börjar genast packa. Och reser söderut. Som ängeln sagt att han ska göra.







Kapitel 2.

Benz står på en kulle i den irakiska västöknen. Bakom sig har han en grotta där han bott sedan tre dagar. Han är klädd i ljusviolett vindtyg, halmhatt och kängor.

Solen skiner. Benz gonar sig i glansen. Så ljuvligt med en stekande sol i en arabisk öken, tänker han. Detta är den semester jag behöver. Bort från mörkt bibliotek, ut i skinande gudomlig orient! Och ska det hela inbegripa världsundergång, apokalyps, slutet på allt -- så mycket bättre...! Kom igen bara, jag är beredd...!

Han är i Mellanöstern, i dess folktomma hjärtland. Han är i den vida öknen mellan Mesopotamien och Levanten.

Han hade flugit från Arlanda till Zürich, sedan vidare till Istanbul, sedan vidare till Bagdad. Där hade han hyrt en Toyota Landcruiser och kört västerut. Sedan hade han funnit kullen med grottan. Och där hade han väntat där i tre dar.

Så nu borde något hända, tycker han.

Och det gör det.

+++

Himlen antar en vinröd kulör, genomdragen med strimmor i grönt. Och i söder brinner den i orange och magnesiumvitt. Och ur den vita glöden ser han plötsligt hur Ringo Badger kör fram i en himmelsvagn prydd med smaragder och topaser, pärlor och diamanter.

Det dånar som av åska, gnistor flyger. Och Badger mässar om namo narâyanâya och ler glatt, han skjuter blixtar och utplånar en stad -- och han sjunger en sång därtill vilket, passande nog, blir ”en låt om när han skövlar stan”… och han landar omsider på ett berg, han står med ena foten på land och den andra på havet och säger ”Lyssna du himlar, och hör du hav”…

Badgers predikan når överguden Sthâpayitvâ i sjunde himlen. Denne skinande gudsgestalt med långt skägg och ädla drag öppnar molnen och visar pleromats härlighet: ett skimmer av diamanter, guld och silver med arkitektoniska konturer framtonar -- och ett regn av blommor ackompanjerar det hela. Och han säger: ”Detta är min son; hören honom".

+++

Det blir sedan tyst över jorden i vid pass en halv timme.

Inget är synligt på de öde vidderna. Inget rör sig i stad och land.

Allt hämtar andan inför Harmageddon, inför Vigridsslättens blodbad, inför årtusendesportalens invasion. Den ska komma nu, det vet alla. Det har profeter förkunnat sedan länge.

+++

Det är profetiska tider: det profeteras om krig, storm, farsoter…

Så vad händer härnäst, undrar Knugo Benz som ser allt från sin kulle.

Och härnäst händer förvisso det sällsamma att en annan gudom uppenbarar sig på en annan bergstopp: Ardor, ljusguden från Venus. Med gyllene hårsvall och Adonis-skön kropp svävar denne ner som en stålfantom och landar på berget -- och väl där ryter han med tordönsstämma:

”Jorden är dömd! Mänskligheten ska gå genom ekluten! Blod ska flyta på Babylons gator!”

Han skapar därmed jordbävningar, tsunamis och sänkhål, som sammantaget dödar en tredjedel av jordens innevånare.

+++

Och alla änglar sjunger: "Helig-helig-helig är Sthâpaytivâ i himlens höghet, amen..."

Sedan påbjuder Ardor en konstpaus, och jorden ligger tyst. Endast detta hörs: vågornas svall mot en strand, och en radio som spelar ”Aquarelo do Brazil”.

+++

Då är spektaklet redo för nästa akt.

Nu tar fan bofinken -- så att säga -- för nu kommer Lilla Vickevire, den grymmaste guden av dem alla. Han är liten, men han är dödlig. Klädd i guldsmitt pansar och med karneoler, turkoser och briljanter som prydnad utgör han en slående gestalt.

Han glider in på ett kommunalt föreningshus. Hans vänner har ordnat en danskväll där, så han tror sig kunna gå in gratis. Men han förvägras gratis inträde, blir syrak och tänker nu ska jag hämnas… så han går till brandutgången, finner däri möbler från lokalen – för att ge plats för ett dansgolv är möblerna tillfälligt staplade här. Därtill finner han i utrymmet en dunk tändvätska plus bakplåtspapper och tomma kartonger.

Så vad gör Lilla Vickevire, grymmast av grymma?

Han tänder på, och drar därmed eld över diskoteksbyggnaden. Och branden sprider sig och tänder eld på en tredjedel av världen -- en magnifik lusteld som flammar högt mot dunkla skyar.

Betraktande eldstormen säger Vickevire: ”Jag hade rätten på min sida… jag förvägrades gratis inträde, trots att jag kände arrangören. Därför var en mordbrand, ja en världsbrand, ett i sammanhanget adekvat svar.”

Och Knugo Benz ser allt från sin kulle. Och han förundras storligen.

+++

Jorden är eldhärjad, hemsökt.

Då kommer ännu en plåga från himlen i form av Kennur, en ödesdiger, grymt skådande ryttare. På en gyllenbrun häst med tyglar prydda av rubiner och safirer, med betsel och stigbyglar av förgylld brons, och sittande i en sadel av obsidian, kommer Kennur, en gåtfull gudagestalt med kappa, långt hår och skägg farande. Han skakar ett spjut över jordens rund, sägande, ”Först eldstorm, sedan eldritt!”

I en flammande extas rider Kennur världen runt och sänder åskviggar med sitt spjut, dundrande mot vrånghetens demon, mot rundgångshyllande troll, mot sklerosens gudaförsamling. Och voilà, alla dessa brinner upp i en gigantisk majbrasa.

Jordens folk, med sina sinnen påtända, trånar efter flammdöden -- segnet nach den Flammentod -- och de blir bönhörda.

+++

Detta gör scenen klar för ännu en himmelsdemon…

Nu kommer ännu en…

Nu skrider ännu en dundergud fram…

Det är Bolltyr. Med en gestalt skinande som smält bly går han fram, jonglerande med tio brinnande bollar. Han sänder bländande sken vart han går, och var han sitter och var han står. Till tonerna av ”Great Balls of Fire” glider han fram över Babylon, över Europa, över Amerika. Sedan försvinner han mot Hyperborea och lämnar bara ett glatt minne efter sig, ett minne av aska och stoft.

+++

Överguden, Sthâpayitvâ -- alltings urkälla, kronan på det kosmiska verket -- funderar på nästa drag. Undergång med eld har nu avklarats; dags för lite åska, hagel och drivis då. Sagt och gjort: åska och hagel, samt ej att förglömma drivis hemsöker jorden.

Apokalypsen kräver sin skörd. En tredjedel av alla människor, fyrfotadjur och fåglar stryker med i dunderstormen.

Sedan sänder Sthâpayitvâ farsoter, stormvindar, och en liten ufo-hemsökelse över världen för att ta kål på resten. Alla gömmer sig i sina ensliga gårdar -- och städerna blir häxkittlar av uppror, mordbrand, och massakrer. Blod flyter på Babylons gator. Folk skriker i högan sky.

+++

Knugo Benz ser allt från sin kulle. Denne förryckt stirrande gudsman, denne profet, går härnäst upp på toppen av sin kulle och predikar:

”Skrik så mycket ni vill, syndfulla mänsklighet! Skrik, bara skrik! Det har ni ju alltid gjort. När ni sett på TV har ni skrikit. När ni varit på nöjesfält har ni skrikit. När ni kört bil har ni skrikit. När ni sett på fotboll har ni skrikit. När ni spelat dataspel har ni skrikit. När ni varit på rockkonsert har ni skrikit -- av extas, av glädje, av smärta, vad vet jag. Ni har alltid skrikit. Så detta borde inte vara någon skillnad för er. Ni skriker så som ert naturliga väsen påbjuder."

Han gör en paus för att hämta andan. Sedan fortsätter han:

"Så därför: gå under, grymma värld! Jag, Knugo Benz, har ständigt försökt att omvända er från er sinnesslöa materialism, försökt få er att återvända till Gud. Jag har uppmanat er att söka gudljuset inom er. Men detta har ni varit blinda för. Ni har inte haft tålamod att meditera i stillhet för att kunna höra den stilla, diskreta rösten från Guds närvaro inom er."

"Ni har inte bejakat gudsljuset inom er. Så detta är straffet för er ogudaktighet! Ni skulle ha gjort bot och bättring medan tid var! Men nu är det försent! Nu återstår bara domslutet inför ärkeängelns svärd! Ingen ska skonas, bara den selekta skara som alltid haft den sanna tron och som sagt tamas’ mâ jyotir gamaya varje morgon i tre repetitioner!”

"Ni skrek på fredag, ni skrek på lördag. På söndag var ni något lugnare -- men i ert inre skrek ni av begär efter mer stimuli. Ni var alltid i behov av något. Ni såg ner på den som mediterade och bad. Och när ni själva ens försökte att meditera så gjorde ni det i ansträngd rörelse, med stretching i olika krumbukter. Att däremot sitta still och fokusera det inre sinnet på Gud, det förstod ni inte vad det var."

"Ni föraktade fromhet, ni föraktade stillhet. Ni var jämt på jakt efter nya kickar. När natten närmade sig och drömstadsinnevånarna samlades på krog och café så jublade ni inombords, jublade av att ert begär efter stimuli snart skulle tillgodoses. Ni skrek i högan sky, skrek av glädje, skrek av smärta, i en evigt pågående rundgång. Så skrik nu i apokalypsens höjdpunkt och låt er förvandlas en flamma i majbrasan, en gnista i helvetesugnen."



Den lille mannen ler i mjugg och ser ut över den förödda världen; han ser himlen i brand och han sjunger med klar stämma ”Bloodred Skies” av Judas Priest för att fullborda scenen. Så skuddar han stoftet av sig och går in i sin grotta, finner den bunt med reselektyr han tagit med sig, finner Fantomäventyret La Gioconda, tar tidningen, går till sin bädd av sand, lägger sig ner och njuter av Jaime Vallvés grafiska konst.







Kapitel 3.

Världen brinner.

Detta är verkligheten.

Dundergudar såsom Ardor, Kennur, Ringo Badger och, ej att förglömma, Lilla Vickevire har tänt på... "de tänder väl på"... ja det gör de... dock ej med CB, men med fnöske, svavel och gnistor från Lux Aeterna. Den degenererade, utlevade kulturen bränns upp i en majbrasa, mänskligheten och allt levande på jorden försmäktar, och alla länder flammar stolt mot en dunkel sky.

Det såg vi i föregående avsnitt.

Och nu fortsätter det i samma stil.

Blod ska flyta på Babylons gator -- änglar ska stöta i basuner och bringa krig och död över världen -- en hjälte på en vit häst ska dra Det Flammande Svärdet och bränna upp jorden i en magnifik majbrasa, en lusteld, en våreld, en global eldbegängelse. Detta månde understryka för den trögaste att Kali Yuga är över och att Dvâpara Yuga grytt. Kort sagt, bronsålderns brännförgylda brådstup… bronsålderns skimrande brandmo… den är här nu… en svedjemark, väl ägnad att så kulturens sannmänskliga frön i.

Rustika kampgudar rider i skyn… eld och rörelse är den faustiska tidsålderns evangelium.

Den heliga flamman bränner upp jorden… strid är meditation, meditation är strid… syntaxen begår harakiri i krevadernas sken.

Basunstötar förkunnar världsundergång… bronslurar inviger en ny bronsålder… näverlurar förkunnar elementär folkdans… Horgalåten förtrollar dansparen och får dem att dansa sig till döds.

Horgalåtens danspar drar fram som en älv… och i domkyrkan går processionen runt koromgången… och en flock med kajor cirklar i skyn… och ett virvlande stormmoln når marken och drar härjande fram… och i skyn roterar galaxen i evig ringdans.

+++

Den sista scenen i Kapitel 1 såg vår huvudperson, Knugo Benz, i rollen som självgod profet. Han stod på ett berg och iakttog förödelsen.

Och nu, mitt i Apokalypsen, tar Benz sin Toyota Landcruiser och kör till Babylon, där blod flutit på gatorna. Över öknen går hans färd, där hans fyrhjulsdrivna bil får göra skäl för mödan.

Han approcherar stadsrummet, som för hans blick vertikalt reser sig ur marken. Högre makter leder honom till porten, den berömda lejonporten i blåglaserat tegel och med reliefer av lejon, sfinxer och lamadjur.

Han hejdas vid porten av en vakt i brons, beväpnad med spjut.

"Stopp! Har du lösenordet?"

Men Benz visar bara sitt VIP-kort, utfärdat av Heaven's Temple of the First Actionist Church. Och så är saken klar.

De väldiga, uråldriga dörrbladen öppnas av tio vakter. Benz kör igenom och kör bort längs paradgatan, där pölarna med blod nu bara står decimeterhögt. Det klarar hans terrängbil bra. Markfrigången räcker.

Blod har flutit på Babylons gator. Och blodet stänker under färden om Toyotans 15-tums terrängdäck.

Han stannar omsider sin bil, slår av tändningen, tar ut nyckeln och säger halleluja. Han går sedan ut och går in i ett palats, själva Babels torn. Han går upp till takvåningen, ställer sig och ser ut över nejden -- och han ser förunderliga ting.

Han ser världen förgås i flammor.

Han ser Nordens satyrer ljuda med i undergångslåten med näverlur, bronslur och trollsång över mossen, myren och mon.

Han ser ett pansarslag utkämpas kring en pansarbas i öster, brännpunkt Kiev.

Han ser stormakternas slagflottor utkämpa ett marint harmageddon i Stilla havet.

Han ser Tio Grå Män landa i Arizonaöknen, bege sig till Area 51, befria en alien, och åka hem med honom till Zeta Reticuli.

De Grå har gjort sitt på jorden och kommer aldrig tillbaka. Detta är profetians gudsord och lag, förmedlad idag av Lage Lagbas.

+++

Knugo Benz smilar förnöjt efter att ha skådat hur landet ligger. Han går bort till ett bord där Ardor sitter, slår sig ner och språkar om världens framtid med den bildsköne gudsfiguren. Och Ardor ser på honom, ler sardoniskt och säger med förvånande mild stämma:

"Jorden brinner. Haven och alla strömmar har förgiftats så att lejonparten av allt mött sitt snara slut. Farsoter drar fram. Hagel, stora som stenar, föröder åker och äng. Jordbävningar skakar om världen i dess innersta."

"Förfärligt", säger Benz.

"Inte alls", säger Ardor. "Detta är nödvändiga hemsökelser, drabbande en mänsklighet som glömt Gudsljuset de har inom sig."

"Aha", säger Benz. "Så är det förvisso."

Efter att ha skålat med safirvin i guldbägare fortsätter samtalet. Man avhandlar sådant som bromerade flamskyddsmedel, Cambridgeplatonism och till alla människor en god vilja. Sedan lämnar Benz Babylon och kör tillbaka till sin grotta.

Väl på plats i sin grotta går han till sitt resebibliotek och letar fram boken Stellar Storm av den magiske maestron Notetat Nomen. Han lägger sig på sin brits av sand och läser:

Through the mud of Flandria as a poilou went his way, over the Romanian plains as a Russian cavalry trooper, and through Meuse-Argonne as a Leatherneck. It was ski patrols on the Karelian Isthmus, battles between desert fox and desert rat, parachute jumps, and a struggle for a bridge too far, a retrograde defensive at the 53rd parallel, and a counterstrike at Hué.

Hué: in this city fight Bostron was battalion commander, clad in olive drab fatigues, a Stetson hat, and with an ivory-adorned revolver at the hip. He stood among smoking ruins, jets passing overhead with their typical, ripping thunder. The kerosene smell lay thick over the land and to a war correspondent standing next to him he said:

“It was necessary to destroy the city in order to save it...”

Benz njuter oförställt av denna utsökta prosakonst. Och han låter boken falla till grottgolvet -- och han ser i andehänryckning en kultplats roterande av ringdans, dyrkande den ende sanne författaren, Notetat Nomen: "Hipp hurra för Bamsefar, som är så snäll och rar..."

Så ljuder den cirkulära trollsången i apokalypsnatten, lovande safir, rubin och karneol för solskimrande bronsgudar i Dvâpara Yugas högtid.

+++

Ardor flyger i natten, skaffande sig överblick över jordens förödelse.

Sthâpayitvâ ser på från sin sjunde himmel, planerande nya hemsökelser.

Kennur rider i natten över himlavalvet, synlig blott som ett spöklikt brinnande spjut: Burning Spear.

Och i kulisserna bereder sig Samsan, solguden, på sin entré som frälsare och konung för den nya tidsåldern.







Kapitel 4.

Jorden är hemsökt av en gudomlig vind, en kami-kaze bokstavligt talat. En pleromisk eldstorm, an apokalyptisk långdans av andligt snille och smak.

Jorden är hemsökt av eld och lågor.

Och värre ska det bli.

De mytiska krafterna regenereras, med influxus från överguden själv, Sthāpayitvā i sin sjunde himmel. Han säger till sina söner: ”Jorden brinner men mer finns att bränna: så gack åstad, föröd jorden med en trotylstorm, en skinande vit tyfon av magnesium, fosfor, bensingelé, och annat smått och gott!” Hans söner, Ardor och Kennur, Ringo Badger och Lilla Vickevire, stående i givakt på ett moln, envar intill sitt ekipage, säger då lojalt: ”Skall ske!” Och så drar de åstad. Med att skapa en trotyltyfon. Alla rider i vänstervarv över jordytan, med en ryttare i var kardinalpunkt: Ringo Badger i sin vagn besatt med karneol och turmalin, Kennur på sin metallicbruna häst, Ardor på sin röda, och Lilla Vickevire på sin bryggarkamp. Man rider runt och skapar en gudomlig virvelvind, en vortex, en malström av eld och blod.

”Skriv blod,” säger Kennur filosofiskt, ”och du ska erfara att ande är blod.”

”Ett vackert citat”, säger Ardor från sin antipod, ”Pulverkopf i högform. Inte ens vi gudar kan formulera oss så briljant.”

Man skruvar upp jorden i en eldstorm, bränner ner den. Jorden brinner upp så pass att den brinner ner; den brinner både upp och ner. Gudarna dansar glada runt häxkitteln i en hart när sydrysk ryttarextas.

+++

När man ridit vänstervarv länge nog vänder man. Och rider högervarv.

Fortfarande brinner världen. Men Benz, vår hjälte, märker inget där han sitter i sin grotta och läser en serietidning.

Så hör han ett sprakande som av en gigantisk majbrasa.

Han noterar det endast förstrött, inbegripen som han är i att följa Kalle och knattarnas kamp mot gnillerna i Ankeborgs träskland.

Liggande på sin sandbädd, relaxad och förnöjd, förnimmer han så en doft av brandrök.

”Nej vad nu” tänker han, ”här är fara å färde!” Han lägger ifrån sig tidningen, stiger upp och går till grottans mynning.

Och han ser -- ja vad får han se, den lille profetfiguren...?

+++

Han ser järtecken i skyn, brinnande spjut, fäktande spöksvärd. Och i fjärran ser han röda skyar över ett brinnande Babylon – både dess city och dess oöverskådliga förstäder.

Allt står i ljusan låga.

”Jaha”, tänker den matnyttige goddagspilten, ”här går allt under! Babylon’s burning liksom.”

Så går han tillbaks in i grottan, somnar, och sover länge och väl.

Han vaknar efter vid pass tjugo timmar.

Han kliver upp och ser ut över landet.

Allt är öde. Babylons ruiner ryker.

Benz ser mot norr. Samma sak där: öde land, stoft och aska. Detsamma i väst och syd.

+++

Tillvaron tar en paus. Apokalypsens fyra ryttare –- Kennur, Vickevire, Ardor och Ringo Badger –- har ridit iväg till Hyperborea för att regenereras i dess vril-mättade sol. Kvar är bara ett skimrande moln i skyn, på vilket Sthāpayitvā sitter tillsammans med sin hulda maka Harmonia.

”Världen är helt utbränd och öde”, säger hon insinuant till sin make. ”Är du nöjd nu?”

”Ja, ganska”, säger Gud, Sthāpayitvā, tillvarons krona och urkälla. ”Mänskligheten behövde sig en läxa. Det måste bli slut på demondyrkan, kopulationsdisko och apkonster. Människan måste bli andligt ledd igen. Hon måste återigen se gudsljuset inom sig. Endast så skapas en kultur värd namnet.”

”OK”, säger Harmonia. ”Mänskligheten behöver kanske en nystart. Men du har ju dödat alla! Alla förgicks i eldstormen.”

”Där tar du fel”, säger hennes make spjuveraktigt. ”Än lever några mänskliga varelser. Och än har min Förstfödde Son inte uppträtt på scenen...!"”

Och se! Ur Babylons ruiner kryper i samma stund några rena, klara gestalter. De är rörda av den storm som just rasat; de är förvånade över att vara vid liv men de är förvisso helbrägda. Det är människor som överlevt. Över dem låter nu Harmonia regnet falla, livgivande vatten från himmelska källor. Och så kommer ett regn av blommor för att understryka välsignelsen.

Regn från skyn, blommor från skyn; orkidé och prästkrage, tussilago och tulpan, ja alla tänkbara blommor i alla tänkbara färger...!

Iharmoni med denna Harmonias gåva sker så en avgörande uppenbarelse: en skinande vit deva skrider fram ur molnen, en människoson i silverskimrande dräkt, gyllene mantel och silverstövlar. Det är Samsan, Guds son, Sthâpayitvâs förstfödde, solgud och centralfigur i kosmos entydiga mönster.

Och människorna ser, de känner och vet att hemsökelserna nu är över. Alla dansar och är glada i blompraktens vårkänsla.

Benz åser denna överraskande vändning från sin grottmynning. ”Allt verkar ha ordnat sig”, säger han förnöjt. ”Sol och regn, blommor från skyn. Och Samsan, budbäraren som satte igång allt, som sa till mig att åka hit för att bese Apokalypsen -- han har nu visat sig som solgud och frälsare. Han har uppenbarats för att bringa frid på jorden, människorna till behag. Halleluja. Jag kan nu tryggt återvända till min bunt serietidningar.”

Och så gör han det. Han lägger sig och läser ett avsnitt med Röde Demonen i Pilot.

+++

Världen repar sig. En regnbåge skjuter iväg mot Midgård. Asar och asynjor, ledda av Kennur, dansar runt i polar extas.

Världen är, med andra ord, frälst. Och den är därmed mogen för en sannmänsklig renässans.

Himinbjörg, Midgårds vaktkastell, skimrar i norr av bärnsten och pärlor i solljuset.

Kennur, den nordiske ängeln, ställer sig på kastellets topp och säger med tordönsröst:

”Nu är tiden inne för andlig återkomst i nordiska nejder. Actionismen ska föra världen till mindful extas. Aktivitet, vilja och energi ska leda vägen till en bronsskimrande Dvāpara Yuga.”

Och alla änglar och alla gudar, plus lilla Vickevire, ler milt och sjunger med i den andliga sång som nu blivit en hit:

Jag har inte fått en blund
Jag far runt på Gröna Lund
I en gryning, gyllene gryning…

Benz åser allt från sin grotta.

Han sätter sig vid grottans mynning, blickar ut över landskapet och ser fridfulla vidder som vilar i solen. Han ser hur det i öster regnar och samtidigt är solsken, en hjärtevärmande symbol för fridens liljor efter en blytung prövning.

Han ber en tacksägelsebön: ”Mytiskt, helt enkelt mytiskt...! Det har varit en historisk, kosmisk, apokalyptisk resa. Så jag tackar dig för uppenbarelsen, Sthâpayitvâ, och jag tackar Harmonia, Samsan, Kennur, Ardor, Bolltyr, Lingofflet och alla...!”

Han tänker: allt verkar ha lugnat ner sig. Sol och regn, blommor från himlen. Kanske jag till och med kan återvända till mitt hem i Stockholm, en plats jag inte har tänkt på så länge dessa vedermödor varat.

Och detta gör han.

Han samlar ihop sina grejor, går till bilen, packar och kör iväg. Vid en bensinstation i Damaskus stannar han och tankar. Ingen tar betalt. Så kör han vidare, och proceduren upprepas. Människorna har i regel dött, människorna är borta, men en del infrastruktur finns mirakulöst kvar. Såsom bensinstationer.

"Konstigt att inte de brann upp i världsbranden!" tänker Benz filosofiskt där han med van hand kör genom Levanten, Turkiet, över Bosporenbron och upp genom Balkan. Men sedan tar bensinen slut.

Han måste gå.

Han vandrar norrut. Sover under bar himmel. Dricker vatten ur bäckar.

Genom ett nerbränt Europa går hans färd. Alla har dött. Sot och aska betecknar hans väg.

+++

Alla har dött i apokalypsen. Kommen till Sverige skymtar han emellertid en del människor i skog och by, på fält och äng. "Hyperboréerna hämtar sig!" tänker han förnumstigt. Men han tar inte kontakt med människorna. Han är sig själv nog. Hans mål är bara att komma hem och kunna läsa sin Barkssamling i mint.

Staden Stockholm står fortfarande kvar, gyllenbrun i solen.

Med en stilla glädje går han över Hornstullsbron, öde i morgonljuset. Han går längs Hornsgatan, öde: människorna är borta men inte deras hem. Övergivna bilar står parkerade överallt.

Han går österut, vandrar över sin välbekanta ö, sitt Söder, ack Söder. Han far bort till Folkungatan, där han snart finner sitt hus. Han går in, går upp, går in i sin lägenhet och sätter sig i fåtöljen i biblioteket.

Han ser på de vällovliga raderna med böcker och tänker helt apropå: "Mytiskt, helt enkelt mytiskt...!"

Han tänker: Södergran hade rätt: "Går jorden under -- jag går icke under."

Sedan går han bort till en bokhylla i ljus ek. Och ur syretäta plastfickor tar han fram de tidningar som utgör hans Barkssamling i mint.

Han tar med sig fem mappar, går bort och sätter sig i fåtöljen och läser.

Världen har gått under men Knugo Benz har överlevt. Och han är så lycklig.







Relaterat
Stellar Storm: presentation, på engelska, av denna roman som kom 2023
Redeeming Lucifer (2017): presentation på svenska
Novellism

Svensson: Ökenäventyret (novell)

In Swedish. – Härmed en novell betitlad Ökenäventyret. Den handlar om ett äventyr i Saharas öken. Mycket nöje.

 

 

 

 

Solen brände, sanden reflekterade ljuset och himlen var klarblå. Vi var en grupp på sju man som skulle korsa Sahara i två jeepar. Det var framför allt jag, Errol Rotenbo. Därtill var det Guy, även känd som fransosen, Mark Reuben, Frank, Lou, Paul och Nils. 

 

Detta var den illustra septett som gett sig ut på detta äventyr. Medan sedan starten från Tanger hade vi inte haft annat än problem. 

 

Efter en dag hade till exempel Mark Reuben fått solsting så vi måste slå läger en dag. Den kvällen hade också ett par beduiner plundrat en del av vårt proviant- och klädförråd. Västerländska kläder var tydligen populära här. Och dagen därefter hade Nils blivit biten av en skorpion och dött.

 

Men efter det var vi på väg igen. Då fick vi plötsligt syn på några vrak av tyska pansarfordon, en Hanomag pansarbil och en StuG III stormpjäs. Båda i den typiska, beiga färgen; "Dunkelgelb", som facktermern löd. 

Med andra ord, detta var lämningar efter ökenkriget 1941-43. 

 

Vi stannade jeeparna och gick närmare vraken. Just när vi skulle titta in i Hanomagen hörde vi en röst som skrek på tyska:

 

”Stanna där ni är, slynglar!”

 

Vi vände oss förskräckta om och fick se en skäggig, oborstad och smutsig individ iförd tysk hjälm och motorcykelglasögon. Han var klädd i trasor som man med svårighet kunde urskilja som en tysk ökenuniform m/40. På fötterna hade han ridstövlar. Han siktade på oss med ett gevär m/43. Med hjälp av geväret gestikulerade han att vi skulle sträcka upp händerna. Mark, som kunde lite tyska, sa:

 

”Kriget slutade ju 1945...”

 

Tysken sa:

 

”Omöjligt!”

 

Han började skjuta vilt omkring sig och vi fann för gott att lämna stället.

- - -

 

När vi kommit några kilometer från platsen såg plötsligt Lou en skylt där det stod ”Achtung Minen”. Det vill säga, varning för minor. Vi stannade; per kommunikationsradio anropade vi den andra jeepen att de skulle vända om. Men just när fransosen lyfte luren såg vi en kaskad av grus och sand. Den hade alltså kört på en mina. 

 

Det enda som var kvar efter smällen var en krater och lite skrot. I den sprängda jeepen var Frank, Mark och Paul. Även en stor del av vårt proviantförråd. Kvar var nu bara jag, Lou och fransosen; den sistnämnde kallades bara så, han hette som sagt egentligen Guy, uttalat ”Gi”. Den utrustning vi hade i jeepen var ett par spadar, tio bensindunkar och nödproviant plus två vattenflaskor.

- - -

 

Vi slog läger. Nedstämda tänkte vi på dagens tidigare händelser. Men nu började vi bli uthungrade. Nödprovianten åt vi upp. Sedan gick vi och la oss. Nästa dag fortsatte vi och vid lunchtid rastade vi vid en oas. Sedan vi fyllt våra vattenflaskor gick Lou lite längre bort mot ett område som såg mystiskt ut. Han gick in i det och märkte plötsligt att han satt fast. Vi förstod genast vad det var: kvicksand!

 

Jag och fransosen sprang genast dit och slängde ut ett rep som vi höll i vid andra änden. Men Lou upptäckte inte repet utan gick panikslagen längre ut i kvicksandsfältet. Vi försökte ropa åt honom men förgäves. Det sista vi såg av honom var en krampaktigt utsträckt hand...

 

Men vi hann inte sörja för just då kom en sandstorm. Vi la oss ner med huvudena mot marken och med sanden vinande kring oss. 

- - -

 

Stormen gick över på en timme. Och när vi gick och undersökte jeepen upptäckte vi att den hade blivit begravd av tonvis med sand under ovädret. Vi grävde fram den och fick tag på våra vattenflaskor. Men att starta bilen gick inte. Det var bara att bita i det sura äpplet och börja gå. 

 

När vi gått cirka en kilometer såg vi plötsligt två gevärspipor blänka till några tiotal meter bort vid en klippa. En kulkärve slog ner bredvid oss. Vi kastade oss ner bakom några andra klippblock och tog fram våra Colt 45:or. Fransosen sa:

 

”Jag kan försöka ta mig runt och komma ovanför dem och övermanna dem.”

 

Sagt och gjort; jag täckte honom medan han smög bort på sin kringgångsmanöver. Då undrade jag varför de överhuvud hade börjat skjuta. De kanske trodde att vi hade något av värde på oss.

 

Nu befann sig fransosen på en klipphylla ovanför araberna. Han sköt ner en. Men den andre var på alerten; han vände sig om och sköt tillbaka.

 

Jag tog tillfället i akt och sprang fram. Till min fasa såg jag att fransosen hade blivit träffad. Han tumlade ner på araben, som i sin tur stäcktes till marken och bröt nacken. 

 

Jag sprang fram och kollade om araberna hade några vattenflaskor, men de hade gått sönder i striden. Fransosen begravde jag. Nu var det bara jag kvar...

- - -

 

Jag satte mig ner och studerade kartan. Till min förskräckelse såg jag att det var tio mil till närmaste vattenhål!

 

Den bistra sanningen gick upp för mig. Jag var dömd att dö i Saharas öken.

 

Relaterat

Ännu en novell: Segerherren av Rhannon

Novellsamling på svenska: Eld och rörelse

Trotylstorm i öster

Målning: Robert Svensson

Svensson: Segerherren av Rhannon (novell)

In Swedish. – Härmed en novell. Den berättar om ett äventyr i en parallell värld. Genren kan beskrivas som fantasy. -- En tidigare fantasynovell på bloggen var denna, betitlad "Det flammande svärdet". Fler noveller, då typ science fiction, finns länkade här.

 

 

En ung grabb vid namn Robert Lunk kavade fram på sin tioväxlade cykel genom ett villaområde. Det var kväll, det var fredag och det var vår. Men den unge mannen var nu inte på väg ut för att roa sig, glida runt i vårkvällen med kompisarna, slå dank eller hitta på dåligheter. Nej, han skulle bege sig till sin skola för att hämta några kemikalier att använda i ett av sina privata experiment. 

 

Han cyklade den sista biten, fick syn på skolan, parkerade cykeln i ett ställ, vandrade upp till den klossformade byggnaden och gick in. Han hade nyckel.

 

I ett rum i skolbyggnaden satt just då Anna Maria Vladovsky och rättade ett kemiprov för 9C, den klass Robert gick i. Hon hade bara ett prov kvar – och sedan, när hon var färdig, samlade hon ihop proven och gick ut ur rummet. Hon var 32 år gammal, hade mörkt långt hår och sneda tänder. Hon var ny som lärare och hade nyss flyttat till staden där detta utspelar sig, Sålunda.

 

Gående genom den halvdunkla korridoren hörde Anna Maria ljud från dess bortre ände. Hon gick dit med raska steg och när hon kom fram fick hon syn på Robert. Med ens frågade hon:

 

”Vad i herrans namn gör du här?”

 

”Jag? Ähh, jag skulle bara hämta en grej.”

 

”Men hur kom du in? Det brukar ju vara låst så här dags.”

 

”Jag tog morsans nyckel”, svarade Robert. ”Hon är städerska här.”

 

Direkt efter det han sagt ”här” illuminerades det halvmörka kapprummet av ett grönt ljus. Det kom inte från någon lampa utan från något annat, oförklarligt. Samtidigt hörde de röster som kallade på dem.

 

I nästa stund var de förflyttade – bort från skolan till en annan värld.

 

Denna värld visade sig för dem som en grönskande lund med höga träd och frodigt gräs. Himlen var blå, solen sken – men de trodde inte sina ögon när de därtill såg två månar på himlen, två gråbleka skivor, den ena lite större än den andra.

 

Robert reste sig upp och såg sig omkring. Han såg en stig leda bort mellan träden. Han sa åt Anna Maria att komma, och så gick de iväg längs stigen. Den ledde ut på en äng som sluttade ner mot en bäck. Bäcken var kantad med träd och när de kommit dit tog Robert av sig sin dunjacka, som han knöt om livet med ärmarna. Sedan gick de längs stigen uppför en kulle.

 

Från kullen hade de en god utsikt över nejden. Det var ett bördigt landskap med gröna skogar, åar, bäckar och fält, allt belyst av solen och med de två månarna som påminnelse om den främmande karaktären i det land de hamnat i. 

 

Den kulle de stod på var bara en i en vid cirkel av kullar. I mitten av cirkeln låg ett par hus bland en grupp träd. De gick dit med en försiktighet man ofta får när det gäller något okänt. 

 

När de närmade sig husen hörde de skratt och prat. Och när de visade sig utbröt en märklig reaktion. Byinnevånarna kom emot dem och ropade:

 

”De har kommit! De har kommit!”

 

Robert och Anna Maria såg oförstående på varandra. Mot dem kom nu en man som var cirka en och femtio lång. Han var klädd i ett par säckiga byxor, en mörkbrun tröja och en ljus väst. Ansiktet var åldrat och rynkigt. Han bar ljust skägg och han log:

 

”Välkomna hit”, sa han. ”Nu ska vi ställa till med en fest till er ära!”

- - -

 

Ett stort bord ställdes fram mellan husen. Stora fat med något som såg ut som kyckling och vildsvin dukades fram. Även lite annat smått och gott radades upp på bordet.

 

Robert och Anna Maria placerades på hedersplatserna. På de andra platserna satt byinnevånarna. De var ganska korta och klädda på samma sätt som den gamle mannen. 

 

Robert högg genast in på maten men Anna Maria var som förstummad. Hon åt bara litegrann. Som dryck fick de ett blekgyllene vin. 

 

När måltiden var avslutad blev bordet snabbt avdukat och den gamle bad dem sitta kvar. Han sa:

 

”Egentligen hade vi bara tänkt ta hit Robert, men...”

 

”Hur kan du veta mitt namn?” sa Robert.

 

”Det är en annan historia”, sa den gamle. ”Jag heter förresten Manolas. Får jag nu fortsätta. Vi hade bara tänkt ta hit Robert men Anna Maria kom med av misstag. Vi har inget behov av dig. Vill du stanna kvar här, Anna Maria?”

 

”Nej, jag har ju mitt jobb att sköta!” sa hon.

 

”Då så”, sa Manolas. ”Vi skickar tillbaks dig och du kommer inte att minnas någonting. Dessutom blir du sänd till en tid några minuter före det du försvann, så ingen tid kommer att gå förlorad.”

 

Robert kände sig lite lättad sedan Anna Maria lämnat platsen. Visserligen var hon inte en av hans värsta fiender, men ändå. 

 

Då sa Manolas:

 

”Nu ska jag förklara varför vi tagit dig hit, Robert. Detta land kallas Rhannon och vi är rhannonier. Det förhåller sig så, att en gång i månaden färdas vi rhannonier till våra gruvor i Mörka Berget. Där bryter vi den för oss värdefulla mineralen molmit. Utan den klarar vi inte vårt leverne här i byn. Men nu har de ondskefulla ortzogerna erövrat våra gruvor. Det är här du kommer in i bilden, Robert. Vi hade tänkt vinna tillbaks gruvorna med din hjälp. Vårt folk är alltför småväxt för att ha en chans mot ortzogerna. Du däremot verkar ha en god fysik. Nå, ställer du upp? Vi ger oss av i gryningen.”

 

”Jag ställer gärna upp”, sa Robert.

 

”Då ska du få lite andra kläder innan vi kryper till kojs”, sa Manolas.

 

De förde Robert till en liten bod där de provade ut lämpliga kläder. Han fick ett par mörkgröna byxor, en långärmad tröja, en väst och en välsmidd kyrass som skydd för överkroppen. Han behöll sina skor, ljusbruna kängor med vit sula och snörning, så kallade ”truck driving boots”. Ty han var mycket förtjust i dessa skor.

 

Som beväpning erhöll han ett svärd med ett kraftigt gehäng.

- - -

 

Sedan Robert fått sina kläder visades han till ett rum med skinnfällar på golvet och en öppen eld i hörnet. Detta skulle bli hans sovplats för natten. Rummet var timrat och golvet var gjort av ohyvlade tiljor. Det var cirka sexton kvadratmeter stort och två och en halv meter i höjd. Han somnade ganska snart.

 

När han vaknade nästa morgon gick han ner till en bäck och vaskade av sig. Sedan fick han en frukost bestående av getmjölk, vitt färskt bröd och frukt.

 

När han avslutat målet mötte han Manolas och två andra personer. Manolas sa:

 

”Det här är Tah och Jac. De är bra bågskyttar och de ska följa med oss på färden.”

 

Därefter gick de till stallet där Robert fick en gråspräcklig hingst som färdmedel. De andra tre fick var sin ponny. Hästarna var redan lastade och de gav sig genast av.

 

De skrittade först upp på kullarna och därifrån ner på en färdväg.

 

”Hur långt är det till Mörka Berget, Manolas?” frågade Robert.

 

”Det brukar ta ungefär två dagar att komma dit”, svarade mannen.

 

Vägen de färdades på ledde in i en skog och där var det tämligen mörkt. De var ute ur skogen efter en timme och då kom de ut på en slätt. I fjärran kunde de se en flod, Silverfloden.

 

När de kom fram till floden utbrast Tah:

 

”Flotten är borta!”

 

”Det är säkert ortzogerna som tagit den”, sa Jac.

 

Men de blev inte rådlösa för det. De satte genast igång med att tillverka en ny flotte för överfarten av den strida floden. Flotten blev högst provisorisk och enkel men den var tillräcklig för sitt ändamål.

 

Först klev Roberts häst ombord, sedan ponnyerna och sist folket. Manolas ställde sig längst bak med en stör och sköt ut flytetyget. Han sa:

 

”Vi driver med strömmen cirka en halv kilometer. Sedan, när vi kommit in på lugnare vatten, tar vi oss över till andra sidan.”

 

Färden gick som beräknat. De förtöjde omsider flotten vid ett utskjutande träd. De beslöt att äta lunch vid stranden och lösgjorde för detta syfte sina sadelväskor. Robert fick en smärre chock när han tittade på sin nerpackade proviant. Han utbrast:

 

”Det här är ju alldeles för lite!”

 

Han märkte då hur oartigt det han sagt låtit. Men sagt var sagt. Manolas svarade honom:

 

”Den proviant vi fått är särskild färdkost. Den räcker långt!”

 

Robert tog stillatigande upp en skorpa ur väskan och åt. Han märkte plötsligt hur mätt han blev och kunde inte få i sig mer.

 

Då sa Jac:

 

”Låt oss fortsätta!”

 

- - -

 

De red över stock och sten ända till kvällen och slog läger vid en kulle. Platsen hade en installation med bautastenar i en oval ring. Robert funderade på vad det kunde betyda tills han somnade.

 

När de vaknade skrek Manolas högt av förtvivlan:

 

”Dvärgarna kommer!”

 

Nu var det ingen lek längre. De anfölls av dvärgar, små rackare – små men dödliga.

 

Tah och Jac tog värn bakom var sin sten; de lade båda an en pil på bågen. Robert tog fram sitt svärd och sprang mot den anstormande hopen dvärgar. De var klädda i mörka djurskinn och hade korta sablar i högsta hugg. 

 

Tack vare Robert blev flera dvärgar skrämda och ivägjagade. Han fällde även ett par stycken. Till slut var det bara en dvärg kvar och han gav sig. Han sa:

 

”Ni kanske undrar varför vi anföll er? Jo, det är så att ni har övernattat på vår offerplats och det måste straffas med döden. Förresten, vilket öde väntar mig nu?”

 

”Du får naturligtvis löpa fri”, svarade Manolas. Dvärgen blev överlycklig och han skuttade snabbt iväg.

 

De packade ihop sina saker och fortsatte sedan färden. Efterhand kom de in i bergigare trakter och vägen blev smalare och smalare. Till slut kom de till ett smalt pass och då sa Manolas, pekande mot en höjd en bit bort:

 

”Där har vi Mörka Berget...” 

 

Berget var ganska högt och hade brutna, klippiga branter. Här och där växte tallar; det hela såg ogästvänligt ut. Vid foten av berget syntes en öppning. Den var bevakad av två resliga ortzoger i full rustning. Nu gällde det att ha en krigsplan. Manolas framlade följande:

 

”Till vänster om öppningen har vi en extraingång. Ortzogerna känner säkert inte till den så jag föreslår att vi tar oss in där. Vad säger ni andra om det?”

 

”Vi har inga invändningar”, svarade Tah.

 

”Precis”, sa Jac.

 

”Då lämnar vi hästarna här och tar oss ner till extraingången”, sa Manolas.

 

De fick smyga väldigt tyst för att undgå upptäckt men som tur var så var det skymning. Extraingången var täckt av en lövruska som Tah nu avlägsnade. Robert, Jac, Tah och Manolas kröp in i nu nämnd ordning. Grottan var svagt upplyst av irrbloss och det hjälpte sällskapet att orientera sig. Tah fick syn på en patrullerande ortzog. Tah sände iväg en pil mot honom. Pilen blev dödande och sällskapet kunde fortsätta.

 

Omsider kom de fram till en grovt tillyxad dörr. De stannade upp framför den. Manolas tyckte att han hörde röster där inne. Han sa:

 

”Nu har vi bara en sak att göra. Där inne sitter nog ortzogernas kung. Så vi måste anfalla!”

 

Med sin kängbeklädda fot sparkade Robert in dörren. Sedan stormade han in i salen. Han vevade på med sitt svärd samtidigt som Tah och Jac lät sina bågar spela. Ortzogerna föll som käglor och deras kung försökte fly. Kungen stoppades emellertid av Manolas tankekraft; han föll stumt ner på golvet. 

 

När alla fiender var nergjorda sprang sällskapet vidare i grottgångarna. De sökte upp ortzogerna i gruvgångar och salar och dödade alla de kunde. Striderna var korta och intensiva. Efter fem timmar var alla fiender antingen döda eller ivägjagade. De syntes aldrig mer till i trakten kring Mörka Berget.

 

Återfärden förlöpte utan missöden och de fyra hyllades som hjältar när de återvänt till byn. Vad Robert beträffar så beslöt han sig för att stanna i Rhannon. Han kallades nu inte längre ”Robert” utan Kredelion, som betyder ”den storväxte”. Vid tjugosju års ålder blev han högste ledare i Rhannon och han regerade klokt i många år.

Relaterat

Det flammande svärdet

Länk till tre sf-noveller på bloggen

Min bok om fantastika, presenterad på svenska

Min fantasyroman Redeeming Lucifer, presenterad på svenska

Illustration: Robert Svensson