Alfred Elton van Vogt föddes 1912

Det finns författare som man aldrig blir riktigt klar med. De fortsätter att förtrolla en genom åren. Härmed en titt på en sådan författare.

A. E. van Vogt kunde mata sin intrig med befängda idéer bara för att hålla den igång. Detta gav i lyckade fall texten en drömlik kvalitet. Och då spelade det ingen roll att prosan var simpel och personskildringarna ytliga; allt levde vidare på sina egna premisser i sant symbolistisk anda. Läsarens undermedvetna fick jobba skift - som i slutet av "Cargills universum", med spekulationer bortom sans och vett framförda på nykter magasinsprosa, liksom "Slan" och "The Weapon Shops of Isher" i sina bättre stunder.

En variant på konsten att slänga in konstiga saker i intrigen ges för sin del i sista Isherromanen, vars allra sista ord är: "Detta är de som ska härska över sevagrammet." Detta är första gången detta "sevagram" nämns - så man står där med myror i skallen, eller kanske med en känsla av det sublima, av "sense of wonder" och förundran upp över dharmachakra...

En kongenial beskrivning av van Vogts egenart gavs en gång av Eric Fylkeson: "Man har känslan av att boken handlar om något annat än det som beskrivs, och att detta är viktigt." (Lektörsutlåtande från BTJ om "Makten och stjärnorna")

Man känner sig stå inför något gåtfullt, något oförklarligt när man försätts i en van Vogt-roman. Det är symbolismen som verkar, det är hieroglyfer som talar till ens undermedvetna. Miljöer, föremål och intrigtrådar pekar utöver sig själva.

Det är inte bara jag som upptäckt transcendentala kvaliteter hos van Vogt. 1950 kom till exempel "The World Of Null-A" i fransk översättning av surrealisten Boris Vian vilket blev succé; den franska fantastiken fick en nytändning med denna bok, kanske var det rent av den första användingen av termen "science fiction" i landet. van Vogt talade till något i det franska psyket, de såg de symboliska kvaliteterna hos denne författare som avfärdats som ovetenskaplig och inkonsekvent av Damon Knight.

Brian Aldiss ägnar rätt stor uppmärksamhet åt van Vogt i "Trillion Year Spree" (1986). Den typiske sf-författaren på 40-talet, sägs det, var en magister som visste svaret på allt; van Vogt däremot "proceeded to beat your brains into scrambled eggs" enligt Aldiss. Och förvirring och myror i skallen får man så det räcker hos van Vogt, mestadels en skön känsla men ibland är det gåtor och komplexitet som självändamål. "The Null-A serials appeared to be saying something profound - no one has yet discovered what." (ibid)

Men det finns fattbara idéer hos van Vogt, allt är inte surrealism och gåtfullhet. I Noll A-romanen propagerar han till exempel för att uppleva problem icke-linjärt: att inte reducera dem aristoteliskt (noll-A, dvs "icke-Aristoteles") och analytiskt utan försöka se hela systemen, se helheterna bortom begreppens bedrägliga ytliga. Kanske var detta vad Baron de Korzybski lärde, han som lanserade icke-aristotelisk semantik, "generell semantik". Många av guldålderns van Vogt-texter är trovärdiga på sina egna premisser, det är vetenskaplig spekulation med sansen i behåll. Så att sätta en etikett på van Vogt är inte lätt, han är en genre i sig själv. Som alla stora författare.




Relaterat
Science fiction från höger
Eld och rörelse: fri pdf
Lindbohm: några reflektioner
Science fiction: exopolitik

Drömland

Alla vet att H. P. Lovecraft är en utforskare av dunkla nejder, slemmiga monster och mörka hålor. Detta är det i strikt mening "lovecraftianska", hans särart.

Men han hade fler strängar på sin lyra än så den gode HPL, mer att förmedla än panisk skräck, vesällhet och hopplöshet. Han målade alltsomoftast upp drömlika, sublima scenerier i stories som "The White Ship", "Celephais", "Polaris" och romanen "The Dream-Quest of Unknown Kadath". Man måste drömma intensivt för att kunna segla i denna mer okända Lovecraft-värld, måste bruka sig av "conscious unreality" för att nå De saligas öar.

Lovecraft betecknade sig själv som pragmatiker och ateist har jag för mig. Det finns säkert brev som styrker det. Ändå säger vissa av hans litterära texter mer än dylik reduktionism, det finns spår av perennial filosofi och tankar om att det verkligas sanna natur ligger bortom våra vardagliga sinnen, som denna:

Men of broader intellect know that there is no sharp distinction betwixt the real and the unreal; that all things appear as they do only by virtue of the delicate individual physical and mental media through which we are made conscious of them; but the prosaic materialism of the majority condemns as madness the flashes of supersight which penetrate the common veil of obvious empiricism. ["The Tomb"]

Det finns en glidande skala mellan verkligt och overkligt. Vissa ingivelser kan få oss att se in "det overkliga" som i själva verket är det sant verkliga: förundrans länder, det evigas nejder. Det gäller att träna blicken, se urbilden i avbilden och essensen i det efemära; att gå i skog och mark, i saga och legend och se gestalter och arketyper.

I do not think that what I read in these books or saw in these fields and groves was exactly what other boys read and saw there...(ibid)

Det finns esoterism så det räcker i själva de lovecraftianska texterna. Berättarjaget i "The Book" sveps för sin del iväg till osedda landskap och häpnadsväckande vyer, bara genom att läsa denna bok. Och protagonisten i "The White Ship" är en drömmande fyrvaktare som lyssnar till havets berättelser, hamnar i trans och får se ett vitt skepp lägga till utanför fyren; han går ombord på en månstråle och seglar iväg till drömmande länder. Och i "The Dream-Quest of Unknown Kadath" nås sagolandet genom att en viss Randolph Carter experimenterar med sin sömn; han går de 711 stegen ner till det undermedvetnas räjoner, vandrar glad bort över blomstrande ängar och ser hur allting är en smula bättre, en smula klarare, en smula verkligare än i vardagens grå:

The sun rose higher over gentle slopes of grove and lawn, and heightened the colors of the thousand flowers that starred each knoll and dingle. A blessed haze lies upon all this region, wherein is held a little more of the sunlight than other places hold, and a little more of the summer's humming music of birds and bees; so that men walk through it as though through a faery place, and feel greater joy and wonder than they ever afterward remember.

Drömvandringen: Carter stöter förvisso på mörkare länder också, måste ner i en läskig underjord där i drömlandet och slåss mot spöken, men han tar sig upp igen och når långt om länge målet: det eftersökta Kadath. Eller gör han? Storyn slutar där den börjat, i Boston, Massachusetts, men en känsla av att vandringen ändå varit verklig är den kvardröjande känslan.

Solen på avlägsna hustak är vägen till verkligheten, till förundrans länder. Att betrakta något som skimrar, som lyser i solen eller som glöder i elden, sägs också vara vägen till den högre verkligheten i Castanedas "A Separate Reality".

"Vi går inte under på våra drömmar, utan för att vi inte drömt starkt nog." (Jünger)

"Drömmar är strömmar - ur oändligheten." (dito)

"Ta ansvar för din dröm." (MacLaine)

Yttranden som dessa torde kunna sekonderas av HPL:s Carter, som kunde det här med att drömma: "He was old in the land of dreams."




Relaterat
Ett rike utan like (2017)
Svensson: biografi
"Eld och rörelse" åter tillgänglig
Redeeming Lucifer
Det röda massanfallet
Trotylstorm i öster (2018)

Bild av signaturen Takaki

Multiversums mytolog: MICHAEL MOORCOCK

Jag sitter här och tänker på fantasy. Och då i synnerhet den som skrivs av Michael Moorcock. Han har en djup andlig ådra i sitt verk.

Om man koncentrerar sig på textkroppen Moorcock (och ignorerar personen) så finner man ett författarskap av notervärd andlig styrka.

Till exempel: Graf Ulrich von Bek i "The War Hound and the World's Pain" finner sin Graal och ser även en skymt av himlen på slutet, överfallen av en känsla av förståelse.

Och: protagonisten i "The Dream of Earl Aubec" kommer till ett slott vid världens ände, och möter där en kvinna som manar honom att fortsätta ut i Kaos för att lägga nya länder under kunskapens spira. Låt Ordning emanera ut mot kosmos ändar, från sanningens urkälla som verkar centralt och som är det Ena.

Rent metafysiskt är detta en rimlig tanke.

Och än mer -- som i "The Sailor on the Seas of Fate", där några hjältar sitter strandsatta och förgäves försöker finna vägen till Tanelorn, sanningens pleroma -- tills någon kommer på att de måste söka sanningen inom sig. Och vips står den skimrande staden för deras blickar.

Jag lyfter på hatten inför en sådan tour de force, en sådan esoterism mitt i blanka nihilismen.

Författaren vet inte alltid vad han skriver. Det gäller för Moorcock med, hur högtidligt han än proklamerar sin nihilism, cynism och relativism. I skapandets trans befinner sig författaren, vilken författare som helt, i trans, onåbar för sina vardagliga fixa idéer. "When I am open I am the Artist, when I am closed I am Brion Gysin" sa till exempel denne poet.

- - -

Författaren kan hävda att han avser det ena och det andra med sin text men som litteraturvetare får man inte fastna i denna fälla. Sådan där intentionell kritik är ju ingen kritik alls. Man måste strunta i författarens föregivna intentioner och istället försöka se texten i sig. Och Moorcocks texter i sig, sedda på sina egna premisser, säger mig att där finns esoteriska spånor.

Sedan kan man ju gilla Moorcock även för att hans böcker är feta och digra i sig själv. Som att romanen "The Sleeping Sorceress" i Elricserien är rätt rivig (boken även känd som "The Vanishing Tower"), samt att "The Weird of the White Wolf" och "The Bane of the Black Sword" med noveller om samme Elric har sina poänger. Liksom Erekosëromanen "The Eternal Champion", Corumboken "The Bull and the Spear", andra trilogin, och första Corumtrilogins "The Knight of the Swords".

Här finns förvisso mycket. Kanske är mycket bara välformulerat snömos, "middlebrow"-prosa med hyfsad miljöskildring, hyfsade intriger och hyfsade porträtt. Ja kanske - men utöver det råder här och där en skön stämning, ett tideljus faller över tingen och en känsla av äkta äventyr infinner sig. Moorcock skojar inte bara bort sitt värv, han tar det på allvar: här råder "die Gefühle, im Ernstfall zu stehen" som tysken säger.

Hur djupt allvaret går är svårt att säga. Moorcocks fantasy är iaf alltid mer ärlig än hans sf, såsom "Dancers"-trilogin. Den är nämligen så uppenbart posör-nihilistisk och bör undvikas.

- - -

I Moorcocks Multiversum finns ett och annat, som roliga cross-overs à la Marvel, grundat på idén om Multiversums parallella världar: oändliga möjligheter, oändliga drömmar.

Man kan säga: allting finns i Multiversum, i Guds minne går inget förlorat.

- - -

Moorcock "kan det här" med romaner, kan dra en skröna -- igen och igen och igen, med lätt "kaleidoskopisk variation" för varje bok: plus ça change, plus c'est la même chose. Med grundidén för multiversum och "The Eternal Champion" kan detta ursäktas; själva det repetitiva i uppläggen, med en hjälte som upplever olika äventyr i snarlika konfigurationer, sägs ju bero på att hjälten är aspekter av en och samma gestalt, och att de olika världarna är varianter av en och samma urvärld. Det där var kanske ball i hans heroiska romancykler, de om Corum, Hawkmoon, Erekosë och Elric, med krönande slutsten i "The War Hound and The World's Pain" där hjälten fick se en skymt av himlen och kände nåden strömma ned. Men efter det kändes flera utflykter i Moorcocks marker inte så lockande. Hur spektrala landskap han än målade upp och hur vitsig dialog han än kokade ihop.

Det går på tomgång, och då hjälper inga som helst finurliga multiversum-konstruktioner. Moorcock saknar visst djup. Att det förekom en fläkt av esoterica i "Krigshunden" var väl bara en bieffekt, ett transfenomen; till och med en ateist-materialist kan bli from när han sitter och skriver, glömsk av omvärlden. Han hamnar i trans helt enkelt, så som alla konstnärer gör när de kör sin grej. "When I am open I am the artist, when I am closed I am Brion Gysin", som Gysin sa.

Så när Moorcock är Moorcock kan han så klart sitta och säga att det finns ingen Gud bla-bla-bla, men för att få ihop Krigshundens berättelse måste han ha en scen där himlen existerar och en känsla av förståelse, understanding, emanerar och omsluter huvudpersonen. I trans såg Moorcock sanningen och han förmedlade den för alla att se. Det värmer.

- - -

Jag hyser en viss klockarkärlek till Moorcock. "The Cornelius Chronicles" känns lite tillgjorda idag, men han vågade sig förvisso på att experimentera med språket, vågade ge sig ut på hal is. Fler sf-författare än han gjorde detta på den tiden, det gloriösa 60-talet: Ellison, Ballard, Silverberg någon gång, Malzberg, Delaney. Han var inte ensam -- men vissa andra, högt uppburna sf-ister riskerade ju aldrig någonting, så äras den som äras bör. Till de säkra spelarna kan man väl räkna en Le Guin, en rekorderlig prosaist som nog förtjänar sin ställning, men riktigt vart hennes konst fört henne är svårt att säga. Hon tycks idag inte anse sina stora sf-skapelser vara något att nämna, fantasyn kändes rättare för henne, och idag skriver hon barnböcker om flygande katter...

Moorcock sprängde vissa ramar med Corneliusböckerna, vissa passager är sån där skön konkretism som annars Alexander Kluge var bra på. Jag vet med mig att ha läst någon passage där Jerry står och ser en massa flygplan på himlen; kan nu inte hitta den, men det räknas i alla fall upp en massa plantyper, och det blir som poesi: "And then he saw a Hawker Hurricane. And then a DeHavilland Mosquito. And then a Messerschmitt Bf 109. And then a Junkers Ju 87 Stuka. And then a Lockheed Starfighter. And then a Dassault Mirage..." Och så vidare: sublimt. Experimentprosa som är bortom den sedvanliga perukstockens horisont.

Att interfoliera texten med tidningsnotiser, att ha korta narrativa stycken och att göra mönster med själva typografin, det är också sånt som piggar upp i Corneliussviten. Trots att helheten kanske inte riktigt funkar. Men "hellre lyss till den sträng som brast"...

- - -

Jag slutar där jag började, med funderingar kring Moorcocks heroiska fantasy. Jag frågar mig ibland varför jag har kvar dessa böcker i min bokhylla. Jag hade en period då jag läste dem rätt flitigt, men sedan dess har de mest samlat damm. Jag tröttas ut av det faktum att de saknar ideellt innehåll, den filosofi de uttrycker tycks vaporisera vid en närmare titt. Goethe sa att det är just det ideella som vinner i längden, en bok måste ha substans; det märker vi efter ett antal genomläsningar. Och ändå... ändå gillar jag dessa hjältar som rider ur i sina färgrika världar, de känns väsentliga på något sätt.

Det kanske är något undermedvetet som talar till en under den moorcockska fäsörstilen; böckerna har en symbolisk kvalitet i alla sina slott och borgar, sina skogar och hav, sina skatter och amuletter. Moorcock gav sig alltid tid att gestalta sina miljöer i konkreta termer, han beskrev klädedräkter och interiörer och landskap utan omskrivningar; böckerna var lagom långa, aldrig mer än 160 sidor. Dylik koncentration vet inte dagens författare vad det är. Det känns som om det är på allvar i dessa verk, vad än Moorcock själv må säga att de skrevs för att betala tryckeriräkningar till New Worlds...

I Eternal Champion-sviten fejsar hjälten upp mot kosmiska krafter, han låter sig utsättas för elementen och det spel som bedrivs av kaos och ordning. Sånt respekterar jag (även om striden mellan kaos och ordning är lite konstruerad). "Dancers At The Edge Of Time"-böckerna däremot, där Moorcock hyllar en utlevad dandykultur som inte längre tar något på allvar, kan jag inte på något sätt stödja. Själva felet med vår kultur av idag är just att ingen längre tar något på allvar; ironin har för många blivit en andra natur, den genomsipprar allt de säger och gör.

En gnutta allvar är vad vi behöver, en känsla av att det vi säger och gör betyder något.




Relaterat
[engelska] Mer om Moorcock i min sf-studie
SF Seen from the Right: presentation på svenska
The Man In The High Castle
Dickish

Recension: SoldF 1972

En kär syssla är att recensera lite udda böcker, som "Soldaten i fält". Årgångarna 1986 och 1957 finns behandlade på annan plats. Nu gäller det SoldF 1972.

Året var 1972 och kallt krig rasade, ja det riktigt ven om knutarna. I svenska armén var bassarna långhåriga, det hölls värnpliktsriksdag till höger och vänster - mest vänster - och chefen för armén måste lansera "nio punkter" förutom vilka han inte ansåg sig kunna chefa någon armé.

Men av detta märktes föga i fälthandboken, SoldF som kom med en ny utgåva detta år. Borta var Kaninbiblens skämtteckningar och fyra nyanser av brunt; här fanns istället genomgående akvareller av realistiskt slag. Se till exempel bilden av gasförgiftad soldat på sid 30, del 2.

Det var på det hela taget en OK handbok, den innehöll vad man kan vänta sig. Inget proggtjafs, ingen mesighet. Den enda fegheten bestod i att fiendens pansarfordon var stiliserade bortom det löjliga, ja de såg f-n i mig löjliga ut vissa pansarvagnar och jeepar. Detta blev för sin del bättre i SoldF 1986, det blev trovärdigare när man faktiskt fick rita T-72:or osv.

Men grafiskt håller SoldF 1972 bra klass. Och den har en moderniserad "novell" i kapitlet Anfall, med stilmässig höjdpunkt i denna passage:

Ett signalskott skjuts från stabsgruppen. Det är en försignal som betyder att det är någon minut kvar till stormningen. Samtidigt ropar plutonens signalist: "En minut kvar!" - vilket repeteras inom plutonen.

Gruppchefen pekar under framryckningen ut anfallsmålet. Du repeterar detta till kamraterna som är bakom dig. Larmet från stormelden är öronbedövande. Splitter far vinande genom luften. Terrängen där framme kokar och ryker.

Gruppen är nu nästan framme vid stormavståndet. Du tittar efter stormsignalen och tecken från gruppchefen.

Sedan stormar man och strider mot pansar med grg så det står härliga till. Det är lite stiliserat men det måste det vara, den egna sidan måste alltid vinna. En fälthandbok är lite psykologisk krigföring, den som vill ha alltför mycket realism är fel ute.

Handlingen är alltså stiliserad. Men också på ett vidare plan är detta stiliserat, det är symboliskt. Det är en skildring av ett anfall i ett krig som aldrig ägt rum - anfall mot Sverige av namnlös Stormakt i 70-talskontext - och därför är det hela sant på ett mytologiskt vis. Ty "nur was sich nie und nirgends hat begeben, das allein ist wahr" som Goethe sa.

Den här boken hade jag som grundbok när jag låg inne 84-85, den nya boken hade inte hunnit komma än. Därför är jag svag för denna SoldF 1972. Grafiken är konsekvent, den är faktiskt snygg. Och här finns tips och råd om mörkerseende (titta runt omkring föremålet), om eldning och om strid i stad, grundbultar i det svenssonska credot. Kalkvita kläder och sotsvarta ansikten.

Postering, patruller, krigsfånge, skydd, marsch och fältarbeten - vad kan gå fel?!?

SoldF 1972 är en hörnsten i varje sann militärfanatikers bokhylla.




Relaterat
Eld och rörelse

Glädje

Jag sitter här och tänker på glädje.

Men inte vilken glädje som helst. Inte vanlig, betingad glädje, sådan som orsakats av något annat. Nej, nu handlar det om orsakslös, spontan glädje.

Och sådan glädje är, vill jag mena, religiös eller kristen.

Obetingad glädje: denna glädje är kristen och sådant hatade man en gång i tiden. Den kristna glädjen, den glorifierade känsla de upplever... Man stod utanför allt det där, kände bara hat och cynism. Och den glädje man kände var betingad: nu är det helg, nu är jag glad... nu sitter jag på krogen, så kul... men sedan går jag hem, då är jag nedstämd...

Kan man då säga: religiös känsla är lika med glädje? Nja, glädjen är väl en av de känslor som bemäktigar en som troende. Den är, hinduiskt uttryckt, bhakti mârga, hängivenhetens väg. Sedan finns det "jnâna mârga" och "dhyâna mârga" också, kunskapens respektive mediationens väg. Den förra är filosofins och ontologins väg, den senare är försjunkenhetens väg, det vi vanligtvis kallar "yoga".

Så om man känner sig främmande för glädjeyttringar i sitt kultbruk, ja då kan man ju gå dessa vägar istället. Jag går dem själv ibland, det ena utesluter inte det andra.




"Loven honom, I himlars himlar, loven honom med puka och cymbal"... "Come let's all adore him"... "Hark, the herald angels sing / glory to the newborn king"... Voilà lite kristna bhakti-stämningar.

Så ni fattar va?

Eller inte?

Men sluta läs då.

Kanske lite klargöring är på sin plats. Förr hatade jag glädje sa jag, nu förstår jag den. Jag förstår vad de kristna menar. Är jag då kristen, är jag frälst? Det är jag nog. Jag vill dock inskärpa att jag aldrig drabbats av liksom en blixt från en klar himmel och blivit omvänd. För mig har det hela gått mer smygande.

Det kan skilja från person till person det där.

Mitt kristna vara är ett de små stegens frälsning.

Men när man väl tror får det inte finnas några halvmesyrer, då tror man. Visst får man tvivla och grubbla, men själva detta att vara religiös (av lat. re-ligare, "åter sammanfoga") är som Kierkegaard sa en helhetsupplevelse, ett underkastande under en universell kraft. Det är ingen gottköpsaffär där man frivolt plockar ihop den världsbild som passar en.

Nåväl. Det finns glädje. Det finns förundran inför den uppgående solen, som hos Drews i "Life" i början av denna serie om någon nu minns den.




Relaterat
Melinas resa
Moorcock: Wizardry and Wild Romance (1992)

Iron Maiden

Det är den 17 maj och vi nås av budet om Ronny Dios död. Han var och är en stor ikon för mig, men idag kommer jag inte på så mycket att säga. Annat än rest in peace - och lyssna på Rainbows "Rising", "Long Live Rock 'N Roll" samt första Rainbow-LP:n, samt Sabbaths "Heaven And Hell" och "Mob Rules" samt Dios (gruppens) första LP. Där har ni Dios bidrag till hårdrocken, omisskännlig "big rock" som inte försummar poetiska klanger och stillsamma intron.

Det om Dio. Här ska det dock handla om ett annat hårdrocksmärke, nämligen Iron Maiden som jag plötsligt får lust att tala om, dessa grymma metallister med unikt sound, lite för unikt kanske. Oh well, låt oss inte dissa dem nu. Förresten existerar de väl än, även om jag slutade lyssna på dem i höjd med "No Prayer For The Dying" i början av 90-talet.

Men tillbaks nu till början, den unika upprinnelsen för dessa metallguttar.

Iron Maiden alltså. Bandet grundades 1975 av Steve Harris och det var i London, England, Storbritannien.

Det var i mitten på 70-talet och punken regerade. Men punk var inget för Harris, hans musiksmak hade grundlagts i tidigt 70-tal med band som Jethro Tull, Genesis, King Crimson och The Who, samt så klart Purple, Sabbath och Zeppelin. Stort intryck togs av Wishbone Ash och Thin Lizzy med deras "twin guitar attack", deras två gitarrister i både harmoni och duell.

Harris grundade sitt band och Maiden var igång, sanna storheter i metallens mytologi. Punken regerade som sagt och det var svårt att få spelningar, men man hankade sig fram på pubgig i landsorten. 1978 ljusnade det lite då heavy metal-klubben The Soundhouse öppnade i Londons Kingsbury, en oas för hårdrockare i dessa punkiga dar. Här kunde man headbanga och spela luftgitarr till "Hell Bent For Leather"...

Men visst levde hårdrocken även denna tid. Punken var förvisso viktig, den kom med nått nytt, ingen tvekan om det, men parallellt med denna fanns ju alla Lizzy, AC/DC, Scorpions och UFO, samt Purple-avkommor som Whitesnake, Rainbow och Gillan, plus Nordamerika med Rush, Van Halen, Aerosmith och Kiss. Nåt man fick med sig av punken var dock att det blev ballt att gå på rockklubb igen, disko höll på att bli ute, samt detta att ge ut singlar själv. Maiden gav ju ut sin "The Soundhouse Tapes", en demo med låtarna "Iron Maiden", "Strange World", "Prowler" och "Invasion", som spelades av Neal Kay på The Soundhouse genom hela 1979. Iron Maiden började bli ett begrepp.

Demon blev sedan en EP som sålde i 5000 ex. Låten "Iron Maiden" med sitt elvatonersriff början blev uppmärksammad i Sounds.

Sångaren på denna tid var Paul di Anno som ej hade något heavy metal-bagage, han hade inga manér från vare sig Gillan eller Robert Plant. Han kom från ett vitt reaggeband och sjöng punkigt. Ersättaren Bruce Dickinson gillade för sin del också punk; han drömde om ett band med låtar à la Van der Graaf Generator, spelstil à la Purple och med punkens energi.

Det tycker jag var intressant.

Således blev Maiden ett hårdrocksband med punkattityd. Till skillnad från punken som lägrade vid Kings Road med dess modeaffärer kom den nya hårdrocken (som Saxon och Def Lepard) från arbetarstäder som Birmingham och Sheffield. Punken ville vara arbetarklass men hårdrocken var nog mer äkta arbetarklass i så fall; diAnno hade till exempel jobbat på bensinmack och gitarristen Murray hade stått i affär. Fina anor i dessa sammanhang!

Iron Maiden stod på gränsen till sitt genombrott. Man hade en tämligen originell spelstil. Basisten Harris var kapellmästaren, drev låtarna med sitt aktiva basspel, och på det kom gitarristerna Murray och Stratton i full attack, massor av riff: inget för det otränade örat. Man hade helt egen musik, spelade aldrig covers så vitt jag vet; man gjorde det en gång i karriären, med låten "Women in Uniform", men det var ett misstag...

Detta är vad jag för dagen har att säga om Maiden. Viss hjälp har jag haft av biografierna "Infinite Dreams" av Bowler/Dray och Mick Walls "Run To The Hills", samt en blänkare i Close Up Magazine 63.

Jag sa nyss att gruppen stod inför sitt genombrott. Och sedan bröt man de facto igenom - och man hade sin höjdpunkt med "Piece Of Mind" 1983 - och för övrigt gav man ut en massa andra fina vax. I och för sig håller jag Judas Priest som kungar av metal men Maiden hör till toppskiktet de med ihop med Sabbath, Rainbow och en massa andra band. Jag kan bara säga: FOR THOSE ABOUT TO ROCK, WE SALUTE YOU...!

(Luftvärnstorn, Hamburg)

Apatia

Vi befinner oss i mitten av maj. De sista resterna av snödrivor har smält i Härnösand.

För övrigt kallades denna stad "Öbacka" när Lubbe Nordström skrev om den. Än idag lever begreppet: vi har Öbacka bok, Öbacka glas osv.

Men nu ska jag inte tala om Öbacka. Jag ska tala om APATIA. Som inte är lika med "apati", inte här. Nej, det handlar om en trankil zen-attityd, levande i bland annat Bhagavad-gîtâ. Själva temat i denna skrift är att finna en medelväg mellan lycka och olycka, smärta och njutning. Det hävdar till exempel Martin Gansten, och han borde ju veta eftersom han har översatt boken till svenska.

Vi kan till exempel gå till 6.7 och 6.8 i Gîtân:

Jitâtmanah prashântasya paramâtmâ samâhitah,
shîtoshna-sukha-duhkheshu tathâ mânâpamânayoh

Besegrar man sig själv och uppnår stillhet, då är man på översjälens nivå.
Vinter och sommar, lycka och olycka samt ära och vanära, allt är likgiltigt.

Jnâna-vijnâna-triptâtmâ kûta-stho vijitendriyah,
yukta ity ucyate yogi sama-loshtrâshma-kancanah.

Den som ser grus och guld som samma sak är en religiös yogi,
tillfredsställd av jnâna och vijnâna, stadig och behärskad i sinnet.

Det är en medelvägslära, detta att stå fri från både lycka och olycka: detta är vägen, kungsvägen till en varaktigare lycka. För apatia ska i min bok inte betyda total likgiltighet - nej, det är jordisk lycka och olycka, betingat gott och ont man ska undvika, för att uppnå himmelsk lycka och obetingad godhet. Nietzsches "Jenseits von Gut und Böse" ska till exempel förstås i denna mening, tolkas i denna anda om ni frågar mig.

- - -

Apatia enligt Svensson är inte sedvanlig apati. Vi kan ju jämföra och se vad buddhisterna säger om denna jämviktslära - och då är det återigen att hålla sig till medelvägen bortom lycka och olycka, koppla bort världens buller och nå frihet i tomheten. Man bara stänger av och ser världen som den illusion den är: absolut tomhet, det är målet - för buddhisten. Ingen själ finns, inget kosmiskt ljus, ingen Gud beyond the Beyond som skapat allt - nej allt har bara uppstått som en illusion i våra ögon, och illusionen försvinner då vi genomskådat den.

Stoikerna (de som uppfanna begreppet apatia, grek. "apateia") var för sin del "västliga buddhister": ateister med jämvikt som ideal, allt går ut på att finna harmoni bortom världens illusion. Harmoni i tomma intet.

Men här är jag inte med längre. Min apatia är inte att vila i tomrummet. Min apatia är som nämnt att uppnå en varaktigare lycka än vardagslyckan, att finna en stillsam glädje, en obetingad glädje. Att finna ro i den där lugna kraften som Mitterand talade om: "la force tranquille". Stänger man av vardagens buller och mediterar i stillhet, är det inte tomhet man simmar i utan Lux Eterna, det eviga ljuset.

Visst kan man drömma om Logos, Guds tomhetsaspekt, men det är bara en aspekt av gudomen detta: Gud som tanke, som det osynliga, rumsuppfyllande elementet. För Gud är också vilja och manifestation, bilder och former och glädje. En stilla glädje, synlig i helgonbildernas mungipor.

Det om detta. Men vad med detta medelvägscredo i stort, har inte det fler grenar? Hade inte Aristoteles en sån medelvägslära på sitt program? Och Ernst Jüngers "désinvolture", är inte det också ett zenartat ekvilibrium vare sig man är på fest eller står i stridens vimmel? Nog är det en tung guldåder denna apatia, kanske själva De vises sten - men den får inte förstås matematiskt, som att bara säga nej till gott och ont. Man måste i slutändan ledas av det himmelska, transcendenta goda, erkänna sin andlige fader, så att man inte bara blir en trankil robot. Att handla i den stilla klarhet jag nämnde inledningsvis, känne glädje över att befinna sig i detta gåtfulla ekvilibrium och inte bara vara apatisk, inte bara var en tuff stoiker och zenkrigare som är oberörd av allt i himmel och på jord.

(Farranfore Station, Irland)

Castaneda

I början av 60-talet blev en viss Carlos Castaneda lärjunge till en indian. Det var en yaqui vid namn Don Juan Matus, boendes i gränsregionen mellan Mexico och USA. Indianen undervisade honom i indianläran så som den utformats under de spanska erövrarnas ok från 1500-talet och framåt, ja även före det. Lärjungeskapet varade för sin del fram till 1965 då Castaneda drog sig ur; han råddes emellertid av don Juan att skriva en bok om det han fått lära sig, och det blev "Samtalen med don Juan" som kom ut 1968. Då detta skett fick Castaneda lust att visa boken för sin guru, och därmed kom lärjungeskapet igång igen. Castaneda kände också att indianens liv var mycket rikare än hans eget i Los Angeles, det don Juan lärde ut hade ingen motsvarighet i hans egen bidermeier-värld.

Castaneda hade börjat närma sig indiankulturen som en betraktare, men med tiden insåg han att man inte kan iaktta utan att delta, Heisenbergs gamla diktum. En kraft större än han anade svepte honom med sig, en kraft kallad Varat.

---

Man kan dra filosofiska lärdomar ur Castanedas böcker: "memento mori", betingat vs. obetingat, taoistisk laissez-faire osv. Men det är en story i sig själv också, en berättelse med många kringelikrokar: trollkarlens lärling version 2.0. Det är en inte helt sympatisk nisch han hamnat i, denne spanskamerikan; han lockas in i kretsen med psykotropisk svamp och cactus, tror sig blott få kunskap om droger -- men don Juan har en dold agenda, han ska värva Castaneda till sin trollcirkel och göra sin lärjunge till näste trollkarl, näste guru, näste cirkelledare.

Nu må man tro vad man vill om böckerna, om deras autenticitet och allt. Men som romanläsare bekymras jag inte av detta, jag ser texten utifrån dess inre kvaliteter, ser dess symboliska sanning. Men vad gäller autenticiteten i sig: om allting är helt påhittat, fullkomligt gripet ur luften, ja då är Castaneda en j-vel på att dikta, en sällspord mytolog och ontolog - och dessutom med en tillgjort torr rapportprosa, som det anstår en fältarbetande antropolog. En svår ekvation!

Nej, jag tror Castaneda är vad han säger sig vara, en rapportör, en halvbildad materialist som konfronteras med Varats alla gåtfulla djup, indianvarianten. Man kan säga: allt i böckerna torde ha en kärna av sanning, men så har Castaneda lagt till lite här och där för att få till läsbara narrativ.

Det är hur som helst mycket läsbart. Första boken skildrar till exempel en serie drogsessioner, svamp och peyote och williamsrot, med spänstig dialog, bergsvandringar och kråkflygningar. Bok fyra, "Tales of Power" ("Berättelser om makt") är också läsvärd, med en svit kapitel i Mexico City som omväxling mot landsbygden. Och sista trilogin, "The Fire from Within", "The Power of Silence" och "The Art of Dreaming" är examensprovet och höjdpunkten, helraffiga grejer för den som redan är fångad av Castanedas värld.

Ja, denna värld: som en blixt som lyser upp ett bergslandskap, det har dessa psykiska nejder liknats vid. Förtrollas av en mal med guldstoft på vingarna, av ett gåtfullt väsen som emanerar ur en spegel hållen på botten av en bäck, och av en bro av dimma som plötsligt framträder i en bergsnejd. Med mera, med mera; vill man ha spökhistorier varvat med ontologisk dialog, så är detta rätta platsen.

Samâdhi

Ett tänkvärt ord i Bhagavad-gîtâ är "samâdhi" i vers 2.53. Det betyder "koncentrerad tanke". Roten "dhî" har för sin del att göra med "tänka".

Yessir, och samâdhi är modellen; vi kan alla tänka, men tanken har ofta en tendens att fara sina egna vägar, vela hit och dit och ge sig av till omöjliga länder. Det har sin charm ibland, men större ting skapas om tanken riktas åt något håll, om viljan tar kontrollen över den. Då får vi precis detta samâdhi, som är instrumentet för meditation, tanke på det gudomliga, på godhet och gyllene ljus.

Det är för såna här saker jag älskar sanskrit: man får sitt ordförråd utökat, man får en snygg synonym för något som inte kan uttryckas så bra på svenska eller andra europeiska språk: "samâdhi" är bara tre stavelser, "koncentrerad tanke" däremot är åtskilliga fler. Samâdhi är poesi in nuce just för sin ekonomis skull; poesins hemlighet är att uttrycka något med så få ord som möjligt, ja så få stavelser som möjligt.

Idag är det den 9 maj. En söndag. Fiskmåsarna skriar, bilarna brusar. Snön smälter i Vårdkasbacken, en slalombacke vi har här i Härnösand.

Snödrivorna smälter. Ja, häromdagen fanns de ännu kvar men nu är det slut med dem, våren är här.

Nyss ringde kyrkklockorna. Klockan är 10:35. I kyrkan går jag inte, inte i högmässa, men jag blickar gärna mot domkyrkans vita skapelse när jag rör mig i staden. Praise the Lord - hoc est corpus - hoc est sanguis -

Prisa Gud. Försätt dig i samâdhi, koncentrera dig på Gud och hans ande, Guds son - som inkarnerades - hos oss - som människa - för att göra oss gott, höja oss till en ny nivå i utvecklingen.

Se där, en söndagspredikan är igång. Men något sådant vill ni väl inte höra. Ni vill väl hellre höra en sådan där, vid det här laget, bekant svenssonsk domedagsprofetia om hur bankväsendet kraschar, naturkatastrofer ökar, Mellanöstern flammar upp och allt det där.

Ja visst vill ni...? Ni skräms lite av perspektiven men ni gillar mer att bli skrämda än att bli glada va, rätta mig om jag har fel.

Nåväl, idag får ni ingendera. Jag tänker varken tala om evangelium eller det motsatta, de fanstyg vi kan vänta oss. Jag tänker bara säga: fiskmåsarna skriar, bilarna brusar på E4:an och snön smälter i Vårdkasbacken.

(Bilden är Brigid Marlin, "The Annunciation": Jungfru Maria i samâdhi under bebådelsen. Och vad gäller samâdhi så är dess lokativform "samâdhau", vilket före vokal blir "samâdhav", och versen 2.53 som jag nämnde lyder i sin helhet så här: "Shruti-vipratipanna te yada sthasyati niscala / samadhav acala buddhis, tada yogam avapsyasi." Översättning: "When your mind is no longer disturbed by the flowery language of the Vedas, and when it remains fixed in the trance (= samâdhi) of self-realization, then you will have attained the divine consciousness.")